Vara katolik 4

Att vara katolik är att leva i Messias, den uppståndne. Vi kommer senare till vad detta innebär som kärleksliv. Här är det väsentligt att vi egentligen inte är "kristna" eftersom den termen användes som nedsättande beskrivning och ingen i den tidiga Messisa-rörelsen någonsin kallade sig själva detta. Vad kallade de sig? Alltid "bröder och systrar". Det handlade alltid om gemenskapen för livet i Messias, den uppståndne. Ordet "kristen" kommer av grekiskans "christos" som betyder smord och syftar på Messias. Men som nedsättande term innebar det att rörelsen inte var en riktig religion, den kallades ibland ateistisk och istället hade man gjord en idol av en människa Christos.

Vid denna tid finns inga i rörelsen längre i Palestina. Alla har flytt under och efter det judiska kriget mot Rom. Man finns spridda över Medelhavsområdet och Jerusalem har ingen som helst central betydelse. Det är en senare ideologisk omskrivning, särskilt i det evangelium som en Lukas skulle ha skrivit. Där pressas historien om Jesus in i en ideologisk idé om Jerusalem som centrum. Lukas placerar viktiga människor där, Jakob bland annat, och påstår att ett viktigt koncilium hölls där. Sanningen är att alla som finns i den messianska rörelsen är utanför Palestina och där skrivs också alla evangelierna.

Att vara katolik är alltså att inte anknyta till någon särskild ort i världen, vare sig Rom, Palestina eller Jerusalem. Det är först på 300-talet genom kejsar Konstantins mor som detta intresse för Jerusalem växer och blir officiellt för den nya religionen som antagits som statsreligion. Pilgrimsresor anordnas med statligt skydd, härbärgen och guidningar ordnas på plats i Palestina. En reseverksamhet utvecklas som snart omfattar stora delar av Europa. Det hör snart till den kristna religionen att pilgrimsvandra. Inget av detta finns i den tidiga rörelsen där livet i Messias är det väsentliga, det gemensamma kärlekslivet i Kristus.

Det gemensamma livet med den uppståndne Messias handlar inte om att tro på vissa föreställningar eller ha en viss bekännelse, såsom det senare blev. Det som Paulus ger vidare till alla han möter är inte "doctrina" som är något senare - men däremot kärnan till denna "doctrina".  Istället visar Paulusbreven en rörelse som inte är först och främst teologisk eller filosofisk till sin karaktär, lika lite som den är först och främst etisk eller politisk. Den är inte ännu ett system för tankar och uttryck.  Att vara katolik enligt Paulus är att leva i Kristus, leva i Messias utan någon referens till religion eller religiös institution eller ort på jorden. Jesus transcenderar allt detta och erbjuder ett nytt sorts liv i honom, den uppståndne som lever. Det är inte en geografiskt eller historiskt placerad rörelse, den kan befinna sig varhelst människor är intresserade av att välja att leva i Messias den uppståndne. Vi är alltså inte kristna, vi är inte bundna till religion, kyrklig organisation eller någon plats. Det är heller inte en "ny" religion, vi helt enkelt lever där vi är och som vi är, men tillsammans och i Kristus, i ett speciellt kärleksliv.

Det finns gott om rörelser som är filosofiska och etiska vid den här tiden, liksom det fanns polititiskt motiverade grupper. Men de som väljer att leva i Kristus tillsammans har inte något sådant engagemang i centrum. Tänk på gestalter som Petrus ! Inte teologi eller filosofi. Istället är det ett nytt kärleksliv där man älskar Gud och sin medmänniska såsosm sig själv, inte gör motstånd mot det onda och delar allt i en jämlik och demokratisk gemenskap. Denna rörelse är flera tusen år före sin tid. Den förefaller anarkistisk för samtiden.  Det är den verkliga katolska kyrkan som överlever alla doktriner och traditioner som senare skapas.

Den uppståndne Messias ger oss kärlek, frihet och en mening i lidandet. Det är inte som i buddhismen en lära som antas upplösa lidandet. Nej, vi ser en realism som inser att allt liv är utsatt för själviskhetens smärta, de biologiska villkoren och ett kort liv på jorden för människan, "allt liv är halm". Genom döden på korset och uppståndelsen upphävs själviskheten och vi kan åter älska. Det är rörelsens grundtema. Det är inte ett moraliskt system, såsom många senare kom att göra kristendomen till. Det är inte ett försök att komma ur livet och lidandet som buddhismen. Det är att lämna självets bild av verkligheten för den uppståndne Kristus tillsammans med bröder och systrar.

För att förstå det gemensamma livet i Kristus måste vi se hur kontexten ser ut. Genom att Gud i Messias uppstår efter sitt offer på korset, tar en massa saker slut. Det är slut med religionen i den gängse meningen. Det är slut med självets försök till bättring och etisk höjning. Livet i Kristus är istället en gåva. Det är slut med spekulerandet i begrepp och idéer, slut med teologi och filosofi som huvudsak för tron. Även tiden i sig har egentligen upphört i den evighet som Messias den uppståndne innebär.

Detta sätt att se livet i Messias borde för oss katoliker idag medföra att vi både tar hand om vår kyrka sådan den ser ut och tar avstånd från den till förmån för det ursprungliga sättet att leva i Herren, som vi finner i de sju äkta Paulusbreven. Vi får nog tänka oss att det finns människor överallt som skulle välja detta katolska liv om de tydligt såg det som ett alternativ till den kyrkoreligion som tyvärr ofta bedrivs i den romerska katolska kyrkan och i de ortodoxa kyrkorna generellt, byggt på ett antikt mönster som inte har med livet i Kristus att göra. 

Vi som litar på att de tidiga vittnena verkligen såg den uppståndne Messias kan alltid bli flera. Men kontexten är ofta det som leder oss dit, alltså det lidande som själviskheten ger oss, begären, fasthållandet vid världens krafter och begär. Den uppståndne vill ge oss det nya livet i Honom. Det ska ersätta självlivet. I den mån detta sker får vi kärlek och frihet tillsammans. Vi får också ett evighetsperspektiv som ökar vår glädje de år vi har att leva på jorden tillsammans.

.

Vara katolik 3

Att vända sig till livet i Messias gick oftast till så att någon såg Jesus uppstånden, mötte den uppståndne Messias och talade med honom. Paulus gjorde det vid minst två tillfällen, enligt hans egna ord. Omkring ett halvt tusen människor tycks ha gjort det. Alla dessa blev inte anhängare. De valde att inte leva i Messias, trots att de hade sett honom med egna ögon. Men många av dem började ett liv tillsammans i Kristus efter att de hade mött honom uppstånden en eller flera gånger.

Här får vi ett annat drag i att vara katolik: ha sett den uppståndne och valt ett liv i honom. Det är inte trosföreställningar det gäller nu, inte någon religion eller någon lära, vare sig judisk eller någon annan. Visserligen talar judendomen i metaforiska termer om Messias men nu gäller det att vara vittne, att vara Messias-vittne. Det är en konkret och sinnlig händelse, inte en intellektuell eller traditionellt övertagande roll. Det är heller inte en etisk övertygelse, det är ingen moralisk komponent i detta. Vi kan induktivt försöka skapa en etik byggd på detta möte och på det Paulus skriver i sina sju brev. Han behandlar etiska och moraliska saker i flera av breven. Men detta handlar om en konkret erfarenhet av den uppståndne Messias.

Men redan tidigt finns också människor som inte hann med att se den uppståndne med egna ögon som hörde till rörelsen, som valt att leva i Messias. Det är en viktig sak. Man kan välja att leva i Kristus utan att ha sinnligt erfarit den uppståndne. Men det är inte ett trossystem man övertar, man har inte blivit övertygad om riktigheten i en lära eller en etisk livshållning såsom många grekiska filosofer vid den här tiden föreslår. Istället sätter jag i mitt val att leva i Kristus tilltro till vittnena. Att vända om till denna katolska messianism är att lita på vittnena som sett den uppståndne.

Detta är något helt annat än det som senare började bli det vanliga sättet att konvertera till kristendomen, den nya religionen som på 300-talet blev den officiella statsreligionen. Där gällde att lära sig en lära, att initieras genom ceremonier och riter, de flesta övertagna från tidigare religioner, inte bara judendomen. Längre fram sker massdop utan någon djupare kateketisk verksamhet. Ingenting sådant sker i den ursprungliga rörelsen för liv i Messias som Paulus berättar om i sina brev. I denna rörelse sätter man sin tillit till sanningen i att Messias var Jesus från Nasaret och han är den uppståndne, genom vilken vi får ett nytt liv, ett liv som erbjuds åt alla människor. Att vara katolik innebar och innebär än idag att höra till denna rörelses gemenskap.

Vara katolik 2

Att leva i Messias är att leva i Jesu Kropp - så uttrycker Paulus det. Det betyder inte prästerskap för efter Messias uppståndelse finns inga präster längre. Det betyder att vara tillsammans. Det var mer eller mindre fasta husförsamlingar, huskyrkor i en väldigt enkel mening. Folk träffades och ibland var det ungefär samma människor som träffades. Så enkel är kyrkan egentligen i början. Potentiellt är detta alla människor som finns, alltså en unversell församling. Ingen väljs in eller ut, ingen kvalificierar sig genom särskilda meriter. Det är en demokratisk och egalitär gemenskap.

Det är också på sätt och vis en revolutionär gemenskap. I stor utsträckning är det gemensamt ägande. I stor usträckning är det en gemenskap fri från diskrimination genom ras, ställning, ekonomisk nivå, utbildningsnivå, politisk färg. Kvinnor och män är jämlika, med en överrepresentation av kvinnor på viktiga funktioner, särskilt de karismatiska. Språk och nationalitet överskrids också, även om frälsningen kommer från judarna och det är den judiska Messias man bekänner. Det är dock inte en politisk rörelse, för den ser fram emot riket hos den uppståndne, inte ett socialt förbättrad värld på jorden. Om andra levde som denna grupp vore samhället mycket godare, men det är inte en socialpolitisk rörelse.

Finns denna gemenskap idag i katolska kyrkan? Inte generellt eller formellt. Men den kan mycket väl finnas bland gräsrötterna. Den kan finnas mellan människor, innanför eller utanför kyrkan, men den vare sig begränsas av organisationen kyrkan eller definieras av den. Redan på 80- och 90-talet då evangelierna skrivs har en religion skapats som inte fanns i husförsamlingarna, en hierarkisk ordning och politisk struktur har börjat byggas, något som var nödvändigt för den senare katolska kyrkan men helt främmande för den tidiga ekklesia, den tidiga rörelsen.

Att leva i Messias tillsammans med andra - det är den universella katolska urkyrkan, om vi ska använda ordet kyrka med modern konnotation. Vi kan fråga oss: kan någon vara biskop och inte leva i Messias? Ja. Kan någon vara präst eller påve och inte leva i Messisas? Ja. Och omvänt: kan en påve leva i Messias? Ja, naturligtvis, ingenting hindrar. Kan en präst eller biskop eller diakon leva i Messias? Ja, ingenting hindrar. Nu ser vi klart hur att vara katolik är att leva i Kristus, inte ha en placering inom en organisation. Därvid finns ingen anledning att lämna den nuvarande katolska kyrkan som ju har närmast kontakt med den tidiga Jesus-rörelsen.

Vara katolik 1

Det är alltid konvertiten som kan säga vad det är som är attraktivt hos en viss religion, knappast de som fötts in i den. Många födda katoliker ser med blandade känslor på de som väljer att konvertera till den romersk-katolska kyrkan. De är glada men kan inte riktigt greppa vad det är som skulle kunna locka andra till att ta steget att konvertera och ingå i kyrkan. De har aldrig upplevt den process som det är att begrunda intensivt sin religions grunder, logiska och emotionella, filosofiska och personliga, teologiska och psykologiska. De har aldrig varit med om att sakta eller plötsligt bli övertygad av sin tro, de har snarare upplevt den som en fri gåva som kom med familjen.

En annan grupp av tänkande människor som inte förstår konversion till katolicism är de som gärna finner sanningen någonstans efter allvarligt sökande, men inte något så bisarrt som katolicismen. Gärna finna sanning på Tibets höjder eller i mysiga zenkloster på stilistiskt rena meditationshallar där renhet och tystnad kommer till oss med sin friska tomma sanning. Inte i den mest belastade av alla organisationer.

Min personliga uppfattning om att vara katolik bygger på att leva i Kristus, den Smorde, eller Messias som det rättare borde heta. Eller klarare uttryckt: Kristus i dig. Detta var hjärtat av Paulus budskap, att Jesus Kristus har själv tagit Sig boning inom mig som troende, för att leva Sitt liv i och genom den troende. När han vill förklara för de troende i Kolossos vilken insikt Gud hade gett honom att predika, citerade Paulus det här meddelandet: Kristus i dig (Kol 1:27). 

Paulus förkunnade Kristus, och Honom som boende i de troende, så att han kunde

få fram varje människa som komplett i Honom (Kol 1:28). Det var samma budskap han presenterade i sitt brev till galaterna (2:20), i Filipperbrevet (1:21), i brevet till romarna (6-8), och till korintierna (2 Kor. 2,3,4).

Det faktum att Kristus inte bara dog för oss, men har kommit att leva inom oss, är det evangelium som jag älskade från första början i den katolska kyrkan. Maria fanns där som hjälpare, som min egen andliga moder. Utan hennes skulle jag inte så lätt våga tro denna fantastiska glädje som Paulus förkunna, att Kristus vill använda min livsform för Sitt Eviga Liv. Detta är den hemlighet som varit dold, men som Gud uppenbarat för hans heliga (Kol. 1:24-27). Det faktum att Kristus har kommit för att leva sitt liv i och genom oss gör att vi kan gå in i Guds vila i här och nu genom tro, uppleva fullheten av Hans glädje, Hans frid, Hans liv. 

Leva i Messias är inte kyrka men den tidiga kyrkan förkunnade detta, det är inte religion men den kristna religionen har detta som sin kärna, inte prästerskap, inte lära och katekes, inte koncilier och trosbekännelser - men alla dessa företeelser syfta ändå till detta mål. Målet är att Messias lever mitt liv. Detta är vad som skildras i de sju äkta Paulusbreven, som är den bästa urkällan för alla människor som väljer att försöka leva i tron på Kristus.

Tänk dig att du bor i Tessaloniki, året är 45, du är grekiskt jude och ni har fått besök av en Paulus som berättar vad han tänker om denna judiska man Ieshua som skulle vara Messias, den som profeter talat om i sekler.

Observera att du inte ens kanske varit i Palestina eller Jerusalem. Ni har bara mött Paulus och några av hans medarbetare. Det är inte någon meditationsmetod ni lärt er och som gjort det möjligt att inse någon sorts universell Messias eller någon universell sanning om någonting i livet. Det handlar om ett personligt budskap om ett faktiskt förlopp något decennium tidigare - denne man Ieshua dog och uppstod och sågs av minst femhundra människor under flera veckors tid.

Det är detta som är evangelium - ett personligt mänskligt budskap. Du tror på ett personligt budskap från Paulus och hans medarbetare. Förstår vi dimensionen av detta? Paulus undervisning till troende fokuserade in sig på ett stort mysterium. Till kyrkan i Kolossos han skrev om

"  den hemlighet som genom tider och släktled varit dold men nu har uppenbarats för hans heliga. För dem ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet - Kristus i er, härlighetens hopp. Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus. För det målet arbetar och kämpar jag i hans kraft, som verkar mäktigt i mig." (Kol 1:25-27 )

Kristus i oss . Det är vår enda förväntan att uppleva och uttrycka Guds härlighet . På andra håll , uttryckte Paulus mysteriet på annat sätt :

" Men den som ansluter sig till Herren är en ande med honom . " ( I Kor. 06:17 )

Faktiskt , orden "med honom" finns inte ens i den ursprungliga grekiskan. Översättarna lagt dem för förtydligande . Så:

"Den som ansluter sig till Herren är en ande ."

Han eller hon är en andlig varelse , som är förenad med Herren , en ande . Det finns två ... de är en . Du och Han är en . Vi är en Ande med Gud . Vi fungerar som en. Vi är inte absorberade i Herren som en flod som runnit ut i havet. Det finns ett jag och det finns en Han , min frälsare, men vi är förenade och vi fungerar som en. Det är en funktion av samarbete , som en kropp och dess andning tillsammans . Vår förening med Gud betyder inte att vi är så uppslukade i Gud att vi förlorar vår identitet eller går omkring i en extas och inte vet vad vi heter. Men inte heller finns det någon separation . Snarare fungerar de två inom ramen för Gud.

Den som är förenad med Herren är en ande. Det är ett mysterium . Ett plus ett är lika med ett. Hur kan det vara så? Det gudomliga och det mänskliga är ETT. Få har kämpat som Paulus att beskriva denna glädje. De många mystikerna har de kommande seklerna gjort andra försök men renheten hos Paulus är slående.

Tills dess vi vet om och lever denna vår förening med Kristus kommer vi inte att kunna ta emot full glädje inom oss, i denna livsform vi har just nu. Och det kommer oundvikligen att lysa igenom då och då, ett fånigt leende som ingen kan förklara. Men för det mesta kommer vi att manifestera vårt eget enbart mänskliga liv .

Tills vi är medvetna om Hans närvaro i mig och mitt liv, kommer vi att ständigt konfronteras med illusionen av en separation. Jag försökte en gång förklara detta för en karmelitmunk (W. Stinnisen) men han trodde att vi förhäver oss när vi tar emto Kristus i oss själva. Han ville måhäna behålla separationen. "Gud där uppe , jag där nere, Kristus däruppe, jag därnere. Hur ska jag komma närmare Gud? Ge mig en plan, ett böneschema, en ordensregel, en diciplin!"  Många i kyrkan är redo med svaren. "Läs din bibel ! Be ! Studera ! Åk på retreater ! Upplev eukaristin ! Ta nattvarden ! Bikta dig oftare ! Var bättre förberedd till bikten ! Läs den senaste katekesen ! Eller handledningen till den ! Här är de nya kurserna ! Här är de senaste retreatprogrammen ! "

Men när du vet vad Paulus talar om, den trons lydnad han nämner i början av Romarbrevet, att ditt förbund är med Gud, att Kristus lever i dig såsom dig i ditt liv såsom det är, finns inget kvar för dig att göra. Naturligtvis kan du fortfarande göra en del av de yttre handlingar du alltid gjort, gå i mässan, bikta dig, läsa Skriften. Men du gör det inte som en stragegi att komma nära Gud. Du kan få pekpinnar av din präst eller de äldste i församlignen. Men du kan med Kristus inom dig tacka och buga och gå förbi. Du och Gud är en. Detta är Kristi löfte. Det finns ingen mer separation.

När du börjar leva ut din förening med Jesus Kristus, har du lämnat nivån där "Kristus plus något" gäller. Vi lever, rör oss och är i Gud , som är vårt liv. Vi är frälsta genom hans liv. Han är vårt liv .

Kristus lever ut sitt liv i den hopplösa person jag är, mitt gamla fåfänga jag. Vi är alla av olika former och snitt, vi beter oss på olika sätt , vi har alla typer av intressen, vi är en myllrande mångfald, sammansatt av unika typer och karaktärer. Prisa Herren för detta ! Vi behöver inte se ut som en katolik längre, inte agera som en katolik , inte prata som en katolik, eller vara någon annan änd den vi faktiskt är. Vi är fria att vara oss själva därför att Kristus lever oss. Folk tror att de vet vem de ser när de ser oss, men vi vet att det är Jesus Kristus de ser, som lever genom oss.

Jag har definitivt inte insett något som inte alla kristna i princip kan inse. Jag har inte kommit på en teknik för bön eller meditation. Det är inte en dygd vi lärt oss, utan någonting som kanske alla skulle kunna lära sig världen över. Det är inte en filosofisk dygd, som hos platonisterna, där insikt och kunskap är det centrala, det är inte en helighet som hos helgonen där ofta askes och yttersta isolering har varit en del av processen. Det handlar inte om förvärvad helighet. Det är att ta emot glädjen i Kristus som lever oss.

Vad är skriftens auktoritet idag?

Vi katoliker får ofta brottas med kritik för vår lydnad under auktoriteter. Inte ens vår läsning av Bibeln vågar vi har för oss sjäva, utan kyrkan ska läsa den åt oss! Är det inte förfärligt? Men låt oss titta på frågan.

Bibeln verkar vara en samling väldigt olika vittnesmål om Guds närvaro, såsom den har erfarits av många olika människor. Dessa människor har upplevt Gud, reflekterat över denna erfarenhet, skrivit ner sina vittnesmål i specifika historiska kontexter. Därför kan vi säga att det finns två sätt att läsa dessa vittnesmål. Det ena fäster sig vid det andliga budskapet som är metahistoriskt, transcendent och som handlar om relationen till Gud. Det andra fäster sig vid det historiska dokumentet som visar en antik världsbild med sin ekonomi, sin politiska situation, sin sociala nivå av utveckling, sin mentalitet vid respektive tid i historien.

I vår teologiska reflektion måste förstås båda perspektiven ägnas uppmärksamhet. De svarar mot en fundamental judisk-kristen tanke: att Gud manifesterar sig i historien. Guds ord, i betydelsen närvaro i skapelsen, bor och agerar så att säga på vissa geografiska platser, inkarnerar sig i vissa personer, uttrycker sig i olika genrer av texter. Guds ord använder sig av individer, skriver in sig i vissa kulturella behov och intressen, i vissa naturliga mänskliga tendenser och viljekonflikter, gestaltar historiska händelser och gör dessa händelser till symboler för Herrens närvaro och vilja.

Att artikulera Guds närvaro på det sätt de bibliska skrivarna gör, kräver att författaren engagerar sig i personer och händelser, beskriver objekt och föremål i miljön som bildar scenen för händelserna, kulturella artefakter som är aktuella just vid den skildrade tiden, refererar till berättelser och legender som är kända vi denna tid i denna kulturella miljö, antaganden som görs kring dessa berättelser. Ungefär som en katolik ser Herrens närvaro i sakramentet vid altaret, ser de bibliska författarna Gud närvarande i alla dessa historiska detaljer och moment. Men till skillnad från altarets sakrament, som alltid är exakt vad det är, äger de olika vittnesmålen olika grader av tydlighet vad gäller vittnesmålet om Guds ord. 

Till kyrkans och vår egen läskritiska inställning måste höra just att se dessa olika grader av klarhet. Gud kan sägas ha visat sig på ett relativiserat sätt där Vishetens bok inte är detsamma som Jesaja, eller där Jobs bok inte är detsamma som ett brev av Paulus. Ingen skrift i Bibeln är tidlös och Guds ord är därför inte heller tidlöst såsom det är uttryckt av de bibliska författarna. Guds ord arbetar tidsligt och relativiserat. Det är inte givet objektivt som en platonsk idé eller en filosofisk abstraktion, det kliver in i den historiska verkligheten och inspirerar läsaren genom denna historiska relativitet. Bibeln är Guds textmässiga självrepresentation i relation till oss, sedd genom kyrkan och traditionen.

Men katolikens lydnad inför hur Skriften ska tolkas? En vanlig och lite schablonartad bild av katolsk bibelsyn kan se ut så här. Skriftens auktoritet kan inte skiljas från kyrkans. Den tidigaste kyrkan var ingen kyrka, snarare möten hemma hos folk i en gemenskap i den uppståndne Messias. Skriften var Toran, psalmerna, profeterna. Men detta utvecklades senare till en kyrka, en institution, ledd av Helig Ande och i full produktion av nya skrifter. I kontrast till protestantisk tradition är endast kyrkan, inte den enskilde läsande individen, auktoritet för tolkningen av Skriften. Reformatorerna såg inte texten i sig själv utan textens budskap till den enskilde som det centrala i Skriftens auktoritet - kerygmat, den levande effekten av Guds ord. Men man skilde sig i betoningarna. Luther såg kerygmat i rättfärdigandet av syndaren sola gratia, endast genom Guds nåd, som det centrala, det “apostoliska” som även apostlar som Petrus och Paulus kunde avvika från, enligt Luther. Texter som Hebreerbrevet och Judas och Jakobs brev kunde inte godkännas som centrala för de “goda nyheterna”. Denna inställning till Skriftens auktoritet lade grunden för senare luthers bibelkritik. 

För Calvin var GT viktigare än för Luther, som ju knappast någonstans i GT kunde se det tydliga evangeliet uttryckt. Calvin krävde en direkt upplysning av den Helige Ande för att kunna läsa Bibeln rätt. Under Andens inflytande blir Guds ord i både GT och NT självevident och självsäkrande. Upplysta av Anden tror vi inte längre, vare sig enskilt eller tillsammans med andra, att Skriften talar sanning, skriver Calvin - utan är fullständigt förvissade. Ingen kyrka behövs här och även individens tro är satt ur spel. Vi erfar istället den gudomliga energin i ordet. 

En tredje protestantisk riktning - spiritualisterna - avvek från Luther och Calvin i att den Helige Ande är det enda som har auktoritet vid läsningen av den Heliga Skrift. Alla de bibliska skrifterna är manifestationer av denna heliga Andes rörelse inom människor. Guds ord visar sig följaktligen i de troendes inspiration, upplysning och helgelse. Att läsa i Skriften kan trigga igång impulser från Anden och frälsa människan. Men som textsamling är Bibeln en provkarta på Guds tidigare självrepresentationer. Enligt den protestantiske teologen Schleiermacher kan denna provkarta bli som ett museum med döda artefakter för de som inte själva känner den gudomliga energin. Omvänt kan de som är rörda av den Helige Ande finna att de inte har så stort behov av provkartan. De vet redan.

Senare protestantisk bibeltolkning under 1800-talet fokuserar på historisk kritik av skrifternas tillkomst och genre. Källkritik, formkritik och kartläggande av religiösa teman blir den auktoritet som gäller för läsning av Bibeln. G.K. Chesterton karikerar senare denna forskning: man begår det fatala misstaget att se en berättelse som osannolik därför att den berättats många gånger, ett religiöst tema som mindre trovärdigt därför att det beskrivits många gånger av många traditioner, ett vittnesbörd som propagandistiskt därför att det inte kan bekräftas av forskaren själv.

Under 1900-talet kom den protestantiska auktoriteten snart att lämna den historisk-kritiska och formkritiska forskningen och istället fokuserade man på texterna själva. Den “nya kritiken” under 1920-talet ända fram till 1960-talet studerade hellre textens struktur, inre sammanhang, funktion och homogenitet. Men därefter skiftade intresset igen. Nu var det textens relation till andra texter, dess inter-textualitet och con-textualitet som blev auktoritet för tolkning av Bibeln. Om vi lyssnar t ex på Christine Hayes vid Yale, vars kurser ligger på internet (iTunes U) hör vi en övertygad kontextuell auktoritetstro när det gäller att läsa i synnerhet GT. Stabiliteten i texten som egen text är uppenbar - det är dess relation till andra texter som avgör hur vi bör läsa och förstå.

Nästa logiska steg är kanske att även inter-textualiteten dekonstrueras. Kvar blir då det som händer när läsaren möter texten. Läsarens reception är det moment som skapar textens “betydelse” och vi kan då lämna den skenbara stabilitet som både historisk och inter-textuell tolkning verkar ge. Och där befinner sig många teologer idag. Därifrån kommer oftast kritiken av den katolska synen på Skriftens auktoritet.

För katoliken har de olika texterna inte själva en auktoritet i egenskap av text, vare sig som intertextuellt vittnesbörd gentemot andra texter eller som självtolkande texter inom sig själv. Inte heller kan det räcka med den Helige Andes upplysning av den enskilda predikanten eller teologen. Däremot är ett visst mått av historisk kritik behövlig, enligt Benedikt XVI är den oundgänglig. Men vare sig historisk kritik eller formkritik kan ensamma vara auktoritet. Endast i ljuset av kyrkans andliga verksamhet, de där tidiga mötena i hemmen, kan de bibliska skrifterna tolkas på ett riktigt sätt. Innan kyrkan var en religiös institution läste man GTs böcker utifrån denna andliga mötesperspektiv. Kyrkans Magisterium garanterar senare i historien en autentisk läsning. Utanför kyrkan kan Skriften naturligtvis bli förstådd, men inte "rätt" förstådd.

Denna syn blir kritiserad för att den tar inte hänsyn till den reception av en text som äger rum hos den läsande individen. Mening konstrueras vid läsningen och i den indivduella läsarens tänkande. För katoliken måste det bli ytterligare en reception av vad kyrkan läser i texten och detta är olyckligt för den enskilde troende. Den katolska synen tar dessutom inte hänsyn till att texter är interagerande. En text skapar sin mening i kontrast till andra texter. Tolkningen av Skriften måste därför vara intertextuell snarare än bunden till kyrkans läsning.

Men denna kritik kan bemötas. Andra Vatikankonciliet betonade att Skriften står över Magisteriums läsning av den. Läroämbetet kan inte stå över Guds ord utan ska lära det som receptionen av Skriften ger. Alltså finns här en receptionstanke - bara det att individens roll, som ju alltid blir vag, ersätts av en gemenskap i den Helige Ande. Det är inte vilken gemenskap som helst utan den i Kristus, den bland vittnena av Hans uppståndels, den levande Läraren, Jesu kropp. I Dei Verbum framgår hur denna levande gemenskap alltid måste bli mer autentisk än den enskilda individens ytterligt relativa läsposition.

I modern protestantisk miljö förvandlas lätt exeges till eis-egensis - alltså att budskapet i Skriftens olika texter alltid handlar om vad som händer när den intresserade enskilda läsaren möter texten. Vad betyder det här "för mig" blir den principiella utgångspunkten för läsningen av Skriften. Detta är ju nästan en trivial självklarhet inom protestantisk kristendom och utan tvivel glider en och annan katolsk teologi ditåt, kanske inspirerad av en överdrivet liberal tolkning av Andra Vatikankonciliet. Försvaret för denna läsare-respons är att ingen biblisk text kan någonsin vara objektiv information utan ett språkligt budskap adresserat till ett enskilt läsande jag för att en engagerad respons ska ske och få effekt i personens liv.

Svagheten i detta resonemang är att "individen läsar-respons"  är ett begrepp som i sin tur är kulturellt konstruerat. I vår tid är det den konsumerande "individens lust-respons" som karaktäriserar både de sociala medierna och läsningen av all slags text, särskilt sådana som har med livsstil och livsåskådning att göra.

Den katolska uppfattningen kan sägas vara både otidsenlig och opraktisk. Den hävdar att vi inte är trogna oss själva annat än i den Helig Andes gemenskap. Som Gunnar Ekelöf en gång skrev: det opraktiska är det enda livspraktiska. Endast i den andliga gemenskapen får vi plats i Guds rike. Den läsande receptiva individen kan kanske vara en fiktion som passar vår form av modernitet. Men som kompendiet till Katekesen uttrycker det, är Guds tal till människorna nedskrivna "genom den Helige Andes andedräkt" (DV9). Denna poetiska  formulering försöker komma åt individens uppgående i en andlig gemenskap, att vara tillsammans i läsandet av den Heliga Skrift.

För att parafrasera den store protestantiske teologen Karl Barth, kan vi kanske säga att Guds ord är Jesus Kristus själv och detta Guds ord är Bibeln. Som den tyska biskopskonferens skrev 1985 är det inte bara så att Bibeln utgörs av vittnesmål från olika tider om Guds närvaro utan dessutom i sig själv är Guds Ord. Påven Benedikt XVI menar på ett liknande sätt att Kristus är den nyckel med vilken kyrkan tolkar den enhet av skrifter som är GT och NT. Denna enhet är kyrkans skapelse.

Detta innebär inte, som teologen Schillebeeckx en gång påstod, att den ursprungliga inspirationen i de bibliska skrifterna försvunnit med tiden och ersatts av en rent formell auktoritet. Tvärtom kan vi se kyrkan som den levande gemenskapen. Den finns kvar och bevarad i läroämbetet och lever i dialog med andra uppfattningar, t ex de olika protestantiska rörelserna för bibeltolkning vi talat om.

Den fråga jag sjäv ofta fått av elever är: hur vet jag att detta är sanningen? Och jag brukar svara med devisen på GA-skolan i Sundsvall: Gudsfruktan ger sannfärdighet. Följdfrågan blir förstås: vad är Gudsfruktan? Och jag brukar svara: det som sker när Kristus är i centrum för ditt liv.

The Hunger Games

Al Kresta och Stephen Greydanus snudd på lyfter "The Hunger Games" till skyarna. En berättelse om moralisk lyftning i en svår och gudlös värld. En dystopi som varnar oss för hur en världs utan transcendens kan se ut, där staten kan få för sig att sponsra ett spel med döden.

Hmm.

Jag lyssnar på boken och ser filmen. Det handlar mer om vår mediavärld än något annat, tycks det. Former för förvriden medial uppmärksamhet såsom i Big Brother, Top Model, American Idol, TV-sporten, oändliga "bevakningar av tävlingar", dokusåpor om instängda ungdomar eller medelålders folk på en vacker ö som borde besparas denna nedsmutsning av underhållningshysteri, ungefär som fjällnaturen bör besparas tävlingshysterin i vackra bergsbackar. Parallella kameror som följer dels det stora händelseförloppet, dels "privata" inslag som kommenterar det stora händelseförloppet, dels tredje persons kommentarer för att driva upp tempot i underhållningen. Sjukt hysteriskt, bra symptombild på en anomali.

Vilket tänkande styr denna massrörelse? The Hunger Games handlar om detta. Greydanus tycker det är svårt att acceptera frånvaron av gudstro i detta samhälle (se här) men han behöver bara se på mediavärlden - så ser det ut. Hur mycket gudstro finns det i Vasaloppet? Inte ens en hänvisning till Vasas politiska spel med protestantismen. Greydanus jämför med filmen "Gladiator" där en varm tro finns under berättelsen. The Hunger Games är därmed lite sannare om vår värld, skildrar i dystopin form.

Vi har en svensk bakgrund som passar här. Det som Ivar Lo-Johansson skriver 1929 i "Jag tvivlar på idrotten" har idag blivit relevant kritik av en global sporthysteri, vars inbyggda värderingar är "undermåliga" som man sa förr - under målet för människans värdighet. Eller med modernt språkbruk: fascistoida. En viss grupp människor lever gott på denna globala hantering och om detta handlar The Hunger Games. Retoriken om hur stärkande och intressant den fysiska kampen för att vinna en match eller ett lopp ("för överlevnad"), är likadan idag som på det fascistoida 1930-talet - men vi har en superteknologi till stöd. Detta skildras i The Hunger Games, där ungdomarnas prestationer sänds i realtid.

Och som en skildring av detta jordiska mörker som är den mentala förutsättningen för sportvärlden och medievärlden är filmen - tämligen OK.

Den polske författaren Witkowski har skrivit en roman kallad "Margot" - den är en betydligt tuffare skildring av samma sak. Den visar hur en rå komsumtionsmarknad gör alla "games" råa - sportiga, musikaliska, skönhetsbaserade eller sociala. The Hunger Games är som allt hollywoodskt amerikanskt mer tvetydigt, sockrat med personliga offergärningar och godhet under livshotande villkor. Framställningen spelar åt båda hållen och gör underhållning av den viktiga kritiken av underhållning. Såklart.

Sevärd? Jodå.

Meinrad Craighead och tacksägelsen

Många tänker på kyrkans språk som ett "pratande på sitt sätt" och TS Eliot ironiserade i The Cocktail Party över "poor little talkative Christianity". Den som kan njuta av Eddie Izzard när han beskriver kristendomens utveckling kan också se den vanliga klichén om "prellens prat".

I en värld som denna blir poeter som Meinrad Craighead viktiga. Hon pekar på att enkla ord som "dörr", "vatten", "väg", "vetekorn", "moder", "sår", "växande" , blir ord fyllda av mystik, en alternativ språklig värld som tycks ligga under denna värld där orden krymps till namn på föremål eller sociala relationer eller på biologiska företeelser.

Varför finns denna underliggande mystik i orden? Naturligtvis i de långa tidernas kristna generationer som året runt gått till mässor, firat de liturgiska festerna, lärt och sjungit litaniorna som hört till festerna, deltagit i passageriterna/sakramenten allitfrån dop till begravning.

Därför uppstår i vår tid en märklig paradox när människor som inte alls är kyrkliga ändå samlas kring de kristna orden och metaforerna och riterna när de nära och kära går vidare till nästa liv - om man nu vågar tro det. En bisarr och vacker situation uppstår när en del av människans hjärna tar emot orden som fartyg ut på stora oroande men spännande oceaner av mening, och den andra delen av hjärnan avvaktar en smula irriterat, lite ursäktande "prellens prat" och ser fram emot kaffe och landgång efter gudstjänsten. Eller när ena delen av hjärnan behöver trösten i "stororden" som Torgny Lindgren kallar dem, och en andra delen förbannar kristendomen för att den fortfarande spökar och tvingar oss till kyrkan när någon i familjen dör.

De stora metaforerna är en ständigt fördjupande dimension som de många kristna generationerna - våra förfäder - lagt ner i jorden och arbetet med jorden, lagt ner i skötande av husdjuren, arbetet i skogen, resorna till pilgrimsmålen, tolkningen av lidandet i den egna familjen, i lasterna som angripit individer och familjer, i kärleken till den man valt att leva med, i synen på de krig som ständigt återkommit och raserat otaliga liv. Orden för alla dessa händelser finns i de bibliska uttryckena och har memorerats av de många liturgiska festerna åren runt för de flesta människor.

Poeter som Meinrad Craighead betonar tacksägelsen som livets innersta essens. Därför är tacksägelsens ord den verkliga bönen. Hon ser tacksägelsens altare i de stora orden, ord som ljus och mörker, liv och död, himmelse och helvete, och hon har ett fysiskt altare utanför sitt hus i New Mexico där hon varje morgon tänder en eld. Den dag människor återvänder till dessa ord, detta sätt att bruka ord, kommer främlingsskapet till kyrkans språk gå över.

Rikets realism

De tre första generationerna kristna firade den judiska påsken och den kristna påsken på en och samma gång. De var vad vi idag skulle kalla messianister.

Lustigt och intressant är att även en svensk frikyrkoman som P.P. Waldenström har samma uppfattning. Han betonar att Guds rike är det kommande rike som den judiska traditionen talar om på ställen som t ex Jesaja 9 och Daniel 7, ett kommande rike som skall ta plats på jorden och inte i en metafysisk grekisk-filosofisk himmel, som flera kyrkofäder tänker.

Waldenström skriver:

"Nu är frågan: Kom detta rike till stånd genom Kristi första ankomst till jorden? Många skola anse det såsom den vissaste sak, att det kom till stånd, och de skola förundra sig såsom över en besynnerlig villfarelse, när vi säga, att Bibeln aldrig så talar. Guds eller Kristi rike framställes aldrig på ett enda ställe i Bibeln såsom något, som har kommit till stånd genom Kristi första ankomst eller genom någon handling, i Kristi historia, utan såsom det där skall komma till stånd genom hans andra tillkommelse. Vi skulle säga, att med Guds rike alltid i Bibeln menas "härlighetens rike", om icke den vanliga föreställningen tänkte sig härlighetens rike såsom en de saligas härlighet i himmelen, medan det nya testamentets Gudsrike alltid är ett rike på jorden."

Naturligtvis betonar senare judisk tradition att det kommande riket gäller "Abrahams barn", inte helleniskt kristna. Men de tre första generationerna kristna såg sig just som Abrahams barn och Jesus undervisar i den traditionen. För en modern kristen som experimentar med att tänka sig det kommande riket på jorden med en fred utan slut, en rättfärdighet för evigt och för alla länder, med Kristus som konung och härskare, blir säkerligen läsningen av GT lite annorlunda. Den antropomorfism som modernismen skyggar så för, blir nu vettig realism istället.

Lumen Christi för en liten mörk planet

Av en tillfällighet läser jag kap. 16 i C.S. Lewis "Perelandra", den andra delen i hans SF-trilogi, strax innan jag börjar lyssna på Lumen Christi - mässan ifrån Rom på påsknatten. Kombinationen var perfekt. I "Perelandra" talar två änglar om jorden. Den ena har just besökt den och konstaterat att hur mörkret täcker denna planet:

"I have been down into the air of Thulcandra" said the first, which the small ones (människorna) kallar Tellus. A thickened air is full of the Darkened as Deep Heaven is of the Light Ones. I have heard the prisoners (vi människor) there talking in their divided tounges and Elwin has taught me how how it is with them."

Hur passande att strax efter detta lyssna på påsknattens ljusmässa i min iPhone. Mitt i mörkret som täcker hjärtan hos miljarder människor på denna lilla planet, kan vi i alla fall besjunga Lumen Christi, vi kan i alla fall en gång om året minnas den sanna påsken - att vi är nygjorda i Krist ljus genom hans blod.

SF-formen är för övrigt, i Lewis hantering, speciell i att fokusera på litenheten hos denna mörka planet. Liten och mörk för oss som är fångar därs, men viktig för Gud.

Det första budet

Dagens evangelium, Markus 12:28-33 handlar om tjänande gudskärlek, bhakti som det heter på den indiska kontinenten och som de thomaskristna genast kände igen när de kom till södra Indien på 100-talet. Denna tjänande kärlek är inte endast att tro på en levande Gud eller tro på de skrifter som så säger. Det handlar mer om en tillit och ett viljans beslut att tjäna Gud med den sortens kärlek som uppstår när detta beslut tas av en människa.

Denna speciella sorts kärlek tar sin utgångspunkt i att det är för Hans skull, inte vår egen, som tjänandet utförs. Livets mening är att vilja rikta sin kärlek till just Honom för Hans egen skull. Att vara vänd mot Gud med avsikten att ge Honom sitt liv med alla till buds stående medel är verklig befrielse. Ingen världslig aktivitet kan komma i närheten av denna frihet.

Det spelar sedan ingen roll i vilket hörn av världen eller universum den tjänande befinner sig - hon eller han är upptagen av kärleken. Det gör den hängivne lycklig att när som helst och var som helst få den största nåden: förmågan att tänka, vilja, känna, andas, arbeta, leva och dö för den Högste.

Det första budet: älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, leder också till en viss bibelläsningen - det enda som intresserar henne eller honom är Herren själv, inte regler, liturgiska bruk, historiska fakta, berättelser eller beskrivningar som bara har ett sekundärt intresse. Och de saker som angår människornas värld är inte i centrum utan Herren själv. De som inte ägnar sig åt det första budet fäster sig däremot vid läropunkter, historiska fakta, "textredaktioner", tolkningar i det oändliga av uttalanden och metaforer, möjligheten till "nya teologier".

Den hängivna tjänsten är speciell. Vad menas med orden "att tjäna Herren"? Det är en gradvis invigning, först med hela kroppen och det medvetna tänkandet, senare med viljan. I början är det sökande, senare blir det enkel intention och vilja. I början är det att följa bud, senare är det insikten om vad Kristus gjort i det han födde den Nya Skapelsen inom oss. Detta är Guds kraft som gör den hängivnes hjärta och tänkande istånd att tjäna, älska och förstå. Det blir mindre att fullborda Guds bud och mer att högst personligt tjäna Herren. Hängivenheten består i en spontan längtan att tjäna i kärlek.

Allteftersom hängivna blir alltmer absorberade av att tjäna Gud tänker de mindre eller inte alls på väckelser, uppvaknanden eller mystikens förening med Gud. Populär mystik får ofta för sig att föreningen med Gud är något som själen bör eftersträva. Men i det kärleksfulla tjänandet glöms hela tanken på att jaget ska upplösas i Gud bort. Att nå en viss nivå av andlig utveckling är inte intressant för blicken är alltid lockad till det mest attraktiva som finns, Herren själv. Att komma till Herrens rike sker först när själen lämnar kroppen, sinnet och ego-individualiteten, vilket endast är en välsignelse - på Guds villkor.

Motivet eller drivkraften i vårt religiösa liv är inte att erfara glädjen av att se Gud, utan att tjäna Honom på det sätt som Han anbefaller genom de omständigheter vi faktiskt erfar. Om Herren väljer att hålla en människa kvar i världen, ser vi det som Hans välsignelse, Hans försyn. Det innebär en tillåtelse att tjäna Honom här i världen, i de omständigheter vi har.

Allt vi säger om kristen gudskärlek är bristfälligt, endast om vi hade Hans egen kraft av gudskunskap skulle vi veta vad vi säger. Sanningar om det kärleksfulla tjänandet är svårbegripliga för oss eftersom det står i motsats till det vi i vår själviskhet väntar oss av teologi, religion och filosofi, trots att den oroliga tanken, som Benedikt XVI säger, är ett redskap för vår pilgrimsvandring på väg hem till Gud.

Alltså måste vi låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet. Om vi läser Bibeln genom att öppna oss i bedjande sinneshållning kan vi fokusera på Herrens kraft av intelligens och kärlek, alltså Guds egen hållning. Herren vet nämligen själv vad Han är. Genom läsningen tar vi emot hängiven kraft till att förstå något av Herrens självkunskap.

I Markus 12:28-34 ser vi således Guds självkunskap uttryckas i det viktigaste budet. Jesus säger där: Älska Herren din Gud med hela hjärtat, hela förståndet, hela din kraft. Detta bud skulle kunna sändas ut med högtalare över hela jorden alla timmar på dygnet och det skulle inte hjälpa - endast några få lyssnar på rätt sätt. Först när det andra budet: älska din nästa såsom dig själv, får vi en större skara intresserade därför att de kan översätta detta bud i pragmatiska handlingar, sociala regler, etik och moral, samhällsansvar. Det första budet går ibland förlorat och en allmän utilitarism med kristen touch etablerar sig.

Skönhetens religion

"Oförmåga att förstå religionens kraft är oförmåga att förstå den moderna världen" lär Tony Blair ha sagt.

Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen "The Reader" där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.

Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.

Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?

Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.

Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:

"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."

Innanför

Att vara innanför innebär alltid en frestelse och en fara. "Jag älskar Gud men skulle aldrig tro på en kyrka". Eller "Det är ju i naturen man ser Guds majestät. Inte innanför en klostermur!" Eller "Det gudomliga finns, men absolut inte i organiserade religioner!"

Varianterna är många. C.S. Lewis ville i sin "Mere Christianity" undvika denominationer. Sådana skapar endast splittringar och dem har vi nog av. Låt oss tänka på den stora hallen i ett hus. Vi samlas i hallen. De många olika rummen bryr vi oss inte om just nu. Låt oss se vad vi kan ha gemensamt i samlingshallen.

Men "hallteorin" fungerar inte. För det är där "inne" jag kommer hem.

På Norra Berget i Sundsvall finns ett café som heter Gesällen. Det ligger inte vid en strålande utsikt över staden och bergen och havet, det är inte modernt med internet och 50 sorters kaffe. Det är en enkel liten stuga längs vägen, byggd för länge sedan som en liten fäbod med förstuga, mjölkrum (kök) och sal (indelat i tre små rum). Efter en promenad längs bergets storslagna utsikt då man kunnat beskåda Guds majestät i bergen och havet och människors väl och ve i den lilla staden mellan bergen, återvänder man "in" på Gesällen för att vila, få kaffeslurken och vara hemma en stund. Idealiskt för andliga samtal med vännen, samtal om livet.

Detta "innanför" visar sig i de enkla vackra trägolven, vackra genom seklers bruk, timmerväggarna som behandlats med handyxor, möblerna med sin omsorg om det mänskliga, fiolen på väggen med sin glädje och dans men också sorg och tårar, de få skrifterna i bokhyllan med den Heliga i centrum, själva hjärtat i all litteratur, de enkla trasmattorna och de bärande stockarna i taket, den sprakade elden bredvid mitt bord - detta "innanför" är det vi menar med hem.

Ute i hallen är vi ännu inte hemma.

Julens glädje och våra barn

Man har sångstund på biblioteket och barnen sitter i ring. Mammor och pappor sitter med. Barnen sjunger "När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå".

Då håller en mamma för öronen på sin flicka. Hon håller hårt och bestämt, sången ut. Detsamma händer senare när de sjunger Nu tändas tusen juleljus när andra versen börjar. Åter händer det i Stilla Natt efter de första raderna. Men när Räven raskar och Hej Tomtegubbar går igång är det ren glädje och inga öron hålls för. För att inte tala om Rudolf med röda mulen - nu är det jul!

En sinnebild, kan man tycka, för en hel kultur. Den sekulära kulturen. Den verkliga glädjen med jul - Välkommen hit till jorden Jesus, i signad juletid ! - får inte nämnas. Det är prästers indoktrinering och vi betackar oss för sådan auktoritära knep, inlagda i julens sånger.

Andra versen i sången var helt struken. Den lyder: "Dig Jesus vi behöva, du käre barnavän. Jag vill ej mer bedröva, med synder dig igen." Fullständigt otänkbart för den sekulära familjen. Barnen ska inte behöva höra sådant. De behöver julklappar och resor till fjällen. Och skulle Jesus vara en vän? Se på korstågen. Se hur prästerna skildras i The Midsomer Murders, den ena tokigare än den andre. Och inte är de kärleksfulla heller.

Jeanna Otherdal som försökte göra texten i Det strålar en stjärna lite så där halvsekulär och romantisk, börjar den andra versen så här: "Ty julen är härlig för stora och små". "För där ljuset är, där är det jul", avslutar hon slutversen. Vilket ljus? Det får heller inte sägas.

Johannes skriver - och kanske refererar Otherdal dit med sin slutrad - "Det budskap som Gud har gett oss att föra vidare till er är att Gud är ljus. Det finns inget mörker i honom. Om vi säger att vi är hans vänner, men fortsätter att leva i andligt mörker och i synd, så ljuger vi. Men om vi lever i Guds ljus, så som Kristus gör, har vi en underbar gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd."

Sekulär kultur vill ha vänlighet och behaglig julefrid, inte kristendom. Obehagligt att årets kalender fortfarande är så kristen. Och många sånger och symboler. Ja alla kyrkobyggnader påminner irriterande nog om denne man som är livet från Gud. Sekulär kultur har också en statistik: kring jul sker de flesta självmorden och de flesta skilsmässorna. Julen intensifierar den sekulära ensamheten och längtan efter verklig gemenskap.

Den kristne skulle kunna säga till mamman som höll för öronen på sitt barn för att skydda det från kristendom: ja julen handlar om denne man som är livet från Gud, som är ljuset i våra liv. Och dina barn kommer aldrig att dela julens verkliga gemenskap utan Jesus, som är det eviga livet. Och påsken handlar också om detta. Och pingsten också. Och många av helgdagarna året runt. Lucia är ett kristet helgon från Syrakusa, Lucia handlar om något ! Hallå!

Mamman som håller för öronen på sitt barn vill sitt barn väl. Hav tröst mamma, snart kommer den sekulära skolan. Då är det Transformers och Harry Potter som gäller och det håller gymnasiet ut....

Gy 11 och den klassiska litteraturen

Det nya gymnasiet, GY11, trycker mer på den klassiska skönlitteraturen. Man betonar den stora litteraturens språkliga verkningsmedel - ovanligt bra för Skolverket! Den stora litteraturen verkar ännu för den som ger sig in i den. Tänk om den största klassikern, Bibeln, äntligen får en mer central plats? Eller är det för tidigt?

Och verkningsmedlen - tänk om vi kan gå in på ordens livsavgörande verkningsmedel i skolan i framtiden, försöka se vilka ord som i sanning verkar inom oss, och kunna lägga åt sidan den massvåg av struntlitteratur som väller in i bokaffärerna och all den "information" som dränker pärlorna bland orden. Tänk att eleverna lär sig vaska fram de starka orden, de som direkt tilltalar hjärtats längtan efter den Älskade, orden utan tid. Vissa av dessa ord lyser varmt, andra avskräcker, åter andra binder samman, somliga är bittra men nödvändiga, ja vissa splittrar och manar till strid - men de yttersta orden gör enhet och försoning.

Den kanske största svenska klassikern är Birgitta av Vadstena, ett urval av hennes Revelationes borde vara obligatorisk kanon för varje tonåring. Men Birgitta har dessutom en modern uppfattning om språket och ordens naturliga och övernaturliga verkningsmedel:

"Du kan med största säkerhet veta att varje skrivet ord däri hörrör från mig och har sin egen kraft och verkan, liksom dyrbara stenar i världen har sina naturliga krafter: sålunda utövar magneten sin dragningskraft på järnet, andra stenar maler korn och förvandlar det till mjöl, andra förvandlas till mrubruk som har kraft att förbinda andra stenar, andra slipar järn; och på det sättet har varje slags sten sin kraft. Likaså har varje ord, som härrör från mig, sina krafter , och de står alla med evig fägrinrg i himlen, strålande inför hela min hummelska härskara såsom de dyrbaraste stenar med den skönaste färg i det klaraste guld. Och var och en som är i himmelen känner den särskilda kraften hos dem alla."

Albert den Store

Idag den 15 november firar vi katoliker - om vi så vill - Albert den Store. Han var både teolog och mystiker, både politisk diplomat och universitetslärare med stor naturvetenskaplig kunskap. Han var ofta på resande fot mellan platser där han behövde medla mellan stridande. Kyrkan var långt ifrån enad och Albert den Store var en eftersökt diplomat och enhetsskapare. Han är av en av kyrkans största lärare. Thomas Aquinas var hans elev.

Men störst var han i sin mystik. För vår tid är han troligen obegriplig och han skulle säkerligen kallat många av vår moderna katekeser för fantasier. Att vara hos Gud är att lämna allt som föreställningarna ger oss. Att möta Jesus är att lämna den värld som skapas av våra sinnen och våra mentala föreställningar. I det korta verket "De Adhaerendo Deo", kanske "Om att tillhöra Gud" på svenska" mejslar Albert den Store fram en levande mystik för den kristne. Den finns att lyssna till på Librivox.org där den engelska titeln är On Clinging to God.

Gud är det enklaste av alla objekt, säger Albert den Store. Att vara hos denna Enkelhet innebär att lämna alla yttre intryck och inre föreställningar. Först då är Jesus vägen, sanningen och livet.

Icke-dualiteten kommenterad

Elever sänder länkar på alltfler icke-dualister, ofta i korta klipp på youtube.com och ofta unga passionerade kvinnor. Det är en intressant tankerörelse, inte riktigt New Age, inte riktigt österländsk spiritualitet, inte riktigt befriande psykoterapi. Allt de säger finns hos kyrkofäderna och ökenfäderna, det är som en modernisering av Philokalia, minus kristen teologisk terminologi. Är det här barnbarnen till Paul Tillich?

Jag tog mig friheten att citera en nyckelparagraf av en av dem, Catherine Ingram (ur boken Passionate Presence) och lägga in parenteser med egna "gammalmodiga" kommentarer. Detta som svar till en elev som ville ha en kommentar. Ingram har just talat om hur vi fångas av filmer men ändå vet att vi endast sitter i en biograf. Bakom engagemanget är vi lugna. Hon fortsätter:

In a similar way there is a field of silent awareness containing all the events of our days.

(Ja, vår Skapare är medveten om allting som sker i Hans skapelse, allt vi gör sker i Hans Försyn).

Although we may sometimes be gripped by emotion or lost in a particular story

(t ex våra egna livsberättelser, särkilt de negativa händelserna, de prövningar som kommer från Herren),

there is throughout each of our dramas a deeper reality of silent presence.

(Guds närvaro såsom t ex Broder Lorens uppfattade den).

This is a silence of the heart rather than an imposed cessation of speech or acitivity

(Den enkelhet som t ex Albert den Store såg som kontemplationens mål).

It is a silence that is, we could say, the background of all activity.

(Guds möjliggörande av tillvaron, Hans Försyn).

We don’t need to find it because it is not lost.

(Men vi är i synden omedvetna om detta och behöver alltså vakna).

If this is so, why is there so much searching and craving?

(Berättelsen om syndafallet försöker gestalta ett svar).

Seeking is compelling

(frestelserna från själafienden är oemotståndligt starka)

because it produces a way for the mind to have a job.

(Ja, självrättfärdigheten dominerar världen)

It seems that we are almost genetically

(en senare natuvetenskaplig beskrivning)

programmed towards relentless mental occupation with desire and avoidance

(synden efter ätandet av kunskapens träd då vi får blygsel inför Gud),

a desperate squirming out of now. Perhaps nature

(Guds skapelse och salighetsordning)

has demanded that we keep on the move in order to stay alive

(Ja, vi behöver vakna för vi lever i syndens dagdröm),

but this is becoming detrimental to life

(Ja, synden är skadlig).

We have evolutionary

(sekundär biologisk term)

outgrown the usefulness of being in a prevailing state of fear and greed in order to compete and
survive.

(Världen fortsätter oförminskat att tävla, konkurrera för att överleva).

We can no longer afford it. It is driving us to disaster

(Ja, till klassisk förtappelse på grund av synden).

*****

Har ännu inte fått svar på denna hutlösa revisionism...

Det är fullbordat

En mycket troende ung elev frågade mig, efter att jag undervisat om att vara kristen i gymnasiet, och särskilt om Rosenkransen (http://humlebo.nu/kristenigymnasiet.pdf): “Varför i all världen tjata så på Maria att hon ska be för oss när hon naturligtvis gör det hela tiden? Det är som att tvivla på att Jesus är uppstånden för oss!”

Och flickan har naturligtvis alldeles rätt. Vi har en tendens att repetera svårigheterna som om Jesus inte räddat oss och gett oss den helig Ande. Det är tryggare och mer sentimentalt att göra så och vi slipper leva trons liv som om allt var fullbordat.

Barnen ska säga sanningen åt oss som låtsas veta.....

Vakna i Guds hand

På radion hör jag animerade diskussioner om American Catholic Council som hölls i Chicago den 10 juni. Och på sidor av Voice of the faithful, Call to Action och andra liknande förs många diskussioner om förnyelse av katolska kyrkan. Al Kresta gör sig rolig över dessa människor i sitt radioprogram "Al Kresta in the afternoon". Ett stort problem verkar vara att Matthew Fox ibland kallas fader eller reverend.

Skillnaderna påminner om solljusets olika brytningar och schatteringar på stugväggen denna blandväderssommar. De är många, skuggor och nyanser i all oändlighet. Solljuset är ett och detsamma. Vi har lånat dessa kläder av det ljus Jesus talade om och själv var. Våra variationer av rumtiden är sådana kläder. När vi prisar Gud häller vi tillbaka dem i ljuset.

Konflikter inom kyrkan påminner oss alltid om att ignorans är Guds fängelse. Kännandet av Honom är Gud palats. Vi sover (och förlöjligar varandra) i Guds undermedvetna och vaknar i Hans hand.

Vara Josef eller Jakob

Det finns många sätt att använda GT. Ett är att vara gestalter som Josef. Var Josef! Och om du inte kan stå ut med friskheten hos Josef, var Jakob. Brottas med Gud om nätterna och slit i ditt arbete sju år i taget. Gråt och sakna och le mitt bland tårarna! Låtsas inte veta något du inte själv erfarit. Det finns en nödvändig död och Jesus, vår Herre, visar vägen till den. Att vara söndersmulad, att vara mark, vara grund. Då kan vildblommor växa upp ur marken.

Blodsteologi och revisionism

För många år sen (1993 tror jag) gjorde Gavin Bryars en inspelning av en liten fras: "Jesus blood never failed me yet.. ..this one thing I know, that He loves me so..." och han lät denna fras, som en hemlös tiggare sjöng ute på Londons gator, gå runt i en harmonisering med allitfrån några få stråkar, till en stor blåsorkester och Tom Waits tjocka röst mot slutet av den långa inspelningen.

Vi lyssnade mycket på den när den kommit ut på cd och så småningom gick något djupare in i oss - blodsteologin. Alltså inte den pietistiska drypande och sentimentala utan en ren, enkel och kompromisslös teologi. Den som säger: "Det är fullbordat". Och namnet på en bok blev lite nytt för oss: Nya Testamentet. Någon har dött för gott och lämnat ett testamente, som Hebreerbrevet talar om. Det är redan gjort, testamentet har gått i verkställighet, det tillkommande goda är tillkommet, även om mer väntar.

Det fick förstås konsekvenser. Att leva i det gamla förbundet, det gamla testamentet, blir en dubbelmoral, en missuppfattning av Jesus - ofta med modernt teologiskt språk. Att vi över huvudtaget ska syssla med förhandling med nådgivandet blir absurt; eller be om något som redan är fullständigt givet. "Fader vår" är en bön relevant endast innan Jesus dött för oss, inte efter att han gjort det. Eller försöka följa en "nådeordning" som fastläggs av en mänsklig auktoritet. Som om inte endast en nådeordning gäller - den då Jesus fullbordar allt på korset. Fasansfulla perspektiv öppnade sig: all denna interpretation, all denna dogmutveckling, allt som John Henry Newman pratar om i An Essay on the Development of the Christian Doctrine, alla koncilier, alla "själsspeglar" som skrivits, all pastoral provinsialism.....återgång, revisionism.

Ofta svarade vi med Chestertons bild av en ö med stup ner mot klippor i havet. Vi spelar tennis däruppe på öns lilla vackra platå. Vi måste ha stängsel kring spelandet, annars fungerar inte spelet. Hmm....Det är något fel med den bilden.

Frege och relativisering

Gottlob Frege genomförde på sin tid en tyst revolution som fick stora följder för europeiskt tänkande. Inom filosofin och teologin fick språket nu en avgörande betydelse. Inte många märkte att Frege låg bakom denna förändring. Hans torra grammatiska undersökningar gör inte mycket väsen av sig. Innebörden blev ett jordskred. Att ord, särskilt verb och substantiv, har sin hela existens inom ett språkligt system, betyder att allt vi "vet" eller "tror" hamnar i ett helt nytt perspektiv. Det är genom språket vissa verb, t ex älska, eller frälsa, eller befria, för att ta tre populära ord för de flesta människor, får sin speciella relationella innebörd - det behövs minst två poler emellan vilka verben ska agera sin betydelse. Någon älskar någon annan, annars tappar ordet sin betydelse. Någon befriar någon annan, annars saknar friheten någon djupare innebörd.

Men just denna egenskap hos språket att skapa hela meningen med det tänkta och sagda, är samtidigt en befrielse från en sorts metafysik och övertro som fortfarande spelar spratt för människor. Denna befrielse låter vänta på sig men Frege pekade i alla fall på vägen till den. Wittgenstein är väl den filosof som använt Freges grund allra effektivast. Andra har helt enkelt missuppfattat Frege, som t ex de många skolboksförfattarna i ämnet Filosofi som tror att kärnan i hans filosofi är att definiera fyra konstanter: "och", "eller", "om-så" och ekvivalens.

Många röster höjs idag för att varna för "relativismen" och det förblir oklart exakt vilken relativism det rör sig om. Påven Benedikt XVI talar ofta kritiskt om nutidens relativism men glömmer kanske den långt viktigare relativism som ligger i själva språket - att olika användare helt uppenbart relativiserar koncept redan i själva publicerandet av satser, vare sig det är enbart tankar eller skrivna eller talade satser. Just där är landsmannen Frege väl värd att studera. De konstanter och icke-relativa termer han finner är det endast inom ett språkligt system som i sig utgörs av handlingar, aktiviteter med konsekvenser och regulatirteter . När vi kommunicerar praktiserar vi genast en intentionell partikularisering och relativisering av språket. Inte minst Jesu bruk av centrala termer i den judiska miljön är nyskapande relativiserande händelser, unika för Mästaren. Att göra Fadern till ett konceptuellt absolut är främmande för honom. Jesus vinner i sitt språkspel genom handlingar utifrån en auktoritet som gör hans bruk av orden unika.

Sensationer och sensualism

Jag har alltid fascinerats av Condillac's "Traité des Sensations", det verkar vara något magiskt med denna skapade människa som erfar en värld genom sina mycket begränsade sinnen och det verkar som om man kan tala om objektiva sensationer. Naturligtvis är det inte möjligt, men illusionen som 1700-talet hade är trevlig och lite magisk. Det är ungefär som när Henric Schartau talar visserligt och övertygande om nådeverkets detaljer när Anden får "genomgång", observerbara och diskutabla. Illusion men intressant sådan. Ett effektivt redskap i den "västsvenska kristendomstypen".

Vad är det med sensualismen som filosofisk teori? Det är en komplex fråga. Många tänker på erotisk sensualism så fort de hör ordet. Den är naturligtvis en enväldigt dominerande sjuklig fixering i våra dagar. Boken "The Drug for the New Millenium" (av Mark Kastleman) visar siffornra bakom detta. Som David Bentely Hart uttrycker det i en artikel om sensualism (First Things Aug./Sept. 2011) har samtida erotiska etikett, i alla åldrar, dränerat fysisk sexuell sensualism på dess spännande fördjudna och det pockande ivriga begärets krydda. Det finns inte längre något riskfyllt eller moraliskt tvivelaktigt, något mystiskt darrande och oemotståndligt. Kvar är endast en halvtrist neuorologisk serie av chocker i hjärnan, mer och mer ägnade det pedofila området (som snart hör till HBT-familjen, det blir HBTP) om man får tro en del amerikanska lobbyrörelser för intergenerationell "kärlek". Men trots detta kan vi inte säga att vi lever i en hedonistisk tid, hur gärna t ex filosofer som Torbjörn Tännsjö, vill mena det. Äkta hedonism har en rejäl grund i den filosofiska sensualismen, en hyllning av en nästan helig värdegrund i den skapade animaliska naturen, där dofter, beröringar, sexuell lust, skönhetssensationer, spelar stor roll. Vår tids estetik är snarare den veneriska.

Jag kommer att tänka på den sensualism de tillfälliga besökarna i himlen upplever, i C.S. Lewis The Great Divorce. Solens ljus i den kristallinska marken är för stark, för hälsosam, för vital för besökarna från det grå Helvetet. De icke-troende människorna får ont i fötterna av att försöka gå omkring, får huvudvärk av de starka ljuset. Den äkta sensuella himlen är obehaglig, ungefär som Narnia är obehagligt för Eustace när han dyker upp på skeppet Gryningen. Som Hart skriver i sin artikel: "As far as the actual senses are concerned, ours is in many ways a culture of peculiar poverty, evident even - perhaps especially - in its excess."

Så när jag återvänder till Condillacs "Traité ses Sensations" och även Toussaints "Essai sur la manière dont les sensations se transforment en idées", är det med en känsla av att komma hem till den verkliga sensualismen. Där är sensualismen rotad i sensationer som är primitiva, grundade i Guds skapade natur, magiska och fascinerande. Fast de försvinner i saliga döden, följer en ny himmelsk fortsättning på sensationerna. Ännu mer spännande.

Schelling

Tre flickor från Afrika redovisar kring temat "Vad är tro?" De har inte bra svenska, de har inte en europeisk värderingsskala, de har inte sekularismens grundhållning till filosofiska frågor. De vill såklart inte presentera sitt arbete inför stora klassen.

Det som sägs är genialiskt, som rent vatten ur en urgammal källa av klart vatten. Tro är helt nödvändigt för livet. Tro genomtränger allt. Tro är att lita på. Tro är hörande och följande. Enda alternativet till tro är meningslöshet. Tro har ingenting med rationella bevis att göra. De båda berör inte ens varandra.

Var hittar man formen för det dessa ärliga flickor uttrycker? Nyevangelisk kristendom? Knappast. Schellings lära kommer snarare till överraskande aktualitet: Ande är potentialitet, tro, förhoppning, tillit. Förnuftets omedelbara innehåll är av tvivelaktig natur. Potensen, sålänge den är detta, är utsatt för övergåendet till vara. Om den övergår är den inte längre varats makt. Istället förlorar den sig i varat, förlorar sin makt. Tro är bibehållandet av det möjliga inför det omöjliga, miraklet, den verkliga tron. Den helande makten över allt vara.

På mina frågor om vad som händer när bevis eller förnuftskunskaper ändå träder fram (vetenskap, teologi, filosofi) får jag till svar att det gör ingenting. Hur mycket som än begrips eller blir "kunskap" uttöms inte det oändliga innehållet i tron - i Schellings potentialitet, vars frihet och oändlighet består just däri att på en gång kunna vara "das ins Seyn Uebergehende und das ins Seyn nicht Uebergehende". Potens utesluter ingenting och tillåter två kontradiktoriska motsatser. Båda möjligheterna är i denna "Gleich-Möglichkeit" ännu inte åtskilda.

Flickorna pratar länge och engagerat. Och ljuv musik uppstår.

Sökandet efter Kungen

I boken Looking for the King, (http://www.amazon.co.uk/Looking-King-Inklings-David-Downing/dp/1586175149/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1311583261&sr=8-1) säger en av karaktärerna, C.S. Lewis om andra världskriget "War does not create funamentally new conditions. It simply underscores the permanent human condition. There is really no such thing as "normal" life." Det slår mig att detta gäller mördaren som avrättade över 90 ungdomar på en ö i Norge. Kommentatorer försöker göra det till något nytt, en ny epok i terrorismens utveckling. Terrorism? Vilket nonsens, det är ju den gamla galenskapen. Låt den gamla galenskapen leva i en kultur där relativismen gör det möjligt med Individuella Projekt där en mediasmart hjärna fritt får utveckla sin "handling". Den norske mördaren är symbol för vår sekulära mediareligion. På liknande sätt fungerar skolskjutningarna I USA och mailbombarens "handling".

Det finns, tycks Lewis (karaktären i boken) mena, inget "normalt" liv. När som helst kan våldet göra sin piruetter på vardagsscenen. Det följs av medias piruetter i tevesoffor och bloggar och Facebook. Det är ett enda sammanhang - det mänskliga, den fallna versionen. Denna version fanns på medeltiden också. Lev i vilket decennium som helst, där finns ondskan, den nyckfulla avrättningen av en grupp människor, välplanerat eller inte. Varje tid har samma fasanfulla kriser, olyckliga omständigheter, sina bisarra våldshandlingar. En man från Nasaret kom med ett helt nytt liv - men hur ska det få fäste i oss fallna? Inget för media precis.

Vi söker alla den rätta Kungen.

The Sunset Limited

När människor hellre väljer sitt eget elände än går till tron och tar emot Jesus uppstår en mycket intressant retorik. Den är väl inbäddad i kulturella koder och till synes rationella förhållningssätt. Det är nästa som att gå museum med animationer. Den rationella ateisten känns historisk och passé men är fascinerande i sitt uttryck. Och de finns mitt ibland oss och skilddras ibland i avhandlingar eller romaner. Cormac MacCarthy's pjäs (och roman) Sunset Limited har spelats flitigt i USA sedan 2006 och Tommy Lee Jones har 2011 skapat film av texten. Under en dryg timmes tid hör vi en relativt låmäld dialog mellan en svart man (spelad av Samuel Jackson) och en vit man (spelad av Tommy Lee Jones). Den senare har just försökt ta sitt liv i tunnelbanan och blivit räddad och hemförd av den svarte mannen som nu försöker tala om vad Jesus egentligen betyder.

Det är en märklig upplevelse. Den tomma retoriken hos den intellektuelle "med rätt att avsluta sitt liv när han vill" - påminner om Hedenius argument i Tro och Vetande som ut i Sverige på 1950-talet. Som tonåring beundrade jag argumenterandet som en sökare beundrar en magiker på en kringfarande cirkus. Tänk att välja mörkret och stolheten! Tänk att sinnrikt håna Gud ! Wow ! Jag har mött en man som hela sitt vuxna liv hånskrattande berättat om ungdomar i hembyn som "äkt dit" på något laestadianskt bönemöte. Friheten är att få håna både Gud och människor...

I Tommy Lee Jones filmatisering av The Sunset Limited kommer förstås en rad amerikanska kännetecken, särskilt i språket hos den svarte mannen, som är en outbildad fattig "neger" från Lousiana. När Samuel Jackson vräker på mest kan det vara bra med svensk textremsa. Men budskapet är internationellt och förmodligen giltigt världen över. MacCarthy är en mästare på dialog och visar hur den intellektuelle otroende mörkermannen smiter runt alla hörn som går för att att inte behöva prata om det jobbiga med Jesus. Som en anmälare i Wahsington Post (Hans Stuever) skriver, rör dialogen vid något som de flesta gör vad som helst för att undvika - både troende och otroende.

Och detta sista gör filmen rätt bra. Den bör ses några gånger för att hänga med i alla turer. Hur ofta sitter man inte i sällskap där livets bekymmer dryftas helt fritt men där det helt enkelt är förbjudet att tala om Jesus och om Guds wnvisa tal till oss. Hur oanständigt och "irrelevant" vore det inte att börja tala om den Helige Ande, hur besvärade skulle inte tolk titta bort och byta samtalsämne så fort som möjligt! Vi måste ha institutioner och avstånd för talet om Gud. Då är det lättare att ta avstånd och håna, lättare att bibehålla stoltheten som väljer eländet före lyckan. Då är det lättare för ateisten att "följa med" på olika förrättningar som passar sig i livets passager.

Höjdpunkten i The Sunset Limited kan kanske vara när den intellektuelle fritänkaren (skickligt spelad av Tommy Lee Jones) inser trons möjlighet till det goda äventyrets liv men tvingas hävda: JAG KAN INTE ! Självrättfärdigheten har släppt sin hånfulla attityd en stund och visar mer naket hur egot hålls fast till varje pris. Det är som en surfare som nöjer sig med att hålla sig på land med brädan. Och prata argument till vågornas brus.

Precis som med Hedeniusdebatten handlar det mer om att kunna surfa än om ateism kontra tro. Om språk är praktisk hantering av livet, liksom vårt kognitiva beteende är det, finns det ingen egentlig retorisk fixering vid nihilism eller ateism utan en praktisk upplevelse av att inte surfa, inte ta emot Jesus, inte ge upp fasthållandet. Vi är alla ateister men en del av oss omfamnas av något Annat.

Om livet efter detta - och om detta

En elev gjorde mig uppmärksam på en artikel i Signum om livet efter detta. Jag minns inte själv publiceringen av den. Men, men. Ord i sanden. Eller som bokförlaget Åsaks redaktör sa strax innan publiceringen av mitt manus "Tro och Misstro", strax innan konkursen av förlaget och försvinnandet av mitt manus....Ord i sanden.

En annan elev gav mig denna nya blogg om Detta livet i förklarad form. Den ska jag följa! Att hitta delar av paradiset redan här på jorden rekommenderar redan Broder Lorens. Denna blogg är tydligen anpassad till det moderna avkristnade samhället och språket är i stort sett helt sekulariserat. Men i bakgrunden finns Kristus, han som vi kastar alla våra bördor på enl. 1 Pet 5,7. Sanningen kan ta sig fram överallt!

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN !

På påskdagens morgon satt Maria Magdalen utanför graven. Hon sökte en död man och fann där två levande änglar. Hon var otröstlig. "Varför gråter du?" säger änglarna.

Den episoden är intressant: Sålänge någon differentiering sker i tänkandet blir det problem i själen. Sålänge endast det naturliga livet föreställs i själen - levande och död - finns ingen sanning och vi gråter som Maria. Därför måste uppståndelsen ske. Det övernaturliga måste hitta hem till oss. Vi måste möta den Uppståndne.

Påskens mening.

Leva i kyrkoåret

När jag frågade Alice, som en gång faddrade mig in i kyrkan, hur läget var, kunde svaret bli: Det är påsk! Vid något annat tillfälle: Det är snart Advent! Eller i maj månad: Nu är det Pingst! Inför sommarlovet sa man: Vi ses till St Lars om inte förr!

En katolik lever sitt kyrkoår därför att livets viktigaste händelser kan organiseras genom kyrkoåret. Det som händer i våra liv hör ofta hemma i någon av händelserna som kyrkans år firar - födelse, död och de viktiga händelserna där emellan.

Filmaren Erik Eriksson gjorde en gång en film om Fader Jean i Cevennerna, en fantastisk dokumentär om livet som kyrkoherde i sekularismens Frankrike. Fader Jean säger vi ett tillfälle: allt mänskligt liv handlar om långfredag, påskafton och påskdag.

Vad menade han? Vissa människor har många långfredagar i sitt liv. Det finns mening i smärtan även om det inte går att uppleva just då. Efter långfredagens förtvivlan kommer tystnaden på påskaftonen. Allt är dött men ändå inte. Något väntar i mörkret. En mycket bra skildring av detta mörker ges i C.S. Lewis A Grief Observed. I svartaste tomhet efter hustruns död, finns det plötsligt något i mörkret. Ett liv. På påskdagens morgon är det uppenbart: nytt liv, jublande liv, saligt liv.

Fader Jean gjorde det klart att du inte har någon påskmorgon utan en långfredag, På så sätt är den tokiga vilda kristendomen på ett obegripligt sätt livets bästa skildring. Men det är på påskmorgonen detta syns. Du kan inte prata med någon om det förrän dess, om ens då.

Rent vin

Fasta och påsk närmar sig. En persisk kristen sa: "Kristendomen handlar om det vin Jesus bjuder på under skärtorsdagskvällen - det rena vinet. Man kan bli salig på alla möjliga viner i världen. Men välj som en Konung. Välj det renaste vinet, det "skära" vinet. Välj inte de som är associerade med rädsla eller de som någon anser att vi "behöver".

Hegel och den helige Ande

En kollega utropade ibland förvirrad: Det här är som den helige ande, inget vet var den är!!

Jag påminde honom en dag om hans eget marxistiska förflutna - den ideologin bygger på Hegel, inte minst tanken på en en världsande som genom förnuft och konflikt driver utvecklingen framåt. Denna ande är vad Hegel menar med helig ande, den protestantiske Hegel som ju äldre han blev alltmer identifierade historien med andens kamp för ljusets kommande seger.

I vår tid, då materialistisk marxism har torkat som en död gren, kanske den hegelska andligheten kan återvända och hyfsa till vänsterideologin till en andlig och upplyst kommunistisk strävan? Då skulle pingsten få en politisk betydelse som inte låter sig begränsas av en så subjektiv läsning som varit populär alltför länge.

Min kollega kände inte till Hegel och skulle nog inte förstått vad Marx såg i den hegelska "dialektiken". Men kanske en mer utbildad framtida vänster kan förstå historisk kamp i kristna termer utan att fastna i en platt "befrielseteologi" som knappast befriar någon. Det vore intressant.

En sådan nyorientering av hegelsk helig ande skulle kanske - nu ryser många - innebära en förnyad uppskattning av det "germanska". När Hegel ser tillbaka på historien märker han att hednisk kultur låter EN vara fri, det är Gud. Grekiska och romerska civilisationen låter NÅGRA vara fria, de som är äkta medborgare i Athensk demokrati eller i romarriket. Slaveriet är föruttsätningen för denna frihet. Med kristendomen kommer i princip tron att ALLA är fria men detta förverkligas först i germansk teologisk miljö, med sådana män som Staupitz, Biel och Luther. "De germanska nationerna inom kristendomen var först i att förstå att människan såsom människa är fri och att frihet är själva essensen i att vara människa" skriver Hegel i sitt föredrag på 300-årsdagen av Augsburgska bekännelsen 1830, då han var rektor för universitetet i Berling.

Naturligtvis kommer en med en sådan utveckling också en förnyad kanonad emot typiskt katolska företeelser som eukaristin och klosterväsendet. Men efter Vatikanum II finns säkerligen en beredvillighet att diskutera friheten på ett sätt som Hegel skulle gilla.

Hegel åter??

Det tycks vara en renässans för Hegel på gång - konferenser lite här och där och allmänt "i luften". Jag fick lägga ut Hegel vid ett tillfälle och utgick från en golfboll....



1. Se på jorden som en liten golfboll.

2. Begrunda alla aktiviteter på denna lilla boll.

3. Märk att vissa aktiviteter går mot frihet, andra mot ofrihet.

4. Anden är i sig själv frihet. Den finns överallt och är ingenstans något annat än sig själv. Den är aldrig materiell eller begränsad.

5. På jorden finns några biologiska varelser - de är endast biologiska - som med tankens hjälp inspireras av Anden och känner behov av frihet.

6. Den enorma mängd fenomen som äger rum när några biologiska varelser engagerar sig i frihet - bygger civilisationer, religioner, vetenskap, krigar och utvecklar teknologier - kan vi kallas Andens fenomenologi.

7. Som filosofer studerar vi Andens fenomenologi. Det i sig är befriande, vi inspireras av Anden.

8. När vi ser på golfbollen och dessa aktiviteter hos en av raserna, finner vi ingen direkt mening med det. Anden förblir fri och oberoende av alla små planeter. Något ytterligare kan knappast ske på lilla jorden, hur mycket man än tänker där.

9. Men för en individ som filosoferar pågår en förnekelese av begränsning. Vi som filosoferar identifierar oss hellre med Anden än med någon aktivitet på en liten planet.

10. Vi får därför en kluvenhet - dels är vi med i någon sorts verksamhet i det materiella rummet. Vin inbillar oss en rad intressen och betydelser. Dels är vi en uppphävande aktivitet, ett filosoferande, där vi vänder oss till Andens frihet från all differentiering, all skillnad.

11. Att filosofera förändrar ingenting på den lilla golfbollen utan är endast ett öde för vissa få individer. De flesta är uppslukade av fenomenologins intresse för sina egna aktiviteter. De är omedvetna. Men de strävar efter frihet, inspirerade av Anden.

12. Att filosofera och upphäva begränsningen är den största friheten en biologisk varelse kan nå. Det handlar om en kärleksförbindelsen till Anden. Det blir aldrig en jordisk aktivitet - även om man är filosofilärare och undervisar i ämnet. Det blir alltid endast ett upphävande.

13. Att sätta upp en värdeskala på olika aktiviteter på den lilla golfbollen är svårt. Alla människor tror att det vet vad som är gott och ont. Man intresserar sig och inspireras av frihet och jämlikhet och låter på så sätt Anden påverka aktiviteterna. Men utifrån Andens egen kompletta frihet sker inte så mycket och knappast enligt någon värdeskala. Andens natur är gudomlig frihet och den känner ingenting annat, vare sig gott eller ont.

14. Den som filosofiskt upphäver finit begränsning känner i tanken denna värdeenhet, som inte kan delas upp i motsatser. Han blir inte relativist men en värdemonist - det finns endast ett värde i Anden, nämligen Gud själv. Detta värde kan inte kopplas till människors upplevelser av smärtsamt och skönt, eller gott och ont.

15. Det närmaste religionerna kommer Andens verklighet är den inkarnation av det Infinita i en finit människa, Jesus Kristus. Men som inomvärdslig religion och verksamhet är kristendomen ytterligare ett uttryck för frihet, kanske det bästa uttrycket. Anden har alltid varit sig Själv och behöver inga uttryck. Hela inkarnationen är alltså en synnerligen värdefull gåva till den lilla golfbollen i rymden.

16. Med möda förverkligar sig frihetens Anden i fenomenologin på den lilla planeten. Triviala händelser leder till stora genombrott ibland. Enorma insatser och viljeuttryck leder ingenstans ibland. Till synes slumpartat och nyckfullt sker ett sammelsurium av fenomen som i grunden inspireras av individers känsla för frihet och befrielse. Det är Anden som är verksam i människors idéér och tankar och viljor och känslor.

17. Filosofen är politisk i sin begrundan men upphäver snarare än deltar i den politiska kampen. Upphävandet av alla diskurser är filosofens tänkande. Istället för tilltro till någon mänsklig diskkurs sker ett förnekande av alla diskkurser för den fria Andens skull. Så fort ett påstående eller idé ligger till grund för handlingar, kommer filosofen att upphäva den och visa på motsatsen.

18. Filosofisk begrundan är annullerandet av varje finit diskurs. En fullständigt obetvinglig identifikation med Anden gör detta möjligt. Detta annullerande som för de flesta verkar destruktiv i den samhälleliga kampen för en bättre framtid, är i själva verket befrielse från låsningar och stillastående.

19. Alla finita diskurser har ett livsförlopp - friskt och färskt befriar de, men strax är de etablerade och stagnerar, för att dö genom revoluition eller ersättande av andra diskurser. Filosofin gör förändringarna lättare genom att tidigt annullera det makthavande diskursen.

20. Kyrkan är den enda institiution där annullerandet av alla diskurser är inbyggt genom närvaron av Anden. Samtidigt som maktägande klerikala institutioner upplever annuleringen som destruktiv, ligger denna befrielse inbyggd i själva doktrinen om Anden. Jesus själv är hela tiden garanten för fortsatt annullerande av döende diskurser som begränsar Anden.

21. Alla dessa begrundanden gör vi utifrån en intention på den gudomliga Anden som helt fri från all värld och all finit verksamhet. Det går inte att filosofera så här från ett inomvärldsligt perspektiv. Helt riktigt framstår det då endast som ett "systembyggande" eller "metafysisk" fantasi.

Domen

Det är en dömande Gud i GT och Jesus har en helt annan gudsuppfattning - hör vi ibland dagens marcioniter säga. Men man kan kvalificera "dömande" en hel del. Med psalm 95 i ryggen går det att säga så här: festen kräver först en dom. För att "träden ska dansa" måste rättvisa ha skipats i de stora skogarna. För att "landsbygdens fest" ska sprida sig måste sanningen fram.

Det gör ont. Rättvisa och sanning gör ont liksom jorden är full av smärta, varje dag. Men hoppet finns i vår längtan efter just festen, vi vill så gärna se träden dansa i jubel och landsbygden gengjuda av festens sånger. Vi vill fira!

Så domen kan kvalificeras med sanning, rättvisa och glädje. De tre sitter ihop, vi får inte det ena utan det andra. Den ateististiske existentialisten säger: gärna dom och ångest men ingen tröstemetafysik tack! Jo just det. Bra så långt. Men vi är nog skapade för festen ändå.

Alciphron då och nu

I en dialog av Berkeley, Alciphron or The Minute Philosopher, får vi en roande beskrivning av det eviga temat "en modern och upplyst människa", eller som en elev uttryckte det "vi som lämnat det ålderdomliga bakom oss". Följande utdrag av dialogen visar vad det handlar om:

- Det verkar som ni har en del författare i er sekt?
- Ja det har vi, flera stycken, stora män som givit världen många nyttiga och djupsinniga upptäckter. Moschon, t ex, har bevisat att människa och djur egentligen är samma sak och att människan därför endast behöver ägna sig åt sina sinnen och begär för att vara lika lycklig som ett djur. Gorgias har gått längre och visat att människan är en sorts maskin och att tanken och förnuftet är ungefär som metalldelar som påverkas av impulser. Cimon har använt sig av dessa upptäckter och visat med matematisk säkerhet att det inte finns något samvete och att all moral är en rad fördomar endast. Människan är inte mer ansvarig för sina handlingar än en klocka för sitt tickande. Tryphon har skrivit på ett slående sätt om hur nyttig synden och lasten kan vara. Thrasenor har motbevisat de okunniga argumenten mot ateismen och visat att en republik med ateister lever mycket lyckligare än någon annan statsform. Demylus har skojat ordentligt med begreppet lojalitet och visar världen att det inte finns något av värde i det. Vår tid är skyldiga honom och en annan filosof upptäckten att folkets känsla för rätt och fel är tom entusiasm som endast engagerar svagsinniga. Ja, det finns en ändlös lista av upptäckter som författare inom vår sekt gjort....Men mästerverket är ändå vår store Diagoras som i en anekdot motbevisar Guds existens - men detta är gemene man inte mogen för än. Jag är dock försäkrad av några kloka vännner att detta bevis är lika klart som dagsljuset och kommer att göra mycket nytta när religionens system blir tillintetgjort.....

Har vi kommit just något längre idag? Eller pratar dagens Alichphron ungefär i samma jargong? När man lyssnar på härlige irländaren Terry Eagleton kan man tänka sig det. Det händer alltså egentligen inte så mycket.