söndag, oktober 06, 2013

Vara katolik 7



7. 
Att leva i den uppståndne är också att se uppståndelsen för alla. Detta är den ursprungliga katolska nya existensen genom Kristus. Som Paulus skriver: om inte de döda uppstår ur döden så uppstod inte Kristus. Alltså har vi alla del i uppståndelsen genom Messias. Detta budskap avslutar den judiska religionen och egentligen all religion. Kristi uppståndelse är ett fait accompli som vi alla lever av och lever i den nya existensen som är evigheten.

Under historiens gång har den nya religionen och de många kyrkobildningarna förpassat denna centrala livssanning hos den tidiga husförsamligen till en väsentlig men ändå relativt skymd del av lärobyggnaden - eskatologin. Det som var själva kärnan i Messias-rörelsen har blivit en kontroversiell teologisk detalj. Allt mer har temat "komma till himlen" nedtonats till förmån för andra teologiska teman.

Man kan spekulera i varför det gick så här. Kulturell press på innehåll är troligaste orsaken. Det "räckte" inte med att höra till Messias och leva i denna tillhörighet. Men samtidigt kunde ingen hindra denna ursprunliga katolicism att fortleva i periferin. Så får vi kanske tänka oss denna periferi som det viktiga under historiens gång. Varje generation kan se människor som väljer detta liv i den uppståndne och inte tar den världsliga kyrkans aktiviteter på så stort allvar. En radikal ådra finns kvar i en mer och mer världslig institution.

Vittnena till den uppståndne var de som skapade denna Messias-rörelse som ger nytt liv i honom. Men vi som inte såg honom med våra egna ögon? Här är Paulus vår hjälpare, vår apostel. Han hade aldrig sett Jesus innan uppståndelsen. Detta tycks inte alls störa Paulus i sitt liv med Messias, den uppståndne. Detta är viktigt för oss att begrunda.

För både Paulus och alla andra som runt medelhavet och i Syrien dras till denna messianska rörelse är det inte avgörande att själv ha sett Messias som uppstånden och inte heller att ha sett honom innan hans uppståndelse. Jesus från Nasaret är den ännu icke uppståndne och det är inte nödvändigt att ha sett honom. Inte heller att känna till allt som hänt, alla anekdoter folk kunde berätta, alla uttalanden han gjort. Att dras till den stora tilliten är det väsentliga, en tillit som äger rum i en samvaro med andra heliga. 

Det är i den judiska diasporan som allting sker. Den består av minst fem miljoner judar, vilket är mer än de som fanns kvar i Palestina. I Alexandria finns 180 000 vid denna tid, i Rom 50 000. Det är utanför Palestina som denna messianska rörelse lever och växer. De senare evangelierna försöker sätta Jerusalem i centrum, men detta är ett tillrättaläggande för den nya kyrkans senare behov av Jerusalem som mittpunkt för den nya religionen. Både Jesus och Paulus behöver inte Jerusalem, och de tidiga hemförsamlingarna lever i Messias den uppståndne och inte i någon världslig geografi. Det är en demokratisk, egalitär och universell rörelse som inte likt en religion binds till en plats eller ens en tradition. Den bygger på att uppfatta det nya i att Jesus lever dig, snarare än att du lever och förbättrar dig - allt lag och förbättringsreligion.

Paulus ger oss en berättelse som säkerligen de första kristna tog fasta på. Gud lovar Abraham en avkomma. Denna avkomma skulle om vi trodde, ge oss liv. Lagen kom men gav inte liv. Till slut kom Jesus Kristus, avkomman och den tro som verkligen ger liv. Det är tron, inte förbättringen eller religiositeten som är det avgörande för detta nya som ger liv och liv i överflöd, ja i evighet.
Jag brukar försöka hålla mig till denna paulinska version av lag och nåd, eller gärningar och tro inför mina elever. Men det är svårt. Lag och nåd är dödsfiender. Löftet till Abraham är antingen giltigt genom tron eller genom lag. För många är det obegripligt att förstå varför lagen, eller den moraliska ordningen över huvud taget finns till. Den naturliga människan har endast lagen att gå till, förr som idag. När inte Jesus får leva i dig och forma ditt liv, behövs ordningar, hierarkier, värdemål och moraliska delmål för livet.  Och när vi har människor som är religiösa men inte har Jesus Kristus som motor får vi en religion som vill kombinra lagen och förbättringsanden med det nya förbundet i Jesus.
Kombinationsreligionen hävdar att moralisk upprustning och tro kan flyta samman. Alla katekeser har en moralisk avdelning. Församlingtro och församlingstukt hör ihop. Varje plats jag någonsin har varit på i den organiserade religion har jag upptäckt att tro finns. Men Paulus menar att de aldrig flyta ihop. De har alltid varit dödsfiender. De kommer alltid att vara dödliga fiender. Vi måste göra ett val.  Pauli första brev, Galaterbrevet, handlar om detta, liksom senare Romarbrevet. Ska du leva enligt lagen eller genom tron på det som löftet en gång avsåg?

Många som finner Kristus går tillbaka till förbättringsreligionen efter en tid av entusiasm för Jesus, en smekmånad så att säga. Sedan kan de stanna livet ut i religion som kombinerar Toran med tron på Kristus. Idag växer många messianska rörelser upp bland unga människor, som gör exakt på det viset. Ett steg tillbaka till det som är helt motsatt. Varför? Den naturliga adamnaturen i oss fungerar så. Paulus säger inte att om de klev tillbaka in i lagen skulle deras frälsning gå om intet. Men han säger att om du går tillbaka till lagen, ger du upp vägen för nåden. Och du drar nederlaget på dig för du kan aldrig fylla förbättringsreligonens krav, inte ens i den liberalaste och vagaste form.

Lagandligheten försöker plocka ut lagbitar de vill behålla. Det är vad jag brukade göra. Jag tände sabbatsljuset fredag kväll, läste vissa judiska böner jag fann i Siddur över mat och resa och tandborstning. Jag gjorde korsteckent inför vissa saker och företeelser. Jag höll fastor (inte så stränga) och letade trevliga dietregler att följa. Jag betalade tionde i form av kyrkoskatt.  Jag försökte följa de tio budorden. Förbättringsandligheten. Men som Paulus säger: antingen håller du hela lagen. Eller blir du enligt lagen själv fördömd. Det har ingenting med tro att göra, det har ingenting med att Jesus vill bo i dig och leva dig. 

Många plockar ut delar av Mose lag, av Bergspredikans lag, av katolicismens eller metodismens lag, min pastors lag och värderingar, min makes åsikter om rätt och riktigt inom trons värld. Och så vidare. Lag i all oändlighet. Jag såg inte att lag och nåd är dödsfiender när jag flirtade med sabbatsljuset. Jag såg inte att jag inte kan leva under båda. De utesluter varandra !

Det var vettigt för mig att vara religiös och katolik. Det löste många problem och många kan intyga detsamma i sina liv. Det var meningsfullt att vara en extern kristen, försöka hålla en extern uppsättning regler. Det var skönt att ha katekesen på arbetsbordet, bredvid Bibeln. Jag hade förkärlek för en katekes av pater Wehner från en tidigare epok i det katolska Sverige. Jag kunde dessutom inte göra något annat än vara förbättringsreligiös, eftersom jag alltid hade varit en utåtriktad person som bedömde allt efter deras frukter och konsekvenser. Alla jag kände, utom farmor, växte upp som externa personer. Vi definierade oss själva i förhållande till andra personer, saker och händelser som berättade vilka vi var. Jag definierades av musiken, bandet, människorna kring bandet, flickorna kring bandet. Längre fram som intellektuell filosof och lärare. Samma lag i meningen extern förbättring. Inför konversionen till katolicismen ställde jag därför externa frågor: "Vad ska jag göra? Vem blir jag nu?" och referensgruppen var de katoliker jag beundrade till det yttre. Jag hade ingen aning att detta är dödsfienden till tron, till att i tron låta Jesus leva mitt liv. Men lagen är genom sin smärta en pedagog, som Paulus säger.

Det finns inget liv i lagen eller den moraliska förbättringen. Det enda lagen säger är vad du borde göra men inte kan göra. Förbättringsanden kommer aldrig att ge upp sitt krav på att du borde göra det och de och det. Det är en gudomlig auktoritet bakom detta "borde" som både Koranen och filosofen Kant säger.  Gud gav ju, via en ängel enligt Paulus, denna lag till Moses. Vi ska hålla oss under detta gudomliga "borde" och fördöma och döma till döden de som bryter lagen.  För det finns inget i vårt kött som erkänner "Jag kan inte göra det. Jag inte kan hålla lagen genom min egen insats! Hjälp!".  Allt i vår naturliga mänsklighet säger snarare: "Jag ska försöka ! Med Guds hjälp kanske jag kan klara av det. Jag tänker be om detta varje dag!" Så uppstår petitionsbedjandet som en ryggrad i förbättringsandligheten.

Allt i detta program för andlig förbättring är faktiskt utformat för frustration och misslyckande. Ändå finns det en poäng med detta. Genom att religionen visade mig hur andligt död min naturliga varelse är, kunde jag höra Herrens knackning och släppa in honom i mitt liv. Den verkliga eukaristin kunde börja. Sålänge Han fanns endast i en oblat välsignad av en vigd präst kunde jag förbli misslyckad utanför Gud och vara endast religiös och kyrlig. Men när Kristus själv flyttade in eukaristin i mitt hjärta kan äntligen mässan bli den festmåltid den ska vara, dess ursprungliga mening.

Jag minns att pratade med en grupp konfirmander i Härnösand och svarade på frågan om vad konfirmation egentligen konfirmerade. Att vi misslyckas med att vara goda, svarade jag. Och alla log. För trots att ingen av dem var över 15 insåg alla att så fungerar vi. Nu kan vi gå vidare med detta i bagaget sa jag, gå vidare till att låta Kristus leva oss istället. 

Många citerar Galaterbrevet 2:20 och bortser från dess sammanhang. Det följer omedelbart Paulus förmaning till Petrus angående lagen. När Paulus säger att han är korsfäst med Jesus syftar på lagen, inte någon sorts andlig självdöd, hur heroiskt och självutplånande detta än är i förbättringsandligheten. Paulus sa att en gammal inställning till religion och till Gud dog på korset med Kristus. Försöket dog, försöket att hålla lagen. Detta är så annorlunda mot det romantiska skimmer jag ofta mötte i katolska kretsar kring självförnekelse.  

Försöker vi hålla förbättringsreligionen lever vi efter köttet, bara i en religiös form. När mina eller dina andliga ansträngningar är referensen, handlar det om att leva efter köttet. Det är denna referenspunkt som dör på korset med Kristus, som är löftets uppfyllande, löftet om en tro som ger liv, det löfte som Abraham fick långt före någon förbättringlag kommit till. Nu är Kristus i mig min referenspunkt. Eukaristin har flyttat från det sakraliserade brödet i mässan in i mig, exakt det som brödet ursprunligen var, det livgivande, att få himlen på jorden. Jag minns ett samtal med Erwin Bischofberger, författare till boken "Guds födelse i människan" hur jag så gärna ville förstå (fast jag ännu inte var mogen för det) Enhetens bröd som Kristi enhet med mig i mitt hjärta. Han lever sitt levande bröds liv genom mig. 
Först många år senare kunde jag ta emot denna sanning, denna Guds födelse i människan. Istället för at externalisera Gud till ett sakrament kan sakramentet komma in i vårt hjärta. Vi vet först då vem som egentligen är vårt liv - Kristus . Vi litar på att Han leder oss , öppnar eller stänger dörrar för oss, talar direkt till oss , ge oss ett meddelande eller vad som behövs för tillfället. Vi litar på att Han lever genom oss. 

Inga kommentarer: