Någon hade sett en dokumentär om Plato's Retreat i New York och tyckt sig förstå att det är naturligt och rätt och sunt att alla får ligga med varandra - under samtycke förstås. Så var det väl bland hedningar och vikingar innan den ängsliga och skuldbeläggande kristendomen kom hit !!
Ja, det tror nog många om vår förkristna tid. Men Tacitus skriver om germanerna:
"Sålunda lever de med väl omgärdad kyskhet, inte förförda av några skådespelens lockelser, inte av några gästabudens retelser; om hemlig brevväxling är män och kvinnor okunniga. Ytterst sällan bland ett så talrikt folk förekomma äktenskapsbrott, vilkas bestraffande sker ögonblickligen och är överlåtet åt de äkta männen. Han (den äkta mannen) jagar henne (äktenskapsbryterskan) med avklippt hår, oklädd, i släktingarnas närvaro ut ur huset och driver henne med gissel genom hela byn. Ty för kyskhetens prisgivande (för kyskhetsbrott) finnes ingen tillgift: varken genom skönhet eller ungdom eller rikedom lär en sådan (som prisgivit sin kyskhet) kunna finna en (ny) man. Ingen skrattar nämligen där åt lasterna och att förföra och låta sig förföras kallas ej tidens anda. Ännu bättre är tillståndet i de samhälen, där blott jungfrur gifter sig och där man en gång för alla gör upp räkningen med en hustrus hopp och önskan."
Så ser det tydligen ut bland våra hedniska förfäder. Skådespelens lockelser och gästabudens retelser - det är väl vår tids teve, vårt porrtäta internet, som ju även biskopar och präster lär kika på ibland. Om hundra år kanske det inte längre är tidens anda, som Tacitus uttrycker det.
lördag, december 26, 2009
måndag, december 21, 2009
Materialismen
Tolstoy framför en märklig synpunkt:
"Materialismen med sina hänförda påståenden att människan är en naturlig process och ingenting vidare, är äkta barn av denna lära som predikar att livet här nere är ett förnedringstillstånd." (Vari min tro består, s 124)
En modern och bildad materialist skulle rynka på näsan: Va? Förnedringsstillstånd?
Men skrapa lite på ytan och det stämmer. All materialism är en metafysik som sitter ihop med ett större sammanhang. Prata med materialisten om alla religiösa svärmare, alla visioner om ett fint samhälle - marxistiska eller inte - och berör varje människa ångestnätter inför döden, eller konstens ständiga sökande efter det Sköna, så märker vi snart att Tolstoy har en poäng. Materialisten måste rent logiskt förklara allt detta som osanning, osaklighet och på sin höjd roande fenomen (som det går att tjäna pengar på!) Även den mest respektfulla humanist med materialistisk bakgrund måste hyckla. Det handlar om en förnedring.
I stort sett är gnosticismen den helhetsbild som ger oss materialismen. Nu försöker förstås zoologer och naturalister lura sig själva att detar materialism är väldigt självständig. Men minsta bildning i frågan visar det nativa i detta. Materialism är en av bitarna i den gnostiska helhetssynen, vare sig kunskap om detta finns eller inte. I en annan värld, säger gnostikern, finns kanske allt detta goda vi drömmer om, men här handlar det om naturliga processer.
Julefrid är ju t ex egentligen bara lite lugn och ro med en glögg och några klappar ! Och man kan ju följa med till kyrkan om så är, det är ju vackert...
"Materialismen med sina hänförda påståenden att människan är en naturlig process och ingenting vidare, är äkta barn av denna lära som predikar att livet här nere är ett förnedringstillstånd." (Vari min tro består, s 124)
En modern och bildad materialist skulle rynka på näsan: Va? Förnedringsstillstånd?
Men skrapa lite på ytan och det stämmer. All materialism är en metafysik som sitter ihop med ett större sammanhang. Prata med materialisten om alla religiösa svärmare, alla visioner om ett fint samhälle - marxistiska eller inte - och berör varje människa ångestnätter inför döden, eller konstens ständiga sökande efter det Sköna, så märker vi snart att Tolstoy har en poäng. Materialisten måste rent logiskt förklara allt detta som osanning, osaklighet och på sin höjd roande fenomen (som det går att tjäna pengar på!) Även den mest respektfulla humanist med materialistisk bakgrund måste hyckla. Det handlar om en förnedring.
I stort sett är gnosticismen den helhetsbild som ger oss materialismen. Nu försöker förstås zoologer och naturalister lura sig själva att detar materialism är väldigt självständig. Men minsta bildning i frågan visar det nativa i detta. Materialism är en av bitarna i den gnostiska helhetssynen, vare sig kunskap om detta finns eller inte. I en annan värld, säger gnostikern, finns kanske allt detta goda vi drömmer om, men här handlar det om naturliga processer.
Julefrid är ju t ex egentligen bara lite lugn och ro med en glögg och några klappar ! Och man kan ju följa med till kyrkan om så är, det är ju vackert...
fredag, december 18, 2009
Arcanabiblioteket bjuder på fynd
När det anrika Arcanabiblioteket i Härnösand plötsligt ger bort sina böcker kan man verkligen tala om att fynda! Jag bar med mig en hel flyttlåda (och fick ont i artritknäna igen...)
Vad sägs om Hjalmar Sundéns essäsamling från 1956:
Sjuttiotredje psalmen
Att välja livsåskådning
Ett samtal med Henri Bergson
Carl Gustav Jung
Omvändelserna till katolicismen
Helvetet då och nu
Bevisen för Guds existens
Arbetarprästerna
Den röda domprosten
Om ödestro och gudstro
Jeanne d'Arc
Om den religiösa erfarenheten
Lite kommentarer. Samtalet med Henri Bergson är inte fiktivt, det ägde faktiskt rum den 23 april 1934. Essän är ett utdrag ur ett brev som Sundén skrev strax efter mötet. Den röde domprosten är engelsmannen Hewlett Johnson, domprost i Manchester, som fick Stalins fredspris.
Men intressantast är förstås essän Omvändelserna till katolicismen. Att Sverige fick en våg av konvertering under mellan- och efterkrigstiden beror enligt Sundén dels på prästbristen i den svenska kyrkan, dels på ett starkt kulturellt inflytande från Lammenais och Nathan Söderblom. Den franska kultur som J.A. Eklund varnade för - eftersom den skulle leda till sekularisering - kom istället med oanad kraft in över Sverige, förmedlad av bl a den unge Söderblom. Även för anglikansk högkyrklighet betydde Lammenais en viktig impuls.
Sundén skriver: "Då man i våra dagar finner hur gamla kamrater från skol- och studentåren låter sig upptagas i den katolska kyrkan, hör man ibland liksom ett eko av de Augustinska versionerna i det som berättas."
Skulle vara roligt att veta vilka kamrater han tänker på.
Vidare: "Svenskars omvändelse till katolicismen sammanhänger, tror jag, främst med den kontakt med franskt andligt liv som förmedlades av Söderblom och sedan förnyats på många andra vägar."
Sundén nämner även att predikanterna i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen vill iföra sig den svenska kyrkans prästdräkt utan att prästvigas. Denna företeelse "kastar ... ett skarpt ljus över den svenska kyrkan själv, vars präster så gärna tycks vilja iföra sig den romerska skruden utan att vara vigda enligt Roms riter. Företeelsen visar att den svenska lutherska ordningen tillhör en svunnen tid..."
Hmm. Även idag har vi gott om "katoliserande tendenser" bland det svenska prästerskapet.
Sundén citerar även den åldrande Lammenais: "Jag är inte förvånad över att ni lämnat protestantismen, en ren negation, där det är omöjligt för förnuftet att finna vila och som lika litet kan tillfredsställa hjärtat."
Även G.K. Chesterton i England betonade förnuftets roll i den katolska världsbilden. Men Sundén visar också Lammenais kritik:
"Mitt (samvete) befaller mig att marschera med mänskligheten, som Gud leder...Såsom Kristi lärjunge, icke kyrkans, skiljer jag mig helt från den senares dogmatism för att hålla mig till den förres undervisning, till hans lag, som han kallade livets lag, den oföränderliga, eviga, emedan den icke är någon annan än naturens suveräna, oföränderliga och nödvändiga lag."
Vad sägs om Hjalmar Sundéns essäsamling från 1956:
Sjuttiotredje psalmen
Att välja livsåskådning
Ett samtal med Henri Bergson
Carl Gustav Jung
Omvändelserna till katolicismen
Helvetet då och nu
Bevisen för Guds existens
Arbetarprästerna
Den röda domprosten
Om ödestro och gudstro
Jeanne d'Arc
Om den religiösa erfarenheten
Lite kommentarer. Samtalet med Henri Bergson är inte fiktivt, det ägde faktiskt rum den 23 april 1934. Essän är ett utdrag ur ett brev som Sundén skrev strax efter mötet. Den röde domprosten är engelsmannen Hewlett Johnson, domprost i Manchester, som fick Stalins fredspris.
Men intressantast är förstås essän Omvändelserna till katolicismen. Att Sverige fick en våg av konvertering under mellan- och efterkrigstiden beror enligt Sundén dels på prästbristen i den svenska kyrkan, dels på ett starkt kulturellt inflytande från Lammenais och Nathan Söderblom. Den franska kultur som J.A. Eklund varnade för - eftersom den skulle leda till sekularisering - kom istället med oanad kraft in över Sverige, förmedlad av bl a den unge Söderblom. Även för anglikansk högkyrklighet betydde Lammenais en viktig impuls.
Sundén skriver: "Då man i våra dagar finner hur gamla kamrater från skol- och studentåren låter sig upptagas i den katolska kyrkan, hör man ibland liksom ett eko av de Augustinska versionerna i det som berättas."
Skulle vara roligt att veta vilka kamrater han tänker på.
Vidare: "Svenskars omvändelse till katolicismen sammanhänger, tror jag, främst med den kontakt med franskt andligt liv som förmedlades av Söderblom och sedan förnyats på många andra vägar."
Sundén nämner även att predikanterna i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen vill iföra sig den svenska kyrkans prästdräkt utan att prästvigas. Denna företeelse "kastar ... ett skarpt ljus över den svenska kyrkan själv, vars präster så gärna tycks vilja iföra sig den romerska skruden utan att vara vigda enligt Roms riter. Företeelsen visar att den svenska lutherska ordningen tillhör en svunnen tid..."
Hmm. Även idag har vi gott om "katoliserande tendenser" bland det svenska prästerskapet.
Sundén citerar även den åldrande Lammenais: "Jag är inte förvånad över att ni lämnat protestantismen, en ren negation, där det är omöjligt för förnuftet att finna vila och som lika litet kan tillfredsställa hjärtat."
Även G.K. Chesterton i England betonade förnuftets roll i den katolska världsbilden. Men Sundén visar också Lammenais kritik:
"Mitt (samvete) befaller mig att marschera med mänskligheten, som Gud leder...Såsom Kristi lärjunge, icke kyrkans, skiljer jag mig helt från den senares dogmatism för att hålla mig till den förres undervisning, till hans lag, som han kallade livets lag, den oföränderliga, eviga, emedan den icke är någon annan än naturens suveräna, oföränderliga och nödvändiga lag."
onsdag, oktober 28, 2009
Nazianzen om kyrkan
Gregorius Nazianzen tycks se naturligt på hierkarki och kyrkan (Oratio 2). Han hänvisar till kroppen. En del av kroppen (hjärnan antagligast) regerar och presiderar över resten. Alltså ett biologiskt och naturligt faktum. Gud ordinerar på samma naturliga sätt kyrkan både genom försyn och genom jämlikhet, säger Gregorius. Försyn eller jämlikhet? Det betyder ju i princip allt och ingenting - alltså inte så likt den biologiska kroppen. Eller?
Därefter tar han upp pastoral verksamhet. Den är till endast för de som kan få ut något av det. Likadant med kyrkliga regler. Endast för de som mår bra av det. Gud har vävt samman allt så att den som får ut något av det kan använda sig av pastorala omsorger och pastorala bruk. Detta måste betyda att de som inte så väl kan tillägna sig detta inte heller berörs så mycket av kyrkan.
Han tänker sig en tvådelning av människor: de som mår väl av ledning i ord och handling och de som står så nära Gud och har en tillräcklig moralisk nivå att de passar som lärare och pastorer. De senare utför andliga funktioner i kroppen, de utför intellektuella funktioner i själen. Målet för hela verksamheten är enheten, alltså enheten mellan de som saknar och de som har. Denna enhet ska sikta på att vara värdig Kristus. Och huvudmannen för oss alla är Kristus.
Därefter tar han upp pastoral verksamhet. Den är till endast för de som kan få ut något av det. Likadant med kyrkliga regler. Endast för de som mår bra av det. Gud har vävt samman allt så att den som får ut något av det kan använda sig av pastorala omsorger och pastorala bruk. Detta måste betyda att de som inte så väl kan tillägna sig detta inte heller berörs så mycket av kyrkan.
Han tänker sig en tvådelning av människor: de som mår väl av ledning i ord och handling och de som står så nära Gud och har en tillräcklig moralisk nivå att de passar som lärare och pastorer. De senare utför andliga funktioner i kroppen, de utför intellektuella funktioner i själen. Målet för hela verksamheten är enheten, alltså enheten mellan de som saknar och de som har. Denna enhet ska sikta på att vara värdig Kristus. Och huvudmannen för oss alla är Kristus.
söndag, september 06, 2009
Ovan där
"Man ska inte lura i barn att det finns en himmel som mormor kommer till när hon dör" - hör man ibland sägas i olika varianter. Och mången präst är försiktig med sinnliga beskrivningar av ovan där.
Annorlunda då med buddhisterna. "Den mindre sutran" eller THE SMALLER SUKHAVATIVYUHA SUTRA som är en helig skrift för alla buddhister inom Jodo Shin eller Rena Landets inriktning - vilket är de flesta - tvekar inte med de sinnliga beskrivningarna av Buddhalandet.
Efter en lång presentation av intressanta personligheter som bor där följer tämligen exakta beskrivningar av allt vackert vi kan se när vi kommer till Sukhavati. Ädelstenar och vacker natur, musikinstrument och levande musik, vars skönhet trollbinder sex gånger om dygnet, god och riklig förtäring, fåglar som sjunger de heliga namnen.
Sutran är noga med att betona avsaknaden av allt fult, all ont, allt lågt och smått. Över allt skiner det obegränsade Ljuset från Amitayus ändlösa medkänsla.
Den kristne himmelslängtaren trivs i denna miljö och undrar över den försagda blygheten i väst.
Annorlunda då med buddhisterna. "Den mindre sutran" eller THE SMALLER SUKHAVATIVYUHA SUTRA som är en helig skrift för alla buddhister inom Jodo Shin eller Rena Landets inriktning - vilket är de flesta - tvekar inte med de sinnliga beskrivningarna av Buddhalandet.
Efter en lång presentation av intressanta personligheter som bor där följer tämligen exakta beskrivningar av allt vackert vi kan se när vi kommer till Sukhavati. Ädelstenar och vacker natur, musikinstrument och levande musik, vars skönhet trollbinder sex gånger om dygnet, god och riklig förtäring, fåglar som sjunger de heliga namnen.
Sutran är noga med att betona avsaknaden av allt fult, all ont, allt lågt och smått. Över allt skiner det obegränsade Ljuset från Amitayus ändlösa medkänsla.
Den kristne himmelslängtaren trivs i denna miljö och undrar över den försagda blygheten i väst.
Den gamla vanliga märkliga världen
Iris Murdoch har en välbehövlig antidot till den rätt så populära föreställningen om att att vi har lämnat ett "förtrollad värld" där religion fungerade väl med sitt metaforiska och mytiska språk, att vi omöjligen kan återgå till denna "enchanted world". Så här skriver hon i sin "Above the Gods":
""We have not been driven out of a brightly coloured mythical world which now belongs to a false illusioned past, leaving us with many facts, an imageless striving and an expressive language...We still live in the old familiar mysterious world and explain and clarify and celebrate it in the old endlessly fertile and inventive modes of speech..."
Man ser där en ordentlig känga åt voluntarister och postmoderna läsarter, men också åt hela föreställningen om att världen på något sätt skulle vara uttömd på betydelse eller att vi moderna människor inte är intresserade längre.
Tvärtom, säger Murdoch, är universum mer fantastisk och intressant och fullt av gudomliga innebörder och hierarkier, framför allt i den ökande matematiska kunskapen om det. Det högsta goda blir alltmer nödvändigt att lära känna i en värld som inte fixar rättvisa på ett elementärt plan ens. Och den verkliga skönheten har vi bara börjat upptäcka.
Vi kan alltså läsa Dante med full behållning även idag !
""We have not been driven out of a brightly coloured mythical world which now belongs to a false illusioned past, leaving us with many facts, an imageless striving and an expressive language...We still live in the old familiar mysterious world and explain and clarify and celebrate it in the old endlessly fertile and inventive modes of speech..."
Man ser där en ordentlig känga åt voluntarister och postmoderna läsarter, men också åt hela föreställningen om att världen på något sätt skulle vara uttömd på betydelse eller att vi moderna människor inte är intresserade längre.
Tvärtom, säger Murdoch, är universum mer fantastisk och intressant och fullt av gudomliga innebörder och hierarkier, framför allt i den ökande matematiska kunskapen om det. Det högsta goda blir alltmer nödvändigt att lära känna i en värld som inte fixar rättvisa på ett elementärt plan ens. Och den verkliga skönheten har vi bara börjat upptäcka.
Vi kan alltså läsa Dante med full behållning även idag !
söndag, maj 24, 2009
Trons högskola
Två gamla gubbar möts utanför ICA.
- Men tjenare Emil, hur är det. Jag trodde du var död !
- Det är lugnt, hör du du. Jag hade int' tänkt dö jag.
- Nähä. Vad ska du göra istället?
- Högskola. Om du har tron så.
- Ja då behöv jag inte sörja den dagen då !
- Så sant så.
Det är en oehörd sanning, som Hjalmar Sundén sa på sin tid, att döden inte finns för en katolik eller för en kristen med ortodox tro. En elev som ville vara materialist och ateist, sa nyligen i ett seminarium att det är mycket tuffare att vara materialist och se döden i vitögat. En kristen elev instämde. Det är tuffare. Lite mer bestämt och ganska heoriskt. Som kristen försvann ju döden en påskmorgon för länge sen. Det blir liksom ett mer öppet och generöst slut på kroppens liv. Det vore som tuffare att ha en definitiv avslutning som är lite scary. Lite mer ordning och reda.
Gamla gubbar och unga filosofer. För en del finns döden, för andra inte. Vilket är tuffast?
- Men tjenare Emil, hur är det. Jag trodde du var död !
- Det är lugnt, hör du du. Jag hade int' tänkt dö jag.
- Nähä. Vad ska du göra istället?
- Högskola. Om du har tron så.
- Ja då behöv jag inte sörja den dagen då !
- Så sant så.
Det är en oehörd sanning, som Hjalmar Sundén sa på sin tid, att döden inte finns för en katolik eller för en kristen med ortodox tro. En elev som ville vara materialist och ateist, sa nyligen i ett seminarium att det är mycket tuffare att vara materialist och se döden i vitögat. En kristen elev instämde. Det är tuffare. Lite mer bestämt och ganska heoriskt. Som kristen försvann ju döden en påskmorgon för länge sen. Det blir liksom ett mer öppet och generöst slut på kroppens liv. Det vore som tuffare att ha en definitiv avslutning som är lite scary. Lite mer ordning och reda.
Gamla gubbar och unga filosofer. För en del finns döden, för andra inte. Vilket är tuffast?
Brentanos förnyelse
Mäster Brentano skrev på sin tid den revolutionerande satsen, som skulle påverka ett sekel av psykologer, filosofer och teologer:
"Varje psykisk fenomen karaktäriseras av vad skolastikerna på medeltiden kallade den intentionella icke-existensen hos ett objekt, vilket vi skulle vilja kalla - inte helt utan vaghet - referensen till ett innehåll, riktadheten (Richtung) gentemot ett objekt (som i det här sammahanget inte förstås som något verkligt) eller den "immanenta förmålsligheten".
Egentligen är detta ett tema från Thomas av Aquinas och andra kristna tänkare på medeltiden. Att människan siktar och därmed orienterar sig på det kommande eller på det värdefulla i den närmaste eller fjärmaste framtiden - det är intentionalitet i en av dess betydelser.
Varför är denna insikt så revolutionerande? Jo för att det kommande, det tillblivande, den skapande verkligheten är en riktad-het. Översatt till trons dynamik är det maranata - kom Herre! I trosbekännelsens slutord "den kommande världens liv" kan vi se, inte en empirisk exptrapolering som ett sekventiellt
"sedan", vilket vore rätt platt, utan en orientering i nuet, som hjärtats kompassnål mot norr.
En av Brentanos elever var Edmund Husserl, grundare av den "rena" fenomenologin. Husserls sekreterare och elev var Edith Stein, en viktig person för oss katoliker. Genomgående är intentionaliteten en central kvalitet i den heliga verkligheten där våra psyken är inbäddade som projekt. Genom riktadheten skall himmelriket komma, ja det är redan här.
Men hans revolutionerande insikt angår också alla som är intresserade av människans intellektuella och andliga liv. Varje psykisk akt - alltså både vårt vakna medvetna liv och omedvetna drömliv - har ett intentionellt objekt av något slag. När vi föreställer oss något finns objektet där som representation, när vi fäller ett omdöme är det intentionella objektet något som avvisas eller accepteras, när vi begär något så har det intentionella objektet en rad begärsegenskaper. I alla fallen är det fråga om referensens icke-existens.
Alla som har hund, vet hur starka intentionella objekt (en bit stek som fallit på gräsmattan) är för hunden. Genom att vi inte har en ljudlig språklig ridå mellan hundens psyke och begärandet av objektet, syns det tydligare för oss som observerar. Köttbiten är icke-existerande i sin intentionella objektform, långt senare kommer den fysiska köttbiten in i munnen på hunden. Där upphör snarast dess begärsform och nya intentioner dyker upp i hundens intentionalitet, t ex en varm solplats att smälta maten på eller husse som en väg till fler icke-existerande intentionella objekt (köttbitar).
Referensens icke-existens är det som möjliggör handling och kreativitet. Därför kan aldrig empiriometriska metoder säga något om det andliga livet. Eftersom icke-existerande intentionella objekt ännu inte materialiserats (hunden äter upp köttbiten) kan inte observationer av fysiska ting inte säga något om denna centrala verklighet. Eftersom intentioner inte heller är sinnesdata, kan psykologisk empirism inte behandla dessa vitala processer.
Att Brentano lånar från kristen filosofi är väl uppenbart, det är helt ok för mig. Han förnyar ändå intentionalitetsbegreppet och ser till att det inte blir ren psykologi i behandlingen av de fenomen som betyder mest för människans skapande verklighet. Om det icke-existerande intentionella föremålet var helt inbäddat i det mänskliga psyket skulle det bli psykologiskt; frågan är om detta var Thomas tanke. Hos Kant är det säkerligen så. Hos Brentano är det dock inte så, där är fenomenet självständigt och likaså referensen i människans intentioner. Husserl skulle gå vidare på samma väg.
"Varje psykisk fenomen karaktäriseras av vad skolastikerna på medeltiden kallade den intentionella icke-existensen hos ett objekt, vilket vi skulle vilja kalla - inte helt utan vaghet - referensen till ett innehåll, riktadheten (Richtung) gentemot ett objekt (som i det här sammahanget inte förstås som något verkligt) eller den "immanenta förmålsligheten".
Egentligen är detta ett tema från Thomas av Aquinas och andra kristna tänkare på medeltiden. Att människan siktar och därmed orienterar sig på det kommande eller på det värdefulla i den närmaste eller fjärmaste framtiden - det är intentionalitet i en av dess betydelser.
Varför är denna insikt så revolutionerande? Jo för att det kommande, det tillblivande, den skapande verkligheten är en riktad-het. Översatt till trons dynamik är det maranata - kom Herre! I trosbekännelsens slutord "den kommande världens liv" kan vi se, inte en empirisk exptrapolering som ett sekventiellt
"sedan", vilket vore rätt platt, utan en orientering i nuet, som hjärtats kompassnål mot norr.
En av Brentanos elever var Edmund Husserl, grundare av den "rena" fenomenologin. Husserls sekreterare och elev var Edith Stein, en viktig person för oss katoliker. Genomgående är intentionaliteten en central kvalitet i den heliga verkligheten där våra psyken är inbäddade som projekt. Genom riktadheten skall himmelriket komma, ja det är redan här.
Men hans revolutionerande insikt angår också alla som är intresserade av människans intellektuella och andliga liv. Varje psykisk akt - alltså både vårt vakna medvetna liv och omedvetna drömliv - har ett intentionellt objekt av något slag. När vi föreställer oss något finns objektet där som representation, när vi fäller ett omdöme är det intentionella objektet något som avvisas eller accepteras, när vi begär något så har det intentionella objektet en rad begärsegenskaper. I alla fallen är det fråga om referensens icke-existens.
Alla som har hund, vet hur starka intentionella objekt (en bit stek som fallit på gräsmattan) är för hunden. Genom att vi inte har en ljudlig språklig ridå mellan hundens psyke och begärandet av objektet, syns det tydligare för oss som observerar. Köttbiten är icke-existerande i sin intentionella objektform, långt senare kommer den fysiska köttbiten in i munnen på hunden. Där upphör snarast dess begärsform och nya intentioner dyker upp i hundens intentionalitet, t ex en varm solplats att smälta maten på eller husse som en väg till fler icke-existerande intentionella objekt (köttbitar).
Referensens icke-existens är det som möjliggör handling och kreativitet. Därför kan aldrig empiriometriska metoder säga något om det andliga livet. Eftersom icke-existerande intentionella objekt ännu inte materialiserats (hunden äter upp köttbiten) kan inte observationer av fysiska ting inte säga något om denna centrala verklighet. Eftersom intentioner inte heller är sinnesdata, kan psykologisk empirism inte behandla dessa vitala processer.
Att Brentano lånar från kristen filosofi är väl uppenbart, det är helt ok för mig. Han förnyar ändå intentionalitetsbegreppet och ser till att det inte blir ren psykologi i behandlingen av de fenomen som betyder mest för människans skapande verklighet. Om det icke-existerande intentionella föremålet var helt inbäddat i det mänskliga psyket skulle det bli psykologiskt; frågan är om detta var Thomas tanke. Hos Kant är det säkerligen så. Hos Brentano är det dock inte så, där är fenomenet självständigt och likaså referensen i människans intentioner. Husserl skulle gå vidare på samma väg.
lördag, april 25, 2009
Gud som reservdäck
Hur mår kyrkan idag? Oasrörelsen tycks på ett vettigt sätt ställa denna fråga.
Hur mår kyrkan? Beror på gudsuppfattningen, kantänka.
Hörde i en predikan så pricksäker bild. Du kör med din bil och tänker humanistiskt. Det är jag, det är bilen och vår mänskliga verklighet där vi förverkligar oss efter bästa förmåga. Vi har en bra värdegrund att stå på.
Så får vi punktering nånstans långt mellan orterna i Västerbotten. Bara myrar så långt ögat kan se. Vi känner oss ensamma och drabbade. Humanismen hjälper inte här.
MEN! Nu har vi dock Gud i bakluckan som ett reservdäck! Och vi förväntar oss att detta reservdäck ska vara i bra form och pumpat med rätt ringtryck. Vi får nu tillbe och tacka, vi får bekänna vår synd och vår sorg och prisa Frälsaren. Sakramenten tar hand om alltihop, framför allt i form av reservdäcket. Ja, vi samarbetar förstås och monterar med domkraft och nycklar.
Jojomen. Gud som reservdäck.
Bara däcket är på kan vi fara vidare och åter koncentrera oss på att förverkliga den exklusiva humanismen.
Hur mår kyrkan? Beror på gudsuppfattningen, kantänka.
Hörde i en predikan så pricksäker bild. Du kör med din bil och tänker humanistiskt. Det är jag, det är bilen och vår mänskliga verklighet där vi förverkligar oss efter bästa förmåga. Vi har en bra värdegrund att stå på.
Så får vi punktering nånstans långt mellan orterna i Västerbotten. Bara myrar så långt ögat kan se. Vi känner oss ensamma och drabbade. Humanismen hjälper inte här.
MEN! Nu har vi dock Gud i bakluckan som ett reservdäck! Och vi förväntar oss att detta reservdäck ska vara i bra form och pumpat med rätt ringtryck. Vi får nu tillbe och tacka, vi får bekänna vår synd och vår sorg och prisa Frälsaren. Sakramenten tar hand om alltihop, framför allt i form av reservdäcket. Ja, vi samarbetar förstås och monterar med domkraft och nycklar.
Jojomen. Gud som reservdäck.
Bara däcket är på kan vi fara vidare och åter koncentrera oss på att förverkliga den exklusiva humanismen.
onsdag, april 22, 2009
Guds överrumplande skönhet
"Oförmåga att förstå religionens kraft är oförmåga att förstå den moderna världen" lär Tony Blair ha sagt.
Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen The Reader där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.
Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.
Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?
Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.
Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:
"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."
Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen The Reader där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.
Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.
Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?
Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.
Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:
"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."
söndag, april 19, 2009
Rigid försvarsinriktad katolicism?
För den som lyssnar på EWTN och läser The Rock eller First Things kan ett leende sprida sig över läpparna när följande rader från Robert Bellah lyser fram på datorskärmen (särskilt de sista som jag kursiverat):
"following Taylor's argument in "A Catholic Modernity?" we can see that it is a continuing engagement with modernity, including for Americans the deeply Protestant form of our modernity, that is necessary. It is my belief that this is potentially a Catholic momen in American cultural history and that Protestants and Catholics alike badly need an infusion of the analogical imagination to help us overcome the cultural confusion into which we have fallen. Whether, in actuality, an increasingly defensive and doctrinally rigid Catholicism can take advantage of that moment remains to be seen." (s467, The Robert Bellah Reader)
Bland unga idag är det knappast en brottning med moderniteten som är aktuell. Det är snarare en väckning ur en törnrosa-sömn till en post-modern och post-liberal verklighet. Skulle kanske tro att Bellah, liksom Taylor och MacIntyre, redan är "historiskt intressanta" snarare än aktuella. Den katolicism som Bellah uppfattar som "increasingly defensive" är väl ungefär vad Ignatius av Antiokia, Ireneus och Origines står för, alltså vår gamla - och rikligt diversifierade - tro. Alla vägar bär till Rom. Och beroende på hur man kör kan den nog upplevas som läromässigt rigid.
Som en superliberal frimiklare och god vän en gång utbrast i chockerad ton: "Menar du att du lyder Rom på 2000-talet!?"
"following Taylor's argument in "A Catholic Modernity?" we can see that it is a continuing engagement with modernity, including for Americans the deeply Protestant form of our modernity, that is necessary. It is my belief that this is potentially a Catholic momen in American cultural history and that Protestants and Catholics alike badly need an infusion of the analogical imagination to help us overcome the cultural confusion into which we have fallen. Whether, in actuality, an increasingly defensive and doctrinally rigid Catholicism can take advantage of that moment remains to be seen." (s467, The Robert Bellah Reader)
Bland unga idag är det knappast en brottning med moderniteten som är aktuell. Det är snarare en väckning ur en törnrosa-sömn till en post-modern och post-liberal verklighet. Skulle kanske tro att Bellah, liksom Taylor och MacIntyre, redan är "historiskt intressanta" snarare än aktuella. Den katolicism som Bellah uppfattar som "increasingly defensive" är väl ungefär vad Ignatius av Antiokia, Ireneus och Origines står för, alltså vår gamla - och rikligt diversifierade - tro. Alla vägar bär till Rom. Och beroende på hur man kör kan den nog upplevas som läromässigt rigid.
Som en superliberal frimiklare och god vän en gång utbrast i chockerad ton: "Menar du att du lyder Rom på 2000-talet!?"
Materialistisk heroism
Att naturvetenskap fungerar som personlig religion är ingenting nytt. Men i vår tid är det en smula roande när vi ser starka uttryck för det. Vic Mansfield berättar i sin "Head and Heart" om en vän som fått den allvarliga formen av Parkinson och avvisar alla sympatiyttringar med: "Snart vet vi hur vi ska bota den!" Jag hörde talas om en man som någon dag innan han dog i cancer sa till sina barn: "Jag ska upplösas i mineraler, underbart! All kärlek borta!"
Nu stöts förstås många bort av den stöddiga och självupptagna attityden hos reduktiv vetenskaplig religiositet. Ofta höggljudd, kaxig och ganska ful i sitt uppträdande, är nog fortfarande denna form av religion ganska vanlig i vår tid. Kanske är den ändå på upphällningen eftersom ny forskning ständigt stöter på andliga faktorer och måste ta dem på allvar.
Men kan man inte tänka sig att Herren på domens dag ser sympatiskt på själva allvaret och hängivelsen hos de religiöst materialistiska? Det är ändå ganska heroiskt. Liksom coolt.
Nu stöts förstås många bort av den stöddiga och självupptagna attityden hos reduktiv vetenskaplig religiositet. Ofta höggljudd, kaxig och ganska ful i sitt uppträdande, är nog fortfarande denna form av religion ganska vanlig i vår tid. Kanske är den ändå på upphällningen eftersom ny forskning ständigt stöter på andliga faktorer och måste ta dem på allvar.
Men kan man inte tänka sig att Herren på domens dag ser sympatiskt på själva allvaret och hängivelsen hos de religiöst materialistiska? Det är ändå ganska heroiskt. Liksom coolt.
Bibelskafferiet
Förr i tiden kunde folk mer om Gamla Testamentet. Det innebar mer bilder, mer "guided imagery" och en mer innehållsrik "mindfullness" än den som serveras nu för tiden som ju är en sorts lättmjölksbuddhism kanske. En masugnsarbetare i Viktor Rydbergs "De vandrande Djäknarne" referererar behändigt till Jakob som hade en sten som huvudkudde när de entusiastiska djäknarne från Växsjö gymnasiium berättar hur de sover när de är ute och vandrar på sina lov. Och korporal Brant, en av romanens stora figurer, tolkar brukspatronens ondska med hjälp av de bibliska psalmerna för att förstå rätt vad som drabbar en levande människa.
Bibelkunniga har ett veritabelt skafferi att hämta perspektiv från. Bilder, citat, topologiska perspektiv, bönesuckar (rejäla mantras) och förebilder både i nöd och lust finns i det skafferiet. En god vän till mig hade god tillgång till detta skafferi - i tid och otid. Minns särskilt en gång då vi i en av Londons parker stupade rakt in i en gayparad. Vännen skrattade högt och ropade på Glommersk västerbottniska:
"Man byggde offeraltaren, obelisker och avgudar på höjderna och under alla stora träd. Det fanns till och med manliga tempelprostituerade i landet, och folket i Juda blev lika moraliskt förfallet som de hednafolk Herren hade drivit bort för att bereda dem plats."
Ingen tog illva vid sig. Det var ju på svenska. Och han var hejdlöst munter, kanske för att Skriften verkligen beskriver världen. Eller så var han en sån där glad-tokig fanatiker som hyser ålderdomliga åsikter. Men det som stämde.
Bibelkunniga har ett veritabelt skafferi att hämta perspektiv från. Bilder, citat, topologiska perspektiv, bönesuckar (rejäla mantras) och förebilder både i nöd och lust finns i det skafferiet. En god vän till mig hade god tillgång till detta skafferi - i tid och otid. Minns särskilt en gång då vi i en av Londons parker stupade rakt in i en gayparad. Vännen skrattade högt och ropade på Glommersk västerbottniska:
"Man byggde offeraltaren, obelisker och avgudar på höjderna och under alla stora träd. Det fanns till och med manliga tempelprostituerade i landet, och folket i Juda blev lika moraliskt förfallet som de hednafolk Herren hade drivit bort för att bereda dem plats."
Ingen tog illva vid sig. Det var ju på svenska. Och han var hejdlöst munter, kanske för att Skriften verkligen beskriver världen. Eller så var han en sån där glad-tokig fanatiker som hyser ålderdomliga åsikter. Men det som stämde.
lördag, april 11, 2009
Kristendomen och den sexuella samtiden
Charles Taylor (läser honom långsamt...) har stora besvär med kyrkan och sexualiteten i sin skrift A secular Age (2007):
"In fact the present position of the Vatican seems to want to retain the most rigid moralism in the sexual field, relaxing nothing of the rules, with the result that people with irregular sexual lives are supposed to be automatically denied the sacraments, while as-yet-convinced mafiosi, not to speak of unrepentant latifundistas in the Third World, and Roman aristocrats with enought clout to wangle an anullment, find no bar." (s. 503)
Vad han tycks glömma, och det genomgående i sin ordrika skrift, är att Gud, kvinnan och mannen är en triad som alltid genomsyrat det goda sexuella livet integrerat i äktenskap och familj - till skillnad från alla de andra formerna av sex. Dessa andra former kom inte på 1920-talet som Taylor tycks tro, eller kanske lite tidigare genom Freud och andra. De andra formerna tycks efter syndafallet alltid ha funnits närvarande i hedniska eller halvhedniska samhällen: sex som isolerad njutning, sex som härskarmakt, sex som självförhärligande, sex som gudomlig makt, antingen kvinnlig ller manlig, alltså fallosdyrkan i gammal känd hednisk mening, sex som ett sätt att begära världen, begära livet, begära sin egen existens. Det är denna sexualitet som alltid tycker att man borde "relax the rules" eller vara tolerant mot alla sexuella intressen, eller göra sex heligt som tantran och taoismen. Naturligtvis i det sunda syftet att "bekämpa det kristna föraktet för kroppen"
och liknande deviser.
Bakom Taylors problem ligger säkert flera faktorer, bl a hans märkliga historiska inställning:
"The fateful feature of Reform-clericalism, which eretcs such a barrier between the Church and contemporary society..."
Just det, kristendomen har aldrig varit så förtjust i samtidens definition av ett gott samhälle. Synd att Taylor inte kikat lite på kristendomens radikala karaktär från början av dess historia. Att organisation, politik och lärobyggnad genomfarit många äventyrliga turer ändrar inte detta ursprung. "Mitt rike är inte av denna världen".
Att hedniska former för sexuellt kul, med passande stöd från medicin och sexologi, Playboy och RFSU, har återvänt med stor kraft i vår tid - särskilt med internets stöd - är inte så märkvärdigt ur kristen synpunkt. Det är snarare det gamla vanliga. Och ungefär lika tråkigt som vanligt när spänningen lagt sig och frestelsen är avslöjad. Taylors försök att göra intressant historia av det hela är förståelig ut skrivarsynpunkt. Det låter som om det händer något nytt. Men Från Petronius, över de Sade till Henry Miller är det rätt enahanda. Medan Gud som Schillebeckx sa "alltid är ny".
Dock menar Taylor att sådana 1600-talskatoliker som Frans av Sales, Fenelon och Pascal "offered an incomparably deeper vision " - bra brasklapp, väldigt självmotsägande (särskilt vad gäller Pascal!). Men genomgående i kristendomen finns samma budskap: när sexualitet är integrerad med Gud är allt glädje och inga moralistiska regler kan beröra detta. Och inte lär kristendomen någonsin passa in i den tid som Taylor kallar Age of Authenticity, förmodligen för att det mest autentiska finns i Kristus, inte i samtiden.
Taylor kan inte förstå kyrkans triad Gud-kvinna-man - vilket han i ett rannsakande ögonblick medger: "I can't pretend to be able to explain this..." (s. 498)
Nej just det. Kom in i kyrkan ett tag får du se. Världen blir väldigt stor därinifrån.
"In fact the present position of the Vatican seems to want to retain the most rigid moralism in the sexual field, relaxing nothing of the rules, with the result that people with irregular sexual lives are supposed to be automatically denied the sacraments, while as-yet-convinced mafiosi, not to speak of unrepentant latifundistas in the Third World, and Roman aristocrats with enought clout to wangle an anullment, find no bar." (s. 503)
Vad han tycks glömma, och det genomgående i sin ordrika skrift, är att Gud, kvinnan och mannen är en triad som alltid genomsyrat det goda sexuella livet integrerat i äktenskap och familj - till skillnad från alla de andra formerna av sex. Dessa andra former kom inte på 1920-talet som Taylor tycks tro, eller kanske lite tidigare genom Freud och andra. De andra formerna tycks efter syndafallet alltid ha funnits närvarande i hedniska eller halvhedniska samhällen: sex som isolerad njutning, sex som härskarmakt, sex som självförhärligande, sex som gudomlig makt, antingen kvinnlig ller manlig, alltså fallosdyrkan i gammal känd hednisk mening, sex som ett sätt att begära världen, begära livet, begära sin egen existens. Det är denna sexualitet som alltid tycker att man borde "relax the rules" eller vara tolerant mot alla sexuella intressen, eller göra sex heligt som tantran och taoismen. Naturligtvis i det sunda syftet att "bekämpa det kristna föraktet för kroppen"
och liknande deviser.
Bakom Taylors problem ligger säkert flera faktorer, bl a hans märkliga historiska inställning:
"The fateful feature of Reform-clericalism, which eretcs such a barrier between the Church and contemporary society..."
Just det, kristendomen har aldrig varit så förtjust i samtidens definition av ett gott samhälle. Synd att Taylor inte kikat lite på kristendomens radikala karaktär från början av dess historia. Att organisation, politik och lärobyggnad genomfarit många äventyrliga turer ändrar inte detta ursprung. "Mitt rike är inte av denna världen".
Att hedniska former för sexuellt kul, med passande stöd från medicin och sexologi, Playboy och RFSU, har återvänt med stor kraft i vår tid - särskilt med internets stöd - är inte så märkvärdigt ur kristen synpunkt. Det är snarare det gamla vanliga. Och ungefär lika tråkigt som vanligt när spänningen lagt sig och frestelsen är avslöjad. Taylors försök att göra intressant historia av det hela är förståelig ut skrivarsynpunkt. Det låter som om det händer något nytt. Men Från Petronius, över de Sade till Henry Miller är det rätt enahanda. Medan Gud som Schillebeckx sa "alltid är ny".
Dock menar Taylor att sådana 1600-talskatoliker som Frans av Sales, Fenelon och Pascal "offered an incomparably deeper vision " - bra brasklapp, väldigt självmotsägande (särskilt vad gäller Pascal!). Men genomgående i kristendomen finns samma budskap: när sexualitet är integrerad med Gud är allt glädje och inga moralistiska regler kan beröra detta. Och inte lär kristendomen någonsin passa in i den tid som Taylor kallar Age of Authenticity, förmodligen för att det mest autentiska finns i Kristus, inte i samtiden.
Taylor kan inte förstå kyrkans triad Gud-kvinna-man - vilket han i ett rannsakande ögonblick medger: "I can't pretend to be able to explain this..." (s. 498)
Nej just det. Kom in i kyrkan ett tag får du se. Världen blir väldigt stor därinifrån.
tisdag, april 07, 2009
Albertus Magnus i nutiden
- Man måste ju vara kärnfysiker för att klara den här A-kursen i religion, sa den stora killen som jobbade på en isbrytare i Bottenviken och skulle pröva upp ett betyg. (Vi jobbade via msn och webbstöd).
- Jodå, sa jag. Men du är väl smart?
- Till exempel det här med själen – var finns en sån?
Och jag tog Albert Magnus metod, för den är kort och koncis. (Alla Ok. är från isbrytaren i Bottenviken, alla Ok? Från mig).
Du märker just nu att allt som händer i din skalle och din kropp börjar och slutar. Tankar startar och upphör. Känslor dyker upp och försvinner. Sensationer i din kropp kommer och går. Ok. Men ingen process är kontinuerlig som fenomen i ditt medvetande, eller hur? Ok. Ingenting går på utan förändring. Allting växlar och börjar och slutar och dyker upp igen lite annorludna – och så vidare. Ok. Detta kallar Albert Magnus begränsade processer. Nu ska du frigöra Gud från dessa begränsade processer. Du ska städa i farstun. Gud kan inte vara något sinnligt, inte någon lite kroppsligt process, inget synligt eller hörbart. Ok? Ok. Gå till nästa nivå. Gud kan inte vara något med egenskaper som ditt tänkande hittar på, varken högt eller lågt, stort eller litet, ont eller gott, vackert eller fult. Alla de där egenskaperna är intellektuella processer som tar slut och börjar igen och tar slut osv. Gud är inget av det. Ok. Gå till nästa spelnivå. Gud kan inte ha någon essens, eller någon varaform – det blir för begränsande. Om en sån form finns kan den också inte finnas. Så ta bort vara från Gud. Han är inget som är i denna begränsade betydelse. Ok? Ok. Vad har du nu kvar? Jo du har glappen mellan alla processer. När en process tagit slut och ingen annan har hunnit börja – där är det ett glapp, ett fönster, en tystnad och en fullständighet. Det är din själ i kontemplation, säger Albert Magnus. Själen är denna kontemplation hela tiden, det är en operation som pågår utan inblanding av något annat. Själen är ett operativt deltagande av Gud i frihet från alla de andra nivåerna av händelser. När du städat i hallen kan du gå in i finrummet och vara med Gud dag efter dag på din isbrytare. Ok? Ok.
- Jaha, sa isbrytarkillen efter en lång paus. Ska man köpa det här? Får jag G på kursen då?
- Upp till dig, sa jag.
- Jodå, sa jag. Men du är väl smart?
- Till exempel det här med själen – var finns en sån?
Och jag tog Albert Magnus metod, för den är kort och koncis. (Alla Ok. är från isbrytaren i Bottenviken, alla Ok? Från mig).
Du märker just nu att allt som händer i din skalle och din kropp börjar och slutar. Tankar startar och upphör. Känslor dyker upp och försvinner. Sensationer i din kropp kommer och går. Ok. Men ingen process är kontinuerlig som fenomen i ditt medvetande, eller hur? Ok. Ingenting går på utan förändring. Allting växlar och börjar och slutar och dyker upp igen lite annorludna – och så vidare. Ok. Detta kallar Albert Magnus begränsade processer. Nu ska du frigöra Gud från dessa begränsade processer. Du ska städa i farstun. Gud kan inte vara något sinnligt, inte någon lite kroppsligt process, inget synligt eller hörbart. Ok? Ok. Gå till nästa nivå. Gud kan inte vara något med egenskaper som ditt tänkande hittar på, varken högt eller lågt, stort eller litet, ont eller gott, vackert eller fult. Alla de där egenskaperna är intellektuella processer som tar slut och börjar igen och tar slut osv. Gud är inget av det. Ok. Gå till nästa spelnivå. Gud kan inte ha någon essens, eller någon varaform – det blir för begränsande. Om en sån form finns kan den också inte finnas. Så ta bort vara från Gud. Han är inget som är i denna begränsade betydelse. Ok? Ok. Vad har du nu kvar? Jo du har glappen mellan alla processer. När en process tagit slut och ingen annan har hunnit börja – där är det ett glapp, ett fönster, en tystnad och en fullständighet. Det är din själ i kontemplation, säger Albert Magnus. Själen är denna kontemplation hela tiden, det är en operation som pågår utan inblanding av något annat. Själen är ett operativt deltagande av Gud i frihet från alla de andra nivåerna av händelser. När du städat i hallen kan du gå in i finrummet och vara med Gud dag efter dag på din isbrytare. Ok? Ok.
- Jaha, sa isbrytarkillen efter en lång paus. Ska man köpa det här? Får jag G på kursen då?
- Upp till dig, sa jag.
Sekulärradions monopol
En syrisk kristen ringer in till Täppas Fogelberg en kväll och provocerar honom lite grann med att jämföra Sverige med Turkiet vad gäller att förfölja kristna. I turkiet gjorde man det med buller och bång, i Sverige sker det mer "fisförnämt" säger han.
Och stackars Täppas faller direkt i fällan. Som den säkre och trolöse sekularist han är börjar han genast prata om vidskepelse och att vårt land inte håller på med sånt längre.
Det är precis så det fungerar. En sekulär fundamentalism, sinnesjukt fri från tron på värdegrunden i kristendomen, sitter i telefonprogrammen på Sverige Radio och har monopolet i sina pratsjuka munnar.
Tänk om nån hackare kunde låta t ex Solace Radio eller Ancient Faith Radio överströmma alla kanaler i sekulärradion under några heliga timmar ! Sen kunde de få fortsätta sitt tunna babbel igen.
Och stackars Täppas faller direkt i fällan. Som den säkre och trolöse sekularist han är börjar han genast prata om vidskepelse och att vårt land inte håller på med sånt längre.
Det är precis så det fungerar. En sekulär fundamentalism, sinnesjukt fri från tron på värdegrunden i kristendomen, sitter i telefonprogrammen på Sverige Radio och har monopolet i sina pratsjuka munnar.
Tänk om nån hackare kunde låta t ex Solace Radio eller Ancient Faith Radio överströmma alla kanaler i sekulärradion under några heliga timmar ! Sen kunde de få fortsätta sitt tunna babbel igen.
onsdag, april 01, 2009
Apolytrosis
Var egyptierna besatta av döden? Nej men de längtade efter himmelriket! Gravbilderna visar präktiga matbord och ett gott liv efter döden. Likaså skildrar koranen häliga njutningar hos Gud efter en positiv dom – en religion för hedonister, säger en elev.
Men religiös intuition pekar ofta på det goda himmelriket – för det mesta villkorligt. För egyptierna var det en rent materiell överföring av gods härifrån till himlen. I kristendomen är det mer subtilt. ”Apolytrosis” är ett kristet juridiskt begrepp som används av de nytestamentliga författarna – människan är friköpt, priset är ”betalt”.
Många ryggar tillbaka lite för juridiska begrepp men Jesus använder dem ofta. Målet för frälsningen är: människan blir försatt i ett annat rättsläge. Hon tillhör inte längre detta jordiska område av förbannelse, död, dödsrike – som hon väl rätteligen borde hamna i !? – utan är förflyttad in i Sonens rike.
Är vi besatta av förbannelse, död, dödsrike och alldeles gratis räddning – ja
kanske för att rätt känna människan. Vad människan är för något kanske för att
i verklig förlåtelse. Det blir en torftig människosyn utan insikten i
rätt känna människan. Vad människan är för något förstår ingen som saknar insikt
att priset är betalt för oss, att vi inte längre längre är av Gud anklagade, vi
är frikända.
Men religiös intuition pekar ofta på det goda himmelriket – för det mesta villkorligt. För egyptierna var det en rent materiell överföring av gods härifrån till himlen. I kristendomen är det mer subtilt. ”Apolytrosis” är ett kristet juridiskt begrepp som används av de nytestamentliga författarna – människan är friköpt, priset är ”betalt”.
Många ryggar tillbaka lite för juridiska begrepp men Jesus använder dem ofta. Målet för frälsningen är: människan blir försatt i ett annat rättsläge. Hon tillhör inte längre detta jordiska område av förbannelse, död, dödsrike – som hon väl rätteligen borde hamna i !? – utan är förflyttad in i Sonens rike.
Är vi besatta av förbannelse, död, dödsrike och alldeles gratis räddning – ja
kanske för att rätt känna människan. Vad människan är för något kanske för att
i verklig förlåtelse. Det blir en torftig människosyn utan insikten i
rätt känna människan. Vad människan är för något förstår ingen som saknar insikt
att priset är betalt för oss, att vi inte längre längre är av Gud anklagade, vi
är frikända.
Den glada vetenskapen
Naturvetenskapliga nördar finns i alla tider. De har snöat in på magin i att observera, ställa upp hypoteser, testa dem och hitta häftiga samband – sen tror de på den absoluta sanningen i detta och går in i nördtillståndet. Verkliga forskare inser att vi endast kan göra smarta gissningar. Allt är endast sannolikheter – vilket är ett ord för vår föreställningsförmåga – och att vi egentligen inte förstår vad verkligheten handlar om. Just därför blir den så stor och alldeles för svår för nörden.
Vi kan se det som arbetsfördelning, förvisso. Observationerna görs ute på gårdsplanen, man testar och prövar och vissa saker funkar, andra inte. Man jobbar, man testar och prövar, man pysslar. Inne i finrummet sitter teologerna och filosoferna. De tänker. Ibland kommer observatörerna in och berättar om något nytt samband de hittat och får svaret: ”Bra gjort! Häftigt! Vi noterar det.” Och så går de ut igen och fösöker hitta fler samband att laborera med.
Lite retsamt och lite ”gammalmodigt” kanske är det faktum att fritiden och njutningen för observatörerna ofta är harmlösa – man går och fiskar i nån sjö eller jagar efter något djur. Man går på hockey och håller på något fotbollslag. Det räcker och blir över som njutning och avkoppling. Teologerna och filosoferna i finrummet kan väl nån gång också fiska lite eller promenera i naturen, och som Bertil Gärtner hållas på IFK. Men i deras liv är njutning och arbete exakt detsamma. Formatet på glädjen är en helt annan än för dem ute på gårdsplanen. Alla rapporter om nördarnas samband fogas in i en kosmisk vision och blir en gestalt som närmar sig Guds vetande och Guds oerhörda glädje. En annan dimension av mening, urskillning och värdemedvetande konkretiseras och vi närmar oss ett annat sätt att leva på jorden. Arbete och lovsång blir ett och detsamma.
Därför inte så konstigt att en viss språkförbistring ändå alltid råder. När observatörerna ”forskar” stannar allt vid smarta gissningar – som delas ut till höger och vänster och ofta hamnar hos fel personer. Sen räcker inte språket eller tänket till för mer. Inget fel i det men vi talar om två världar och det ena saknar mycket i termer av meningsfullhet och hjärtats etik. Ofta kan unga elever utbrista inför en labbrapport: ”Men det här är ju bara meningslöst beskrivande av vad vi gör i labbet!” Precis. Meningen finns nån annanstans, i den verkliga vetenskapen, den ”glada vetenskapen” för att fräckt stjäla Nietzsches uttryck.
Just nu och sedan en tid är humanistiska ämnen mindre prioriterade. Teologin har i Sverige ibland blivit en grå skugga av livsåskådningsvetenskap. Men korta tidspassager räknas inte i det långa loppet. När den verkliga sigfnifikansen i tid-rummet, i kausalitet och interaktivitet börjar uppskattas igen får aktiviteretena mer proportion. De som forskar i samband ute på gården kan då sitta en stund i funrummet och stava på den sakrala läxan.
Vi måste räkna med en viss motsättning. När observatören forskar fram något fint och kommer för att visa det, finns där ett behov att total leitimering. _Se vilken sanning vi har hittat här! När man antyder den metodiska begränsingen i fundet kan forskaren bli alldeles röd i ansiktet av ilska och indignerat springa ut på gårdspalenn igen. Det får an le åt och vänta in den ödmjukhet som riktiga forskare ofta hinner nå – om inte förr så på ålderdomens dagar. Jag tror inte vi ska tycka illa om denna motsättning. Den är så att säga teologiskt försvarbar – det tar tid att forma Guds folk. – Hur lång tid, frågadee en elv. Räkna gärna med 10 000 år till innan vi ser en avgörande skillnad ta form i mänsklighetens öde på jorden. Saker tar tid. ”I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn.”
Vi kan se det som arbetsfördelning, förvisso. Observationerna görs ute på gårdsplanen, man testar och prövar och vissa saker funkar, andra inte. Man jobbar, man testar och prövar, man pysslar. Inne i finrummet sitter teologerna och filosoferna. De tänker. Ibland kommer observatörerna in och berättar om något nytt samband de hittat och får svaret: ”Bra gjort! Häftigt! Vi noterar det.” Och så går de ut igen och fösöker hitta fler samband att laborera med.
Lite retsamt och lite ”gammalmodigt” kanske är det faktum att fritiden och njutningen för observatörerna ofta är harmlösa – man går och fiskar i nån sjö eller jagar efter något djur. Man går på hockey och håller på något fotbollslag. Det räcker och blir över som njutning och avkoppling. Teologerna och filosoferna i finrummet kan väl nån gång också fiska lite eller promenera i naturen, och som Bertil Gärtner hållas på IFK. Men i deras liv är njutning och arbete exakt detsamma. Formatet på glädjen är en helt annan än för dem ute på gårdsplanen. Alla rapporter om nördarnas samband fogas in i en kosmisk vision och blir en gestalt som närmar sig Guds vetande och Guds oerhörda glädje. En annan dimension av mening, urskillning och värdemedvetande konkretiseras och vi närmar oss ett annat sätt att leva på jorden. Arbete och lovsång blir ett och detsamma.
Därför inte så konstigt att en viss språkförbistring ändå alltid råder. När observatörerna ”forskar” stannar allt vid smarta gissningar – som delas ut till höger och vänster och ofta hamnar hos fel personer. Sen räcker inte språket eller tänket till för mer. Inget fel i det men vi talar om två världar och det ena saknar mycket i termer av meningsfullhet och hjärtats etik. Ofta kan unga elever utbrista inför en labbrapport: ”Men det här är ju bara meningslöst beskrivande av vad vi gör i labbet!” Precis. Meningen finns nån annanstans, i den verkliga vetenskapen, den ”glada vetenskapen” för att fräckt stjäla Nietzsches uttryck.
Just nu och sedan en tid är humanistiska ämnen mindre prioriterade. Teologin har i Sverige ibland blivit en grå skugga av livsåskådningsvetenskap. Men korta tidspassager räknas inte i det långa loppet. När den verkliga sigfnifikansen i tid-rummet, i kausalitet och interaktivitet börjar uppskattas igen får aktiviteretena mer proportion. De som forskar i samband ute på gården kan då sitta en stund i funrummet och stava på den sakrala läxan.
Vi måste räkna med en viss motsättning. När observatören forskar fram något fint och kommer för att visa det, finns där ett behov att total leitimering. _Se vilken sanning vi har hittat här! När man antyder den metodiska begränsingen i fundet kan forskaren bli alldeles röd i ansiktet av ilska och indignerat springa ut på gårdspalenn igen. Det får an le åt och vänta in den ödmjukhet som riktiga forskare ofta hinner nå – om inte förr så på ålderdomens dagar. Jag tror inte vi ska tycka illa om denna motsättning. Den är så att säga teologiskt försvarbar – det tar tid att forma Guds folk. – Hur lång tid, frågadee en elv. Räkna gärna med 10 000 år till innan vi ser en avgörande skillnad ta form i mänsklighetens öde på jorden. Saker tar tid. ”I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn.”
Ont om tid
De flesta har ont om tid och även på sin fritid är det ont om tid, även efter pensioneringen är det förvånansvärt ont om tid säger pensionerade vänner.
Hmm. ”Ont om tid”.
Det har kanske med synd att göra? "Det är synd att man har så ont om tid!" Minns hur jag i en utländsk biktstol (passar alltid på att bikta mig för präster utomlands, många lokala pratar så mycket strunt, försöker anpassa sig och vara "pastorala") ärligt bekände mig till en annan tid än världens – av rent inre nödtvång. Att det är på liv och död man måste välja rätt tid. Att byta ”ont om tid” till Hans tid torde vara biktens inre mening.
Den verkliga tiden är hos Messias, sittande på Faderns högra sida.Vi människor däremot, lever den overkliga, ändlösa tiden i vilken vi aldrig har tid. Klippa du som brast för mig, får jag gömma mig i Dig? – vi får gömma oss i Hans tid som inte är vår, inte har egenskapen ”ont-om-tid”.
Vi kan också tala om ond tid och god. Den goda är Hans tid. Den onda står det om i tidningen. Minns en storskäggig ortodox präst-munk på ett kloster på den lilla ön Simi. Han hade gårdagens tidning i knät, som just kommit med båten från Rhodos. ”Det här är ondskan” sa han och pekade på tidningen.
Ond tid. Ont om tid.
Prästen i bikstolen lyssnade förvirrat på mina utläggningar om tid på knackig spanska – fanns det nån synd i detta? Eller har bikten redan skett i den goda tiden?
Hmm. ”Ont om tid”.
Det har kanske med synd att göra? "Det är synd att man har så ont om tid!" Minns hur jag i en utländsk biktstol (passar alltid på att bikta mig för präster utomlands, många lokala pratar så mycket strunt, försöker anpassa sig och vara "pastorala") ärligt bekände mig till en annan tid än världens – av rent inre nödtvång. Att det är på liv och död man måste välja rätt tid. Att byta ”ont om tid” till Hans tid torde vara biktens inre mening.
Den verkliga tiden är hos Messias, sittande på Faderns högra sida.Vi människor däremot, lever den overkliga, ändlösa tiden i vilken vi aldrig har tid. Klippa du som brast för mig, får jag gömma mig i Dig? – vi får gömma oss i Hans tid som inte är vår, inte har egenskapen ”ont-om-tid”.
Vi kan också tala om ond tid och god. Den goda är Hans tid. Den onda står det om i tidningen. Minns en storskäggig ortodox präst-munk på ett kloster på den lilla ön Simi. Han hade gårdagens tidning i knät, som just kommit med båten från Rhodos. ”Det här är ondskan” sa han och pekade på tidningen.
Ond tid. Ont om tid.
Prästen i bikstolen lyssnade förvirrat på mina utläggningar om tid på knackig spanska – fanns det nån synd i detta? Eller har bikten redan skett i den goda tiden?
lördag, mars 21, 2009
Stava på läxan
Ska man verkligen tro på ”avlad av den helige Ande”? säger en ung kanske-kristen. Kan inte det få vara en ”öppen” fråga? Är det inte min upplevelse som är viktigast? Min relation till Gud?
Det har vid konceptionen av vår Herre inte gått till såsom de går till då en mänsklig existens börjar. Jesu jordiska existens börjar i friheten hos Gud själv, den frihet i vilken Fadern och Sonen är ETT genom kärlekens band, i den helige Ande.
Men varför vill en kanske-kristen, eller en liberal biskop för den delen, inte behöva tro så exakt här? Och hade inte Jesus biologiska bröder? Är det inte lite väl dogmatiskt?
Skälen till halvtro är väl enkla – inte att man vill vara otrogen den tidiga kyrkan utan att man inte riktigt vet vad det är att Herren var ”avlad av den helige Ande”. Att förstå innebörden är öppna dörren till Kristi kyrka. Sålänge det inte finns nån kunskap är det förstås inte så lätt.
Så – tillbaks till skolbänken. Hur var det nu? ”Jag tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande….” Vad betyder det? Hjälp nån!
Att stava på läxan som Anders Piltz en gång sa i en oförglömlig predikan i Västerås (för länge sen).
Det har vid konceptionen av vår Herre inte gått till såsom de går till då en mänsklig existens börjar. Jesu jordiska existens börjar i friheten hos Gud själv, den frihet i vilken Fadern och Sonen är ETT genom kärlekens band, i den helige Ande.
Men varför vill en kanske-kristen, eller en liberal biskop för den delen, inte behöva tro så exakt här? Och hade inte Jesus biologiska bröder? Är det inte lite väl dogmatiskt?
Skälen till halvtro är väl enkla – inte att man vill vara otrogen den tidiga kyrkan utan att man inte riktigt vet vad det är att Herren var ”avlad av den helige Ande”. Att förstå innebörden är öppna dörren till Kristi kyrka. Sålänge det inte finns nån kunskap är det förstås inte så lätt.
Så – tillbaks till skolbänken. Hur var det nu? ”Jag tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande….” Vad betyder det? Hjälp nån!
Att stava på läxan som Anders Piltz en gång sa i en oförglömlig predikan i Västerås (för länge sen).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)