Som nyårslöfte inför 2009 kan jag - återigen!! - tänka mig att försöka hålla tanke, vilja, moral och ande i en enda helhet. Tanken vill och håller kontemplativ andlig kontakt med Herren och handlar därefter.
Problemet med att läsa Skriften är ju annars att vi skiljer på dessa delar av vårt liv. Vi tänker på vilja som en separat aktivitet, helt skild från intellektet. Vi tänker på moral i en mening som dyker upp på 1600-talet, separerad från förnuftet (Alistair MacIntyre analyserar detta utmärkt i After Virtue). Konsekvensen blir att vi tenderar uppfatta ord som "kunskap", "förståelse", "tro", "medvetande" och "förnuft" på ett trångt intellektuellt sätt, något som alltid leder till tokigheter som Hedeni Tro och Vetande. Ingenting kan vara mer missvisande än dessa separationer när vi läser bibeln eller kyrkofäderna.
Vår själ eller vårt medvetande innefattar inte bara de intellektuella aktiviteterna utan även de moraliska och andliga. Nåden ges till alla på en gång får vi hoppas. De tre kristna livsaspekterna - den moraliska, den intellektuella, den kontemplativa/andliga - måste hållas samman i en enda levande enhet. Detta gör oss för övrigt mer öppna för den enorma skatt av kristen filosofi som finns i Europa innan goterna kom 410.
onsdag, december 31, 2008
torsdag, december 25, 2008
Johannes om att tvätta öronen
Johannes från Apameia säger att det finns ingen poäng i att klaga på att Gud inte visar oss ljuset när vi själva gör oss blinda för det. Det finns ingen poäng i att först proppa igen öronen och sen klaga på att vi inte hör några Guds befriande ord när vi har det svårt.
Det är ett gammalt syriskt skämt som kyrkofadern använder och det passar utmärkt på en julklappsbok jag fått där en känd författare skriver en bok om sitt liv och sin alkoholism och där utbrister: Gud sa aldrig nånting som kunde befria mig; jag blev bara förbannad på honom.
Det är som när en otränad kille öppnar en ny Bechstein-flygel och spelar en kort stund för att konstatera hur dåligt pianot var och förbannar tillverkaren. Ett tankeled saknas: man börjar som Johannes säger med att lära sig be, inte prata eller skriva en massa om tron, AA-rörelsen och troende i allmänhet. Man börjar med att lära sig noter och spela på tangenter, spela enkelt och ödmjukt, gärna på någon enkel from visa. Att bli vred på Gud som plågoande är rätt usel träning i bön. Även om man åberopar Jobs bok.
Att be kräver en viss praktisk övning i renhet, enkel men rejäl renhet, ungefär som muslimer som alltid tvager händer och fötter före inrädet till mosekén, något både judar och kristna också gjorde längre tillbaka. Är man begåvad - drabbad av begåvning - är det framför allt hjärtats tänkande som behöver tvagas menar Johannes från Apameia som skriver för sökare, munkar och författare på 400-talet. Det är människans nous, hennes förnuft i viadre mening, som med tiden kan lysa som brinnande kristall när gudsordet hörs och lyser människan fram i livsmörkret.
Det är ett skämt Johannes från Apameia använder men när vi ser den enorma och tidskrävande frustrationen med Gud som upptar många sekulära beåvningar inom teater, media och litteratur slåss, vrids vårt leende till en bister grimas. Hur svårt ska det vara att be och sluta spela teater? Herre lär oss att be! Hör vi inte ängeln som viskar: Det är inte Guds röst det är fel på! Gack å twätt öran!
Det är ett gammalt syriskt skämt som kyrkofadern använder och det passar utmärkt på en julklappsbok jag fått där en känd författare skriver en bok om sitt liv och sin alkoholism och där utbrister: Gud sa aldrig nånting som kunde befria mig; jag blev bara förbannad på honom.
Det är som när en otränad kille öppnar en ny Bechstein-flygel och spelar en kort stund för att konstatera hur dåligt pianot var och förbannar tillverkaren. Ett tankeled saknas: man börjar som Johannes säger med att lära sig be, inte prata eller skriva en massa om tron, AA-rörelsen och troende i allmänhet. Man börjar med att lära sig noter och spela på tangenter, spela enkelt och ödmjukt, gärna på någon enkel from visa. Att bli vred på Gud som plågoande är rätt usel träning i bön. Även om man åberopar Jobs bok.
Att be kräver en viss praktisk övning i renhet, enkel men rejäl renhet, ungefär som muslimer som alltid tvager händer och fötter före inrädet till mosekén, något både judar och kristna också gjorde längre tillbaka. Är man begåvad - drabbad av begåvning - är det framför allt hjärtats tänkande som behöver tvagas menar Johannes från Apameia som skriver för sökare, munkar och författare på 400-talet. Det är människans nous, hennes förnuft i viadre mening, som med tiden kan lysa som brinnande kristall när gudsordet hörs och lyser människan fram i livsmörkret.
Det är ett skämt Johannes från Apameia använder men när vi ser den enorma och tidskrävande frustrationen med Gud som upptar många sekulära beåvningar inom teater, media och litteratur slåss, vrids vårt leende till en bister grimas. Hur svårt ska det vara att be och sluta spela teater? Herre lär oss att be! Hör vi inte ängeln som viskar: Det är inte Guds röst det är fel på! Gack å twätt öran!
Kristmässa
Det är jul och kristmässa - men hedningarna ler och undrar varför vi tror på sagor. Ingen stor skada skedd, för all del, kultur och allt sånt. Men varför?
Ibland efterfrågas en rationell förklaring, det är inte bara feghet. Då ska vi väl vara hjälpsamma.
1 I en värld som denna ser vi en komplex ordning i tid och rum. Om det inte finns en gud saknar vi en god förklaring till detta kosmos. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Nu finns det en enkel, ja den enklaste, förklaring i en intelligent Skapare.
2 I värld som denna har inte bara livsformer uppstått utan även medvetande. Vi skulle inte alls vänta oss något sådant, rationellt sett, om det inte fanns en intelligent medveten och personlig gud. När det nu finns för handen saknar vi en god förklaring om inte Gud finns. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Den enklaste rationella förklaringen finns redan till hands i ett välkänt argument: Gud finns.
3 I denna värld finner vi moraliskt ansvar och lidande. Lidandet blir inte meningslöst eftersom det ofta är en konsekvens av dåligt ansvar under en frihet som i sig är god. Ansvar i sig är alltså något vi uppfattar som gott. Dessutom kan lidandet, som inte i sig är gott, leda oss till en djupare förståelse av det mänskliga livet, vilket är något gott som vi kan se och beskriva, eftersom det äger rum i vår värld. Vi har faktiskt enorma möjligheter att växa genom dessa situationer som ger oss lidande. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". En bättre förklaring är en levande Gud som ger oss moralisk och andlig utveckling genom allt som sker.
4 I en värld där så mycket lidande finns som i denna, skulle vi, om Gud fanns, vänta oss att Han blev människa och tog på sig vårt lidande, eftersom kärleken i sin högsta form gestaltar sig så för oss rationella människor. Långt innan Jesusbarnet föddes, förväntade sig många tänkande människor att något sådant skulle ske. Därför är det inte orimligt att det också skedde i Palestina för tvåtusen år sedan. När hedningen ser oss fira jul kan han, om han har en hjärna, tänka sig att det finns en logik i detta: en god gud älskar sin värld så att han sänder sig själv att dela smärtan och skönheten i det mänskliga livet. Och på så sätt befriar den som tror och tar emot kärleken. Om man uppmanar någon annan att gå ut i kriget för att försvara oss bör man själv också göra det om man kan. Om vi inte kan ta oss ur våra synder av egen kraft förväntar vi oss att den gud som kan förlåta oss faktiskt också gör det.
Den välvillige hedningen går artigt med på allt detta men tillfogar: Ok men en kille som uppstår till påsk kan vi väl ändå inte köpa?
Så vi genmäler älskvärt:
5 Om det inte finns en gud är det högst osannolikt att en person uppstår från döden på detta sätt. Men om det finns goda skäl för en gud finns genast en högre sannolikhet att detta undantag från vanliga naturlagar faktiskt kan äga rum. Det är fullständigt naturligt och enkelt för en allsmäktig person att inför något viktigt låta ett förlopp avvika från regelbundna lagar. Och något viktigt fanns ju förhanden: att som människa låta sig födas, lida och dö för oss människor och därigenom ge oss ett uppståndet nytt liv.
Om en god gud nu gör detta en enda gång kan vi förvänta oss att han också låter oss få den informationen på ett sätt som vi tydligt erfar, gärna på ett sensationellt sätt som skakar om oss och som vi måste ta ställning till, inte bara säga: "det är bara så". Det finns ett sådant fall i historien.
Som grädden på moset har vi vittnesempiriska fakta. Historiska rapporter om att flera hundra människor som sett en uppstånden Jesus gör det sannolikt rent historiskt att det också skedde. Det finns inget mer vägande skäl att tro motsatsen. Även judar som inte trodde att Messias hade kommit, rapporterade om en tom grav. Många som sett den uppståndne dog för sanningen i den erfarenheten, vilket ger starkt vittnesempiriskt stöd för antagandet.
Så där kan vi resonera och den sympatiske hedningen ser att allt sitter ihop, dummare än han inte. Men problemet är förstås att man måste förstå de enskilda delarna i detta resonemang. Folk glömmer dessutom rätt snabbt vad vi sa, det händer så mycket annat, sporten, ekonomin, kändisarna. Och kanske det freudianska överjaget inser hur jobbigt det blir om det är sant...så vi förstår åter igen inte.
Varför tror ni på sagor? Jo du förstår att.....
Ibland efterfrågas en rationell förklaring, det är inte bara feghet. Då ska vi väl vara hjälpsamma.
1 I en värld som denna ser vi en komplex ordning i tid och rum. Om det inte finns en gud saknar vi en god förklaring till detta kosmos. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Nu finns det en enkel, ja den enklaste, förklaring i en intelligent Skapare.
2 I värld som denna har inte bara livsformer uppstått utan även medvetande. Vi skulle inte alls vänta oss något sådant, rationellt sett, om det inte fanns en intelligent medveten och personlig gud. När det nu finns för handen saknar vi en god förklaring om inte Gud finns. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Den enklaste rationella förklaringen finns redan till hands i ett välkänt argument: Gud finns.
3 I denna värld finner vi moraliskt ansvar och lidande. Lidandet blir inte meningslöst eftersom det ofta är en konsekvens av dåligt ansvar under en frihet som i sig är god. Ansvar i sig är alltså något vi uppfattar som gott. Dessutom kan lidandet, som inte i sig är gott, leda oss till en djupare förståelse av det mänskliga livet, vilket är något gott som vi kan se och beskriva, eftersom det äger rum i vår värld. Vi har faktiskt enorma möjligheter att växa genom dessa situationer som ger oss lidande. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". En bättre förklaring är en levande Gud som ger oss moralisk och andlig utveckling genom allt som sker.
4 I en värld där så mycket lidande finns som i denna, skulle vi, om Gud fanns, vänta oss att Han blev människa och tog på sig vårt lidande, eftersom kärleken i sin högsta form gestaltar sig så för oss rationella människor. Långt innan Jesusbarnet föddes, förväntade sig många tänkande människor att något sådant skulle ske. Därför är det inte orimligt att det också skedde i Palestina för tvåtusen år sedan. När hedningen ser oss fira jul kan han, om han har en hjärna, tänka sig att det finns en logik i detta: en god gud älskar sin värld så att han sänder sig själv att dela smärtan och skönheten i det mänskliga livet. Och på så sätt befriar den som tror och tar emot kärleken. Om man uppmanar någon annan att gå ut i kriget för att försvara oss bör man själv också göra det om man kan. Om vi inte kan ta oss ur våra synder av egen kraft förväntar vi oss att den gud som kan förlåta oss faktiskt också gör det.
Den välvillige hedningen går artigt med på allt detta men tillfogar: Ok men en kille som uppstår till påsk kan vi väl ändå inte köpa?
Så vi genmäler älskvärt:
5 Om det inte finns en gud är det högst osannolikt att en person uppstår från döden på detta sätt. Men om det finns goda skäl för en gud finns genast en högre sannolikhet att detta undantag från vanliga naturlagar faktiskt kan äga rum. Det är fullständigt naturligt och enkelt för en allsmäktig person att inför något viktigt låta ett förlopp avvika från regelbundna lagar. Och något viktigt fanns ju förhanden: att som människa låta sig födas, lida och dö för oss människor och därigenom ge oss ett uppståndet nytt liv.
Om en god gud nu gör detta en enda gång kan vi förvänta oss att han också låter oss få den informationen på ett sätt som vi tydligt erfar, gärna på ett sensationellt sätt som skakar om oss och som vi måste ta ställning till, inte bara säga: "det är bara så". Det finns ett sådant fall i historien.
Som grädden på moset har vi vittnesempiriska fakta. Historiska rapporter om att flera hundra människor som sett en uppstånden Jesus gör det sannolikt rent historiskt att det också skedde. Det finns inget mer vägande skäl att tro motsatsen. Även judar som inte trodde att Messias hade kommit, rapporterade om en tom grav. Många som sett den uppståndne dog för sanningen i den erfarenheten, vilket ger starkt vittnesempiriskt stöd för antagandet.
Så där kan vi resonera och den sympatiske hedningen ser att allt sitter ihop, dummare än han inte. Men problemet är förstås att man måste förstå de enskilda delarna i detta resonemang. Folk glömmer dessutom rätt snabbt vad vi sa, det händer så mycket annat, sporten, ekonomin, kändisarna. Och kanske det freudianska överjaget inser hur jobbigt det blir om det är sant...så vi förstår åter igen inte.
Varför tror ni på sagor? Jo du förstår att.....
tisdag, december 23, 2008
Medicin mot känslan av ovärdighet
- Jag blir kränkt av kyrkans hierarki, jag känner mig ovärdig inför denna mäktiga institution, och därmed ovärdig inför dess sakrament, känner mig ovärdig i bikten som jag inte vill gå till, känner mig ovärdig inför alla helgon vi ser upp till. Och jag fylls av vrede. Det är systemet som gör mig ovärdig!
Har ni hör det förut?
Det finns en ideologisk rörelse emot alla hierarkier, all auktoritet, all kyrklig makt. I C.W. Graves och senare Don Becks termer är det i den gröna värderingsnivåns fundamentalism som denna reaktion återfinns. En bra (humoristisk?) skildring av detta finns i Ken Wilbers roman Boomeritis. Det är 60-talets förvirring där egocentrisk världsbild får kläder av att vara mångkulturell och tolerant och där ingen från kränka någon annan med antyda om hierarkier av något slag.
Även inom katolska kyrkan finns denna intoleranta "tolerans" rätt spridd idag. På 60-talet blev det kränkande att kyrkan la sig i vad vi gjorde i sängkammaren och detta ledde till abortlagstiftningen - det är kränkande att kyrkan lägger sig i vad kvinnan gör med barnet i min mage. Och så får vi katoliker som vill "kunna välja fritt" att avsluta graviditeter och därmed effektivt kunna kränka en möjlighet till liv. "These well-educated Catholics" skriver en bloggare "have gone on to occupy influential positions in education, the media, politics, and even the Church, where they have been able to spread their so-called loyal dissent..." En svensk biskop skrev: "I bibeln finns inget förbud mot abort, men kärleksbudet finns och det skall tillämpas... Att nu från kristet håll slå vakt om en övergiven princip, en princip som driver till kärlekslöshet och orimligheter, det är att svika."
Var hittar vi medicin mot boomeritis eller "loyal dissent"? I norra Norrbotten?
Hos Lars Levi Laestadius, i hans julpredikan från 4 söndagen i advent 1858, finner vi en stram och rejäl behandling av ovärdighet, norrländskt frisk och sund som ett kalfjäll. Det finns två former av ovärdighetskänsla säger psykologen Laestadius. Jakob har den rätta.
Jakob säger: "Jag är ovärdig till all den armhärtighet och all den trohet som du har gjort med din tjänare". (1 Mos 32:10) Han är i nöd och trångmål för sin border Esaus skull, som kommer emot honom med fyra hundra beväpnade män. Han känner sin ovärdighet när han betänker hur stor välsignelse han hade fått av Gud både till kropp och själ. Döden kommer honom nära när Esaus hotar att görgöra honom. Under denna ovrädighetwskönsla brottas Jakob en hel natt med Gud - eller med Messias som moderna messianister tänker sig det.
Dt är rimligt, säger Laestadius, att tänka om Jakobs själstillstånd att han fick den rätta ovärdighetskänslan för det första därför att döden kom honom nära och för det andra därför att han kände och bekände hur stor nåd som hade vederfarits honom. Både känsla av ovärdighet och känsla av nåd får rum i samma människas hjärta, där den rätta ovärdihgeshänsla finns.
Men den falska ovärdighetskänslan och nådens kännedom får inte rum i ett och samma hjärta, tillägger han. Är det denna falska ovärdighet 60-talets syftar på i sin ängslan för att kränkas av kyrkans hierarki? En släkting berättar om en troende italiensk invandrare till Sverige: det bästa är att få leva i ett nytt land där inte den katolska kyrkan genom sin blotta existens kränker individens frihet att få bestämma sitt liv.
Alla GT's heliga har haft en rätt ovärdighetskönsla som är en verkan av Guds Ande men i vår postmoderna tid vill en falsk ovärdighetskänsla förekomma hos många intellektuella och liberala kristna, vilket är en verkan av egenrättfärdigheten enligt Laestadius. Den rätta ovärdighetskänslan driver inte bort från Gud utan den påskynda de botfärdiga till Gud. Den falska ovärdigheten driver bort från Gud, förhindrar deltagande i sakramenten och driver några att kräva rättigheten att "fritt få välja" sexualitet, abort och eutanasi och det sjukaste av allt, en "könsneutral" människosyn.
Under den falska ovärdigheten ligger ett förfärligt högmod som visar att hjärtat inte är förkrossat. Ja själva idén om "det förkrossade hjärtat" är väl en kränkning redan det. Huga så knäckande.
Ändå är det en fin julpredikan för 2008 liksom det var för 1858: vi må tro att den store Stridshjälten som har besegrat helvetet och döden, ännu förmår frälsa våra själar så att vreden över alla kränkningar och hierarkier förvandlas till kärlek, så att de arga (om än lojala) kan gråta igen av tacksamhet liksom hedningen Esau fick gråta vid sin broders hals - fast han med stor vrede och grymhet gått åstad för att förgöra sin broder.
Har ni hör det förut?
Det finns en ideologisk rörelse emot alla hierarkier, all auktoritet, all kyrklig makt. I C.W. Graves och senare Don Becks termer är det i den gröna värderingsnivåns fundamentalism som denna reaktion återfinns. En bra (humoristisk?) skildring av detta finns i Ken Wilbers roman Boomeritis. Det är 60-talets förvirring där egocentrisk världsbild får kläder av att vara mångkulturell och tolerant och där ingen från kränka någon annan med antyda om hierarkier av något slag.
Även inom katolska kyrkan finns denna intoleranta "tolerans" rätt spridd idag. På 60-talet blev det kränkande att kyrkan la sig i vad vi gjorde i sängkammaren och detta ledde till abortlagstiftningen - det är kränkande att kyrkan lägger sig i vad kvinnan gör med barnet i min mage. Och så får vi katoliker som vill "kunna välja fritt" att avsluta graviditeter och därmed effektivt kunna kränka en möjlighet till liv. "These well-educated Catholics" skriver en bloggare "have gone on to occupy influential positions in education, the media, politics, and even the Church, where they have been able to spread their so-called loyal dissent..." En svensk biskop skrev: "I bibeln finns inget förbud mot abort, men kärleksbudet finns och det skall tillämpas... Att nu från kristet håll slå vakt om en övergiven princip, en princip som driver till kärlekslöshet och orimligheter, det är att svika."
Var hittar vi medicin mot boomeritis eller "loyal dissent"? I norra Norrbotten?
Hos Lars Levi Laestadius, i hans julpredikan från 4 söndagen i advent 1858, finner vi en stram och rejäl behandling av ovärdighet, norrländskt frisk och sund som ett kalfjäll. Det finns två former av ovärdighetskänsla säger psykologen Laestadius. Jakob har den rätta.
Jakob säger: "Jag är ovärdig till all den armhärtighet och all den trohet som du har gjort med din tjänare". (1 Mos 32:10) Han är i nöd och trångmål för sin border Esaus skull, som kommer emot honom med fyra hundra beväpnade män. Han känner sin ovärdighet när han betänker hur stor välsignelse han hade fått av Gud både till kropp och själ. Döden kommer honom nära när Esaus hotar att görgöra honom. Under denna ovrädighetwskönsla brottas Jakob en hel natt med Gud - eller med Messias som moderna messianister tänker sig det.
Dt är rimligt, säger Laestadius, att tänka om Jakobs själstillstånd att han fick den rätta ovärdighetskänslan för det första därför att döden kom honom nära och för det andra därför att han kände och bekände hur stor nåd som hade vederfarits honom. Både känsla av ovärdighet och känsla av nåd får rum i samma människas hjärta, där den rätta ovärdihgeshänsla finns.
Men den falska ovärdighetskänslan och nådens kännedom får inte rum i ett och samma hjärta, tillägger han. Är det denna falska ovärdighet 60-talets syftar på i sin ängslan för att kränkas av kyrkans hierarki? En släkting berättar om en troende italiensk invandrare till Sverige: det bästa är att få leva i ett nytt land där inte den katolska kyrkan genom sin blotta existens kränker individens frihet att få bestämma sitt liv.
Alla GT's heliga har haft en rätt ovärdighetskönsla som är en verkan av Guds Ande men i vår postmoderna tid vill en falsk ovärdighetskänsla förekomma hos många intellektuella och liberala kristna, vilket är en verkan av egenrättfärdigheten enligt Laestadius. Den rätta ovärdighetskänslan driver inte bort från Gud utan den påskynda de botfärdiga till Gud. Den falska ovärdigheten driver bort från Gud, förhindrar deltagande i sakramenten och driver några att kräva rättigheten att "fritt få välja" sexualitet, abort och eutanasi och det sjukaste av allt, en "könsneutral" människosyn.
Under den falska ovärdigheten ligger ett förfärligt högmod som visar att hjärtat inte är förkrossat. Ja själva idén om "det förkrossade hjärtat" är väl en kränkning redan det. Huga så knäckande.
Ändå är det en fin julpredikan för 2008 liksom det var för 1858: vi må tro att den store Stridshjälten som har besegrat helvetet och döden, ännu förmår frälsa våra själar så att vreden över alla kränkningar och hierarkier förvandlas till kärlek, så att de arga (om än lojala) kan gråta igen av tacksamhet liksom hedningen Esau fick gråta vid sin broders hals - fast han med stor vrede och grymhet gått åstad för att förgöra sin broder.
söndag, december 21, 2008
Att läsa bibeln som en häst tuggar havre
I Sven Lidmans "Såsom genom eld" har en hamnbuse vid namn Karlsson blivit hastigt omvänd och vittnar bland sina kamrater, arbetar med nattmissionen i staden inom broarna och läser bibeln som en häst tuggar havre.
- Välsignad vare broder Karlsson i Jesu dyra namn, säger en fattig och from kvinna om hamnbusen. Som en häst tuggar havre, så skulle också du läsa din bibel och kraften skulle fylla dig!
Hur läser vi bibeln? De allra flesta har en förhandsinställning. Den bestämmer vad de ser i texterna. Krister Stendahl berättar hur han började med principen: det handlar om mig (se hans Harvard-artikel). Origines - en bra guide till bibelläsning i vår bokstavliga tid - hade en föreställning om att den värdefullaste kunskapen finns i Kristus. Denna kunskap kan läsas ut ur de bibliska skrifterna. Min Jesus, min Frälsare, min Herre säger Origines om Kristus. Det är hans förhandinställning.
Jag kan tänka mig att Origines, liksom hamnbusen Karlsson, faktiskt läser bibeln som en häst tuggar havre - med sin förhandsinställning och med den alexandriska läsartens karaktäristika. Han är öppen och intresserad av matematik och filosofi och alla de vetenskaper som är rationellt grundade. Han är mycket intresserad av språkvetenskap, särskilt jämförande sådan. Han är hermeneutiker av hög klass. Men den högsta kunskapen finns i Kristus.
Hur hittar man den kunskapen? frågar vi Origines. Jo genom att läsa andligt och allegoriskt snarare än bokstavligt.
Men blir inte det bildat hedniskt, alexandrinsk, akademiskt och väldigt högtflygande? Kan det vara något för Lidmans hamnbuse?
Nej men det kräver kunskap, arbete och framför allt avvisande av gnostiska fantasier som var legio i Origines samtid. Och förresten i vår tid också - tänk bara på det nyss visade reportaget kring Judas-evangeliet. Var kanske ändå Jesu kropp en skenkropp?
Origines räddade bibeln och bibelläsningen på två sätt: dels från de gnostiska fantasierna, dels från det bokstavliga läsesättet som ju i alla tider passar gycklarna, de som njuter av att driva med de som älskar Ordet. Som en sorglös studentska sa: Tror du verkligen att Eva sprang omkring där naken i trädgården? Är du knäpp?
Origines lär oss tugga havre med hästens sunda empiriska inställning: vi behöver näringen.
- Välsignad vare broder Karlsson i Jesu dyra namn, säger en fattig och from kvinna om hamnbusen. Som en häst tuggar havre, så skulle också du läsa din bibel och kraften skulle fylla dig!
Hur läser vi bibeln? De allra flesta har en förhandsinställning. Den bestämmer vad de ser i texterna. Krister Stendahl berättar hur han började med principen: det handlar om mig (se hans Harvard-artikel). Origines - en bra guide till bibelläsning i vår bokstavliga tid - hade en föreställning om att den värdefullaste kunskapen finns i Kristus. Denna kunskap kan läsas ut ur de bibliska skrifterna. Min Jesus, min Frälsare, min Herre säger Origines om Kristus. Det är hans förhandinställning.
Jag kan tänka mig att Origines, liksom hamnbusen Karlsson, faktiskt läser bibeln som en häst tuggar havre - med sin förhandsinställning och med den alexandriska läsartens karaktäristika. Han är öppen och intresserad av matematik och filosofi och alla de vetenskaper som är rationellt grundade. Han är mycket intresserad av språkvetenskap, särskilt jämförande sådan. Han är hermeneutiker av hög klass. Men den högsta kunskapen finns i Kristus.
Hur hittar man den kunskapen? frågar vi Origines. Jo genom att läsa andligt och allegoriskt snarare än bokstavligt.
Men blir inte det bildat hedniskt, alexandrinsk, akademiskt och väldigt högtflygande? Kan det vara något för Lidmans hamnbuse?
Nej men det kräver kunskap, arbete och framför allt avvisande av gnostiska fantasier som var legio i Origines samtid. Och förresten i vår tid också - tänk bara på det nyss visade reportaget kring Judas-evangeliet. Var kanske ändå Jesu kropp en skenkropp?
Origines räddade bibeln och bibelläsningen på två sätt: dels från de gnostiska fantasierna, dels från det bokstavliga läsesättet som ju i alla tider passar gycklarna, de som njuter av att driva med de som älskar Ordet. Som en sorglös studentska sa: Tror du verkligen att Eva sprang omkring där naken i trädgården? Är du knäpp?
Origines lär oss tugga havre med hästens sunda empiriska inställning: vi behöver näringen.
onsdag, december 17, 2008
Språket och Europas rötter
Språkfilosofi är alltid intressant. När en elev råkar heta Nitsche lägger han sig genast till med "språket är alltid vilseledande" i sin msn-signatur. "Det är ju kung!" säger han förtjust vid förfrågan. Ja, språkfilosofi är kung.
Vad språket gör med oss, vad vi gör med språket. När Benedikt XVI håller ett föredrag i Paris den 12 september i år 2008 så betonar han intimiteten mellan eskatologi och grammatik, mellan att söka Gud och söka sanningen: quarere Deum. Väldigt modernt och väldigt språkfilosofiskt. I begynnelsen var Ordet. Detta ord är Kristus och strax firar vi Kristmässa igen. Språket igen. Grammatiken och teologin ligger nära varandra.
Benedikts föredrag handlar om Europas rötter. Var finns de?
De finns huvudsakligen i de kristna klostren. Där börjar Europa tänka. Kärleken till Gud går hand i hand med kärleken till språket, läsningen, till bibliotek - "L'amour des lettre et le désir de Dieu" som en boktitel av Jeas Leclercq uttrycker det.
Det är så roande att Benedikt XVI mitt i ett hypersekulariserat Paris står och talar om klostren, och platsen är väl vald: Collège des Bernardins som byggdes av elever till St Bernard. Om det är något Paris och Europa inte har så är det den frid som St Bernards klosterregel ville skapa. En stor del av ofriden hänger samman med hanteringen av invandringen. Under klostrens utveckling pågick stora folkvandringsrörelser i Europa och det viktiga var inte nationell enhet utan enhet i Kristus.
Ora et labora - en grundregel för det ursprunliga tänkande Europa, som Benedikt tar upp. Den skiljer sig radikalt från grekiskt synsätt, där tänkaren inte sysslar med något så grovt som manuellt arbete. Även de många gnostiska sekter som gärna vill kalla sig kristna - tänk på det nyupptäckta Judasevangeliet - sysslar inte med kroppslighet utan söker komma ur det kroppsliga fängelset. Kristendomen är annorludna: ordet sark, det grekiska ordet för kropp, är så centralt för den tidiga kyrkan (tänk på Johannes 6)och kyrkofäderna. Gud skapar verkligen en god materiell värld - en gudomlig materialism om man vill. Svåra tankar för antikens filosofi. Gud blir också en verklig kropp. Huga så oandligt enligt alla gnostiker.
När skola och unversitet i Europa och Sverige äntligen förenar kärlek till språket med gudslängtan och äntligen sammanför ora et labora -- först då har vi återvänt till Europas sanna rötter. Dit måste vi förr eller senare. När sekulärkulturen ramlar isär står det gamla "quarere Deum" kvar som den djupaste källan i det kristna filosofiska Europa.
Vad språket gör med oss, vad vi gör med språket. När Benedikt XVI håller ett föredrag i Paris den 12 september i år 2008 så betonar han intimiteten mellan eskatologi och grammatik, mellan att söka Gud och söka sanningen: quarere Deum. Väldigt modernt och väldigt språkfilosofiskt. I begynnelsen var Ordet. Detta ord är Kristus och strax firar vi Kristmässa igen. Språket igen. Grammatiken och teologin ligger nära varandra.
Benedikts föredrag handlar om Europas rötter. Var finns de?
De finns huvudsakligen i de kristna klostren. Där börjar Europa tänka. Kärleken till Gud går hand i hand med kärleken till språket, läsningen, till bibliotek - "L'amour des lettre et le désir de Dieu" som en boktitel av Jeas Leclercq uttrycker det.
Det är så roande att Benedikt XVI mitt i ett hypersekulariserat Paris står och talar om klostren, och platsen är väl vald: Collège des Bernardins som byggdes av elever till St Bernard. Om det är något Paris och Europa inte har så är det den frid som St Bernards klosterregel ville skapa. En stor del av ofriden hänger samman med hanteringen av invandringen. Under klostrens utveckling pågick stora folkvandringsrörelser i Europa och det viktiga var inte nationell enhet utan enhet i Kristus.
Ora et labora - en grundregel för det ursprunliga tänkande Europa, som Benedikt tar upp. Den skiljer sig radikalt från grekiskt synsätt, där tänkaren inte sysslar med något så grovt som manuellt arbete. Även de många gnostiska sekter som gärna vill kalla sig kristna - tänk på det nyupptäckta Judasevangeliet - sysslar inte med kroppslighet utan söker komma ur det kroppsliga fängelset. Kristendomen är annorludna: ordet sark, det grekiska ordet för kropp, är så centralt för den tidiga kyrkan (tänk på Johannes 6)och kyrkofäderna. Gud skapar verkligen en god materiell värld - en gudomlig materialism om man vill. Svåra tankar för antikens filosofi. Gud blir också en verklig kropp. Huga så oandligt enligt alla gnostiker.
När skola och unversitet i Europa och Sverige äntligen förenar kärlek till språket med gudslängtan och äntligen sammanför ora et labora -- först då har vi återvänt till Europas sanna rötter. Dit måste vi förr eller senare. När sekulärkulturen ramlar isär står det gamla "quarere Deum" kvar som den djupaste källan i det kristna filosofiska Europa.
fredag, december 12, 2008
O Helga Natt i katakomberna
Över hela vårt land går skolungdomar i alla åldrar i kyrkorna och firar Lucia genom att under någon timme lyssna till kristna texter och se vitklädda flickor och pojkar i processioner som är uppenbart sakrala till sin karaktär.
De flesta är barn till sekulariserade föräldrar som på rak fråga skulle svara: "Nej vi är absolut inte troende". I religionsundervisningen som alla dessa ungdomar har i skolan ser vi en förkrossande ateistiskt eller agnostisk majoritet. De få kristna verkar lite efterblivna.
Men i gryningens vintermörker sitter alla i kyrkan, tysta, beskedliga, och lyssnar till det kristna budskapet i en rad olika sånger, gamla och kända, nya och vackra, alla med samma budskap: Jesus är Messias, den vi väntat på, Jungfru Maria "vaggar själva himlen i sin famn" som en nyare melodi uttrycker det.
De "absolut inte troende" ungdomarna sitter i kyrkor där allt fler gamla Marior och Madonnor tagits fram, eftersom man vågar det i vår tid, där stora Damianus-kors hänger med den lidande Kristus, där kyrkofäderna kanske finns på bilder och reliefer uppe i taken, där altartavlorna inte alls är abstrakta och agnostiska utan direkt och kraftfullt kristna. De sitter i ett sakralt sammahang, i en symbolbyggnad där de själva definieras på ett alldeles speciellt sätt - det kristna sättet.
Fredrika Spindler talar om ett "smygkristet Sverige" där vi i själva verket är impregnerade av kristen teologi. Hur kan så många hundra ungdomar sitta i rörande stillhet och vaken uppmärksamhet i gryningsmörkret och till och med se gråtfärdiga ut när O Helga Natt spelas på en bländade trumpet och en stor kör faller ni, ja ni vet var...
Kommer att tänka på Gregorius Nanziansen, då han ser människan som tredelad - med samma struktur som kyrkobyggnaden. En ingångshall, ett nav och det heliga bakom ikonostasen, i tidiga kyrkan en gardin. Ute i hallen kan alla prata om "absolut inte troende", sen tystnar de när de går in i navet och deltar i mysterierna, ser de levande ljusen och hör sången och de heliga orden - de blir något annat än därute i hallen. Och i varje ungdoms hjärta, längst in, darrar det heliga som ingen kan tala om, som är så starkt och underbart att det måste hållas hemligt, trots att tåren hänger lite pinsamt när det är för vackert.
I en sekulär tid sätts det heliga i tryckkammare, det får inte komma ut, det måste gömmas. Det är egentligen en väldigt religiös tid, en undermedveten katakombtillvaro.
De flesta är barn till sekulariserade föräldrar som på rak fråga skulle svara: "Nej vi är absolut inte troende". I religionsundervisningen som alla dessa ungdomar har i skolan ser vi en förkrossande ateistiskt eller agnostisk majoritet. De få kristna verkar lite efterblivna.
Men i gryningens vintermörker sitter alla i kyrkan, tysta, beskedliga, och lyssnar till det kristna budskapet i en rad olika sånger, gamla och kända, nya och vackra, alla med samma budskap: Jesus är Messias, den vi väntat på, Jungfru Maria "vaggar själva himlen i sin famn" som en nyare melodi uttrycker det.
De "absolut inte troende" ungdomarna sitter i kyrkor där allt fler gamla Marior och Madonnor tagits fram, eftersom man vågar det i vår tid, där stora Damianus-kors hänger med den lidande Kristus, där kyrkofäderna kanske finns på bilder och reliefer uppe i taken, där altartavlorna inte alls är abstrakta och agnostiska utan direkt och kraftfullt kristna. De sitter i ett sakralt sammahang, i en symbolbyggnad där de själva definieras på ett alldeles speciellt sätt - det kristna sättet.
Fredrika Spindler talar om ett "smygkristet Sverige" där vi i själva verket är impregnerade av kristen teologi. Hur kan så många hundra ungdomar sitta i rörande stillhet och vaken uppmärksamhet i gryningsmörkret och till och med se gråtfärdiga ut när O Helga Natt spelas på en bländade trumpet och en stor kör faller ni, ja ni vet var...
Kommer att tänka på Gregorius Nanziansen, då han ser människan som tredelad - med samma struktur som kyrkobyggnaden. En ingångshall, ett nav och det heliga bakom ikonostasen, i tidiga kyrkan en gardin. Ute i hallen kan alla prata om "absolut inte troende", sen tystnar de när de går in i navet och deltar i mysterierna, ser de levande ljusen och hör sången och de heliga orden - de blir något annat än därute i hallen. Och i varje ungdoms hjärta, längst in, darrar det heliga som ingen kan tala om, som är så starkt och underbart att det måste hållas hemligt, trots att tåren hänger lite pinsamt när det är för vackert.
I en sekulär tid sätts det heliga i tryckkammare, det får inte komma ut, det måste gömmas. Det är egentligen en väldigt religiös tid, en undermedveten katakombtillvaro.
torsdag, december 11, 2008
Metanarrativen och de heliggörande episoderna
På sjuttiotalet fick vi lära oss vid akademin att "metanarrativen" var döda. Inga stora berättelser höll längre måttet utan kunde användas endast av personer med lust att förtrycka andra. Och den tiden var förbi när vi kunde "tro" någon sådan berättelse, något sådant "meta-narrativ". Och snart var det en fundamentalism av nytt slag som slog igenom inom kultureliten: du får inte tro ! Och om du ändå trillar dit så ska du skämmas lite men naturligtvis träda fram och beskriva det som skett med dig - gärna i någon tevesoffa.
Kanske det var bra med en dekonstruktion av falska motiv - lite som Laestadius gav sig på biskopar och präster med "död tro". För då kan de små berättelserna få liv i oss och orsaka jubel: Marie bebådelse, Jesu födelse, flykten till Egypten, händelsen i templet när Jesus var tolv år. Senare hans dop i Jordan, bröllopet i Kana, undervisningen längs vägarna i Palestina, händelsen på förklaringsberget....hela den underbara Rosenkransens bilder och episoder.
Heliggörande episoder kom istället för de stora mäktiga "metanarrativen" och det är alldeles fritt fram att tro på dem. Maranata !
Kanske det var bra med en dekonstruktion av falska motiv - lite som Laestadius gav sig på biskopar och präster med "död tro". För då kan de små berättelserna få liv i oss och orsaka jubel: Marie bebådelse, Jesu födelse, flykten till Egypten, händelsen i templet när Jesus var tolv år. Senare hans dop i Jordan, bröllopet i Kana, undervisningen längs vägarna i Palestina, händelsen på förklaringsberget....hela den underbara Rosenkransens bilder och episoder.
Heliggörande episoder kom istället för de stora mäktiga "metanarrativen" och det är alldeles fritt fram att tro på dem. Maranata !
tisdag, december 09, 2008
Personen som vill tala med oss
Kosmos är en Person som vill tala med oss, skrev Hjalmar Sundén på sin tid. Det är så sant som det är sagt. Det är lusfyllt att se reaktionerna hos mången elev som för första gången inser vad de orden betyder.
I rättningen av en lång uppsats om gudsbevis möter jag en 20-årig flicka som "just lämnat kristendomen bakom sig". Hon utforskar gudsbevisen från Anselm och framåt för att se om hon kan hitta Gud utan kopplingar till den kristendom hon vuxit upp i. Hon har alltså hört bibliskt tal sedan barndomen. Och beslutat lämna detta bakom sig. Jag kommer att tänka på Owe Wikströms tidiga undersökning av svensk skönlitteratur - orden som stänger och orden som öppnar. Den här studenten söker sig ur trånga svenska ord till öppnande skolastik. Själen mår bra därvid, andas katolsk luft. Man önskar detsamma åt så många Guds "barnbarn" som finns i vårt land, ofta poeter och författare som får priser och kämpar på men aldrig lyckas komma ut till Stor Kristendom; de blir kvar i "mitt intressanta liv". Om de ändå kunde snubbla på Hjalmar Sundéns enkla ord.
För min forskande elev blev det djupt betydelsfullt att kosmos är en Person som vill tala med henne - genom medeltida gudsbevis!
I rättningen av en lång uppsats om gudsbevis möter jag en 20-årig flicka som "just lämnat kristendomen bakom sig". Hon utforskar gudsbevisen från Anselm och framåt för att se om hon kan hitta Gud utan kopplingar till den kristendom hon vuxit upp i. Hon har alltså hört bibliskt tal sedan barndomen. Och beslutat lämna detta bakom sig. Jag kommer att tänka på Owe Wikströms tidiga undersökning av svensk skönlitteratur - orden som stänger och orden som öppnar. Den här studenten söker sig ur trånga svenska ord till öppnande skolastik. Själen mår bra därvid, andas katolsk luft. Man önskar detsamma åt så många Guds "barnbarn" som finns i vårt land, ofta poeter och författare som får priser och kämpar på men aldrig lyckas komma ut till Stor Kristendom; de blir kvar i "mitt intressanta liv". Om de ändå kunde snubbla på Hjalmar Sundéns enkla ord.
För min forskande elev blev det djupt betydelsfullt att kosmos är en Person som vill tala med henne - genom medeltida gudsbevis!
måndag, december 01, 2008
Guds placebo
Undersökningar av engelska småstäder visar att kyrkans kristendom går tillbaka under hela 90-talet och holistisk spiritualitet går starkt framåt. Folk mår bättre av det stora smörgåsbordet New Age och Healing och olika kognitiva varianter av häftigt tänkande.
Är allt detta, som Martin Ingvar säger i ett teveprogram, en placebo-effekt? Folk mår så bra av zon-terapi och chakrabehandling.
Får mig att tänka på raderna Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt de som har Hans Välbehag (eller liknande översättning). Välbehag - placer - placebo. Just det.
Guds nåd är den Stora Placebo, den komplicerade process som Martin Ingvar tycker vi ska forska mer på, den process som de facto gör oss lyckligare, friskare, friare.
För naturligtvis, kan man tycka, använder sig Gud av vår kropp och vårt psyke. Varför blir man annars så hiskeligt glad när man slår upp dagens läsning?! Nästan varje gång ger Bibelordet en stark dos helig placebo.
Är allt detta, som Martin Ingvar säger i ett teveprogram, en placebo-effekt? Folk mår så bra av zon-terapi och chakrabehandling.
Får mig att tänka på raderna Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt de som har Hans Välbehag (eller liknande översättning). Välbehag - placer - placebo. Just det.
Guds nåd är den Stora Placebo, den komplicerade process som Martin Ingvar tycker vi ska forska mer på, den process som de facto gör oss lyckligare, friskare, friare.
För naturligtvis, kan man tycka, använder sig Gud av vår kropp och vårt psyke. Varför blir man annars så hiskeligt glad när man slår upp dagens läsning?! Nästan varje gång ger Bibelordet en stark dos helig placebo.
fredag, november 28, 2008
Ljus i mörkret
En elev sitter i en kall aula och skriver NP i Svenska. Stolarna är hårda, luften syrefattig, tidspressen tydlig, skrivmedlen ålderdomliga (blyertspenna och papper) - och ändå kan världen fyra timmar senare få läsa följande:
"En solnedgång som sakta övergår från djupt mörkblå ton till härligt blå, till mjukt rosa, till sprakande eldröd, till värmande orange, till guldigt gul, till becksvart mörker. Människans öga; så detaljerat och komplicerat i sin mekanik att man nästan baxnar. En stor fet humla; egentligen alldeles för tung för att kunna flyga enligt tyngdlagarna. En gnistrande vintermorgon i all sin prakt; ren, vit, lekfull pudersnö så långt ögat kan nå och solens varma strålar som lyfter upp varje litet skrymsle.
Allt så bländande vackert och ofattbart att man kommer av sig inte kan göra annat än helt mållöst stå och stirra, som en programledare för När och fjärran en gång uttryckte sig då hon stod högst upp på en bergstopp och beundrade den hisnande utsikten: "Man vill bara säga tack!"
Jag vet inte om man kan kalla dessa exempel för personliga erfarenheter och speciellt då inte vad gäller religiösa traditioner. Men jag vill ändå börja med dessa exempel på stunder av mållöshet som jag emellanåt hamnar i. Tillfällen då jag alltid blir lika tacksam över att jag har en Gud som jag tror på och kan tacka för att han skapat något så fantastiskt och oförklarligt vackert. För jag skulle ändå vilja kalla dessa för mina personliga erfarenheter av kristen tro. Krsitendomen är för mig något att luta sig mot, att falla tillbaka på då allt blir för mycket och jag ställer mig frångan: "Varför?"
Jag är personligen döpt i vuxendop, vilket är ett dop jag själv valt att ta emot som ett bevis på min tro. Jag har flera vänner som är döpta som barn och sedan konfirmerat sig som ett sätt att komplettera och bekräfta barndopet. Jag tror att många ungdomar idag konfirmerar sig utan att de riktigt vet varför de gör det. Kanske gör många det för att de "bör", för att det är tradition, eller för att de flesta av kompisarna gör det. Jag har dock även vänner som faktiskt konfirmerade sig för att de ville ta vara på och veta innebörden av alla dessa kristna traditioner som vårt land står för - ännu. Och då kallar de sig kristna.
Jag tror att det finns olika typer av kristen tro i vårt samhälle, ingen sämre än de andra, bara man kan stå för sina handlingar. Filosofen Fredrika Spindler skriver i artikeln "Sverige är mer kristet än vad vi tror" att hon tycker vi ska ifrågasätta vårt religiösa förhållningssätt för "då har man möjlighet att välja om man vill praktisera kristendomen eller inte". Kristendomen kanske inte behöver vara för alla något "superreligiöst" och något som praktiseras i större utsträckning än att "Ja, jag tror på Gud" vid de stora högtiderna.
Högtider, just det ja. Alla dessa traditioner. Julens sjuarmade ljusstakar i alla fönster, praktfulla julstjärnor hängdes var man än vänder blicken, julsånger om Kristi födelse, julkrubbor och barnens skolavslutning i kkyrkan. Sedan har vi barndop, konfirmation, bröllop, begravningar....Visst, dessa är alla högtidliga kulturella traditioner. Men de är också religiösa riter och symboler. Traditioner som för mig fungerar som påminnelser om min tro. Helgdagar, såsom julen då Jesus föddes i ett primitivt litet stall (grotta) utanför byn Betlehem, för att senare undervisa människor och under påsken dö på ett kors för mänsklighetens synder, Jesu himmelsfärd och Pingsten då lärjungarna fick den Helige Ande som personlig hjälpare. Dessa är alla högtidliga dagar, dagar av påminnelse, betänkande, tacksamhet och glädje. Dagar som gör mig trygg och ger en slags inre frid, jag blir påmind om att jag inte är rotlös.
Denna "låtsassekularisering" som Spindler talar om förstår jag inte riktigt. Jag kan ju i och för sig förstå tankegången - att det finns så många svenskar som följer traditioner de knappt vet historien bakom. Man jag märker inte av det så mycket. Jag kan vara svara utifrån mitt eget liv och perspektiv, då jag säger att jag lever, firar och följer traditioner därför att jag tror på dem.
Jag tror att om det är någonting som är utmärkande för vårt land så är det religionen. Den är en av våra (oftast osynliga) viktigaste grundstenar, som samhället är uppbyggt på. Det är okej att religion och tradition flyter ihop. Bara vi är medvetna om det, för att kunna ta ställning till vad vårt kristna land står för. Om vi skulle skala bort alla kristendomrelaterade traditioner så skulle vi inte ha mycket till kultur kvar.
Det är dock bra att kyrkan numera är skild från staten. Nog för att kristendomen lagt grunden för samhället, men den bör vara något alla människor får välja, inte något som alla tvingas in i.
Jag skulle vilja ställa frågan:
Varför har det blivit så stort och felaktigt att kalla sig kristen?
Varför har kristendomen blivit ett sådant tabu, ett så "känsligt och personligt" samtalsämne att det knappt finns någon som vågar nämna det? Varför får inte Sverige vara ett land med en kultur, en historia, en religion? Vi ska alltid vara så multinationella, så neutrala som möjligt. Kanske är detta på grund av en rädsla för konflikter?
Jag tycker ofta att det känns som om muslimer har lättare att på ett naturligt sätt prata om hur mycket deras religion betyder för dem, än vad kristna svenskar har. Sverige känns ofta som oerhört anti-kristet. Vi välkomnar varmt andra religioner att utvecklas och utövas i Sverige, men vi vill av någon anledning absolut inte förstora eller framhäva vår egen religion.
Att vara "världens modernaste land" tror inte jag behöver innebära att vi måste vara helt neutrala. Det måste ju gå att bevara ett lands religion samtidigt som man är öppen för andras nya. Ett modernt land är för mig ett land med religionsfrihet och en öppenhet för alla kulturer och traditioner.
Att ifråga sätta de traditioner och tankesätt vi har är bra för att slippa smygsekularisering. Men jag tycker ändå att vi ska våga bevara vår religion. Våga vara speciella. Jag vill bo i ett land med en egen personlig prägel, med egna traditioner och med en spännande kultur rotad i en intressant historia. Och för detta behövs religonen."
Dessa unga tankar är lagom till Lucia ett härligt ljus i det intellektuella mörkret. Man kan bara säga tack!
"En solnedgång som sakta övergår från djupt mörkblå ton till härligt blå, till mjukt rosa, till sprakande eldröd, till värmande orange, till guldigt gul, till becksvart mörker. Människans öga; så detaljerat och komplicerat i sin mekanik att man nästan baxnar. En stor fet humla; egentligen alldeles för tung för att kunna flyga enligt tyngdlagarna. En gnistrande vintermorgon i all sin prakt; ren, vit, lekfull pudersnö så långt ögat kan nå och solens varma strålar som lyfter upp varje litet skrymsle.
Allt så bländande vackert och ofattbart att man kommer av sig inte kan göra annat än helt mållöst stå och stirra, som en programledare för När och fjärran en gång uttryckte sig då hon stod högst upp på en bergstopp och beundrade den hisnande utsikten: "Man vill bara säga tack!"
Jag vet inte om man kan kalla dessa exempel för personliga erfarenheter och speciellt då inte vad gäller religiösa traditioner. Men jag vill ändå börja med dessa exempel på stunder av mållöshet som jag emellanåt hamnar i. Tillfällen då jag alltid blir lika tacksam över att jag har en Gud som jag tror på och kan tacka för att han skapat något så fantastiskt och oförklarligt vackert. För jag skulle ändå vilja kalla dessa för mina personliga erfarenheter av kristen tro. Krsitendomen är för mig något att luta sig mot, att falla tillbaka på då allt blir för mycket och jag ställer mig frångan: "Varför?"
Jag är personligen döpt i vuxendop, vilket är ett dop jag själv valt att ta emot som ett bevis på min tro. Jag har flera vänner som är döpta som barn och sedan konfirmerat sig som ett sätt att komplettera och bekräfta barndopet. Jag tror att många ungdomar idag konfirmerar sig utan att de riktigt vet varför de gör det. Kanske gör många det för att de "bör", för att det är tradition, eller för att de flesta av kompisarna gör det. Jag har dock även vänner som faktiskt konfirmerade sig för att de ville ta vara på och veta innebörden av alla dessa kristna traditioner som vårt land står för - ännu. Och då kallar de sig kristna.
Jag tror att det finns olika typer av kristen tro i vårt samhälle, ingen sämre än de andra, bara man kan stå för sina handlingar. Filosofen Fredrika Spindler skriver i artikeln "Sverige är mer kristet än vad vi tror" att hon tycker vi ska ifrågasätta vårt religiösa förhållningssätt för "då har man möjlighet att välja om man vill praktisera kristendomen eller inte". Kristendomen kanske inte behöver vara för alla något "superreligiöst" och något som praktiseras i större utsträckning än att "Ja, jag tror på Gud" vid de stora högtiderna.
Högtider, just det ja. Alla dessa traditioner. Julens sjuarmade ljusstakar i alla fönster, praktfulla julstjärnor hängdes var man än vänder blicken, julsånger om Kristi födelse, julkrubbor och barnens skolavslutning i kkyrkan. Sedan har vi barndop, konfirmation, bröllop, begravningar....Visst, dessa är alla högtidliga kulturella traditioner. Men de är också religiösa riter och symboler. Traditioner som för mig fungerar som påminnelser om min tro. Helgdagar, såsom julen då Jesus föddes i ett primitivt litet stall (grotta) utanför byn Betlehem, för att senare undervisa människor och under påsken dö på ett kors för mänsklighetens synder, Jesu himmelsfärd och Pingsten då lärjungarna fick den Helige Ande som personlig hjälpare. Dessa är alla högtidliga dagar, dagar av påminnelse, betänkande, tacksamhet och glädje. Dagar som gör mig trygg och ger en slags inre frid, jag blir påmind om att jag inte är rotlös.
Denna "låtsassekularisering" som Spindler talar om förstår jag inte riktigt. Jag kan ju i och för sig förstå tankegången - att det finns så många svenskar som följer traditioner de knappt vet historien bakom. Man jag märker inte av det så mycket. Jag kan vara svara utifrån mitt eget liv och perspektiv, då jag säger att jag lever, firar och följer traditioner därför att jag tror på dem.
Jag tror att om det är någonting som är utmärkande för vårt land så är det religionen. Den är en av våra (oftast osynliga) viktigaste grundstenar, som samhället är uppbyggt på. Det är okej att religion och tradition flyter ihop. Bara vi är medvetna om det, för att kunna ta ställning till vad vårt kristna land står för. Om vi skulle skala bort alla kristendomrelaterade traditioner så skulle vi inte ha mycket till kultur kvar.
Det är dock bra att kyrkan numera är skild från staten. Nog för att kristendomen lagt grunden för samhället, men den bör vara något alla människor får välja, inte något som alla tvingas in i.
Jag skulle vilja ställa frågan:
Varför har det blivit så stort och felaktigt att kalla sig kristen?
Varför har kristendomen blivit ett sådant tabu, ett så "känsligt och personligt" samtalsämne att det knappt finns någon som vågar nämna det? Varför får inte Sverige vara ett land med en kultur, en historia, en religion? Vi ska alltid vara så multinationella, så neutrala som möjligt. Kanske är detta på grund av en rädsla för konflikter?
Jag tycker ofta att det känns som om muslimer har lättare att på ett naturligt sätt prata om hur mycket deras religion betyder för dem, än vad kristna svenskar har. Sverige känns ofta som oerhört anti-kristet. Vi välkomnar varmt andra religioner att utvecklas och utövas i Sverige, men vi vill av någon anledning absolut inte förstora eller framhäva vår egen religion.
Att vara "världens modernaste land" tror inte jag behöver innebära att vi måste vara helt neutrala. Det måste ju gå att bevara ett lands religion samtidigt som man är öppen för andras nya. Ett modernt land är för mig ett land med religionsfrihet och en öppenhet för alla kulturer och traditioner.
Att ifråga sätta de traditioner och tankesätt vi har är bra för att slippa smygsekularisering. Men jag tycker ändå att vi ska våga bevara vår religion. Våga vara speciella. Jag vill bo i ett land med en egen personlig prägel, med egna traditioner och med en spännande kultur rotad i en intressant historia. Och för detta behövs religonen."
Dessa unga tankar är lagom till Lucia ett härligt ljus i det intellektuella mörkret. Man kan bara säga tack!
tisdag, november 18, 2008
Jesus - hybriden framför alla andra?
Jochen Hörisch skriver så underbart i volymen "Religionens framtid" (2006):
"Människor överskrider systematiskt gränserna mellan arter och kategorier. De är ändliga och drömmer om ändlöshet, de är fulla med skavanker, instinktsstyrda varelser som drömmer om att bli felfria, de har fått ligga i vaggor och kämpa för att lära sig stå upprätt, de är härvor av känslor på jakt efter det rena förnuftet. Människan är en korsning dömd att bära sitt kors. Det är ingen slump att vår kultur som ju utvecklat en särskilt intim relation med hybris fått benämningen "Västerländskt kristen". Jesus Kristus är hybriden framför alla andra. Han överskred gränserna mellan det timliga och det eviga; han är både Guds Son och människosonen. Hur mycket hybris skall det till för en man att hävda att hans far är ingen mindre än Den Ende Guden, och att han själv är vägen, sanningen och ljuset? Även här finns ett uppenbart problem vad gäller osynlighet: i strikt överensstämmelse med det teologiska systemet borde Jesus Kristus bli betraktad som den som offrade sig själv för en hybridartad, syndig mänsklighet och inte som själva inkarnationen av hybris. Det krävs att man (som då man med Goethes hjälp följer Fausts världsliga karriär) slår om till ett diaboliskt, hybridartat iakttagande, för att inse hur övermåttan anspråksfullt det kan vara att utse sig själv."
Ja just det. Var Jesus en övermåttan anspråksfull galning eller kan han faktiskt ha rätt i det han säger? Det är samma fråga C.S. Lewis ställde sig (som ateist) och insåg realismen i själva frågeställningen. Antingen eller. Upp till bekännelse Hörisch!
"Människor överskrider systematiskt gränserna mellan arter och kategorier. De är ändliga och drömmer om ändlöshet, de är fulla med skavanker, instinktsstyrda varelser som drömmer om att bli felfria, de har fått ligga i vaggor och kämpa för att lära sig stå upprätt, de är härvor av känslor på jakt efter det rena förnuftet. Människan är en korsning dömd att bära sitt kors. Det är ingen slump att vår kultur som ju utvecklat en särskilt intim relation med hybris fått benämningen "Västerländskt kristen". Jesus Kristus är hybriden framför alla andra. Han överskred gränserna mellan det timliga och det eviga; han är både Guds Son och människosonen. Hur mycket hybris skall det till för en man att hävda att hans far är ingen mindre än Den Ende Guden, och att han själv är vägen, sanningen och ljuset? Även här finns ett uppenbart problem vad gäller osynlighet: i strikt överensstämmelse med det teologiska systemet borde Jesus Kristus bli betraktad som den som offrade sig själv för en hybridartad, syndig mänsklighet och inte som själva inkarnationen av hybris. Det krävs att man (som då man med Goethes hjälp följer Fausts världsliga karriär) slår om till ett diaboliskt, hybridartat iakttagande, för att inse hur övermåttan anspråksfullt det kan vara att utse sig själv."
Ja just det. Var Jesus en övermåttan anspråksfull galning eller kan han faktiskt ha rätt i det han säger? Det är samma fråga C.S. Lewis ställde sig (som ateist) och insåg realismen i själva frågeställningen. Antingen eller. Upp till bekännelse Hörisch!
torsdag, oktober 30, 2008
Jesus Christ Superstar på Malmöoperan
Ola Salo hänger på korset i slutscenen av Jesus Christ Superstar på Malmöoperan. Han ropar orden:
Min Gud varför har du övergivit mig?
Det slår mig att människor i över tvåtusen år velat höra dessa ord, begrunda dem, överväldigas av dem. Trots alla högljudda ateister och sekulära humanister vill människor åter och åter igen samlas kring mannen på korset och hans rop till Gud. Jag kan inte låta bli att se mig omkring i operasalongen och fundera över vilka bilder man ser där framme på scenen. Ber någon? Undrar någon oroligt varför Jesus ropar just de orden?
Det är tydligt att Malmöoperans rockiga (utmärkta rockmusiker!) uppsättning av Jesus-dramat vacklar mellan komedi och tragedi på ett trevande sätt. Men den slutar alltså med en ren och vacker och överväldigande korsfästning.
Min Gud varför har du övergivit mig?
Det slår mig att människor i över tvåtusen år velat höra dessa ord, begrunda dem, överväldigas av dem. Trots alla högljudda ateister och sekulära humanister vill människor åter och åter igen samlas kring mannen på korset och hans rop till Gud. Jag kan inte låta bli att se mig omkring i operasalongen och fundera över vilka bilder man ser där framme på scenen. Ber någon? Undrar någon oroligt varför Jesus ropar just de orden?
Det är tydligt att Malmöoperans rockiga (utmärkta rockmusiker!) uppsättning av Jesus-dramat vacklar mellan komedi och tragedi på ett trevande sätt. Men den slutar alltså med en ren och vacker och överväldigande korsfästning.
måndag, oktober 20, 2008
Den stora förödmjukelsen och dess kritiker
När Gibsons film The Passion visas (och den visas uppenbarligen titt som tätt bland kristna och i skolorna)är det ofta några som reagerar: så ytterst förödmjukande ! Så fruktansvärt !
De menar att just på grund av att Jesus är Guds son är det så otroligt svårt att se lidandet, inte bara det fysiska utan själva det gigantiskt sjuka i att göra så med Gud.
Det är en sund reaktion. Alla blir liksom troende i den.
Men kritiker av filmen, även katolska skribenter, har klagat på att just det mänskliga framträder så starkt i skildringen. Det är på något sätt opassande att skildra det pinsamma. Förmodligen är det lite för magstarkt, lite för smärtsamt att se Gud förödmjukas så som sker i Gibsons film. Och så gör man om det till kritik av filmen. Man missar poängen.
Jag kommer att tänka på Balthasars ord: "The humiliation is precisely the passing over from being in the one actual form to being in the other....which means more than a simple addition of a second nature to a first. It would be no humiliation if, in passing over to the being of a slave, he ceased to be God..."
Den stora förödmjukelsen hos vår Herre och hos själva Inkarnationen skulle försvinna om Gud bibehöll alla sina egenskaper eller förlorade alla sina egenskaper som Gud. Just därför att Gud har en begränsad mänsklig form känner vi så starkt inför det som sker i Herrens Passion.
De menar att just på grund av att Jesus är Guds son är det så otroligt svårt att se lidandet, inte bara det fysiska utan själva det gigantiskt sjuka i att göra så med Gud.
Det är en sund reaktion. Alla blir liksom troende i den.
Men kritiker av filmen, även katolska skribenter, har klagat på att just det mänskliga framträder så starkt i skildringen. Det är på något sätt opassande att skildra det pinsamma. Förmodligen är det lite för magstarkt, lite för smärtsamt att se Gud förödmjukas så som sker i Gibsons film. Och så gör man om det till kritik av filmen. Man missar poängen.
Jag kommer att tänka på Balthasars ord: "The humiliation is precisely the passing over from being in the one actual form to being in the other....which means more than a simple addition of a second nature to a first. It would be no humiliation if, in passing over to the being of a slave, he ceased to be God..."
Den stora förödmjukelsen hos vår Herre och hos själva Inkarnationen skulle försvinna om Gud bibehöll alla sina egenskaper eller förlorade alla sina egenskaper som Gud. Just därför att Gud har en begränsad mänsklig form känner vi så starkt inför det som sker i Herrens Passion.
söndag, september 28, 2008
Irriterande tradition
Vi studerar kvinnliga präster under romarrikets tid och kvinnlig tempeltjänst i de
olika kulturerna kring medelhavet och nån elev utbrast: men det var ju jämlikhet mellan könen på den här tiden! Vad bråkar de om idag?
Ja inte bara det. Vissa tempeltjänster var strikt förbehållna endast kvinnor som kände sig kallade till det. Och bakom detta fanns en grundvärdering: kvinnan var gudomlig på ett sätt mannen inte var. Vissa orakel kunde endast vara en kvinna, t ex oraklet i Delfi.
Ja - modergduinnan! ropar de ivriga studenterna. Självklart.
Just det. Modergudinnan. Den mesopotamska kulturen hade en hög uppfattning om henne. Detta avspeglades i många flickors och kvinnors centrala roller i templen. I grekisk kultur och under romarriket spreds en rad intressanta kulter med kvinnliga prästinnor och det var en självklar medborgerlig möjlighet, om än inte lagstiftad rättighet, att låta viga sig till kvinnlig präst. Kvinnor, menade man, vet mer om livet eftersom de är mödrar och därmed mer om det gudomliga.
I Egyptisk kultur kunde kvinnor faktiskt bli Farao, fast endast i vissa speciella omständigheter. I övrigt rådde stor jämlikhet, kvinnor kunde äga på samma villkor, låna pengar, signerna kontrakt, inleda skilsmässa, vittna i domstolar och förstås inneha en rad religiösa ämbeten.
Vi fick delvis tillbaka detta tänkande på 19oo-talet i Nordeuropa och Nordamerika. Somliga kristna kyrkor utanför den katolska och ortodoxa världen har gått tillbaka till den generösa och kvinnouppskattande värderingen. Sedan 1960-talet, då denna värdering verkligen fick vind i seglen, har den växt även inom den anglikanska kyrkan. Det firas i dagarna i Svenska kyrkan. Man skulle kunna kalla det rättvisans återställande efter en lång orättvis tradition.
Det kvinnliga ämbetet och det gudomliga stod nära varandra i medelhavskulturen. De stora folkfesterna kring Isis, Hathor och Maat visar detta. Väldigt avvikande på denna punkt var den judiska och kristna traditionen när den kom. Den lät tydligt och klart Gud Fader använda endast manliga leviter och präster, inte ens Messias och apostlarna tänkte annorlunda, det var en trossak, inte en värdering. Den kristna kyrkan, när den dök upp i det romerska riket, var udda på det sättet. Den liksom kränkte yrkesfriheten och tillgången till tjänst hos Gud. Den satte en strikt monogami i centrum och förbjöd all kvinnlig tempeltjänst, avvisade de kvinnliga förebilderna. Den tänkte på ett annat sätt kring tro. Den var inte tolerant och passade inte in i den toleranta medelhavskulturen, särskilt inte den egyptiska.
Väldigt underlig och inopportun kyrka! Starkt irriterande än idag. Lite envis lydnad där.
olika kulturerna kring medelhavet och nån elev utbrast: men det var ju jämlikhet mellan könen på den här tiden! Vad bråkar de om idag?
Ja inte bara det. Vissa tempeltjänster var strikt förbehållna endast kvinnor som kände sig kallade till det. Och bakom detta fanns en grundvärdering: kvinnan var gudomlig på ett sätt mannen inte var. Vissa orakel kunde endast vara en kvinna, t ex oraklet i Delfi.
Ja - modergduinnan! ropar de ivriga studenterna. Självklart.
Just det. Modergudinnan. Den mesopotamska kulturen hade en hög uppfattning om henne. Detta avspeglades i många flickors och kvinnors centrala roller i templen. I grekisk kultur och under romarriket spreds en rad intressanta kulter med kvinnliga prästinnor och det var en självklar medborgerlig möjlighet, om än inte lagstiftad rättighet, att låta viga sig till kvinnlig präst. Kvinnor, menade man, vet mer om livet eftersom de är mödrar och därmed mer om det gudomliga.
I Egyptisk kultur kunde kvinnor faktiskt bli Farao, fast endast i vissa speciella omständigheter. I övrigt rådde stor jämlikhet, kvinnor kunde äga på samma villkor, låna pengar, signerna kontrakt, inleda skilsmässa, vittna i domstolar och förstås inneha en rad religiösa ämbeten.
Vi fick delvis tillbaka detta tänkande på 19oo-talet i Nordeuropa och Nordamerika. Somliga kristna kyrkor utanför den katolska och ortodoxa världen har gått tillbaka till den generösa och kvinnouppskattande värderingen. Sedan 1960-talet, då denna värdering verkligen fick vind i seglen, har den växt även inom den anglikanska kyrkan. Det firas i dagarna i Svenska kyrkan. Man skulle kunna kalla det rättvisans återställande efter en lång orättvis tradition.
Det kvinnliga ämbetet och det gudomliga stod nära varandra i medelhavskulturen. De stora folkfesterna kring Isis, Hathor och Maat visar detta. Väldigt avvikande på denna punkt var den judiska och kristna traditionen när den kom. Den lät tydligt och klart Gud Fader använda endast manliga leviter och präster, inte ens Messias och apostlarna tänkte annorlunda, det var en trossak, inte en värdering. Den kristna kyrkan, när den dök upp i det romerska riket, var udda på det sättet. Den liksom kränkte yrkesfriheten och tillgången till tjänst hos Gud. Den satte en strikt monogami i centrum och förbjöd all kvinnlig tempeltjänst, avvisade de kvinnliga förebilderna. Den tänkte på ett annat sätt kring tro. Den var inte tolerant och passade inte in i den toleranta medelhavskulturen, särskilt inte den egyptiska.
Väldigt underlig och inopportun kyrka! Starkt irriterande än idag. Lite envis lydnad där.
måndag, september 22, 2008
Välsignad stad och mark
Det är älgjakt. Just när jag ligger i en kväll i husvagnen, ute i markerna vid en jämtländsk sjö och söker i Deuteronomium efter något som Herren sagt om älgjakten, eller jakt över huvud taget, ringer det från Vatikanen i Rom. Man har hittat något jag skrivit och vill använda det i Vatikanradion. Jag blir glad och vi pratar en stund. Vi borde träffas och göra något mer för Gud. Anden är med oss, det känns.
Men det fina i kråksången är att världsstaden Rom under samtalet var nära som Ånge eller Svenstavik. Det är väldigt nära på jorden nu för tiden. Vi hittar varandra på Eniro och vi ringer när som helst och var som helst. Det man tänker finns på nätet för andra vandrare att använda, var de än befinner sig. Det är som en av Herrens alla välsignelser i Deuteronomiun 28:3: "Välsignad ska du vara i staden, och välsignad ska du vara på marken."
Om vi hör Herrens röst alltså, och håller hans bud...men vad säger Han om jakt?
Men det fina i kråksången är att världsstaden Rom under samtalet var nära som Ånge eller Svenstavik. Det är väldigt nära på jorden nu för tiden. Vi hittar varandra på Eniro och vi ringer när som helst och var som helst. Det man tänker finns på nätet för andra vandrare att använda, var de än befinner sig. Det är som en av Herrens alla välsignelser i Deuteronomiun 28:3: "Välsignad ska du vara i staden, och välsignad ska du vara på marken."
Om vi hör Herrens röst alltså, och håller hans bud...men vad säger Han om jakt?
Plocka lingonen
Polska bärplockare är en teologisk tillgång! Bland lingonröda tuvor kan man få sig en äkta polsk-katolsk predikan till livs. Ungefär så här lät det:
Svenskar är tokiga. De tror att de kan avgöra kristendomens värde med sina privata känslor och åsikter, sina många rättigheter. Man kan inte ha en privat rättighetslista som man stämmer av Bibeln eller den katolska läran med!
Så att man säger: ”Jodå det är mycket i den katolska kristendomen som är bra, den har ju byggt upp Europas kultur under många sekler och så. Men den kränker en del sak jag anser mig ha full rätt till, t ex preventivmedel och valfrihet när det gäller barn och graviditeter. Och alternativa sexuella praktiker. Och lite andra saker också. Därför duger den inte riktigt."
Det är som att inte använda benen när man tar sig fram för man har faktiskt rätt att röra sig benlöst. Eller som att köra omkring med däck utan luft för man har faktiskt rätt att göra det. Kristendomen är den fulla funktionen, den fulla livsglädjen och det är en mystisk idé att vi har rätt att göra det halvdana.
Så varför plockar vi inte våra lingon i skogarna.....
Svenskar är tokiga. De tror att de kan avgöra kristendomens värde med sina privata känslor och åsikter, sina många rättigheter. Man kan inte ha en privat rättighetslista som man stämmer av Bibeln eller den katolska läran med!
Så att man säger: ”Jodå det är mycket i den katolska kristendomen som är bra, den har ju byggt upp Europas kultur under många sekler och så. Men den kränker en del sak jag anser mig ha full rätt till, t ex preventivmedel och valfrihet när det gäller barn och graviditeter. Och alternativa sexuella praktiker. Och lite andra saker också. Därför duger den inte riktigt."
Det är som att inte använda benen när man tar sig fram för man har faktiskt rätt att röra sig benlöst. Eller som att köra omkring med däck utan luft för man har faktiskt rätt att göra det. Kristendomen är den fulla funktionen, den fulla livsglädjen och det är en mystisk idé att vi har rätt att göra det halvdana.
Så varför plockar vi inte våra lingon i skogarna.....
torsdag, september 04, 2008
Handboken och böket i historien
På svenska radion diskuteras (märkligt nog) om Bibeln kan vara sann från pärm till pärm? Ska den inte tolkas enligt vår tid som de liberala biskoparna gör? Kan den verkligen vara en realistisk handbok för hur vi ska leva? Ja, säger en röst med glädje i rösten, den är bättre och tydligare än Volvos handböcker och det vill inte säga lite.
För kristna gudsälskande i alla tider (efter ca 390 i alla fall) är många bibliska texter ett problem – de handlar ju om så mycket annat bök och stök. Kan man inte bara lyfta ur de rena och stilla bitarana och samla dem i en andlig skrift istället? Måste vi ha med alla dessa texter om historiska bråk, vapenskrammel och byggnadsverk, missförstånd, hantering av egendom fram och tillbaka, mord och ränker hit och dit, hämnd och vedergällningar i det oändliga? Varför ska all ogudaktighet skildras? Som Job säger: varför går det så bra för de ogudaktiga? Kan vi inte som Marcion skära bort det gamla och arkaiska och bli lite spirituella istället? Och som gnostikerna, vända oss till Lågan och glömma världen. Läsa Rumi och Molinos och endast vara i stillhet? Lämna GT åt hermeneutikerna?
Men saken är den att den innersta cirkeln där själen är tyst med sin Herre, där den enklaste och mest innerliga gudskärleken brinner, inte kan existera utan alla de andra cirklarna utanför. Det är som ett galaktiskt system med ett centrum i själens ljusföreing med sin Älskade. Det är där du bryter bröd med Jesus. Utanför detta tysta centrum finns bråket och kivet, historiens kamp och uppbyggnad, förfall och återerövring, det knökiga dramat på den historiska scenen, tonvis av otro och förfall. Det är som det centrala 80 meter breda järnskiktet i Kirunagruvan – det omges kilometervis av gråberg.
Du måste ta det ena med det andra. Så är det också i våra egna liv. Vem kan isolera skönheten? På Grand Chartreuse måste ved huggas, räkningar betalas, biljetter till resor ordnas och rabatter bevakas, reparationer utföras, snö skottas, skjortor sys, hår klippas, tak lagas – världen. Någon minut då och då är det bara Gud framför mig, nåden skänks mer än jag kan ta emot.
Bläddra i GT och mitt i allt nödvändigt stök och bök finner du ofta plötsligt den innersta cirkeln, t ex hos Sakarja: ”Må allt kött vara stilla inför Herren, ty han har stått upp och trätt fram ur sin heliga boning.” Järn i gråberget!
För kristna gudsälskande i alla tider (efter ca 390 i alla fall) är många bibliska texter ett problem – de handlar ju om så mycket annat bök och stök. Kan man inte bara lyfta ur de rena och stilla bitarana och samla dem i en andlig skrift istället? Måste vi ha med alla dessa texter om historiska bråk, vapenskrammel och byggnadsverk, missförstånd, hantering av egendom fram och tillbaka, mord och ränker hit och dit, hämnd och vedergällningar i det oändliga? Varför ska all ogudaktighet skildras? Som Job säger: varför går det så bra för de ogudaktiga? Kan vi inte som Marcion skära bort det gamla och arkaiska och bli lite spirituella istället? Och som gnostikerna, vända oss till Lågan och glömma världen. Läsa Rumi och Molinos och endast vara i stillhet? Lämna GT åt hermeneutikerna?
Men saken är den att den innersta cirkeln där själen är tyst med sin Herre, där den enklaste och mest innerliga gudskärleken brinner, inte kan existera utan alla de andra cirklarna utanför. Det är som ett galaktiskt system med ett centrum i själens ljusföreing med sin Älskade. Det är där du bryter bröd med Jesus. Utanför detta tysta centrum finns bråket och kivet, historiens kamp och uppbyggnad, förfall och återerövring, det knökiga dramat på den historiska scenen, tonvis av otro och förfall. Det är som det centrala 80 meter breda järnskiktet i Kirunagruvan – det omges kilometervis av gråberg.
Du måste ta det ena med det andra. Så är det också i våra egna liv. Vem kan isolera skönheten? På Grand Chartreuse måste ved huggas, räkningar betalas, biljetter till resor ordnas och rabatter bevakas, reparationer utföras, snö skottas, skjortor sys, hår klippas, tak lagas – världen. Någon minut då och då är det bara Gud framför mig, nåden skänks mer än jag kan ta emot.
Bläddra i GT och mitt i allt nödvändigt stök och bök finner du ofta plötsligt den innersta cirkeln, t ex hos Sakarja: ”Må allt kött vara stilla inför Herren, ty han har stått upp och trätt fram ur sin heliga boning.” Järn i gråberget!
torsdag, augusti 28, 2008
Ateister förr och nu
Mark Brumley på Catholic Answer får en ateist på linjen och kommer nästan av sig. Ateisten säger egentligen bara att han inte hittar några tecken på att Gud finns och undrar också varför de troende ändå tror. Brumley börjar gå igenom naturlig teologi och uppenbarelse och är rätt ordentligt upprörd.
Men ateisten är vår nästa, vare sig det är Richard Dawkins eller pappa. Det första man bör tackla är just "tecken". Vad menar du med tecken? Vad skulle kunna vara ett tecken på att Gud finns? Eller "bevis" -- vad är bevis? Att du med ögat tycker dig se ett föremål på avstånd? Ska vi titta lite närmare på det här med tecken och bevis? Har det med matematik att göra? Deduktion? Eller antaganden utifrån speciella observationer?
Då hamnar vi inte i en försvarsställning som Brumley gjorde på en gång. Istället får vi en givande diskussion om vad naturlagar, kausalitet, perception och logisk bearbetning av den, visshet, empiriska problem med naturlagar osv. Tron har med alla dessa villkor för kunskap att göra.
Moderna ateister är ju ofta slarvigare än de klassiska och ofta får man återföra dem med varlig hand till Descartes, Hume, Berkeley Kant och Hegel, för att sedan kanske lotsa dem till Bernard Lonergan och filosoferna på St. Andrews. Som Laestadius ofta sa har ateister och fritänkare aldrig kunnat bli martyrer "emedan de alltid ha haft lifvet kärare än den sanning de skolat försvara". Alltså går vi på sanningen när vi diskuterar tron, det blir bäst för alla.
Sen kan det naturligtvis vara så att ateisten mest är uppblåst och högfärdig, så "stolt i hågen att han icke behöver krusa sig så mycket" för vare sig människa eller Gud. Men då blir det mer ett personligt problem, något för skärselden kanske.
Men ateisten är vår nästa, vare sig det är Richard Dawkins eller pappa. Det första man bör tackla är just "tecken". Vad menar du med tecken? Vad skulle kunna vara ett tecken på att Gud finns? Eller "bevis" -- vad är bevis? Att du med ögat tycker dig se ett föremål på avstånd? Ska vi titta lite närmare på det här med tecken och bevis? Har det med matematik att göra? Deduktion? Eller antaganden utifrån speciella observationer?
Då hamnar vi inte i en försvarsställning som Brumley gjorde på en gång. Istället får vi en givande diskussion om vad naturlagar, kausalitet, perception och logisk bearbetning av den, visshet, empiriska problem med naturlagar osv. Tron har med alla dessa villkor för kunskap att göra.
Moderna ateister är ju ofta slarvigare än de klassiska och ofta får man återföra dem med varlig hand till Descartes, Hume, Berkeley Kant och Hegel, för att sedan kanske lotsa dem till Bernard Lonergan och filosoferna på St. Andrews. Som Laestadius ofta sa har ateister och fritänkare aldrig kunnat bli martyrer "emedan de alltid ha haft lifvet kärare än den sanning de skolat försvara". Alltså går vi på sanningen när vi diskuterar tron, det blir bäst för alla.
Sen kan det naturligtvis vara så att ateisten mest är uppblåst och högfärdig, så "stolt i hågen att han icke behöver krusa sig så mycket" för vare sig människa eller Gud. Men då blir det mer ett personligt problem, något för skärselden kanske.
fredag, augusti 15, 2008
Festa augusti 15
Assumpta est Maria in coelum, gaudent Angeli.
Laudantes benedicunt Dominum.
Maria Virgo assumpta est ad aethereum thalamum.
In quo Rex regum stellato sedet solio.
Dignare me laudare te Virgo sacrata.
Da mihi virtutem contra hostes tuos.
Hodie Maria Virgo coelos ascendit: gaude-te,
quia cum Christo regnat in aeternum.
Laudantes benedicunt Dominum.
Maria Virgo assumpta est ad aethereum thalamum.
In quo Rex regum stellato sedet solio.
Dignare me laudare te Virgo sacrata.
Da mihi virtutem contra hostes tuos.
Hodie Maria Virgo coelos ascendit: gaude-te,
quia cum Christo regnat in aeternum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)