En thomistisk analys av satsen ”Jag kan älska Gud” skulle vara ungefär som följande. Satsen kan inte reduceras till aktuella satser som t ex ”Jag älskar Gud nu” eller ”Jag älskade Gud för några år sedan” eller ”Jag kommer att älska Gud i framtiden”. Empirikern som alltid vill ha aktuella tillstånd vid definitionen av det som är verkligt, kan inte förstå kapacitet. Alla människor, som Guds avbilder, har kapaciteten att älska Gud tillbaka. Jag kan älska Gud uttrycker denna potentiella möjlighet. Den är sann oavsett min tidigare eller senare aktuella kärlek till Gud.
Återigen erinrar jag mig Therese av Lisieux när hon säger: Jag vill kunna älska Dig, detta är min bön.
Den thomistiska analysen är därför trösterik förutom att vara gott förnuft och skarp analys. Verkligheten är så mycket större än de påtagliga skeenden som blir aktuella. Den potentiella verkligheten är förutsättningen och därför finns värdigheten där, även i de fall där aktualiseringen aldrig får ske, som vid abort. Det en människa kan bli är det vi ska vörda, allitfrån zygot direkt vid konceptionen till sista andetaget.
Inte minst är denna analys viktig för det vetenskapliga tänkandet. Kemiska ämnen har egenskaper som ger dem kapacitet till olika processer. Vi säger ”Substansen S reagerar si och så med substansen T” och menar att det potentiellt är så. Vi menar inte att det äger rum just nu, att det är ett aktuellt tillstånd. Det vetenskapliga språket talar hela tiden om Guds dynamik i alla potentiella former av verklighet. Det finns ingen vetenskap för ateisten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar