Tidig Messianism hos Paulus

Min personliga uppfattning om att vara katolik bygger på att leva i Kristus, den Smorde, eller Messias som det rättare borde heta. Leva i Messias är inte i modern mening kyrka, inte religion, inte prästerskap, inte lära och katekes, inte koncilier och trosbekännelser. Det är att leva i Messias. Detta är vad som skildras i de sju äkta Paulusbreven, som fortfarande är den bästa urkällan för alla människor som väljer att försöka leva i Messias, leva i Kristus. Paulus skulle inte känna igen sig i vår kyrka men skulle efter en tid av efterforskning och gemenskap ändå upptäcka att den tidiga sanningen med den uppståndne Messias lever ännu.

Transcenderade kärleksreligion och religiös lag.

Paulus skriver sina brev på 40-talet och ofta är dessa brev svar på brev som skickats till honom. De gäller ofta specifika problem hos de grupper som skickat brev till honom. De vill ha råd, de diskuterar saker. Vi har bara svaren från Paulus. Därför är det lite av ett detektivarbete att försöka gissa vad breven innebär.

Katolsk betyder ju "universell" och den ursprungliga rörelsen för att leva i Messias var just universell. Den innebar inte en ny religion eller ett nytt officiellt förbund. Den enda religion Paulus refererar till är judendomen, han använder det judiska språkbruket. Men att leva i Messias transcenderar, går förbi och över, all religion. Också omvärlden uppfattade de tidiga kristna som utan religion. Det stämmer - Paulus skulle avskytt tanken på att hans brev skulle placeras i ett "nytt testamente", en helig skrift vid sidan av Toran, profeterna, psalmerna och visdomsböckerna. Han skapade inte en ny religion, han levde i Messias vilket Paulus framhöll. Detta är viktigt att komma ihåg.

Alla andra skrifter i NT är skrivna på 80- och 90-talen och skrivna delvis för att skapa en ideologi för en ny kyrka. Många kallar denna nya kyrka den katolska kyrkan. Men den är inte katolsk, inte universell. Den är lokal och tar över strukturer från äldre förkristna religioner som det finns gott om i romarriket vid den här tiden. Det är denna kyrka och organisation som sprider det kristna budskapet över världen. Kvar finns hela tiden en kärna om ett liv i Messias, ett liv i Kristus. Organisationer och institutioner förändras med tiden, men inte detta liv i Messias. Några drag finns i detta liv som jag ska försöka beskriva.

1. Att leva i Messias är att leva i Jesu Kropp - så uttrycker Paulus det. Det betyder inte prästerskap för efter Messias uppståndelse finns inga präster längre. Det betyder att vara tillsammans. Det var mer eller mindre fasta husförsamlingar, huskyrkor i en väldigt enkel mening. Folk träffades, mat Herrens måltid tillsammans, men talade om sitt liv i Messias och oftast var det ungefär samma människor som träffades. Så enkel är kyrkan egentligen i början. Potentiellt är detta alla människor som finns, alltså en unversell församling. Ingen väljs in eller ut, ingen kvalificierar sig genom särskilda meriter. Det är en demokratisk och egalitär gemenskap.

Det är också på sätt och vis en revolutionär gemenskap. I stor utsträckning är det gemensamt ägande. I stor utsträckning är det en gemenskap fri från diskrimination genom ras, ställning, ekonomisk nivå, utbildningsnivå, politisk färg. Kvinnor och män är jämlika, med en överrepresentation av kvinnor på viktiga funktioner, särskilt de karismatiska. Språk och nationalitet överskrids också, även om frälsningen kommer från judarna och det är den judiska Messias man bekänner. Det är dock inte en politisk rörelse, för den ser fram emot riket hos den uppståndne, inte ett socialt förbättrad värld på jorden. Om andra levde som denna grupp vore samhället mycket godare, men det är inte en socialpolitisk rörelse.

Finns denna gemenskap idag i katolska kyrkan? Inte generellt eller formellt. Men den kan mycket väl finnas bland gräsrötterna. Den kan finnas mellan människor, innanför eller utanför kyrkan, men den vare sig begränsas av organisationen kyrkan eller definieras av den. Redan på 80- och 90-talet då evangelierna skrivs, har en religion skapats som inte fanns i husförsamlingarna, en hierarkisk ordning och politisk struktur har börjat byggas, något som var nödvändigt för den senare katolska kyrkan men helt främmande för den tidiga ekklesia, den tidiga rörelsen.

Att leva i Messias tillsammans med andra - det är den universella katolska urkyrkan, om vi ska använda ordet kyrka med modern konnotation. Vi kan fråga oss: kan någon vara biskop och inte leva i Messias? Ja. Kan någon vara präst eller påve och inte leva i Messisas? Ja. Och omvänt: kan en påve leva i Messias? Ja, naturligtvis, ingenting hindrar. Kan en präst eller biskop eller diakon leva i Messias? Ja, ingenting hindrar. Nu ser vi klart hur att vara katolik är att leva i Kristus, inte ha en placering inom en organisation. Därvid finns ingen anledning att lämna den nuvarande katolska kyrkan som ju har närmast kontakt med den tidiga Jesus-rörelsen.

2. Att vända sig till livet i Messias gick oftast till så att någon såg Jesus uppstånden, mötte den uppståndne Messias och talade med honom. Paulus gjorde det vid minst två tillfällen, enligt hans egna ord. Omkring ett halvt tusen människor tycks ha gjort det. Alla dessa blev inte anhängare. De valde att inte leva i Messias, trots att de hade sett honom med egna ögon. Men många av dem började ett liv tillsammans i Kristus efter att de hade mött honom uppstånden en eller flera gånger.

Här får vi då ett annat drag i att vara katolik: ha sett den uppståndne och valt ett liv i honom. Det är inte trosföreställningar det gäller nu, inte någon religion eller någon lära, vare sig judisk eller någon annan. Visserligen talar judendomen i metaforiska termer om Messias men nu gäller det att vara vittne, att vara Messias-vittne. Det är en konkret och sinnlig händelse, inte en intellektuell eller traditionellt övertagande roll. Det är heller inte en etisk övertygelse, det är ingen moralisk komponent i detta. Vi kan induktivt försöka skapa en etik byggd på detta möte och på det Paulus skriver i sina sju brev. Han behandlar etiska och moraliska saker i flera av breven. Men detta handlar om en konkret erfarenhet av den uppståndne Messias.

Men redan tidigt finns också människor som inte hann med att se den uppståndne med egna ögon som hörde till rörelsen, som valt att leva i Messias. Det är en viktig sak. Man kan välja att leva i Kristus utan att ha sinnligt erfarit den uppståndne. Men det är inte ett trossystem man övertar, man har inte blivit övertygad om riktigheten i en lära eller en etisk livshållning såsom många grekiska filosofer vid den här tiden föreslår. Istället sätter jag i mitt val att leva i Kristus tilltro till vittnena. Att vända om till denna katolska messianism är att lita på vittnena som sett den uppståndne.

Detta är något helt annat än det som senare började bli det vanliga sättet att konvertera till kristendomen, den nya religionen som på 300-talet blev den officiella statsreligionen. Där gällde att lära sig en lära, att initieras genom ceremonier och riter, de flesta övertagna från tidigare religioner, inte bara judendomen. Längre fram sker massdop utan någon djupare kateketisk verksamhet. Ingenting sådant sker i den ursprungliga rörelsen för liv i Messias som Paulus berättar om i sina brev. I denna rörelse sätter man sin tillit till sanningen i att Messias var Jesus från Nasaret och han är den uppståndne, genom vilken vi får ett nytt liv, ett liv som erbjuds åt alla människor. Att vara katolik innebar och innebär än idag att höra till denna rörelses gemenskap.

3. Att vara katolik är att leva i Messias, den uppståndne. Vi kommer senare till vad detta innebär som kärleksliv. Här är det väsentligt att vi egentligen inte är "kristna" eftersom den termen användes som nedsättande beskrivning och ingen i den tidiga Messisa-rörelsen någonsin kallade sig själva detta. Vad kallade de sig? Alltid "bröder och systrar". Det handlade alltid om gemenskapen för livet i Messias, den uppståndne. Ordet "kristen" kommer av grekiskans "christos" som betyder smord och syftar på Messias. Men som nedsättande term innebar det att rörelsen inte var en riktig religion, den kallades ibland ateistisk och istället hade man gjord en idol av en människa som kallades christos.

Vid denna tid finns nästan inga i rörelsen längre kvar i Palestina. Alla har flytt under och efter det judiska kriget mot Rom. Man finns spridda över Medelhavsområdet och Jerusalem har ingen som helst central betydelse. Det är en senare ideologisk omskrivning, särskilt i det evangelium som en Lukas skulle ha skrivit. Där pressas historien om Jesus in i en ideologisk idé om Jerusalem som centrum. Lukas placerar viktiga människor där, Jakob bland annat, och påstår att ett viktigt koncilium hölls där. Sanningen är att alla som finns i den messianska rörelsen är utanför Palestina och där skrivs också alla evangelierna.

Att vara katolik är alltså att inte anknyta till någon särskild ort i världen, vare sig Rom, Palestina eller Jerusalem. Det är först på 300-talet genom kejsar Konstantins mor som detta intresse för Jerusalem växer och blir officiellt för den nya religionen som antagits som statsreligion. Pilgrimsresor anordnas med statligt skydd, härbärgen och guidningar ordnas på plats i Palestina. En reseverksamhet utvecklas som snart omfattar stora delar av Europa. Det hör snart till den kristna religionen att pilgrimsvandra. Inget av detta finns i den tidiga rörelsen där livet i Messias är det väsentliga, det gemensamma kärlekslivet i Kristus.

Att vara katolik enligt Paulus är att leva i Kristus, leva i Messias utan någon referens till religion eller religiös institution eller ort på jorden. Jesus transcenderar allt detta och erbjuder ett nytt sorts liv i honom, den uppståndne som lever. Det är inte en geografiskt eller historiskt placerad rörelse, den kan befinna sig varhelst människor är intresserade av att välja att leva i Messias den uppståndne. Vi är alltså inte kristna, vi är inte bundna till religion, kyrklig organisation eller någon plats. Det är heller inte en "ny" religion, vi helt enkelt lever där vi är och som vi är, men tillsammans och i Kristus, i ett speciellt kärleksliv.

4. Det gemensamma livet med den uppståndne Messias handlar inte om att tro på vissa föreställningar eller ha en viss bekännelse, såsom det senare blev. Istället visar Paulusbreven en rörelse som inte är teologisk eller filosofisk till sin karaktär, lika lite som den är etisk eller politisk. Det finns gott om rörelser som är filosofiska och etiska vid den här tiden, liksom det fanns polititiskt motiverade grupper. Men de som väljer att leva i Kristus tillsammans har inte något sådant engagemang i centrum Istället är det ett kärleksliv där man älskar Gud och sin medmänniska såsosm sig själv, inte gör motstånd mot det onda och delar allt i en jämlik och demokratisk gemenskap. Denna rörelse är flera tusen år före sin tid. Den förefaller anarkistisk för samtiden.

Den uppståndne Messias ger oss kärlek, frihet och en mening i lidandet. Det är inte som i buddhismen en lära som antas upplösa lidandet. Nej, vi ser en realism som inser att allt liv är utsatt för själviskhetens smärta. Genom döden på korset och uppståndelsen upphävs själviskheten och vi kan åter älska. Vi faller ner i självishet, jag-för-mig-livet, vi reser oss igen och levs av åter av Messias. Det är rörelsens grundtema. Det är inte ett moraliskt system, såsom många senare kom att göra kristendomen till. Det är inte ett försök att komma ur livet och lidandet som buddhismen. Det är att lämna självets bild av verkligheten för den uppståndne Kristus tillsammans med bröder och systrar.

För att förstå det gemensamma livet i Kristus måste vi se hur kontexten ser ut. Genom att Gud i Messias uppstår efter sitt offer på korset, tar en massa saker slut. Det är slut med religionen. Det är slut med självets försök till bättring och etisk höjning. Det är slut med spekulerandet i begrepp och idéer, slut med teologi och filosofi. Även tiden har upphört i den evighet som Messias den uppståndne innebär.

Detta sätt att se livet i Messias innebär för oss katoliker idag att vi både tar han om vår kyrka sådan den ser ut och tar avstånd från den till förmån för det ursprungliga sättet som vi finner i de sju äkta Paulusbreven. Vi får nog tänka oss att det finns människor överallt som skulle välja detta liv om de tydligt såg det som ett alternativ. Vi som litar på att de tidiga vittnena verkligen så den uppståndne Messias kan alltid bli flera. Men kontexten är ofta det som leder oss dit, alltså det lidande som själviskheten ger oss, begären, fasthållandet vid världens krafter och begär. Den uppståndne vill ge oss det nya livet i Honom. Det ska ersätta självlivet. I den mån detta sker får vi kärlek och frihet tillsammans. Vi får också ett evighetsperspektiv som ökar vår glädje de år vi har kvar att leva på jorden.

5. Omvändelse blir för vår tid också en omstrukturering av tänkandet. Kontexten är inte längre en hierarkisk kyrka med präster, biskopar, påvar och andra titlar utan endast bröder och systrar som möts i hemmen. Uppgiften är inte längre undervisning och mission utan att lära sig leva i Messias och lämna självets liv. Här är gemenskapen central för att hjälpa varandra. Den ensamme munken eller nunnan med sina bönerutiner håller ofta självet vid liv, det religiösa självet. Den tiden är förbi genom den uppståndne Kristus. Nu gäller att tillsammans ge upp det själviska livet och vara Jesu kropp.

Att mötas i hemmen kring den uppståndne betyder mer än bara sätta tilltro till de verkliga vittnena. Det betyder också att lita på denna Messias för ens egen skull. Vi ska alla ganska snart vara hos Messias, det eviga livet i hans rike väntar oss. Det blir en glad väntan förstås, en stor tillförsikt för det som komma skall. Just därför kan vi låta alla projekt och innehåll i våra själviska liv falla åt sidan, glömmas bort, lämnas därhän.

Många störs av att den tidiga Messiasrörelsen tycks ha haft ett kort tidsperspektiv, att hemkomsten till Messias genom hans återkomst skulle ske inom kort. Men hemligheten i att lita på Messias är att det alltid är kort tid. Det betyder att det för varje människa inom kort kommer att ske. Inga av våra liv är särskilt långa och väntan på hans återkomst är alltid det glada tillstånd vi just nu har tillgång till. Det är som att väntan på den Älskade alltid är det optimala tillståndet för en människa och gudskelov får vi också ta del av det, vi som lever nu två tusen år efter vittnena såg Kristus uppstånden.

6. För Paulus och den tidiga rörelsen är det inte en ny religion eller livsfilosofi som är central för livet i Kristus. Religionernas tid är snarare förbi nu. Det är snarare en ny sorts passionerad intimitet med den Uppståndne. Det är lite främmande för många moderna kristna som tror att det handlar om etik och tro på en bekännelse, en kyrkoform, en tradition. Här är det endast en sak som förkunnas - Messias som uppstånden och levande i oss.

Det är som om senare kyrkor inte klarar denna magra kost. Man bygger en religion såsom de såg ut i antikens värld. De hade mytologier, berättelser, episoder att minnas, lärostycken, dogmer, liturgi och ritual, formella sakrament. Allt detta byggs under de kommande seklerna uppå den tidiga enkla tilliten till Messias som uppstånden i våra liv.

Vi kan förstå svårigheterna. Att tillsammans, utan alltför mycket regler och ordningar för mötena, finna att Kristus lever i oss, snarare än vi själva, alltså ett nytt liv mitt i världen men inte av världen - det är svårt att närma sig. Hur många människor idag kan göra det? Kristendomen har bara börjat, som C.S. Lewis uttryckte det. I den tidiga Kristusrörelsen var det just denna enkla intimitet som var det nya. För det behövdes ingen ny kyrka eller religion, det var Gud och den enskilda människan tillsammans med andra likasinnade.

Den märkliga känslan av att Kristus är den aktive i dessa tidiga husmöten är fortfarande det mest levande i att leva i Kristus. Vi är förflyttade ut ur bilden och därför är det inte aktuellt att skapa en religion, vare sig för nationen eller internationellt. Det är inte heller en privat fromhet, en som passar för eremitens grotta såsom för St Antonius. Det är en sak tillsammans med andra, där älska din nästa inte är i första hand etik utan ett sätt att låta Messias leva i oss.

Den mystik och bönepsykologi som senare kommer att utvecklas i den kristna kyrkans namn är något tämligen främmande för Paulus och den tidiga rörelsen. Även om var och en säkerligen går undan för att be i stillhet någon gång under dagen, är livet i den uppståndne huvudsakligen en samvaro, en dynamik där Jesus Kristus är den levande, den verksamme. Inte precis en arbetsgemenskap men en helig samvaro med andra "heliga". Heligheten är just detta att vara i den levande Messias, inte det som senare kom att karaktärisera helgon, alltså ett fromt isolerat liv med eller utan martyrdöd.

Denna tidiga heliga samvaro är naturligtvis för radikal för sin tid. Kyrklighet eller tempelaktivitet är dagens tecken på god religiositet. För romarna var det dygd att offra i flera tempel, tillhörande olika religioner. Det tidiga beteendet i den paulinska rörelsen var inte acceptabelt i denna religiösa miljö. Även om man prisade beteendet för att man tog hand om fattiga, var det inte en ordnad religion och kunde därmed inte respekteras och skyddas som andra sekter och religioner i romarriket.

Att vara närvarande i den uppståndne Kristus kan också kallas imitation, men då med betydelsen av inlevelse, inte efterapning. Paulus säger att vi bör imitera honom såsom han imiterar Messias. Det är snarare en sorts identifikation med den uppståndne, så att jag korsfästs och uppstår med honom så att Han är den som lever mig. I denna mening, ingen annan, är vi döpta in i Messias efter att ha blivit begravda med honom. I den tidiga rörelsen var detta det centrala och ingen övrig lära behövdes vid den tiden. Den "nyhet" som detta nya liv innebär (gr. kainótes) är det som Jesus Messias ger oss inom oss och tillsammans med oss. Det är inte moralisk nyordning eller en ny ordning på jorden eller en ny kyrka på jorden. Det är något gammalt som är slut, självets liv, och det nya börjar, Kristi liv.

För Paulus och de andra judiska medlemmarna i de tidiga husförsamlingarna behövde detta nya liv fasas in i det gamla judiska religiösa livet. Vi kan kanske säga att den senare skapelsen av religion och teologi är just ett arbete med denna infasning från det gamla till det nya. Men alla icke-judiska personer kunde förbigå detta kombinationstänkande och ta emot det nya livet direkt. Det var också Paulus synsätt. Det var på ett sätt mycket enklare för den icke-judiska rörelsen att vara i Messias den uppståndne, för de behövde inte sammanjämka sitt gamla med det nya. De behövde inte tänka att Jesus är Messias som fullföljer Toran och fulländar den gamla judiska lagen. De kan möta Kristus direkt utan sådana föreställningar. De kan nöja sig med att se Kristus som död och uppstånden "efter skrifterna" och inte ägna den gamla judiska religionen någon större uppmärksamhet. De behöver inte tillfoga ett "nytt testamente" till dessa etablerade skrifter.

Vad som sedan händer är just att en religion byggs på den gamla judiska. En rad berättelsesamlingar kring Jesus skapas och en ny kanonisk skrift, "Nya Testamentet", läggs till den gamla på slutet av 300-talet, med Augustinus som aktiv deltagare bland flera andra.

För den tidiga rörelsen för liv i Messias skulle en trosbekännelse som den apostoliska vara teologi och lära som inte behövde utläggas eller undervisas för att leva det nya livet. Den niceanska trosbekännelsen blir en hel katekes som alldeles tappat det fokus som den tidiga paulinska Jesus-rörelsen hade. Endast raderna "...lidit och blivit begraven, på tredje dagen uppstått efter skrifterna..." påminner om det som var helt centralt för den tidiga Messias-rörelsen. Det övriga blir mer eller mindre traditionell teologi och filosofi, där grekiska begrepp spelar största rollen. Detta var historiskt nödvändigt för den nya kristna religionen och kyrkan existens.

Att Jesus var Messias och uppstod för att ge alla människor en ny existens är för Paulus den alldeles avgörande livsmeningen. De kristologiska frågorna behövde inte ställas. Kristus är Kristus - den smorde Messias. Att fråga teologiska och filosofiska frågor kring vilken natur han hade och relationen mellan gudomligt och materiellt och mänskligt var inte alls nödvändigt. Tilliten till de första vittnena räckte. Själva kärlekslivet tillsammans i Kristus var den fullkomliga praktiken. Teologisk utveckling blir närmast en distortion, särskilt om den ligger som bas för en ny religion och en utbyggd kyrklighet och kyrklig kultur.

7. Att leva i den Uppståndne är också att se uppståndelsen för alla. Detta är den ursprungliga katolska nya existensen genom Kristus. Som Paulus skriver: om inte de döda uppstår ur döden så uppstod inte Kristus. Alltså har vi alla del i uppståndelsen genom Messias. Detta budskap avslutar den judiska religionen och egentligen all religion. Kristi uppståndelse är ett fait accompli som vi alla lever av och lever i den nya existensen som är evigheten.

Under historiens gång har den nya religionen och de många kyrkobildningarna förpassat denna centrala livssanning hos den tidiga husförsamligen till en väsentlig men ändå relativt skymd del av lärobyggnaden - eskatologin. Det som var själva kärnan i Messias-rörelsen har blivit en kontroversiell teologisk detalj. Allt mer har temat "komma till himlen" nedtonats till förmån för andra teologiska och mer världsliga teman.

Man kan spekulera i varför det gick så här. Kulturell press på innehåll är troligaste orsaken. Det "räckte" inte med att höra till Messias och leva i denna tillhörighet. Men samtidigt kunde ingen hindra denna ursprunliga katolicism att fortleva i periferin. Så får vi kanske tänka oss denna periferi som det viktiga under historiens gång. Varje generation kan se människor som väljer detta liv i den uppståndne och inte tar den världsliga kyrkans aktiviteter på så stort allvar. En radikal ådra finns kvar i en mer och mer världslig institution.

Vittnena till den uppståndne var de som skapade denna Messias-rörelse som ger nytt liv i honom. Men vi som inte såg honom med våra egna ögon? Här är Paulus vår hjälpare, vår apostel. Han hade aldrig sett Jesus innan uppståndelsen. Detta tycks inte alls störa Paulus i sitt liv med Messias, den uppståndne. Detta är viktigt för oss att begrunda.

För både Paulus och alla andra som runt medelhavet och i Syrien dras till denna messianska rörelse är det inte avgörande att själv ha sett Messias som uppstånden och inte heller att ha sett honom innan hans uppståndelse. Jesus från Nasaret är den ännu icke uppståndne och det är inte nödvändigt att ha sett honom. Inte heller att känna till allt som hänt, alla anekdoter folk kunde berätta, alla uttalanden han gjort. Att dras till den stora tilliten är det väsentliga, en tillit som äger rum i en samvaro med andra heliga.

Det är i den judiska diasporan som allting sker. Den består av minst fem miljoner judar, vilket är mer än de som fanns kvar i Palestina. I Alexandria finns 180 000 vid denna tid, i Rom 50 000. Det är utanför Palestina som denna messianska rörelse lever och växer. De senare evangelierna försöker sätta Jerusalem i centrum, men detta är ett tillrättaläggande för den nya kyrkans senare behov av Jerusalem som mittpunkt för den nya religionen. Både Jesus och Paulus behöver inte Jerusalem, och de tidiga hemförsamlingarna lever i Messias den uppståndne och inte i någon världslig geografi. Det är en demokratisk, egalitär och tidlös universell rörelse som inte, likt en religion, binds till en plats, kultur eller ens en tradition.

8. Hur använder vi katoliker då evangelierna? De centrala Jesus-orden finns hos Paulus, förmodligen i en mer äkta och nära form än i något av evangelierna. T ex nattvardsorden är sannolikt väldigt nära Jesu ord när vi får dem hos Paulus. Under många sekler har man trott att Paulus parafraserar evangelierna när han direkt citerar Herren. Men det är tvärtom, evangelierna är skrivna mycket senare och med andra intentioner än de Paulus har i sina brev.

När uppfattningarna om 'kosher' går isär bland messianisterna i Rom, avgör Paulus saken med citat från Jesus: ingenting är orent i sig, bara när en person antar något för orent blir det orent för denna person (Rom 14:14). På liknande sätt är det på många andra ställen. Vi gör klokt i att använda evangelierna för inspiration men Paulus sju äkta brev som de närmaste upplysningarna om den tidiga katolska messiasrörelsen.

9. Vi kan se att de tidiga messianisterna som i den uppståndne Jesus såg Messias, inte ansågs av omvärlden att ha någon religion. Det normala med att tillhöra en religion var precis som idag att gå i kyrkan, utföra de kyrkliga riterna vid vissa tillfällen, vara en aktiv medlem i en församling. Om man har ett ämbete som diakon, präst eller biskop följer dessutom speciella uppgifter för bibehållandet och utvecklandet av denna institution. Just i dessa avseenden var inte den tidiga messianska Jesus-rörelsen en ny religion och var inte tänkt att bli det heller. Att vänta på Jesu Kristi återkomst skulle inte ske i religiös form. Detta är uppenbart från Pauli sju äkta brev. Men religion har också en annan funktion. När vi känner oss skilda från källan till allt liv, till Gud, skapas ofta religioner för att ge svar och struktur i vårt sökande. Detta är positiva och lockande funktioner hos en religion. Dessutom lovar religioner alltid något gott för de som söker sig till den. Samtidigt binder alla dessa funktioner människan. Re-ligio kan tolkas just som "åter bindas" och detta inser många människor fast de inte kan slita sig från de åtaganden de gjort för religionen de sökt sig till. De sitter fast.

Den tidiga katolska messianismen var inte tänkt att bli ytterligare en religion, ytterligare en åter-bindning. Den uppståndne omöjliggjorde en sådan utveckling som skulle vara en återvändsgränd. Bara om vi förlorar kontakten med Messias kan vi uppleva att vi får något värderfullt i en religion. Bara då får sakramenten den absurda uppgiften att för en kort stund återskapa kontakten med Gud. För religionen är sakramenten något som "tar" endast under vissa villkor, t ex "tar" inte eukaristin om den inte föregåtts av bikt. Detta är religion och den tidiga messianismen hade ingenting med sådan religion att göra, den var tvärtom befrielse från religion.

Detta är svårt att förstå för vår historielösa tid. Men den som tänker sig in i den dåtida situationen kan se det. I Damaskus och Antiokia, Efesos och Korint, Alexandria och Rom var många människor aktiva religiöst. Det fanns kalendrar för årets festdagar och högtiderna kom regelbundet. Det var fester som folk såg fram emot, det var passage-riter med dop och invigning till vuxenlivet, det var befästande av äktenskap, det var begravning och minnesmässor. Sakrala handlingar i templen "försåg" människor med nåd, med gudomlig energi, med inspiration. Under många villkor fungerade den här nåden och andliga energin ibland för hela livet, ibland för en tid av renhet, ibland för en kort epifani. Detta var religiöst liv i medelhavsområdet och alla människor ansågs behöva en eller flera religioner att situera sin liv genom. Det var inte ovanligt för en romersk familj att besöka flera olika tempel vid olika högtider.

Men den messianska rörelse som såg till och litade på den uppståndne Jesus hade upphört höra till någon typisk religion. Alldeles självklart hade man inte för avsikt att skapa en ytterligare sådan religion. Att leva med den uppståndne Messias som centrum för ens liv hade inte en nödvändig utveckling till en konventionell religion. De som inbjöds till den messianska rörelsen som Paulus var en del av inbjöds till att vara utan religion, ha sitt allt och sitt fullödiga liv i endast Kristus, den Uppståndne.

Detsamma gäller idag. Problemet för många kristna är att de inte vet vad de redan han i Jesus Kristus. Det lever med Jesus + någonting. Det är Jesus plus den judiska toran, eller Jesus plus en församlingstro där församlingen har antagit nästan gudomlig gestalt, eller plus en emotionell mystik som odlas på retreater. Det kan vara Jesus plus Skriften där naturligtvis de rätta uttolkarna blir det + som Jesus måste kompletteras med. Eller som vi katoliker gör: Jesus plus katekesen, helst den senaste utgåva av katekesen. Det är aldrig nog med endast Jesus Kristus, den uppståndne Messias. Men i början var det nog och kärnan i katolicismen är att den levande Messias är nog. Han är helt enkelt vårt inre verkliga liv.

10. Jesus Kristus är i den ursprungliga katolska messianismen det Nya Templet. Vad detta ska betyda har diskuterats genom de teologiska seklerna, men hos Paulus är det tämligen enkelt och tydligt: Messias är inom oss och bland oss och just precis detta är det enda Tempel vi ska höra till och ägna oss åt. Detta var radikalt i antikens värld full av tempel för olika religioner, och även radikalt idag. Vi har lärt oss att religioner är något naturligt och nödvändigt för människor att hålla sig till för tröst och trygghet. Vi ser inte direkt någon dygd i att vara utan religion, även om det sekulära samhället också har den tendensen.

Vi får nog tänka oss en rad variationer på detta tema i den ursprungliga rörelsen. Vissa försökte säkerligen vara kvar i sina respektive religioner, judendom, mithraism, grekiska kulter, Serapiskulten osv. och så att säga lägga till kärlekn till den uppståndne Messias. Andra insåg att Gud nu en gång för alla lagt undan det gamla och det nya är helt enkelt Messias som är uppstånden. Som när vi skålar ut det gamla året, lämnar det bakom oss och välkomnar det nya året. Andra åter försökte säkerligen bygga in Kristus i den judiska religionen, såsom dagens messianister gör, alltså se Jesus som den Messias som fullföljer lagen, ja är själva Toran i sin yttersta mening. Vi har samma problematik idag. Många upplever att religionen behövs, vare sig vi upptäcker Kristus som den uppståndne som lever i oss alla eller inte. Gud vill att vi liksom Paulus ska sätta allt på ett enda kort. Det är riskfyllt och det känns säkrare att vara ombord på den stora världsvida kyrkan med alla funktionärer och traditioner. För många är kyrkan en trygghet där gamla vanor gjort livet till en trygg lunk. Ska de behöva ge upp detta? Det är en intressant problematik, där var och en måste be och se till Jesus Kristus för hjälp. Hur gör man för att lämna all religion för Messias skull? Man ber honom om hjälp.

Vi kan också tänka på det faktum att Jesus är jude, inte levit, alltså inte av prästsläkt. Det är inte meningen att någon född av Juda stam ska vara präst eller grundare av en prästtradition. Redan där känner vi att något nytt har hänt genom att Jesus är Messias och uppstår från döden. Tusen år av präster ur Levi stam har nu upphört och en ny era är startad. Ungefär så kan vi tänka oss att många religiösa judar uppfattade det.

De heliga som tillhör den tidiga messianska rörelsen utgör också Kristi kropp. Det är inte en beteckning för medlemskap i en organisation utan ett levande andliga faktum hos den som lever i Kristus. Vi blir hans kropp när vi lever i honom, sådan är tanken. Det andliga begränsas inte till plats, till något fysiskt tempel, till någon kult eller religiöst rituellt bruk, utan till själva levandet i Kristus. Vi blir också en enda enhet i anden då vi låter oss andligt döpas in i Kristus. Vi blir det nya templet.

Judarnas stora tempel revs år 70 och många har trott att talet om det nya templet återspeglar denna händelse i evanglierna. Men Paulus talar på detta sätt tjugo år innan så betydelsen är att det nya templet inte är en religion längre utan liv i Kristus. Vi är alla kroppsdelar i Kristi kropp och delar varandras liv i gemenskap. Det betyder att kärleken till nästan faktiskt är kärleken till sig själv i denna enda enhet i Kristus. Detta är i sin tur rätt långt från det religiösa budet och plikten att älska sin nästa som sig själv.

11. Om man frågar sig: hur ska vi leva i Kristus utan religion finns svaret i Paulus brev - Kristus har upprättat ett nytt förbund. Den som håller förbundet är Gud själv, inte vi genom upprätthållandet av en kyrka eller organisation. I Kristus är vi så att säga kontrakterade till det nya uppståndna livet. Faktum är att detta kontrakt är oändligt bättre än en religion som alltid blir en tvetydig aktivitet där mänsklig pretention blandas med ärlig gudstillit. Bättre med ett rent kontrakt från Messias än den kyrkliga och teologiska jargong vi haft under seklerna och den verksamhet som legat vid sidan av Jesus ända sedan 100-talet och för vilka evangelierna skrevs.

Detta messianska kontrakt är också vida överlägset Israels villkor i Gamla Testamentet. Den enorma iver som folkens ledare tycktes inte hjälpa dem till den nåderika situation vi har i Kristus. Hans död och uppståndelse har givits till oss alldeles gratis, utan att prestera bråkdelen av allt det som Israels folk behövde gå igenom. Det nya livet är vad de alla längtade efter, utan att veta det, utan att ana att Messias skulle utverka denna nåd på detta sätt.

Men tråkigt nog har kristna under historiens gång då och då försökt återvända till Israels position och kyrkan har ofta varit just den gamla lagen upprepad i en kyrklig organisation med makt och kontroll över de troende församlingsmedlemmarna. De har återvänt till den osäkra frälsningen, den som måste erövras på nytt varje dag genom tankar och handlingar. Det nya livet i Kristus är frihet och gratis frälsning, Kristus har dött och uppstått för oss och Messias lever i oss. Det gamla livet var en villkorad frälsning, aldrig säker. Teologer som Jean Calvin återvände till denna uppfattning och så gjorde de flesta reformerta kyrkorna efter honom.

Den tidiga rörelsen uppfattades av omvärlden som vidskepligoch irrationell liknande de orientaliska kulter som spred sig i Medelhavsområdet, såsom dyrkan av Cybele, Mithras, Isis och Serapis. Dessa fanns i Egypten, Syrien, och omgivande länder. När moderna historiker och teologer ska förklara hur även den nya kristna rörelsen fixeras alltmer till att bli en alternativ religon redan under det första seklet, skriver man ofta i stil med hur kardinal Newman formulerade sig på 1840-talet:

"Prophecies were afloat that some new order of things was coming in from the East, which increased the existing unsettlement of the popular mind; pretenders made attempts to satisfy its wants, and old Traditions of the Truth, embodied for ages in local or in national religions, gave to these attempts a doctrinal and ritual shape, which became an additional point of resemblance to that Truth which was soon visibly to appear." (s 212 Development of Christian Doctrine)

Viktiga ord är här "old Traditions of the Truth, embodied for ages in local or in national religions, gave to these attempts a doctrinal and ritual shape."

Dessa påbyggnader av religionslängtande människor får verka i en pluralistisk miljö och snart finns en mer fixerad kyrka och parallellt med denna verksamhet fortsätter den ursprungliga livet i Messias. När kejsar Hadrianus beskriver den tidiga kristna kyrkan på 100-talet uppfattar han och många andra att det är en form av Serapis-kult. Troligen ser han vita kläder för dopritualen, präster med albor och rakade huvuden, ritualer och mässliturgier. Den tidiga messianska rörelsens fokus på livet i den uppståndne har redan gått upp i en konventionell religiös kult och lever vidare inom denna.

Vi kan föreställa oss situationen under de första seklerna. Bildade hedningar försökte hålla ett öppet sinnelag för alla de blomstrande religionerna, ungefär som idag en tolerant pluralism. En kejsare som Alexander Severus ville väldigt gärna skapa ett stort och imponerande Jesus-tempel, bland alla de andra han omgavs av. Han lät nya synagogor byggas, liksom tempel år de flesta orientaliska kulter. Han gav en gåva till den romerska synagogan, den kända Severus-rullen, en kopia av Toran. I hans eget kapell fanns mycket riktigt statyer av Jesus tillsammans med Orfeus, Appolonius, Pythagoras och Abraham, ungefär som en taxichaufför i New Delhi kan ha de flesta religioner representerade i plaststatyer som gungar vid backspegeln. Det är ett universellt religiösöt beteende.

En annan känd romare, Heliogabalus, kejsare 218-222, besökte tempen för Cybele och deltog i ritualerna där, också i Adoniskultens mysterier och deltog även i de kristna riterna. Hans namn kommer av den gudinna från hans hemby, Bergets Gudinna, som han dyrkade såsom präst i sin ungdom. Denna gudinna uppgick senare i solguden och Heliogabalus lät kalla sig själv solgud, den solgud som även Jesus fick sammanfalla med när juldagen bestämdes till samma festdag, den 25 december. Den nya kristna kyrkan överlevde tack vare sådana anpassningar till konventionell religiositet i romarriket.

Den tidiga messianska rörelsens liv i en uppstånden Messias hade dock för detta samhälle varit obegriplig, inte tett sig som särskilt religiös och i trist avsaknad av riter, ceremonier, invigninar, fastor och asketisk praxis, som nästan alla de andra kulterna hade. Den äkta messianska rörelsen hade inte uppskattats som en "riktig" religion i detta öppna pluralistiska samhälle. Detta är viktigt för oss katoliker att komma ihåg.

Hur lever man alltså utan religion i Herren? Vi kan alltid studera Pauli brev och se hur detta är ett liv tillsammans med andra, ett liv i kärlek och hjälpsamhet. Kristus är uppstånden i oss alla, som oss alla, och vi har det verkliga Templet här och nu i oss själva. Vi kanske går till den mässa eller gudstjänst som vi är vana vid, men vi tillhör inte en världslig religion eller kyrka. Snarare är vi kyrka, vi är den kropp som Messias har sedan han uppstått. För många år sedan skrev jag en artikel för Katolskt Magasin med titeln "Att vara kyrka" och den uppskattades av många församlingsmedlemmar. Det är möjligt att leva i den romersk-katolska kyrkan med den ursprungliga uppmärksamheten på den uppståndne som det verkliga livet för oss alla.

12. Paulus säger i sina brev att kärleken, den sorts kärlek som uppstår i tillit till den uppståndne, är summan av alla bud i Toran, ja själva uppfyllelsen av Toran. Att i ett enda uttryck - älska din nästa såsom dig själv - summera all religion som dittils varit, kan endast fungera om den nya kärleken är något som har Messias den uppståndne i centrum. Därmed lämnar vi också all religion. Det är nämligen just Messias i oss som är denna kärlek. Hans natur är denna kärlek som gör oss förmögna att älska våra bröder och systrar som oss själva. Det är inte gradskillnad mot tidigare gästvänlighet, välvilja, humanism, människokärlek, utan just det nya i den uppståndne Kristus.

Denna kärlek är möjligt därför att frälsningen är given oss, inte uppnådd av oss. Frälsningen i Kristus är inte något som kan uppstå och försvinna, såsom många moderna kristna, även katoliker, tycks tro. Du kan inte förlora frälsningen och inte heller vinna den. Frälsningen är Kristi natur och därmed vår verkliga gestalt efter uppståndelsen. Denna tillit till en given frälsning stöter det religiösa tänkandet som alltid har ett arbete att utföra, en bekännelse att repetera och ritualer att upprätthålla för nådens fortsatta rörelse i oss. Detta tänkande fick sitt avslut i Jesus Kristus.

Att bygga sin tro på en frälsning som är given oss genom det nya kontraktet innebär möjligheten till en sorts kärlek som blev ny för världen. Etiska filosofier och vanligt hyggligt samliv har alltid visat välviljan och barmhärtigheten som pelare att bygga sina liv på. Kristendomen som en ny religion kunde på så sätt vila på äldre etiska attityder. Därför är den nya messianska rörelsen radikal, den är inte religiös längre utan lever i en konkret uppstånden Herre.

Paulus visar oss en gemenskap där man ropar på Herren Jesus för att en helt ny kärlek finns given åt oss, en helt ny sorts frälsning. Denna nya messianska väg eliminerar varje tendens att tro att frälsningen kan förloras. Gud har ett kontrakt med oss som han i evighet håller. Hur sannolikt är det att något skulle kunna bryta detta kontrakt?

De skrämselfyllda predikningar vi hört i den etablerade kristna kyrkan under alla gångna sekel har föga att göra med detta nya liv i Gud. De är typiska för återfall i religiöst tänkande där ett personligt ansvar tänks ligga till grund för frälsning. Redan i evangelierna finns ideologiskt skrivna uttalanden och liknelser av Jesus som kan stöda en sådan religion. Därför bör vi hålla oss till de sju äkta Paulusbreven. Evangelierna skrevs i en situation där en kyrka byggdes på den tidiga messianska rörelsen som Paulus var en del av och som är den äkta urgrunden för Kristi kropp.

I ett brev som inte är skrivet av Paulus finns lite av denna ursprungliga karaktär (Hebreerbrevet) i orden:

“8 Men nu förebrår Gud dem och säger: »Se, dagar skola komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; 9 icke ett sådant förbund som det jag gjorde med deras fäder, på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land. Ty de förblevo icke i mitt förbund, och därför frågade icke heller jag efter dem, säger Herren. 10 Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. 11 Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre, icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste. 12 Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg.» 13 När han säger »ett nytt förbund», har han därmed givit till känna att det förra är föråldrat; men det som föråldras och bliver gammalt, det är nära att försvinna.”

Observera att detta inte kan sägas i en kyrka som utgör en ny religion, baserad på de gamla antika religionerna. I synnerhet orden “Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre, icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste.” Den historiska kyrkan behövde bygga ut undervisning och skapa en hierarki för utlärande av bekännelser och dessutom betona att frälsning är något du förvärvar genom kyrklig aktivitet.

I den gammaltestamentliga tiden byggde förbundet på att människor är religiöst aktiva - och att människorna inte klarar sin del av detta avtal är inte att förvåna. Under det nya kontraktet med den uppståndne Messias är ansvaret helt Herrens och han bryter det inte under några villkor. Denna villkorslösa kärlek är det som lever i kärleken till nästan som sig själv.

Kärleksbudet är alltså möjligt endast i en tillit till den levande Messias, vilket inte kräver en religiös organisation och en liturgisk ordning. I den tidiga paulinska rörelsen var fokus just på denna tillit till att vi dött i Honom och är uppståndna i Honom. Endast i en sådan radikalt ny och religionsfri gemenskap kan dessa ord få full betydelse:

“1 Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. 2 Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.3 Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. 4 Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. 5 Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. 6 Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. 7 Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. 8 Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. 9 Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. 10 Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. 11 När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. 12 Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. 13 Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Dessa beundransvärda ord används ofta som ideal för mänsklig kärlek, världslig kärlek. Men de stämmer bäst när de har att göra med Messias och inte med människor under mänskliga betingelser. Paulus talar om kärlek i den messianska gemenskap han är del av, inte om kärlek i största allmänhet.

13. Kan denna tidiga messianism överleva konstruktionen av en världslig kyrka? Följande rader av den irländske St Patrick som skriver nästan tusen år senare kan ge oss god tröst:

Christ be with me, Christ within me, Christ behind me, Christ before me, Christ beside me, Christ to win me, Christ to comfort and restore me, Christ beneath me, Christ above me, Christ in quiet, Christ in danger, Christ in hearts of all that love me, Christ in mouth of friend and stranger.

Om en en munk och missionär kan skriva så och be så åtta sekler efter att den tidiga messianismen byggts in i en religion med liturgier och undervisning, sakrament och en rad olika katekeser, kan vi vara lugna: Paulus skulle inte känna igen sig i vår kyrka men skulle efter en tid av efterforskning och gemenskap ändå upptäcka den tidiga sanningen med den uppståndne Messias.

Hur fungerar sökandet och vägen till Kristus? Ja, Fadern sökte mig långt innan jag sökte honom. Det förstår jag i efterhand. Så är det nog för alla. Men vi vet ju inte detta när vi börjar, eller hur? Jag gjorde åtminstone inte det.

En dag i början av mitt sökande liv, det här i början av 1980-talet, visade Fadern mig vad jag hade varit tidigare. Hur tydligt jag nu såg det ! Jag hade gått runt i flera år som en död och trott att jag levde (1 Tim 5:6)! Alltså, detta "jag" levde ett helt ok liv. Levande för "mig själv", levande för synd (otro), levande för självsökande. Men subtiliteten i detta var att jag också levde för min icke-existerande "egen godhet". Jag trodde verkligen att jag var en ganska bra kille på 1970-talet, smart, yogade och läste filosofiska böcker, pluggade på universitete, experimenterade med kollektiva livsformer och läste East West Journal. Jag trodde att jag var osjälvisk. Jag trodde på fred och kärlek och meditation som andra hippies och praktiserade dessa så gott jag visste hur. Så när de "kristna" kom till mig och pratade om att ta emot Kristus och bli förlåtna för synder man gjort och gör på nytt och om att komma till himlen nu i de yttersta tiderna som de sa var över oss, lät allt som absurd dårskap för mig - berättelser för barn kanske men inte sanna. Det var väl "andlighet" men inte för en "medveten" person som jag. Visst, jag var medveten om att jag inte var en perfekt person, ännu inte upplyst. Jag visste att jag hade fel, att det fanns saker jag hade gjort som fick mig att rycka till och skaka på huvudet, men jag kände mig inte alls som den "syndare" som de sa att jag var - jag var inte så dålig väl? Så vi som levde likt mig var i en återvändsgränd. Jag kände verkligen inte det behov de sa att Jesus kom för att möta. En kristen tjej jag fick skjuts med när jag liftade genom Norge bjöd in mig till en gudstjänst hon skulle på. Men jag avböjde artigt och tänkte att jag inte behöver de där barnprylarna.

Den kristendom som dessa människor hade fick relativt liten inverkan på mig. Vad jag menar är att även om jag kunde se deras övertygelse, och den uppenbara glädje de verkade ha, var individerna själva för det mesta inte så intressanta för mig. De berörde mig inte på något djupt sätt. Vissa katolska killar kunde verkligen filosofi, det kunde jag erkänna. Men de var ganska fyrkantiga och inte så häftigt befriade som jag. Jag rekommenderade dem att lyssna på Beatles "Let it be", bläddra lite i “Be Here Now”, och agera därefter. Förutom en kille. Han hette Toresson, jag minns inte förnamnet. Han hade gick ett år efter mig på gymnasiet. Han läste poesi och var vegetarian. Han var en av de många som, precis som jag, hade tagit sig an det tidiga 70-talets ”freak-hippie”-liv nästan direkt från gymnasiet. Som många gjorde, gick även han runt påverkad tidens upplysande droger, utan festens slut i sikte. Min historia också ett tag. Han tog LSD och hade en sliten kopia av Huxleys "The Doors of Perception" i sin jacka. Men så hände något med honom. Han förvandlades nästan framför våra ögon. En vecka ser vi honom på de vanliga tillhållen, gör de vanliga sakerna, sedan går det ett tag utan att se honom, när han plötsligt dyker upp i Uppsala slottspark tillsammans med Jesusfolket. En dag kommer han precis ut ur deras stora tält med en bönecirkel därinne, som hade avslutats med att de alla separerade och gick runt genom folkmassan för att vittna om Jesus. Söka efter mål, som jag tänkte då.

Men Toresson såg särskilt mig och en vän till mig på vallen mittemot scenen. Ett gäng av oss satt alltid där för det var bra utsikt över Uppsala stad och det var en fin sommarkväll där framför den fria scenen, där band spelade varje söndagseftermiddag. Det var fortfarande på ett sätt de "magiska" dagarna i parken. (I takt med att heroin och brottslighet växte blev parken mindre och mindre rolig.) Man njöt av vinden, hippietjejerna, den sköna bristen på sysselsättning, förutom att klara tentorna. Man kunde gå bort från folkmassan, gå ner vid Fyris. Det var bänkar längs Fyris, där min blivande fru och jag tillbringade mycket tid tillsammans. Det var “Lucy in the sky with diamonds” särskilt på söndagseftermiddagarna i slottsparken.

Toresson spanade in mig och min kompis gjorde han en kort nickning åt mig. Jag visste att han var på väg till mig. Det märktes något speciellt på honom. Han hade ett ljus över sig. Det var inte visuellt. Det var bara klart ljus, ackompanjerat av en mycket äkta kärlek. Den här killen var KLART annorlunda från tidigare, hann jag tänka. Jag hade gillat honom förut – som jag var han en "snäll kille". Men den här nye Toresson var inte bara en "snäll kille", även om jag senare sa till mig själv att han var det. Han hade något utöver "snällt". Han hade gått bortom "trevlig", vilket de flesta, (inklusive kristna) tror är att leva kärleksfullt genom att agera positiv, glad, uppmuntrande, uppmärksam, stödjande, empatisk, intresserad, medkännande, mild, etc. Han verkade ha slutat spela alla spel, och helt enkelt vara ren utgående kärlek utan utsmyckning. För mig var det något nytt. Jag är säker på att det var den Helige Ande som visade mig detta den dagen. Även om jag inte kunde formulera det då, inser jag nu att mötet med Toresson i parken den dagen var första gången jag såg med mina egna ögon en oförfalskad ovillkorlig gudomlig kärlek. Den dagen, för ett ögonblick, öppnade Anden mina ögon för att se något som jag aldrig hade sett förut och inte ens insåg att det fanns.

Jag har tillbringat mycket tid och skrivit och talat många ord under de senaste fyrtio åren, gått igenom om och om igen vad man kan kalla "mekaniken" i vår förståelse av Kristus i oss. En hel del har mina elever i religion och filosofi fått höra. Att förstå ande, kött, tro, vem Jesus Människosonen/Guds Son är, skrifterna, kyrkan och sakramenten, föreningen med Gud, lögnen om självständigt jag, frestelsens natur, utövandet av sann tro, vårt kungliga prästerskap och förbön – allt detta, om och om igen, år efter år, samma frågor, samma skriftställen, tydliga bilder och illustrationer, berättandet av samma historier, svarandet på samma frågor.

Under lång tid var jag föga klar på vart allt tog vägen. Bara stiga upp varje dag och göra det. Säga det. Läsa det. Tänka på det. Skriva om det. Det är på sätt och vis inte frivilligt. Inte för att jag inte kan bestämma mig, om jag så vill, för att inte göra det. Den friheten finns alltid där. Ibland försöker jag fly den. “Nej, det är för mycket, ingen bryr sig, ingen lyssnar!” — Då och då har jag klagat inför Herren Jesus Kristus. Han påminner mig då om 1)det är inte sant, och 2) det är inte mitt problem. Men det är inte frivilligt i den meningen att Ordet brinner som en eld. Och vem kan hålla inne med det då?

Under de senaste åren har det dock blivit en allt tydligare förståelse för vad allt detta handlar om, vart det leder. Och allt uttrycks i den lilla berättelsen om Toresson i parken, och svaret på frågan – var kommer det ifrån? Det korta samtal vi hade den där sommardagen där Toresson gav uttryck för vad Guds kärlek är för något, gjorde ett sådant intryck i mitt medvetande att jag räknar det där kanske högst tjugo minuter långa samtalet från 53 år sedan, som en milstolpe som ännu påverkar livets inriktning. Det är egentligen inget minne utan en kraft som fortsätter verka.Jag kommer inte ihåg något speciellt från den dagen, förutom den allmänna stämningen i parken, som är ganska vag. Och jag var inte hög på något. Naturligtvis finns också andra stunder och ögonblick från det yra 70-talet – avgörande ögonblick, val, men också tillfälliga möten, inre tankar och insikter. Jag minns dem också. De flesta av dem var tillsammans med människor och hippie-tiden var en rörlig tid, människor från alla jordens hörn kände någon form av gemenskap, de kände sig välkomna på de kollektiv vi levde i och dök upp för att stanna en tid. Men många stunder är interna, saker som hördes inom en, osynliga händer som pekade i en rikting och som bara verkade dyka upp lite oväntat. I efterhand tycker man sig skönja att de var tillfälliga stopp på en tydligt markerad, progressiv stig som sträcker sig från då till nu.

Vad det handlade om var förstås att Fadern var ute efter mig. Han sökte mig långt innan jag förstod det. Alltså Johannes 6:44 “Ingen kan komma till mig, om inte Fadern, som har sänt mig drar honom…” och här är ordet “drar” så passande. Jesus säger lite senare att var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom, men jag tror det är dragandet som inleder allt. Det dragandet är Guds kärlek i operation. Detta dragande gav många osynliga saker, både inre och yttre, för att knuffa mig längs vägen till Honom. Det är inget fel i att bli knuffad av Honom, även om det ibland blir lite tufft och man får blåmärken. Det tar ett tag för oss att förstå att Gud är Gud och att vi inte är det. Vi tänker hela tiden att vi är det, kanske i alla fall den här gången, men hoppsan, det visar sig igen att det är vi inte! Jag är inte tillräcklig, i och för mig själv. Aldrig.

Jag gör ingenting för att tjäna på det. Inga sakramentala eller rekommenderade gärningar ger mig Guds gunst, och inte heller förbättrar man sig i hans tjänst. Jag tar bara emot det. Det bristfälliga kärlet är just kärl: det är till för att fyllas av någon Annan. Det sägs ibland att redan uppmaningen till att tro, till att besluta sig inför Gud, avgöra sig inför Honom, uppmaningen att ta emot Kristus genom sakrament som dop, konfirmation och eukaristi, bön, altarkallelse, läsande av Ordet – är alltihop att göra för mycket, att lite arrogant tro sig kunna avgöra något. Gud rår och handlar i oss genom sin kärlek. Det är inte vi. Vi kan ingenting göra. Det är HAN som tror på oss, älskar oss. Ingenting annat. Och som Alfonso Liguori skriver är meningen med Guds kärlek att vi förenas med Hans vilja så att vi och Gud är en och samma sak.

Men samtidigt vill vi äta och ta emot trons gudomliga mat vi får genom Faderns kärlek. Paulus talar om detta, tror jag i välbekanta Romarbrevet 10:9,10 – “Om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst. Ty genom hjärtats tro blir man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst.” Det krävs ingen insats från oss, inget uttryck för tro krävs. Men Hans kärlek är tron som är aktiv i oss, aktiv som Vägen, Sanningen och Livet i oss. Vi har bjudits in till att sitta vid bordet med maten framför oss. Klart vi äter och gläds. Om vi TROR på maten, så som natt följer dag följer att vi ÄTER maten. Kaspar Schwenkfeldt brukade alltid tala om den heliga födan, det heliga spisande av Jesus Kristus och att bespisningsundret handlar med eftertryck om detta saliga och andliga ätande. Måltidens uppgift är inte bara att sitta i kyrkan och se hur utsökt det eviga livet är så att vi kan "tro på" det. Måltidens uppgift är att ge oss den näring som våra kroppar behöver för att hålla dem igång. Om vi tror på maten så följer det förstås att vi äter maten. Måltidens uppgift är inte bara att finnas där och se utsökt ut så att vi kan "tro på" den. Måltidens uppgift är att ge oss den näring som våra kroppar behöver för att hålla dem igång, vilket vi inte får om vi inte äter det. Mat som inte äts är inte ens mat. Till slut är det bara skräp. Jesus Kristus ger oss sitt blod och sin kropp för att vi ska ta emot och tillgodogöra oss så att Han kan leva som oss. Det är vad tron handlar om. Det vi äter lever vi genom, det manifesterar sig och blir oss.

Vi kan förstås inte själva bestämma att Hebreerbrevet 11:6 är ogiltigt som vissa har sagt eftersom det kräver tro av oss. Paulus sa: "Vi tror, och därför talar vi!" Och vi finner att vi inte kan annat än tala, när vi har fattat denna påtagliga och sanna tro. Den är inte bara att mentalt tro på fakta om Jesus, utan att andligt och inombords gestalta något. När allt kommer omkring är det Logos, Guds levande ORD, som formar och ramar in universum varje ögonblick. Eftersom allt “lever och rör sig och har sin tillvaro i Gud”, [Apg 17:28], är detta Guds levande ORD ett talande ORD i oss särskilt! Denna sorts tro är vår mottaglighet, vårt bräckliga kärls mottaglighet. Det är den gemensamma valutan i Nya testamentet och valutan för Guds rike. Denna tro är Guds tro, och som sådan kan den inte göra annat än att bära gudomlig frukt. Den andra delen av Faderns tvåfaldiga plan är att jag äntligen får det verkliga jaget, vilket inte är illusionen om ett självständigt väsen utan Han och jag som en person som fungerar. I vått och torrt, i nöd och lust, lever Han dig. Det är det verkliga jaget. Vi tillbringar denna långa period med att lära oss att vi inte är Gud, att vi är katastrofalt otillräckliga varelser, finita och fulla av synd. Som Ludwig Feuerbach (1804-72) skrev uppstår den extrema formen av extern religion genom att vi identifierar oss som dessa finita och syndfulla varelser – motsatsen blir då Gud som extern helighet och saligt liv i evighet. När vi genom Faderns tvåfaldiga plan finner Honom i oss, läks denna missuppfattning och illusoriska begränsning. Vi får genom Jesus Kristus, och som Feuerbacher skrev, ett liv där Gud är mitt själv och vi är Gud och lever som Gud.” Något redan Irenaeus på 100-talet tänkte. Den externa guden blir endast en bakgrund för vårt verkliga själv. För det är inte av mig som något sker utan av Honom. Vi lär oss grundligt att vi inte har någon egen rättfärdighet, ingen visdom, ingen styrka, ingen makt. Det är ALLT Hans, och inget av mitt, för detta “mitt” var en felaktig föreställning. Anden har lärt oss inåt. Genom erfarenheten av vårt dagliga liv, blir vår brist på tillräcklighet bakgrund och Kristus levande i mig blir förgrunden. Anden har gjort allt det där eviga Andearbetet, bearbetat tid och evighet för att få det hela att bli till min eviga nytta – ja min, så står det i Evangeliet – och det kan vi var och en säga gällande oss själva. Alltihop är utformat för var och en av oss. Det är skapat för att passa våra individuella liv. Visst, det är ett mirakel av oändliga proportioner. Det går långt utöver all förståelse! Och syftet med det hela? PERSONER!

Det handlar inte om doktriner, system, denominationer, liturgier, sakramentala teologier, auktoritativa budskap, tjänster, former av tillbedjan, eller ens ytterst om lag eller nåd eller Romarbrevet 7 eller Joh 3:16. Allt är för denna enda sak: “Att de ska känna dig, den ende sanne Guden, och Jesus Kristus som du har sänt.” Men det stannar inte där. Jesus kom inte bara för sig själv, för att vi skulle kunna ägna all evighet åt att hålla gudstjänster flera gånger i veckan och prata om hur stor Jesus är. Han kom för att göra sig känd inte bara i den enda människan Jesus Kristus, utan genom den enda människan som vi är. Att VARA Kristi fullständiga uttryck, det är meningen med det hela. Vara och leva som det Han skapade oss till att vara i begynnelsen, rena från all orättfärdighet, fyllda med livets vatten för att läka varandra. Detta är Jesu uppdrag – att föra fram Guds söner och döttrar, så att DE kan lysa som stjärnor i himlen och regera med honom i himlen och på jorden.

Min vän Toresson gav bara en liten glimt av det, givet i det ögonblicket av Anden tvivlar jag inte på. Ja, jag hölls i otrons fångenskap i det ögonblicket, men min dag för räddning Ja, jag hölls i fångenskap av synd (otro) i det ögonblicket, med mina avgudar Marx, Freud och Marcuse, men min dag av befrielse var på gång, och Anden strålade in i min fångenskap och fick mig att fånga hans signal bara för ett ögonblick, ungefär som Radio Free Europa brukade sända in i det kommunistiska Europa under det kalla krigets mörka dagar. För Anden är mycket intresserad av oss som Chrysostomos skriver i sin kommentar till Romarbrevet (nr 15). Det är SONEN – i sönerna! Vi slutar betona att det inte är jag, det är Han. Vi behöver inte längre ta hänsyn till vår otillräcklighet, vår oförmåga, till och med vår rebelliska natur. Om det här är för dig så är det är dags att idag veta att du ÄR livet. Du är anledningen till att Han kom, dog, uppstod igen och steg upp till himlen, "ledde fångenskapen till fånga", för att ge "gåvor" till människorna. Vilka är dessa "gåvor?"

”Att känna dig, den sanne Guden, och Jesus Kristus, som du har sänt” (Joh 3:3), uppfylls i slutändan när frågan har besvarats, denna fråga – Vem är jag?

Ordet har blivit kött i oss. Vi behöver inte använda stora bokstäver eller sätta massor av utropstecken bakom dem. Det är helt enkelt sanning och behöver inte basuneras ut föratt tillkännage det. ORDET, det levande Logos, blev kött först i Jesus, men inte bara i Jesus. Syftet med att ORDET skulle bli kött i Jesus var enbart för syftet att samma ORD skulle bli kött – kroppsligt, hud, ögon, andedräkt, värme, passion, syn – i dig och mig. Som Anselm av Canterury en gång skrev: Med vilken nödvändighet skedde detta? Kristus var inte befalld utan ville av egen fri vilja och kärlek dö för att ge liv. Han dog för att han följde Guds vilja till varje pris. Detta handlar om människor som ges liv. För hos Gud har det alltid handlat om människor. Skriften säger att Gud gör vad han gör för sin egen härlighet. Det låter egoistiskt. All denna smärta och detta lidande till Guds ära? Hur får Han härlighet ur människosläktets fall och undergång, även om Han återlöser oss alla? Guds ära och härlighet är att ge oss Sin enfödde Son. Efter att ha gett oss sin Son fortsätter Han att i denna stund ge sin enfödde Son. Det är den andra hälften av evangeliet, som Dan Stone kallade det. Många tar till sig endast den första dele, att Han utgav sin ende Son för oss. Andra hälften är vår osynliga identitet så att vi i vår tro genom Honom är det perfekta uttrycket för den levande Guden. Eftersom Han är, är vi det.

Första Johannesbrevet 4:7-10 säger: “Mina älskade, låtom oss älska varandra; ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar, han har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärleken. Därigenom har Guds kärlek blivit uppenbarad bland oss, att Gud har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skola leva genom honom. Inte däri består kärleken, att vi har älskat Gud, utan däri, att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” I slutänden handlar det om människor. Det handlar aldrig om något annat. Älska Gud genom att älska människor. Vi alla kan svara på frågan:

"Är du Guds kärlek?"

med ett: “Ja - det är jag.”

Varifrån komer kärleken som orsakar allt detta? Från PERSONEN såklart! STOR person (Gud), liten person (oss) – oavsett. Han är båda! “Ja det är jag!”

Är det skryt? “Men den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren». (2 Kor. 10:17)

Härom söndagen läste vi om Tomas tvivlaren i kyrkan och en av gudstjänstledarna kände sig manad att påminna om att Tomas var långt ifrån en tvivlare efter Kristi himmelsupptagning. I själva verket är han en viktig apostel. Tomas firas den tredje juli i katolska kyrkan, men i svenska kyrkan tänker man att 8 dagar efter påsk är en Tomas-dag. Den dagens evangelietext, om man vill räkna så, utspelar sig även den på den åttonde dagen, som Uppståndelsen, dagen då Gud bryter igenom. En helt igenom annan dag än veckans sju dagar – Guds dag hör evigheten till. Det är den åttonde dagen efter Påskdagen, Tomas dag. Tomas var den apostel som tvivlade men blev hel säker sedan Jesus bett honom fysiskt vidröra Gud som människa, vid röra såren på Hans kropp. Bättre undervisning om Gud som människa finns knappast i Nya Testamentet. När apostlarna efter uppståndelsen delegeras ut i världen blir det österut som Tomas får ta sig. Omsider har han rest till Taxila, en stor stad i Indus-dalen, där greker etablerat sig sedan Alexander den Stores fältåg. En judisk synagoga finns där han kan känna isg hemma och sprida sanningen om Vägen och förbereda dem på den starka sanningen om Gud såsom människa. Tursamt nog vill kungen i Taxila, Gundofarr anställa Tomas som snickare eller byggnadsarbetare, samma yrke som Herren själv hade som ung. Det officiella partiska språket i Taxila var dessutom arameiska, Jesu språk och internationellt gångbart. Det är troligt att Tomas under sina år i Taxila också lärde sig andra indiska språk för att kunna fortsätta sin mission över den indiska kontinenten.

Kungen Gundofarr var partier och därmed en västerlänning, men Tomas förstod snart att kungen var hängiven Shiva, förstörelsens gud som tilltalar alla trötta på eixstens. Shivas älskarinna var Kali, prydd med dödskallar runt halsen, emedan hon befrirar människor från sin existens. Vi ser henne på mynt från gamla Harappa-kulturen. Över huvud taget finns ett andligt sug efter att upphöra existera och få frid i den undiska kulturen och nyheten om att Gud är människa måste ha givit många sökare hopp och ljus. Man får anta att Tomas kommer med ett ljust budskap. Men suget efter existentiellt försvinnande har funnits under alla tider, också vår egen. Den katolske munken Henri le Saux till exempel, en fransk dominikan från Bretagne, kände suget efter “advaita” och sökte på 1950-talet i Indien Gud “bortanför Gud”, alltså ett tillstånd av försvinnande och icke-identet, det indiska brahman. Som sanyasi levde han sina sista år i Rishikesh i norra Indien. Katolska systrar tog hand om honom efter en stroke på gatan i Rishikesh 1973.

Historiska spår antyder att Tomas stannade flera år i Taxila. Vi vet endast att han vann några för tron på Gud som människa i Jesus. När han lämnade staden, för att aldrig återvända, överlät han vårdnaden om den lilla församlingen till Gaurasva, en av de få troende och indier av födseln. Inte länge efter detta, omkring år 75, invaderas Punjab av kusher från norr och sannolikt upplöste den kristna församlingen. Men Tomas inflytande hade bara börjat. Tomas evangelium, som finns i Nag Hammadi-samlingen, börjar så här: "Detta är de hemliga orden som Jesus den levande uttalade och som Didymus Judas Thomas skrev ned." Den syriska traditionen rapporterar att apostelns fullständiga namn var Judas Tomas, och i den apokryfiska redogörelsen Tomas Apostlagärningar, skriven i det östliga Syrien i början av 300-talet, identifieras den med Judas, en av bröderna i Mark 6:3. Ingen text anger vem som är Judas tvilling. Enligt traditionen var han en andra kusin till Jesus.

Vi möter Tomas igen i Kerala, i södra Indien. När han kom till Kerala-kusten i Indien anförtrodde han Jesu evangelium om Gud som människa till fyra familjer för att bevarla och lära ut. Hur historiskt troligt är detta? Enligt forskare som John Samuel vid Institute of Asian Studies, Chennai, M.Witzel vid Cambridge University, Alexander Harris, Deva Kala, Deva Nayakam, George Menacheri och T. V. Phillip, måste man leta utanför NT efter andra apostlars Apostlagärningar. Den logiska platsen att söka är i de områden där de arbetade.

Vad finner vi då? I de flesta fall finner vi inte fullständiga redogörelser för apostlarnas verksamhet. Att skriva var en färdighet okänd för vanliga människor på den tiden, så dessa tidiga kyrkors historia återfinns inte skriftligen under den period de första apostlarna är verksamma. Det tog ibland flera århundraden av förseningar innan de skrevs. Ofta förmedlades historien muntligt i form av berättelser, legender, ballader och myter.

När det gäller Tomas har vi en skriftlig uppteckning i "Thomas-Akterna". Detta verk skrevs runt 200 e.Kr. - över ett sekel i efterhand. Poeten och filosofen Bardesan av Syrien. (155-223 e.Kr.) anses vara den författaren till detta verk. Enligt denna skrift kom Tomas till Maliankara (ett annat namn för dagens Kerala-region) år 50 e.Kr. i månaden december/januari. Efter en kort vistelse där fortsatte han till Mailapuram (Mylapore) och reste senare därifrån till Kina. Åter i Mailapuram seglade han till Maliankara och blev inbjuden av kungen av Thiruvanchikulam (moderna Cranganore), och grundade sju församlingar där.

I Cranganore, dit han kom år 51, döpte han kungen, 3000 hedningar och 40 judar. Kollam, Chayal, Niranam, Trikpaleswaram, Kokkamangalam, Kottakayal (Parur) och Palayu är sju välkända tomaskristna kyrkor, enligt traditionen. År 59 e.Kr. i månaden september/oktober kallades han tillbaka till Mailapuram av Kung Cheran, som fängslade honom vid ankomsten. Men kungens bror dog vid den tiden och väcktes enligt legenden till liv igen. Thomas blev frisläppt och kungen tillsammans med 700 indier fick dopet av honom.

Efter två och ett halvt års vistelse i Mailapuram återvände Tomas till Malabar via Malyattur och besökte de gamla platserna Cranganore och Kottakayal. Han vistades på varje plats under ett år och gav de troende konfirmationens sakramentet. I Chayal tog aposteln avsked från de kristna och reste år 69 e.Kr. och därifrån till tamilernas land. Vid denna punkt i texten räknas de mirakel upp som aposteln utfört. Totalt konverterade han 17 750 personer, varav 6850 var brahminer, 2800 Kshatriyas, 3750 Vaisyas och 4250 Sudras. Två vigda biskopar nämns: Kepa och Pau. Kepa tillhörde Cranganores kungliga familj och han var satt över Kerala. Han deltog i begravningen av aposteln Tomas.

Tomas var tillbaka i Milapuram år 72 e.Kr., den 3:e dagen i Karkadakam (juli). Där, på vägen till Lilla berget, genomborrades han av en lans och avled.

Denna korta biografi är omtvistad. En skola anser att Tomas aldrig nådde södra Indien, åter en annan skola att han gjorde det. Hans väg från Taxila torde ha gått längs västkusten eftersom vi har en kristen kommunitet nära Bombay, som hävdar sin härkomst från Tomas. Han reste in i Kina, återvände in i Indien genom Himalayas och nådde Ganges-slätten och sedan vidare till Central Indien. Vi har stark dokumentation som visar att det finns en kristen gemenskap i området kring floden Kaveri i centrala Indien. Därifrån reste han söderut in Madras och Kerala.

Ett av huvudproblemen med att acceptera berättelserna om Tomas var brist på information kungen Gundofarr (Gondophernes). Men 1854 grävdes fram en stor samling mynt som tydligt visar Rikets existens och att han hade en bror som hette Gad enligt berättelserna. En epigrafisk sten i ett närliggande buddhistiskt samhälle bekräftar också denna slutsats.

Men vilken inverkan på indisk andlighet fick Tomas och det kristna budskapet om Gud som människa, inkarnerad i Jesus? De tre huvudreligionerna var arisk vedisk religion, som närmast var naturdyrkan, buddhism, en ateistisk lära om att undkomma lidande och jainism, en ateistisk vishetslära med icke-våld som etiskt centrum.

Vilka var arierna? Trots många försök från indiska hinduiska extremister att fastställa att arierna härstammar från Indien, det finns inga bevis som tyder på något sådant faktum, vare sig historiskt, språkligt eller arkeologiskt. Arierna var naturdyrkare. Zoroastrrer som dyrkade solen och elden hävdar att de är de ursprungliga arierna. Cyrus, Darius, Xerxes och andra perserkungar hävdade att de var arier. Dessa kungar som migrerade till Indien under islamisk förföljelse. Enligt skriften Zend Avesta var den ursprungliga hemorten polarområdena i Sibirien. De flyttade till Mellanöstern på grund av en allt strängare kyla. En annan grupp anlände till regionen över havet från Camphtor. Ytterligare en grupp anlände från öknen söder om Sahara enligt vissa forskare. lärda. Denna blandras var känd som hettiter. De indiska arierna är förmodligen hettiters ättlingar. De var krigare och hade inget skriftspråk. De var goda berättare och dyrkade naturens krafter. Genom invasionen av Kanaan av Israel under Josua, tvingades hettiterna ut ur sitt land. Detta är den tidpunkt (omkring 1300 f.Kr.) då arisk migration till Indien ägde rum. Precis som israeliterna massakrerade kanaaneerna, massakrerade arierna de dravidiska indierna. Denna erövring av Indien måste ha tagit flera århundraden. Men arierna kunde inte kontrollera södra Indien och hade bara en svag närvaro i dessa områden.

Idag kan brahminfamiljerna i Kerala göra anspråk på sin härkomst först efter 600 e.Kr. Något hände med brahminerna i Kerala mellan det andra århundradet f.Kr. och sjätte århundradet e.Kr. Anledningen till deras försvinnande kommer att framgå när vi ser hur Tomas-kristendomen utvecklar sig.

Vedisk religion var inte hinduism. Det finns fyra Vedas, fyra heliga skrifter. Rig Veda, den första delen, var den enda som existerade vid den tidpunkt då Tomas kom med sitt kristna budskap om Gud som människa. Rig Veda skrevs inte på sanskrit utan på vediska eller avestianska, vilket är en form av persiska.

Vedisk religion är därför persisk naturdyrkan, inte någon form av “hinduism” – det skulle bli en motsägelse eftersom vedisk religion är mycket annorlunda än vad vi i allmänhet kallar "hinduisk religion". På liknande sätt är inte gammal hebreisk religion någon form av kristen religion."

Den andra, tredje och fjärde Veda-boken är mycket senare texter, skrivna efter att kristendomen kommit till Indien. Hymnerna i den första boken, Rig Veda, var helt enkelt psalmer till deras naturgudar - 33 gudar inalles. Men ingen av dessa gudar finns bland hinduismens gudar idag. Det är således uppenbart att det finns väldigt lite samband mellan dessa två former av religion. Den förkristna vediska religionen hade absolut inget koncept om en högsta Gud. Det är en kristen import till Indien som kom med Tomas, liksom den befriande nyheten att Gud är människa.

Den andra religionen på indisk mark när Tomas kommer med det kristna budskap är buddhismen, en tydligt anti-teistisk lära, eftersom själva föreställningen om Guds kärlek står i konflikt med buddhistisk syn på världen och rollen hos människorna i denna värld. Världens liv är helt enkelt lidande och det viktigaste är att undkomma det. Vare sig vi tror eller inte ttror på Gud kommer lidandet att vara det typiska för liv. Även om Gud finns med kärlek, allmakt, allvetande och välvilja mot alla levande varelser, ändrar detta inte det fundamentala problemet – att vi lider. När Tomas kom med budskapet om att Gud är människa, kände många buddhister att en Världsfrälsare måste finnas och snart uppträdde Amitabha och andra himmelska buddhor i den indiska konsten och i olika mahayana-sutror där det Rena Landet skildrades, i linje med Guds Rike i kristendomen. Men många i den äldre buddhismen lyckades inte se hur lidandet undviks genom denna tro.

”Världens öde beror på orsaker och förutsättningar. Därför kan den vise mannen inte lita på gudar”, skrev Nargarjuna, den indiska buddhistiska filosofen från 200-talet. Men Nagarjua anvisade senare i sitt liv också den enklare vägen med Världsfrälsaren Amitabha som gav tillgång till det Rena Buddha-landet.

Buddhismen genomgick således många teologiska förändringar under den senare perioden. Det började i huvudsak som en materialistisk religion baserad på reinkarnation. För övrigt finns inte begreppet reinkarnation i Veda - inte någon av Vedaböckerna. Det var inte ett arisk tänkesätt överhuvudtaget. Reinkarnationskonceptet kom förmodligen in i det indiska religiösa scenariot genom det grekiska inflytandet i Gandhara. Buddhismen tog nu en ny form i mahayana med teistiska föreställningar. Den sydliga gruppen känd som hinayana-buddhismen är fortfarande starkt ateistisk.

Jainismen, den tredje indiska religion vid Tomas ankomst till Indien, är återigen en materialistisk religion. Man antar universums helhet som evigt beroende och är självupprätthållen med sina egna eviga regler. Det förutsätter ingen gudomlighet bortom existensen av intelligenta varelser och livsväsen. Det finns en hierarki av livsformer i universum. Det är samspelet mellan dessa varelser, både levande och icke-levande, utgör ett pågående liv. Människan bör inte skada någon annan livsform, vare sig för föda eller nöje.

Världen är enligt jainismen oskapad, som tiden själv är, utan början och utan slut. Allt är oskapat och oförstörbart, allt i universum består och det finns högre varelser som kallas arhats i himlen och varelser med större frihet och högre grad av kunskap och intelligens än männisan i kosmos. Dessa är dock inte gudar. Allt liv lever i tvång av sin egen natur, livsformerna är uppdelade i tre dimensioner -- helvetet, jorden och himlen.

Aposteln Tomas kristnade den indiska kontinenten och allt vi kallar "hinduism" har utvecklats under seklerna efter kristendomens ankomst. Det tidigaste sanskrit-dokumentet är från ca 150. Möjligtvis har sanskrit utvecklats ur prakrit för just den kristna gudstjänsten och sedan spritt sig till olika former av indisk andlighet. Även buddhister gick över från pali till sanskrit efter kristendomens ankomst. Den nya formen av buddhism, "mahayana" är starkt påverkad av kristen tro där Buddha blir en himmelsk världsfrälsare, Amitabha. Kerala kallas än idag "the country of the Nazaranis". Det dagliga tåget från Madras till Kerala kallas ibland "the Nazarani Express.Marco Polo sägs ha besökt graven år 1292 och tog med sig lite av den rödfärgade jorden från graven hem till Venedig.

En gammal beteckning på de kristna var Ishanni. Jesus var känd som Isha och flera indiska gudsnamn är sannolikt utvecklade ur Namnet över alla namn, Isha. Senare missionärer från Syrien och Rom ville gärna integrera de tidiga Ishannis i den klerikala strukturen. Man rapporterade hem att Ishannins saknade prästerskap enligt europeisk modell. De levde mer som på apostlarnas tid med Isha, Guds Son som enda verkliga präst.

Denna tendens till alltmer klerikal kristendom har fortsatt under historien. Ju tätare kontakterna med Europa blev, ju tätare blev försöken att inordna de tidiga tomas-kristna i en europeisk klerikalism. Roberto Nobilis öde som missionär i Indien är intressant att studera för den intresserade. Ett lågvattenmärke för den katolska europeiska kyrkan är en synod i Diamper år 1599. Portugisiska ärkebiskopen Alexius Menzes inbjuder alla Ishannis till synoden och ber dem ta med sig alla skriftliga dokument, handböcker, katekeser, teologiska texter osv. När de kommer till synoden omringas de av soldater och alla texter bränns på bål. Kardinalen Tisserant medger att "Det är inte möjligt att skriva en fullständig historia om de kristna i södra Indien eftersom alla kyrkliga dokument brändes på synoden i Diamper 1599."

Ljuset i Ukraina: Rabbi Nahman

Dagens krigshärjade Ukraina får snart se massiva pilgrimståg till Rabbi Nahmans grav. Från Israel kommer ivriga ortodoxa judar som sätter Gud framför rädsla och osäkerhet i ett land under attack. Här kommer några tankar om Rabbi Nahmans budskap. Han var barnbarn till Baal Shem Tov -- egentligen Israel ben Eliezer -- som föddes 1698, dog 22 maj 1760, och grundade chassidismens befriande gudstro. Baal Shem Tov var inte en reformatör så mycket som nyskapare. Denna nya relation till Gud byggde på två principer:

*1* Gud är komplett närvarande "som en fin materia i allt som finns", vilket betyder att vi ser det Gudomliga Ansiktet när vi betraktar någonting materiellt i världen.

*2* Det är en ständig växelverkan mellan Gud och allt som sker i världen. Därför sker allt som Ha-Shems ordning, Gud är aktivt närvarande i allt som sker. Därför är ingenting utanför Gud och ingenting kan vara accidens, ingenting sker slumpmässigt.

För vår perception betyder detta att vi känslomässigt attributerar allt som Guds vilja och försyn och är bekväma och tillitsfulla i detta, även när ont sker. Det betyder också att bön kan pågå hela tiden genom att säga Guds namn och vara känslomässigt medveten om Hans ansikte som är närvarande i allt vi ser och i allt som sker. Detta är att vara hasid, from -- men lycklig och glad, inte nedslagen. Själva glädjen är Andens vittnesbörd. Det är ursprungligen den kommunion med Messias själv, som kristna har i eukaristin, bara utförd på ett enklare sätt i vardagens icke-liturgiska handlingar. Besht var sannolikt inte intresserad av den seriösa rabbinska judendomen och inte heller en institution som den senare ortodoxa chassidismen.

Kombinationen av att Guds ansikte är överallt där vi tittar och att allt sker såsom Hans försyn, gör att vi känslomässigt blir liksom "invaderade" av det gudomliga. Vi är i Hans hand. Besht hade förmodligen tidigt denna grundupplevelse när han befann sig ensam i de karpatiska skogarna och bergen. Detsamma gäller hans barnbarn Rabbi Nahman.

Att vara invaderad av Ha-Shem, Gud Fadern, Abba, som Yeshua kallade Gud, har ingenting med läsa och skriva att göra. Det kan inte finnas någon skriven undervisning därför att Gud är här som det som sker och vill oss något i det som sker. Det finns inget "tag och läs" som hos Augustinus, eller "tag och skriv" som hos Mohammed. Därför skrev Israel Besht ingenting, lika lite som Yeshua. En nedskriven text kan inte utgöra grund för livet i Guds närvaro. Så fort någon skriver ned vad en "närvarande from" säger till sina vänner, försvinner undervisningen, kvar blir något tomt.

Rabbi Nahman av Bratslav, Ukraina, och den judiska sekt som följer Nahman, barnbarn till Besht, fortsätter tanken på att Guds ansikte är överallt där vi tittar och att allt sker som Hans försyn. Glädjen som främsta aktivitet betonas och glädjen ligger i Guds närvaro i alla ting och händelser, i alla tankar och känslor, i allt liv konkret. Dessutom kommer glädjen av att Messias ska återvända och glädjen bli helt genomförd. Denna lyckliga väntan är den högsta formen av glädje.

"Man kan väl inte vara glad för jämnan?" -- jo, säger Rabbi Nahman, vars väg med Gud är "une voie nouvelle dans la hassidout, en insistant sur l’importance de la joie, de la prière, de la foi simple et naïve: «Il ne faut jamais se décourager, il faut toujours se réjouir !» Och i vår kristna Filokalia står det: "De som ackumulerar tristess och missnöje medan de ber, liknar personer som försöker bära vatten med ett såll." I Symeon den Nya Teologen och hans hymner om den gudomliga kärleken finner vi också en besläktad ande i den kristna traditionen: att se den Uppståndne här och nu.

Den som lär sig att ständigt vara lycklig och glad, därför att Gud är närvarande, ser hur detta i själva verket är målet med existensen. Lite daglig gudsglädje ger mer glädje, mycket daglig glädje ger ännu mer av denna troslycka-perception. Detta är den chassidiska betydelsen av Guds vilja med våra liv. "Kom och se!" Och den som lever och dör bitter och negativ, får sannolikt försöka igen. Guds vilja är att alla slutligen når glädjens frälsning, som är Torans fulländning.

När vi börjar ser med egna ögon Faderns närhet och perfekta godhet, förstår vi tristessens overklighet, missnöjets omöjlighet. « Le désespoir n’existe absolument pas! Même si l’homme transgresse toute la Thora des milliers de fois, il doit avoir foi qu’il peut recommencer encore à nouveau. C’est cela la Foi parfaite en Dieu car Ses bontés se renouvellent chaque matin et infinie est sa bienveillance » skriver Rabbi Nahman.

Vi kan säga i kristna termer att glädjen är den ständiga kommunionen, den mest äkta eukaristin, den som handlar om allting i universum. Gud ger glädje och frid som Sig själv. Hans kärlek förstår vi aldrig men vi upplever glädje och frid. Det är tydliga tecken. Du vet alltid att du har det rätt med Honom genom att glädjen är uppenbar i synlig och osynligt. Det finns ingen annan helighet än denna glädje och lycka manifesterad i vår vardag. Mottagande av Helig Ande är helt avhängig glädjetjänsten. Dessutom "kristifierar" eukaristin hela universum och gör allting levande i Honom, ungefär som p Richard Rohr skriver 2017: "Thus Eucharist, like Resurrection, is not a unique event or strange anomaly. Eucharist is the Incarnation of Christ taken to its fina shape and end -- the very elements of the earth itself. It is all one continuum of Incarnation." Här hör vi ett nutida katolskt eko av Baal Shem Tov: Gud är komplett närvarande "som en fin materia i allt som finns". Glädjetjänsten syns också i Rohrs avslutande mening: "Written with great joy on Easter Sunday, 2017". (The Universal Christ)

En buddhist kan säga: livet är lidande. Chassiden säger: Bry dig inte om lidandet, det hindrar dig att vara glad. Buddhisten genmäler: Jag säger inte att vi ska bry oss om lidande, utan vara medvetna om att liv är lidande och att det har en orsak. Chassiden: Syssla inte med lidandet, var glad istället inför Gud som är överallt närvarande framför näsan din, tjäna Honom med glädje och förtjusning. Lidandet är inte verkligt, lika lite som döden är det. Syssla inte med något som inte är hjärtats glädje. Glädje är uppvaknande, upplysning och visdom, allt annat sömn och illusion.

David Feuerwerker menar att den "heliga elden" i vårt andliga liv är denna glädje i vardagens sysslor och situationer. (Se Gallica: L'Unité : semaine religieuse israélite / le rabbin David Feuerwerker, "Servir Dieu avec joie") Vi gör Guds tjänst genom hjärtats glädje. Ingenting skiljer då andligt från profant, världsligt från gudomligt. Vi omfamnar Guds närvaro helt enkelt i allting vi ser och hör och gör. Detta är vad Bibeln i sin djupaste mening säger oss, meningen med Guds folk. Det är inte en nominell eller historisk sak: det är själva Guds närvaro och glädje.

"L'homme doit considérer qu'en tout temps et en tout lieu, il se trouve devant son Seigneur, et par consequént, sa vie entière doit être, de par se mille manifestations, au service de Dieu. Y a-t-il différentes manières spécifiques de le servir? Certes, non!"

Denna eld -- "hitlahavout" -- brinner utan att minska eller brinna färdigt, liksom busken för Moses på berget. Elden är glädjen i vår gudstjänst och den minskar inte med tiden, snarare ökar och sprider sig i vårt liv på många sätt. Glädjen genomtränger både det personliga livet och det interpersonella. Elden är född av vår vilja som Gud ger oss för att tända och hålla levande glädjen inför den allestädes närvarande.

Enligt Rav Kook har Gud som instrument för evolutionen av glädjen och friheten från död och orenhet, människan som kan vilja glädjen i allt högre omfattning. Adam hade glädjen men ville den inte. Evolutionen hän mot Messias innebär att vi som människor i allt högre omfattning vill den oändliga glädjen i Guds allestädes närvaro. Gud ger nytt förkroppsligande åt var och en tills dess denna glädje når en nivå där Messias kommer och fulländar evolutionen av gudsmedvetande.

Rädsla för en död som inte finns är det största hindret för Guds evolution av gudsglädje. Döden är en inbillningssjukdom som avhåller oss från den korrekta glädjen när någon lämnar den kropp han eller hon använt för livet. När någon lämnar kroppen är det en förnyelse och en revitalisering av gudsmedvetande. Särskilt när personen dör bitter eller deprimerad är det en befrielse och förnyelse. Allt handlar om att bli uppfylld av glädje och lycka inför Guds all-närvaro. Det är därför Gud förkroppsligar sig i generation efter generation. Det är en generering av lycka, eller "kamp" för Gud: Isra-el.

Gudsglädje är den kraft vi använder för att återvända till livskänslan i Fadern, "teshuvah", för att regenereras och förkroppsliga återigen för att kämpa för evolutionen av Guds manifestation av glädje. För Kook är inte Israel först och främst en religion med en lära, eller en historisk nation med en politisk framtid. Israel är det folk där alla individer har tagit på sig uppgiften att införa den gudomliga glädjen i allt större omfattning. Att Messias ska komma är just denna viljans evolution som utgör kärnan i Israel.

Denna evolution är att växa bort från illusionen döden och nå det eviga livet i gudsglädje tillsammans med Messias. Döden är en hindrande illusion och Israel kommer att rena oss från den illusionen till slut.

Två levande principer för chassiden:

1 Han ser Gud framför näsan

2 Han väntar på Messias med glädje

Detta förenar judar och kristna i relationen till Gud. Den kristne är dessutom djupt tacksam för den ofantliga nåd som korset innebär och som ledde till uppståndelsen för oss alla.

Rabbi Nahman är radikal: han ser Gud som glädje. Utan glädje kan därför ingen komma nära Gud. Man kan inte, som många religiösa gör, vara fromt neutral, allvarlig, andaktsfull, nedstämd eller ledsen eller orolig eller rädd. Gud är inte nära någon sådan from person. Endast i jubel och glädje kan någon ha Gud intill sig. Glädjetillståndet är återlösningen, säger Nachman. Det är det tillstånd Messias handlar om. Därför är glädjen vägen till Gud direkt i vårt liv. Utan den är all gudstjänst meningslös.

Jesaja 55 och 61 är bra glädjeställen. Sätt inte in glädjen i något historiskt sammanhang. Se den som vägen till Gud, som den enda fungerande gudstjänsten, som den enda rengöringen av den världsliga själen, som den enda bönen. Messias kommer när vi alla är glada och lyckliga. Varför skulle han komma innan dess? Gud är glädjen och lyckan.

"I'm Gods joke!" säger Norman Grubb, en afrikamissionär som ligger nära hasidim. Vi är behållare för Guds glädje, Guds liv, ingenting annat. Kärlet är ingenting i sig själv, bara innehållet är intressant. Är det Messias, glädjen, skämtet? Eller är det själv för själv, den sataniska karriären?

När vi samtalar och berättar vad som "hänt" i våra liv, gör vi efterkonstruktioner med en fiktivt självständig vilja i varje kropp -- medan det som sker alltid är Guds direkta vilja. Det är Hans närvaro som sker, allt sker enligt Ha-Shems liv, kärlek och vilja. Därför ska vi göra så gott vi kan som kristna men framför allt lova den Evige och ropa glädjefullt: Ske Din vilja !

Rabbi Nahman är radikal: han ser Gud som glädje. Själva glädjerörelsen i en människa är att öppna dörren till Guds rike. Det närmaste är det bästa: se Guds ansikte framför näsan. Finn glädjen i det närmaste. Ett litet oskyldigt barn som ser dig i ögonen väcker genast rätt glädje, den som Gud frälser med. Frälsning och återuppståndelse är denna glädje. Ingen frälst har ett långt ansikte eller en bister uppsyn, ingen frälst är missnöjd. Messias kan inte komma då.

Det som händer, det händer -- men en hassid är glad i att Ha-Shem är helt och hållet närvarande i allt som sker och detta gör en människa glad och fridfull. Detta är den djupaste Toran. Som Rabbi Nahman skriver: « Lorsqu’un homme sait que tout ce qui lui arrive est pour son bien, cette qualité est le reflet du Monde Futur! » Denna glädjens lag har vi i vårt hjärta när vi sitter vid vårt tält, eller i vårt hus. Den begrundar vi när vi går på stigen eller när vi far längs vägarna.

Därför, när vi ber Baruch atha Avinu בארוח אראה אבינו ber vi till en Fader som är mycket nära oss. Liksom Besht var ointresserad av rabbinsk judendom, blir vi med denna djupare Tora ljumt intresserade av kyrkornas läror. Räcker inte evangeliet? Jesus, den kommande Messias, andades Faderns närvaro och pekade på den i blommor och fåglar, åkrar och träd. Det är direkt tal, inte metaforiskt. Vi kan alltid se detta Guds Ansikte och känna glädjen. Detta är att födas på nytt, att få del i den Uppståndnes glädje redan innan Messias har kommit i härlighet. Nahman skriver: « La véritable joie est atteinte en ne regardant que ce qu’il y a de bon en nous-mêmes, chez autrui et dans toutes les situations » Denna frid och glädje gör oss orädda. « Le monde entier est un pont très étroit, l’essentiel est de ne pas avoir peur du tout ! »

Omvändelse sker kontinuerligt och består i att se närvaroglädjen i Gud, vilket är det Goda i oss själva: "L'essentiel du repentir, consiste à éveiller le Bien qui est en nous." Om Rabbi Nahman: "Il insiste sur la vie basée sur la foi, la simplicité et la joie. Il encourage ses disciples à applaudir, chanter et danser, pendant ou après leurs prières, dans une relation plus étroite avec Dieu: Le malheur, la souffrance, proviennent d'une incompréhension des événements. Si l'on a foi en Dieu, on comprend que ce qui nous arrive est pour notre bien: on ne souffre plus".

Att invaderas av Ha-Shems närvaro är likt att sitta i varmt vatten och bli uppvärmd in i hjärtat. Många timmar av en dag kan försvinna i denna lycksaliga enkla värme och glädje. Jesusbönen sjunger i kroppen och det nya livet rinner som en flod av Guds glädje. Jordiska motgångar dyker upp, bökar omkring och passerar, sedan återkommer glädjen och ibland ännu härligare än tidigare.

För både judar och kristna kan Maria ses som den första hassiden -- hon fick i verklig mening se Gud, ha Gud växande i sin kropp, föda fram Gud och uppfostra Gud genom en hel barndom. Så nära är Fadern för alla människor, men givetvis alldeles särskilt för den unga judiska flickan. Hennes sorg och lidande blev stort mot slutet av Jesu liv, men hennes glädje var enorm innan dess, även om den var blandad med skräckfylld förundran inför vad Ha-Shem kan ta sig till med en ung kvinna som ännu inte känt en man.

Observera tystnaden för Maria -- man kan inte rätt tala om Guds påtagliga närvaro. Besht skrev ingenting ner. Vi förstår varför. Det räcker att prata bort tio minuter om världsliga ting, så saknar man Guds närvaroglädje. Tjänandet i glädje som David Feuerwerker talar om sker bäst i hemlig tystnad.

När vi tjänar Gud såsom glädje över Hans närvaro lämnar vi naturligt alla jordiska angelägenheter: "...le service de Dieu dans la joie. Alors, passé et présent, passé et avenir, tout se confond dans le présent, présent qui est une eternité, recompense divine a ceux qui savent aimer."

Det blir ett kärleksbud att tjäna glädjen i Faderns närvaro i allting vi ser och hör. Nahman skriver: "C'est une grande mitzva que d'être toujours joyeux". Jesus säger att vi endast såsom ett barn kan ta emot himmelrikets glädje. Nahman säger: "Il est interdit d'être vieux."

Med blicken mot himlen och glädjefull förväntan på Messias erfar vi att Guds närvaro är själva verkligheten. Det är inte ett förnekande av all gräslighet mänskligheten upplever. Men den som tjänar Messias och Uppståndelsen kan med Rabbi Nahman säga: "Le désespoir n'existe pas dans le monde ! Du tout !"

Innan vi accepterar Faderns kärleksnärvaro i allt vi ser, är vår själ och kropp som den galne mannen på gravplatsen, som ibland kedjades fast av bybefolkningen. Jesus befriar honom från demonen och han blir lugn och fridsam. Så blir vi befriade från missnöjets demon inför Guds närvaros kärlek och godhet. Vi gör som den galne mannen, vi ser Messias och tar emot Hans läkande kraft i ande, själ och kropp.

Tills dess vi ser Messias springer också vi som galna bland de döda på en gravplats, världen utan medvetande om Guds kärleksnärvaro i allt som existerar. Men när vi ser Faderns närvaroglädje framför näsan kan vi göra som Jesus säger till honom: gå hem och visa andra Guds barmhärtighet. Tala inte om det, visa det.

Men hur kan Nahman säga att galenskapen och missnöjet inte existerar i världen? Därför att inte ens när man blir fastkedjad av bybefolkningen är denna galenskap mer än en skugga som inför Verkligheten framför sig försvinner i ett ögonblick. Därför: "Le désespoir n'existe pas dans le monde! Du tout !"

Det betyder, märkligt nog, att Gud är med den galne mannen även i hans mörker där på gravplatsen. Han ser det bara inte. Och hur många i världen lever inte så? Först när glädjen i närvaron av Gud är uppenbar, ser vi Messias och kedjorna faller av, kroppen blir lugn och det inre sinnet saligt i den andliga värmen. Men innan dess tror vi att vi är missnöjda, om inte fullt ut galna, och att någon Gud inte finns.

Rabbi Nahman säger att ljuset från Guds kärlek -- schechina -- är fullt synligt i alla ting. Ljuset är samtidigt dolt och fullt synligt. Ingen mängd synd eller bestialitet kan hindra schechina att ständigt levande lysa i allt som finns. Detta är radikal gudsuppfattning som för oss till Messias, ljuset som ska komma, ja som redan är här. Guds rike är nära, säger Jesus. Ordet "nära" är just vad vår perception handlar om. Tack vare sinnena kan vi känna detta "nära" schechina.

Vi ser att allt som lever är i en process av lovsång och lovprisande, alltså i ett konkret tillstånd av glädje. Växter, djur, planeter, ekosystemen är en pågående lovsång till Närvaron. Ja Faderns närvaro och lovsången är detsamma. I Daniels lovsång finns detta budskap dolt för den som har perceptionen och glädjen. Naturlagar är lovsånger, årstider är lovsånger, allt är seende av Gud framför näsan, inte abstraktioner.

Ljuset är som vår verkliga sol, det ljus som lever i "Varde ljus!". Om vi tänker oss att solen skiner en varm dag och vi ligger och solar vid havets strand, och nu tar någon upp ett korsord och koncentrerar sig på det. Du frågar: - Märker du solens ljus som värmer dig? Och personen säger: - Jo, men jag måste ha något att fokusera på, det blir för tråkigt annars. Detta är vår situation. Den andliga Schechina-solen skiner men i ljuset finns Guds kärlek i kommunikation med dig. Fadern vill i sitt ljus tala med oss utan avbrott. Att fokusera på ett korsord blir att ignorera Guds kärleksfulla vilja att tala i kärlek direkt till sina barn.

Baal Shem Tov såg också hur allt liv och all existens är en enda kropp, en enda Person, vår Fader i vilkens hand allt är till. Att vi inte distraherar oss allt för mycket i Hans ljus utan tar medvetet emot Hans kärlek genom ljuset i allt, blir den verkliga och enda gudstjänst Gud ständigt föredrar in sin skapelse.

Efter fem års undervisning i Bratzlaw, Ukraina, kände Rabbi Nahman att hans jordiska liv närmade sig sitt slut, 39 år gammal. Martin Buber skriver: "Es wurde ihm bald offenbar, dass er sterben müsse, aber sein Tod war nie ein Ding der Angst und überhaupt kein erhebliches Ereignis für ihn gewesen. 'Wer das wahre Wissen erlangt, das Gottwissen, dem ist keine Scheidung zwischen Leben und Tod, denn er hangt an Gott und umfasst ihn und lebt das ewige Leben wie Gott allein'." (Se Die Geschichten ees Rabbi Nachman, ihm nacherzaelt von Martin Buber, s 30) Till Uman, drygt tio mil från Bratzlaw, och hans grav där kommer årligen många pilgrimer, judar och kristna, vare sig det är krig eller inte.

Ingen teolog har i högre grad än Lars Levi Laestadius försökt klargöra hur Golgatadamat, psykologiskt sett, kan åstadkomma människans förvandling och försoning med Gud. Detta är en tanke jag stötte på hos Hjalmar Sundén i hans uppsats om Freud och Laestadius, när jag läste religionshistoria i Nathan Söderbloms gamla bibliotek ovan Domtrappskällaren i min födelsestad Uppsala. Och grunden till denna tankegång är att Freud faktiskt, fast många helt förbisett det, visar fram en segerviss kännedom om den mänskliga skuldkänslan. Segerviss, därför att den tidigare så populära teorin om kristen tro, nämligen att tro är en sorts önskedröm, därigenom helt övervinns. Feuerbach och marxisterna hade fel. Skulden sitter djupare än de trodde. Och därigenom också erfarenheten av estatisk glädje inför friheten från skuld genom tron på Den korsfäste och hans befriande blod som försonar oss helt med Alltings verkliga grund. Vår egen August Strindberg sökte sig omsider också till denna existentiella sanning.

Freud, som tidig efterföljare till Feuerbach tänkte sig att den fysiska kärleken mellan man och kvinna var den starkaste kraften, men insåg mot slutet av sitt liv att den ännu stakrare drivkraften är behovet av gudomlig förlåtelse, tröst och upprättelse. Kanske spelar incesten i Freuds eget liv en viss roll som inre väckarklocka. I dessa dagar när polyamorösa förhållanden och ett utvidgat monogamisk synsätt börjar sprida sig i Europa, även bland präster i Svenska Kyrkan, efter vad det verkar, är det kanske värt att återknyta till Lars Levi Laestadius och hans dynamiska upplevelse av Jesu blods befrielse från skulden, och hans ibland våldsamma polemik i predikans form.

Laestdius deltog i sin ungdom i friska kärlekslekar, i "ras och sänglag" berättar han i självbiografin "Om första anledningen till väckelsen i Tore lappmark". Dock var hedersdjävulen över lag starkare än hordomsdjävulen, för att använda Laestadii termer, och ofta löste han sin seuella längtan med självtilfredsställelsen, en utväg som hör till var mans psykologi. Men en ung flicka i lappmarken fick hans liv att vända sig helt om. Han insåg det som en väckt kvinna i Ångermanland uttryckte med orden: « Jag har korsfäst Frälsaren » alltså ett djupt personligt mottagande av befrielsen i Jesu blod. (Kvinnan cieterades i en tidning av en präst och kallades förryckt…) Laestadius skrev senare att « den som inte kan komma till denna insikt är både blind och döv ». (Dårhushjonet 1416) Vad gäller insikten? Att den djupa känslan av skuld nu är urtvättad i blodet på Golgata, den befriande insikten om att vi faktiskt mördat vår Herre och Frälsare — och blir förlåtna, då och nu och i evighet.

När så Freud så mycket senare gör teori av denna djupa skuld och skam (och klär det i termer av grekiska myter) och hur stort människans behov är av försoning och rening, kan vi ser inte bara hur modern Laestadius är utan även hur värdefull denna senare del av Freuds religionspsykologi visar sig vara. Denna del av den freudska religionspsykologin är faktiskt som en pendang till Andrew Murrays « The Power of the Blood of Christ ».