måndag, juni 28, 2010

Alan Watts och fantom-jaget

På sextio- och sjuttiotalet var Alan Watts rätt populär, även i kristna kretsar. Jag minns en zen-frälst teologiprofessor i Uppsala som talade varmt om det mesta som kom från Watts produktiva skrivstuga i Californien (en båt i Sausalito om jag minns rätt).

Det som var intressant för många var synen på egot. Som egon kan vi inte förändra vad vi känner och inte heller effektivt undvika att förändra vad vi känner. Det som är utgör helt enkelt allt som är. Detta inkluderar våra partikulära tankar, våra föreställningar och bilder och våra spänningar, konflikter, problem. Alla dessa hänvisar vi till ett fantom-jag, en en fiktiv tänkare "därinne" och en "utåtriktade" görare.

Enligt den här synen utgör det mesta vi tänker och känner endast ekon eller brus. Och när vi är intelligenta nog att förstå detta förlorar det mesta sitt intresse och faller åt sidan. Vi behöver inte ens hoppas att det faller bort, det sköter detta av sig själv.

Förstår vi bara det här, tänkte man sig, så befinner vi oss i kontemplation på ett naturligt sätt. Vi ser att det som sker helt enkelt sker. Men vi tror inte att det är "vi" som ser det, eller att "jag" kontemplerar. Snarare inser vi att "det som sker" använder sig av vår organism för att betrakta sig själv.

Detta "det som sker" kan vi förstås kalla Gud eller Universum men det är inte nödvändigt att alls skapa koncept. Det kan vara roligt och det kan ge oss jobb som teologilärare i skolan. Men det viktiga är inte koncepten utan känslan. Vi lever i känslan av att "det som sker" använder vår kropp och vår hjärna och hela kosmos för att tänka på sig själv, se sig själv. Att sätta ord på detta behövs egentligen inte. Ord är endast specialverktyg i form av ljud i luften, tecken på papper eller skärm, vibrationer i de neurologiska systemen.

Men vad finns då kvar att göra? Ja, alla ansträngningar att "frälsa sig" eller "förverkliga sig" kollapsar om vi förstår allt detta. Kollapsar gör också illusionen om ett separat medvetande som tar emot eller får ta del av en värld av erfarenheter. Det finns helt enkelt inga sådana separata entiteter i "det som sker".

All is One.

När man idag möter människor som brann för det här synsättet ser man ofta en besvikelse. Världen fattade aldrig det subtila i detta. Istället bråkar man alltmer om miljöförstöringen, civilisationens pågående självdestruktiva maktspel, politiska omvälvningar, ekonomiska krascher, religiös terrorism.....Och de allt färre andligt intresserade som finns kvar bevakar konservativt de gamla sanningarna. Ingen tycks fatta att allt detta bara är ekon av fantomer. Tvärtom betonar man ansträngningen, kampen, arbetet.

I konservativ anda vänder jag mig till Gregorius av Nyssa som säger i dagens (27 juni) läsning:

"Detta är vad vi lär: den som renar sitt hjärta från all skapelse och från alla bindningar ser den gudomliga naturens bild i sin egen skönhet...Ni män och kvinnor som har lusten att kontemplera det Sanna Goda, ni har hört att det gudomliga majestät finns upphöjt ovan himlarna, att härligheten är ofattbar, att skönheten är omöjligt att beskriva och har en oändlig natur. Men tappa inte hoppet! Kontemplera vidare på objektet för era begär!"

2 kommentarer:

Kraxpelax sa...

Det du skriver anknyter tilkl första postningen på min alldeles nystartade blogg med inriktning på katolsk betraktelse rensad från all kontrovers.

Helg

- M v h
Peter Ingestad, katolik, Solna

Staffan Humlebo sa...

Intressant - ska läsa din blogg; gillar intentionen rensad från all kontrovers!