- Visa mig Gud ! säger en ung man trotsigt. Hans blick glöder. Han är uppenbarligen trött på alla påståenden om Gud, på alla traditioner, på alla distinktioner och tolkningar. En stor vanmäktighet hörs i hans röst och kanske till och med ett ursinne långt ner någonstans. Han har mot sin vilja hamnat på en kurs i religion.
Det är en situation vi ofta har i det sekulariserade samhället. Det är naturligtvis ett absurt krav att Gud ska synas på mänsklig nivå och bli ett föremål i världen. Det är också en väldig hybris att kräva slikt objektiverande av en oändlig Gud. Inte desto mindre är det ärligt sagt.
Men det speglar en verklig situation. Mitt akademiska svar om hur olika -ismer kan svara på frågan är naturligtvis helt vid sidan av saken; den unge mannen ignorerade också allt jag sa. Det handlar om något annat - en fruktansvärd brist. Det känns som ett elände, en erbarmerlig fattigdom. Ytan är hård och fundamentalistisk - det FÅR inte finnas en Gud. Men innanför är det en skriande fattigdom.
Muslimen bredvid honom reagerade bara med ett godmodigt: Gud är stor men det fattar du inte. Du måste skärpa dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar