If I am wrong I win !

Goda filmer är det ont om, men denna vinter finns både Away from her och The Bucket list att njuta av. Välgjorda, gott hjärta i manuset, scener som kan ses om flera gånger. Repliker som är intressanta hållpunkter. Som den här:

- If I am wrong I win.

Pascal skulle tycka om resonemanget bakom. Det här är scenen. Två dödsjuka män med några månader kvar att leva, sitter i ett plan över nordpolen, den ena troende, den andra cyniker som försöker hålla sig borta från alla trosföreställningar, koncentrera sig på att leva och dö och köra loppet så intressant som möjligt. Han förnekar Guds existens och den himmel som väntar på oss. Den troende frågar cynikern: tänk om du har fel? Han svarar:

- I love to be wrong. If I am wrong I win !

Naturligtvis finns det en hake, skulle Pascal säga. Men om vi glömmer den en stund så kan vi medge att repliken är bra. Många cyniker och ängsliga akademiker ("intellektuellt hederliga") är ofta livrädda för att det ska vara så bra som 80-90% av mänskligheten tror. Det är en behjärtansvärd rädsla. En sorts asketism rentav. Hur underbart vore det inte då att upptäcka hur fel man hade !!

Att se uppåt - altartjänsten

En tanke från Chesterton kom flygande denna morgon ute i regnet med hundarna: den hedniska prästen må sakna förbindelse med Kristus men han har dock ett altare. Vid detta altare riktade han blicken uppåt och folket följde honom med sina blickar. Trots alla konstiga offer han förrättar på detta altare (och som i regel decimerar den unga befolkningen då och då) ser vi ändå ett altare och en präst där.

Humanisten och sekularisten tar bort altaret och prästen. Oförlåtligt. Vad får vi istället: en biolog? En sociolog? En föreläsare i zoologi? En lärobok i kemi? En politiker? Naturligtvis tröttnar folk. Det går ju inte att andas till slut. 1900-talet är en provkarta på vilka offer dessa präster erbjöd - betydligt grövre saker än Baals präster, en decimering av befolkningar utan mostycke i historien. Och de pågår nu...

Man förstår den katolske missionären i naturfolksområden. -Ta inte bort altaret säger han. Ta bort djurgudarna och de blodiga människooffren. Men ta inte bort altaret.

En kultur som inte tittar uppåt är en döende kultur.

Moto Boy och Jungfru Marie visthusbod

Yngste sonen släpper äntligen, efter mycket arbete, sin första skiva (Moto Boy) och får fina recensioner i de stora tidningarna för sin sakrala musik som samtidigt har element av rock och pop från den senaste fyra decennierna. Han talar i radio om Maria-mystiken och tar upp den gamla traditionen hos sjömän som kallade havet Jungfru Marie visthusbod.

Kanske detta är den katolska mission vi alla behöver: sången som genom seklerna tränger in i våra hjärtan, utan större hänsyn till genrer, stilar, kändisskap, skivmarknad och kritikerspalter. Inte mossig teologi (pappa) utan scenframträdanden som berör!

Du nya sköna fosterfördrivning

En aborthistoria har i dagarna kommit ut i Sverige och med ödets bitska ironi kallas ibland 1930-talets svenska kvinna för den "nya kvinnan" - en parallell till Aldous Huxleys Brave New World, Du nya sköna värld. Det "nya" är då att lagligt få döda mycket små barn, fördriva foster som man sa i dåtiden. Som författaren visar är det naturligtvis en gammal synd, även om den först 1975 fick juridiskt skydd i Sverige.

Att av olika sorters skäl fördriva foster har av tradition, särskilt kristen tradition, ansetts vara kränkande och djupt inom oss känns det väl så fortfarande. Men idén om social hygien, rasism och familjeplanering slog igenom i intellektuella kretsar redan i början av 1900-talet i Europa och USA. Det var ett paket med obehagliga vapen: preventivmedel, sterilisering, fosterfördrivning, ideologi om att "äga sin kropp" och "kärlek utan barn". Sådan rasideologi är inte comme-il-faut idag men rester av paketet lever kvar och tycks vara seglivade. Den "nya kvinnan" fick stå för en dödskultur som visserligen är i blåsväder idag men till och med försvaras av organisationer som RFSU. Eländet är så att säga inte över.

Visst är det märkligt? Margret Sanger, en föregångare i USA för den "nya kvinnan" var helt öppen om raspolitiken i tankarna om preventivmedel, sterilisering och fosterfördrivning. Hon var också öppen om "friheten" till tillfällig sex utan risk för barnalstring. Först efter nazismens nederlag döptes allt om till "familjeplanering". Detsamma skedde i Sverige. Efter en kuppartad kampanj gick så Roe vs. Wade igenom 1973 vilket gjorde aborterandet legalt. Och Sverige hakade på dödstrenden två år senare. En sorts massutrotning följde och offren var rätt oskyldiga.

Mina elever skriver varje år om abort under sina filosofistudier. Allt fler unga flickor är uppriktiga i sin avsky för dubbelmoralens blomsterspråk om "fri kvinna" eller "äga sin kropp" eller "frihet att välja" eller "familjeplanering" och liknande. Var finns kärleken? undrar de. Alltså, den riktiga.

Det verkar som hjärtat ändå kommer att segra med tiden.

För en mer idehistoriskt riktig skildring av fosterfördrivningens bakgrund och historia läs De Marco Architects of the Culture of Death.

Trettondagens fakta

Den kaldeiske biskopen pratar med f Mitch Pacwa (ewtn.com) och det hörs att han är stolt över de tre vise männen. Andligt utvecklade män, liksom tidigare Abraham, med profetisk förkänsla kommer från det kaldeiska området till Palestina för att se Gud i en människa och se Guds Moder Maria. Världshistorien är förändrad. Guds handlande bevittnas. Maria har tidigare gjort detsamma i sitt Magnificat.

Biskopen är ivrig och stolt för det var hans kaldeiska förfäder som gjorde detta, tänkte detta, såg Herren som barn i Betlehem, deltog i världshistoriens förändring. Det är helig historia, heliga fakta, objektiv tro. Liksom kyrkan grundad av Kristus och liturgin på arameiska är realistiska och heliga fakta. Politiskt mycket farliga fakta dessutom, sådant som leder till förföljelse, slakt på barn, dödstraff, kristet hårdnackat mostånd mot alla andra religioner. De tre vise männen flyr på hemliga rutter österut. Stor risk för häktning och tortyr. Fakta.

Annorlunda då en predikan i protestantisk kyrka på Trettondagen 2008: det handlar nu om saga och symbol. Religion är metafor och poesi om en helighet vi hittar i vardagen. De tre vise männen finns inom oss. Gåvorna tre står för saker hos oss själva, mottagna i nåd. Rökelsen står för bön och ”vi är bön”. Tron som terapi för den trasiga människan. Evangeliet som bilder ”att ta till sig”. Texterna metaforkällor.

Och inte alls den kalediske biskopens ivriga och sakliga röst över att dessa heliga fakta verkligen hänt. Ungefär som Steve Rays snubblande faktiska iver när han pekar på stenar Jesus verkligen gått på i Jerusalem! Istället prästens utstuderat lugna diktion som är så vanlig i protestantisk homiletik, den med långa pauser. En sökande poetisk diktion, varsam med det metaforiska materialet, medvetet skapande en andlig stämning. För oss. För vårt symboliska djup.

Gnostiska problem inför 2008

Fick under en metafysiskt upplagd bikt insikten att jag är anstucken av gnosticism. Trist. Som kristen ska man ha övervunnit allt gnostiskt.

Kärnan är det här: allt som existerar står ut (ex + istere) och är främmande, mer eller mindre, inför det rena och oberänsade, Gud. Därför ska allt återvända till källan, komma hem till Gud. Därför är vi på främmande plats. Vi bor i jämmerdalen som farmor sa ibland. Livet på jorden är som en natt på ett obekvämt hotell. Vi kan stå ut, vi ska ju vidare nästa morgon. Det fick jag från Theresa av Avila.

Men detta är väl inte kätterskt? Hmmm. Jo. Det betyder ju att Gud inte existerar, dvs. inte står ut som begränsad form av vara. Och vad som är värre: att endast Gud är verklig, dvs. allt som sticker ut och existerar är (relativt) overkligt.

Det här måste lösas. Helst under året.

Om pappan går i mässan

Tydligen - om man får tro artikeln The Truth About Men & Church - är just pappan en avgörande faktor för barnens tro och kyrksamhet:

In short, if a father does not go to church, no matter how faithful his wife’s devotions, only one child in 50 will become a regular worshipper.

If a father does go regularly, regardless of the practice of the mother, between two-thirds and three-quarters of their children will become churchgoers (regular and irregular).

If a father goes but irregularly to church, regardless of his wife’s devotion, between a half and two-thirds of their offspring will find themselves coming to church regularly or occasionally.

Tack för tipset på artikeln. Hoppas Werner Haug and Phillipe Warner på Neuchatels statistiska kontor har rätt, det är deras undersökning i Schweiz som ligger bakom slutsatserna refererade i artikeln.

Funderar vidare på varför männen inte är i kyrkan. "Jag och 30 pantertanter" sa en god vän och präst i Svenska Kyrkan som svar på frågan från en elev om vilka som kom till hans gudstjänster.

Om man begravs av en tantpräst betyder det att mannen varit omhändertagen av tanter sedan dagis.

Är det därför jag älskar Heliand, det saxiska eposet där Kristus är hövding och apostlarna en stark hird som följer med sin hövding runt om i landet? Rättvisa, på knä i bön, goda, men definitivt män. Och män i rörelse.

Den smala nichen

Nyårsdagsläsning: E.O. Wilson "The Creation" - en underbar bok av den amerikanske biologen och sociobiologen med många goda budskap för alla kristna. Den är formad som brev till en baptistpastor med rop på hjälp att rädda planeten från människans girighet.

Ett budskap är tydligt: människan med sin själsliga medvetenhet om evigheten lever på en ytterligt smal biologisk nich. Vi lever våra korta år inne i en mikroskopisk bubbla av livsuppehållande system, kroppen. Med Guds och biologins hjälp har vi lärt oss leva i de mest ogästvänliga biotoper. Men hela tiden skyddas vi av en exakt kalibrerad atmosfär där minsta obalans skulle slunga oss ut i icke-existens.

Låt oss vara försiktiga och använda de två starkaste krafter vi känner, religionen och vetenskapen, för att lära oss leva i tacksamhet och smart förvaltning. Vägen dit: kunskap och vördnad.

Något vi försöker få fram på utställningen Upptäck Jorden ! på Technichus i Härnösand.