Mitt hjärta skuttade till av glädje när en ung man sa detta rakt ut i en diskussion. Vem kunde tro att sekulariseringen skulle gå bet trots en så massiv support under förra seklet. Peter L. Berger har förresten en intressant genomgång av sekulariseringen i februarinumret av First Things.
Men den unge mannen blev genast konfronterad. (Det är bra.) Vilka kommer till himlen? Hur kvalar man in? Kan vi inte tänka oss att alla är välkomna utan krav?
Nej menade han. Det är som att hoppa över en rätt farlig bergsklyfta. Du måste satsa. Du måste ge dig hän, du måste vilja. Och det innebär att en stor del av mänskligheten inte kommer till himlen. De kommer inte att satsa. Av en rad olika skäl kommer de inte att vilja satsa.
Andra försökte konstruera ett alternativ. Varför inte tänka sig klyftan som en pedagogisk klyfta. Det bästa är att satsa. Vi talar därför om en klyfta, Jesus talar därför om rättfärdiga och orättfärdiga, får och getter. Men rent faktiskt är Guds kärlek också hans svaghet, han kan inte stå emot sin egen kärlek. Och det betyder att varje människa blir medveten om himlen när det är dags. Kanske inte medveten på samma sätt, men alla är där.
Alternativet har inte den bibliska texten med sig, det ska erkännas.
Men: vore det typiskt Gud att låta sin Son använda en pedagogisk klyfta mellan agnar och korn, fruktbärande och fruktlösa träd? En kärlekspedagogik? En förlossningskonst?
Blogged with Flock
1 kommentar:
Själv tror jag att vi bryr oss så mycket om miljön och hållbar utveckling att vi glömmer bort att ta hand om varandra.
Skicka en kommentar