Mark Brumley på Catholic Answer får en ateist på linjen och kommer nästan av sig. Ateisten säger egentligen bara att han inte hittar några tecken på att Gud finns och undrar också varför de troende ändå tror. Brumley börjar gå igenom naturlig teologi och uppenbarelse och är rätt ordentligt upprörd.
Men ateisten är vår nästa, vare sig det är Richard Dawkins eller pappa. Det första man bör tackla är just "tecken". Vad menar du med tecken? Vad skulle kunna vara ett tecken på att Gud finns? Eller "bevis" -- vad är bevis? Att du med ögat tycker dig se ett föremål på avstånd? Ska vi titta lite närmare på det här med tecken och bevis? Har det med matematik att göra? Deduktion? Eller antaganden utifrån speciella observationer?
Då hamnar vi inte i en försvarsställning som Brumley gjorde på en gång. Istället får vi en givande diskussion om vad naturlagar, kausalitet, perception och logisk bearbetning av den, visshet, empiriska problem med naturlagar osv. Tron har med alla dessa villkor för kunskap att göra.
Moderna ateister är ju ofta slarvigare än de klassiska och ofta får man återföra dem med varlig hand till Descartes, Hume, Berkeley Kant och Hegel, för att sedan kanske lotsa dem till Bernard Lonergan och filosoferna på St. Andrews. Som Laestadius ofta sa har ateister och fritänkare aldrig kunnat bli martyrer "emedan de alltid ha haft lifvet kärare än den sanning de skolat försvara". Alltså går vi på sanningen när vi diskuterar tron, det blir bäst för alla.
Sen kan det naturligtvis vara så att ateisten mest är uppblåst och högfärdig, så "stolt i hågen att han icke behöver krusa sig så mycket" för vare sig människa eller Gud. Men då blir det mer ett personligt problem, något för skärselden kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar