Legendernas socialrealism

Katolska kyrkan är historiska kyrkan. Just de här dagarna i oktober innehåller en del intressant helgonhistoria. Legenderna är ju alltid överdrifter men ibland finns en historisk kärna. Den 21 oktober kallades förr Elvatusen Jungfrur och syftar på de kvinnor som under återfärden från Rom under S:ta Ursulas ledning led martyrdöden i Köln omkring år 304.

Legenden har, säger Frithiof Dahlby, historiska rötter. På 100-talet grävde man på "Ursula-åkern" fram ett stort antal martykroppar. Säkerligen är dock siffran 11 000 betydligt överdriven. Det torde vara så att förkortningen XI.M.V. som betyder elva (XI) jungfruliga (Virgines) martyrer (Martyres) av misstag tolkats som XI Milia Virgiinum, dvs elva tusen jungfrur.

Ursula var enligt legenden dotter till en from kristen konung Nothus eller Maurus av Brittanien. En hednisk prins vid namn Ethereus begärde henne till maka och hon svarade att hon kunde tänka sig att trolova sig på tre villkor. Kungen skulle till tröst ge henne tio jungfrur, av vilka var och en i sin tur skulle ha tiotusen jungfrur i följe. Vidare borde man ge henne elva skepp och tre års frist. Och för det tredje måste ynglinge låta gifta sig innan fristen var ute.

Prinsen gick med på villkoren och Ursula begav sig med alla jungfrur sjöledes på väg till Rom. Under färden blev de alla omvända och döpta. När de kom till Köln visade sig en Herrens ängel för Ursula och sa att de alla på återvägen skulle samlas i denna stad där martyrkronan väntade dem.

Anlända till Basel lämnade de fartygen och fortsatte till fots. I Rom blev de mottagna av påven Cyriacus som själv härstammade från Brittanien. Sedan jungfrurna besökt martyrernas gravar i den heliga staden följde påven med dem på återvägen. Men när de kom till Köln hade staden belägrats av hunnerna som med vilda tjut kastade sig över jungfrurna och dödade dem allesammans. Endast Ursula var ännu vid liv. Hunnernas kung Guan beundrade Ursula för hennes skönhet och ville gärna göra henne till sin maka. När hon vägrade la Guan en pil på sin båge och dödade henne med en pil. I samma ögonblick som martyriet var fullbordat jagades hunnerna på flykten av elvatusen änglar. De befriade innevånarna i Kölln jordade martyrerna och byggde en kyrka till deras ära.

S:ta Ursula framställs med pil, korsfana och fartyg. Sin mantel breder hon beskyddande ut över sina jungfrur. Hon är skyddshelgon för ungdom, lärarinnor och äktenskapet samt anropas om en salig död, mot barnsjukdomar och om en mildring av den növdändiga skärselden.

Den 22a oktober firar kyrkan Cordula, det lilla hjärtat, som enligt legenden tillhörde de elva tusen jungfrurna men gömde sig på skeppet över natten. Följande morgon, när hon hört vad som hänt under natten, skämdes hon så över sin feghet och gav sig frivilligt till känna och blev strax dödad av en pil eller en lans. Hon firades dock inte tillsammans med de andra så hon visade sig en tid därefter i en vision för en kvinnlig eremit och kungjorde då att hennes fest skulle firas dagen efter de elva tusen jungfrurna. Hon avbildas med ett litet skepp i handen, där hon gömde sig, och med lans eller pil, krona och palm.

Man kan tänka sig dessa legender som en sorts dramatiserade socialreportage för de som lyssnade till dem under medeltiden. Jag finner dem fortfarande intressanta. Grymheter och svagheter blottas friskt, liksom längtan efter martyriet. Saga och realism blandas. Men det fina är att tron alltid finns med som det innersta i dem.