Vad är skriftens auktoritet idag?

Vi katoliker får ofta brottas med kritik för vår lydnad under auktoriteter. Inte ens vår läsning av Bibeln vågar vi har för oss sjäva, utan kyrkan ska läsa den åt oss! Är det inte förfärligt? Men låt oss titta på frågan.

Bibeln verkar vara en samling väldigt olika vittnesmål om Guds närvaro, såsom den har erfarits av många olika människor. Dessa människor har upplevt Gud, reflekterat över denna erfarenhet, skrivit ner sina vittnesmål i specifika historiska kontexter. Därför kan vi säga att det finns två sätt att läsa dessa vittnesmål. Det ena fäster sig vid det andliga budskapet som är metahistoriskt, transcendent och som handlar om relationen till Gud. Det andra fäster sig vid det historiska dokumentet som visar en antik världsbild med sin ekonomi, sin politiska situation, sin sociala nivå av utveckling, sin mentalitet vid respektive tid i historien.

I vår teologiska reflektion måste förstås båda perspektiven ägnas uppmärksamhet. De svarar mot en fundamental judisk-kristen tanke: att Gud manifesterar sig i historien. Guds ord, i betydelsen närvaro i skapelsen, bor och agerar så att säga på vissa geografiska platser, inkarnerar sig i vissa personer, uttrycker sig i olika genrer av texter. Guds ord använder sig av individer, skriver in sig i vissa kulturella behov och intressen, i vissa naturliga mänskliga tendenser och viljekonflikter, gestaltar historiska händelser och gör dessa händelser till symboler för Herrens närvaro och vilja.

Att artikulera Guds närvaro på det sätt de bibliska skrivarna gör, kräver att författaren engagerar sig i personer och händelser, beskriver objekt och föremål i miljön som bildar scenen för händelserna, kulturella artefakter som är aktuella just vid den skildrade tiden, refererar till berättelser och legender som är kända vi denna tid i denna kulturella miljö, antaganden som görs kring dessa berättelser. Ungefär som en katolik ser Herrens närvaro i sakramentet vid altaret, ser de bibliska författarna Gud närvarande i alla dessa historiska detaljer och moment. Men till skillnad från altarets sakrament, som alltid är exakt vad det är, äger de olika vittnesmålen olika grader av tydlighet vad gäller vittnesmålet om Guds ord. 

Till kyrkans och vår egen läskritiska inställning måste höra just att se dessa olika grader av klarhet. Gud kan sägas ha visat sig på ett relativiserat sätt där Vishetens bok inte är detsamma som Jesaja, eller där Jobs bok inte är detsamma som ett brev av Paulus. Ingen skrift i Bibeln är tidlös och Guds ord är därför inte heller tidlöst såsom det är uttryckt av de bibliska författarna. Guds ord arbetar tidsligt och relativiserat. Det är inte givet objektivt som en platonsk idé eller en filosofisk abstraktion, det kliver in i den historiska verkligheten och inspirerar läsaren genom denna historiska relativitet. Bibeln är Guds textmässiga självrepresentation i relation till oss, sedd genom kyrkan och traditionen.

Men katolikens lydnad inför hur Skriften ska tolkas? En vanlig och lite schablonartad bild av katolsk bibelsyn kan se ut så här. Skriftens auktoritet kan inte skiljas från kyrkans. Den tidigaste kyrkan var ingen kyrka, snarare möten hemma hos folk i en gemenskap i den uppståndne Messias. Skriften var Toran, psalmerna, profeterna. Men detta utvecklades senare till en kyrka, en institution, ledd av Helig Ande och i full produktion av nya skrifter. I kontrast till protestantisk tradition är endast kyrkan, inte den enskilde läsande individen, auktoritet för tolkningen av Skriften. Reformatorerna såg inte texten i sig själv utan textens budskap till den enskilde som det centrala i Skriftens auktoritet - kerygmat, den levande effekten av Guds ord. Men man skilde sig i betoningarna. Luther såg kerygmat i rättfärdigandet av syndaren sola gratia, endast genom Guds nåd, som det centrala, det “apostoliska” som även apostlar som Petrus och Paulus kunde avvika från, enligt Luther. Texter som Hebreerbrevet och Judas och Jakobs brev kunde inte godkännas som centrala för de “goda nyheterna”. Denna inställning till Skriftens auktoritet lade grunden för senare luthers bibelkritik. 

För Calvin var GT viktigare än för Luther, som ju knappast någonstans i GT kunde se det tydliga evangeliet uttryckt. Calvin krävde en direkt upplysning av den Helige Ande för att kunna läsa Bibeln rätt. Under Andens inflytande blir Guds ord i både GT och NT självevident och självsäkrande. Upplysta av Anden tror vi inte längre, vare sig enskilt eller tillsammans med andra, att Skriften talar sanning, skriver Calvin - utan är fullständigt förvissade. Ingen kyrka behövs här och även individens tro är satt ur spel. Vi erfar istället den gudomliga energin i ordet. 

En tredje protestantisk riktning - spiritualisterna - avvek från Luther och Calvin i att den Helige Ande är det enda som har auktoritet vid läsningen av den Heliga Skrift. Alla de bibliska skrifterna är manifestationer av denna heliga Andes rörelse inom människor. Guds ord visar sig följaktligen i de troendes inspiration, upplysning och helgelse. Att läsa i Skriften kan trigga igång impulser från Anden och frälsa människan. Men som textsamling är Bibeln en provkarta på Guds tidigare självrepresentationer. Enligt den protestantiske teologen Schleiermacher kan denna provkarta bli som ett museum med döda artefakter för de som inte själva känner den gudomliga energin. Omvänt kan de som är rörda av den Helige Ande finna att de inte har så stort behov av provkartan. De vet redan.

Senare protestantisk bibeltolkning under 1800-talet fokuserar på historisk kritik av skrifternas tillkomst och genre. Källkritik, formkritik och kartläggande av religiösa teman blir den auktoritet som gäller för läsning av Bibeln. G.K. Chesterton karikerar senare denna forskning: man begår det fatala misstaget att se en berättelse som osannolik därför att den berättats många gånger, ett religiöst tema som mindre trovärdigt därför att det beskrivits många gånger av många traditioner, ett vittnesbörd som propagandistiskt därför att det inte kan bekräftas av forskaren själv.

Under 1900-talet kom den protestantiska auktoriteten snart att lämna den historisk-kritiska och formkritiska forskningen och istället fokuserade man på texterna själva. Den “nya kritiken” under 1920-talet ända fram till 1960-talet studerade hellre textens struktur, inre sammanhang, funktion och homogenitet. Men därefter skiftade intresset igen. Nu var det textens relation till andra texter, dess inter-textualitet och con-textualitet som blev auktoritet för tolkning av Bibeln. Om vi lyssnar t ex på Christine Hayes vid Yale, vars kurser ligger på internet (iTunes U) hör vi en övertygad kontextuell auktoritetstro när det gäller att läsa i synnerhet GT. Stabiliteten i texten som egen text är uppenbar - det är dess relation till andra texter som avgör hur vi bör läsa och förstå.

Nästa logiska steg är kanske att även inter-textualiteten dekonstrueras. Kvar blir då det som händer när läsaren möter texten. Läsarens reception är det moment som skapar textens “betydelse” och vi kan då lämna den skenbara stabilitet som både historisk och inter-textuell tolkning verkar ge. Och där befinner sig många teologer idag. Därifrån kommer oftast kritiken av den katolska synen på Skriftens auktoritet.

För katoliken har de olika texterna inte själva en auktoritet i egenskap av text, vare sig som intertextuellt vittnesbörd gentemot andra texter eller som självtolkande texter inom sig själv. Inte heller kan det räcka med den Helige Andes upplysning av den enskilda predikanten eller teologen. Däremot är ett visst mått av historisk kritik behövlig, enligt Benedikt XVI är den oundgänglig. Men vare sig historisk kritik eller formkritik kan ensamma vara auktoritet. Endast i ljuset av kyrkans andliga verksamhet, de där tidiga mötena i hemmen, kan de bibliska skrifterna tolkas på ett riktigt sätt. Innan kyrkan var en religiös institution läste man GTs böcker utifrån denna andliga mötesperspektiv. Kyrkans Magisterium garanterar senare i historien en autentisk läsning. Utanför kyrkan kan Skriften naturligtvis bli förstådd, men inte "rätt" förstådd.

Denna syn blir kritiserad för att den tar inte hänsyn till den reception av en text som äger rum hos den läsande individen. Mening konstrueras vid läsningen och i den indivduella läsarens tänkande. För katoliken måste det bli ytterligare en reception av vad kyrkan läser i texten och detta är olyckligt för den enskilde troende. Den katolska synen tar dessutom inte hänsyn till att texter är interagerande. En text skapar sin mening i kontrast till andra texter. Tolkningen av Skriften måste därför vara intertextuell snarare än bunden till kyrkans läsning.

Men denna kritik kan bemötas. Andra Vatikankonciliet betonade att Skriften står över Magisteriums läsning av den. Läroämbetet kan inte stå över Guds ord utan ska lära det som receptionen av Skriften ger. Alltså finns här en receptionstanke - bara det att individens roll, som ju alltid blir vag, ersätts av en gemenskap i den Helige Ande. Det är inte vilken gemenskap som helst utan den i Kristus, den bland vittnena av Hans uppståndels, den levande Läraren, Jesu kropp. I Dei Verbum framgår hur denna levande gemenskap alltid måste bli mer autentisk än den enskilda individens ytterligt relativa läsposition.

I modern protestantisk miljö förvandlas lätt exeges till eis-egensis - alltså att budskapet i Skriftens olika texter alltid handlar om vad som händer när den intresserade enskilda läsaren möter texten. Vad betyder det här "för mig" blir den principiella utgångspunkten för läsningen av Skriften. Detta är ju nästan en trivial självklarhet inom protestantisk kristendom och utan tvivel glider en och annan katolsk teologi ditåt, kanske inspirerad av en överdrivet liberal tolkning av Andra Vatikankonciliet. Försvaret för denna läsare-respons är att ingen biblisk text kan någonsin vara objektiv information utan ett språkligt budskap adresserat till ett enskilt läsande jag för att en engagerad respons ska ske och få effekt i personens liv.

Svagheten i detta resonemang är att "individen läsar-respons"  är ett begrepp som i sin tur är kulturellt konstruerat. I vår tid är det den konsumerande "individens lust-respons" som karaktäriserar både de sociala medierna och läsningen av all slags text, särskilt sådana som har med livsstil och livsåskådning att göra.

Den katolska uppfattningen kan sägas vara både otidsenlig och opraktisk. Den hävdar att vi inte är trogna oss själva annat än i den Helig Andes gemenskap. Som Gunnar Ekelöf en gång skrev: det opraktiska är det enda livspraktiska. Endast i den andliga gemenskapen får vi plats i Guds rike. Den läsande receptiva individen kan kanske vara en fiktion som passar vår form av modernitet. Men som kompendiet till Katekesen uttrycker det, är Guds tal till människorna nedskrivna "genom den Helige Andes andedräkt" (DV9). Denna poetiska  formulering försöker komma åt individens uppgående i en andlig gemenskap, att vara tillsammans i läsandet av den Heliga Skrift.

För att parafrasera den store protestantiske teologen Karl Barth, kan vi kanske säga att Guds ord är Jesus Kristus själv och detta Guds ord är Bibeln. Som den tyska biskopskonferens skrev 1985 är det inte bara så att Bibeln utgörs av vittnesmål från olika tider om Guds närvaro utan dessutom i sig själv är Guds Ord. Påven Benedikt XVI menar på ett liknande sätt att Kristus är den nyckel med vilken kyrkan tolkar den enhet av skrifter som är GT och NT. Denna enhet är kyrkans skapelse.

Detta innebär inte, som teologen Schillebeeckx en gång påstod, att den ursprungliga inspirationen i de bibliska skrifterna försvunnit med tiden och ersatts av en rent formell auktoritet. Tvärtom kan vi se kyrkan som den levande gemenskapen. Den finns kvar och bevarad i läroämbetet och lever i dialog med andra uppfattningar, t ex de olika protestantiska rörelserna för bibeltolkning vi talat om.

Den fråga jag sjäv ofta fått av elever är: hur vet jag att detta är sanningen? Och jag brukar svara med devisen på GA-skolan i Sundsvall: Gudsfruktan ger sannfärdighet. Följdfrågan blir förstås: vad är Gudsfruktan? Och jag brukar svara: det som sker när Kristus är i centrum för ditt liv.

The Hunger Games

Al Kresta och Stephen Greydanus snudd på lyfter "The Hunger Games" till skyarna. En berättelse om moralisk lyftning i en svår och gudlös värld. En dystopi som varnar oss för hur en världs utan transcendens kan se ut, där staten kan få för sig att sponsra ett spel med döden.

Hmm.

Jag lyssnar på boken och ser filmen. Det handlar mer om vår mediavärld än något annat, tycks det. Former för förvriden medial uppmärksamhet såsom i Big Brother, Top Model, American Idol, TV-sporten, oändliga "bevakningar av tävlingar", dokusåpor om instängda ungdomar eller medelålders folk på en vacker ö som borde besparas denna nedsmutsning av underhållningshysteri, ungefär som fjällnaturen bör besparas tävlingshysterin i vackra bergsbackar. Parallella kameror som följer dels det stora händelseförloppet, dels "privata" inslag som kommenterar det stora händelseförloppet, dels tredje persons kommentarer för att driva upp tempot i underhållningen. Sjukt hysteriskt, bra symptombild på en anomali.

Vilket tänkande styr denna massrörelse? The Hunger Games handlar om detta. Greydanus tycker det är svårt att acceptera frånvaron av gudstro i detta samhälle (se här) men han behöver bara se på mediavärlden - så ser det ut. Hur mycket gudstro finns det i Vasaloppet? Inte ens en hänvisning till Vasas politiska spel med protestantismen. Greydanus jämför med filmen "Gladiator" där en varm tro finns under berättelsen. The Hunger Games är därmed lite sannare om vår värld, skildrar i dystopin form.

Vi har en svensk bakgrund som passar här. Det som Ivar Lo-Johansson skriver 1929 i "Jag tvivlar på idrotten" har idag blivit relevant kritik av en global sporthysteri, vars inbyggda värderingar är "undermåliga" som man sa förr - under målet för människans värdighet. Eller med modernt språkbruk: fascistoida. En viss grupp människor lever gott på denna globala hantering och om detta handlar The Hunger Games. Retoriken om hur stärkande och intressant den fysiska kampen för att vinna en match eller ett lopp ("för överlevnad"), är likadan idag som på det fascistoida 1930-talet - men vi har en superteknologi till stöd. Detta skildras i The Hunger Games, där ungdomarnas prestationer sänds i realtid.

Och som en skildring av detta jordiska mörker som är den mentala förutsättningen för sportvärlden och medievärlden är filmen - tämligen OK.

Den polske författaren Witkowski har skrivit en roman kallad "Margot" - den är en betydligt tuffare skildring av samma sak. Den visar hur en rå komsumtionsmarknad gör alla "games" råa - sportiga, musikaliska, skönhetsbaserade eller sociala. The Hunger Games är som allt hollywoodskt amerikanskt mer tvetydigt, sockrat med personliga offergärningar och godhet under livshotande villkor. Framställningen spelar åt båda hållen och gör underhållning av den viktiga kritiken av underhållning. Såklart.

Sevärd? Jodå.

Meinrad Craighead och tacksägelsen

Många tänker på kyrkans språk som ett "pratande på sitt sätt" och TS Eliot ironiserade i The Cocktail Party över "poor little talkative Christianity". Den som kan njuta av Eddie Izzard när han beskriver kristendomens utveckling kan också se den vanliga klichén om "prellens prat".

I en värld som denna blir poeter som Meinrad Craighead viktiga. Hon pekar på att enkla ord som "dörr", "vatten", "väg", "vetekorn", "moder", "sår", "växande" , blir ord fyllda av mystik, en alternativ språklig värld som tycks ligga under denna värld där orden krymps till namn på föremål eller sociala relationer eller på biologiska företeelser.

Varför finns denna underliggande mystik i orden? Naturligtvis i de långa tidernas kristna generationer som året runt gått till mässor, firat de liturgiska festerna, lärt och sjungit litaniorna som hört till festerna, deltagit i passageriterna/sakramenten allitfrån dop till begravning.

Därför uppstår i vår tid en märklig paradox när människor som inte alls är kyrkliga ändå samlas kring de kristna orden och metaforerna och riterna när de nära och kära går vidare till nästa liv - om man nu vågar tro det. En bisarr och vacker situation uppstår när en del av människans hjärna tar emot orden som fartyg ut på stora oroande men spännande oceaner av mening, och den andra delen av hjärnan avvaktar en smula irriterat, lite ursäktande "prellens prat" och ser fram emot kaffe och landgång efter gudstjänsten. Eller när ena delen av hjärnan behöver trösten i "stororden" som Torgny Lindgren kallar dem, och en andra delen förbannar kristendomen för att den fortfarande spökar och tvingar oss till kyrkan när någon i familjen dör.

De stora metaforerna är en ständigt fördjupande dimension som de många kristna generationerna - våra förfäder - lagt ner i jorden och arbetet med jorden, lagt ner i skötande av husdjuren, arbetet i skogen, resorna till pilgrimsmålen, tolkningen av lidandet i den egna familjen, i lasterna som angripit individer och familjer, i kärleken till den man valt att leva med, i synen på de krig som ständigt återkommit och raserat otaliga liv. Orden för alla dessa händelser finns i de bibliska uttryckena och har memorerats av de många liturgiska festerna åren runt för de flesta människor.

Poeter som Meinrad Craighead betonar tacksägelsen som livets innersta essens. Därför är tacksägelsens ord den verkliga bönen. Hon ser tacksägelsens altare i de stora orden, ord som ljus och mörker, liv och död, himmelse och helvete, och hon har ett fysiskt altare utanför sitt hus i New Mexico där hon varje morgon tänder en eld. Den dag människor återvänder till dessa ord, detta sätt att bruka ord, kommer främlingsskapet till kyrkans språk gå över.

Rikets realism

De tre första generationerna kristna firade den judiska påsken och den kristna påsken på en och samma gång. De var vad vi idag skulle kalla messianister.

Lustigt och intressant är att även en svensk frikyrkoman som P.P. Waldenström har samma uppfattning. Han betonar att Guds rike är det kommande rike som den judiska traditionen talar om på ställen som t ex Jesaja 9 och Daniel 7, ett kommande rike som skall ta plats på jorden och inte i en metafysisk grekisk-filosofisk himmel, som flera kyrkofäder tänker.

Waldenström skriver:

"Nu är frågan: Kom detta rike till stånd genom Kristi första ankomst till jorden? Många skola anse det såsom den vissaste sak, att det kom till stånd, och de skola förundra sig såsom över en besynnerlig villfarelse, när vi säga, att Bibeln aldrig så talar. Guds eller Kristi rike framställes aldrig på ett enda ställe i Bibeln såsom något, som har kommit till stånd genom Kristi första ankomst eller genom någon handling, i Kristi historia, utan såsom det där skall komma till stånd genom hans andra tillkommelse. Vi skulle säga, att med Guds rike alltid i Bibeln menas "härlighetens rike", om icke den vanliga föreställningen tänkte sig härlighetens rike såsom en de saligas härlighet i himmelen, medan det nya testamentets Gudsrike alltid är ett rike på jorden."

Naturligtvis betonar senare judisk tradition att det kommande riket gäller "Abrahams barn", inte helleniskt kristna. Men de tre första generationerna kristna såg sig just som Abrahams barn och Jesus undervisar i den traditionen. För en modern kristen som experimentar med att tänka sig det kommande riket på jorden med en fred utan slut, en rättfärdighet för evigt och för alla länder, med Kristus som konung och härskare, blir säkerligen läsningen av GT lite annorlunda. Den antropomorfism som modernismen skyggar så för, blir nu vettig realism istället.

Lumen Christi för en liten mörk planet

Av en tillfällighet läser jag kap. 16 i C.S. Lewis "Perelandra", den andra delen i hans SF-trilogi, strax innan jag börjar lyssna på Lumen Christi - mässan ifrån Rom på påsknatten. Kombinationen var perfekt. I "Perelandra" talar två änglar om jorden. Den ena har just besökt den och konstaterat att hur mörkret täcker denna planet:

"I have been down into the air of Thulcandra" said the first, which the small ones (människorna) kallar Tellus. A thickened air is full of the Darkened as Deep Heaven is of the Light Ones. I have heard the prisoners (vi människor) there talking in their divided tounges and Elwin has taught me how how it is with them."

Hur passande att strax efter detta lyssna på påsknattens ljusmässa i min iPhone. Mitt i mörkret som täcker hjärtan hos miljarder människor på denna lilla planet, kan vi i alla fall besjunga Lumen Christi, vi kan i alla fall en gång om året minnas den sanna påsken - att vi är nygjorda i Krist ljus genom hans blod.

SF-formen är för övrigt, i Lewis hantering, speciell i att fokusera på litenheten hos denna mörka planet. Liten och mörk för oss som är fångar därs, men viktig för Gud.

Det första budet

Dagens evangelium, Markus 12:28-33 handlar om tjänande gudskärlek, bhakti som det heter på den indiska kontinenten och som de thomaskristna genast kände igen när de kom till södra Indien på 100-talet. Denna tjänande kärlek är inte endast att tro på en levande Gud eller tro på de skrifter som så säger. Det handlar mer om en tillit och ett viljans beslut att tjäna Gud med den sortens kärlek som uppstår när detta beslut tas av en människa.

Denna speciella sorts kärlek tar sin utgångspunkt i att det är för Hans skull, inte vår egen, som tjänandet utförs. Livets mening är att vilja rikta sin kärlek till just Honom för Hans egen skull. Att vara vänd mot Gud med avsikten att ge Honom sitt liv med alla till buds stående medel är verklig befrielse. Ingen världslig aktivitet kan komma i närheten av denna frihet.

Det spelar sedan ingen roll i vilket hörn av världen eller universum den tjänande befinner sig - hon eller han är upptagen av kärleken. Det gör den hängivne lycklig att när som helst och var som helst få den största nåden: förmågan att tänka, vilja, känna, andas, arbeta, leva och dö för den Högste.

Det första budet: älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, leder också till en viss bibelläsningen - det enda som intresserar henne eller honom är Herren själv, inte regler, liturgiska bruk, historiska fakta, berättelser eller beskrivningar som bara har ett sekundärt intresse. Och de saker som angår människornas värld är inte i centrum utan Herren själv. De som inte ägnar sig åt det första budet fäster sig däremot vid läropunkter, historiska fakta, "textredaktioner", tolkningar i det oändliga av uttalanden och metaforer, möjligheten till "nya teologier".

Den hängivna tjänsten är speciell. Vad menas med orden "att tjäna Herren"? Det är en gradvis invigning, först med hela kroppen och det medvetna tänkandet, senare med viljan. I början är det sökande, senare blir det enkel intention och vilja. I början är det att följa bud, senare är det insikten om vad Kristus gjort i det han födde den Nya Skapelsen inom oss. Detta är Guds kraft som gör den hängivnes hjärta och tänkande istånd att tjäna, älska och förstå. Det blir mindre att fullborda Guds bud och mer att högst personligt tjäna Herren. Hängivenheten består i en spontan längtan att tjäna i kärlek.

Allteftersom hängivna blir alltmer absorberade av att tjäna Gud tänker de mindre eller inte alls på väckelser, uppvaknanden eller mystikens förening med Gud. Populär mystik får ofta för sig att föreningen med Gud är något som själen bör eftersträva. Men i det kärleksfulla tjänandet glöms hela tanken på att jaget ska upplösas i Gud bort. Att nå en viss nivå av andlig utveckling är inte intressant för blicken är alltid lockad till det mest attraktiva som finns, Herren själv. Att komma till Herrens rike sker först när själen lämnar kroppen, sinnet och ego-individualiteten, vilket endast är en välsignelse - på Guds villkor.

Motivet eller drivkraften i vårt religiösa liv är inte att erfara glädjen av att se Gud, utan att tjäna Honom på det sätt som Han anbefaller genom de omständigheter vi faktiskt erfar. Om Herren väljer att hålla en människa kvar i världen, ser vi det som Hans välsignelse, Hans försyn. Det innebär en tillåtelse att tjäna Honom här i världen, i de omständigheter vi har.

Allt vi säger om kristen gudskärlek är bristfälligt, endast om vi hade Hans egen kraft av gudskunskap skulle vi veta vad vi säger. Sanningar om det kärleksfulla tjänandet är svårbegripliga för oss eftersom det står i motsats till det vi i vår själviskhet väntar oss av teologi, religion och filosofi, trots att den oroliga tanken, som Benedikt XVI säger, är ett redskap för vår pilgrimsvandring på väg hem till Gud.

Alltså måste vi låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet. Om vi läser Bibeln genom att öppna oss i bedjande sinneshållning kan vi fokusera på Herrens kraft av intelligens och kärlek, alltså Guds egen hållning. Herren vet nämligen själv vad Han är. Genom läsningen tar vi emot hängiven kraft till att förstå något av Herrens självkunskap.

I Markus 12:28-34 ser vi således Guds självkunskap uttryckas i det viktigaste budet. Jesus säger där: Älska Herren din Gud med hela hjärtat, hela förståndet, hela din kraft. Detta bud skulle kunna sändas ut med högtalare över hela jorden alla timmar på dygnet och det skulle inte hjälpa - endast några få lyssnar på rätt sätt. Först när det andra budet: älska din nästa såsom dig själv, får vi en större skara intresserade därför att de kan översätta detta bud i pragmatiska handlingar, sociala regler, etik och moral, samhällsansvar. Det första budet går ibland förlorat och en allmän utilitarism med kristen touch etablerar sig.

Skönhetens religion

"Oförmåga att förstå religionens kraft är oförmåga att förstå den moderna världen" lär Tony Blair ha sagt.

Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen "The Reader" där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.

Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.

Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?

Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.

Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:

"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."

Innanför

Att vara innanför innebär alltid en frestelse och en fara. "Jag älskar Gud men skulle aldrig tro på en kyrka". Eller "Det är ju i naturen man ser Guds majestät. Inte innanför en klostermur!" Eller "Det gudomliga finns, men absolut inte i organiserade religioner!"

Varianterna är många. C.S. Lewis ville i sin "Mere Christianity" undvika denominationer. Sådana skapar endast splittringar och dem har vi nog av. Låt oss tänka på den stora hallen i ett hus. Vi samlas i hallen. De många olika rummen bryr vi oss inte om just nu. Låt oss se vad vi kan ha gemensamt i samlingshallen.

Men "hallteorin" fungerar inte. För det är där "inne" jag kommer hem.

På Norra Berget i Sundsvall finns ett café som heter Gesällen. Det ligger inte vid en strålande utsikt över staden och bergen och havet, det är inte modernt med internet och 50 sorters kaffe. Det är en enkel liten stuga längs vägen, byggd för länge sedan som en liten fäbod med förstuga, mjölkrum (kök) och sal (indelat i tre små rum). Efter en promenad längs bergets storslagna utsikt då man kunnat beskåda Guds majestät i bergen och havet och människors väl och ve i den lilla staden mellan bergen, återvänder man "in" på Gesällen för att vila, få kaffeslurken och vara hemma en stund. Idealiskt för andliga samtal med vännen, samtal om livet.

Detta "innanför" visar sig i de enkla vackra trägolven, vackra genom seklers bruk, timmerväggarna som behandlats med handyxor, möblerna med sin omsorg om det mänskliga, fiolen på väggen med sin glädje och dans men också sorg och tårar, de få skrifterna i bokhyllan med den Heliga i centrum, själva hjärtat i all litteratur, de enkla trasmattorna och de bärande stockarna i taket, den sprakade elden bredvid mitt bord - detta "innanför" är det vi menar med hem.

Ute i hallen är vi ännu inte hemma.

Julens glädje och våra barn

Man har sångstund på biblioteket och barnen sitter i ring. Mammor och pappor sitter med. Barnen sjunger "När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå".

Då håller en mamma för öronen på sin flicka. Hon håller hårt och bestämt, sången ut. Detsamma händer senare när de sjunger Nu tändas tusen juleljus när andra versen börjar. Åter händer det i Stilla Natt efter de första raderna. Men när Räven raskar och Hej Tomtegubbar går igång är det ren glädje och inga öron hålls för. För att inte tala om Rudolf med röda mulen - nu är det jul!

En sinnebild, kan man tycka, för en hel kultur. Den sekulära kulturen. Den verkliga glädjen med jul - Välkommen hit till jorden Jesus, i signad juletid ! - får inte nämnas. Det är prästers indoktrinering och vi betackar oss för sådan auktoritära knep, inlagda i julens sånger.

Andra versen i sången var helt struken. Den lyder: "Dig Jesus vi behöva, du käre barnavän. Jag vill ej mer bedröva, med synder dig igen." Fullständigt otänkbart för den sekulära familjen. Barnen ska inte behöva höra sådant. De behöver julklappar och resor till fjällen. Och skulle Jesus vara en vän? Se på korstågen. Se hur prästerna skildras i The Midsomer Murders, den ena tokigare än den andre. Och inte är de kärleksfulla heller.

Jeanna Otherdal som försökte göra texten i Det strålar en stjärna lite så där halvsekulär och romantisk, börjar den andra versen så här: "Ty julen är härlig för stora och små". "För där ljuset är, där är det jul", avslutar hon slutversen. Vilket ljus? Det får heller inte sägas.

Johannes skriver - och kanske refererar Otherdal dit med sin slutrad - "Det budskap som Gud har gett oss att föra vidare till er är att Gud är ljus. Det finns inget mörker i honom. Om vi säger att vi är hans vänner, men fortsätter att leva i andligt mörker och i synd, så ljuger vi. Men om vi lever i Guds ljus, så som Kristus gör, har vi en underbar gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd."

Sekulär kultur vill ha vänlighet och behaglig julefrid, inte kristendom. Obehagligt att årets kalender fortfarande är så kristen. Och många sånger och symboler. Ja alla kyrkobyggnader påminner irriterande nog om denne man som är livet från Gud. Sekulär kultur har också en statistik: kring jul sker de flesta självmorden och de flesta skilsmässorna. Julen intensifierar den sekulära ensamheten och längtan efter verklig gemenskap.

Den kristne skulle kunna säga till mamman som höll för öronen på sitt barn för att skydda det från kristendom: ja julen handlar om denne man som är livet från Gud, som är ljuset i våra liv. Och dina barn kommer aldrig att dela julens verkliga gemenskap utan Jesus, som är det eviga livet. Och påsken handlar också om detta. Och pingsten också. Och många av helgdagarna året runt. Lucia är ett kristet helgon från Syrakusa, Lucia handlar om något ! Hallå!

Mamman som håller för öronen på sitt barn vill sitt barn väl. Hav tröst mamma, snart kommer den sekulära skolan. Då är det Transformers och Harry Potter som gäller och det håller gymnasiet ut....

Gy 11 och den klassiska litteraturen

Det nya gymnasiet, GY11, trycker mer på den klassiska skönlitteraturen. Man betonar den stora litteraturens språkliga verkningsmedel - ovanligt bra för Skolverket! Den stora litteraturen verkar ännu för den som ger sig in i den. Tänk om den största klassikern, Bibeln, äntligen får en mer central plats? Eller är det för tidigt?

Och verkningsmedlen - tänk om vi kan gå in på ordens livsavgörande verkningsmedel i skolan i framtiden, försöka se vilka ord som i sanning verkar inom oss, och kunna lägga åt sidan den massvåg av struntlitteratur som väller in i bokaffärerna och all den "information" som dränker pärlorna bland orden. Tänk att eleverna lär sig vaska fram de starka orden, de som direkt tilltalar hjärtats längtan efter den Älskade, orden utan tid. Vissa av dessa ord lyser varmt, andra avskräcker, åter andra binder samman, somliga är bittra men nödvändiga, ja vissa splittrar och manar till strid - men de yttersta orden gör enhet och försoning.

Den kanske största svenska klassikern är Birgitta av Vadstena, ett urval av hennes Revelationes borde vara obligatorisk kanon för varje tonåring. Men Birgitta har dessutom en modern uppfattning om språket och ordens naturliga och övernaturliga verkningsmedel:

"Du kan med största säkerhet veta att varje skrivet ord däri hörrör från mig och har sin egen kraft och verkan, liksom dyrbara stenar i världen har sina naturliga krafter: sålunda utövar magneten sin dragningskraft på järnet, andra stenar maler korn och förvandlar det till mjöl, andra förvandlas till mrubruk som har kraft att förbinda andra stenar, andra slipar järn; och på det sättet har varje slags sten sin kraft. Likaså har varje ord, som härrör från mig, sina krafter , och de står alla med evig fägrinrg i himlen, strålande inför hela min hummelska härskara såsom de dyrbaraste stenar med den skönaste färg i det klaraste guld. Och var och en som är i himmelen känner den särskilda kraften hos dem alla."

Albert den Store

Idag den 15 november firar vi katoliker - om vi så vill - Albert den Store. Han var både teolog och mystiker, både politisk diplomat och universitetslärare med stor naturvetenskaplig kunskap. Han var ofta på resande fot mellan platser där han behövde medla mellan stridande. Kyrkan var långt ifrån enad och Albert den Store var en eftersökt diplomat och enhetsskapare. Han är av en av kyrkans största lärare. Thomas Aquinas var hans elev.

Men störst var han i sin mystik. För vår tid är han troligen obegriplig och han skulle säkerligen kallat många av vår moderna katekeser för fantasier. Att vara hos Gud är att lämna allt som föreställningarna ger oss. Att möta Jesus är att lämna den värld som skapas av våra sinnen och våra mentala föreställningar. I det korta verket "De Adhaerendo Deo", kanske "Om att tillhöra Gud" på svenska" mejslar Albert den Store fram en levande mystik för den kristne. Den finns att lyssna till på Librivox.org där den engelska titeln är On Clinging to God.

Gud är det enklaste av alla objekt, säger Albert den Store. Att vara hos denna Enkelhet innebär att lämna alla yttre intryck och inre föreställningar. Först då är Jesus vägen, sanningen och livet.

Icke-dualiteten kommenterad

Elever sänder länkar på alltfler icke-dualister, ofta i korta klipp på youtube.com och ofta unga passionerade kvinnor. Det är en intressant tankerörelse, inte riktigt New Age, inte riktigt österländsk spiritualitet, inte riktigt befriande psykoterapi. Allt de säger finns hos kyrkofäderna och ökenfäderna, det är som en modernisering av Philokalia, minus kristen teologisk terminologi. Är det här barnbarnen till Paul Tillich?

Jag tog mig friheten att citera en nyckelparagraf av en av dem, Catherine Ingram (ur boken Passionate Presence) och lägga in parenteser med egna "gammalmodiga" kommentarer. Detta som svar till en elev som ville ha en kommentar. Ingram har just talat om hur vi fångas av filmer men ändå vet att vi endast sitter i en biograf. Bakom engagemanget är vi lugna. Hon fortsätter:

In a similar way there is a field of silent awareness containing all the events of our days.

(Ja, vår Skapare är medveten om allting som sker i Hans skapelse, allt vi gör sker i Hans Försyn).

Although we may sometimes be gripped by emotion or lost in a particular story

(t ex våra egna livsberättelser, särkilt de negativa händelserna, de prövningar som kommer från Herren),

there is throughout each of our dramas a deeper reality of silent presence.

(Guds närvaro såsom t ex Broder Lorens uppfattade den).

This is a silence of the heart rather than an imposed cessation of speech or acitivity

(Den enkelhet som t ex Albert den Store såg som kontemplationens mål).

It is a silence that is, we could say, the background of all activity.

(Guds möjliggörande av tillvaron, Hans Försyn).

We don’t need to find it because it is not lost.

(Men vi är i synden omedvetna om detta och behöver alltså vakna).

If this is so, why is there so much searching and craving?

(Berättelsen om syndafallet försöker gestalta ett svar).

Seeking is compelling

(frestelserna från själafienden är oemotståndligt starka)

because it produces a way for the mind to have a job.

(Ja, självrättfärdigheten dominerar världen)

It seems that we are almost genetically

(en senare natuvetenskaplig beskrivning)

programmed towards relentless mental occupation with desire and avoidance

(synden efter ätandet av kunskapens träd då vi får blygsel inför Gud),

a desperate squirming out of now. Perhaps nature

(Guds skapelse och salighetsordning)

has demanded that we keep on the move in order to stay alive

(Ja, vi behöver vakna för vi lever i syndens dagdröm),

but this is becoming detrimental to life

(Ja, synden är skadlig).

We have evolutionary

(sekundär biologisk term)

outgrown the usefulness of being in a prevailing state of fear and greed in order to compete and
survive.

(Världen fortsätter oförminskat att tävla, konkurrera för att överleva).

We can no longer afford it. It is driving us to disaster

(Ja, till klassisk förtappelse på grund av synden).

*****

Har ännu inte fått svar på denna hutlösa revisionism...

Det är fullbordat

En mycket troende ung elev frågade mig, efter att jag undervisat om att vara kristen i gymnasiet, och särskilt om Rosenkransen (http://humlebo.nu/kristenigymnasiet.pdf): “Varför i all världen tjata så på Maria att hon ska be för oss när hon naturligtvis gör det hela tiden? Det är som att tvivla på att Jesus är uppstånden för oss!”

Och flickan har naturligtvis alldeles rätt. Vi har en tendens att repetera svårigheterna som om Jesus inte räddat oss och gett oss den helig Ande. Det är tryggare och mer sentimentalt att göra så och vi slipper leva trons liv som om allt var fullbordat.

Barnen ska säga sanningen åt oss som låtsas veta.....

Vakna i Guds hand

På radion hör jag animerade diskussioner om American Catholic Council som hölls i Chicago den 10 juni. Och på sidor av Voice of the faithful, Call to Action och andra liknande förs många diskussioner om förnyelse av katolska kyrkan. Al Kresta gör sig rolig över dessa människor i sitt radioprogram "Al Kresta in the afternoon". Ett stort problem verkar vara att Matthew Fox ibland kallas fader eller reverend.

Skillnaderna påminner om solljusets olika brytningar och schatteringar på stugväggen denna blandväderssommar. De är många, skuggor och nyanser i all oändlighet. Solljuset är ett och detsamma. Vi har lånat dessa kläder av det ljus Jesus talade om och själv var. Våra variationer av rumtiden är sådana kläder. När vi prisar Gud häller vi tillbaka dem i ljuset.

Konflikter inom kyrkan påminner oss alltid om att ignorans är Guds fängelse. Kännandet av Honom är Gud palats. Vi sover (och förlöjligar varandra) i Guds undermedvetna och vaknar i Hans hand.

Vara Josef eller Jakob

Det finns många sätt att använda GT. Ett är att vara gestalter som Josef. Var Josef! Och om du inte kan stå ut med friskheten hos Josef, var Jakob. Brottas med Gud om nätterna och slit i ditt arbete sju år i taget. Gråt och sakna och le mitt bland tårarna! Låtsas inte veta något du inte själv erfarit. Det finns en nödvändig död och Jesus, vår Herre, visar vägen till den. Att vara söndersmulad, att vara mark, vara grund. Då kan vildblommor växa upp ur marken.

Blodsteologi och revisionism

För många år sen (1993 tror jag) gjorde Gavin Bryars en inspelning av en liten fras: "Jesus blood never failed me yet.. ..this one thing I know, that He loves me so..." och han lät denna fras, som en hemlös tiggare sjöng ute på Londons gator, gå runt i en harmonisering med allitfrån några få stråkar, till en stor blåsorkester och Tom Waits tjocka röst mot slutet av den långa inspelningen.

Vi lyssnade mycket på den när den kommit ut på cd och så småningom gick något djupare in i oss - blodsteologin. Alltså inte den pietistiska drypande och sentimentala utan en ren, enkel och kompromisslös teologi. Den som säger: "Det är fullbordat". Och namnet på en bok blev lite nytt för oss: Nya Testamentet. Någon har dött för gott och lämnat ett testamente, som Hebreerbrevet talar om. Det är redan gjort, testamentet har gått i verkställighet, det tillkommande goda är tillkommet, även om mer väntar.

Det fick förstås konsekvenser. Att leva i det gamla förbundet, det gamla testamentet, blir en dubbelmoral, en missuppfattning av Jesus - ofta med modernt teologiskt språk. Att vi över huvudtaget ska syssla med förhandling med nådgivandet blir absurt; eller be om något som redan är fullständigt givet. "Fader vår" är en bön relevant endast innan Jesus dött för oss, inte efter att han gjort det. Eller försöka följa en "nådeordning" som fastläggs av en mänsklig auktoritet. Som om inte endast en nådeordning gäller - den då Jesus fullbordar allt på korset. Fasansfulla perspektiv öppnade sig: all denna interpretation, all denna dogmutveckling, allt som John Henry Newman pratar om i An Essay on the Development of the Christian Doctrine, alla koncilier, alla "själsspeglar" som skrivits, all pastoral provinsialism.....återgång, revisionism.

Ofta svarade vi med Chestertons bild av en ö med stup ner mot klippor i havet. Vi spelar tennis däruppe på öns lilla vackra platå. Vi måste ha stängsel kring spelandet, annars fungerar inte spelet. Hmm....Det är något fel med den bilden.

Frege och relativisering

Gottlob Frege genomförde på sin tid en tyst revolution som fick stora följder för europeiskt tänkande. Inom filosofin och teologin fick språket nu en avgörande betydelse. Inte många märkte att Frege låg bakom denna förändring. Hans torra grammatiska undersökningar gör inte mycket väsen av sig. Innebörden blev ett jordskred. Att ord, särskilt verb och substantiv, har sin hela existens inom ett språkligt system, betyder att allt vi "vet" eller "tror" hamnar i ett helt nytt perspektiv. Det är genom språket vissa verb, t ex älska, eller frälsa, eller befria, för att ta tre populära ord för de flesta människor, får sin speciella relationella innebörd - det behövs minst två poler emellan vilka verben ska agera sin betydelse. Någon älskar någon annan, annars tappar ordet sin betydelse. Någon befriar någon annan, annars saknar friheten någon djupare innebörd.

Men just denna egenskap hos språket att skapa hela meningen med det tänkta och sagda, är samtidigt en befrielse från en sorts metafysik och övertro som fortfarande spelar spratt för människor. Denna befrielse låter vänta på sig men Frege pekade i alla fall på vägen till den. Wittgenstein är väl den filosof som använt Freges grund allra effektivast. Andra har helt enkelt missuppfattat Frege, som t ex de många skolboksförfattarna i ämnet Filosofi som tror att kärnan i hans filosofi är att definiera fyra konstanter: "och", "eller", "om-så" och ekvivalens.

Många röster höjs idag för att varna för "relativismen" och det förblir oklart exakt vilken relativism det rör sig om. Påven Benedikt XVI talar ofta kritiskt om nutidens relativism men glömmer kanske den långt viktigare relativism som ligger i själva språket - att olika användare helt uppenbart relativiserar koncept redan i själva publicerandet av satser, vare sig det är enbart tankar eller skrivna eller talade satser. Just där är landsmannen Frege väl värd att studera. De konstanter och icke-relativa termer han finner är det endast inom ett språkligt system som i sig utgörs av handlingar, aktiviteter med konsekvenser och regulatirteter . När vi kommunicerar praktiserar vi genast en intentionell partikularisering och relativisering av språket. Inte minst Jesu bruk av centrala termer i den judiska miljön är nyskapande relativiserande händelser, unika för Mästaren. Att göra Fadern till ett konceptuellt absolut är främmande för honom. Jesus vinner i sitt språkspel genom handlingar utifrån en auktoritet som gör hans bruk av orden unika.

Sensationer och sensualism

Jag har alltid fascinerats av Condillac's "Traité des Sensations", det verkar vara något magiskt med denna skapade människa som erfar en värld genom sina mycket begränsade sinnen och det verkar som om man kan tala om objektiva sensationer. Naturligtvis är det inte möjligt, men illusionen som 1700-talet hade är trevlig och lite magisk. Det är ungefär som när Henric Schartau talar visserligt och övertygande om nådeverkets detaljer när Anden får "genomgång", observerbara och diskutabla. Illusion men intressant sådan. Ett effektivt redskap i den "västsvenska kristendomstypen".

Vad är det med sensualismen som filosofisk teori? Det är en komplex fråga. Många tänker på erotisk sensualism så fort de hör ordet. Den är naturligtvis en enväldigt dominerande sjuklig fixering i våra dagar. Boken "The Drug for the New Millenium" (av Mark Kastleman) visar siffornra bakom detta. Som David Bentely Hart uttrycker det i en artikel om sensualism (First Things Aug./Sept. 2011) har samtida erotiska etikett, i alla åldrar, dränerat fysisk sexuell sensualism på dess spännande fördjudna och det pockande ivriga begärets krydda. Det finns inte längre något riskfyllt eller moraliskt tvivelaktigt, något mystiskt darrande och oemotståndligt. Kvar är endast en halvtrist neuorologisk serie av chocker i hjärnan, mer och mer ägnade det pedofila området (som snart hör till HBT-familjen, det blir HBTP) om man får tro en del amerikanska lobbyrörelser för intergenerationell "kärlek". Men trots detta kan vi inte säga att vi lever i en hedonistisk tid, hur gärna t ex filosofer som Torbjörn Tännsjö, vill mena det. Äkta hedonism har en rejäl grund i den filosofiska sensualismen, en hyllning av en nästan helig värdegrund i den skapade animaliska naturen, där dofter, beröringar, sexuell lust, skönhetssensationer, spelar stor roll. Vår tids estetik är snarare den veneriska.

Jag kommer att tänka på den sensualism de tillfälliga besökarna i himlen upplever, i C.S. Lewis The Great Divorce. Solens ljus i den kristallinska marken är för stark, för hälsosam, för vital för besökarna från det grå Helvetet. De icke-troende människorna får ont i fötterna av att försöka gå omkring, får huvudvärk av de starka ljuset. Den äkta sensuella himlen är obehaglig, ungefär som Narnia är obehagligt för Eustace när han dyker upp på skeppet Gryningen. Som Hart skriver i sin artikel: "As far as the actual senses are concerned, ours is in many ways a culture of peculiar poverty, evident even - perhaps especially - in its excess."

Så när jag återvänder till Condillacs "Traité ses Sensations" och även Toussaints "Essai sur la manière dont les sensations se transforment en idées", är det med en känsla av att komma hem till den verkliga sensualismen. Där är sensualismen rotad i sensationer som är primitiva, grundade i Guds skapade natur, magiska och fascinerande. Fast de försvinner i saliga döden, följer en ny himmelsk fortsättning på sensationerna. Ännu mer spännande.

Schelling

Tre flickor från Afrika redovisar kring temat "Vad är tro?" De har inte bra svenska, de har inte en europeisk värderingsskala, de har inte sekularismens grundhållning till filosofiska frågor. De vill såklart inte presentera sitt arbete inför stora klassen.

Det som sägs är genialiskt, som rent vatten ur en urgammal källa av klart vatten. Tro är helt nödvändigt för livet. Tro genomtränger allt. Tro är att lita på. Tro är hörande och följande. Enda alternativet till tro är meningslöshet. Tro har ingenting med rationella bevis att göra. De båda berör inte ens varandra.

Var hittar man formen för det dessa ärliga flickor uttrycker? Nyevangelisk kristendom? Knappast. Schellings lära kommer snarare till överraskande aktualitet: Ande är potentialitet, tro, förhoppning, tillit. Förnuftets omedelbara innehåll är av tvivelaktig natur. Potensen, sålänge den är detta, är utsatt för övergåendet till vara. Om den övergår är den inte längre varats makt. Istället förlorar den sig i varat, förlorar sin makt. Tro är bibehållandet av det möjliga inför det omöjliga, miraklet, den verkliga tron. Den helande makten över allt vara.

På mina frågor om vad som händer när bevis eller förnuftskunskaper ändå träder fram (vetenskap, teologi, filosofi) får jag till svar att det gör ingenting. Hur mycket som än begrips eller blir "kunskap" uttöms inte det oändliga innehållet i tron - i Schellings potentialitet, vars frihet och oändlighet består just däri att på en gång kunna vara "das ins Seyn Uebergehende und das ins Seyn nicht Uebergehende". Potens utesluter ingenting och tillåter två kontradiktoriska motsatser. Båda möjligheterna är i denna "Gleich-Möglichkeit" ännu inte åtskilda.

Flickorna pratar länge och engagerat. Och ljuv musik uppstår.

Sökandet efter Kungen

I boken Looking for the King, (http://www.amazon.co.uk/Looking-King-Inklings-David-Downing/dp/1586175149/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1311583261&sr=8-1) säger en av karaktärerna, C.S. Lewis om andra världskriget "War does not create funamentally new conditions. It simply underscores the permanent human condition. There is really no such thing as "normal" life." Det slår mig att detta gäller mördaren som avrättade över 90 ungdomar på en ö i Norge. Kommentatorer försöker göra det till något nytt, en ny epok i terrorismens utveckling. Terrorism? Vilket nonsens, det är ju den gamla galenskapen. Låt den gamla galenskapen leva i en kultur där relativismen gör det möjligt med Individuella Projekt där en mediasmart hjärna fritt får utveckla sin "handling". Den norske mördaren är symbol för vår sekulära mediareligion. På liknande sätt fungerar skolskjutningarna I USA och mailbombarens "handling".

Det finns, tycks Lewis (karaktären i boken) mena, inget "normalt" liv. När som helst kan våldet göra sin piruetter på vardagsscenen. Det följs av medias piruetter i tevesoffor och bloggar och Facebook. Det är ett enda sammanhang - det mänskliga, den fallna versionen. Denna version fanns på medeltiden också. Lev i vilket decennium som helst, där finns ondskan, den nyckfulla avrättningen av en grupp människor, välplanerat eller inte. Varje tid har samma fasanfulla kriser, olyckliga omständigheter, sina bisarra våldshandlingar. En man från Nasaret kom med ett helt nytt liv - men hur ska det få fäste i oss fallna? Inget för media precis.

Vi söker alla den rätta Kungen.