På sjuttiotalet fick vi lära oss vid akademin att "metanarrativen" var döda. Inga stora berättelser höll längre måttet utan kunde användas endast av personer med lust att förtrycka andra. Och den tiden var förbi när vi kunde "tro" någon sådan berättelse, något sådant "meta-narrativ". Och snart var det en fundamentalism av nytt slag som slog igenom inom kultureliten: du får inte tro ! Och om du ändå trillar dit så ska du skämmas lite men naturligtvis träda fram och beskriva det som skett med dig - gärna i någon tevesoffa.
Kanske det var bra med en dekonstruktion av falska motiv - lite som Laestadius gav sig på biskopar och präster med "död tro". För då kan de små berättelserna få liv i oss och orsaka jubel: Marie bebådelse, Jesu födelse, flykten till Egypten, händelsen i templet när Jesus var tolv år. Senare hans dop i Jordan, bröllopet i Kana, undervisningen längs vägarna i Palestina, händelsen på förklaringsberget....hela den underbara Rosenkransens bilder och episoder.
Heliggörande episoder kom istället för de stora mäktiga "metanarrativen" och det är alldeles fritt fram att tro på dem. Maranata !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar