Elever sänder länkar på alltfler icke-dualister, ofta i korta klipp på youtube.com och ofta unga passionerade kvinnor. Det är en intressant tankerörelse, inte riktigt New Age, inte riktigt österländsk spiritualitet, inte riktigt befriande psykoterapi. Allt de säger finns hos kyrkofäderna och ökenfäderna, det är som en modernisering av Philokalia, minus kristen teologisk terminologi. Är det här barnbarnen till Paul Tillich?
Jag tog mig friheten att citera en nyckelparagraf av en av dem, Catherine Ingram (ur boken Passionate Presence) och lägga in parenteser med egna "gammalmodiga" kommentarer. Detta som svar till en elev som ville ha en kommentar. Ingram har just talat om hur vi fångas av filmer men ändå vet att vi endast sitter i en biograf. Bakom engagemanget är vi lugna. Hon fortsätter:
In a similar way there is a field of silent awareness containing all the events of our days.
(Ja, vår Skapare är medveten om allting som sker i Hans skapelse, allt vi gör sker i Hans Försyn).
Although we may sometimes be gripped by emotion or lost in a particular story
(t ex våra egna livsberättelser, särkilt de negativa händelserna, de prövningar som kommer från Herren),
there is throughout each of our dramas a deeper reality of silent presence.
(Guds närvaro såsom t ex Broder Lorens uppfattade den).
This is a silence of the heart rather than an imposed cessation of speech or acitivity
(Den enkelhet som t ex Albert den Store såg som kontemplationens mål).
It is a silence that is, we could say, the background of all activity.
(Guds möjliggörande av tillvaron, Hans Försyn).
We don’t need to find it because it is not lost.
(Men vi är i synden omedvetna om detta och behöver alltså vakna).
If this is so, why is there so much searching and craving?
(Berättelsen om syndafallet försöker gestalta ett svar).
Seeking is compelling
(frestelserna från själafienden är oemotståndligt starka)
because it produces a way for the mind to have a job.
(Ja, självrättfärdigheten dominerar världen)
It seems that we are almost genetically
(en senare natuvetenskaplig beskrivning)
programmed towards relentless mental occupation with desire and avoidance
(synden efter ätandet av kunskapens träd då vi får blygsel inför Gud),
a desperate squirming out of now. Perhaps nature
(Guds skapelse och salighetsordning)
has demanded that we keep on the move in order to stay alive
(Ja, vi behöver vakna för vi lever i syndens dagdröm),
but this is becoming detrimental to life
(Ja, synden är skadlig).
We have evolutionary
(sekundär biologisk term)
outgrown the usefulness of being in a prevailing state of fear and greed in order to compete and
survive.
(Världen fortsätter oförminskat att tävla, konkurrera för att överleva).
We can no longer afford it. It is driving us to disaster
(Ja, till klassisk förtappelse på grund av synden).
*****
Har ännu inte fått svar på denna hutlösa revisionism...
torsdag, augusti 25, 2011
lördag, augusti 06, 2011
Det är fullbordat
En mycket troende ung elev frågade mig, efter att jag undervisat om att vara kristen i gymnasiet, och särskilt om Rosenkransen (http://humlebo.nu/kristenigymnasiet.pdf): “Varför i all världen tjata så på Maria att hon ska be för oss när hon naturligtvis gör det hela tiden? Det är som att tvivla på att Jesus är uppstånden för oss!”
Och flickan har naturligtvis alldeles rätt. Vi har en tendens att repetera svårigheterna som om Jesus inte räddat oss och gett oss den helig Ande. Det är tryggare och mer sentimentalt att göra så och vi slipper leva trons liv som om allt var fullbordat.
Barnen ska säga sanningen åt oss som låtsas veta.....
Och flickan har naturligtvis alldeles rätt. Vi har en tendens att repetera svårigheterna som om Jesus inte räddat oss och gett oss den helig Ande. Det är tryggare och mer sentimentalt att göra så och vi slipper leva trons liv som om allt var fullbordat.
Barnen ska säga sanningen åt oss som låtsas veta.....
Vakna i Guds hand
På radion hör jag animerade diskussioner om American Catholic Council som hölls i Chicago den 10 juni. Och på sidor av Voice of the faithful, Call to Action och andra liknande förs många diskussioner om förnyelse av katolska kyrkan. Al Kresta gör sig rolig över dessa människor i sitt radioprogram "Al Kresta in the afternoon". Ett stort problem verkar vara att Matthew Fox ibland kallas fader eller reverend.
Skillnaderna påminner om solljusets olika brytningar och schatteringar på stugväggen denna blandväderssommar. De är många, skuggor och nyanser i all oändlighet. Solljuset är ett och detsamma. Vi har lånat dessa kläder av det ljus Jesus talade om och själv var. Våra variationer av rumtiden är sådana kläder. När vi prisar Gud häller vi tillbaka dem i ljuset.
Konflikter inom kyrkan påminner oss alltid om att ignorans är Guds fängelse. Kännandet av Honom är Gud palats. Vi sover (och förlöjligar varandra) i Guds undermedvetna och vaknar i Hans hand.
Skillnaderna påminner om solljusets olika brytningar och schatteringar på stugväggen denna blandväderssommar. De är många, skuggor och nyanser i all oändlighet. Solljuset är ett och detsamma. Vi har lånat dessa kläder av det ljus Jesus talade om och själv var. Våra variationer av rumtiden är sådana kläder. När vi prisar Gud häller vi tillbaka dem i ljuset.
Konflikter inom kyrkan påminner oss alltid om att ignorans är Guds fängelse. Kännandet av Honom är Gud palats. Vi sover (och förlöjligar varandra) i Guds undermedvetna och vaknar i Hans hand.
Vara Josef eller Jakob
Det finns många sätt att använda GT. Ett är att vara gestalter som Josef. Var Josef! Och om du inte kan stå ut med friskheten hos Josef, var Jakob. Brottas med Gud om nätterna och slit i ditt arbete sju år i taget. Gråt och sakna och le mitt bland tårarna! Låtsas inte veta något du inte själv erfarit. Det finns en nödvändig död och Jesus, vår Herre, visar vägen till den. Att vara söndersmulad, att vara mark, vara grund. Då kan vildblommor växa upp ur marken.
Blodsteologi och revisionism
För många år sen (1993 tror jag) gjorde Gavin Bryars en inspelning av en liten fras: "Jesus blood never failed me yet.. ..this one thing I know, that He loves me so..." och han lät denna fras, som en hemlös tiggare sjöng ute på Londons gator, gå runt i en harmonisering med allitfrån några få stråkar, till en stor blåsorkester och Tom Waits tjocka röst mot slutet av den långa inspelningen.
Vi lyssnade mycket på den när den kommit ut på cd och så småningom gick något djupare in i oss - blodsteologin. Alltså inte den pietistiska drypande och sentimentala utan en ren, enkel och kompromisslös teologi. Den som säger: "Det är fullbordat". Och namnet på en bok blev lite nytt för oss: Nya Testamentet. Någon har dött för gott och lämnat ett testamente, som Hebreerbrevet talar om. Det är redan gjort, testamentet har gått i verkställighet, det tillkommande goda är tillkommet, även om mer väntar.
Det fick förstås konsekvenser. Att leva i det gamla förbundet, det gamla testamentet, blir en dubbelmoral, en missuppfattning av Jesus - ofta med modernt teologiskt språk. Att vi över huvudtaget ska syssla med förhandling med nådgivandet blir absurt; eller be om något som redan är fullständigt givet. "Fader vår" är en bön relevant endast innan Jesus dött för oss, inte efter att han gjort det. Eller försöka följa en "nådeordning" som fastläggs av en mänsklig auktoritet. Som om inte endast en nådeordning gäller - den då Jesus fullbordar allt på korset. Fasansfulla perspektiv öppnade sig: all denna interpretation, all denna dogmutveckling, allt som John Henry Newman pratar om i An Essay on the Development of the Christian Doctrine, alla koncilier, alla "själsspeglar" som skrivits, all pastoral provinsialism.....återgång, revisionism.
Ofta svarade vi med Chestertons bild av en ö med stup ner mot klippor i havet. Vi spelar tennis däruppe på öns lilla vackra platå. Vi måste ha stängsel kring spelandet, annars fungerar inte spelet. Hmm....Det är något fel med den bilden.
Vi lyssnade mycket på den när den kommit ut på cd och så småningom gick något djupare in i oss - blodsteologin. Alltså inte den pietistiska drypande och sentimentala utan en ren, enkel och kompromisslös teologi. Den som säger: "Det är fullbordat". Och namnet på en bok blev lite nytt för oss: Nya Testamentet. Någon har dött för gott och lämnat ett testamente, som Hebreerbrevet talar om. Det är redan gjort, testamentet har gått i verkställighet, det tillkommande goda är tillkommet, även om mer väntar.
Det fick förstås konsekvenser. Att leva i det gamla förbundet, det gamla testamentet, blir en dubbelmoral, en missuppfattning av Jesus - ofta med modernt teologiskt språk. Att vi över huvudtaget ska syssla med förhandling med nådgivandet blir absurt; eller be om något som redan är fullständigt givet. "Fader vår" är en bön relevant endast innan Jesus dött för oss, inte efter att han gjort det. Eller försöka följa en "nådeordning" som fastläggs av en mänsklig auktoritet. Som om inte endast en nådeordning gäller - den då Jesus fullbordar allt på korset. Fasansfulla perspektiv öppnade sig: all denna interpretation, all denna dogmutveckling, allt som John Henry Newman pratar om i An Essay on the Development of the Christian Doctrine, alla koncilier, alla "själsspeglar" som skrivits, all pastoral provinsialism.....återgång, revisionism.
Ofta svarade vi med Chestertons bild av en ö med stup ner mot klippor i havet. Vi spelar tennis däruppe på öns lilla vackra platå. Vi måste ha stängsel kring spelandet, annars fungerar inte spelet. Hmm....Det är något fel med den bilden.
Frege och relativisering
Gottlob Frege genomförde på sin tid en tyst revolution som fick stora följder för europeiskt tänkande. Inom filosofin och teologin fick språket nu en avgörande betydelse. Inte många märkte att Frege låg bakom denna förändring. Hans torra grammatiska undersökningar gör inte mycket väsen av sig. Innebörden blev ett jordskred. Att ord, särskilt verb och substantiv, har sin hela existens inom ett språkligt system, betyder att allt vi "vet" eller "tror" hamnar i ett helt nytt perspektiv. Det är genom språket vissa verb, t ex älska, eller frälsa, eller befria, för att ta tre populära ord för de flesta människor, får sin speciella relationella innebörd - det behövs minst två poler emellan vilka verben ska agera sin betydelse. Någon älskar någon annan, annars tappar ordet sin betydelse. Någon befriar någon annan, annars saknar friheten någon djupare innebörd.
Men just denna egenskap hos språket att skapa hela meningen med det tänkta och sagda, är samtidigt en befrielse från en sorts metafysik och övertro som fortfarande spelar spratt för människor. Denna befrielse låter vänta på sig men Frege pekade i alla fall på vägen till den. Wittgenstein är väl den filosof som använt Freges grund allra effektivast. Andra har helt enkelt missuppfattat Frege, som t ex de många skolboksförfattarna i ämnet Filosofi som tror att kärnan i hans filosofi är att definiera fyra konstanter: "och", "eller", "om-så" och ekvivalens.
Många röster höjs idag för att varna för "relativismen" och det förblir oklart exakt vilken relativism det rör sig om. Påven Benedikt XVI talar ofta kritiskt om nutidens relativism men glömmer kanske den långt viktigare relativism som ligger i själva språket - att olika användare helt uppenbart relativiserar koncept redan i själva publicerandet av satser, vare sig det är enbart tankar eller skrivna eller talade satser. Just där är landsmannen Frege väl värd att studera. De konstanter och icke-relativa termer han finner är det endast inom ett språkligt system som i sig utgörs av handlingar, aktiviteter med konsekvenser och regulatirteter . När vi kommunicerar praktiserar vi genast en intentionell partikularisering och relativisering av språket. Inte minst Jesu bruk av centrala termer i den judiska miljön är nyskapande relativiserande händelser, unika för Mästaren. Att göra Fadern till ett konceptuellt absolut är främmande för honom. Jesus vinner i sitt språkspel genom handlingar utifrån en auktoritet som gör hans bruk av orden unika.
Men just denna egenskap hos språket att skapa hela meningen med det tänkta och sagda, är samtidigt en befrielse från en sorts metafysik och övertro som fortfarande spelar spratt för människor. Denna befrielse låter vänta på sig men Frege pekade i alla fall på vägen till den. Wittgenstein är väl den filosof som använt Freges grund allra effektivast. Andra har helt enkelt missuppfattat Frege, som t ex de många skolboksförfattarna i ämnet Filosofi som tror att kärnan i hans filosofi är att definiera fyra konstanter: "och", "eller", "om-så" och ekvivalens.
Många röster höjs idag för att varna för "relativismen" och det förblir oklart exakt vilken relativism det rör sig om. Påven Benedikt XVI talar ofta kritiskt om nutidens relativism men glömmer kanske den långt viktigare relativism som ligger i själva språket - att olika användare helt uppenbart relativiserar koncept redan i själva publicerandet av satser, vare sig det är enbart tankar eller skrivna eller talade satser. Just där är landsmannen Frege väl värd att studera. De konstanter och icke-relativa termer han finner är det endast inom ett språkligt system som i sig utgörs av handlingar, aktiviteter med konsekvenser och regulatirteter . När vi kommunicerar praktiserar vi genast en intentionell partikularisering och relativisering av språket. Inte minst Jesu bruk av centrala termer i den judiska miljön är nyskapande relativiserande händelser, unika för Mästaren. Att göra Fadern till ett konceptuellt absolut är främmande för honom. Jesus vinner i sitt språkspel genom handlingar utifrån en auktoritet som gör hans bruk av orden unika.
Sensationer och sensualism
Jag har alltid fascinerats av Condillac's "Traité des Sensations", det verkar vara något magiskt med denna skapade människa som erfar en värld genom sina mycket begränsade sinnen och det verkar som om man kan tala om objektiva sensationer. Naturligtvis är det inte möjligt, men illusionen som 1700-talet hade är trevlig och lite magisk. Det är ungefär som när Henric Schartau talar visserligt och övertygande om nådeverkets detaljer när Anden får "genomgång", observerbara och diskutabla. Illusion men intressant sådan. Ett effektivt redskap i den "västsvenska kristendomstypen".
Vad är det med sensualismen som filosofisk teori? Det är en komplex fråga. Många tänker på erotisk sensualism så fort de hör ordet. Den är naturligtvis en enväldigt dominerande sjuklig fixering i våra dagar. Boken "The Drug for the New Millenium" (av Mark Kastleman) visar siffornra bakom detta. Som David Bentely Hart uttrycker det i en artikel om sensualism (First Things Aug./Sept. 2011) har samtida erotiska etikett, i alla åldrar, dränerat fysisk sexuell sensualism på dess spännande fördjudna och det pockande ivriga begärets krydda. Det finns inte längre något riskfyllt eller moraliskt tvivelaktigt, något mystiskt darrande och oemotståndligt. Kvar är endast en halvtrist neuorologisk serie av chocker i hjärnan, mer och mer ägnade det pedofila området (som snart hör till HBT-familjen, det blir HBTP) om man får tro en del amerikanska lobbyrörelser för intergenerationell "kärlek". Men trots detta kan vi inte säga att vi lever i en hedonistisk tid, hur gärna t ex filosofer som Torbjörn Tännsjö, vill mena det. Äkta hedonism har en rejäl grund i den filosofiska sensualismen, en hyllning av en nästan helig värdegrund i den skapade animaliska naturen, där dofter, beröringar, sexuell lust, skönhetssensationer, spelar stor roll. Vår tids estetik är snarare den veneriska.
Jag kommer att tänka på den sensualism de tillfälliga besökarna i himlen upplever, i C.S. Lewis The Great Divorce. Solens ljus i den kristallinska marken är för stark, för hälsosam, för vital för besökarna från det grå Helvetet. De icke-troende människorna får ont i fötterna av att försöka gå omkring, får huvudvärk av de starka ljuset. Den äkta sensuella himlen är obehaglig, ungefär som Narnia är obehagligt för Eustace när han dyker upp på skeppet Gryningen. Som Hart skriver i sin artikel: "As far as the actual senses are concerned, ours is in many ways a culture of peculiar poverty, evident even - perhaps especially - in its excess."
Så när jag återvänder till Condillacs "Traité ses Sensations" och även Toussaints "Essai sur la manière dont les sensations se transforment en idées", är det med en känsla av att komma hem till den verkliga sensualismen. Där är sensualismen rotad i sensationer som är primitiva, grundade i Guds skapade natur, magiska och fascinerande. Fast de försvinner i saliga döden, följer en ny himmelsk fortsättning på sensationerna. Ännu mer spännande.
Vad är det med sensualismen som filosofisk teori? Det är en komplex fråga. Många tänker på erotisk sensualism så fort de hör ordet. Den är naturligtvis en enväldigt dominerande sjuklig fixering i våra dagar. Boken "The Drug for the New Millenium" (av Mark Kastleman) visar siffornra bakom detta. Som David Bentely Hart uttrycker det i en artikel om sensualism (First Things Aug./Sept. 2011) har samtida erotiska etikett, i alla åldrar, dränerat fysisk sexuell sensualism på dess spännande fördjudna och det pockande ivriga begärets krydda. Det finns inte längre något riskfyllt eller moraliskt tvivelaktigt, något mystiskt darrande och oemotståndligt. Kvar är endast en halvtrist neuorologisk serie av chocker i hjärnan, mer och mer ägnade det pedofila området (som snart hör till HBT-familjen, det blir HBTP) om man får tro en del amerikanska lobbyrörelser för intergenerationell "kärlek". Men trots detta kan vi inte säga att vi lever i en hedonistisk tid, hur gärna t ex filosofer som Torbjörn Tännsjö, vill mena det. Äkta hedonism har en rejäl grund i den filosofiska sensualismen, en hyllning av en nästan helig värdegrund i den skapade animaliska naturen, där dofter, beröringar, sexuell lust, skönhetssensationer, spelar stor roll. Vår tids estetik är snarare den veneriska.
Jag kommer att tänka på den sensualism de tillfälliga besökarna i himlen upplever, i C.S. Lewis The Great Divorce. Solens ljus i den kristallinska marken är för stark, för hälsosam, för vital för besökarna från det grå Helvetet. De icke-troende människorna får ont i fötterna av att försöka gå omkring, får huvudvärk av de starka ljuset. Den äkta sensuella himlen är obehaglig, ungefär som Narnia är obehagligt för Eustace när han dyker upp på skeppet Gryningen. Som Hart skriver i sin artikel: "As far as the actual senses are concerned, ours is in many ways a culture of peculiar poverty, evident even - perhaps especially - in its excess."
Så när jag återvänder till Condillacs "Traité ses Sensations" och även Toussaints "Essai sur la manière dont les sensations se transforment en idées", är det med en känsla av att komma hem till den verkliga sensualismen. Där är sensualismen rotad i sensationer som är primitiva, grundade i Guds skapade natur, magiska och fascinerande. Fast de försvinner i saliga döden, följer en ny himmelsk fortsättning på sensationerna. Ännu mer spännande.
måndag, juli 25, 2011
Schelling
Tre flickor från Afrika redovisar kring temat "Vad är tro?" De har inte bra svenska, de har inte en europeisk värderingsskala, de har inte sekularismens grundhållning till filosofiska frågor. De vill såklart inte presentera sitt arbete inför stora klassen.
Det som sägs är genialiskt, som rent vatten ur en urgammal källa av klart vatten. Tro är helt nödvändigt för livet. Tro genomtränger allt. Tro är att lita på. Tro är hörande och följande. Enda alternativet till tro är meningslöshet. Tro har ingenting med rationella bevis att göra. De båda berör inte ens varandra.
Var hittar man formen för det dessa ärliga flickor uttrycker? Nyevangelisk kristendom? Knappast. Schellings lära kommer snarare till överraskande aktualitet: Ande är potentialitet, tro, förhoppning, tillit. Förnuftets omedelbara innehåll är av tvivelaktig natur. Potensen, sålänge den är detta, är utsatt för övergåendet till vara. Om den övergår är den inte längre varats makt. Istället förlorar den sig i varat, förlorar sin makt. Tro är bibehållandet av det möjliga inför det omöjliga, miraklet, den verkliga tron. Den helande makten över allt vara.
På mina frågor om vad som händer när bevis eller förnuftskunskaper ändå träder fram (vetenskap, teologi, filosofi) får jag till svar att det gör ingenting. Hur mycket som än begrips eller blir "kunskap" uttöms inte det oändliga innehållet i tron - i Schellings potentialitet, vars frihet och oändlighet består just däri att på en gång kunna vara "das ins Seyn Uebergehende und das ins Seyn nicht Uebergehende". Potens utesluter ingenting och tillåter två kontradiktoriska motsatser. Båda möjligheterna är i denna "Gleich-Möglichkeit" ännu inte åtskilda.
Flickorna pratar länge och engagerat. Och ljuv musik uppstår.
Det som sägs är genialiskt, som rent vatten ur en urgammal källa av klart vatten. Tro är helt nödvändigt för livet. Tro genomtränger allt. Tro är att lita på. Tro är hörande och följande. Enda alternativet till tro är meningslöshet. Tro har ingenting med rationella bevis att göra. De båda berör inte ens varandra.
Var hittar man formen för det dessa ärliga flickor uttrycker? Nyevangelisk kristendom? Knappast. Schellings lära kommer snarare till överraskande aktualitet: Ande är potentialitet, tro, förhoppning, tillit. Förnuftets omedelbara innehåll är av tvivelaktig natur. Potensen, sålänge den är detta, är utsatt för övergåendet till vara. Om den övergår är den inte längre varats makt. Istället förlorar den sig i varat, förlorar sin makt. Tro är bibehållandet av det möjliga inför det omöjliga, miraklet, den verkliga tron. Den helande makten över allt vara.
På mina frågor om vad som händer när bevis eller förnuftskunskaper ändå träder fram (vetenskap, teologi, filosofi) får jag till svar att det gör ingenting. Hur mycket som än begrips eller blir "kunskap" uttöms inte det oändliga innehållet i tron - i Schellings potentialitet, vars frihet och oändlighet består just däri att på en gång kunna vara "das ins Seyn Uebergehende und das ins Seyn nicht Uebergehende". Potens utesluter ingenting och tillåter två kontradiktoriska motsatser. Båda möjligheterna är i denna "Gleich-Möglichkeit" ännu inte åtskilda.
Flickorna pratar länge och engagerat. Och ljuv musik uppstår.
Sökandet efter Kungen
I boken Looking for the King, (http://www.amazon.co.uk/Looking-King-Inklings-David-Downing/dp/1586175149/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1311583261&sr=8-1) säger en av karaktärerna, C.S. Lewis om andra världskriget "War does not create funamentally new conditions. It simply underscores the permanent human condition. There is really no such thing as "normal" life." Det slår mig att detta gäller mördaren som avrättade över 90 ungdomar på en ö i Norge. Kommentatorer försöker göra det till något nytt, en ny epok i terrorismens utveckling. Terrorism? Vilket nonsens, det är ju den gamla galenskapen. Låt den gamla galenskapen leva i en kultur där relativismen gör det möjligt med Individuella Projekt där en mediasmart hjärna fritt får utveckla sin "handling". Den norske mördaren är symbol för vår sekulära mediareligion. På liknande sätt fungerar skolskjutningarna I USA och mailbombarens "handling".
Det finns, tycks Lewis (karaktären i boken) mena, inget "normalt" liv. När som helst kan våldet göra sin piruetter på vardagsscenen. Det följs av medias piruetter i tevesoffor och bloggar och Facebook. Det är ett enda sammanhang - det mänskliga, den fallna versionen. Denna version fanns på medeltiden också. Lev i vilket decennium som helst, där finns ondskan, den nyckfulla avrättningen av en grupp människor, välplanerat eller inte. Varje tid har samma fasanfulla kriser, olyckliga omständigheter, sina bisarra våldshandlingar. En man från Nasaret kom med ett helt nytt liv - men hur ska det få fäste i oss fallna? Inget för media precis.
Vi söker alla den rätta Kungen.
Det finns, tycks Lewis (karaktären i boken) mena, inget "normalt" liv. När som helst kan våldet göra sin piruetter på vardagsscenen. Det följs av medias piruetter i tevesoffor och bloggar och Facebook. Det är ett enda sammanhang - det mänskliga, den fallna versionen. Denna version fanns på medeltiden också. Lev i vilket decennium som helst, där finns ondskan, den nyckfulla avrättningen av en grupp människor, välplanerat eller inte. Varje tid har samma fasanfulla kriser, olyckliga omständigheter, sina bisarra våldshandlingar. En man från Nasaret kom med ett helt nytt liv - men hur ska det få fäste i oss fallna? Inget för media precis.
Vi söker alla den rätta Kungen.
fredag, juli 08, 2011
The Sunset Limited
När människor hellre väljer sitt eget elände än går till tron och tar emot Jesus uppstår en mycket intressant retorik. Den är väl inbäddad i kulturella koder och till synes rationella förhållningssätt. Det är nästa som att gå museum med animationer. Den rationella ateisten känns historisk och passé men är fascinerande i sitt uttryck. Och de finns mitt ibland oss och skilddras ibland i avhandlingar eller romaner. Cormac MacCarthy's pjäs (och roman) Sunset Limited har spelats flitigt i USA sedan 2006 och Tommy Lee Jones har 2011 skapat film av texten. Under en dryg timmes tid hör vi en relativt låmäld dialog mellan en svart man (spelad av Samuel Jackson) och en vit man (spelad av Tommy Lee Jones). Den senare har just försökt ta sitt liv i tunnelbanan och blivit räddad och hemförd av den svarte mannen som nu försöker tala om vad Jesus egentligen betyder.
Det är en märklig upplevelse. Den tomma retoriken hos den intellektuelle "med rätt att avsluta sitt liv när han vill" - påminner om Hedenius argument i Tro och Vetande som ut i Sverige på 1950-talet. Som tonåring beundrade jag argumenterandet som en sökare beundrar en magiker på en kringfarande cirkus. Tänk att välja mörkret och stolheten! Tänk att sinnrikt håna Gud ! Wow ! Jag har mött en man som hela sitt vuxna liv hånskrattande berättat om ungdomar i hembyn som "äkt dit" på något laestadianskt bönemöte. Friheten är att få håna både Gud och människor...
I Tommy Lee Jones filmatisering av The Sunset Limited kommer förstås en rad amerikanska kännetecken, särskilt i språket hos den svarte mannen, som är en outbildad fattig "neger" från Lousiana. När Samuel Jackson vräker på mest kan det vara bra med svensk textremsa. Men budskapet är internationellt och förmodligen giltigt världen över. MacCarthy är en mästare på dialog och visar hur den intellektuelle otroende mörkermannen smiter runt alla hörn som går för att att inte behöva prata om det jobbiga med Jesus. Som en anmälare i Wahsington Post (Hans Stuever) skriver, rör dialogen vid något som de flesta gör vad som helst för att undvika - både troende och otroende.
Och detta sista gör filmen rätt bra. Den bör ses några gånger för att hänga med i alla turer. Hur ofta sitter man inte i sällskap där livets bekymmer dryftas helt fritt men där det helt enkelt är förbjudet att tala om Jesus och om Guds wnvisa tal till oss. Hur oanständigt och "irrelevant" vore det inte att börja tala om den Helige Ande, hur besvärade skulle inte tolk titta bort och byta samtalsämne så fort som möjligt! Vi måste ha institutioner och avstånd för talet om Gud. Då är det lättare att ta avstånd och håna, lättare att bibehålla stoltheten som väljer eländet före lyckan. Då är det lättare för ateisten att "följa med" på olika förrättningar som passar sig i livets passager.
Höjdpunkten i The Sunset Limited kan kanske vara när den intellektuelle fritänkaren (skickligt spelad av Tommy Lee Jones) inser trons möjlighet till det goda äventyrets liv men tvingas hävda: JAG KAN INTE ! Självrättfärdigheten har släppt sin hånfulla attityd en stund och visar mer naket hur egot hålls fast till varje pris. Det är som en surfare som nöjer sig med att hålla sig på land med brädan. Och prata argument till vågornas brus.
Precis som med Hedeniusdebatten handlar det mer om att kunna surfa än om ateism kontra tro. Om språk är praktisk hantering av livet, liksom vårt kognitiva beteende är det, finns det ingen egentlig retorisk fixering vid nihilism eller ateism utan en praktisk upplevelse av att inte surfa, inte ta emot Jesus, inte ge upp fasthållandet. Vi är alla ateister men en del av oss omfamnas av något Annat.
Det är en märklig upplevelse. Den tomma retoriken hos den intellektuelle "med rätt att avsluta sitt liv när han vill" - påminner om Hedenius argument i Tro och Vetande som ut i Sverige på 1950-talet. Som tonåring beundrade jag argumenterandet som en sökare beundrar en magiker på en kringfarande cirkus. Tänk att välja mörkret och stolheten! Tänk att sinnrikt håna Gud ! Wow ! Jag har mött en man som hela sitt vuxna liv hånskrattande berättat om ungdomar i hembyn som "äkt dit" på något laestadianskt bönemöte. Friheten är att få håna både Gud och människor...
I Tommy Lee Jones filmatisering av The Sunset Limited kommer förstås en rad amerikanska kännetecken, särskilt i språket hos den svarte mannen, som är en outbildad fattig "neger" från Lousiana. När Samuel Jackson vräker på mest kan det vara bra med svensk textremsa. Men budskapet är internationellt och förmodligen giltigt världen över. MacCarthy är en mästare på dialog och visar hur den intellektuelle otroende mörkermannen smiter runt alla hörn som går för att att inte behöva prata om det jobbiga med Jesus. Som en anmälare i Wahsington Post (Hans Stuever) skriver, rör dialogen vid något som de flesta gör vad som helst för att undvika - både troende och otroende.
Och detta sista gör filmen rätt bra. Den bör ses några gånger för att hänga med i alla turer. Hur ofta sitter man inte i sällskap där livets bekymmer dryftas helt fritt men där det helt enkelt är förbjudet att tala om Jesus och om Guds wnvisa tal till oss. Hur oanständigt och "irrelevant" vore det inte att börja tala om den Helige Ande, hur besvärade skulle inte tolk titta bort och byta samtalsämne så fort som möjligt! Vi måste ha institutioner och avstånd för talet om Gud. Då är det lättare att ta avstånd och håna, lättare att bibehålla stoltheten som väljer eländet före lyckan. Då är det lättare för ateisten att "följa med" på olika förrättningar som passar sig i livets passager.
Höjdpunkten i The Sunset Limited kan kanske vara när den intellektuelle fritänkaren (skickligt spelad av Tommy Lee Jones) inser trons möjlighet till det goda äventyrets liv men tvingas hävda: JAG KAN INTE ! Självrättfärdigheten har släppt sin hånfulla attityd en stund och visar mer naket hur egot hålls fast till varje pris. Det är som en surfare som nöjer sig med att hålla sig på land med brädan. Och prata argument till vågornas brus.
Precis som med Hedeniusdebatten handlar det mer om att kunna surfa än om ateism kontra tro. Om språk är praktisk hantering av livet, liksom vårt kognitiva beteende är det, finns det ingen egentlig retorisk fixering vid nihilism eller ateism utan en praktisk upplevelse av att inte surfa, inte ta emot Jesus, inte ge upp fasthållandet. Vi är alla ateister men en del av oss omfamnas av något Annat.
tisdag, maj 31, 2011
Om livet efter detta - och om detta
En elev gjorde mig uppmärksam på en artikel i Signum om livet efter detta. Jag minns inte själv publiceringen av den. Men, men. Ord i sanden. Eller som bokförlaget Åsaks redaktör sa strax innan publiceringen av mitt manus "Tro och Misstro", strax innan konkursen av förlaget och försvinnandet av mitt manus....Ord i sanden.
En annan elev gav mig denna nya blogg om Detta livet i förklarad form. Den ska jag följa! Att hitta delar av paradiset redan här på jorden rekommenderar redan Broder Lorens. Denna blogg är tydligen anpassad till det moderna avkristnade samhället och språket är i stort sett helt sekulariserat. Men i bakgrunden finns Kristus, han som vi kastar alla våra bördor på enl. 1 Pet 5,7. Sanningen kan ta sig fram överallt!
En annan elev gav mig denna nya blogg om Detta livet i förklarad form. Den ska jag följa! Att hitta delar av paradiset redan här på jorden rekommenderar redan Broder Lorens. Denna blogg är tydligen anpassad till det moderna avkristnade samhället och språket är i stort sett helt sekulariserat. Men i bakgrunden finns Kristus, han som vi kastar alla våra bördor på enl. 1 Pet 5,7. Sanningen kan ta sig fram överallt!
söndag, april 24, 2011
KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN !
På påskdagens morgon satt Maria Magdalen utanför graven. Hon sökte en död man och fann där två levande änglar. Hon var otröstlig. "Varför gråter du?" säger änglarna.
Den episoden är intressant: Sålänge någon differentiering sker i tänkandet blir det problem i själen. Sålänge endast det naturliga livet föreställs i själen - levande och död - finns ingen sanning och vi gråter som Maria. Därför måste uppståndelsen ske. Det övernaturliga måste hitta hem till oss. Vi måste möta den Uppståndne.
Påskens mening.
Den episoden är intressant: Sålänge någon differentiering sker i tänkandet blir det problem i själen. Sålänge endast det naturliga livet föreställs i själen - levande och död - finns ingen sanning och vi gråter som Maria. Därför måste uppståndelsen ske. Det övernaturliga måste hitta hem till oss. Vi måste möta den Uppståndne.
Påskens mening.
söndag, april 17, 2011
Leva i kyrkoåret
När jag frågade Alice, som en gång faddrade mig in i kyrkan, hur läget var, kunde svaret bli: Det är påsk! Vid något annat tillfälle: Det är snart Advent! Eller i maj månad: Nu är det Pingst! Inför sommarlovet sa man: Vi ses till St Lars om inte förr!
En katolik lever sitt kyrkoår därför att livets viktigaste händelser kan organiseras genom kyrkoåret. Det som händer i våra liv hör ofta hemma i någon av händelserna som kyrkans år firar - födelse, död och de viktiga händelserna där emellan.
Filmaren Erik Eriksson gjorde en gång en film om Fader Jean i Cevennerna, en fantastisk dokumentär om livet som kyrkoherde i sekularismens Frankrike. Fader Jean säger vi ett tillfälle: allt mänskligt liv handlar om långfredag, påskafton och påskdag.
Vad menade han? Vissa människor har många långfredagar i sitt liv. Det finns mening i smärtan även om det inte går att uppleva just då. Efter långfredagens förtvivlan kommer tystnaden på påskaftonen. Allt är dött men ändå inte. Något väntar i mörkret. En mycket bra skildring av detta mörker ges i C.S. Lewis A Grief Observed. I svartaste tomhet efter hustruns död, finns det plötsligt något i mörkret. Ett liv. På påskdagens morgon är det uppenbart: nytt liv, jublande liv, saligt liv.
Fader Jean gjorde det klart att du inte har någon påskmorgon utan en långfredag, På så sätt är den tokiga vilda kristendomen på ett obegripligt sätt livets bästa skildring. Men det är på påskmorgonen detta syns. Du kan inte prata med någon om det förrän dess, om ens då.
En katolik lever sitt kyrkoår därför att livets viktigaste händelser kan organiseras genom kyrkoåret. Det som händer i våra liv hör ofta hemma i någon av händelserna som kyrkans år firar - födelse, död och de viktiga händelserna där emellan.
Filmaren Erik Eriksson gjorde en gång en film om Fader Jean i Cevennerna, en fantastisk dokumentär om livet som kyrkoherde i sekularismens Frankrike. Fader Jean säger vi ett tillfälle: allt mänskligt liv handlar om långfredag, påskafton och påskdag.
Vad menade han? Vissa människor har många långfredagar i sitt liv. Det finns mening i smärtan även om det inte går att uppleva just då. Efter långfredagens förtvivlan kommer tystnaden på påskaftonen. Allt är dött men ändå inte. Något väntar i mörkret. En mycket bra skildring av detta mörker ges i C.S. Lewis A Grief Observed. I svartaste tomhet efter hustruns död, finns det plötsligt något i mörkret. Ett liv. På påskdagens morgon är det uppenbart: nytt liv, jublande liv, saligt liv.
Fader Jean gjorde det klart att du inte har någon påskmorgon utan en långfredag, På så sätt är den tokiga vilda kristendomen på ett obegripligt sätt livets bästa skildring. Men det är på påskmorgonen detta syns. Du kan inte prata med någon om det förrän dess, om ens då.
söndag, januari 30, 2011
Rent vin
Fasta och påsk närmar sig. En persisk kristen sa: "Kristendomen handlar om det vin Jesus bjuder på under skärtorsdagskvällen - det rena vinet. Man kan bli salig på alla möjliga viner i världen. Men välj som en Konung. Välj det renaste vinet, det "skära" vinet. Välj inte de som är associerade med rädsla eller de som någon anser att vi "behöver".
Hegel och den helige Ande
En kollega utropade ibland förvirrad: Det här är som den helige ande, inget vet var den är!!
Jag påminde honom en dag om hans eget marxistiska förflutna - den ideologin bygger på Hegel, inte minst tanken på en en världsande som genom förnuft och konflikt driver utvecklingen framåt. Denna ande är vad Hegel menar med helig ande, den protestantiske Hegel som ju äldre han blev alltmer identifierade historien med andens kamp för ljusets kommande seger.
I vår tid, då materialistisk marxism har torkat som en död gren, kanske den hegelska andligheten kan återvända och hyfsa till vänsterideologin till en andlig och upplyst kommunistisk strävan? Då skulle pingsten få en politisk betydelse som inte låter sig begränsas av en så subjektiv läsning som varit populär alltför länge.
Min kollega kände inte till Hegel och skulle nog inte förstått vad Marx såg i den hegelska "dialektiken". Men kanske en mer utbildad framtida vänster kan förstå historisk kamp i kristna termer utan att fastna i en platt "befrielseteologi" som knappast befriar någon. Det vore intressant.
En sådan nyorientering av hegelsk helig ande skulle kanske - nu ryser många - innebära en förnyad uppskattning av det "germanska". När Hegel ser tillbaka på historien märker han att hednisk kultur låter EN vara fri, det är Gud. Grekiska och romerska civilisationen låter NÅGRA vara fria, de som är äkta medborgare i Athensk demokrati eller i romarriket. Slaveriet är föruttsätningen för denna frihet. Med kristendomen kommer i princip tron att ALLA är fria men detta förverkligas först i germansk teologisk miljö, med sådana män som Staupitz, Biel och Luther. "De germanska nationerna inom kristendomen var först i att förstå att människan såsom människa är fri och att frihet är själva essensen i att vara människa" skriver Hegel i sitt föredrag på 300-årsdagen av Augsburgska bekännelsen 1830, då han var rektor för universitetet i Berling.
Naturligtvis kommer en med en sådan utveckling också en förnyad kanonad emot typiskt katolska företeelser som eukaristin och klosterväsendet. Men efter Vatikanum II finns säkerligen en beredvillighet att diskutera friheten på ett sätt som Hegel skulle gilla.
Jag påminde honom en dag om hans eget marxistiska förflutna - den ideologin bygger på Hegel, inte minst tanken på en en världsande som genom förnuft och konflikt driver utvecklingen framåt. Denna ande är vad Hegel menar med helig ande, den protestantiske Hegel som ju äldre han blev alltmer identifierade historien med andens kamp för ljusets kommande seger.
I vår tid, då materialistisk marxism har torkat som en död gren, kanske den hegelska andligheten kan återvända och hyfsa till vänsterideologin till en andlig och upplyst kommunistisk strävan? Då skulle pingsten få en politisk betydelse som inte låter sig begränsas av en så subjektiv läsning som varit populär alltför länge.
Min kollega kände inte till Hegel och skulle nog inte förstått vad Marx såg i den hegelska "dialektiken". Men kanske en mer utbildad framtida vänster kan förstå historisk kamp i kristna termer utan att fastna i en platt "befrielseteologi" som knappast befriar någon. Det vore intressant.
En sådan nyorientering av hegelsk helig ande skulle kanske - nu ryser många - innebära en förnyad uppskattning av det "germanska". När Hegel ser tillbaka på historien märker han att hednisk kultur låter EN vara fri, det är Gud. Grekiska och romerska civilisationen låter NÅGRA vara fria, de som är äkta medborgare i Athensk demokrati eller i romarriket. Slaveriet är föruttsätningen för denna frihet. Med kristendomen kommer i princip tron att ALLA är fria men detta förverkligas först i germansk teologisk miljö, med sådana män som Staupitz, Biel och Luther. "De germanska nationerna inom kristendomen var först i att förstå att människan såsom människa är fri och att frihet är själva essensen i att vara människa" skriver Hegel i sitt föredrag på 300-årsdagen av Augsburgska bekännelsen 1830, då han var rektor för universitetet i Berling.
Naturligtvis kommer en med en sådan utveckling också en förnyad kanonad emot typiskt katolska företeelser som eukaristin och klosterväsendet. Men efter Vatikanum II finns säkerligen en beredvillighet att diskutera friheten på ett sätt som Hegel skulle gilla.
fredag, december 31, 2010
Hegel åter??
Det tycks vara en renässans för Hegel på gång - konferenser lite här och där och allmänt "i luften". Jag fick lägga ut Hegel vid ett tillfälle och utgick från en golfboll....
1. Se på jorden som en liten golfboll.
2. Begrunda alla aktiviteter på denna lilla boll.
3. Märk att vissa aktiviteter går mot frihet, andra mot ofrihet.
4. Anden är i sig själv frihet. Den finns överallt och är ingenstans något annat än sig själv. Den är aldrig materiell eller begränsad.
5. På jorden finns några biologiska varelser - de är endast biologiska - som med tankens hjälp inspireras av Anden och känner behov av frihet.
6. Den enorma mängd fenomen som äger rum när några biologiska varelser engagerar sig i frihet - bygger civilisationer, religioner, vetenskap, krigar och utvecklar teknologier - kan vi kallas Andens fenomenologi.
7. Som filosofer studerar vi Andens fenomenologi. Det i sig är befriande, vi inspireras av Anden.
8. När vi ser på golfbollen och dessa aktiviteter hos en av raserna, finner vi ingen direkt mening med det. Anden förblir fri och oberoende av alla små planeter. Något ytterligare kan knappast ske på lilla jorden, hur mycket man än tänker där.
9. Men för en individ som filosoferar pågår en förnekelese av begränsning. Vi som filosoferar identifierar oss hellre med Anden än med någon aktivitet på en liten planet.
10. Vi får därför en kluvenhet - dels är vi med i någon sorts verksamhet i det materiella rummet. Vin inbillar oss en rad intressen och betydelser. Dels är vi en uppphävande aktivitet, ett filosoferande, där vi vänder oss till Andens frihet från all differentiering, all skillnad.
11. Att filosofera förändrar ingenting på den lilla golfbollen utan är endast ett öde för vissa få individer. De flesta är uppslukade av fenomenologins intresse för sina egna aktiviteter. De är omedvetna. Men de strävar efter frihet, inspirerade av Anden.
12. Att filosofera och upphäva begränsningen är den största friheten en biologisk varelse kan nå. Det handlar om en kärleksförbindelsen till Anden. Det blir aldrig en jordisk aktivitet - även om man är filosofilärare och undervisar i ämnet. Det blir alltid endast ett upphävande.
13. Att sätta upp en värdeskala på olika aktiviteter på den lilla golfbollen är svårt. Alla människor tror att det vet vad som är gott och ont. Man intresserar sig och inspireras av frihet och jämlikhet och låter på så sätt Anden påverka aktiviteterna. Men utifrån Andens egen kompletta frihet sker inte så mycket och knappast enligt någon värdeskala. Andens natur är gudomlig frihet och den känner ingenting annat, vare sig gott eller ont.
14. Den som filosofiskt upphäver finit begränsning känner i tanken denna värdeenhet, som inte kan delas upp i motsatser. Han blir inte relativist men en värdemonist - det finns endast ett värde i Anden, nämligen Gud själv. Detta värde kan inte kopplas till människors upplevelser av smärtsamt och skönt, eller gott och ont.
15. Det närmaste religionerna kommer Andens verklighet är den inkarnation av det Infinita i en finit människa, Jesus Kristus. Men som inomvärdslig religion och verksamhet är kristendomen ytterligare ett uttryck för frihet, kanske det bästa uttrycket. Anden har alltid varit sig Själv och behöver inga uttryck. Hela inkarnationen är alltså en synnerligen värdefull gåva till den lilla golfbollen i rymden.
16. Med möda förverkligar sig frihetens Anden i fenomenologin på den lilla planeten. Triviala händelser leder till stora genombrott ibland. Enorma insatser och viljeuttryck leder ingenstans ibland. Till synes slumpartat och nyckfullt sker ett sammelsurium av fenomen som i grunden inspireras av individers känsla för frihet och befrielse. Det är Anden som är verksam i människors idéér och tankar och viljor och känslor.
17. Filosofen är politisk i sin begrundan men upphäver snarare än deltar i den politiska kampen. Upphävandet av alla diskurser är filosofens tänkande. Istället för tilltro till någon mänsklig diskkurs sker ett förnekande av alla diskkurser för den fria Andens skull. Så fort ett påstående eller idé ligger till grund för handlingar, kommer filosofen att upphäva den och visa på motsatsen.
18. Filosofisk begrundan är annullerandet av varje finit diskurs. En fullständigt obetvinglig identifikation med Anden gör detta möjligt. Detta annullerande som för de flesta verkar destruktiv i den samhälleliga kampen för en bättre framtid, är i själva verket befrielse från låsningar och stillastående.
19. Alla finita diskurser har ett livsförlopp - friskt och färskt befriar de, men strax är de etablerade och stagnerar, för att dö genom revoluition eller ersättande av andra diskurser. Filosofin gör förändringarna lättare genom att tidigt annullera det makthavande diskursen.
20. Kyrkan är den enda institiution där annullerandet av alla diskurser är inbyggt genom närvaron av Anden. Samtidigt som maktägande klerikala institutioner upplever annuleringen som destruktiv, ligger denna befrielse inbyggd i själva doktrinen om Anden. Jesus själv är hela tiden garanten för fortsatt annullerande av döende diskurser som begränsar Anden.
21. Alla dessa begrundanden gör vi utifrån en intention på den gudomliga Anden som helt fri från all värld och all finit verksamhet. Det går inte att filosofera så här från ett inomvärldsligt perspektiv. Helt riktigt framstår det då endast som ett "systembyggande" eller "metafysisk" fantasi.
1. Se på jorden som en liten golfboll.
2. Begrunda alla aktiviteter på denna lilla boll.
3. Märk att vissa aktiviteter går mot frihet, andra mot ofrihet.
4. Anden är i sig själv frihet. Den finns överallt och är ingenstans något annat än sig själv. Den är aldrig materiell eller begränsad.
5. På jorden finns några biologiska varelser - de är endast biologiska - som med tankens hjälp inspireras av Anden och känner behov av frihet.
6. Den enorma mängd fenomen som äger rum när några biologiska varelser engagerar sig i frihet - bygger civilisationer, religioner, vetenskap, krigar och utvecklar teknologier - kan vi kallas Andens fenomenologi.
7. Som filosofer studerar vi Andens fenomenologi. Det i sig är befriande, vi inspireras av Anden.
8. När vi ser på golfbollen och dessa aktiviteter hos en av raserna, finner vi ingen direkt mening med det. Anden förblir fri och oberoende av alla små planeter. Något ytterligare kan knappast ske på lilla jorden, hur mycket man än tänker där.
9. Men för en individ som filosoferar pågår en förnekelese av begränsning. Vi som filosoferar identifierar oss hellre med Anden än med någon aktivitet på en liten planet.
10. Vi får därför en kluvenhet - dels är vi med i någon sorts verksamhet i det materiella rummet. Vin inbillar oss en rad intressen och betydelser. Dels är vi en uppphävande aktivitet, ett filosoferande, där vi vänder oss till Andens frihet från all differentiering, all skillnad.
11. Att filosofera förändrar ingenting på den lilla golfbollen utan är endast ett öde för vissa få individer. De flesta är uppslukade av fenomenologins intresse för sina egna aktiviteter. De är omedvetna. Men de strävar efter frihet, inspirerade av Anden.
12. Att filosofera och upphäva begränsningen är den största friheten en biologisk varelse kan nå. Det handlar om en kärleksförbindelsen till Anden. Det blir aldrig en jordisk aktivitet - även om man är filosofilärare och undervisar i ämnet. Det blir alltid endast ett upphävande.
13. Att sätta upp en värdeskala på olika aktiviteter på den lilla golfbollen är svårt. Alla människor tror att det vet vad som är gott och ont. Man intresserar sig och inspireras av frihet och jämlikhet och låter på så sätt Anden påverka aktiviteterna. Men utifrån Andens egen kompletta frihet sker inte så mycket och knappast enligt någon värdeskala. Andens natur är gudomlig frihet och den känner ingenting annat, vare sig gott eller ont.
14. Den som filosofiskt upphäver finit begränsning känner i tanken denna värdeenhet, som inte kan delas upp i motsatser. Han blir inte relativist men en värdemonist - det finns endast ett värde i Anden, nämligen Gud själv. Detta värde kan inte kopplas till människors upplevelser av smärtsamt och skönt, eller gott och ont.
15. Det närmaste religionerna kommer Andens verklighet är den inkarnation av det Infinita i en finit människa, Jesus Kristus. Men som inomvärdslig religion och verksamhet är kristendomen ytterligare ett uttryck för frihet, kanske det bästa uttrycket. Anden har alltid varit sig Själv och behöver inga uttryck. Hela inkarnationen är alltså en synnerligen värdefull gåva till den lilla golfbollen i rymden.
16. Med möda förverkligar sig frihetens Anden i fenomenologin på den lilla planeten. Triviala händelser leder till stora genombrott ibland. Enorma insatser och viljeuttryck leder ingenstans ibland. Till synes slumpartat och nyckfullt sker ett sammelsurium av fenomen som i grunden inspireras av individers känsla för frihet och befrielse. Det är Anden som är verksam i människors idéér och tankar och viljor och känslor.
17. Filosofen är politisk i sin begrundan men upphäver snarare än deltar i den politiska kampen. Upphävandet av alla diskurser är filosofens tänkande. Istället för tilltro till någon mänsklig diskkurs sker ett förnekande av alla diskkurser för den fria Andens skull. Så fort ett påstående eller idé ligger till grund för handlingar, kommer filosofen att upphäva den och visa på motsatsen.
18. Filosofisk begrundan är annullerandet av varje finit diskurs. En fullständigt obetvinglig identifikation med Anden gör detta möjligt. Detta annullerande som för de flesta verkar destruktiv i den samhälleliga kampen för en bättre framtid, är i själva verket befrielse från låsningar och stillastående.
19. Alla finita diskurser har ett livsförlopp - friskt och färskt befriar de, men strax är de etablerade och stagnerar, för att dö genom revoluition eller ersättande av andra diskurser. Filosofin gör förändringarna lättare genom att tidigt annullera det makthavande diskursen.
20. Kyrkan är den enda institiution där annullerandet av alla diskurser är inbyggt genom närvaron av Anden. Samtidigt som maktägande klerikala institutioner upplever annuleringen som destruktiv, ligger denna befrielse inbyggd i själva doktrinen om Anden. Jesus själv är hela tiden garanten för fortsatt annullerande av döende diskurser som begränsar Anden.
21. Alla dessa begrundanden gör vi utifrån en intention på den gudomliga Anden som helt fri från all värld och all finit verksamhet. Det går inte att filosofera så här från ett inomvärldsligt perspektiv. Helt riktigt framstår det då endast som ett "systembyggande" eller "metafysisk" fantasi.
onsdag, december 15, 2010
Domen
Det är en dömande Gud i GT och Jesus har en helt annan gudsuppfattning - hör vi ibland dagens marcioniter säga. Men man kan kvalificera "dömande" en hel del. Med psalm 95 i ryggen går det att säga så här: festen kräver först en dom. För att "träden ska dansa" måste rättvisa ha skipats i de stora skogarna. För att "landsbygdens fest" ska sprida sig måste sanningen fram.
Det gör ont. Rättvisa och sanning gör ont liksom jorden är full av smärta, varje dag. Men hoppet finns i vår längtan efter just festen, vi vill så gärna se träden dansa i jubel och landsbygden gengjuda av festens sånger. Vi vill fira!
Så domen kan kvalificeras med sanning, rättvisa och glädje. De tre sitter ihop, vi får inte det ena utan det andra. Den ateististiske existentialisten säger: gärna dom och ångest men ingen tröstemetafysik tack! Jo just det. Bra så långt. Men vi är nog skapade för festen ändå.
Det gör ont. Rättvisa och sanning gör ont liksom jorden är full av smärta, varje dag. Men hoppet finns i vår längtan efter just festen, vi vill så gärna se träden dansa i jubel och landsbygden gengjuda av festens sånger. Vi vill fira!
Så domen kan kvalificeras med sanning, rättvisa och glädje. De tre sitter ihop, vi får inte det ena utan det andra. Den ateististiske existentialisten säger: gärna dom och ångest men ingen tröstemetafysik tack! Jo just det. Bra så långt. Men vi är nog skapade för festen ändå.
Alciphron då och nu
I en dialog av Berkeley, Alciphron or The Minute Philosopher, får vi en roande beskrivning av det eviga temat "en modern och upplyst människa", eller som en elev uttryckte det "vi som lämnat det ålderdomliga bakom oss". Följande utdrag av dialogen visar vad det handlar om:
- Det verkar som ni har en del författare i er sekt?
- Ja det har vi, flera stycken, stora män som givit världen många nyttiga och djupsinniga upptäckter. Moschon, t ex, har bevisat att människa och djur egentligen är samma sak och att människan därför endast behöver ägna sig åt sina sinnen och begär för att vara lika lycklig som ett djur. Gorgias har gått längre och visat att människan är en sorts maskin och att tanken och förnuftet är ungefär som metalldelar som påverkas av impulser. Cimon har använt sig av dessa upptäckter och visat med matematisk säkerhet att det inte finns något samvete och att all moral är en rad fördomar endast. Människan är inte mer ansvarig för sina handlingar än en klocka för sitt tickande. Tryphon har skrivit på ett slående sätt om hur nyttig synden och lasten kan vara. Thrasenor har motbevisat de okunniga argumenten mot ateismen och visat att en republik med ateister lever mycket lyckligare än någon annan statsform. Demylus har skojat ordentligt med begreppet lojalitet och visar världen att det inte finns något av värde i det. Vår tid är skyldiga honom och en annan filosof upptäckten att folkets känsla för rätt och fel är tom entusiasm som endast engagerar svagsinniga. Ja, det finns en ändlös lista av upptäckter som författare inom vår sekt gjort....Men mästerverket är ändå vår store Diagoras som i en anekdot motbevisar Guds existens - men detta är gemene man inte mogen för än. Jag är dock försäkrad av några kloka vännner att detta bevis är lika klart som dagsljuset och kommer att göra mycket nytta när religionens system blir tillintetgjort.....
Har vi kommit just något längre idag? Eller pratar dagens Alichphron ungefär i samma jargong? När man lyssnar på härlige irländaren Terry Eagleton kan man tänka sig det. Det händer alltså egentligen inte så mycket.
- Det verkar som ni har en del författare i er sekt?
- Ja det har vi, flera stycken, stora män som givit världen många nyttiga och djupsinniga upptäckter. Moschon, t ex, har bevisat att människa och djur egentligen är samma sak och att människan därför endast behöver ägna sig åt sina sinnen och begär för att vara lika lycklig som ett djur. Gorgias har gått längre och visat att människan är en sorts maskin och att tanken och förnuftet är ungefär som metalldelar som påverkas av impulser. Cimon har använt sig av dessa upptäckter och visat med matematisk säkerhet att det inte finns något samvete och att all moral är en rad fördomar endast. Människan är inte mer ansvarig för sina handlingar än en klocka för sitt tickande. Tryphon har skrivit på ett slående sätt om hur nyttig synden och lasten kan vara. Thrasenor har motbevisat de okunniga argumenten mot ateismen och visat att en republik med ateister lever mycket lyckligare än någon annan statsform. Demylus har skojat ordentligt med begreppet lojalitet och visar världen att det inte finns något av värde i det. Vår tid är skyldiga honom och en annan filosof upptäckten att folkets känsla för rätt och fel är tom entusiasm som endast engagerar svagsinniga. Ja, det finns en ändlös lista av upptäckter som författare inom vår sekt gjort....Men mästerverket är ändå vår store Diagoras som i en anekdot motbevisar Guds existens - men detta är gemene man inte mogen för än. Jag är dock försäkrad av några kloka vännner att detta bevis är lika klart som dagsljuset och kommer att göra mycket nytta när religionens system blir tillintetgjort.....
Har vi kommit just något längre idag? Eller pratar dagens Alichphron ungefär i samma jargong? När man lyssnar på härlige irländaren Terry Eagleton kan man tänka sig det. Det händer alltså egentligen inte så mycket.
torsdag, november 11, 2010
Mårtensmäss
Så var det Mårtensmäss - det handlar om gässen som Martin av Tours gömde sig hos. Han ville inte bli biskop i staden och gömde sig. Gässen avslöjade honom och stadsborna hittade sin blivande biskop. Mårten Gås - vi äter gås för att straffa gässen för att de gjorde en byråkrat av en mystiker....
Men även Martin Luther har med dagen att göra. Han föddes i Eisleben 10 nov. 1483. Faktum är att detta också är en mystiker. Trots all kritik från oss katoliker är Luthers definition av "tro" genialisk. Det är inte Jesu undervisning utan en tolkning av Paulus som står i centrum. Men som ett psykologiskt vapen mot alla subtila former (och inte så subtila) av självrättfärdighet fungerar hans tolkning.
Var och en som noga läst han stora kommentar till Galaterbrevet ser där en mystiker i Taulers anda. Att sätta Jesus Kristus i centrum innebär att göra förnuftet sekundärt, göra sakramenten sekundära, göra alla former av "verk" sekundära. Den värld som sätter dessa saker i centrum är djävulsk. Vårt tjugonde sekel är ett facit för detta lutherska påstående. När någon form av ideologi, kyrkolag, naturrätt, humanism, antropologi, blir avgud för oss hamnar vi per automatik hos den Onde. Luther menar att vi kan ingenting annat göra när detta sker än ropa på Gud, ropa till Kristus och leva i denna sorts ropande tro. Endast tro i denna överlägsna och övergripande mening räddar oss. Denna tro "vet" ingenting, den "kontrollerar" ingenting, den är inte "god" utifrån mänsklig synpunkt.
Det finns något av anarkism och nihilism i denna trostolkning och att den "trygga hopens" förnuft blir djävulens hora är följdriktigt ur Luther utgångspunkt. Friheten i tron är den dominerande känslan. Trons frihet, inte trons lydnad. Detta är ett budskap som inte går i linje med Benedikt XVI's tal i Regensburg.
Men även Martin Luther har med dagen att göra. Han föddes i Eisleben 10 nov. 1483. Faktum är att detta också är en mystiker. Trots all kritik från oss katoliker är Luthers definition av "tro" genialisk. Det är inte Jesu undervisning utan en tolkning av Paulus som står i centrum. Men som ett psykologiskt vapen mot alla subtila former (och inte så subtila) av självrättfärdighet fungerar hans tolkning.
Var och en som noga läst han stora kommentar till Galaterbrevet ser där en mystiker i Taulers anda. Att sätta Jesus Kristus i centrum innebär att göra förnuftet sekundärt, göra sakramenten sekundära, göra alla former av "verk" sekundära. Den värld som sätter dessa saker i centrum är djävulsk. Vårt tjugonde sekel är ett facit för detta lutherska påstående. När någon form av ideologi, kyrkolag, naturrätt, humanism, antropologi, blir avgud för oss hamnar vi per automatik hos den Onde. Luther menar att vi kan ingenting annat göra när detta sker än ropa på Gud, ropa till Kristus och leva i denna sorts ropande tro. Endast tro i denna överlägsna och övergripande mening räddar oss. Denna tro "vet" ingenting, den "kontrollerar" ingenting, den är inte "god" utifrån mänsklig synpunkt.
Det finns något av anarkism och nihilism i denna trostolkning och att den "trygga hopens" förnuft blir djävulens hora är följdriktigt ur Luther utgångspunkt. Friheten i tron är den dominerande känslan. Trons frihet, inte trons lydnad. Detta är ett budskap som inte går i linje med Benedikt XVI's tal i Regensburg.
torsdag, september 16, 2010
Whitehead once more
Nicholas Rescher skriver så enkelt: vindarna har vänt och och molnen har glidit isär. Han jämför filosofin under mellankrigstiden och efterkrigstiden med vad som händer idag. På den tiden var många filosofer desillusionerade och favoriserade trångt tänkande (även om djupt) om detaljer i tillvaron.
Idag har inte filosofer samma behov att begränsa sig till små ting och de återupptäcker värdet i att syssla med den stora bilden. Filosofen Whitehead hade oturen att leva i en tid då man tänkte smått och först nu över femtio år efter sin död börjar hans verk uppskattas på det sätt de förtjänar, menar Rescher. Och den belgiska filosofen Isabelle Stengers håller säkerligen med. Hennes dialog med Richard Rorty om storheten eller litenheten i Whiteheads filosofiska språk är otroligt roande!
Ändå ser man en och annnan ung filosof även idag lite krampaktigt hålla sig till de små tingen. Om någon elev eller kollega ger uttryck för en metafysisk längtan och söker de större svaren rynkar den "analytiske" och suckar lite inför det stora och vaga, och ler ungefär som Thorild Dahlqvist gjorde på 60-talet på Villavägen i Uppsala, och försöker hitta någon detalj. För i den lilla, noggrant utförda analysen ligger frälsningen.
Är det heroism?
Idag har inte filosofer samma behov att begränsa sig till små ting och de återupptäcker värdet i att syssla med den stora bilden. Filosofen Whitehead hade oturen att leva i en tid då man tänkte smått och först nu över femtio år efter sin död börjar hans verk uppskattas på det sätt de förtjänar, menar Rescher. Och den belgiska filosofen Isabelle Stengers håller säkerligen med. Hennes dialog med Richard Rorty om storheten eller litenheten i Whiteheads filosofiska språk är otroligt roande!
Ändå ser man en och annnan ung filosof även idag lite krampaktigt hålla sig till de små tingen. Om någon elev eller kollega ger uttryck för en metafysisk längtan och söker de större svaren rynkar den "analytiske" och suckar lite inför det stora och vaga, och ler ungefär som Thorild Dahlqvist gjorde på 60-talet på Villavägen i Uppsala, och försöker hitta någon detalj. För i den lilla, noggrant utförda analysen ligger frälsningen.
Är det heroism?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)