Ska man verkligen tro på ”avlad av den helige Ande”? säger en ung kanske-kristen. Kan inte det få vara en ”öppen” fråga? Är det inte min upplevelse som är viktigast? Min relation till Gud?
Det har vid konceptionen av vår Herre inte gått till såsom de går till då en mänsklig existens börjar. Jesu jordiska existens börjar i friheten hos Gud själv, den frihet i vilken Fadern och Sonen är ETT genom kärlekens band, i den helige Ande.
Men varför vill en kanske-kristen, eller en liberal biskop för den delen, inte behöva tro så exakt här? Och hade inte Jesus biologiska bröder? Är det inte lite väl dogmatiskt?
Skälen till halvtro är väl enkla – inte att man vill vara otrogen den tidiga kyrkan utan att man inte riktigt vet vad det är att Herren var ”avlad av den helige Ande”. Att förstå innebörden är öppna dörren till Kristi kyrka. Sålänge det inte finns nån kunskap är det förstås inte så lätt.
Så – tillbaks till skolbänken. Hur var det nu? ”Jag tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande….” Vad betyder det? Hjälp nån!
Att stava på läxan som Anders Piltz en gång sa i en oförglömlig predikan i Västerås (för länge sen).
lördag, mars 21, 2009
Torrt gräs
”Den gamla tråkiga mässan bekräftar inte de tre relationerna: till mig själv, till andra och till Gud… sättet att fira gudstjänst inte var tillräckligt tilltalande…” – så kan man tänka i vår tid.
Den exklusiva humanismens apoteos. Gud får vara med på ett hörn – om han får oss att lämna kyrkan med rakare ryggar, gladare och öppnare mot världen.
Humanismen har rätt. Man klarar sig väldigt bra utan Gud. Det går till och med bättre! En kinesisk missionär lär ha sagt, efter en resa till de stora glada evangeliska församlingarna runtom i Amerika:
”Det är otroligt vad mycket religion man kan göra utan Gud.”
Det handlar om att fira en mänsklig gudstjänst med varandra. Gud får faktiskt anpassa sig till oss. Vilken glädje har vi annars av det hela?
Det geniala med kristendomen är att tvärtom vända på steken och fråga: Vad gott kan Gud få ut av dina 85 år på jorden? Att vi äter nyttigt, tänker ekologiskt, når hög livskvalitet med fokus på relationer och dialog, är trogna varandra i äktenskapet och inordnar Gud i en mänsklig gudstjänstordning där vi skapar mänsklig värme, bryter upp stelheten, arbetar med delaktighetsstrukturer osv. ger honom absolut ingenting. Där finns ingenting att hämta. Det är torrt gräs som man eldar upp.
Men varje lite handling du gör för Hans ära betyder en smula återbetalning av den enorma kärlek han givit dig. Om det blod Han gjutit för oss får tränga ut i någon människa en kort liten stund på jorden, finns det mening med existensen. Annars blir vi som Albert Schweitzer: människoälskande andliga hjältar med stor vördnad för livet i alla dess former (även kackerlackors). Går mycket bra utan Gud.
Den exklusiva humanismens apoteos. Gud får vara med på ett hörn – om han får oss att lämna kyrkan med rakare ryggar, gladare och öppnare mot världen.
Humanismen har rätt. Man klarar sig väldigt bra utan Gud. Det går till och med bättre! En kinesisk missionär lär ha sagt, efter en resa till de stora glada evangeliska församlingarna runtom i Amerika:
”Det är otroligt vad mycket religion man kan göra utan Gud.”
Det handlar om att fira en mänsklig gudstjänst med varandra. Gud får faktiskt anpassa sig till oss. Vilken glädje har vi annars av det hela?
Det geniala med kristendomen är att tvärtom vända på steken och fråga: Vad gott kan Gud få ut av dina 85 år på jorden? Att vi äter nyttigt, tänker ekologiskt, når hög livskvalitet med fokus på relationer och dialog, är trogna varandra i äktenskapet och inordnar Gud i en mänsklig gudstjänstordning där vi skapar mänsklig värme, bryter upp stelheten, arbetar med delaktighetsstrukturer osv. ger honom absolut ingenting. Där finns ingenting att hämta. Det är torrt gräs som man eldar upp.
Men varje lite handling du gör för Hans ära betyder en smula återbetalning av den enorma kärlek han givit dig. Om det blod Han gjutit för oss får tränga ut i någon människa en kort liten stund på jorden, finns det mening med existensen. Annars blir vi som Albert Schweitzer: människoälskande andliga hjältar med stor vördnad för livet i alla dess former (även kackerlackors). Går mycket bra utan Gud.
Emotioner
-Men är inte frälsning en känslomässig process, hur mycket du än kommer dragandes med Laestadius? säger en vän (efter att ha läst ett tidigare blogginlägg och blivit lite konsternerade, om inte direkt missnöjd). Och vad är det för fel med poesi?
Jo men då ska vi ta det som Evagrius gör i sann Origenesanda där han sätter vissa tankar som källan till känslolivet:
”De mest allmänna tankarna som innehåller alla andra tankar, är åtta tillsammans. Först tanken på matens och dryckens njutningar, sedan tanken på sexuell lust, därefter tanken på girigt ägande, den fjärde tanken på oro,den femte tanken på irritation, ilska och vrede, sedan tanken på depression, den sjunde tanken på det fåfängliga och den åttonde tanken på stoltheten. Det är inte upp till oss att avgöra huruvida dessa tankar stör vår själ eller inte. Men det gäller för oss att välja huruvida dessa ska dröja (gr. khronizein) eller inte, huruvida dessa ska utveckla känslor eller inte.”
Laestadius kallar det ”djeflaren som bo uti hjärtegropen” och det är väl en oerhört träffande beskrivning av emotioner som är mycket mer än känslomässiga processer. Och poesin – ja när Simon den Nya Teologen skriver sina hymner till den gudomliga erotiken eller när Dante skriver sin komedi några sekel senare kan vi tala om poesi – det är sant.
Jo men då ska vi ta det som Evagrius gör i sann Origenesanda där han sätter vissa tankar som källan till känslolivet:
”De mest allmänna tankarna som innehåller alla andra tankar, är åtta tillsammans. Först tanken på matens och dryckens njutningar, sedan tanken på sexuell lust, därefter tanken på girigt ägande, den fjärde tanken på oro,den femte tanken på irritation, ilska och vrede, sedan tanken på depression, den sjunde tanken på det fåfängliga och den åttonde tanken på stoltheten. Det är inte upp till oss att avgöra huruvida dessa tankar stör vår själ eller inte. Men det gäller för oss att välja huruvida dessa ska dröja (gr. khronizein) eller inte, huruvida dessa ska utveckla känslor eller inte.”
Laestadius kallar det ”djeflaren som bo uti hjärtegropen” och det är väl en oerhört träffande beskrivning av emotioner som är mycket mer än känslomässiga processer. Och poesin – ja när Simon den Nya Teologen skriver sina hymner till den gudomliga erotiken eller när Dante skriver sin komedi några sekel senare kan vi tala om poesi – det är sant.
Amistad
I filmen Amistad, som har några år på nacken, finns en underbar scen där en av av slavarna sitter i rättssalen och bläddrar i en bibel han fått av goda vita människor i 1839 års USA. Senare visar han denna bibel för sina vänner och de kan endast förstå bilderna, troligen etsningar som tryckts på pappret. De bläddrar fascinerade förbi bilder på Jesu födelse, han botande av människor till favoritbilden – Jesus går på vattnet. Med en hänfört gillande studerar de Vår Herre på väg ut mot båten.
Just denna bild är och detta mirakel är provocerande på rätt sätt i vår tid. Det är därför roligt att regissören Spielberg tar fram den och betonar den så starkt. Desssutom får filmen en koncentrerad brytpunkt här. Medan den svarta mannen talar till sina vänner om denna Jesus-handling går filmen över i den den ”köpte” domaren i en katolsk kyrka, bedjande Gud om råd inför domen av de anklagade 44 slavarna. Det klipps fram och tillbaka mellan domarens samtal med Gud nedanför korset och bilderna som slavarna studerar i bibeln. Mycket verkningsfullt. Medan de svarta i fängelset talar om korset ber domaren rosenkransen. Domarens viskande bön blandar sig med de svartas röster när de bläddrar i bibeln.
Tack för sådana filmer och sådana episoder Hollywood! Vi skulle ha en lista på sådana verk att konsultera. Decentfilms.com och Stephen Greydanus är en bit på väg.
Just denna bild är och detta mirakel är provocerande på rätt sätt i vår tid. Det är därför roligt att regissören Spielberg tar fram den och betonar den så starkt. Desssutom får filmen en koncentrerad brytpunkt här. Medan den svarta mannen talar till sina vänner om denna Jesus-handling går filmen över i den den ”köpte” domaren i en katolsk kyrka, bedjande Gud om råd inför domen av de anklagade 44 slavarna. Det klipps fram och tillbaka mellan domarens samtal med Gud nedanför korset och bilderna som slavarna studerar i bibeln. Mycket verkningsfullt. Medan de svarta i fängelset talar om korset ber domaren rosenkransen. Domarens viskande bön blandar sig med de svartas röster när de bläddrar i bibeln.
Tack för sådana filmer och sådana episoder Hollywood! Vi skulle ha en lista på sådana verk att konsultera. Decentfilms.com och Stephen Greydanus är en bit på väg.
onsdag, mars 18, 2009
Av och på
Flera bekanta har i någon sorts samlad tropp – utan att själva veta det – påvisat en svensk ”påkristning” som pågått flera år. Hade ingen aning, helt ignorant. Visserligen har jag noterat Skyttes upptäckt av Gud och blivit glad av en intervju om sin konvertering, efter vilken vi brevväxlade lite. Men nu får man läsa en hel hög artiklar, bla a denna om Elisabeth Sandlund kring hennes bok ”Drabbad av det oväntade”.
Det är underbart när människor i en sekulär och exklusivt humanistisk kultur vänder sig till Honom. När man lyssnar på Marcus Grodi’s oändliga intervjuer med katolska konvertiter (The Journey Home) är det alltid lika märkligt hur krokiga och oväntade stigar bär till fjällets topp. Även om det oftast handlar om vandringen från avsöndrade kyrkor hem till första kyrkan, den katolska.
Men ”den svenska påkristningen” – om den finns - har en märklig sida. Den verkar sekulär med kristna termer. Gudstron passas in som alternativ psykologi, alternativt engagemang, en spännande känslomässighet, poetiska tankesamlingar - hammarsköldska vägmärken så att säga. Eller som som en homiletisk terapi på eggehornska. Man får en känsla av att det egentligen är utflykter i symbol och metafor, inte en bekännande tro på att Jesus faktiskt är världens Herre - över samhälle och historia. Det verkar handla mer om att våga ett personligt självförverkligande. Rätt långt från Laestadius tänker mitt hemska hjärta. Var är nådevalparna?
Lagom häftigt alltså. På radiostationen New Dimensions (finns på Itunes) är detta med den poetiska påreligiositeten huvudtemat - ungefär som i romanen The Shack som just nu är trend i det intellektuella USA. Efter Hedeni fåniga svenska 50-talsdebatt om Tro och vetande är väl allt sådant mod trevligt och välbehövligt, åtminstone i trygga och ironiska intellektuella kretsar där det inte är rumsrent att vara kristen. ”Tron på vaggsånger får man respektera” som professor Hedenius sa en gång till mig på sitt ämbetsrum på Villavägen.
Men till kristen realism tycks det vara långt och Gamla Testamentet funkar nog inte för de flesta nypåkristnade – annat än väl valda humana bitar som i högmässorna (någon skrev i någon artikel: ”skildringen i Ps 22 är inte heller så "vacker"”). Jesu helvetspåminnelser i Bergspredikan och hans insisterande i Johannes 6 om brödets verklighet, blir kanske lite väl prövande saker för svensk påkristning på 2000-talet – liksom det faktum att ingen kvinna ännu blivit präst i den kristendom som helt dominerar världen och historien och ännu inte anpassat sig efter den moderna upplysta tiden (härlig kulturell motkraft där!).
En gång gjorde goda teologer en intressant skillnad på två olika uppfattningar om ”vår Herre”. Att Messias är vår Herre, det vet man i kyrkan. Men sanningen i uttrycket ”vår Herre” beror då inte på att vi vet om den, eller upptäcker den och erkänner den och upptäcker att det finns en kyrka som har insikt i den och förkunnar den.
Istället är det på grund av att Messias objektivt och realistiskt är vår Herre som det över huvud taget kan bli möjligt att erkänna och förkunna Honom. Vilket är något ganska annorlunda, helt avgörande annorlunda. Vi talar plötsligt om världens Herre, suveränt oberoende av en avkristning eller en påkristning. Hemma igen alltså.
Det är underbart när människor i en sekulär och exklusivt humanistisk kultur vänder sig till Honom. När man lyssnar på Marcus Grodi’s oändliga intervjuer med katolska konvertiter (The Journey Home) är det alltid lika märkligt hur krokiga och oväntade stigar bär till fjällets topp. Även om det oftast handlar om vandringen från avsöndrade kyrkor hem till första kyrkan, den katolska.
Men ”den svenska påkristningen” – om den finns - har en märklig sida. Den verkar sekulär med kristna termer. Gudstron passas in som alternativ psykologi, alternativt engagemang, en spännande känslomässighet, poetiska tankesamlingar - hammarsköldska vägmärken så att säga. Eller som som en homiletisk terapi på eggehornska. Man får en känsla av att det egentligen är utflykter i symbol och metafor, inte en bekännande tro på att Jesus faktiskt är världens Herre - över samhälle och historia. Det verkar handla mer om att våga ett personligt självförverkligande. Rätt långt från Laestadius tänker mitt hemska hjärta. Var är nådevalparna?
Lagom häftigt alltså. På radiostationen New Dimensions (finns på Itunes) är detta med den poetiska påreligiositeten huvudtemat - ungefär som i romanen The Shack som just nu är trend i det intellektuella USA. Efter Hedeni fåniga svenska 50-talsdebatt om Tro och vetande är väl allt sådant mod trevligt och välbehövligt, åtminstone i trygga och ironiska intellektuella kretsar där det inte är rumsrent att vara kristen. ”Tron på vaggsånger får man respektera” som professor Hedenius sa en gång till mig på sitt ämbetsrum på Villavägen.
Men till kristen realism tycks det vara långt och Gamla Testamentet funkar nog inte för de flesta nypåkristnade – annat än väl valda humana bitar som i högmässorna (någon skrev i någon artikel: ”skildringen i Ps 22 är inte heller så "vacker"”). Jesu helvetspåminnelser i Bergspredikan och hans insisterande i Johannes 6 om brödets verklighet, blir kanske lite väl prövande saker för svensk påkristning på 2000-talet – liksom det faktum att ingen kvinna ännu blivit präst i den kristendom som helt dominerar världen och historien och ännu inte anpassat sig efter den moderna upplysta tiden (härlig kulturell motkraft där!).
En gång gjorde goda teologer en intressant skillnad på två olika uppfattningar om ”vår Herre”. Att Messias är vår Herre, det vet man i kyrkan. Men sanningen i uttrycket ”vår Herre” beror då inte på att vi vet om den, eller upptäcker den och erkänner den och upptäcker att det finns en kyrka som har insikt i den och förkunnar den.
Istället är det på grund av att Messias objektivt och realistiskt är vår Herre som det över huvud taget kan bli möjligt att erkänna och förkunna Honom. Vilket är något ganska annorlunda, helt avgörande annorlunda. Vi talar plötsligt om världens Herre, suveränt oberoende av en avkristning eller en påkristning. Hemma igen alltså.
måndag, mars 16, 2009
De facto och realiter
Dagens text om Naaman (2 Kung 5) får mig att minnas en nyfrälst kollega som vid lunchbordet påpekade att Jesus botade alla han såg. - Inte då, sa jag, det fanns många som var sjuka som inte nåddes av något botande. Kollegan blev förvånad och sur och räknade mig inte till de pånyttfödda.
Denna krävande funktionalism - Messias botar alla, annars förstår du inte. Men Jesus säger själv i dagens evengelium (Luk 4) att änkor och leprasjuka inte blev botade på profeten Elisas tid. För detta vill judarna i synagogan ha ihjäl honom ute vid stupet i Nasaret.
Ändå kanske denna botar-alla-attityd är bättre än något jag såg på svenskakyrkan.se's forum: det där med undrens fakticitet får var och en ta ställning till själv, det är ganska likgiltigt för tron.
Det är som att gudsverksamheten i världen bara inte får accepteras såsom den skildras. Endera är den inte tillräckligt moralisk (tänka sig att Gud straffar?? Eller att Jesus hotar med att inte bota när han inte accepteras i hembyns synagoga??) eller så är det likgiltigt om den är faktisk eller inte.
Trösterikt nog antydde en ung kvinna som arbetar som präst i Svenska kyrkan i en predikan att ordet "arvsynd" faktiskt har sin viktiga plats i en diskussion om ondskan, trots att det hör till en förgången teologi.
Wow.
Tänk om den förgångna teologin om gudsskeendet som bryter in i världen alltifrån Abraham till Messias också kan återupptäckas! Ett skeende som inte kan fattas men är mer faktiskt än något annat.
Som det hette förr: de facto och realiter är detta Guds uppenbarelse i världen.
Denna krävande funktionalism - Messias botar alla, annars förstår du inte. Men Jesus säger själv i dagens evengelium (Luk 4) att änkor och leprasjuka inte blev botade på profeten Elisas tid. För detta vill judarna i synagogan ha ihjäl honom ute vid stupet i Nasaret.
Ändå kanske denna botar-alla-attityd är bättre än något jag såg på svenskakyrkan.se's forum: det där med undrens fakticitet får var och en ta ställning till själv, det är ganska likgiltigt för tron.
Det är som att gudsverksamheten i världen bara inte får accepteras såsom den skildras. Endera är den inte tillräckligt moralisk (tänka sig att Gud straffar?? Eller att Jesus hotar med att inte bota när han inte accepteras i hembyns synagoga??) eller så är det likgiltigt om den är faktisk eller inte.
Trösterikt nog antydde en ung kvinna som arbetar som präst i Svenska kyrkan i en predikan att ordet "arvsynd" faktiskt har sin viktiga plats i en diskussion om ondskan, trots att det hör till en förgången teologi.
Wow.
Tänk om den förgångna teologin om gudsskeendet som bryter in i världen alltifrån Abraham till Messias också kan återupptäckas! Ett skeende som inte kan fattas men är mer faktiskt än något annat.
Som det hette förr: de facto och realiter är detta Guds uppenbarelse i världen.
måndag, mars 02, 2009
Levande dogmatik
- Men jösses så dogmatisk du låter! Värsta inkvisitonen ju! Är det här en konfessionell kurs???
Man hör detta ibland. För mig senast i samband med "rätten" att döda foster och konstruktionen av en etisk teori bakom denna. Ordet inkvisition är hett. Folk som läser Populär Historia och lär sig vad den spanska inkvisitionen höll på med - kunde kyrkan inte förstå det liberala multikulturella samhället?
Jag brukar svara: dogmatisk? Inkvisitorisk? Javisst. Och?? Vad är det för fel med att undersöka (vara inkvisitiv) och med dogmatik? Om det över huvud taget finns en kritisk och inkvisitorisk inställning som ständigt har att börja på nytt igen så är det just dogmatiken. Vi behöver dogmatiken och den kritiska inkvisitionen just därför att alla förkunnelser, även (kanske särskilt) kyrkans, riskerar att bli falska. Den liberala förkunnelsen om preventivemedel och abort är t ex höggradigt riskfyllda. I dogmatiken prövas kulturens och kyrkans lära och förkunnelse, inte godtycklig och utifrån en fritt vald - liberal - ståndpunkt, utan utifrån kyrkns ståndpunkt, som ju är den enda sakliga. Det sekulära samhället får finna sig i att ständigt bli bedömt dogmatiskt. Uppslutningen kring begravningen av JPII kanske antyder att det behövs och erkänns.
Konkret betyder detta att dogmatiken mäter alla förkunnelser, särskilt de kristna, med den heliga Skrift, alltså Bibeln, som måttstock. Bibeln är grunddokkumentet för vår civilisation - även den sekulära och relativistiska - och detta dokument anger kyrkans innersta liv, det enda dokumentet om kyrkans livsgrund.
Där kyrkan lever måste den därför alltid låta sig mätas med denna måttstock. Dogmatik kan inte bedrivas utan att denna måttstock kommer till synes. När elever ska tolka Deuteronomium eller Jesu liknelser, blir det ofta tokigt och förvirrat,men det är nödvändigt att möta Skriften, även i dagens skola. Frågan om vad vittnesbördet gäller måst ständigt på nytt ställas. Det gäller inte mina privata tankar eller mitt privata samvetes vittnesbörd utan apostlarnas och profeternas och Torans vittnesbörd om Guds vittnande om sig själv. Den sekulära exklusiva humanismen kan inte fälla omdömen eftersom den svävar i fria luften. Dogmatiken kan göra det eftersom det finns en saklig livsgrund i Skriften.
Detta i klar barthsk anda, förstås. Man får ta till den när ordet "dogmatisk" och "inkvisition" slängs omkring på det vanliga slarviga sättet.
Man hör detta ibland. För mig senast i samband med "rätten" att döda foster och konstruktionen av en etisk teori bakom denna. Ordet inkvisition är hett. Folk som läser Populär Historia och lär sig vad den spanska inkvisitionen höll på med - kunde kyrkan inte förstå det liberala multikulturella samhället?
Jag brukar svara: dogmatisk? Inkvisitorisk? Javisst. Och?? Vad är det för fel med att undersöka (vara inkvisitiv) och med dogmatik? Om det över huvud taget finns en kritisk och inkvisitorisk inställning som ständigt har att börja på nytt igen så är det just dogmatiken. Vi behöver dogmatiken och den kritiska inkvisitionen just därför att alla förkunnelser, även (kanske särskilt) kyrkans, riskerar att bli falska. Den liberala förkunnelsen om preventivemedel och abort är t ex höggradigt riskfyllda. I dogmatiken prövas kulturens och kyrkans lära och förkunnelse, inte godtycklig och utifrån en fritt vald - liberal - ståndpunkt, utan utifrån kyrkns ståndpunkt, som ju är den enda sakliga. Det sekulära samhället får finna sig i att ständigt bli bedömt dogmatiskt. Uppslutningen kring begravningen av JPII kanske antyder att det behövs och erkänns.
Konkret betyder detta att dogmatiken mäter alla förkunnelser, särskilt de kristna, med den heliga Skrift, alltså Bibeln, som måttstock. Bibeln är grunddokkumentet för vår civilisation - även den sekulära och relativistiska - och detta dokument anger kyrkans innersta liv, det enda dokumentet om kyrkans livsgrund.
Där kyrkan lever måste den därför alltid låta sig mätas med denna måttstock. Dogmatik kan inte bedrivas utan att denna måttstock kommer till synes. När elever ska tolka Deuteronomium eller Jesu liknelser, blir det ofta tokigt och förvirrat,men det är nödvändigt att möta Skriften, även i dagens skola. Frågan om vad vittnesbördet gäller måst ständigt på nytt ställas. Det gäller inte mina privata tankar eller mitt privata samvetes vittnesbörd utan apostlarnas och profeternas och Torans vittnesbörd om Guds vittnande om sig själv. Den sekulära exklusiva humanismen kan inte fälla omdömen eftersom den svävar i fria luften. Dogmatiken kan göra det eftersom det finns en saklig livsgrund i Skriften.
Detta i klar barthsk anda, förstås. Man får ta till den när ordet "dogmatisk" och "inkvisition" slängs omkring på det vanliga slarviga sättet.
tisdag, februari 24, 2009
Denna världens prins
Några vänner pratade om Keynes barnbarn - boken och problemet som Christer Sanne tar upp - och vi undrade varför alla ska arbeta mer ju bättre vi får det och ju effektivare vi organiserar arbetet. Det verkar vansinnigt.
I början av 1980-talet såg vi en framtid där tre-fyra timmars arbete skulle "räcka" för ett gott liv i vår del av världen. Istället höjer vi pensionsåldern och jobbar 10-12 timmar och skryter med det.
Aldous Huxley hade rätt. Framtidens tyranni kommer att vara subtilt - och vi kommer att uppfatta slaveriet som "ett behov av ökad effektivitet". Richard John Neuhaus citerar i en artikel Huxleys brev till George Orwell:
"Within the next generation I believe that the worlds rulers will discover that infant conditioning and narco-hypnosis are more efficient, as instruments of governement, than clubs and prisons and the lust for power can be just as compeltely satisfied by suggesting people into loving the servitude as by shoving and kickin them into obedience....the change will be brought about as a result of a felt need for increased efficiency."
Jag fastnar för ordet "narco-hypnosis" och kommer att tänka på Herrens ord om denna världen prins. Han behöver inte styra med grov kommunism/sadism som i romanen 1984 eller i det gamla Sovjet, han behöver bara få oss att känna behovet av effektivitet. "Att känna sig nyttig" är den nya djävulska piskan. Den hedniska utilitarismen kör i medvind.
Påven Johannes Paulus II kallade detta en "tunt maskerad totalitarism" i sin encyklika Centesimus Annus.
I början av 1980-talet såg vi en framtid där tre-fyra timmars arbete skulle "räcka" för ett gott liv i vår del av världen. Istället höjer vi pensionsåldern och jobbar 10-12 timmar och skryter med det.
Aldous Huxley hade rätt. Framtidens tyranni kommer att vara subtilt - och vi kommer att uppfatta slaveriet som "ett behov av ökad effektivitet". Richard John Neuhaus citerar i en artikel Huxleys brev till George Orwell:
"Within the next generation I believe that the worlds rulers will discover that infant conditioning and narco-hypnosis are more efficient, as instruments of governement, than clubs and prisons and the lust for power can be just as compeltely satisfied by suggesting people into loving the servitude as by shoving and kickin them into obedience....the change will be brought about as a result of a felt need for increased efficiency."
Jag fastnar för ordet "narco-hypnosis" och kommer att tänka på Herrens ord om denna världen prins. Han behöver inte styra med grov kommunism/sadism som i romanen 1984 eller i det gamla Sovjet, han behöver bara få oss att känna behovet av effektivitet. "Att känna sig nyttig" är den nya djävulska piskan. Den hedniska utilitarismen kör i medvind.
Påven Johannes Paulus II kallade detta en "tunt maskerad totalitarism" i sin encyklika Centesimus Annus.
lördag, februari 21, 2009
Makarios guidade tur i hjärtat
Förr i tiden - innan den exklusiva humanismen etablerade sig, för att använda Charlie Taylors term i sin A Secular Age - såg de kristna bönelärarna hela universum i människans hjärta.
Makarios (eller pseduo-Makarios) ber oss ta en guidad tur i detta hjärta, så litet det nu ter sig. Där ser vi odjur och demoner, farliga stigar och bråddjupa klyftor, ohyggliga scener och sjuka handlingar överallt. Men följer vi stigen runt en höjd ser vi snart en ljuvlig dalgång där Jesus med sina apostlar kommer gående, vi ser änglar som sjunger i natten, vi ser den himmelska staden lysa där framme i horistonten, vi hör jubel, vi finner lyckan.
Allt detta finns i människans hjärta. Universum är ett stort stenfält där vi kan fara omkring med våra rymdskepp som kostar mycket pengar. Men i hjärtat finns oändliga äventyr, dramatiska förlopp, ångest och omvändelse, salighet utan gräns. Det stora stenfältet har inte så mycket mening - att vara stenfält - men i människans hjärta dallrar luften av mening och intention där allt står på spel.
Nu kan man ju tänka sig tiden runt omkring oss, inte bakom eller framför oss, och följa filosofen McTaggart i hans kritik av indelningen av "förr i tiden" och "i framtiden". Då är våra fäders tänkande kring hjärtats makrokosmos alldeles intill oss - om vi vill ta emot perspektivet.
Makarios (eller pseduo-Makarios) ber oss ta en guidad tur i detta hjärta, så litet det nu ter sig. Där ser vi odjur och demoner, farliga stigar och bråddjupa klyftor, ohyggliga scener och sjuka handlingar överallt. Men följer vi stigen runt en höjd ser vi snart en ljuvlig dalgång där Jesus med sina apostlar kommer gående, vi ser änglar som sjunger i natten, vi ser den himmelska staden lysa där framme i horistonten, vi hör jubel, vi finner lyckan.
Allt detta finns i människans hjärta. Universum är ett stort stenfält där vi kan fara omkring med våra rymdskepp som kostar mycket pengar. Men i hjärtat finns oändliga äventyr, dramatiska förlopp, ångest och omvändelse, salighet utan gräns. Det stora stenfältet har inte så mycket mening - att vara stenfält - men i människans hjärta dallrar luften av mening och intention där allt står på spel.
Nu kan man ju tänka sig tiden runt omkring oss, inte bakom eller framför oss, och följa filosofen McTaggart i hans kritik av indelningen av "förr i tiden" och "i framtiden". Då är våra fäders tänkande kring hjärtats makrokosmos alldeles intill oss - om vi vill ta emot perspektivet.
Bönen och det livslånga lärandet
Jag betonade för en grupp elever som inte gjort så mycket på kursen, att ändå inte jaga upp sig, att det viktiga är det Livslånga Lärandet på samma sätt som bönen är det viktiga i livet. Allt vi gör inför en deadline är liksom halm. Den verkliga Studenten tar man i himlen, inte på jorden. När man hittar Gud skrivs alla ens IG om till MVG beroende på Guds kärlek till oss, inte vårt eget arbete.
Svår och förbryllande läxa att stava på för dagens sönderstressade elever. Vi lever i en tid av sekulära demoner.
En elev frågade beklämd: Känns det inte hemskt för dig också att vi gjort så lite?
Men det finns ett kristet sätt att se på studier. Det skiljer sig från det hedniska. Skillnaden på en hedning och en kristen, säger Lactantius (lärjunge till Arnobius den äldre och retor och språklärare i Bitynien, senare efter 317 lärare åt Konstantin den stores son Crispus) är att den kristne hela tiden vet eller anar på ett hemligt sätt att han älskas av Gud, medan hedningen är utelämnad åt sig själv.
Man ser en skillnad på de få elever som anar Guds kärlek - de får perspektiv på sina studier. Resten jagas av demoner som inget lov fixar.
Svår och förbryllande läxa att stava på för dagens sönderstressade elever. Vi lever i en tid av sekulära demoner.
En elev frågade beklämd: Känns det inte hemskt för dig också att vi gjort så lite?
Men det finns ett kristet sätt att se på studier. Det skiljer sig från det hedniska. Skillnaden på en hedning och en kristen, säger Lactantius (lärjunge till Arnobius den äldre och retor och språklärare i Bitynien, senare efter 317 lärare åt Konstantin den stores son Crispus) är att den kristne hela tiden vet eller anar på ett hemligt sätt att han älskas av Gud, medan hedningen är utelämnad åt sig själv.
Man ser en skillnad på de få elever som anar Guds kärlek - de får perspektiv på sina studier. Resten jagas av demoner som inget lov fixar.
söndag, februari 08, 2009
Det buffrade självet
Charlie Taylor berättar i sin A Secular Age en historia om hur vi i väst gått från en förtrollad värld med änglar och demoner till en modern värld med en exklusiv humanism och värdeneutral materialism. Som exempel ger han AIDS-epidmenin - förr i tiden skulle de flesta av oss sett synden som orsak medan idag frikopplar vi synden från det rent medicinska.
Det är något fel med Taylors berättelse, hur charmig den än kan verka. Byter man ut perfekt mot presens i hans text får man en religiös och levande värld framställd för sig. Att en kemisk kausalitet finns för medicinering och förklaring ändrar inte det goda i den förtrollade världen. Man kan väl be till medicinska skyddshelgon? Eller som Pasteur själv gjorde, be rosenkransen i arbetspauserna på labbet. Eller som Francis Collins, ledaren för HUGO-projektet, se på Guds eget genetiska språk med adoration.
Taylor får det svårt med att skilja det gamla "porösa" självet från det moderna "buffrade" självet eftersom detta självsäkra buffrade själv, som inte behöver förväxla det yttre med det inre, egentligen bara liknar det gamla egocentriska självet, den "gamle Adam" som Rosenius ofta sa. Taylor vill få oss att gå med på att en modern människan faktiskt inte kan ha det gamla porösa självet längre, att alla i princip måste vara exklusiva humanister om de inte ska skämmas ögonen ur sig i vanligt upplyst sällskap och skylla all sjukdom på syndigt leverne.
Men tvärtom kan man väl säga att det buffrade självet är just vad Moses och de andra profeterna kämpat mot och precis vad vi kämpar emot idag, trots att det fått växa sig ohämmat fritt i våra dagar - det har hänt förr. Nu finns förstås trösten att religion och tro kan få vara kreativa projekt för det annars buffrade självet. Att religion i modern tappning kan få vara medvetna språkspel som påminner nostalgiskt om "the old time religion".
Men, sorry - den där leken har också utförts många gånger i historien, även om modern protestantism gjort den mer rumsren idag. Det brukar sluta med kraftlös och meningslös teater, hur "kreativt" det än verkar. Hur många gånger har man inte mött bildade personer som tycker "det här med religion" verkar intressant och lite kittlande och något man borde studera lite och ta på allvar. Och hur kreativt är New Age där man leker och skapar sin religion på den nya tidens sätt? "Narcissus reborn as drag" som någon sa.
Det är något fel med Taylors berättelse, hur charmig den än kan verka. Byter man ut perfekt mot presens i hans text får man en religiös och levande värld framställd för sig. Att en kemisk kausalitet finns för medicinering och förklaring ändrar inte det goda i den förtrollade världen. Man kan väl be till medicinska skyddshelgon? Eller som Pasteur själv gjorde, be rosenkransen i arbetspauserna på labbet. Eller som Francis Collins, ledaren för HUGO-projektet, se på Guds eget genetiska språk med adoration.
Taylor får det svårt med att skilja det gamla "porösa" självet från det moderna "buffrade" självet eftersom detta självsäkra buffrade själv, som inte behöver förväxla det yttre med det inre, egentligen bara liknar det gamla egocentriska självet, den "gamle Adam" som Rosenius ofta sa. Taylor vill få oss att gå med på att en modern människan faktiskt inte kan ha det gamla porösa självet längre, att alla i princip måste vara exklusiva humanister om de inte ska skämmas ögonen ur sig i vanligt upplyst sällskap och skylla all sjukdom på syndigt leverne.
Men tvärtom kan man väl säga att det buffrade självet är just vad Moses och de andra profeterna kämpat mot och precis vad vi kämpar emot idag, trots att det fått växa sig ohämmat fritt i våra dagar - det har hänt förr. Nu finns förstås trösten att religion och tro kan få vara kreativa projekt för det annars buffrade självet. Att religion i modern tappning kan få vara medvetna språkspel som påminner nostalgiskt om "the old time religion".
Men, sorry - den där leken har också utförts många gånger i historien, även om modern protestantism gjort den mer rumsren idag. Det brukar sluta med kraftlös och meningslös teater, hur "kreativt" det än verkar. Hur många gånger har man inte mött bildade personer som tycker "det här med religion" verkar intressant och lite kittlande och något man borde studera lite och ta på allvar. Och hur kreativt är New Age där man leker och skapar sin religion på den nya tidens sätt? "Narcissus reborn as drag" som någon sa.
onsdag, februari 04, 2009
Kristen upplysning
En del newageare, särskilt de med buddhistisk läggning, brukar sätta insikt eller upplysning i centrum för sin övningsreligion och säger sig sakna något liknande element i kristendomen - den verkar handla endast om tro och krånglig teologi, mindre om en erfarenhetsmässig upplysning.
Här finns emellertid goda nyheter: kristendomen handlar verkligen om upplysning, en radikal sådan. Studera noga följande ord av Kyrillos av Jerusalem:
1. ALREADY there is an odour of blessedness upon you, O ye who are soon to be enlightened1: already ye are gathering the spiritual flowers, to weave heavenly crowns: already the fragrance of the Holy Spirit has breathed upon you: already ye have gathered round the vestibule of the King's palace; may ye be led in also by the King! For blossoms now have appeared upon the trees; may the fruit also be found perfect! Thus far there has been an inscription of your names, and a call to service, and torches of the bridal train, and a longing for heavenly citizenship, and a good purpose, and hope attendant thereon. For he lieth not who said, that to them that love God all things work together for good. God is lavish in beneficence, yet He waits for each man's genuine will: therefore the Apostle added and said, to them that are called according to a purpose. The honesty of purpose makes thee called: for if thy body be here but not thy mind, it profiteth thee nothing.
2. Even Simon Magus once came to the Laver: he was baptized, but was not enlightened; and though he dipped his body in water, he enlightened not his heart with the Spirit: his body went down and came up, but his soul was not buried with Christ, nor raised with Him. Now I mention the statements of (men's) falls, that thou mayest not fall: for these things happened to them by way of example, and they are written for the admonition of those who to this day draw near. Let none of you be found tempting His grace, lest any root of bitterness spring up and trouble you. Let none of you enter saying, Let us see what the faithful are doing: let me go in and see, that I may learn what is being done. Dost thou expect to see, and not expect to be seen? And thinkest thou, that whilst thou art searching out what is going on, God is not searching thy heart?
Och detta är för nybörjarna, de som ännu inte trängt in i katekesen som alla tidiga kristna behövde genomgå. Inte saknas elementet upplysning inte!
Här finns emellertid goda nyheter: kristendomen handlar verkligen om upplysning, en radikal sådan. Studera noga följande ord av Kyrillos av Jerusalem:
1. ALREADY there is an odour of blessedness upon you, O ye who are soon to be enlightened1: already ye are gathering the spiritual flowers, to weave heavenly crowns: already the fragrance of the Holy Spirit has breathed upon you: already ye have gathered round the vestibule of the King's palace; may ye be led in also by the King! For blossoms now have appeared upon the trees; may the fruit also be found perfect! Thus far there has been an inscription of your names, and a call to service, and torches of the bridal train, and a longing for heavenly citizenship, and a good purpose, and hope attendant thereon. For he lieth not who said, that to them that love God all things work together for good. God is lavish in beneficence, yet He waits for each man's genuine will: therefore the Apostle added and said, to them that are called according to a purpose. The honesty of purpose makes thee called: for if thy body be here but not thy mind, it profiteth thee nothing.
2. Even Simon Magus once came to the Laver: he was baptized, but was not enlightened; and though he dipped his body in water, he enlightened not his heart with the Spirit: his body went down and came up, but his soul was not buried with Christ, nor raised with Him. Now I mention the statements of (men's) falls, that thou mayest not fall: for these things happened to them by way of example, and they are written for the admonition of those who to this day draw near. Let none of you be found tempting His grace, lest any root of bitterness spring up and trouble you. Let none of you enter saying, Let us see what the faithful are doing: let me go in and see, that I may learn what is being done. Dost thou expect to see, and not expect to be seen? And thinkest thou, that whilst thou art searching out what is going on, God is not searching thy heart?
Och detta är för nybörjarna, de som ännu inte trängt in i katekesen som alla tidiga kristna behövde genomgå. Inte saknas elementet upplysning inte!
Postmodern Jesus
Den som till äventyrs läser genom A Secular Age av Charlie Taylor, en bok som fader Magnus Nyman rekommenderade mig att läsa, måste fundera på den utgångspunkt Taylor har: att kristen tro förr i tiden var alldeles självklar som extern bakgrund för allt annat man tänkte. Taylor skriver t ex: "We have moved from a world in which the place of fullness was understood as unproblematically outside or "beyond" human life, to a conflicted age in which this construal is challenged by others which place it (in a wide range of different ways) "whithin" human life." (s.15)
Hmm...det är inte säkert. Folk förr hade alla möjliga sorts newage-liknande gnostiska saker för sig som verkligen "placerade" livets fullhet inom oss. Och våra egna öken-fäder, så "helleniserade" de nu är kan tyckas vara, placerade Kristus inom oss så gott det går. De skulle alla kunna ha John Mains titel "Inner Christ" som samlingsmotto.
Sedan är Taylors grundkoncept "construal" rätt så intressant. Kan vi tänka oss Jesus presentera en "construal" för Petrus och apostlarna? Kan Jesus tänkas vara en postmodern representant för en alternativ "construal"?
Just den brokighet och konfliktfyllda intellektuella historia som utgör kristendomens utveckling, verkar förstås göra "construal" - begreppet rätt så passande. Men detta blir i sig en ny förståelse: världen är språklig, den består av språkliga konstruktioner, varav den kristna tron är en.
Men daglig läsning av Skriften ger oss ett annat vittnesbörd: alla ord som sägs måste klinga ut i den tystnad som magiskt och kraftullt inträffar när vi står inför Hans ansikte. Då tar vi emot något bortom och hitom alla "construals".
Hmm...det är inte säkert. Folk förr hade alla möjliga sorts newage-liknande gnostiska saker för sig som verkligen "placerade" livets fullhet inom oss. Och våra egna öken-fäder, så "helleniserade" de nu är kan tyckas vara, placerade Kristus inom oss så gott det går. De skulle alla kunna ha John Mains titel "Inner Christ" som samlingsmotto.
Sedan är Taylors grundkoncept "construal" rätt så intressant. Kan vi tänka oss Jesus presentera en "construal" för Petrus och apostlarna? Kan Jesus tänkas vara en postmodern representant för en alternativ "construal"?
Just den brokighet och konfliktfyllda intellektuella historia som utgör kristendomens utveckling, verkar förstås göra "construal" - begreppet rätt så passande. Men detta blir i sig en ny förståelse: världen är språklig, den består av språkliga konstruktioner, varav den kristna tron är en.
Men daglig läsning av Skriften ger oss ett annat vittnesbörd: alla ord som sägs måste klinga ut i den tystnad som magiskt och kraftullt inträffar när vi står inför Hans ansikte. Då tar vi emot något bortom och hitom alla "construals".
lördag, januari 24, 2009
Barnets lag
En barndomsvän skriver: "Kommer du ihåg hur enkelt livet var i den lilla byn? Varför flyttade vi någonsin därifrån? Inget i världen var lättare än godhet, ingenting svårare än ondska. Godhet innebar ett lugnt sinne, ostört av stadens alla begär - och vuxenlivets. Vi var nöjda med livets enkla behov, vi hade fantasislott i skogen bakom byn, vi visste var fågelbona fanns för att samla ägg. Vi hade en liten skidbacke och en backe för bob och en översvämmad äng för skridsko, de där skridskorna man satte på pjäxan. Vi var främmande för världens onödiga förlustelser, vi lockades inte av några förvirrande frestelser. Vi följde barnets lag i våra sinnen och bevarade våra själar ganska rena utan några inre strider. Jesus på den stora tavlan i söndagsskolan var en stark och god Vän, en som ställde upp när det gällde. Det var lätt att vara god. Att storma stadsmurar, klättra på karriärstegar, stjäla idéer och attityder och pengar, att göra uppror, begå mord, förfalska med ord eller siffror, ljuga och bära falskt vittnesbörd i kollegierum och korridorer, att ha många önskningar - allt detta var emot vår natur. Det var svårt att vara ond."
Jodå.
Men var det så kul egentligen?
Jodå.
Men var det så kul egentligen?
tisdag, januari 13, 2009
Messianiskt
På uppdrag av vissa energiska och entusiastiska elever lyssnar jag på olika messianska grupper. Internet är fullt av dem.
Visionen är förstås ganska protestantisk. En kristifiering – eller messianisering – pågår sedan Abrahams tid. I sinom tid ska hela planeten vara ett enda guds folk kring Messias. Judarna måste emellertid vara med som främsta exponent, utan dem kan inte Herren komma åter. Alla vi andra som tror, tillhör då det verkliga Israel.
Låter väl bra. Kristusprojektet är det häftigaste som hänt i världshistorien. Och att konvertera hedningar, särskilt de som är utsatta, är väl en bagatell jämfört med att konvertera en bildad jude som är väl grundad i modern pluralism och stolt över sitt judiska arv och sin moderna stat. Guds kraft och andens vind behövs verkligen för att driva en så tokig idé som att denne gallilé Yeshua skulle vara den Messias Toran och profterna talar om. Någon enkel pingstvän eller norrländsk läsare räcker nog inte till intellektuellt för den missionen; knappast heller sprida messianska grupper. Behövs nog en rikt utrustad katolsk kyrka för det uppdraget. =)
Men messianismen har en betänklig historieuppattning. Om vi tänker oss Jakob och Petrus som företrädare för det första Palestinaprojektet i Jerusalem, åren strax efter Kristi himmelsfärd och pingstundret, så inser vi snart att denna första form av kristen messianism skulle dött fortare än kvickt. Fas 2 krävdes, uppdelat på en hel serie andliga, filosofiska och teologiska projekt: det Antiokenska, det Alexandrinska, det Grekiska, det Romerska och Konstatinopelska. Åtminstone fem stora intellektuella kulturinsatser behövdes som utvecklare av det messianska projektet i kristendomens form.
Messianismen tycks vilja hoppa över dessa fem nödvändiga projekt under antiken. Och sedan entusiastiskt hoppa över hela medeltiden, både den ortodoxa och den latinska. Och sedan åter hoppa över renässansen och den protestantiska ortodoxins framväxt – den grund som modern messianism vilar på i sitt sätt att läsa Bibeln och leva sig in i familjetänkandet, folktänkandet och förbundstänkandet alltifrån Abraham och framöver till Jesus.
Det blir att såga av sin egen gren. Rätt naivt om man så säger. Det är som att förstöra poängen i en bra historia.
Så till mina entusiastiska elever blir det tills vidare: Bra ! Studera Toran ! Men studera sedan Origines och kyrkofäderna!
Visionen är förstås ganska protestantisk. En kristifiering – eller messianisering – pågår sedan Abrahams tid. I sinom tid ska hela planeten vara ett enda guds folk kring Messias. Judarna måste emellertid vara med som främsta exponent, utan dem kan inte Herren komma åter. Alla vi andra som tror, tillhör då det verkliga Israel.
Låter väl bra. Kristusprojektet är det häftigaste som hänt i världshistorien. Och att konvertera hedningar, särskilt de som är utsatta, är väl en bagatell jämfört med att konvertera en bildad jude som är väl grundad i modern pluralism och stolt över sitt judiska arv och sin moderna stat. Guds kraft och andens vind behövs verkligen för att driva en så tokig idé som att denne gallilé Yeshua skulle vara den Messias Toran och profterna talar om. Någon enkel pingstvän eller norrländsk läsare räcker nog inte till intellektuellt för den missionen; knappast heller sprida messianska grupper. Behövs nog en rikt utrustad katolsk kyrka för det uppdraget. =)
Men messianismen har en betänklig historieuppattning. Om vi tänker oss Jakob och Petrus som företrädare för det första Palestinaprojektet i Jerusalem, åren strax efter Kristi himmelsfärd och pingstundret, så inser vi snart att denna första form av kristen messianism skulle dött fortare än kvickt. Fas 2 krävdes, uppdelat på en hel serie andliga, filosofiska och teologiska projekt: det Antiokenska, det Alexandrinska, det Grekiska, det Romerska och Konstatinopelska. Åtminstone fem stora intellektuella kulturinsatser behövdes som utvecklare av det messianska projektet i kristendomens form.
Messianismen tycks vilja hoppa över dessa fem nödvändiga projekt under antiken. Och sedan entusiastiskt hoppa över hela medeltiden, både den ortodoxa och den latinska. Och sedan åter hoppa över renässansen och den protestantiska ortodoxins framväxt – den grund som modern messianism vilar på i sitt sätt att läsa Bibeln och leva sig in i familjetänkandet, folktänkandet och förbundstänkandet alltifrån Abraham och framöver till Jesus.
Det blir att såga av sin egen gren. Rätt naivt om man så säger. Det är som att förstöra poängen i en bra historia.
Så till mina entusiastiska elever blir det tills vidare: Bra ! Studera Toran ! Men studera sedan Origines och kyrkofäderna!
Stifling distinctions
Krister Stendahl som somnade in förra året i april, skriver så klokt om livet, teologin och bibeln, något som man kanske måste ha åren bakom sig för att kunna instämma med:
”For the longer I live, the less adequate and less useful become all those stifling distinctions between academy and church, faith and reason, the intellectual and the spiritual. There is such an interplay between those fabricated distinctions that one cannot live without the other. So here is the story, the story of my love relationship with the scriptures.” (http://www.hds.harvard.edu/news/bulletin_mag/articles/35-1_stendahl.html)
När man möter gamla vänner som stannade på akademin, lockad av någon ära eller kollokvium, ser man hur de kvävande distinktionerna finns kvar, väl inövade.
– Hur är det?
– Ja hur menar du – med tjänsten eller privat?
Sitter man på ett kafé i anslutning till ett universitetsbibliotek händer det ofta att reminiscenta samtal äger rum – man talar om vem som skrev vad eller vem som blev bortvald, förbigången, vem som konverterat till katolicismen (det roligaste skvallret), vilka trender som är gångbara just nu, vilken dålig ekonomi man har med så få föreläsningar. Och lite episoder kring den eller den.
Som defekterad norrlänning längtar man hem till berg och hav och enheten av andligt, intellektuellt, förnuft och tro, kyrka och akademi. Det är som det lokala och universella hör mer intimt ihop med Gud än någonsin akademins klimatburar. Kanske var det därför Paulus ständigt var på resa? Tittade bara in i Aten och i Jerusalem på vägen.
”For the longer I live, the less adequate and less useful become all those stifling distinctions between academy and church, faith and reason, the intellectual and the spiritual. There is such an interplay between those fabricated distinctions that one cannot live without the other. So here is the story, the story of my love relationship with the scriptures.” (http://www.hds.harvard.edu/news/bulletin_mag/articles/35-1_stendahl.html)
När man möter gamla vänner som stannade på akademin, lockad av någon ära eller kollokvium, ser man hur de kvävande distinktionerna finns kvar, väl inövade.
– Hur är det?
– Ja hur menar du – med tjänsten eller privat?
Sitter man på ett kafé i anslutning till ett universitetsbibliotek händer det ofta att reminiscenta samtal äger rum – man talar om vem som skrev vad eller vem som blev bortvald, förbigången, vem som konverterat till katolicismen (det roligaste skvallret), vilka trender som är gångbara just nu, vilken dålig ekonomi man har med så få föreläsningar. Och lite episoder kring den eller den.
Som defekterad norrlänning längtar man hem till berg och hav och enheten av andligt, intellektuellt, förnuft och tro, kyrka och akademi. Det är som det lokala och universella hör mer intimt ihop med Gud än någonsin akademins klimatburar. Kanske var det därför Paulus ständigt var på resa? Tittade bara in i Aten och i Jerusalem på vägen.
måndag, januari 12, 2009
Fader John Neuhaus in memoriam
Fr. Richard John Neuhaus somnade in torsdag 8 januari, 72 år gammal, i effekterna av sin cancer, efter att ha legat på sjukhus sedan annandagen. Med honom tystnade en röst som för mig i nästan ett decennium hört till de glädjerika. När jag satt på motorgräsklipparen med hörlurar på var det nästan alltid Neuhaus' röst som bäst trängde fram under bullret - han hade en mörk men mycket mjuk diktion; i allt han hade han en förmåga att skapa tankarna medan rösten rullade på, en sorts jamesisk förtjusning i att formulera och få med nyanser under gång. I hans åsikter var jag inte alltid med. Men i hans vilja till klarhet och kärlek till Kristi kyrka var han stor och varm mentor för många kristna i vår tid.
Hans tidskrift First Things startades som en ekumenisk kulturtidskrift och har förblivit så. Under tiden konverterade Neuhaus från den lutherska till den katolska kyrkan. Men hans medarbetare från starten förblev lutheran. First Things upplevs av många som romersk-katolsk och väl amerikansk men bland dess många viktiga artiklar finns evangeliska, judiska och ortodoxa röster som inte begränsas av en snäv amerikanism. Områdena är också en blandad bukett: ekonomi, politik, litteratur (allt mer efter Jospeh Bottums tillträde som redaktör), Europa-kritik (nyttig), teologi och filosofi - allt ur ett ekumeniskt kristet och någorlunda skarptänkt perspektiv. Tidskriften är en av de få kristna som inte kollapsar i akademiskt eller denominellt frimärkssamlande, vilket är vanligt bland katolska och ortodoxa blad.
Det vi kommer att sakna är naturligtvis den sektion som avslutade varje nummer: The Public Square och notiserna i While we're at it. Ofta är det till dessa Neuhaus' egna avdelningar man bläddrade först när First Things landat i brevlådan för de som ännu vill ha papper att hålla i. Nätupplagan är förstås smidigare i dessa netbooksdagar.
Framtiden för First Things efter detta?
Hans tidskrift First Things startades som en ekumenisk kulturtidskrift och har förblivit så. Under tiden konverterade Neuhaus från den lutherska till den katolska kyrkan. Men hans medarbetare från starten förblev lutheran. First Things upplevs av många som romersk-katolsk och väl amerikansk men bland dess många viktiga artiklar finns evangeliska, judiska och ortodoxa röster som inte begränsas av en snäv amerikanism. Områdena är också en blandad bukett: ekonomi, politik, litteratur (allt mer efter Jospeh Bottums tillträde som redaktör), Europa-kritik (nyttig), teologi och filosofi - allt ur ett ekumeniskt kristet och någorlunda skarptänkt perspektiv. Tidskriften är en av de få kristna som inte kollapsar i akademiskt eller denominellt frimärkssamlande, vilket är vanligt bland katolska och ortodoxa blad.
Det vi kommer att sakna är naturligtvis den sektion som avslutade varje nummer: The Public Square och notiserna i While we're at it. Ofta är det till dessa Neuhaus' egna avdelningar man bläddrade först när First Things landat i brevlådan för de som ännu vill ha papper att hålla i. Nätupplagan är förstås smidigare i dessa netbooksdagar.
Framtiden för First Things efter detta?
torsdag, januari 08, 2009
Kristendom utan Kristus?
Ibland imponeras jag av hur underliga vägar missionen av Kristi rike tar sig.
En New-Age-kanal på nätet presenterar en serie på sex böcker om visdomstraditioner, om visa män och kvinnor. Författarinan, Mirabi Starr, har skrivit alla sex. Men det visar sig att dessa universella visdomsgestalter alla är KRISTNA: Johannes av Korset, Hildegard av Bingen, Ärkeängel Mikael (!), Teresa av Avila, Vår Fru av Guadelupe, St Franciskus. De ingår i serien Sounds True och området är inte kristendom utan "traditions of wisdom".
Det viktiga för Starr är att alla dessa sökte "universell visdom", inte Kristus. Under en timmes intervju nämn aldrig namnet Jesus eller Kristus !! Hon är inte kristen och tänker inte konvertera, men det finns visdom att hämta överallt, hävdar hon. Särskilt i modergudinnan som Juan Diego mötte, som bara råkade se ut som Maria Jesu moder, gravid och allt.
Det är fantastiskt. Genomgående i Starrs behandling av de kristna mystikerna är: kristendom - nej, visdom - ja, Kristus - nej nej, det Absoluta - ja ja. Mätstocken tycks vara den persiske poeten Rumioch allt som kommer nära är värdefullt - spirituellt. Hon tycks helt glömma att Jesus Kristus och den kristna kyrkan stod i centrum för de alla - även ärkeängeln Mikael. Kanske är detta att slita den heliga klädnaden i stycken nedanför korset?!
I extremt sött tonläge.
Men det goda är att Starr säger sig ha tappat intresset för den egna upplysningen, nirvana eller det egna andliga tillståndet under sin research i de kristna mystikerna och blivit mer intresserad av ett socialt-karitativt perspektiv på världen. Det är alltid något.
När man reflekterar över detta "spirituella fenomen" med att klä av kristendomen och göra den newage-spirituell, framträder en intressant spänning. En kristen skulle kalla hela newageperspektivet hedniskt, en tillbakagång, ett återfall i en form av gnosticism eller marcionism eller doectism eller frimuraretro, lite beroende på vilken smaksättning man har gjort av sin "visdom".
Men samtidigt når man här en relativt stor publik av läsare som nu får läsa om Franciskus, vår Fru av Guadelupe, ja till och med ärkeängeln Mikael - kanske för första gången. Är det inte bra? Om någon efter läsningen av Vår Fru av Guadelupe-boken sitter och mediterar på modergudinna så där i största allmänhet? Inte bra?
Jag minns ett besök i Assisi där den drivande kraften bakom några besökares stora entusiasm var en hippie-variant av Franciskus hämtad från Sefirellis film. Naturligtvis blev chocken i mötet med en katolsk tro på Kristus ganska obehaglig, men kanske bra det också. Också Starr blev konfunderad när hon såg hur mycket lidande som ingick i "visdomen" hos Franciskus liv. Men hon vände det raskt till att det var den stygga kyrkans fel. Kyrkan förstörde allt och byggde en basilika.
Johannes av Korset, som var föremålet för hennes första bok i serien, visade sig snart vara en sufisk mystiker. Starr förklarade att den spanska mystikens närvaro i Spanien gick igen i den visdom Juan de la Cruz förmedlar; det hela har föga med Jesus Kristus att göra. Även Teresa av Avila, får vi veta i inledningen till boken om henne, var mer intresserad av sina visioner och sina exstaser än av en inkarnerad kroppslig Kristus.
Programledaren på radiokanalen försökte ibland inskjuta att Johannes Paulus, alltså en kristen påve, hyste stor vördnad för Vår Fru av Guadelupe, att han alltid hade hennes bild i närheten av sig, att aztekerna i stor mängd konverterade till katolicismen efter uppenbarelserna.
Detta med påven var ju roligt att höra förklarade Mirabi Starr, men den spanska inkvisitionen lurade aztekerna med religiösa medel och rensade ut den gamla genuina kulten till en modergudinna. Det var nog därför Juan Diego fick sin uppenbarelse av en modergudinna som så att säga lånade kristendomen för att få komma tillbaka till folket. Juan Diego var också på väg till ett traditionellt modergudinnetempel när han fick sin uppenbarelse, enligt Starr.
Ärkeängeln Mikael har inte heller direkt med Kristus att göra utan är en andlig krigare lik Manjusri inom buddhismen, som söker helheten och självförverkligandet. Han hjälper oss människor med samma strävan inom oss själva. Hans svärd är egentligen meditationens svärd och det finns inga andra fiender än våra egna demoner. Det har inte med Uppenbarelseboken eller Jesu Kristi kyrka att göra.
Vi hör väl här en modern paganisering i en atmosfär av flower power där det ändå finns en gnagande underliggande fientlighet mot Kristus och kristendomen, en form av new age som anar att det går att inkorporera den kristna traditionen i ett spirituellt paket - som säljer. Man både ler och förtvivlar inför fenomenet.
Kanske vi får se kyrkofäderna utsatta för samma behandling i nästa vända? Eller vår egen heliga Birgitta? Nej, knappast, hon är alltför tydlig i att det är Kristus det gäller, gudskelov.
En New-Age-kanal på nätet presenterar en serie på sex böcker om visdomstraditioner, om visa män och kvinnor. Författarinan, Mirabi Starr, har skrivit alla sex. Men det visar sig att dessa universella visdomsgestalter alla är KRISTNA: Johannes av Korset, Hildegard av Bingen, Ärkeängel Mikael (!), Teresa av Avila, Vår Fru av Guadelupe, St Franciskus. De ingår i serien Sounds True och området är inte kristendom utan "traditions of wisdom".
Det viktiga för Starr är att alla dessa sökte "universell visdom", inte Kristus. Under en timmes intervju nämn aldrig namnet Jesus eller Kristus !! Hon är inte kristen och tänker inte konvertera, men det finns visdom att hämta överallt, hävdar hon. Särskilt i modergudinnan som Juan Diego mötte, som bara råkade se ut som Maria Jesu moder, gravid och allt.
Det är fantastiskt. Genomgående i Starrs behandling av de kristna mystikerna är: kristendom - nej, visdom - ja, Kristus - nej nej, det Absoluta - ja ja. Mätstocken tycks vara den persiske poeten Rumioch allt som kommer nära är värdefullt - spirituellt. Hon tycks helt glömma att Jesus Kristus och den kristna kyrkan stod i centrum för de alla - även ärkeängeln Mikael. Kanske är detta att slita den heliga klädnaden i stycken nedanför korset?!
I extremt sött tonläge.
Men det goda är att Starr säger sig ha tappat intresset för den egna upplysningen, nirvana eller det egna andliga tillståndet under sin research i de kristna mystikerna och blivit mer intresserad av ett socialt-karitativt perspektiv på världen. Det är alltid något.
När man reflekterar över detta "spirituella fenomen" med att klä av kristendomen och göra den newage-spirituell, framträder en intressant spänning. En kristen skulle kalla hela newageperspektivet hedniskt, en tillbakagång, ett återfall i en form av gnosticism eller marcionism eller doectism eller frimuraretro, lite beroende på vilken smaksättning man har gjort av sin "visdom".
Men samtidigt når man här en relativt stor publik av läsare som nu får läsa om Franciskus, vår Fru av Guadelupe, ja till och med ärkeängeln Mikael - kanske för första gången. Är det inte bra? Om någon efter läsningen av Vår Fru av Guadelupe-boken sitter och mediterar på modergudinna så där i största allmänhet? Inte bra?
Jag minns ett besök i Assisi där den drivande kraften bakom några besökares stora entusiasm var en hippie-variant av Franciskus hämtad från Sefirellis film. Naturligtvis blev chocken i mötet med en katolsk tro på Kristus ganska obehaglig, men kanske bra det också. Också Starr blev konfunderad när hon såg hur mycket lidande som ingick i "visdomen" hos Franciskus liv. Men hon vände det raskt till att det var den stygga kyrkans fel. Kyrkan förstörde allt och byggde en basilika.
Johannes av Korset, som var föremålet för hennes första bok i serien, visade sig snart vara en sufisk mystiker. Starr förklarade att den spanska mystikens närvaro i Spanien gick igen i den visdom Juan de la Cruz förmedlar; det hela har föga med Jesus Kristus att göra. Även Teresa av Avila, får vi veta i inledningen till boken om henne, var mer intresserad av sina visioner och sina exstaser än av en inkarnerad kroppslig Kristus.
Programledaren på radiokanalen försökte ibland inskjuta att Johannes Paulus, alltså en kristen påve, hyste stor vördnad för Vår Fru av Guadelupe, att han alltid hade hennes bild i närheten av sig, att aztekerna i stor mängd konverterade till katolicismen efter uppenbarelserna.
Detta med påven var ju roligt att höra förklarade Mirabi Starr, men den spanska inkvisitionen lurade aztekerna med religiösa medel och rensade ut den gamla genuina kulten till en modergudinna. Det var nog därför Juan Diego fick sin uppenbarelse av en modergudinna som så att säga lånade kristendomen för att få komma tillbaka till folket. Juan Diego var också på väg till ett traditionellt modergudinnetempel när han fick sin uppenbarelse, enligt Starr.
Ärkeängeln Mikael har inte heller direkt med Kristus att göra utan är en andlig krigare lik Manjusri inom buddhismen, som söker helheten och självförverkligandet. Han hjälper oss människor med samma strävan inom oss själva. Hans svärd är egentligen meditationens svärd och det finns inga andra fiender än våra egna demoner. Det har inte med Uppenbarelseboken eller Jesu Kristi kyrka att göra.
Vi hör väl här en modern paganisering i en atmosfär av flower power där det ändå finns en gnagande underliggande fientlighet mot Kristus och kristendomen, en form av new age som anar att det går att inkorporera den kristna traditionen i ett spirituellt paket - som säljer. Man både ler och förtvivlar inför fenomenet.
Kanske vi får se kyrkofäderna utsatta för samma behandling i nästa vända? Eller vår egen heliga Birgitta? Nej, knappast, hon är alltför tydlig i att det är Kristus det gäller, gudskelov.
måndag, januari 05, 2009
Martin Koch om vad abort handlar om
Innan det blev modernt och medicinskt fräscht att döda foster - och ha laglig frihet att välja det - kunde en arbetarförfattare som Martin Koch skriva så här år 1916 och ge oss ett intressant perspektiv:
En rad jag fäster mig vid:
Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.
Kvinnan i cellen bredvid är i precis samma kasus [som mördaren i cellen bredvid]. Hon har fördrivit sitt foster. Hon har endast den svagaste känsla av att detta i och för sig skulle vara något orätt. Oändligt starkare är hennes indignerade undran, varför just hon skulle straffas, när naturligtvis varenda kvinna gör detsamma som hon. Det är inte bara i hennes egen föreställningsvärld som kvinnor handla så. I hela hennes bekantskapskrets gick det faktiskt till på det sättet.
I grå stadens [Stockholm] skugga går en bred trafik till den hemlighetsfulla frun. Gråtögda flickor strömma till stans kirurgiska instrumenthandlare och fråga skyggt efter det där instrumentet, som de kanske första gången inte ens veta namnet på - när de få veta, att det där hemlighetsfulla instrumentet är gjort för herrar och inte för damer, springa de ut förtvivlade, komma igen om några timmar med bleknade läppar, som lärt sig hemligheten. Var ha de varit?
Kvinnan, som sitter här inne i cellen, har råkat ut för en obehaglig olycka. Hon är gift och har två barn. Mer får det inte bli. Därför gick hon till frun, så snart hon märkte nya förebud. Efter en veckas illamående var hon fri. De där promenaderna blevo med tiden rätt många, äktenskapet blev ganska dyrbart i alla fall. Det blev mycket dyrbart! Ty det hände något besynnerligt med kvinnan. Hon förråades. Först knappast märkbart, men hastigt nog allt mer. Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.
Hennes man begrep det inte! Hon var ju frisk, skötsam, absolutist, gjorde rakt ingenting emot naturen, endast skötte sig enligt sunt förnuft utan att bry sig om gammal vidskepelse och moralförgiftad lagfruktan. Och ändå kunde hon inte behålla sin kvinnlighet!
Det blev ändå dyrare! Hennes föreställningsvärld anpassade sig efter hennes levnadssätt därhän, att hon inte kunde tänka sig verkligt förståndiga kvinnor, som handlade annorlunda, även om ännu den svagaste känsla av orätt levde kvar i hennes instinkt.
Och hon hade så till vida goda skäl att föreställa sig detta som alla hennes bekanta tänkte, talade och handlade som hon. De pladdrade öppet, högröstat och med en manhaftig sakkunskap ont allt till könslivet hörande, även om de små promenaderna till frun, vilka dock ännu åtminstone av den enklaste försiktighet borde ha hållits hemliga.
De förlorade känslan av att det var farligt, när det var så allmänt och självklart. Första bästa främmande flicka, som ängsligt bad om adressen till frun, fick den genast. Stackars liten, det var ju något alldeles särskilt upprörande med hennes olycka. Det var alltid så alldeles särskilt upprörande.
En vacker dag röjde sig den här kvinnan naturligtvis själv. Polisen kom och hämtade henne. Den får lätt mun ur led, som ska äta upp sina egna ord, och nu angav hon ilsket hela sin bekantskapskrets! I denna ilska blommade hennes rättsmedvetande: ska jag lida, så ska de andra också lida!
Det är det säregna för all mänsklig boskap, att individuell ansvarighet för dem är en obegriplighet.
Det var emellertid lättare för henne att påstå än att bevisa - hon ensam var och förblev ett offer! Förgäves använde hennes man tio gånger mer tid och besvär för att få andra fast än för att hjälpa henne! Vilken orättvisa!
Hon är även i allmänhetens ögon en stackars olycklig varelse. Rättsmedvetandet reagerar inte starkare mot dessa brott, som äro till den grad vanliga, att en obarmhärtig och klarsynt undersökning, skulle avslöja fler skyldiga människor än fängelserna kunde ta emot.
Det hände sig som så om en lördagskväll,
hon födde ett foster, det mördade hon själv
hon trodde det var ingen som såg'et
och därför tog hon livet utå'vet.
Sen gångar hon sig på kyrkogården in
och tårarna, de runno så stritt på hennes kind.
Ja, de var väl ett stort under att hon tordes
en sådan gärning göra som hon gjorde...
(s.224, Guds vackra värld)
En rad jag fäster mig vid:
Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.
fredag, januari 02, 2009
St Basilius och det Gud säger
På den helige Basilius dag läser jag några ord av kyrkofadern: "Vi kan inte tvivla eller tveka när det gäller de ord Gud säger..."
Och på ett överraskande sätt stämmer dagens läsning med detta. Ormen säger till Eva: " sa verkligen Gud att ni inte skulle äta av något träd i trädgården....?"
Sa han verkligen det.....
Och på ett överraskande sätt stämmer dagens läsning med detta. Ormen säger till Eva: " sa verkligen Gud att ni inte skulle äta av något träd i trädgården....?"
Sa han verkligen det.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)