fredag, november 26, 2021

Gregorius Sinaiten

Efter ett par år av nästan daglig bekantskap med Gregorius Sinaiten, så som han syns i Filokalia, måste jag medge med beundran hur vid och djup denne andlige fader är. Han berör många praktiska områden för den som vill leva i bönen och är ibland överdrivet pigg på att dela in saker i ett visst antal faktorer. Pegagogens frestelser. Men efter sådana utflykter återvänder han ständigt till det centrala i den pågående bönen av Jesu Namn.

Gregorius Sinaiten eller på serbiska och bulgariska Grigorije Sinaita, är verksam under början av 1300-talet. Han föddes i Klazomenai på 1260-talet och tillfångatogs av Seljuk-turkarna som en ung man. Korstågsriddare befriade honom men satte honom i slavtjänst. När förbipasserande munkar hörde hans fina sångröst, utverkade man frisläppande av honom och han tog sig till Cypern, där han munkvigdes och senare till Kreta, där han träffade Arsenius och fick starka impulser till rent böneliv. Senare tog han sig till Egypten och St:a Katarinaklostret vid Sinaiberget. Efter en lång tid på Athos, tjugofem år, där han verkade starkt för Jesusbönens centrala betydelse, begav han sig till de bulgariska bergen nära Svarta Havet för att där grunda ett litet kloster. Islamiska attacker på Athos gjorde en flytt till Bulgarien nödvändig. Den bulgariske kejsaren Ivan Alexander gav 1335 tillstånd och skydd för honom att bygga kloster i Strandzha-bergen nära Paroria i sydöstra Bulgarien. Han levde där till sin död 27 nov. 1346.

Gregorius är fascinerad av själen, denna Guds skapelse som är centrum av oss. Själen är som vattnet, ständigt i rörelse men ändå detsamma. Dess olika former av moraliska tillstånd, olika energier, goda och onda, olika insikter, olika läror, har själen inom sig som en del av sitt eget liv; men när den lär sig genom att lyssna på andra blir den mer medveten om dem, förutsatt att den lyssnar med tro och förutsatt att läraren undervisar med kärlek och talar utan fåfänga eller självupptagenhet.

Genom bönen och undervisningen blir själen disciplinerad, den får daglig näring genom att läsa, genom Jesusbönens hjärtbaserade praxis får den ljus av den Helige Ande som förenar Sig med själen och fyller henne med glädje med "...varje ord som går ut ur Guds mun "(Matt. 4:4) -- men det är en inspiration som inte ges till alla utom bara för dem som är värdiga. För även om alla intelligenta varelser njuter av kunskap, är väldigt få i denna värld medvetet fyllda av glädje i Andens visdom; de flesta av oss känner bara ytligt till det andliga livet och får därför delta genom kraften i minnet, i bilder, föreställningar och reflektioner.

Jesusbönen i hjärtat ger själen det sanna celestiala brödet, det himmelska bröd som Frälsaren är enligt Sig själv i Joh. 6. Men i det kommande livet är detta bröd den enda maten, utgiven i sådant överflöd att det aldrig uttöms, säger Gregorius.

Att välja att leva i ständig bön av Namnet är som att döpas i Namnet, menar Gregorius. Alla som har blivit döpta i Kristi Namn, får del av många händelser i Jesu liv. Hans tillblivelse motsvarar Andens garanti för oss, Hans födsel motsvarar glädjens energi inom oss, Hans dop i Jordan motsvarar kraften och energin i rening och läkande, Hans förvandling på Förklaringsberget motsvarar vår kontemplativa erfarenhet av Hans Ljus, Hans korsfästelse och död motsvarar vårt offer av oss själva och allt vi har, Hans uppståndelse motsvarar vår exstas i bönelivet och vår andes upplyftande till Honom och vår själs rening. När vi genomgått dessa stadier är vi Guds barn och vi blir förhärligade och gudomliggjorda tillsammans med Honom (Rom 8:17)

Gregorius förbinder Jesusbönen med dopet, man kan säga att bönen gör "dopet manifesterat" som han säger. Han förbinder också bönen med eukaristin, bönen är den inre liturgin som sker i hjärtats kyrkorum. Själen är då ett altare. Men framför allt är det dopet som han framhäver. Jesusbönen är att göra medvetet och dynamiskt den Helige Andes energi som vi redan på ett omedvetet sätt mottagit i dopet. Vi går från en dold energi till en fullt medveten och tydlig närvaro i oss. Gregorius är också noga med att andningen följer orden i bönen, fördelade på inandning och utandning, ungefär som Nikephoros och Simeon den Nya Teologen gör i Filokalia.

Gregorius menar att utan andlig uppfattning av verkligheten genom bönens liv, kan vi inte medvetet uppleva glädjen i gudomliga ting. Om du är bortkopplad från dina fysiska sinnen blir du okänsliga för sensoriska intryck, säger han och du varken ser, hör eller känner lukt; vi är snarare förlamade eller halvdöda. På samma sätt är det med själens liv. Om du genom passioner och begär dödar din själs naturliga krafter, gör du dem okänsliga för Andens mysterier och du kan inte delta i dem. Om vi är andligt blinda, döva och okänsliga, är vi som döda: Kristus lever inte inom oss, vi lever inte och handlar inte i Kristus.

söndag, oktober 10, 2021

Strödda anteckningar om Jesu namn

Sedan jag hade en kurs i Jesusbönen i Eskilstuna 1985 i den lilla församlingsgården invid Fors kyrka, har det gått snart fyra decennier. Många nya och överraskande upptäckter har jag gjort angående denna pärla i bönelivet. Här är några spridda anteckningar på några olika språk, som jag ofta återkommer till i min dagliga läsning.

Gospodi Isuse Christe, syne bozhije, pomiluj mia, greshnago - My Lord Jesus Christ, son of God, have mercy on me --

*** Bozhe milostif bude mnye grieshniku -- Gud var barmhärtig mot mig, en syndare ! Ο θεος, Έλεος μου τω αμαρτωλω !

Ὁ Θεός ἱλάσθητί μοι τῷ ἁμαρτωλῷ

För Hilarion har denna bön en oerhörd andlig kraft. Du måste repetera Guds namn med läpparna, förståndet och hjärtat tills det blir Guds verklighet, sammansmältandet med Jesus. Då är allt liv Jesus, Ordet före all manifestation, Alpha och Omega. Det är det som är "tro på Mig och du får evigt liv om än du dör". Och Evangeliet är endast en bok om Jesu Namn och därför en helig bok. Allt annat är underordnat. NT är en Jesus-bok, inget annat. Den säger "Jesus Kristus, Jesus Kristus...." och din Jesus-bön är samma sak. Den gudomliga kraften i Hans Namn är det gemensamma för din bön och Evangeliet.

***

Bibelställen i Na Gorach Kavkaza: Mat 5:7 Mat 7:7 Joh 1:4 Joh 10:7 Joh 10:9 Joh 14:6 Joh 15:5 Joh 16:22 Joh 17:3 Joh 17:21-23 2 Peter 1:4 Apg 3:16 Apg. 4:24 1 Kor 8:3 1 Kor 13:12 2 Kor 3:5 2 Kor 5:7 2 Kor 5:16 2 Kor 6:16 2 Kor 13:5 1 Phil 1:6 1 Thess 5:16 1 Joh 5:12 Jak 4:3

***

What is more natural, in union life with Christ, than letting the Father will and do what He most wants to do and loves to do: think of His Son, saying His Son's Name? The prodigal son, as Jesus tells us, is loved by his Father, who thinks of Him all the time and says His Name ! In union life we do not merely let Christ do whatever we want to do, we let Him choose ! What does He choose? What the Fathers does, of course. And the Father loves the Son, says His Name in loving attention. That is what Na gorach Kavkaza is all about.

Is the prodigal son a sinner when he sees his loving Father welcoming him home? Of course, but a saved sinner, a happy sinner, a sinner in union with Jesus who shed his blood for all his past, present and future sins. We are sinners in love, loving and loved. So the Fathers prayer of the Name of the Son is not declaring us sinners but saved and loved. We are not there anymore, because Jesus is the one living us. That is what "saved sinner" is. Saved sinner means we are gone, Jesus lives through the Jesus prayer in our heart and mind at all times - because the Father loves the Son at all times.

Living in this prayer of the Name, however, will meet resistance within ourselves, because the mind shall not willingly die from its talking and chattering and speculation. So periods of resistance to the saying of the Name will occur, as Hilarion warns us in Na gorach Kavkaza. It is like bicycling -- you will loose balance in the beginning. Keeping going will give steadiness and balance. So when we long to do what the Father does towards the Son, our Lord, to say the Name in love, then we soon see the loving face of Jesus and we recieve Light and Peace -- we partake in the Eternal life that comes through Him in His Name.

It is like meeting a person: more or less your full awareness is naturally focused on that person. We are neurologically shaped that way. With another person this focus is on something that will change and die -- our earthly bodies and body persons on this changing voyage to eternity. But here is a radical difference. When Jesus Christ is the Person you are aware of in prayer, this is for ever. It is an eternal Person and we recieve a fullness of grace and more grace. (John 1:16) This is a wonderful way of living, always praying, always recieving love beyond life and death. This is the light that gives all human beings light. (John 1:9)

In the John prologue the Word was in the beginning. This Word is Jesus, and for us the Name Jesus, since the two cannot be separated, is our very salvation process and salvation life.

To walk in Jesus is to walk in His Name, and this being is the Mystery before all time. The best service you can do to mankind and yourself is to let the prayer of the Heart be ongoing, whatever you do, night and day, all days of your life. That way everything is brought to the Mystery in God, and nothing can be better for anything alive on this earth.

Another way of saying this is of course that the Name of Jesus is Allmighty, everything depends on Him, not only our salvation and redemption. This adoration of His Name is partly forgotten among Christians. Habitually many add "this we say in the Name of Jesus" but it is just a formula. One does not live in His Allmighty Name.

Everyone who wishes a more pure and holy life will encounter our inability to produce it. We realize John 15:5 -- "Whithout me you cannot do anything!" As Hilarion says, everyone who has tried himself know this to be true (p 169). The mind and the heart knows this in the prayer of the Name. It is HE that prays, not we. Only in union with the Son of God can salvation take place.

***

Y todo lo que de palabra o de obra realicéis, sea todo en nombre de Jesús (Col 3:17)

***

Evigt liv är detsamma som Jesus, som 1 Joh 5:11, skriver. För att få evigt liv måste vi gå genom Jesus och Hans Namn, för Han är dörren genom vilken vi blir räddad. Hans Namn räddar oss. Vi är som skepp som måste ankra mitt i havet. Vårt ankare är Jesus i Namnets form. Så vi ber Namnet med kropp, själ och ande. Bara när vi "har" Sonen, alltså har Namnet i vårt hjärta, har vi evigt liv som 1 Joh 5:12 säger. När Namnet i hjärtat och med hjärtats kraft förenar sig med Herren, har vi evigt liv och Jesus kan vara livets träd i oss. Så skriver Hilarion (s 164-65) och menar att detta är trädet som nämns i Uppenbarelseboken 22:2. Så som Adam genom livets träd skulle ha kunnat leva det eviga livet, kan vi leva detta eviga liv genom Namnet Jesus på våra läppar, i vårt sinne och tänkande och i vår ande, i vårt hjärta. Men många kristna, även munkar och eremiter, liksom "glömmer" bort att be ständigt Jesu Namn. Hilarion tror att det beror på att sinnet i början gör motstånd. Man vill inte ha motstånd.

***

"Der Name Jesus Christus ist Wurzel und Grund, Mittelpunkt und innere Kraft des Evangeliums..." (s 118 Auf den Bergen des Kaukasus) Slå upp Nya Testamentet ! Se på sidan och märk hur du reagerar så fort du ser Namnet eller pronomina som syftar hon Honom ! Där är kraften. Boken handlar om Honom ! Allt annat blir perifert, den tillfälliga kontexten är plötsligt mindre intressant, för du går in i Jesusbönen så fort du känner kraften i Namnet eller pronominat som syftar på det. HAN SJÄLV är det centrala, "ist Wursel und Grund, Mittelpunkt und innere Kraft des Evangeliums..." Evangeliet blir därmed just "den goda nyheten" för det påminner oss om Jesus och att vi i bönemötet med Honom får evigt liv, eftersom Han ÄR evigt liv. i början av troslivet är det en mångfald av bruk och texter, men när vårt hjärta "...sich mit den Geist vereinigt, gelangt er immer mehr zur Einheit und schliesslich vereinigt er mit dem Namen Gottes zu einem untrennbaren Einheit." (s 119) Situationen blir då snarare: "In der ganzen geistige und materielle Welt sehe Ich nun zwei Wörte: Jesus Christus..." (s 119)

***

"Dann muss man Seinen Heiligen Namen zu jeder Zeit anrufen, bei jeder Beschäftigung und an jedem Ort: mit den Lippen, mit dem Verstand und mit dem Herz.

Das Atmen der Luft ist für das Leben des Körpers nötig, das Herbeirufen des allmächtigen Göttlichen Namens oder das unaufhörliche Gebet benötigt man unbedingt zum Leben des Geistes."

(Auf den Bergen des Kaukasus, p. 163)

***

Here I  will describe in brief (more explicit account is in biography section) this discussion. It has been started by recluse schimonach ILLARION which wrote a book Na gorach Kavkaza about his mystical experience during his prayer. He wrote, that the prayer of Jesus  (gospodi Isuse Christe, syne bozhije, pomiluj mia, greshnago - my Lord Jesus Christ, son of God, have mercy on me -- repeated many thousands of times) helps to make the Name of Jesus to rest in one's heart, and this Name is divine and it is the Jesus itself, that is not separable from Him. In this Name is present whole Jesus, in all His essence and all His traits. The eremites of Athos then formed two parties: some were enthusiastic about it and devised a simple and clear formulas "The Name of God is God itself" (onomatodoxai), whereas the other (onomatclastai) called them heretics and onomatolatrois. This controversy was very hard for the contemporary Orthodox Church which was then in a deep crisis and was degenerated into a simply departments of Orthodox states. Especially idiotic was the so called Synod of Russian Church, which showed its total incompetence in philosophy and theology, and applied the severe repressions to onomatodoxes. All open discussions has been banned and dissemination of ideas canonically repressed, though a majority of Orthodox monachs silently continued to be the adherents of onomatodoxy. Many of the russian philosophers were defending the onomatodoxes: S. BULGAKOV, V. ERN, P. FLORENSKIJ, A. LOSEV, also archiepiscopes THEOPHAN and THEODOR, mathematician D. EGOROV, and others.

***

Voy a hablar un poco del Nombre de Jesús. No se trata ahora de un nombre historico pero el Nombre sobre todas nombres, sagrado en Si Mismo. No se trata de orar personalmente un oracion con Su Nombre, no no. Se trata de entrar en la realidad de Jesus mismo, Su esencia, Su naturaleza divina, Su amor y Su paz. Entrar a través de el Nombre sagrado de Jesus, que contiene Jesucristo mismo, todo de Su realidad y salvación. He vivido doce años en esta realidad y puedo hablar infinamente de esta joya y sagrada paz.

Pues, aquí describiré brevemente una discusión en Rúsia. Ha sido iniciado por el recluso schimonach ILLARION, que escribió un libro Na gorach Kavkaza sobre su experiencia mística durante su oración. Él escribió que la oración de Jesús --gospodi Isuse Christe, syne bozhije, pomiluj mia, greshnago; mi Señor Jesucristo, hijo de Dios, ten piedad de mí -- repetida miles de veces, ayuda a hacer que el Nombre de Jesús descansar en el corazón de uno, y este Nombre es divino y es el mismo Jesús, que no es separable de Él. En este nombre está presente todo Jesús, en toda su esencia y todos sus rasgos.

Los eremitas de Athos formaron dos partidos: algunos se entusiasmaron y diseñaron una fórmula simple y clara "El nombre de Dios es el Dios mismo" (onomatodoxai), mientras que el otro (onomatclastai) los llamó herejes y onomatolatrois. Esta controversia fue muy dura para la Iglesia Ortodoxa en los 1913 -- 1918. Todas las discusiones abiertas eran prohibidas y la difusión de ideas reprimidas canónicamente, aunque la mayoría de los monach ortodoxos en silencio seguían siendo adherentes a la onomatodoxia. Muchos de los filósofos seculares eran para las onomatodoxas: S. BULGAKOV, V. ERN, P. FLORENSKIJ, A. LOSEV, también los arzobispos THEOPHAN y THEODOR, el matemático D. EGOROV, y otros.

Pero cómo es posible que Jesucristo sea presente en Su Nombre? Bueno, el nombre es una energía humana, de la humanidad como persona soltera, energía de la humanidad que se desarrolla a través de una personalidad. Pero un sujeto de un nombre o su contenido, hablando exactamente, no es esta energía: el nombre como una actividad de conocimiento, lleva la mente más allá de una subjetividad y hace que toque un mundo que está fuera de nuestros estados psíquicos. Psicofisiológico , el nombre no se dispersa en él como un humo, sino que nos hace enfrentar una realidad, por lo que, al tocar su objeto, en el mismo grado se puede considerar que revela este objeto en nosotros y en nosotros, por y antes de eso. Hemos llegado aquí al principio, inseparable del pensamiento humano, de la conexión entre Oysia y su energía. Esta doctrina está detrás de cualquier pensamiento realista, fue la base de la perspectiva mundial en todo momento y para todos los pueblos. Filosóficamente fue detallado por el idealismo antiguo, luego por el neoplatonismo, alabado por el realismo medieval, estudiado en profundidad por el saeculo 14 de la Iglesia Ortodoxa, en relación con las controversias teológicas sobre la Luz de Thabor.

Así, el alma humana puede en fe realizarse como un amado de Dios cuando repetir el Nombre de Jesús. Está presente en Jesucristo mismo por Su Nombre sagradao.

Así, el Apóstol San Pablo nos dice:

"Por eso, Dios lo exaltó y le dio el Nombre que está sobre todo nombre, para que al nombre de Jesús, se doble toda rodilla en el cielo, en la tierra y en los abismos, y toda lengua proclame para gloria de Dios Padre: 'Jesucristo es el Señor'." (Filipenses 2: 9-11)

En el libro de los Hechos leemos:

"Porque en ningún otro hay salvación, ni existe bajo el cielo otro Nombre dado a los hombres, por el cual podamos salvarnos." (Hechos, 4: 12)

El Evangelio según San Juan, por su parte, nos recuerda estas palabras del propio Jesús:

"Aquel día no me harán más preguntas.

Les aseguro que todo lo que pidan al Padre, él se lo concederá en mi Nombre. Pidan y recibirán, y tendrán una alegría que será perfecta." (Juan 16: 23-24)

****

Sergei Bulgakov, siguiendo la línea de transmisión de su propia Iglesia dijera estas sencillas pero brillantes palabras respecto de la oración del Santo Nombre:

"La fuerza de su oración no reside en su contenido, que es simple y claro, sino en el nombre muy dulce de Jesús. Los ascetas testimonian que ese nombre encierra la fuerza y la presencia de Dios. No solamente Dios es invocado mediante ese nombre, sino Él es ya presente en esa invocación.

Se puede afirmar ciertamente de todo nombre de Dios, pero es necesario decirlo sobre todo del nombre divino y humano de Jesús, que es el nombre propio de Dios y del hombre.

En resumen, el nombre de Jesús, presente en el corazón humano, le comunica la fuerza de la deificación que el Redentor nos ha acordado... La luz del Nombre de Jesús ilumina - a través del corazón - todo el universo.

Ese estado no puede ser descrito por la palabra, pero es ya el prototipo de "Dios será todo en todos"... La aplicación práctica de la oración de Jesús ha llevado naturalmente a discusiones teológicas sobre el Nombre de Dios y su poder, sobre el sentido de la veneración del Nombre de Dios y sobre su fuerza activa. Esos problemas no han recibido todavía solución, teniendo fuerza de dogma para toda la Iglesia; no son, por otra parte, suficientemente tenidas en consideración por la literatura teológica.

Por el momento, existen dos tendencias diferentes. Los unos (que se designan a sí mismos como "glorificadores del Nombre de Dios") son partidarios del realismo en la comprensión del sentido del nombre en general; ellos creen que el Nombre de Dios, invocado en la oración, contiene ya la presencia de Dios (Padre Juan de Cronstadt y otros).

Otros prefieren un punto de vista más racionalista y más nominalista: el Nombre de Dios sería un medio humano, instrumental, para expresar el pensamiento y el movimiento del alma hacia Dios.

Aquellos que practican la oración de Jesús, y los místicos en general, son partidarios de la primera opinión, lo mismo que ciertos teólogos; el segundo punto de vista es característico de la teología ortodoxa de escuela, que ha reflejado la influencia del racionalismo europeo." [6]

Cont.: In any event the theological doctrine of the name of God is a problem of the present time, a problem essential to the expression and comprehension of Orthodoxy, a problem that our epoch bequeaths to future generations. This problem indicates the principal path that lies open before contemporary theological thinking.

***

-- Är du kristen?

-- Ja, fast jag tillhör en rörelse inom kristendomen som betonar Jesu Namn.

-- Jesu namn?

-- Ja vi inom denna rörelse ser inte bara att Jesus är frälsaren, Guds Son, Han som levde i Palestina som Messias och som dog för våra synden och uppstod. Vi ser framför allt att Jesus är levande i sitt gudomliga Namn.

-- Så ni ber till Jesu Namn? Jesusbönen?

-- Ja men mer riktigt är att säga vi lever av Hans Namn, i Hans Namn och som Hans Namn. Jesu Namn är en kraft, den gudomliga kraften, som vi lever i direkt kontakt med.

-- Hur stämmer detta med de kyrkor som finns?

-- Nästan inga kyrkor talar om att Gud finns i Jesu Namn, vad jag vet. Det tas ibland upp som en meditationsform. Det är allt.

-- Men hur har denna form av kristendom vuxit fram?

-- Det är en utveckling av andra artikeln i niceanska bekännelsen, Jesus är Ordet genom vilket allting är till, alltså kraften i Ordet finns i hans Namn som Gud gav honom åt Maria. Särskilt den bysantinska kyrkan och ryska ortodoxa kyrkan har bevarat denna form av kristendom. Men många enskilda i väst har funnit hans Namn och levt i hängivenhet inför det och i förening med det.

-- Hur gör man?

-- Du ber konstant Hans Namn, eller så mycket du kan i din vardag. Du litar endast på kraften i Hans Namn. Du kan använda Jesusbönen eller bara Hans Namn Jesus Kristus. Låt Namnet bli vokalt först, sedan mentalt, sedan med hela din varelse, med hela ditt förstånd och med hela din ande, ditt hjärta och bortom det.

-- Och det leder till?

-- Kom och se !



***

Hesychios vom Bathoskloster, Sinai: "Die Sonne umkreist die Erde und erleuchtet den Tag ; wenn der heilige un verehrungswürdige Name des Herrn Jesus unaufhörlich im Verstand leuchtet, gebiert er zahllose sonnenstrahlende Gedanken."

***

Symeon:

"Zuerst bemühe dich um volkomme Sorglosigkeit gegenüber erlaubten und nicht erlaubten Dinge. Du muss wie tot für sie sein....löse dich von jeden Leidenschaft, die dich zu dieser gegenwärtigen Welt oder zu deinem Körper hinzieht. Dann gibt es keine Gedankenbilder und Vorstellungen die nicht durch die Anrufung Jesu vertrieben oder vernichtet werden."

***

Illarion: "Der Herr ist ein von Gedanken erfasstes geistiges Wesen, vom Verstand betrachtet, und so ist auch sein Name; solcherart sind ja auch unsere Seelen geistige Wesen, nur in Gedanken fassbar..."

"Unsere Beziehung und Annäherung zu Ihm erreignet sich im Geiste, für die Augen des Körpers unsichtbar, durch die inneren Kräfte der Seele."

"Mit einem Wort, alles geschiet im Bereich des Geistes, wo das Körperliche nirgendwo einen Platz hat. Nun von so einem Betrachtungspunkt aus, ist es jedem einsichtig, das man den Namen des Herrn Christus nicht von seiner heiligstens Person trennen kann..." (s. 81 Auf den Bergen)

***

Mann kan nicht einen Christen sein ohne Seinen Name aktiv im Herzen:

"Wenn wir den Namen Jesu Christe von uns fernhielten, dann würde alles entschwinden: der christliche Glaube, die Kirche, die Liturgie, alle Sakramenten und Riten, jeglicher geistliche Dienst, und schliesllich das Evangelium Selbst" (s. 97 Auf den Bergen)

Alltså -- alltid be !

När en människa säger bönen med läppar, förstånd och hjärta, befinner hon sig så närma det går. Är hon tvivlande och ovan, sjuk eller frisk, trött eller pigg, det är ändå så nära det går för just den människan i just den stunden. Resten sköter Herren Frälsaren själv. Han går och och är Den som ber till slut. Men människan själv kan endast låta bönen vara aktiv med läppar, förstånd och hjärta. Enkel tjänst i kärlek till Jesus Kristus.

"Immer diese rettende Einheit unserer Seelen mit den Herrn zu bewahren..." (s 135 Auf den Bergen)

Är det besvärligt att be? Nej, "...bequem immer von uns ausgesprochen werden kann..."

Involveras hela du? Ja för "Es ist wie ein goldene Schnur, die unsere Seele mit all ihren Kräften, Wünschen und Gefühlen mit dem Herrn vereint hält...."

Det är nästan som om bönen är Gud? -- Ja, Gregorius Sinaiten kallade faktisk bönen för Gud. Det är som att bönen öppnar grinden som är Jesus, och då behöver man ständigt öppna grinden !

****

"Den tro som kommer genom detta Namn...."

Det är Petrus som talar (Apg. 3:16) och vi blir förvånade -- är Petrus en bedjare av Jesu Namn? Tidigaste exemplet kanske, efter död och uppståndelse av Herren. Vi tackar Petrus för de orden och tar honom på orden, vår första påve. Vi kan alltså säga till otroende: -- Du får tro genom att säga Namnet ! Om du är svag i tron -- Du får starkare tron genom att bedja Namnet !

Petrus ger oss alltså en variant av bönen:

Kyrie Iesu Christe

Ἀρχηγὸν

the Author

τῆς

of 

ζωῆ

Life

Eleos mou tou amartalos !

***

Jesu Namn är heliggörande, så varje gång du säger bönen, helgas fyra materiella saker: luften, läpparna, tungan och hela din kropp. Eftersom allt är skapat genom Honom ger uttalandet av hans Heliga Namn också helighet år dessa fyra materiella fenomen. (s 152 Auf den Bergen)

En världslig syn på bönen accentuerar alltid den psykologiska intentionen i bönen, allvaret i bedjandet, emotionella effekter osv. Men Jesu Namn heliggör allt i dess manifestation, för Namnet är Källan till heligheten Själv. Säg därför alltid Namnet, natt och dag, i fysiskt arbete med vad som helst, eller i vila. Du helgar på så vis tillvaron genom Jesus Själv. Du är nu medlem i den kyrka som helgar allt i manifestationen.

Att leva så med Jesusbönen betyder att hålla rent från demoner på just denna plats där bönen förverkligas. Luft, tunga, läppar, kropp sprider helighet från Frälsarens Namn och platsen blir ren. Andra känner det, fast de inte vet hur det hela fungerar.

Som Den Svenska Tidegärden säger På Måndagen under dagen:

Ej finns i himmel, ej på jord

Så tröstrikt Namn, så dyrbart Ord

som Jesu Namn; dess salighet

Når över tid och evighet.



I Jesu Namn i dopets stund

Gud gjort med oss ett livsförbund.

I detta Namn i all vår tid

Vi vinna seger, äga frid.



Det Namnet över alla namn

Oss lede till en salig hamn,

O Fader vår, av nåd oss giv

I Jesu Namn ett evigt liv.

****

La Croix 30 janvier 1914:

"Si l'on en croit les rapporteurs du Saint-Synode, Hilarion et Boulatovich auraient enseingé la divinité du nom de Jésus. Divinité au sans strict. Ce nom ne serait pas seulement "trois fois saint et divin", il serait Dieu lui-même.

C'est entre ce Nom et la Personne du Verbe qu'aurait été réalisée l'union hypostatique. Tout un langage théologique découlerait de cette consubstantialité de Dieu et du Nom de Jésus, notamment une nouvelle "communication des idiomes" qui permettrai de dire: la divinité est un Nom, Dieu est un Nom, et cent autres propositions qui prêtent à toutes les équivoques de langage. Les preuves de l'heresiarque seraient tirées des Conciles anciens et de l'Ecriture. Tous les canons de Chalcédoine, d'Ephèse our de Nicée, les textes des Pères ou il est dit Jésus est Dieu, sont des arguments pour Boulatovich, et surtout le texte de saint Paul interprété puérilement: "En ce Nom, tout genou fléchit au ciel, sur la terre et dans les enfers."

****

Le Messager orthodoxe 1 janvier 1994:

"En introduisant la notion de Sophia, dont le sens a beaucoup évolué à mesure de son évolution intellectuelle et sa maturation spirituelle, Boulgakov projette dans sa philosophie du Nom les difficultés propres à un système bâti syr un monisme sophiologique inconnu de la tradition théologique orthodoxe. Dans la sophiologie de Boulgakov, le Nom divin relie en une union indissociable le caractère personnel, l'hypostase, avec l'essence divine, l'ousia, dans cette auto-révélation que constitue la Sagesse divine. Le Nom divin correspond à la fois au "sujet hypostatique" et "au prédicat sophianique".

Par cette défintion, le père Boulgakov souligne le caractère antinomique et unitaire du Nom qui se rapporte à la Personne, mais aussi à la Sophia divine, puisque'il "exprime l'être de Dieu, non seulement hypostatique, mais aussi sophianique. Ainsi le Nom de Jésus indique la personnalité de la Seconde Hypostase, mais il marque aussi la puissance de la Révélation divine manifestée dans la Sagesse: "L'une des deux significations, celle de nom propre et personnel, est indvisiblement liée à l'autre, celle de l'ousia, dans la puissance et la plénitude de la Divinité". Dans ces conditions, pour Boulgakov, la valeur sophianique du Nom divin traduit l'expression absolute de la réalité du "tout-un": c'est le Nom universellement symbolique de la Sophia divine."

De ce fait, nous trouvons ici l'écueil commun aux différents courants de pensée onomatodoxe qui oscillent entre une interprétation du Nom de Dieu comme manifestation énergétique de la Divinité ou bien encore comme une expression hypostatique traduite chez le père Boulgakov (à la suite du hiéromoine Antoine Boulatovitch et du père Pavel Florenski) sous le concept de la Sophia, qui réunit la nature divine et le crée....

En abordant la théologie du Nom d'un point de vue cosmologique, les onomatodoxes, fortement influencés par l'idealisme platonicien, avaient introduit la nécessité impérieuse d'un lien placé entre l'Absolu et l'univers, lien représenté par un principe organique auquel ils accordaient une existence autonome. Cette puissance intermédiare, en qui les uns voyaient "une essence spirituelle", les autres "une ousia sophianique" correspondait en quelque sorte au "metaxu" platonicien.

Chez le père Boulatovich, cette relation était constituée par le Nom de Dieu lui-même, alors que chez les penseurs moscovites Florenski et Boulgakov, inspirés des idées de Vladimir Soloviev, ce lien était plutôt confié à la Sophia, dont l'expression parfaite était représentée par le Nom de Dieu.

...Cette dernière (Palamas) enseigne en effet qu'il n'existe pas de réalité autonome entre Dieu et la Création, mais que c'est la Divinité elle-même qui constitue cette realité."

La Lumière sans déclin, 1918, trad. francaise 1990, p426: " Le Nom de Dieu est comme le croisement des deux mondes, du transcendant dans l'immanent...La connaisance empirique de Dieu est réalisé à travers la prière...

...Il accepte le Nom comme le sien et est réellement présent en lui."

A. Boulatovich, 1907 at Athos:

John of Kronstadt writes:

"...I saw before my eyes the following words: "When you say to yourself in your heartor pronounce the name of God, of the Lord, of the Holy Trinity, of the Lord of Sabaoth,or of the Lord Jesus Christ, then in this name you have the whole essence of the Lord:init is his endless goodness, infinite wisdom, unapproachable light [etc.] ... That is why God's commandment so sternly forbids taking God's name in vain, i.e. because his name is he himself -- one God in three persons, a simple essence, represented in one word and at the same time not contained, i.e. not limited, by it or by anything that exists. The great names: Holy Trinity; or Father, Son and Holy Spirit; Word; and Holy Spirit; invokedwith living, heartfelt faith and reverence, or imagined in the soul, are God himself and bring into our soul God himself in three persons." (p. 46) I was amazed,crossed myself, and, thanking God for granting understanding, immediately tore up my letter to Fr. Ilarion and burned it. And right away that inconsolable heaviness of heart that had burdened me after writing the letter went away, and I returned to my former spiritual condition. (659-60)

****

Osip Mandelstam:

Au Mont Athos jusqu'à présent

L'arbre miraculeux grandit,

Et sur l'abrupt vert du versant

Le Nom de Dieu, loué, se dit.



Dans chaque cellule, ravis,

Les zélateurs le glorifient :

Le Verbe est guérison d'ennui,

Il est la joie qui purifie.

Tonitruant, le peuple entier

A condamné la confrérie ;

Mais nous devons nous préserver

De fuir cette belle hérésie.



Toutes les fois que nous aimons,

Nous sombrons en elle toujours?

Et nous ruinons ainsi le Nom

Ainsi que l'indiscible amour

1923

****

När någon säger Namnet med det troende hjärta, förenas Yeshua med den som ber. Föreningen fanns redan innan, men nu aktualiseras den. Vi kan säga med Hilarion (Auf den Bergen, s. 85) att föreningen är som den Nya Edens lustgård. Bedjaren träder med Namnet in i trädgården och föredrar att vara där under dagarna och även ibland nätterna.

Uttryckt på ett praktiskt sätt: jag spenderar dagen sägande Namnet. Aktiviteter som inte tillåter sägandet av bönen, gör jag endast sällan. Även när jag talar med någon gör jag mentalt « HaShem Yeshua, HaMaschiach rechem alay » eller bara « Yeshua HaMaschiach »

****

Tre aspekter på bönen:

1 Lugna pauser

2 Dörren till Yeshuas ljus öppnas med orden

3 Orden är i själva verket Han som öppnar

1 — Livet i bön ger regelbundna vilopauser under dagen och ofta planeras dagens sysslor efter dessa tillfällen till vila och kontemplation i Gud.

2 — Vi kan vara trötta, tomma och obekväma när vi börjar säga orden till andningen, men efter hand öppnas dörren och Yeshuas milda ljus bestrålar oss för att snart ingå i oss och Yeshua lever som oss genom detta andliga ljus. Tills dess vi blir avbrutna och måste lämna bönen för en stund har vi detta ljus inom oss. Snart nog är vi dock tillbaka.

3 — Dessa två första aspekter är de väsentliga för var och en som väljer bönens liv. Men somliga av oss kommer underfund med att orden som öppnar dörren i själva verket är Gud, det är Yeshuas hand som är handtaget, vi tar tag i den och Han öppnar dörren, inte vi. Detta leder till att vi måste indetifiera orden, särskilt Namnet, med Honom vi vänder oss till.

****

Johannes av Kronstadt:

« When you say to yourself in your heart or pronounce the Name of God, of the Lord, of the Holy Trinity, of the Lords of Sabaoth — or of the Lord Jesus Christ, then in this Name you have the whole essence of the Lord: in its endless goodness, infinite wisdom, unapproachable ligth….

That is why God’s commandment so sternly forbids taking God’s Name in vain, i.e. because his Name is he himself — One God in thre persons, a simple essence, represented in ine word and at the same time not contained, i.e. not limited by or by anything that exists. The great Name, invoked with living heartfelt faith and reverence, or imagined in the soul, are God himself, and bring into our soul God himself in three persons. »

(Thoughts of a Christan)

****

« Le Nom de Dieu est Dieu Lui-même, mais Dieu Lui-même n’est ni le Nom de Dieu, ni le nom en général » (Florenski et Boulgakov)

« …mais l’énergie de l’essence de Dieu, différente de l’essence-même, mais inséparable d’elle. L’énergie passant à la créature et la sanctifiant, ne devient pas, par là, elle-même créature, mais continue à rester inséparable de Dieu, c’est-à-dire Dieu lui-même. » (Alekseï Losev)

« 34 Therefore say to the house of Israel, "Thus says the Lord Yahweh, 'It is not for your sake, O house of Israel,that I am about to act, but for my holy name, which you have profaned among the nations where you went.And I will vindicate the holiness of my great name ... Then the nations will know that I am Yahweh,' declaresthe Lord Yahweh, 'when I prove myself holy among you in their sight.'" (Hezekiel 36:22-3)

****

.. the Father as it were says thus: "I have already glorified my Son, who is my name, by a multitude ofmiracles which revealed his divinity and glorified my name among men, but I also will again reveal the divinity of Jesus by raising him from the dead, and having glorified my Son, will glorify my name." (explanation of Jn 12:28)

Jn17:26: "I have made known to them your name and I will make itknown, that the love with which you loved me may be in them and I in them." As Fr. Antony notes,here the very requirement for God's love, for Christ himself, to "be in" the believer is knowledgeof God's name -- which is ultimately knowledge of Christ himself.

****

St. Maximus the Confessor ascribes trinitarian significance to the Lord's Prayer: "For the name of the God and Father essentially subsisting, is the only-begotten Son; and the kingdom of the God and Father essentially subsisting is the Holy Spirit."(Patrologia Graeca 90:884)

St. Basil the Great's "The thought of God established in us by means of the memory is the installation (vselenie) in us of God himself."

Only Father, Son, and Holy Spirit are God by essence; all creatures are called into being by his energies, maintained in existence by his energies, and share in his lifethrough his energies. It is thus through the "energies" that the Christian knows the unknowable God and is "deified"; i.e., "becomes God" by grace, though not by essence.

So when I know that the Name is God in His divine energy, I long to say it, pray it, be with it and in it — all my waking hours ! And the Holy Spirit knows this constantly in me. God's name as knowledge of him is equated with his energies which are he himself insofar as they are inseparable from his essence.

http://pravoslav.de/imiaslavie/english/dykstra/ch_2.pdf

"No one can say 'Jesus is Lord' except by the Holy Spirit." (1 Kor 12:3)

"You blind men, which is greater -- the giftor the altar that sanctifies the gift?" (Mt 23:19) Is it not God's name in prayer that sanctifies the wholeprayer?! If each word in prayer is recognized as having divine power as a verbal action of divinity, then muchmore God himself is the name of God and the name of the Lord Jesus Christ in prayer!

****

Allt det I bedjen Fadren i mitt Namn, skall han gifva eder. Härtill hafven I icke bedit i mitt Namn; beder, och I skolen få, att edor glädje må varda fullkommen. Detta hafver jag talat till eder med förtäckt ord; den tid skall komma, att jag icke skall tala med eder med förtäckt ord; utan uppenbarliga skall jag förkunna eder om min Fader. På den dagen skolen I bedja i mitt Namn; och jag säger icke eder, att jag skall bedja Fadren för eder. Ty Fadren sjelf hafver eder kär, efter det I haden mig kär, och trodden, att jag är utgången af Gudi. (Joh 16: 23-27)

Så vi blir Namn-medvetna, och Namnet är Kristus så vi blir ett med Honom inför Fadern.

Jag hafver uppenbarat ditt Namn (Joh 17:5)

****

Au Mont Athos jusqu'à présent

L'arbre miraculeux grandit,

Et sur l'abrupt vert du versant

Le Nom de Dieu, loué, se dit.



Dans chaque cellule, ravis,

Les zélateurs le glorifient :

Le Verbe est guérison d'ennui,

Il est la joie qui purifie.

Tonitruant, le peuple entier

A condamné la confrérie ;

Mais nous devons nous préserver

De fuir cette belle hérésie.

Toutes les fois que nous aimons,

Nous sombrons en elle toujours?

Et nous ruinons ainsi le Nom

Ainsi que l'indiscible amour

(Ossip Mandelstam, 1923)

****

D.S. Likhatchev:

"Les hésychastes voyaient, dans le mot, l'essence du phénomène qu'il signifiait, dans le Nom de Dieu - Dieu Lui-même. C'est pourquoi le mot, le mot en tant que phénomène sacré et signifiant, est, pour les hésychastes, aussi sacré que le phénomène lui-même."

****

Nil Sorski et ses disciples se retirent du monde et s'installent dans des ermitages au-delà de la Volga. Ils deviennent les Zavolžcy (Les moines d'au-delà de la Volga) . Ils transportent dans le grand Nord une spiritualité dont les origines se trouvent dans l'extrême Sud du bassin méditerranéen.

Simultanément, la spiritualité s'intériorise, s'adoucit ; elle reste moins dépendante des formes extérieures. Si le Nom de Jésus continue à être invoqué, une importance moins grande est accordée à la technique psychosomatique et à la rythmisation de la respiration qui accompagnaient cette prière chez les moines du Mont Athos, au XIVème siècle. L'essentiel, maintenant, c'est la concentration intérieure sur le Nom divin.

"L'hésychia, écrit Nil Sorski, c'est de rechercher le Seigneur dans son coeur, c'est-à-dire de garder son coeur dans la prière."

****

Pavel Florenski:

« Vous avez raison d'écrire que "la question sur le Nom de Dieu est la plus importante question de l'Orthodoxie, englobant par elle-même tout le Christianisme" et que la prière de Jésus - et même le Nom de Jésus tout seul - contient en résumé tout l'Evangile" (juin 1923)

« …le Nom est inséparable du Seigneur (...). Le Nom ne peut pas agir contre le Seigneur parce qu'il ne peut pas agir contre Lui-même »

« Ils sont inséparables mais ils ne doivent pas fusionner (nerazdel'ny, no i neslijanny). Le Nom est inséparable du Seigneur, mais cela ne signifie pas qu'il est impossible de le distinguer du Seigneur. »

« Le Nom de Dieu est Dieu, mais Dieu n'est pas le nom. L'être de Dieu est au-dessus de Son énergie, bien que son énergie exprime l'être du Nom de Dieu. »

« Le Christianisme est l'enseignement du Nom de Jésus Christ et de l'Evangile. Il demande à ce que l'on confesse le Nom du Christ. Et nous remplaçons cette confession du Nom par la confession de Jésus Christ Lui-même. Nous ne comprenons pas l'importance, la signification énorme du Nom de Dieu qui, dans la Bible et, en particulier, dans l'Ancien Testament, apparaît avec une grande clarté. »

****

« My whole desire was fixed on one thing alone, to say the Jesus Prayer, and, as soon as I devoted myself to it, I was filled with joy and consolation. » — Detta citat ur Ryska Pilgrimen visar hur begäret efter att säga bönen är väsentlig. Att längta efter och längtande se fram emot att be är lika väsentligt som själva bönen. Längtan efter Namnet är så att säga att be Namnet.

****

Lev Gillet:

https://archive.org/details/jesusprayer00gill/page/40/mode/2up?q=Jesus

****

— Kan det vara så att fienden använder vänliga men Gudsignoranta själar till att störa Yeshuas närvaro hos den som ber Hans Namn utan uppehåll?

— Javisst ! Varför inte? Som Philotheos av Sinai skriver: »20. Con todas nuestras fuerzas retengámonos a Cristo, porque siempre hay quienes luchan por privar a nuestra alma de Su presencia;  y cuidemos para que Jesús no se retire debido a los malos pensamientos que atestan nuestra alma (cf. Juan 5:13). »

— Det behöver alltså inte vara Guds fiender utan endast goda själar men utan Gud, som används av fienden för att röva bort Yeshua från vårt hjärta? 

— Así es. Var vänlig och kärleksfull tillbaks i samtal och samvaro men ge inte upp ditt sägande av Hans Namn och så gott det går erfar friden i Hans närvaro. Tänk på apostlarna i båten på stormfullt innanhav ! Yeshua är där.

****

Jean Hamon (1618-1687):

« Il est donc clair, par de que nous venons de dire, que la plus grande assurance que nous puissions avoir de notre salut, consiste dans la prière continuelle.

Car comme nous avons un ennemi qui ne se lasse point, & qui nous affiége continuellement avec un violent desir de nous perdre,& une haine implacable, (d’où vient qu’il est appellé par les Peres, insatiabilis homicida); nous ne pouvons nous lasser dans cette guerre spirituelle, & mettre les armes bas en cessant de veiller sur nous & d’avoir recours à Dieu, que nous ne nous exposions nous-mêmes à un grand péril. 

C’est notre perseverance qui fait notre victoire; & c’est notre relâchement qui fait que nous sommes vaincus. »

(p 18-19 Traité de la prière continuelle, babel.hathitrust.org)

Saint Leon: « Incessabilis devotio ».

« Il ne faut qu’invoquer le nom de Dieu pour être sauvé, selon ce qui est dit: Omnis qui invocaverit nomen Domini, salvus erit. Mais il faut l’invoquer toujours, afin que notre salut soit en assurance, & que nous pussions passer au travers de nos ennemis sans rien craindre…»

« Dieu, au contraire, accorde bien plutôt ses grandes graces à ceux, qui ne cessent point de prier, qu’à ceux qui ne le prient que par intervalles… »

« Une grande Sainte avoit donc beaucoup de raison de dire que Dieu se plait peu aux prières qui finissent… »

« …cet humble état de dependance & de prière »

« Comme la force est de demeurer uni avec Dieu, il ne s’affoiblit qu’en ne priant plus. »

« Pourquoi nous mettons-nous en danger de mourir, en nous éloignant si souvent de notre vie? » [La vie est en Son Nom]

« Peut-on remédier à ses blessures d’une manière plus délicate qu’en parlant a Dieu, & en l’entendant parler? »

« La grande honneur de prier toujours. »

« On ne vit qu’en priant. »

« Vivet anima mea & laudabit te. »

La prière est ce qu’il ya de plus intérieur dans le coeur de l’homme; d’ou vient qu’il y faut rentrer pour prière: Intra in cubiculum tuum. (Mat. 6:6)

Han själv och Hans Namn är detsamma. Så vare sig jag ber Hans Namn eller Han bara är i mig som mig, är det Hans kärlek, « ce qui est une faveur infinie; car ce qu’il nous fait faire, il le fait en nous. » (p 29, Traité de la prière continuelle)

Så snart jag upptäcker att nuet är alltid och alltid är nu blir Yeshuas Namn all verklighet. Namnet och evigheten sammanfaller i Hans person som älskar mig.

« C’est pourquoi ce simple desir de la prière que nous pouvons même avoir dans les plus grandes occupations, & dans les temps oú il semble que nous sommes les moins disposés à la prière, sera une véritable prière & unde prière continuelle, s’il n’est point interrompu par un autre desir, & qui règne toujours en nous… »

Varför be utan uppehåll till den Enda Personen ? För att världen är korrupt.

« Si le monde est tellement corrompu & dangereux, que jusqu’à la poussière même qu’on ne peut éviter en y passant, nous infecte & nous corrompt, si on n’y prend gard; que sera.-ce du monde même? »

« …mais dans les actions particulières, Qui minoratur actu, étant persuadés qu’ils ne peuvent rien, sont aussi bien-aise de ne mêler de rien, & d’eviter, par le repos, de grandes fautes dans lesquelles ils tomberoient par l’action. » (p 43-44)

(cont.) « Et voilà sans doute la meilleure disposition pour acquerir l’habitude permanente de la sagesse, en demeurant toujours uni à Dieu dans la priére : car il est impossible de demeurer véritablement sage, quand on se détourne de lui ; ou de ne l’être pas, quand il nous parle & qu’on l’écoute. »

« …de penser à Dieu : ce qui doit être l’occupation continuelle des Solitaires dans toutes leurs autres occupations, qui seroient languissantes & toutes mortes devant Dieu, si elles n’étoient animées par cet éxercise intérieur & vivifiant du coeur régéneré par Jesus-Christ. » (p 45)

Jesus Kristus är den Älskande som räddar oss. Hans perfekta verk är också Hans perfekta vila och stillhet. Jean Hamon:

« C’est qu’en effet elle est épouse, en travaillant de même qu’en se reposant ; parceque son travail & son repos est consacré par son amour. »

« Fili, ne in multis sint actus tui : Mon fils, ne vous engagez pas dans une multiplicité d’actions. » (p 48)



****

Ps 118:

55 « La nuit je me rappelle ton nom, ô Éternel! »

132 « Tourne vers moi ta face, et aie pitié de moi, Selon ta coutume à l'égard de ceux qui aiment ton nom! »

145 « Je t'invoque de tout mon coeur: exauce-moi, Éternel… »

146 « Je t'invoque: sauve-moi ! »

***

Origèn, De oración:

XII

I. Además, sostengo que las palabras de la oración de los santos están llenas de poder, especialmente cuando oran con el espíritu oran con el entendimiento también. (1 Cor 14:15.) Este último es como una luz que brilla de la mente de aquel que está orando, y sale de su boca, para debilitar por el poder si Dios la posión espiritual inyectada por poderes hostiles en la razón de aquellos que descuidan la oración, y no observan el dicho « orad sin cesar » (1 Ts 5, 17), hablado por Pablo en conformidad con las exhortaciones de Jesús.

Sale la oración como un dardo del alma del santo que ora, enviado en su camino por el conocimiento y la razón o por la fe, e inflige una herida para la destrucción y el derrocamiento de los espíritus que están en enemistad con Dios, y desean echar a nuestro alrededor los lazos del pecado.

II. El hombre ora sin cesar (las obras virtuosas o los mandamientos cumplidos se incluyen como parte de la oración) así que combina con la oración las obras necesarias y la oración con las acciones adecuadas. Porque solo así podemos aceptar "orar sin cesar" como un dicho practicable, si hablamos de toda la vida del santo como una gran oración ininterrumpida: de la cual la oración que comúnmente se llama oración es una parte.

Esto debe ser ocupado en no menos de tres veces todos los días, como se desprende del caso de Daniel, que cuando un gran peligro se cierne sobre él " oraba tres veces al día ". (Dan 6:10) Pedro también, subiendo a la azotea sobre la hora sexta para orar (Hechos 10:11) cuando vio el vaso bajado del cielo, bajado por las cuatro esquinas, es evidencia para el medio uno de los tres orantes, mientras que el que está delante de él es hablado por David, "Por la mañana oirás mi" oración, "por la mañana ordenaré [mi oración] a ti y miraré hacia arriba" (Sal 5:3). De hecho, no pasaremos adecuadamente ni siquiera la noche sin esta oración: porque David dice: "A medianoche me levanté para darte gracias por los juicios de tu justicia" (Sal 119, 62); y "Pablo", como se dice en los Hechos de los Apóstoles, "hacia la medianoche" en compañía de Silas en Filipos, " estaba orando y cantando himnos a Dios, de modo que incluso los prisioneros los escuchaban ". (Hechos 16:25)



XIII.

I. Ahora bien, si Jesús ora y no ora en vano, obteniendo a través de la oración lo que pide (y tal vez no lo habría recibido sin oración), ¿quién de nosotros puede descuidar la oración? Porque Marcos dice: "Por la mañana, mucho tiempo antes del amanecer, se levantó, salió y se fue a un lugar desierto, y allí oró. "(Marcos 1:35) Y Lucas: "Y aconteció que estando él orando en cierto lugar, cuando terminó, le dijo uno de sus discípulos" (Lucas 11:1). Y en otra parte: "Y permanecía toda la noche en oración a Dios" (Lucas 6:12) Y Juan registra su oración así: "Estas cosas habló Jesús; y alzando los ojos al cielo, dijo: Padre, la hora ha llegado; glorifica a tu Hijo, para que también tu Hijo te glorifique a ti ". (Juan 17:1)

También el dicho del Señor "Sabía que siempre me oyes" (Juan 11:42), registrado por el mismo escritor, muestra que orar "siempre" es "siempre" escuchado.



***

Yeshua är en Person, säg Jesusbönen till Honom, stå framför Honom, låt Hans Person vara ditt fokus, just som en människas. Han är Människosonen, en Person. Repetera inte orde mekaniskt, fokusera inte på orden utan på Personen Yeshua. Allting annat får träda i bakgrunden. Du har fullt upp med Honom, och Han är den som lever dig.

Naturligtvis hör Han dig i alla fall, även då du ber distraherat. Men du behöver vara inför Honom, ja, vilken annan person skulle gilla att du med bortvänt huvud talar till den personen ??!



***

tisdag, augusti 17, 2021

Vi är Hans bostad

Är det inte intressant att NT berättar för oss att « Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. » (Rom 6:6) och att « De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. » (Gal 5:24). Ändå försöker vi räkna ut vad korset åstadkommit för oss för två tusen år sedan !!?? Vad är det vi inte fattar?

Inte undra på att Paulus kallar galaterna dumma och förledda när de försöker fullända sig genom självinsats. Och vi liknar dessa galater, de flesta kristna predikar självinsatsen tokiga evangelium. Vad vi behöver är kanske ett nytt tillvägagångssätt för hur denna sanning i Rom 6:6 och Gal 5:24 ska bli en levande verklighet i oss idag.

Först när vi vågar tro på sanningen kan vi säga med David: « Mitt hjärta är redo, Gud mitt hjärta är redo, jag vill sjunga och spela » (Ps 57:7) Kan vi således våga acceptera oss själva som Guds tillgång i stället för hans besvär? Att tro på självinsatsen och att begränsa sig till den rationella förståelsen teologiskt smarta resonemang är att fega ut istället för att acceptera. Är vi inte glada att Gud är smartare än vi ?

En präst på en kurs i meditation ansåg att jag inte var tillräckligt botfärdig inför Herren. Att bara befinna sig i Guds frid är inte tillräckligt. Synden är det första vi står inför. Vi kan inte lita på någonting innan botfärdighet och bot har avklarats. « Tror du verkligen att du är i synd? » frågade jag. « Litar du inte på vår Herre som redan korsfäst vår gamla syndanatur? » Men han tänkte mer på sin brist på botfärdighet än på Skriftens ord om att de som tillhör Kristus redan har korsfäst sitt kött.

Jag undrar hur många av oss som biktar sig enbart därför att de känner sig så fördömda av frestelsen de upplever. Man läser mässans syndabekännelse och tar på sig allvarliga syndakläder som egentligen är den falska skuld vi tar på oss för att vi tror att vi har ett misslyckat jag som behöver förbättras. Men katolsk undervisning gör alltid en tydlig distinktion mellan mellan synd och frestelse. Det är ingen synd att frestas och vi kan aldrig ta bort frestelser ur jordelivet, det är omöjligt. De följer oss till slutet när vi går till Himmelriket och slipper dem.

Sade inte Jesus: « Min själ är ytterst sorgsen intill döden », men vi vet att han aldrig syndade. All frestelse och svaghet och inre mörker är helt rätt att uppleva — vi måste först se det falska jaget för att se friheten i Kristus som får leva i oss och som oss. I den friheten får svagheter komma och gå hur mycket de vill. Vi har redan kastat alla synder och tyngder på Honom och vi har dött med Honom.

Gud har välsignat oss alla med de goda nyheterna att var och en av oss är ett « rätt jag » och att vi är, genom tron, redan fullkomliga i Kristus. « Ty genom ett offer har han för evigt fulländat dem som är helgade" (Heb 10:14). En stor frigörelse kom genom Honom, Hans liv är ett enormt vittnesbörd om Andens uppståndelsekraft, som är vår genom och i tron. Han är den som ÄR.

Vad betyder det i mitt liv? Vad säger Herren själv? Han sade aldrig att han skulle ge oss en liten bit av sig själv, kallad trefaldigt « vägen, sanningen, och livet. » Den unga flicka som en gång puffade mig fram till Jesus påstod alltid att denna utsaga av Jesus var den centrala för henne, särskilt att Jesus är Vägen — dvs den Enda vägen. Men hon visste inte att Han dessutom är Den som lever hennes liv och att hon själv dött med Honom på korset, sam Paulus säger: « Vi vet att vårt gamla jag spikades fast på korset tillsammans med honom, för att synden skulle förlora sin makt över oss. » Men kanske hon fann det senare i sitt liv?

Jesus sade inte att han skulle ge oss lite bröd och det skulle vara livet för oss. Han sa inte att han skulle ge oss uppståndelse, eller liv, eller levande vatten, för att dessa skulle hjälpa oss att ha llite mer av Gud.

Nej, det Han med eftertryck förklarade var detta: « Jag ÄR ordet, Jag ÄR världens ljus, Jag ÄR det levande vattnet, Jag ÄR livets bröd, Jag ÄR uppståndelsen och livet, Jag ÄR vägen, Jag ÄR sanningen och jag ÄR evigt liv. » Guds namn har alltid varit « JAG ÄR », inte att Han har olika saker att ge oss. 

Återigen: vi har inte en avlägsen Gud, som delar ut små bitar av sig själv att leva på, lite lugn, lite helg och lite helighet. Tyvärr är detta den förhärskande erfarenheten i våra kyrkor. Nej, Han har gett oss fullheten av sig själv.

Evangeliets mysterium är « Kristus finns hos er, hoppet om härligheten. » (Kol 1:27) Detta svenska « hos » kan lika gärna vara « i » så att inte avståndet betonas. Han är gudomen inne i templet som är var och en av oss, Han är skålens innehåll, Han är grenens vinstockar, Han är hustruns man, och Han är kroppens huvud. Kan något vara mer uppenbart än detta?

Därför är frälsningen en Person, kärleken är en Person, sanningen är en Person, frid och fred är en Person, rättfärdighet är en Person — och evigt liv är inte bara en « plats » vi går till efter kroppens sista andetag, utan det är en PERSON ! Hans plan från begynnelsen var att skapa en familj av söner och döttrar som fritt skulle innehålla och uttrycka Hans egen gudomlighet. Och vi är den familjen !

Varför fortsätter många med den yttre gudstjänsten, den som har Gud på avstånd? Känns den mer praktisk? Mer överskådlig? Det innebär ju faktiskt ett gruvligt slag mot våra egon att verkligen veta att vi bara är lerkrukorna och inte innehållet. Många är nog ängsliga för detta.

Kristus är innehållet, det är han som fyller templet. Ändå har vi ofta blivit felaktigt undervisade om att vi som individer är de som ska uppfylla lagen, det är vi som individer som ska försöka fylla våra tempel med goda gärningar och med aktiviteter för alla åldrar och sociala engagemang i samhället. Det är lite som att försöka det bara Gud är. Detta är kärnan i aktivismen och i legalismen.

Försöken att vara « bra och goda kristna » ger oss känslan av att vara igång och få något gjort men lämnar våra hjärtan tomma och ropande efter något mer. För det är Kristus som kan uppfylla lagen i oss, och det är han som vill ha härligheten. Vi är Hans bostad, inte vår egen.

torsdag, juli 29, 2021

Den praktiska vägen

Vi människor försöker alltid förändra olust till lust, negativt till positivt. De noterar någon form av olust eller sorg, de går till frysen och tar fram lite glass. Att förändra tillståndet. Eller de slår på teven för att skingra de olustiga tankarna. Eller de går på ett café och tittar på andra människor. Förändra läget till ett bättre. Detta är det naturliga i världen. Det kallas ofta, otroligt nog, att « vara sig själv ». Den som väljer den praktiska andliga vägen gör ingenting av detta. Istället observerar han olusten eller oron just där den är och är stilla. Observationen av hur lidande produceras mentalt och emotionellt är en helt annan aktivitet än att jaga en trevlig förändring. Tämligen omedelbart upplöses märkligt nog synden, dukkha, olusten, irritationen eller negativiteten. Den är inte verklig och därför försvinner den. Fysisk smärta kan finnas kvar men nu är den tämligen oproblematisk, den är enkel smärta, även om den ibland kan överväldiga oss.

På denna andliga väg händer flera saker. Inte bara observeras formen av oro eller olust, den söks dessutom av medvetandet som observerar, ungefär som en ficklampa söker i mörkret efter orsaken till obehaget. Efter att ha funnit det stannar ljuskäglan och inväntar upplösning och pacificering. Vid upplösning blir det fullt medvetande utan objekt tills nästa orosmoment eller obehag dyker upp, vilket normalt sker snart. En särskild aspekt på det hälsosamma i denna andliga väg är åldrandet. När en person åldras skapas normalt mycket mentalt lidande — personen irriterar sig på att inte kunna röra sig som förr, inte minnas som förr, inte fungera i vardagen som förr. En som praktiserar denna andliga obervation slipper en stor del av denna negativitet, eftersom det enda den iakttagande personen intresserar sig för är vad som sker i detta nu då synden, oron, negativitetten skapas. Genom denna inriktning och uppmärksamhet återställs en frid som den ersätter oron, ångesten eller irritationen över åldrandet.

Om andra människor eller djur är nära är medkänsla rätt aktivering. Det är Yeshuas medvetande som tas in och opererar genom personen. Även då pågår observation av synd, dukkha, oro, obehag och distraktion. Därför blir observationen full av medkänsla men inte av sorg, medömkan, förhoppning eller förväntan, eller någon annan reaktion på andra varelser. Yeshuas medvetande är frälsande och helande, inte dömande eller krävande. Medvetande om lidandet är grundläggande.

Den som observerar är ande, utan lidande, utan gräns, utan jag. Därför är det förverkligande av frihet att se dukkha i sin oändliga variation, det är Yeshuas kors i mångfalden av lidande, det är Hans förlåtelse av all synd. Att leva så är att leva ovärldsligt, andligt, fastän mitt i världen av obehag och negativa upplevelser.

Vid läsning sker samma observation. Ger läsandet behag och njutning eller obehag och oro? Är läsandet liksom ett njutningsmedel eller ger det oro och stress? Läsande och hörande, liksom syn och hörsel i allmänhet är alltid aktiva i produktion av dukkha/oro/obehag. Vid fullt medvetande behöver ingen människa läsa eller höra något. Då hör vi med andliga öron och ser med andliga ögon Guds vishet och godhet i allting. Samtal och engagemang i världsliga saker ger synd och dukkha och en sorts oro och är egentligen mest en förvirring där ord och ljud blandas. Som Jakobs brev säger är tungan förbannad. Ord som sägs förvirrar människan mer än det mesta. Det är det "dia-krinómenos", tvivel, som Jakobs brev varnar de troende för. Även läsande ger detta tvivel. Bibeln och Filokalía räcker för den som observerar och är uppmärksam. Observation mitt i samtalen befriar delvis från effekterna, men tystnad är det naturliga för fullt medvetande. När inte samtal med andra pågår finner vi andra samtal pågående i det mentala. Samma sak gäller där: observation av vilket obehag och lidande som skapas genom det mentala samtalandet.

Basilius den Store menade att självobservation är introduktionen till sann gudskunskap. "När du nämligen observerar dig själv är det inte nödvändigt att följa Skaparens spår i hela världsalltet med dess ordning, utan i dig själv, i det mikrokosmos som är du själv, ser du den storslagna visheten hos Skaparen själv." (Bailius, Observera dig sjäv 7) Visheten själv är Yeshua. Fullt medvetande i Yeshua innebär att tiden försvinner och rummet blir utan gräns. Visst, klockor säger en tid, en lokal tid. Men tiden är borta i själva medvetandet, och visst tycks världen innehålla objekt på avstånd från varandra, men i själva medvetandet och observationen i Yeshua är människan utan begränsad rumslighet. Detta är att använda världen till frihet i Yeshua, vår Messias.

måndag, april 05, 2021

Hjärtats påsk

När påsksöndagen kommer brukar mitt hjärtas glödje ropa Kristus är uppstånden ! Och samtidigt säger mitt världsliga förstånd Vad? Que? Hur är det möjligt? Unmöglich !

Vilket får mig att tänka på Ludwig Wittgensteins reflektioner, vilka Laurence Freeman kort refererade till i sin söndagsmässa (på Zoom) från Bonnevaux:

« We are in a sort of hell where we can do nothing but dream, roofed in, as it were, and cut off from heaven. But if I am to be REALLY saved, — what I need is certainty — not wisdom, dreams of speculation — and this certainty is faith. And faith is faith in what is needed by my heart, my soul, not my speculative intelligence. For it is my soul with its passions, as it were with its flesh and blood, that has to be saved, not my abstract mind. Perhaps we can say: Only love can believe the Resurrection. Or: It is love that believes the Resurrection. We might say: Redeeming love believes even in the Resurrection; holds fast even to the Resurrection. What combats doubt is, as it were, redemption. »

fredag, april 02, 2021

Pojken och långfredagen

Hittade en sån ljuvlig liten text som passar in i dag, Långfredagen 2021:

"Träffade en ung liten man på min långfredagspromenad längs sjön och vi pratade om isen som ännu inte gått helt, fast sjöfåglar har dykt upp. Så frågade han om varför det heter långfredag. Jag sa:

— Jo det är så att när vi dör får vi evigt liv, ett liv utan våld och sorger, utan sjukdomar och inre konflikter. Detta sker därför att Jesus dog för oss på korset, han var Gud själv i en människas form. Innan detta hände fick människor inte evigt liv när de dog såvitt vi förstår. Kanske de längtade efter det och fick det genom Jesus på ett annat sätt. Vi vet inte. Men just därför att Jesus dog för oss på långfredagen och uppstod på påskdagen får vi vet.

— Tror fröken har sagt något om det där, sa pojken. Men ingen tror på det. Jag tror inte på det.

— Nej ingen tror på det längre, nästan. Jag är nog ett undantag men det finns fler. Men det är därför vi firar påsk, för att vi fått gratis en otrolig gåva, det eviga livet.

Pojken var tyst och verkade tänka på annat. Men så sa han:

— Men varför tror folk inte på det?

— Nej det kan de inte, det är för svårt, det fattar du väl?

— Är det för svårt?

— Ja men om man struntat i att ta emot tron på det eviga livet och så plötsligt ska man börja tro på det? Hur känns det? Då har man ju haft helt fel hur länge som helst. Man har missat det liksom. Det är jobbigt. Och hur ska man kunna berätta det för någon? Det går inte.

— Och ändå har vi påsk varje år?

— Ja men det är bara semester och påskägg och mat och sånt där. Det är som jul och pingst och alla andra helgdagar. Man har roligt och tar det lugnt. Ingen kan tvinga någon att ta det på allvar, det vore hemskt.

— Vad tycker du då?

— Jag älskar påsken för det är ju som att på nytt ta emot gåvan, evigt liv, himmelskt liv. Wow ! Finns inget ljuvligare att känna. Fast jag glädjer mig i och för sig åt detta nästan varenda dag året runt. Och gjort många år må du tro. Men kanske särskilt på påsk, skärtorsdagen, långfredagen, påskafton och påskdagen.

Pojken såg förbryllad ut. Efter en stund gick vi åt varsitt håll. Han glömmer det snart.

måndag, mars 15, 2021

Begäret och meditationen

På en konferens om religion och meditation, ombads jag säga något om det centrala i mitt perspektiv. Jag sa något i stil med att det viktigaste var utgångspunkten i frågan: Hur tacksam och inspirerad är jag över det faktum att Jesu löfte om evigt liv kommer att uppfyllas för mig och andra, kanske ganska snart i mitt eget fall? Om jag märker att jag är föga tacksam, föga medveten ens om det hela, snarare distraherad av vanliga jordiska händelser — ja då har jag en realistisk utgångspunkt. Meditation är nu att låta mitt djupt liggande begär bli vaket och närvarande, begäret efter förening med Jesus Kristus, efter födelse in i det eviga livet med Gud, efter Guds kärlek till just mig.

Reaktioner kom genast på detta. Är det eviga livet verkligen det viktiga? Och hur kan tron på evigt liv vara ett begär? Kanske till och med ett sorts sexuellt begär? Är inte begär något vi avstår från, lägger ifrån oss, korsfäster inom oss? Är jag kanske förläst på medeltida Rhen-mystik med erotiska övertoner? Men jag svarade ungefär som Joel Halldorf skrev i en artikel i Expressen (30/11 2020): “Världen är full av tecken och symboler, och sex är ett av dem som är svårast att tyda. I botten av det finns begäret. Sexualiteten tar oss ur villfarelsen att vi är rationella individer. Begäret är vår drivkraft: Hungriga föds vi, törstiga dör vi. Men skäms inte för att du är människa: visst kan begäret leda vilse, men det är en del av vår gudslikhet. Vi älskar för att Gud älskar, och begär varandra för att Gud åtrår oss. ”Gud skapar människan åtråvärd, och åtrår hennes gensvar”, som teologen Emma Audas formulerat det.”

Audas och Halldorf kanske inte går så djupt i kategorin “begäret” (artikeln handlar ju delvis om Freud och en sex-debatt). Jag vill nog poängtera följande. Guds skapelse är i sin helhet ett projekt utur denna kärlek och detta begär efter förening — Gud är kärlek. Allt som finns är en manifestation av detta gudomliga begär. I vår själ är detta begär på ett eldliknande sätt aktivt i allt vi gör, vill och förstår, och kan låna sig “nedåt” in i mörker, liksom uppåt och in i Gud. För det mesta är vi ju sannerligen, som den japanske Shinran, skriver, förvirrat passionerade och galna varelser som endast kan hoppas på Löftet om födelse i det Rena Landet. Meditation blir ett tillstånd av tacksamhet och lovprisning.

På konferensen om meditation påpekade jag detta perspektiv på begär. Meditation kan inte vara någon humanistisk form av “mindfulness” eller uppmärksamhet på sinnenas närvaro, eller någon zenliknande stoisk träning att stoppa all begärande rörelse i sinnet genom fokus på andningen, såsom i det nya VR-programmet Tripp för Oculus Go. Meditation är tacksamhet och tacksägelse för Löftets verklighet där begäret i skapelsen, nedlagt av Gud, leder oss till nytt evigt liv.

onsdag, februari 03, 2021

Pandemi och kyrkoåret

Som påven Franciskus påpekar kan vi med hjälp av pandemin blottlägga vissa viktiga saker i det kristna livet. Hur blir vårt "kyrkoår" när vi deltar i digitala mässor, kanske inte live men när det passar oss, eftersom de spelas in? Vi sitter i vårt vardagsrum, kanske vid ett skrivbord och "deltar" med en skärm och med hörlurar. Kyrkoåret är ju en erfarenhet av tiden, vi erfar den stora Födelsen vid jul, den stora Uppståndelsen vid påsk, den stora mottagningen av Anden vid pingst. Har detta egentligen med att besöka ett kyrkorum att göra? Intressant fråga. Gäller det min alldeles egen födelse, uppståndelse och mottagande av Anden?

På vissa bestämda tider högtidlighåller Kyrkan vissa händelser i det förgångna. För många är detta just "det förgångna", med tillsatsen att vid vissa tillfällen kunna "illustrera" vissa teologiska trossatser. För den moderna kristna människan har sambandet mellan kyrkoåret och vår verkliga upplevelse av tiden försvunnit som tämligen obegripligt. Anställda inom kyrkorna kan till och med tycka att de stora högtiderna är stora block av slöseri med tiden, det finns så mycket mer att göra. Andra välkomnar högtiderna som extra vilodagar, ledighet och fjällresor. Som Alexander Schmemann en gång uttryckte det: "Det finns med andra ord en allvarlig kris i själva uppfattningen om vad en högtid är..."

Kanske pandemin kan påminna oss om att högtid och fest betyder inre glädje, mitt i all sorg. Vi gläds över den stora Födelsen inom oss genom Hans födelse, den stora Uppståndelsen inom oss genom Hans uppståndelse, den stora Anden inom oss genom Hans sändande av Anden till och för oss. Men många allvarliga, vuxna och hämmade kristna i vår tid ser med misstänksamhet på sådan glädje. Kan vi ägna oss åt sådant när vi ser så många människor lida under pandemin? När så mycket måste göras? När så många vill ha "allvarliga svar" på sina problem? Hur kan någon stå upp och tala om Kyrkans centrala liv som Festglädjen?

Med denna misstänksamhet upphörde för länge sedan det verkliga kyrkoåret. Det som egentligen är en kraftkälla till glädje betraktas numera av många endast som en mer eller mindre föråldrad dekoration till en traditionell religion. Jag hade under några år en elev som ofta skakade på huvudet åt mina orationer och mumlade högt: "Det där är ju föråldrat!" Lite som bolshevismen i Ryssland vill många nedtona (eller utrota) den "kyrkliga bråten" med högtider och fester.

Man glömmer förstås i frigjord historielöshet att fester och högtider i äldre kulturer var en organisk och väsentlig del av hur man förstod meningen i sitt eget liv. Jul, påsk och pingst var inte lediga semesterdagar och resor till Medelhavets värme utan upplevelse av befrielse. Julen är min alldeles egen nya födelse i Jesus, påsken min alldeles egen uppståndelse till evigt liv och pingsten min alldeles egen tillvaro i Anden -- och detta i gemenskap med de andra omkring mig. En helig kyrklig fest var inte ett vanlig avbrott i arbetslivet med ofta hård och meninglös karaktär, utan ett heligt rättfärdigande av familjens liv, arbetets liv, vilans liv. Alltså var högtiden en sakramental förvandling, djupt förbunden till årstiderna, naturens cykliska perioder, det mänskliga livets uppgbyggnad i världen.

Nu är det snart påsk, den Stora Veckan. Kanske pandemin kan intensifiera vårt inre deltagande, alldeles oavsett liten dataskärm och digital uppkoppling till en tom kyrka. Deltagande i kristendomen som en glädjeuppenbarelse.

måndag, november 23, 2020

Zenbuddhisten och den kristna erfarenheten

När jag för många år sedan gjorde en 90-dagars meditationsretreat på Diamond Sangha i Honolulu, frågade många hur kristen tro och erfarenhet stämmer med zen-meditativa erfarenheter. Ja redan innan jag for från Sverige, ville Göran Degen, då kyrkoherde i Sundsvall, att jag skulle skriva brev till honom om just denna fråga medan retreaten pågick. Det var förstås inte fråga om att teologiskt ersätta ordet "Gud" med något intressant österländskt (som jag tog upp i en tidigare post) utan snarare att se hur Kristus verkligen är universell i olika kontexter.

Jag brukade svara med att visa hur den huvudsakliga källan till Jesu undervisning är hans egen insikt om vem han är. Han lärde utifrån sin erfarenhete av detta, därför kunde han undervisa med auktoritet, inte såsom de skriftlärda (Markus 1:22). En av Hans stora erfarenheter var dopet i Jordan, där “himlen öppnade sig”. För många zenbuddhister är detta en bild av upplysning, insikt, medvetande. Jesu insikt var identifikation med infinit Gud, det han kallar Fadern. Uttryckt med kulturens språkbruk: “Du är min älskade son, i vilken jag har ett gott behag.” Detta är ett medvetande i enhet med Källan till allt, enhet mellan form och formlöshet (eller tomhet, sunyata) för att byta till zenbuddhistens språkliga rum.

Denna erfarenhetet vid dopet i Jordan var upplysningens identifikation och förening, vilket duvan symboliserar — inte en fredsduva så mycket som kärlekens duva: “När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva.” (Markus 1:10) Denna kärlek är förening mellan form och formlöshet, finit människa och infinit Gud, den enda andens verklighet. Denna insikt om förening med den som ÄR, testas strax i erfarenheter ute i öknen — för zenbuddhisten inne i öknen när man sitter länge på meditationskudden, dag efter dag. Gamla vanor i separata egots tankar, ord och gärningar må vara illusioner men är väl så påtagliga, den andliga insikten till trots. Detsamma gäller varje kristen. Erfarenhet, insikt, testning.

Denna erfarenhet om vem Jesus var ligger nu till grund för allt han säger och gör och fulländas i uppståndelsen. Men det väsentliga är omvändelse och upplysning. Medvetandet om förening med det som är Fadern, kommer endast med denna omvändelse. Zenbuddhisten är väl medveten om testningen av insikten och daglig fortsatt testning i meditationen och i dokusan, samtal med läraren. Som min vän Tomas K:son Hultberg, förre kyrkoherden i Höör, sa i en predikan, kan “Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud” bara betyda en erfarenhet av enhet med JAG ÄR, vilket är vad zenbuddhisten når i meditationen.

Många har vänt sig till Bergspredikan för att se vad den kristna erfarenheten av enheten med Fadern betyder. I ett samtal med roshi Aitken på en kinarestaurant i Honolulu tog vi upp flera punkter i Jesu undervisning för en jämförelse med kinesisk och japansk buddhism. Vi tog också Thomas Merton och hans bok om Chuang Tzu som referenspunkt.

”Saliga är de fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket” (Matteus 5:3). Nyanskillnadenen av mellan Lukas "fattiga" och Matteus "fattiga i anden" är intressant. För ”i anden” accentuerar tydligt människans inre tillstånd. En modern japansk version uttrycker det så här: ”Saliga är de som känner sin egen inre fattigdom”. Den andefattigdom som Jesus tydligt vill dela med oss alla är upplevelsen av oss själva som "ingenting", den egna genuina "värdelösheten", som formlösa, som den oändliga skapande principen i verkligheten och i livet. För den japanske zenmästaren Dogen skulle denna inre fattigdom helt klart vara "bortfallet av sinnet och kroppen", målet för meditationen. Denna existentiella fattigdom leder till att det verkliga livet allt mer går in i det enda stora, Fadern som Jesus talar om, det allsmäktiga flödet av liv och fenomen. Och denna påtagligt glada upplevelse av att vara i flödet är just välsignelsen och "saligheten" i Guds rike, som Jesus lovar de fattiga i anden.

När den syriska kristna kyrkan var stor i Kina på 600-talet kunde samtida taoister, inte bara buddhister, också ta till sig det kristna budskapet och se hur det rimmade med några erfarenheter hos Lao Tzu i Tao Te Ching: ”Den som når till tomhetens höjd (fattig i anden), han är kommen till stillhetens fasta grund. Alla väsen tar form och tillväxer i kraft, men jag ser dem vända åter till sitt ursprung (Guds vilja i alla ting)(kap.16). Lin Chi, en annan kinesisk cha'n-buddhist, upplevde vad det är att vara ”fattig i anden”. Han kallar det ”en person utan titel”. Han uppmanar oss att följa honom till en självidentifiering utöver alla kategorier.

Så den inre läran hos Jesus kallar oss konsekvent till att hitta oss själva utanför alla kategorier, "Människosonen har ingenstans att lägga huvudet." (Matteus 8:20) Titeln Jesus använder ofta för sig själv - Människosonen - hänvisar till den mystiska figuren i Daniels profetia (7:13ff) Det indikerar inte bara att han är personen med evig makt som är omskriven i profeterna, utan visar också att Jesus pekar på sig själv som en modell för alla människor. Han är vår modell, särskilt för att han ”inte har någonstans att lägga huvudet”. Han är tomrummet, det formlösa, verkligen "fattig i anden". I detta medvetande försvinner även de till synes absolut giltiga kategorierna om rätt och fel, vackert och fult, till och med gott och ont. Alla relativa mänskliga och jordiska bedömningar går förlorade i denna flödesprocess. Chuang Tzu säger "Den vise harmoniserar både rätt och fel och vilar i himlen, den stora utjämnaren".

Omvändelse är alltså en upplysningserfarenhet, kallad "fattig i anden". Den producerar en stillhet bortom det jordiska, ett absolut fridstillstånd, "Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger."(Joh. 14:27) Som Lao Tzu säger, ”En visman har inget fast sinnestillstånd”.(Kap. 49) Och Diamantsutran inom Mahayana säger: "Det uppväckta sinnet är inte fixerat någonstans, och det håller inte heller fast något exklusivt." I zenmeditation kallas detta wu-hsin, ofta är översatt med "inget sinne", som en kristen gärna associerar till "The Cloud of Unknowing", det medeltida anonyma verket som fortfarande används ofta i kristna retreater.



torsdag, november 12, 2020

Ersätta ordet "Gud"?

I Helen Joy Davidsons utmärkta text från 1940-talets slut “Smoke on the mountain: an interpretation of the Ten Commandments” beskriver hon angående det tredje budet i dekalogen hur det blev populärt att undvika ordet “Gud” bland teologer och sökare av andlig utveckling under mitten av 1900-talet. Många hade sökt en tro, en fördjupning av sitt andliga liv, kanske blivit prästvigda men inte kunnat stå ut med smärtsamma associationer kring ordet “Gud” eller “Jesus Kristus” såsom de användes i församlingarna. Och så började de i sin teologi ersätta namnet “Gud” och “tro på Gud” med allsköns mer allmänna termer — det Högst Angelägna, Det Djupast Angelägna, Kraften, Översjälen, Tomheten, Upplysningen, Buddhanaturen osv. Problemet var förstås att dessa idoler inte har så mycket att göra med rättfärdighet, rättvisa, godhet, medkänsla, kärlek till nästan, kärlek till Gud, att vara Guds barn, att leva i Kristus. Satori, Kensho, Sunyata, Upplysning etc. tycks inte bry sig så mycket om dina lägre passioner och ovanor, bristen på förlåtelse, beteenden du borde ångra, andlig omognad och självrättfärdighet, köttets begärelser och trivial materialistisk girighet.

Många präster teologer även i Sverige sökte sig till olika japanska eller vietnamesiska zen-lärare för att på så sätt undvika “Gud” och få något annat istället — zazen, yoga, koan, vipassana, satori, sati mm. Den ena “gurun” efter den andra kom till Europa för att flyga hem med en fårskock som byggde tempel och ashrams både i Asien och i Europa och Amerika. Kvaliten på dessa lärare var si så där. Glömmer aldrig hur jag förklarade för Hans Hof att den japanske "mästaren" Deshimaru var inbiten alkoholist och flitig horkarl bland de yngre kvinnliga efterföljarna från Europa. Som präst i Tornedalen hade han förstås snabbt sett igenom denna skumma marknadsföring av “satori" eller “vara mer människa”. Men nu var det teologi i Uppsala och det var viktigt att inte dra in "Gud", trång församlingstukt eller konventionell moral i sin andliga utveckling eller i sina akademiska uppsatser. Han försvarade Deshimaru så gott det gick.

Så stor var ofta blindheten under det glada 70-talet, och för övrigt under senare decennier också, särskilt i katolska kyrkan. Många andliga "mästare" fick en underlig gräddfil för sina laster. Roshi Robert Aitken berättade för mig i Honolulu hur föregångaren, en japansk upplyst mästare, förföljde alla vackra flickor i församlingen (Diamond Sangha) och situationen blev helt olidlig. Med ordet “Gud”, säger Davidson i “Smoke on the mountain”, följer en påtaglig verklighet bakom ordet och den tar på konkret allvar det heliga i båd’ handel och vandel, i både tankar, ord och gärningar. Ingen får frispel, kanske man kan säga.

Som Davidson skriver: “When we drop the word “God” we are on the way to losing touch with the truth behind it.”

måndag, november 02, 2020

Eukaristin

Under alla år som katolik har eukaristin -- den stora tacksägelsen och Enheten -- varit i centrum för mig, men från att i början varit tämligen intellektuell har den under åren alltmer fått det kroppsliga i centrum. Ordet 'sarx' på grekiska är det som Paulus använder när han sätter anden i motsats till köttet. Det är det ord som enligt grekiska texten är vad Jesus säger att Han är: "Detta är min kropp..."

Detta är betänkligt. Jesus sa inte "Detta är min ande, utgiven för er..." Han sa inte:" Detta är mitt tänkande, utgivet för er..." eller åter "Detta är min godhet, utgiven för er..." Nej han sa 'sarx' -- detta är min kropp. Och han insisterar i Joh 6:55 att "mitt kött är verklig föda, mitt blod är verklig dryck..." Lite senare står det att många åhörare (även lärjungar?) gick därifrån, äcklade av detta kannibalistiska prat. Under min år som lärare i religion har jag mött samma reaktion bland unga studenter.

Medan många naturfolk och religioner har haft offer till guden som central liturgi, vänder Jesus upp och ner på detta och låter Sig själv bli den mat vi kroppsligen ska äta. Många religioner har offrat barn på bergstoppar, eller hängt upp unga män under midvinterblotet i Gamla Upsala. Men Jesus vänder på det och utger sin kropp, sitt kött, sin mänsklighet med kropp och blod.

Efter min intellektuella period som katolik vaknade jag småningom till denna chockerande eukaristi. Jesus menar verkligen vad han säger, att han ger oss sin kroppsliga mänskliga verklighet, inte i första hand sin gudomlighet, sin andliga form. Just den köttsliga mänsklighet som Paulus senare ser som något negativt, något vi krigar emot rentutav, ser Jesus som oerhört positivt, den största gåvan från Gud.

Han sätter alltså det ätliga, fysiska, påtagliga, kroppsliga, det man tuggar och sväljer och som blir matsmältning -- Gud är mat för oss. Och vi uppmanas ta emot och äta ! Här tar det emot, eftersom många inte kan se sig som ens i närheten av att vara värdig att ta emot denna gudomliga mat. Vi katoliker säger till och med "Herre jag är inte värdig att gå in i ditt hus ..." Italienarna säger "Vi är inte värdiga att delta i denna måltid..." Sedan går ändå de flesta "fram" och låtsas att de ändå är rätt så värda att äta Jesu kropp. En klar motsättning är inbyggd här. Men det som räddar oss är Närvaron i detta kroppsliga givande. Och när vi kan "gå fram" på ett djupare sätt än mentalt och intellektuellt och andligt-spirituellt, alltså kroppsligt och fysiskt, så räddas vi av Guds Lamm som borttager världens synder. Vi har då en kapacitet för närvaro som svarar mot 'sarx' -- vilket är vad Jesus talar om. När han håller i brödet håller han i hela universum, inte bara brödbiten. Han talar om närvaron i all fysiskt, allt mänskligt, allt som lever och rör sig i universum. Allt talar om sin Älskade.


Detta påminner mig om Prior Marcellin Theeuwes på klostret Grand Chartruese, som finner Jesus Kristus vara främst människan, inte Christos Pancreator, som han gjorde i tidigare år. Det mänskliga, kroppsliga, genomträngt av det gudomliga.

lördag, augusti 29, 2020

Dualism och kristen tro

 Läser i historieböckerna om hur populär manikeismen var i Asien på 4-, 5- och 600-talen i Asien och hur indo-grekiska munkar spred den vidare från Persien längs Silkesvägen så att den i Kina blev jämbördig med buddhismens mer teistiska mahayana och de kristna missionärerna från Syrien. Intressant. C.S. Lewis skrev om dualismen -- manikeismen är en fullständig dualism -- i följande lilla essä, som jag använde med många elever under åren:

De alternativa gudsbegreppen

Är man kristen, behöver man inte tro att alla de andra religionerna skulle 
vara idel osanning. är man ateist, måste man tro att kärnan i all värl-
dens religioner helt enkelt är en enda stor lögn. Är man en kris-
ten, står det en fritt att tro att alla dessa religioner, även de mest ku-
riösa, åtminstone rymmer en aning sanning. 

När jag var ateist, försökte jag intala mig att större delen av mänskligheten 
alltid haft  orätt i den fråga som angick den mest. När jag blev kristen, kunde 
jag ha en mera frisinnad syn. Men att vara kristen betyder naturligt-
vis att tro att kristendomen, där den skiljer sig från de andra religio-
nerna, har rätt och de fel. Det är som i aritmetiken - det finns bara 
ett enda rätt svar på ett räknetal och alla andra svar är felaktiga, men 
somliga av de felaktiga svaren står mycket närmare det rätta än an-
dra.

Den första stora indelningen av mänskligheten är i 

1 majoriteten, som tror på Gud eller gudar av något slag, och 
2 minoriteten som inte gör det. 

I detta avseende hör kristendomen till majoriteten - till 
samma grupp som de gamla grekerna och romarna, de nutida natur-
folken, stoikerna, platonikerna, hinduerna, muslimerna osv, i mot-
sats till de västeuropeiska materialisterna.
Och nu går jag vidare till nästa indelning. De som tror på 
Gud kan indelas med hänsyn till vad slags Gud de tror på. Det 
finns två olika uppfattningar i denna fråga. 

Den ena är, att han står bortom gott och ont. Vi människor kallar vissa ting 
goda och andra onda. Men vissa folk anser att detta bara beror på våra 
mänskliga synpunkter. Dessa troende brukar säga att man är desto mindre 
benägen att kalla något gott eller ont, ju visare man blir och ju klarare 
man ser, att allt är gott i ett avseende och ont i ett annat och att intet 
kunde varit annorlunda. 

Följaktligen tror de att skillnaden utplånas helt och hållet långt innan man kommit närmare den gudomliga synpunkten. Vi kallar cancer för ett ont, emedan människan 
dör av det, skulle de säga, men man skulle lika väl kunna kalla den 
skicklige läkaren för ett ont, emedan han dödar cancern. Allt beror 
på vilken synpunkt vi anlägger. 

Den andra och motsatta uppfattningen är, att Gud är alltigenom "god" eller "rättfärdig", en Gud som tar ställning, som älskar kärleken och hatar hatet och som vill att vi skall handla på ett visst sätt och inte på ett annat. 

Den förstnämnda av dessa uppfattningar - den som anser att Gud är bortom 
gott och ont - kallas panteism. Den omfattades av den store tyske filosofen Hegel och såvitt jag förstår dem rätt även av hinduerna. Den andra uppfattningen delas av judar, muslimer och kristna.

Och jämte denna stora olikhet mellan panteismen och det kristna gudsbegreppet finns det vanligen en annan. Panteisterna anser vanligen, att Gud så att säga andas genom världsalltet, liksom vi andas genom vår kropp, att världsalltet nära nog är Gud, så att han, om det upphörde att existera, inte heller skulle finnas till, och att allt vad som finns i världsalltet är en del av Gud. 

Den kristna uppfattningen är en helt annan. Man anser att Gud tänkte ut och skapade världsalltet - som en människa skapar ett konstverk eller komponerar en melodi. Konstnären är själv inget konstverk och dör inte, om hans konstverk blir förstört. Man kan invända, att han lagt in ett stycke av sig själv i det, men då menar man bara, att all dess fängslande skönhet härstammar från honom. Hans talang är inte i konstverket, lika lite som den är i hans huvud eller ens i hans händer. 

Jag hoppas att folk förstår hur skillnaden mellan panteism och kristendom står i samband med denna andra skillnad. Om man inte tar skillnaden mellan gott och ont särskilt allvarligt, är det lätt sagt, att allt som finns i världen är en del av Gud. Men naturligtvis kan man inte säga detsamma, om man anser, att somligt verkligen är ont och Gud verkligen är god. Då måste man tro att Gud är skild från världen och att vissa ting vi ser i den strider mot hans vilja. 

När patienten står inför en cancer eller ett slumkvarter, kan han säga: "Kunde 
man se det ur gudomens synpunkt, skulle man se, att även detta är något gott." Den kristne svarar: "Låt bli att prata sådant förbannat nonsens!" Ty kristendomen är en kämpande religion. Den tror att Gud skapat världen - rum och tid, värme och köld, all färg och smak och alla djur och växter som Gud "skapade av sin fantasi" på 
samma sätt som en diktare skapar ett verk. 

Men den tror också, att det är mycket som gått snett i den värld han skapat och att Gud söker - och det mycket ivrigt - att förmå oss rätta till det på nytt. Och naturligtvis framkallar detta en mycket svår fråga. Om en god Gud skapat världen, varför har den då gått snett? Och det tog mig många år, innan jag ens kunde förmå mig att lyssna på det kristna svaret på denna fråga. 

Jag tänkte nämligen ständigt, att vad man än må svara och hur skarpsinniga argument man än anför, är det i alla fall mycket enklare och lättare att säga, att världen inte skapats av någon tänkande makt. Och: är inte alla era argument helt enkelt ett tillkrånglat försök att komma undan det självklara? Men det förde mig tillbaka till ett nytt problem.

Mitt argument mot Gud var, att världsalltet föreföll mig så grymt och orättvist. Men hur hade jag fått iden om rätt och orätt? Man säger inte, att en linje är krokig, om man inte har någon föreställning om en rät linje. Vad var det jag jämförde detta världsallt med, när jag kallade det orättfärdigt? Om hela skådespelet så att säga från början till slut var grymt och meningslöst, varför var då jag, som själv ansågs som ett led i det, så våldsamt upprorisk mot det?

Den som ramlar i vattnet känner sig våt, för människan är inget vattendjur. En fisk skulle inte känna sig våt. Naturligtvis hade jag kunnat uppge min ide om rättfärdighet och sagt att det bara var ett privat infall hos mig. Men gjorde jag det, gick även mitt argument mot Gud till spillo - ty det utgick från att världen faktiskt var orättfärdig. 

Under mitt försök att bevisa att Gud inte existerade - att hela tillvaron med ett ord sagt var meningslös - fann jag mig således nödsakad att medge, att det fanns en del av verkligheten, nämligen min ide om rättfärdighet, som var meningsfylld. Följaktligen visade sig ateismen vara alltför enkel. Om tillvaron i sin helhet inte hade någon mening, skulle vi aldrig ha kommit på tanken att den var meningslös. Likaså, om det inte funnes något ljus i världsalltet och alltså inga varelser med ögon, skulle vi aldrig ha vetat om mörkret. "Mörker" skulle vara ett meningslöst ord.

Invasionen

Vilket är då problemet? Ett världsallt som rymmer mycket som 
obestridligen är ont och till synes meningslöst, men också varel-
ser som vi själva, som vet att det är ont och meningslöst. Det finns 
bara två åskådningar som tar hänsyn till alla dessa fakta. Den ena är 
den kristna, att detta är en god värld som gått snett men alltjämt be-
varar minnet av vad den borde ha varit. Den andra är den livsåskåd-
ning som kallas dualism. Dualism innebär tron, att det till grund för 
allt ligger två jämnstarka och självständiga makter, den ena av dem 
god och den andra ond, och att tillvaron är ett slagfält, där de ut-
kämpar en ändlös kamp. Personligen anser jag, att dualismen näst 
kristendomen är den [...] mest rationella av de trosläror som står oss 
till buds.

De båda makterna eller andarna eller gudarna - den gode och den 
onde - antages vara fullt självständiga. De har båda funnits till av 
evighet. Ingen av dem har skapat den andra, ingen av dem har större 
rätt än den andra att kallas Gud. Den ena anser sig förmodligen god 
och den andra ond. Den ena av dem älskar hat och grymhet, den 
andra kärlek och barmhärtighet [...]. 

Men vad menar vi då, när vi kallar den ena den goda och den andra den onda makten? Antingen säger vi bara, att vi råkar tycka bättre om den ena än den andra - som när man tycker bättre om en dryck än en annan eller också säger vi att vad de båda makterna än tycker om det och vilken av dem vi människor för ögonblicket råkar föredra, så är den ena av dem faktiskt ond, har faktiskt orätt när den anser sig ha rätt.  

Men om vi endast menar, att vi händelsevis föredrar den ena, måste vi sluta upp 
med att över huvud taget tala om gott och ont. Ty med "gott" me-
nas det man bör välja, alldeles oavsett vad man händelsevis tycker 
om för ögonblicket. Om "att vara god" helt enkelt betyder att välja 
vad man behagar utan annat skäl, skulle det goda inte förtjäna att 
kallas gott. Alltså måste vi mena, att den ena av de båda makterna 
faktiskt är ond och den andra god.

Men i samma ögonblick man säger det, räknar man med en tredje 
faktor i tillvaron jämte de båda makterna - en lag eller norm 
eller måttstock på det goda, som den ena makten står i överensstäm-
melse med, i motsats till den andra. Och då de båda makterna bedö-
mes efter denna måttstock, så är denna eller det väsen som uppställ-
de denna, över dem och högre än någon av dem och måste vara den 
sanne Guden. 

Vad man menar med att kalla dem goda och onda visar
sig i själva verket betyda, att den ena av dem står i rätt förhållan-
de till den sanne och högste Guden, och den andra i ett orätt förhål-
lande.

Till samma slutsats kan man komma på ett annat sätt. Om dualis-
men är sann, måste den onda makten vara ett väsen som älskar 
det onda för dess egen skull. Men i verkligheten har vi ingen erfa-
renhet av någon som älskar det onda enbart för dess egen skull. Detta är grymheten. Men i verkliga livet förekommer grymhet på grund av någon av dessa två orsaker: antingen därför att man är sadist, dvs för att man lider av en 
sexuell perversitet som medför att grymhet väcker sinnlig njutning, 
eller för att man vill utöva utpressning mot någon - för att få pengar 
eller makt eller trygghet. Men njutning, pengar, makt och trygghet 
är till en viss grad goda ting. Ondskan består i att man söker komma 
åt dem på orätt sätt eller till övermått. Jag menar naturligtvis inte, att 
människor som handlar så inte skulle vara grymt elaka. Jag menar 
att deras elakhet, om man analyserar den närmare, visar sig bestå i 
att de söker komma i besittning av något gott på ett ondskefullt sätt. 

Man kan vara god för det godas egen skull, men man kan inte vara 
ond enbart för det ondas skull. Man kan visa en vänlighet utan att 
man är vänligt sinnad och när det inte bereder en något nöje, enbart 
därför att vänlighet är det rätta; men ingen har någonsin begått en 
grymhet enbart för att grymheten är något ont, utan enbart för att 
grymheten var angenäm eller till gagn för honom. Ondskan lyckas 
med andra ord inte vara ond i samma mening som godheten kan 
vara god. Godheten är så att säga något i och för sig, medan onds-
kan endast är godhetens vrångbild. Och det måste först finnas något 
gott, innan man kan göra en vrångbild. 

Vi kallade sadismen en sexuell perversitet; men man måste först ha iden om en normal sexualitet, innan man kan tala om att den är perverterad, och man kan för-
stå vari perversiteten består, emedan man kan förklara den perverse 
med den normale men inte den normale med den perverse. Härav 
följer, att den där onda makten, som antas vara jämställd med den 
goda och som älskar ondskan på samma sätt som den goda makten 
älskar det goda, endast är en inbillning. För att den skall vara ond 
måste det finnas goda ting som den eftersträvar och söker komma åt 
på ett ondskefullt sätt; den måste ha impulser som ursprungligen var 
goda för att den skall kunna pervertera dem. Men om den är ond, 
kan den varken önska att själv komna i besittning av goda ting eller 
ge sig goda impulser att pervertera. Den måste få bådadera av den 
goda makten. Och förhåller det sig så, är den inte självständig; den 
ingår i den goda maktens värld; den skapades antingen av den goda 
makten eller av någon makt över dem båda.

Låt oss säga det ännu enklare. För att vara ond måste den onda 
makten existera och ha intellekt och vilja. Men existens, intellekt 
och vilja är i och för sig något gott. Därför måste den ha fått dem 
från den goda makten: till och med för att bli ond måste den låna 
eller stjäla från sin motståndare. 

Och nu kanske man börjar förstå, varför kristendomen alltid lärt att djävulen är en fallen ängel. Det är inte bara någon barnsaga. Den röjer en riktig insikt om att det onda är en parasit, inte något som har ursprunglig existens. [...] Allt det som sätter en människa i stånd att vara verkligt ond är i sig självt goda ting - beslutsamhet, klokhet, gott utseende, ja själva hennes existens. Det är därför dualismen i strängaste mening är ohållbar.

Men jag medger oförbehållsamt, att den sanna kristendomen [...] 
står dualismen vida närmare än man i allmänhet tror. Något 
som överraskade mig när jag först läste Nya testamentet på allvar 
var, att det talade så mycket om en mörk makt i tillvaron - en mäk-
tig ond ande som ansågs vara makten bakom död och sjukdom och 
synd. Skillnaden är att kristendomen anser att denna mörka makt 
skapats av Gud och var god när den skapades men slog in på orätt 
väg. Kristendomen tror liksom dualismen att det pågår en kamp i 
tillvaron. Men den tror inte, att det är en strid mellan självständiga 
makter. Den tror, att det är ett inbördeskrig, ett uppror, och att vi le-
ver i en del av tillvaron som ockuperats av upprorsmakarna.

En av fienden ockuperad provins - det är vad denna världen är. 
Kristendomen berättar om hur dess rätte härskare landstigit - 
man skulle kunna säga under förklädnad - och manar oss alla att en-
gagera oss i en stor sabotagekampanj. När man går i kyrkan, lyssnar 
man i själva verket på hemliga trådlösa telegram från våra vänner - 
det är därför fienden är så angelägen om att hindra oss från att gå 
dit. Han gör det genom att vädja till vår nyckfullhet, vår lättja och 
vårt intellektuella snobberi. 

Jag råkar känna en som kommer att fråga mig:
"Tänker du verkligen mitt på ljusa dagen på nytt införa vår 
gamle vän djävulen med horn och klövar och allt?" Nå, vad nu tiden 
på dagen har med saken att göra vet jag inte. Och jag tänker inte 
mycket på hornen och klövarna. Men i andra avseenden är mitt svar: 
"Ja, det tänker jag." Jag gör inte anspråk på att veta något om hans 
personliga utseende. Är det någon som på allvar vill lära känna ho-
nom bättre, så skulle jag vilja säga till denne: "Du behöver inte oroa 
dig. Vill du verkligen, får du det också. Om du blir glad när du får 
det är en annan fråga"