- Jag blir kränkt av kyrkans hierarki, jag känner mig ovärdig inför denna mäktiga institution, och därmed ovärdig inför dess sakrament, känner mig ovärdig i bikten som jag inte vill gå till, känner mig ovärdig inför alla helgon vi ser upp till. Och jag fylls av vrede. Det är systemet som gör mig ovärdig!
Har ni hör det förut?
Det finns en ideologisk rörelse emot alla hierarkier, all auktoritet, all kyrklig makt. I C.W. Graves och senare Don Becks termer är det i den gröna värderingsnivåns fundamentalism som denna reaktion återfinns. En bra (humoristisk?) skildring av detta finns i Ken Wilbers roman Boomeritis. Det är 60-talets förvirring där egocentrisk världsbild får kläder av att vara mångkulturell och tolerant och där ingen från kränka någon annan med antyda om hierarkier av något slag.
Även inom katolska kyrkan finns denna intoleranta "tolerans" rätt spridd idag. På 60-talet blev det kränkande att kyrkan la sig i vad vi gjorde i sängkammaren och detta ledde till abortlagstiftningen - det är kränkande att kyrkan lägger sig i vad kvinnan gör med barnet i min mage. Och så får vi katoliker som vill "kunna välja fritt" att avsluta graviditeter och därmed effektivt kunna kränka en möjlighet till liv. "These well-educated Catholics" skriver en bloggare "have gone on to occupy influential positions in education, the media, politics, and even the Church, where they have been able to spread their so-called loyal dissent..." En svensk biskop skrev: "I bibeln finns inget förbud mot abort, men kärleksbudet finns och det skall tillämpas... Att nu från kristet håll slå vakt om en övergiven princip, en princip som driver till kärlekslöshet och orimligheter, det är att svika."
Var hittar vi medicin mot boomeritis eller "loyal dissent"? I norra Norrbotten?
Hos Lars Levi Laestadius, i hans julpredikan från 4 söndagen i advent 1858, finner vi en stram och rejäl behandling av ovärdighet, norrländskt frisk och sund som ett kalfjäll. Det finns två former av ovärdighetskänsla säger psykologen Laestadius. Jakob har den rätta.
Jakob säger: "Jag är ovärdig till all den armhärtighet och all den trohet som du har gjort med din tjänare". (1 Mos 32:10) Han är i nöd och trångmål för sin border Esaus skull, som kommer emot honom med fyra hundra beväpnade män. Han känner sin ovärdighet när han betänker hur stor välsignelse han hade fått av Gud både till kropp och själ. Döden kommer honom nära när Esaus hotar att görgöra honom. Under denna ovrädighetwskönsla brottas Jakob en hel natt med Gud - eller med Messias som moderna messianister tänker sig det.
Dt är rimligt, säger Laestadius, att tänka om Jakobs själstillstånd att han fick den rätta ovärdighetskänslan för det första därför att döden kom honom nära och för det andra därför att han kände och bekände hur stor nåd som hade vederfarits honom. Både känsla av ovärdighet och känsla av nåd får rum i samma människas hjärta, där den rätta ovärdihgeshänsla finns.
Men den falska ovärdighetskänslan och nådens kännedom får inte rum i ett och samma hjärta, tillägger han. Är det denna falska ovärdighet 60-talets syftar på i sin ängslan för att kränkas av kyrkans hierarki? En släkting berättar om en troende italiensk invandrare till Sverige: det bästa är att få leva i ett nytt land där inte den katolska kyrkan genom sin blotta existens kränker individens frihet att få bestämma sitt liv.
Alla GT's heliga har haft en rätt ovärdighetskönsla som är en verkan av Guds Ande men i vår postmoderna tid vill en falsk ovärdighetskänsla förekomma hos många intellektuella och liberala kristna, vilket är en verkan av egenrättfärdigheten enligt Laestadius. Den rätta ovärdighetskänslan driver inte bort från Gud utan den påskynda de botfärdiga till Gud. Den falska ovärdigheten driver bort från Gud, förhindrar deltagande i sakramenten och driver några att kräva rättigheten att "fritt få välja" sexualitet, abort och eutanasi och det sjukaste av allt, en "könsneutral" människosyn.
Under den falska ovärdigheten ligger ett förfärligt högmod som visar att hjärtat inte är förkrossat. Ja själva idén om "det förkrossade hjärtat" är väl en kränkning redan det. Huga så knäckande.
Ändå är det en fin julpredikan för 2008 liksom det var för 1858: vi må tro att den store Stridshjälten som har besegrat helvetet och döden, ännu förmår frälsa våra själar så att vreden över alla kränkningar och hierarkier förvandlas till kärlek, så att de arga (om än lojala) kan gråta igen av tacksamhet liksom hedningen Esau fick gråta vid sin broders hals - fast han med stor vrede och grymhet gått åstad för att förgöra sin broder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar