Vi ser varje dag lite av påven Franciskus' vision för kyrkan. Vi har anat dem en tid - den primära godheten, miljöengagemanget, kritiken av kapitalismen, hjärtat tro på Kristus snarare än teologins, och den stora evangeliska uppgiften att förnya vår katolska kyrka. I somras kom en lång intervju med La Civilta Cattolica, den italienska jesuitiska tidningen. Den publicerades samtidigt i jesuitiska tidskrifter i 16 länder, inklusive USA magazine i USA.
I en artikel jag skrev då som KM inte ville ta in, tog jag upp några punkter sedan jag läst intervjun. Jag skrev:
I den 12.000 ord långa artikeln utvecklar Franciskus I sina banbrytande kommentarer under sommaren om homosexualitet och erkänner några av sina egna fel. Han talar om sina favoritkompositörer, konstnärer, författare och filmer (t ex Mozart, Caravaggio, Dostojevskij och Fellinis " La Strada "). Han talar om bön och säger att han ber även hos tandläkaren!
Uppfriskande för många av oss katoliker sticker hans vision av kyrkan ut, framför allt eftersom den kontrasterar mot många av prioriteringarna hos hans omedelbara föregångare, Johannes Paulus II och Benedikt XVI . De var båda intellektuella giganter, läran var avgörande, en orientering som styrde valet av en generation av biskopar och kardinaler runt om i världen.
Franciskus I säger att de dogmatiska och moraliska lärorna i kyrkan inte är i balans med varandra. Exegeter och teologer kan hjälpa kyrkan till goda omdömen, men normer och diciplilner är alltid sekundära. De var en gång viktiga men är idag utan värde ("una vez eficaces pero ahora sin valor ni significado") De skapar en monolitisk vision, utan nyanser, av kyrkans liv och lära.
"Kyrkan kan inte kan vara besatt av undervisning av en osammanhängande mängd läror som envist skall införas". "Vi måste hitta en ny balans, annars kommer kyrkans moraliska byggnad falla ihop som ett korthus, vi kommer att förlora evangeliets fräscha doft"("perder la frescura y el perfume del Evangelio").
På ett drastiskt sätt vill vår påve att kyrkan ska likna ett fältsjukhus. Efter striderna ska kyrkan läka såren efter sin trogna och gå ut för att hitta dem som har blivit sårade, som av olika skäl uteslutits eller har fallit bort. Det är meningslöst att fråga en allvarligt skadad person om han har högt kolesterol och om graden av hans blodsocker ! Man måste läka såren, hjälpa de lidande. Sedan kan vi prata om allt annat.
Påven ger luft åt det som många katoliker känt de senaste åren: kyrkan har låst in sig i små saker, i småaktiga regler, i en sorts trist och trotsig medelmåttighet. I Sverige kunde vi se det när Katolsk Magasin som under 1990-talet var en frisk fläkt i kyrklig press, plötsligt blev av med sin chefredaktör och bytte både format och perspektiv. Den blev tristare och trångsyntare. Franciskus I har en vidare himmel att operera under, Han säger i artikeln: "Det viktigaste är den första förkunnelsen: Jesus Kristus har räddat er !" Detta är huvudbudskapet i glädje och medkänsla. Biskopar och präster i kyrkan måste vara föregångare i barmhärtighet inför alla. Kyrkan måste vara inklusiv, inte exklusiv och självgod.
Uppmaningen från påven kommer sannolikt att reaktioner särskilt i USA, där en lite arrogant och aggressiv atmosfär gjort sig gällande sedan slutet av 1990-talet. Säkerligen kommer vissa röster (t ex EWTN, Catholic Answers m fl) och vissa biskopar offentligt uttrycka bestörtning över att Franciskus inte hamra ut dogmatisk undervisning om abort, preventivmedel och homosexualitet. Istället talar han om godhet, godhet, godhet. Det står inte alla ut med. Samtidigt är Franciskus I älskad av kristna över hela världen, pressen hyllar honom, hans öppna mässor slår deltagarrekord i Rom och hans unika förmåga att beblanda sig med kreti och pleti vållar säkerhetspersonalsen gråa hår och vanligt folk känner sympati. Han är tämligen unik och kanske det som får vår kyrka att växa i den yngre befolkningen världen över.
En amerikansk programledare sa nyligen i ett radioprogram att den positiva pressen snart kommer av sig när det går upp för folk att Franciskus I är praktiserande katolik. En mycket märklig kommentar. Ville programledare att påven INTE ska vara omtyckt? Att skillnader och animositet måste betonas? I ett tydligt ögonblick hörde man den självgoda katolska nykonservativa strömningen ogilla att Franciskus är omtyckt av många för sin hjärtlighet och uppenbara naiva godhet.
Vissa amerikanska biskopar var också bakom Benedikts XVI's tillslag mot amerikanska nunnor, som anklagades för att låta läran stå tillbaka till förmån för deras arbete med sociala rättvisaför de fattiga - just det som Franciskus tycker ska ha prioritet.
Franciskus I är den första jesuiten som blit påve. Han blev intervjuad av Civilta Cattolica redaktör Antonio Spadaro under tre dagar i augusti i Vatikanens hotell där Franciskus valt att leva snarare än i de påvliga lägenheterna. Ingenting Francis säger anger någon direkt förändring i kyrkans undervisning. Men han har lyft den moraliska tonen och breddat attityden till alla människor, icke-troende såväl som troende av alla denominationer. Han signalerar nya prioriteringar som ligger närmare evangeliets enkelhet och godhet. Benedict XVI och Johannes Paulus II ter sig akademiska i jämförelse.
Den nya tonen är synlig i hans enkla stil, sin uppriktiga medkänsla med utsatta, hans uppsökande verksamhet till de mest marginaliserade och hans insisterande på att präster ska vara omhändertagande pastorer, inte byråkrater eller magistrar.
"Barmhärtighet har varit kännetecknande för hans påvedöme från dess tidigaste dagar" skriver pastor James Martin, redaktör för America Magazine. Intervjun visar en mild pastor som betraktar människor som individer, inte kategorier. Det visar också en mycket mänsklig Franciskus. Han har inga särskilda betänkligheter om att erkänna att hans tid som general i Argentinas jesuitorden under 1970-talet - var svår på grund av hans " auktoritära " temperament .
"Jag har aldrig varit ett högerkanten. Det var mitt auktoritära sätt att fatta beslut som skapade problem" säger han. För två månader sedan orsakade Franciskus höjda ögonbryn under en presskonferens när han fick frågan om homosexuella präster . "Vem är jag att döma om sexuell läggning av präster, så länge som de söker efter Gud och har god vilja", svarade han.
"En person frågade mig en gång på ett provokativt sätt om jag godkänner homosexualitet. Jag svarade jag med en annan fråga : "Säg mig: när Gud ser på en homosexuell person, stöder Han då existensen av denna person med kärlek eller förkastar och fördömer Han den här personen?"
Franciskus I menar att vi alltid bör tänka på personen. I livet följer Gud personer och vi måste stödja dem utifrån deras situation. Det är helt nödvändigt att vara med dem med barmhärtighet. När det sker inspireras vi av den helige Ande att säga rätt sak.
Nyckelnormen är för kyrkan är enligt Franciskus att välkomna. Inte utesluta med magisterfasoner. Istället visa barmhärtighet och inte fördömande. Den katolska kyrkan bör vi tänka oss som ett hem för alla, även osäkra och icke-troende, inte som ett litet kapell som rymmer endast en fåtalig grupp av utvalda personer.
Franciskus I säger helt riktigt att vi är i fara när vi gör den universella kyrkan till en skyddad klubb för vår medelmåttighet ("No podemos reducir el seno de la Iglesia universal a un nido protector de nuestra mediocridad”). Inte desto mindre börjar nu grupper bildas i motstånd till Franciskus och vi får be för kyrkan framöver.
Uppfriskande för många av oss katoliker sticker hans vision av kyrkan ut, framför allt eftersom den kontrasterar mot många av prioriteringarna hos hans omedelbara föregångare, Johannes Paulus II och Benedikt XVI . De var båda intellektuella giganter, läran var avgörande, en orientering som styrde valet av en generation av biskopar och kardinaler runt om i världen.
Franciskus I säger att de dogmatiska och moraliska lärorna i kyrkan inte är i balans med varandra. Exegeter och teologer kan hjälpa kyrkan till goda omdömen, men normer och diciplilner är alltid sekundära. De var en gång viktiga men är idag utan värde ("una vez eficaces pero ahora sin valor ni significado") De skapar en monolitisk vision, utan nyanser, av kyrkans liv och lära.
"Kyrkan kan inte kan vara besatt av undervisning av en osammanhängande mängd läror som envist skall införas". "Vi måste hitta en ny balans, annars kommer kyrkans moraliska byggnad falla ihop som ett korthus, vi kommer att förlora evangeliets fräscha doft"("perder la frescura y el perfume del Evangelio").
På ett drastiskt sätt vill vår påve att kyrkan ska likna ett fältsjukhus. Efter striderna ska kyrkan läka såren efter sin trogna och gå ut för att hitta dem som har blivit sårade, som av olika skäl uteslutits eller har fallit bort. Det är meningslöst att fråga en allvarligt skadad person om han har högt kolesterol och om graden av hans blodsocker ! Man måste läka såren, hjälpa de lidande. Sedan kan vi prata om allt annat.
Påven ger luft åt det som många katoliker känt de senaste åren: kyrkan har låst in sig i små saker, i småaktiga regler, i en sorts trist och trotsig medelmåttighet. I Sverige kunde vi se det när Katolsk Magasin som under 1990-talet var en frisk fläkt i kyrklig press, plötsligt blev av med sin chefredaktör och bytte både format och perspektiv. Den blev tristare och trångsyntare. Franciskus I har en vidare himmel att operera under, Han säger i artikeln: "Det viktigaste är den första förkunnelsen: Jesus Kristus har räddat er !" Detta är huvudbudskapet i glädje och medkänsla. Biskopar och präster i kyrkan måste vara föregångare i barmhärtighet inför alla. Kyrkan måste vara inklusiv, inte exklusiv och självgod.
Uppmaningen från påven kommer sannolikt att reaktioner särskilt i USA, där en lite arrogant och aggressiv atmosfär gjort sig gällande sedan slutet av 1990-talet. Säkerligen kommer vissa röster (t ex EWTN, Catholic Answers m fl) och vissa biskopar offentligt uttrycka bestörtning över att Franciskus inte hamra ut dogmatisk undervisning om abort, preventivmedel och homosexualitet. Istället talar han om godhet, godhet, godhet. Det står inte alla ut med. Samtidigt är Franciskus I älskad av kristna över hela världen, pressen hyllar honom, hans öppna mässor slår deltagarrekord i Rom och hans unika förmåga att beblanda sig med kreti och pleti vållar säkerhetspersonalsen gråa hår och vanligt folk känner sympati. Han är tämligen unik och kanske det som får vår kyrka att växa i den yngre befolkningen världen över.
En amerikansk programledare sa nyligen i ett radioprogram att den positiva pressen snart kommer av sig när det går upp för folk att Franciskus I är praktiserande katolik. En mycket märklig kommentar. Ville programledare att påven INTE ska vara omtyckt? Att skillnader och animositet måste betonas? I ett tydligt ögonblick hörde man den självgoda katolska nykonservativa strömningen ogilla att Franciskus är omtyckt av många för sin hjärtlighet och uppenbara naiva godhet.
Vissa amerikanska biskopar var också bakom Benedikts XVI's tillslag mot amerikanska nunnor, som anklagades för att låta läran stå tillbaka till förmån för deras arbete med sociala rättvisaför de fattiga - just det som Franciskus tycker ska ha prioritet.
Franciskus I är den första jesuiten som blit påve. Han blev intervjuad av Civilta Cattolica redaktör Antonio Spadaro under tre dagar i augusti i Vatikanens hotell där Franciskus valt att leva snarare än i de påvliga lägenheterna. Ingenting Francis säger anger någon direkt förändring i kyrkans undervisning. Men han har lyft den moraliska tonen och breddat attityden till alla människor, icke-troende såväl som troende av alla denominationer. Han signalerar nya prioriteringar som ligger närmare evangeliets enkelhet och godhet. Benedict XVI och Johannes Paulus II ter sig akademiska i jämförelse.
Den nya tonen är synlig i hans enkla stil, sin uppriktiga medkänsla med utsatta, hans uppsökande verksamhet till de mest marginaliserade och hans insisterande på att präster ska vara omhändertagande pastorer, inte byråkrater eller magistrar.
"Barmhärtighet har varit kännetecknande för hans påvedöme från dess tidigaste dagar" skriver pastor James Martin, redaktör för America Magazine. Intervjun visar en mild pastor som betraktar människor som individer, inte kategorier. Det visar också en mycket mänsklig Franciskus. Han har inga särskilda betänkligheter om att erkänna att hans tid som general i Argentinas jesuitorden under 1970-talet - var svår på grund av hans " auktoritära " temperament .
"Jag har aldrig varit ett högerkanten. Det var mitt auktoritära sätt att fatta beslut som skapade problem" säger han. För två månader sedan orsakade Franciskus höjda ögonbryn under en presskonferens när han fick frågan om homosexuella präster . "Vem är jag att döma om sexuell läggning av präster, så länge som de söker efter Gud och har god vilja", svarade han.
"En person frågade mig en gång på ett provokativt sätt om jag godkänner homosexualitet. Jag svarade jag med en annan fråga : "Säg mig: när Gud ser på en homosexuell person, stöder Han då existensen av denna person med kärlek eller förkastar och fördömer Han den här personen?"
Franciskus I menar att vi alltid bör tänka på personen. I livet följer Gud personer och vi måste stödja dem utifrån deras situation. Det är helt nödvändigt att vara med dem med barmhärtighet. När det sker inspireras vi av den helige Ande att säga rätt sak.
Nyckelnormen är för kyrkan är enligt Franciskus att välkomna. Inte utesluta med magisterfasoner. Istället visa barmhärtighet och inte fördömande. Den katolska kyrkan bör vi tänka oss som ett hem för alla, även osäkra och icke-troende, inte som ett litet kapell som rymmer endast en fåtalig grupp av utvalda personer.
Franciskus I säger helt riktigt att vi är i fara när vi gör den universella kyrkan till en skyddad klubb för vår medelmåttighet ("No podemos reducir el seno de la Iglesia universal a un nido protector de nuestra mediocridad”). Inte desto mindre börjar nu grupper bildas i motstånd till Franciskus och vi får be för kyrkan framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar