Kommunion

Kommunion är ett underbart begrepp, användbart på många sätt. Kosmogenesen - alltså på bibliska Guds skapande - är från första början organiserad genom en sorts kommunion. I universums första sekunder befann sig varje primitiv partikel i kommunion med alla de andra, hur bråttom de än hade. Alla partiklar i det dåvarande universat var i kommunion.

Inte vid något enda tillfälle sedan dess har någon partikel i universum varit alienerad från de andra. Kommunionen har pågått hela tiden. Att vara alienerad är helt enkelt en omöjlighet på partikelnivå. Att finnas till är att vara i kommunion. Det gäller hela galaxer också. Vår galax är varje stund relaterad till de hundra miljarderna andra galaxer. Kommunion pågår.

Vår sol kom till genom interaktivitet mellan miljoner andra former av vara. De ämnen som fanns i det presolära gasmolnet hade i sin tur skapats av tidigare stjärnonr och av den ursprungliga eldboll som universum tidigt var. Hade inte en galaktisk kommunion pågått hade vår sol inte kommit till. De enorma kärnreaktioner som minut för minut pågår i vår sol var inte en uppfinning som solen gjorde, de uppfanns av andra.

Skapelsen utvecklar varelser som är skilda från varandra och som organiserar sig själva. Men samtidigt utvecklas kommunionen: mer och mer differentierade relationer på allt högre nivåer kommer till stånd. Till slut är det dags för Skaparen att gå in i historisk kommunion - då börjar ett häftigt kapitel i dramat. Och kommunion är nyckeln.

Ordet "jag"

Man kommer ju alltid på i efterhand vad man skulle säga. Så här femton år efteråt kommer jag på vad jag skulle ha svarat på ett brev från en av lärarna på zen-utbildningen.

Han frågade vad jag menade med ordet "jag" som nämndes fjorton gånger i brevet jag sänt till honom.

Jag minns inte vad jag svarade, zen-jargongen är ju som ett schackspel. Svaret borde dock ha varit detta:

"Endast Gud kan med korrekt mening säga ordet "jag". Uttrycket "jag är" (sum) betyder mer eller mindre "något som har Gud i sig". (Eckehart)

Åtminstone ett ärligt försök till svar.

Inspirerande Meister Eckhart

Meister Eckhart använder ju ofta metaforer och bilder som kan vara näst intill obegripliga - men alltid inspirerande.

Häromdagen sa han till mig (i Sermones 23): "Om foten kunde tala skulle den säga att ögat är MER fotens öga än om det satt på foten."

Vad menar han? Jo att vi är Guds barn. Och vi är det på så sätt att vi inser det rationellt. Vi inser att vår natur inte i sig själv är Gud men har sin rot i Gud.

Och genom att vi har vår rationella rot i Gud är det endast på det sättet vi når evighet och blir Guds barn. Denna rot är inte lika tydlig och väletablerad som t ex våra sinnesintryck och upplevelse av världen. Därför måste vi lämna världen och sinnesintrycken och vända oss till denna lilla låga som är av Gud.

Men foten och ögat?

Som sagt, alltid inspirerande.

Ske din vilja såsom i himlen så ock på jorden

Det är underbart med den nya Earth Science som äntligen börjar ge upp mekanistisk och reduktionistisk envishet och se allt som sker i universum som levande.

Så här kan det låta: "Ingen erfarenhet kan förenklat delas upp i inre och yttre aspekter där de yttre aspekterna såsom "position" endast refererar till ett objektivt existerande universum och de inre refererar enbart till subjektiviteten hos en erfarande varelse. De element som bygger upp en erfarenhet kan inte tillskrivas ett enkelt och entydigt ursprung. Subjektiviteten hos en trollslända kan t. ex. inte förenklat skiljas från objektiviteten hos dammen - denna damms storlek och form var avgörande för formandet av trollsländans medvetande. Det är både enklare och mer övertygande se trollsländans erfarenhet som något som uppstår ur hela universum men med den speciella synvinkeln hos en trollslända." (The universe story, Swimme & Barry, s 40)

Jag påminns om farmors gamla psalmbok med de kära skapelsepsalmerna: allt liv är ett i Hans hand, från stjärnstoft till kärleksfulla tankar. Eller som det heter på nyvetenskapliga: "The universe, rather than existing in an inert objective way, is a mutually evocative reality."

Evokativ var alltså det nya modus - gott.

Munkarna i Varnhem

Man har gjort nya utgrävningar i Varnhem och hittat fru Sigrids första kapell. Hon skänkte marken åt cistersiensermunkar år 1250. Munkarna kom till Västergötland och bad, undervisade, anlade trädgårdar, byggde Sverige, anlade värdegrunden (den eviga).

Ändå står renässansen högre i kurs. Då sker en befrielse, säger man. Kyrkans auktoritet föll, individen uppstod. Fantasin fick vingar.

Nja.

Vem kan uttrycka sig så här om renässansen? Lyssna:

"De monstruösa brott som begicks under renässansen var inte tecken på fantasi; det var, som alla monstruösa ting är, tecken på förlust av fantasi. Det är först när en människa har upphört att se en häst för vad den är, som han uppfinner en kentaur. Det är först när han inte längre har förmågan att bli överraskad av en oxe som han börjar fascineras av djävulsdyrkan."

Fortfarande prisas renässansmänniskan och fortfarande nedvärderas den medeltida människan. Att ha en vild fantasi och våga ta ut svängarna i ondskans rike - wow! Att skriva som Milton! Vilken sympatisk Satan.

Men att förtrollas av Valle härad en tidig junimorgon och känna närheten till Varnhems munkar - så trivialt. Men där hör vi hemma.

Vem som skrev? Chesterton förstås, vem annars.

Gitarrspel utan ackord - analytisk filosofi

En elev som insett att den s.k. analytiska filosofiskolan var rent akademisk, kom med en belysande bild - efter att ha studerat ett antal texter från den analytiska skolan:

"Det är som att spela gitarr men inte få ta ackord! Och inte tillåta övertoner på de lösa strängarna."


Jag var tvungen att instämma. Det finns ett asketiskt drag i de analytiska filosofernas texter, inte utan en egen charm (se Frege eller vår svenska Phalén). Rädslan för metafysik ledde emellertid många ner till en reducerad filosofi under förra seklet. Metafysiken, som finns som grund till psykologi, antropologi, teologi, sociologi och även till naturvetenskaplig metodik, tar bara andra vägar om man försöker låsa den ute eller rynka på näsan åt den.

Idag är den tillbaka även inom akademiska institutioners väggar. Filosofin lever igen. Tills nästa reduktiva våg kommer...

Pingsten som räddningsplanka

-Jag har svårt att förstå Pingsten, sa en god vän häromdagen under en promenad i kall försommar. Kristus är påtaglig, hans passion är medryckande. Men pingsten? Vad handlar det egentligen om?

- Pingsten är min räddningsplanka, svarade jag.

Skrattande undrade vännen hurså. Jo, medan en handfast teologi går att bygga kring Sonen, kring Jesu verksamhet och lidande och offerdöd, och dess fortsättning i sakramenten, särskilt eukaristin, så avslutas ändå alltihop med Andens ankomst, den andliga elden, Anden som kommer och går som den vill, alldeles utan vår handfasta teologi och utan tydliga drag. Det är frihet. Det är räddningsplankan för alla som går egna vägar utanför den bestämda teologin, den som får visioner och hör musik och följer tonerna för att Gud lockar och ler åt själen. Anden är landskapet för den själ som förförs av Gud.

- Låter som estetiska programmet, sa min vän som är lärare.

- Visst, sa jag, och kursen Teodramatik.

Benedikt XVI och den döda tron

Vi satt och såg på Benedikt XVI och den härliga mässan på Yankee Stadium. Amerika omfamnar verkligen den katolska kyrkan och Petri ämbete, efter vad det verkar. "Vad ser ni i påvens ansikte?" President Bush svarade: "Gud". Detta i en invervju med Raymond Arroyo. Om människor kom för att se Johannes Paulus II kommer de för att höra Benedikt XVI. Han är läraren som undervisar FN om dess grunder i föreställningen om mänskliga rättigheter. Och han tas emot. Även i Europa pågår stillsamt en Vatikanens revolution: förnuft och tro går hand i hand. Bara så kan vi möta Islam och relativismen, två fronter för kristendomen.

Efter en stunds tittande säger min laestadianske vän: den döda tron har många uttrycksformer, den är rik och generös.

Och jag föll i funderingar: kan han ha rätt, Lars Levi Laestadius, prästen i Pajala, vars namn jag ofta ser i aulans fris på Landgrenskolan i Härnösand. Kan tron, som utvecklar kultur och kyrka, skapa en god kristen civilisation byggd på förnuft och fromhet men ändå förbli död tro? Kan "The Papacy of Reason" som mer än någonsin försöker finna en gemenskap mellan katolicism och ortodoxi, mellan kristendom och sekulär livsstil, fortfarande vara dominerad av människor med död tro?

För visst är det så Laestadius ser det? Den döda tron ligger varje dag i Frälsarens sköte. Den är Jesu bästa vän. Den bygger och talar förnuftigt, den startar det ena universitetet efter det andra. Den är glad och sorglös och klagar sällan över Djävulens frestelser. Det beror på att Fienden låter dem vara ifred. Inte vill han fresta dem som är riktigt i hans våld. Väckta själar däremot kokar han i onda tankar och mångahanda frestelser och särskilt tvivel. De känner mest bedrövelse. Samvetet är levande genom anklagelser, inte genom säkerhet.

Jag kom ingenstans i mina funderingar. Försökte endast se Lars Levi som åhörare till Regensburgstalet som Benedikt XVI höll i september 2006. Skulle han säga: Nådetjuv !??

Så svarade jag laestadianen: "Du ska få en årsprenumeration på First Things av mig i julklapp. Så att du ser lite av den döda trons rikedom och lär dig något!"

Budskap i romaner

Vi pratade om hur subtilt propaganda kan fungera. Det är inte de höga skriken som påverkar effektivast.

Om den läggs i romanform och handlar om hur det var "förr" så fungerar det fantastiskt bra. En flicka visade mig ett avsnitt ur en ganska såpig irländsk roman från 1985 som otroligt nätt stoppar in lite liberal sexualmoral. Huvudpersonen är Elizabeth, en 19-årig engelsk flicka som just börjat ha sex utan någon fast relation:

"Hon och tant Eileen (mamman i en irländsk familj där flickan varit under de fem krigsåren 1940-45)skulle säkert ha skrattat gott åt detta vittnesbörd om en typisk dubbelmoral...och sedan insåg hon med en chock att tant Eileen aldrig skulle ha accepterat en sådan sak. Tvärtom skulle hon i hög grad ha ogillat att Elizabeth uppförde sig på det här viset. Hennes världsvisa tolerans, hennes nästan bottenlösa förståelse för alla mänskliga beteenden, skulle definitivt inte sträcka sig så långt som till detta. Det stod klart för Elizabeth att tant Eileen säkert skulle ha talat mycket öppet och rakt på sak om någonting som detta.

"Det du ägnar dig åt är syndigt och vrångt", skulle hon ha sagt. "Det är dåraktigt, oansvarigt och ont. Gud hade sina goda skäl när han instiftade äktenskapet. Han gjorde det för att två människor skulle kunna forma sitt liv tillsammans på bästa möjliga sätt, i skydd av regler och sedvanor...av lagar och bud, av vad människorna omkring oss betraktar som rätt och riktigt...

Tant Eileen skrev aldrig någonting sådant till henne men hennes reaktion stod ändå lika klar för Elizabeth som om hon hade uttryckt den i ord. För de där orden som Elizabeth lade i hennes mun var en blandning av klart och bestämda uttryckta åsikter och direkta varningar och muntlig tuktan och annat som sagts genom åren.

Men hon skakade av sig de där tankarna. Hon var ju en vuxen kvinna på nitton år nu. Och bodde i London, inte i en liten landsortshåla som Kilgarret. Hon var fri från alla dessa katolska skräckföreställnigar om synd och anständighet och oanständighet och renhet och okyskhet. Folk tänkte och reagerade bara inte på det viset numera. Tant Eileen var helt enkelt gammalmodig. En underbar människa, men gammalmodig."


Så snyggt kan en ganska katastrofal inställning till sex beredas en inte ont anande läsare 1985 på Irland, den gode St Columbas hemland. Elegant. Texten både säger sanning och ljuger. En blandning som på djupet duperar de flesta läsare. Fiktion som propaganda. Se kursiveringarna som jag gjort i texten.

Ändå hade min unga läsare upptäckt hela upplägget !! Härligt. Måtte ungdomar i Donegal, Irland, göra detsamma och återuppliva St Columbas gamla friska katolicism!

Återställa perspektivet i hednatider

Morgonteve, för ovanlighetens skull.

Göran Greider reagerar på Göran Skyttes bok : den faller in i en högertradition som är någon sorts kvardröjande reaktion på en ny andlighet som vuxit fram. En sorts otidsenlig kristendom.

Där har vi temat. Vi som varit med ett tag (60-talet och framåt...) vet vad den nya andligheten är. Det är den urgamla hedniska känslan av att vilja bestämma själv. Man ska kunna ta Bibeln som en mycket intressant text, delvis fruktansvärd i våld och rasism, delvis sublim i sin kärlekspoesi, delvis inkrökt i tidens sedvänjor och fördomar, delvis universell i sin visdom. Men vi ska inte låsa fast oss vid texten, inte låta oss styras av den eller använda den för våra maskerade politiska agendor. Vi ska helt enkelt vara öppna och demokratiska. Jesus är bara en röst och vi kan diskutera det han säger!

När man undervisar i religion är detta en självklar utgångspunkt. Det beror på att ungdomar idag kommer från hedniska hem. Sekulariseringen är inte öppen utan sluten. Likadant med Göran Greider. Han vill vara öppen och inbjuda Tomas-evangeliets gnostiska budskap. Men han är vänligt stängd i dogmatisk vänstertänkande eftersom han inte vill gå in i kristendomen och se den inifrån. Utifrån går det alltid bra att hantera kristendomen, vara så att säga klok domare av den - och av bekännare som Göran Skytte. Och det går jättebra att använda vänster-höger-positioneringen, den blir nästan universell. Man kan skarpsinnigt "förstå" folk som omvänder sig. En stor ängslan ligger bakom denna dogmatik: tänk om jag blir högerkristen om jag skulle pröva att se kristendom inifrån! Huvva!!

Göran Skytte tog snabbt hand om denna reaktion. Han visade på det självklara i perspektivet: detta är en text som de bästa huvudena i Europa ägnat tvåtusen år att tolka, älska, begrunda och meditera över. Han kunde ha tillagt: och som vi byggt vår värdegrund på, våra sjukhus och universitet, vårt familjeliv. Texten är tidlös och unik därför att den bär på en sanning som är betydligt mer radikal än politik, livsåskådning, etik, visdom eller spännande andlighet i allmänhet. Dess radikalism skakar om den som går in i kristendomen och ser den inifrån. Den är specifik och existentiell på ett sätt som är bjudande och utmanande. Det är omskakande, inte så andligt eller kulturellt gångbar.

Skytte pekade på att Jesus fortfarande är den mest kända enskilda gestalten i historien som väldigt många människor, oavsett politisk färg, kan citera relativt mycket av. Jag ser det dagligen. Inbitna anti-kristna citerar Frälsaren för att bevisa det storhetsvansinne killen lider av. Jag svarar: ja, antingen är han en dåre eller så talar han sanning.

Det korta samtalet mellan Greider och Skytte visar hur obehagligt allt blir när kristendomen tas på allvar. Det är problematiskt. Det blir strid. Samma sak i skolan: det går gesvint att djupdyka i varje annan religion, det är såååå intressant tycker de flesta elever och lärare. Men vad gör vi med kristendomen?? Han har verkligen kommit med ett svärd, Jesus.

Och så skönt att någon i tevesoffan en vanlig lördagmorgon återställer perspektivet, om än för några få minuter.

Nyheter

Nyheter är ju nästan alltid samma synder som dan innan, berättade med nya detaljer bara, nya exempla. Den dagliga bibelläsningen medför däremot alltid intressanta nya aspekter på tillvaron, riktiga nyheter så att säga.

Men ibland kommer nyheterna i en intressant och överraskande följd. Såsom häromdagen. Först hörde jag att HIV minskar i länder med förändrade sexualvanor - såsom t ex Uganda, Kenya och Haiti. Länder med ökad kondomanvändning visar dock ingen minskning. Överallt där det minskar finns en ökad betoning av trohet mot en partner och vanligen perioder med avstående från sexuell aktivitet.

Därefter kom en program om läget i Sverige. Där ökar rekordartat sexuellt överförda sjukdomar bland unga vuxna. Enligt en forskare beror det på en radikal liberalisering av det sexuella beteendet. Som en flicka sa: "Visst längtar man efter kärlek och ett fast förhållande. Men det hindrar inte att man sticker emellan med andra kontakter." Ingen i programmet tyckte det var något att orda så mycket om. Tvärtom. Felet var att folk inte använde kondomer......

Hmmm. Kära Afrika - lär oss.

Tankar - ska de stoppas?

På Second Life kan man gå i meditationsskola. Där får man lära sig att stoppa tankarna.

Varför i all världens namn skulle vi vilja stoppa tankarna? Jo det är mer spirituellt, vi kan till och med nå djupa insikter genom att stoppa tankarna. Entusiasmen är stor och frågestunderna är långa.

Artister, arkitekter, musiker, hantverkare, kemister, entreprenörer, slaktare, bagare, profeter - alla blir kreativa genom att kunna tänka. Vi kanske inte kan skapa galaxer eller ens en liten planet, men vi har den skapande aktiviteten i oss som en gåva från Fadern. Och allt händer i tankarnas domän. Den som vill bli fri tankarna gör något väldigt bakvänt. Tankar och föremål är delar av samma process. Vi kan nästan säga att föremål är aktualiserade tankar. Guds ord skapade universum och den energiska materian.

Detta är lätt att se när vi betraktar en motorcykel. Det är tankar bakom varje detalj. Det är anpassningar till lagar, det är tankar på funktioner. Men trots att det är lite svårare att se på träd, berg, vulkaner, mikrober, hav, djur och människor, är det samma sak där. Tankar bakom varje detalj, anpassningar till lagar, funktioner och finala orsaker. Och en stor magi i komplexiteten. Verkligheten är i hög grad tänkt.

Men just att allt sker i tankarnas värld förklarar också de krig som pågår. Gud inbjuder oss till att tänka Hans tankar, även om Hans tankar aldrig är våra tankar. Han inbjuder oss till att ta strid mot djävulska tankar, avgudadyrkande tankar, tankar som inte behagar Herren. Det sker i tankarnas domän och det är JOBBIGT. Konflikt och konfrontation följer nämligen.

Aha. Det är där skon klämmer. Om det är andligt att stoppa tankarna så är det ok att slippa tänka, för det är jobbigt att tänka. Om du tänker måste du välja. Du hamnar i konflikt. Kulturer hamnar i konflikt. Kulturkamp pågår. En lärare på Second Life betraktade det som outvecklat, omoget. Det är mer sofistikerat och upplyst att inte tänka.

Men är det mer moget att stoppa tankarna? Jesaja säger (55) ”Mina tankar är inte era tankar” och han inbjuder till att tänka Hans tankar: ”Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina tankar och vända om till Herren så skall Han förbarma sig över hon, vänd om till vår Gud för han ska beskära mycken förlåtelse.”

Men hur jobbigt är det inte att ta Jesaja på orden. Ska vi verkligen följa en Gud som har vissa tankar och låter det gå riktigt illa för hela folk som har andra tankar?

Jo för att det finns olika sorters tankar. Vissa tankar ger våld. Andra tankar ger evigt liv. Enligt Petrus får vi del av det gudomliga livet genom vissa tankar. (2 Pet 1:4) Andra tankar ger ohyggliga följder, som vi ser i de historiska partierna i GT och som Jesaja varnar för. Att stoppa tankarna ger förstås en sorts frid – tills man träffas av andras aktualiserade tankar.

Det känns genant att behöva säga det till alla meditatörer på kuddarna – men tankar betyder något. Det finns en poäng med att vi har tänkande medvetanden. Tankarna är inte producerade av tjattrande apor i huvudet, som den populära nidbeskrivningen är bland meditatörer. Hela det dramatiska förloppet i GT handlar om tänkesätt. Ett gott tänkesätt kontra ett mindre gott. Tänker man de goda tankarna drar man gärna till sig andras goda tankar. Spegelneuronerna sätter fart – lika attraherar lika. Tänker du Kains tankar får du gärna sådana tankar tillbaka från yttervärlden.

Paulus förtydligar vad det gudomliga livet handlar om – tankar och strid. ”Våra stridsvapen är nämligen inte av köttslig art, de är tvärtom så mäktiga inför Gud att de kan bryta ned fästen. Ja, vi bryter ned tankbyggnader och alla slags höga bålverk som man reser upp mot kunskapen om Gud, och vi tar alla slags tankefunder till fånga och lägger dem under Kristi lydnad.” (2 Kor. 10)

Att stoppa tankarna blir väl då att bara blunda och inte delta. Fridfullt? Nja.

Ungefär som att sitta med en gitarr i knät och se fridfull ut. Det hörs inget !

Bibeln säger: Kom igen nu då – spela! Ad Dei Gloriam.

Det andra livet

En bussväntsal i Indien för många år sen. Det är uppåt 40 grader varmt. En stor indier sitter bredvid mig och pustar i värmen. Han frågar var jag kommer från. - Europa? Wonderful. You have two great men there. Very great.
Jag gissar tyst på...Shakespeare...Newton...Augustinus...nej, inte tänkbart för en vanlig indier.
- Hitler and Jesus !

Full av iver förklarar han för mina stora misstroende ögon att Hitler förstod ariska kulturen och kämpade för den. Synd att han förlorade!

- Och Jesus?

Jo Jesus kom med det nya livet. Det andra livet. Inte detta. Inte dessa miljarder kroppar och öden, detta är bara död och pina. Här gjorde han en gest utåt torget i gamla Delhi, bilträngseln och cykelträngseln och kossorna som gick omkring, ljuden och skriken och dofterna. Jesus kom med något annat. Det nya livet, det andra, det perfekta. Jesus kom med det levande livet, inte det döda.

Har aldrig glömt denna dialog. Bussen till Hardwar anlände. Han vinkade åt mig och nickade när jag satt på bussen och for iväg.

Pratade han om Efesierbrevet 2?

- Kan man vara monist och teist samtidigt?? frågade en intelligent elev efter att vi sett Mel Gibsons The Passion som vanligt innan vi gick på påsklov.

- Hur skulle du då uppleva filmen, frågade jag.

Och så beskrev vi tillsammans på försök hur det skulle gå till. Då skulle Gud och världen egentligen vara samma process. Monismen går ju inte med på dualismen mellan Skapare och skapelse. Då skulle Gud själv genomföra alla händelser, även våra viljebeslut, även våra svek, även judarnas och romarnas tortyr av Jesus och hans avrättning på korset. Allt vi såg på filmen, både det underbara i frälsningen och i Guds kärlek och även allt det ohyggliga i våldet och sveket -- allt sker som som rörelser i Gud, påsken är Guds eget drama. Vi skulle som människor se det objektiva som ett med det subjektiva i Guds medvetande.

- Då skulle ju inget kunna vara direkt FEL i allt som skedde under påsken? sa eleven till slut. Fel och rätt, synd och helighet skulle gå samman i det stora gudsdramat?

- Detta är den gamla indiska visionen, den som fortfarande finns inom shaivaismen. Men det är inte kristendom. För oss gick något väldigt fel och påsken är räddningen ur det felet.

Den stabila gåvan

Att yttervärlden ter sig stabil framför oss är ett tämligen märkvärdigt faktum. De flesta empiriska metoder visar på ett eller annat sätt att så inte är fallet. Världen försvinner snabbt när sinnesintryck, observationer, samband och hyptoteser fyller vårt medvetande. Men likväl vet varje naiv realist att världen och tingen tycks vara där utanför oss, väldigt stabil dessutom.

Är man filosofiskt anstucken (särskilt med det husserlianska viruset) blir denna apparenta stabilitet ett viktigt moment i betraktelsen av livet. Om den stabila yttervärlden görs till absolut verklighet får vi endast naiv realism och den är lätt att knäcka. Men i husserlsk anda kan vi sätta parentes kring ontologisk absolutism och istället verkligen intressera oss för den apparenta stabiliteten, skåda dess märkvärdighet så att säga. Den är verkligen inte bara ett fenomen vi är med om genom ett givet förstånds former, utan är istället "tingen sådana de är". Men för att upptäcka detta måste vi se med ögon som tittar ut från en lite annorlunda vinkel.

Denna vinkel ligger faktiskt närma kontemplationen, den kristna i synnerhet, eftersom vi i kristen tradition har en realism i grunden. Hela medeltiden arbetar kristna teologer med en filosofisk realism: inkarnationen är verkligen där, på ett realistiskt sätt. Sakramenten är verkligen där på ett realpresent sätt. Men genom den husserlianska vinkeln blir det möjligt att undvika naiv realism som ju stannar i tänkandet, och istället nå en enkel - och tacksam - kontemplativ tillit. Skaparen har faktiskt givit oss denna stabilitet att vila i. Tack för denna kreativa vilja, Fader, denna primära uppenbarelse.

Första person

En gammal indelning - är det hos Augustinus? - tänker sig verkligheten i tre dimensioner: första person, andra person och tredje person. Ontologin brukar oftast syssla med den trejde dimensionen: det är så här verkligheten ser ut. Man talar om "det". Det är inte du, det är inte jag, det är det.

Men vi lever förstås alltid i första person. Det är där vi konstruerar tredje person som ett faktiskt "det". I viss mån konstruerar vi också andra person: du är den jag uppfattar dig som, fel eller rätt. Du är vad du är för mig, alldeles oavsett vad andra säger. Dialogen känns ibland verkligare är mitt liv i första person, och definitivt verkligae än en abstrakt treje person. Men det är i första person dramat sker när vi möter andra människor, andra själar.

Första person är en kontroversiell plats. Sakliga nördar avvisar helt dess existens. Men även vi som inte flyr kan uppleva kampen och dramat som plågsamt. Agneta Pleijel (en av våra filosofiskt mest begåvade berättare) låter en plågad person säga så här i romanen Lord Nevermore:

"Man får försöka betrakta sig själv som ett objekt. På distans. På tillräckligt avstånd och med tillräcklig svalka för att livets kaos inte ska göra en sjuk och förvirrad....Men det besynnerliga är...att närm man betraktar sig själv på avstånd, liksom genom en kikare, så avskärs man från något. Från vad? Man kunde säga att man avskärs från sig själv. Men vad är detta underliga sig själv. Jag blir förbanne mig inte klok på det."

Att erkänna att första person är primär verklighet är som att gå ut på ett slagfält. Jag tänker ofta på Jeus ord om att han kommer med svärd, inte frid. Det stämmer rätt bra. Första person är en sorts jihad.

Att föreställa sig verkligheten

Eleven kämpart med fysikläxan och den gamla vanliga frågan tränger sig på med kraft: varför är det så? Varför finns gravitation? Varför finns strålningsenergi som hela tiden beter sig på ett visst sätt? Fysikläraren säger: det är bara så. Lär dig. Men den jobbiga eleven fortsätter med ett halvkvävt: varför? Läraren: för att jag säger det! Tyst frågar sig eleven varför läraren och läroboken föreställer sig verkligheten så?

Ja. Någon säger det. Fysikbokens sägande, lärarens sägande, forskningens sägande, Guds sägande vid skapelsen. Föreställning och verklighet hör ihop. Ordet och varat hör ihop. När partikelfysiken utför experiment med mycket stora energier på mycket små partiklar under enormt korta tidsrymder, får man fram resultat som är mer eller mindre enigmatiska. Vad säger vi? Vad betyder resultatet? Vad säger vi att betydelsen är? Hur säger vi det? Hur föreställer vi oss verkligheten på mikronivå? Ordet och varat hör ihop.

Joseph Ratzinger skildrar i sin bok In The Beginning vad som händer när människor inför den poetiska skapelseberättelsen, den vi finner i Genesis 1. Sägandet av denna skapelsedikt innebär att en mening införs i universum. Tidigare var kosmos ett kaos av krafter som bekämpade varann. Demoner och nyckfulla vädergudar levde om och det gällde att hitta sätt att blidka dem. Kosmos var främmande och kaotiskt.

Med den poetiska skildring som nu återfinns i början av Genesis 1 skedde en revolutin. En final ordning tänktes nu. En etisk ordning tänktes nu. En utvecklingskraft tänktes nu. Världen blev annorlunda. Därmed börjar naturligtvis naturvetenskapen som en social konstruktion. Skapelseberättelsen är som en tidig variant av evolutionen i sitt poetiska veckoupplägg. Darwin som var teolog först och senare amatörbiolog såg säkerligen evolutionen som grundmönster i början av Bibeln. Gud behövde inte gå in med extrinsikala ingrepp i utvecklingen, som om han vore främmande för sitt skapande. Det räcker med denn inneboende evolutionära kraften.

Vi måste alltid, som eleverna, fråga VARFÖR? och aldrig nöja oss med fysikbokens eller fysiklärarens ovetenskapliga underkännande av syfte med frasen "det bara är så". Det underbara är att alla friska elever ställer denna filosofiska grundfråga om och om igen, generation efter generation. Vi vill alla veta vad som händer när vi säger att något är så, när vi föreställer oss.

Poänglöshetens makt

När poänglöshetens metafysik kom på 1700-talet (inledningen till modernismen) så var det en väldigt befriande kraft, tyckte många. Allt är fenomen, ingenting har intention eller mening i sig. Wow ! Då kan vi göra vad vi vill ! Endast vårt förnuft ska styra !

När sedan biologin hakade på denna poänglöshet femtio år senare och njöt av att människan endast är ett medelmåttigt utrustat djur så kändes befrielsens ännu mer förförisk. Varför ska vi inte avla på människor när vi gör det på djur? frågade sig Darwin. Det är ju ovetenskapligt. Och så ledde förnuftet till en rashygien som fortfarande styr motiven bakom allt från massaborter till etniska rensningar.

För en troende människa är detta som en bisarr mental sjukdom. Men man måste förstå det häftiga i att inget har en poäng och att vi kan göra vad vi vill. Ett universum utan mening är så att säga den religiösa grundsatsen för denna häftiga frihet. Vilket svängrum! Sen kan man koppla ihop den stora meningslösheten med allt man gillar: empirisk forskning, frigjord livsstil, begärens neutralitet, sexualitetens "naturliga" psykologi, "kärlek utan barn" som Hinke Berggren predikade, militär nödvändighet, ekonomisk marknad osv. Det är som med stamceller, du kan koppla till alla möjliga funktioner. Poängen är att det inte är någon poäng med någonting.

Den makt och njutning som man skaffar sig genom metafysisk meningslöshet som grund, vill man inte ge ifrån sig frivilligt, det förstår vem som helst. Därför blir det till sist en kulturkamp. De som söker och finner mening blir förr eller senare hot mot den poänglösa friheten. Att hitta djup mening med ansvar är en katastrof för friheten att göra vad man vill och det finns all anledning att hata denna farliga mening. Jantelagen är ursinnigt stark här. När skönheten kom till byn, då var klokheten där....sjöng Ferlin. Värde och skönhet, Gud och sanning är oerhört provocerande saker.

Även de som anser att universum saknar mening agerar till vardags som om väldigt mycket har mening: dagis, skolan, lönen på jobbet, vardagsetiken, rättvisan i samhället, krigen runt omkring i världen, klädmode och matvanor. Alla förutsätter att livet är meningsfullt. Och inte bara teoretiskt. Kropparna fylls av adrenalin när något är upphetsande meningsfullt och depressioner sätter in när livet blir tufft under längre perioder. Tårarna kommer när barnen visar sin obegränsade meningsfulla tillit till mamma och pappa; eller när ett barn hoppas på kärlek men får förakt. Fullt ut driver man livet som ett projekt med stark mening. Man har hårfina debatter om nyanser i rättvisan och argumenterar sig trött för sin uppfattning.

Ibland när en kristen person försiktigt påpekar att så mycket uppenbarligen har mening i ett meningslöst universum kommer ett härligt svar: - Ja men det är ju bara sånt vi hittar på! Det har ju ingen verklig mening! Är du religiös på nåt sätt?

Begär och fokus

Danske Tor Nörretrandes fortsätter forska i medvetandets natur. Idén är rätt klassisk: vårt medvetande är en liten del av all information som styr oss. När vi väljer en handling har vi redan känt begär att utföra den utan att veta om det. Vi kan därför inte kontrollera eller ens bedöma vår natur.

Sankt Benedict var väl medveten om det lilla fält vi fokuserar på, liksom flera av kyrkofäderna och ökenfäderna. Cassianus var en hejare på att beskriva omedvetna begär som sedan rationaliseras kognitivt. För Benedikt var det viktigt att så att säga vara medveten om det omedvetna, det som inte är här. Evigheten är det viktiga. Den är inte här nu. Det vi nu fokuserar på är inte den eviga saligheten. För Cassianus var den stora renheten på liknande sätt det Andra, inte det här. Men det enkla ordets bön kan vi be om nåden att liksom avfokusera detta för att plötsligt vara i Guds rike.

Men för sekularister som Nörretranders blir det viktigt att kristendomen har fel. Åtminstone har Jesus fel. (Nörretranders känns ibland som en modern Kierkegaard med stark calvinistisk inriktning). Varför? Jo Jesus säger att vi kan motstå våra begär efter vår nästas hustru. Det kan vi inte göra enligt Nörretrandes. Vårt medvetna kan inte kontrollera begären efter den vackra hustrun. Alltså har kristendomen och Jesus fel i sak. Nörretranders citerar Walter Kaufmann: Kristendomen har misslyckats, inte därför att folk inte varit kristna nog utan för att kristendomen sakligt sett har fel. (Se boken The User Illusion)

Så ser vi hur kulturkampen för och emot Guds rike fortsätter. St Benedikt och Cassianus vet hur lite vi vet. Sokrates visste det också. Modern neurologisk forskning bekräftar det. Det himmelska är ett större faktum än det jordiska. Det empiriska är en liten ö i den verklighet Gud är medveten om såsom oss. Så kristendomen får så att säga rätt genom att den tar saken ett steg längre: när du begär den vackra kvinnan som är din grannes hustru så leder kärleken till Kristus till ett halleluja: tack för all skönhet du skapar! Fokus utesluter inte utan leder rätt.

Visa mig Gud !

- Visa mig Gud ! säger en ung man trotsigt. Hans blick glöder. Han är uppenbarligen trött på alla påståenden om Gud, på alla traditioner, på alla distinktioner och tolkningar. En stor vanmäktighet hörs i hans röst och kanske till och med ett ursinne långt ner någonstans. Han har mot sin vilja hamnat på en kurs i religion.

Det är en situation vi ofta har i det sekulariserade samhället. Det är naturligtvis ett absurt krav att Gud ska synas på mänsklig nivå och bli ett föremål i världen. Det är också en väldig hybris att kräva slikt objektiverande av en oändlig Gud. Inte desto mindre är det ärligt sagt.

Men det speglar en verklig situation. Mitt akademiska svar om hur olika -ismer kan svara på frågan är naturligtvis helt vid sidan av saken; den unge mannen ignorerade också allt jag sa. Det handlar om något annat - en fruktansvärd brist. Det känns som ett elände, en erbarmerlig fattigdom. Ytan är hård och fundamentalistisk - det FÅR inte finnas en Gud. Men innanför är det en skriande fattigdom.

Muslimen bredvid honom reagerade bara med ett godmodigt: Gud är stor men det fattar du inte. Du måste skärpa dig!