För icke-kristna (och värdsliga liberala kristna) är åldrandet och döden ett trist fenomen. De har inte insett förfallets genialitet. De tittar på sina åldrande händer och ansikten och fylls av förnedran och avsky. De är som bortskämda barn som jublat för att få åka berg- och dalbanan och som plötsligt efter halva banan börjar skrika "Nej ! Det får inte ta slut !" Och längre fram grips de av fasa för att det faktiskt tar slut.
Men hur trögt måste det vara? Fatta poängen - resan bygger på att det tar slut ! Det börjar, det blomstrar, det förfaller, det tar slut. En dos Predikaren. Gräs vissnar. Allt liv är halm. Biblisk realism.
Istället körs i vår innevarande kultur dokumentär efter dokumentär om det melodramatiska åldrandet och smärtan och döden. Eutanasin diskuteras i oändlighet och ibland i obehagligt andaktsfulla former. Hur mycket ska till för att den kristna enkla realismen ska höja siktet tre millimeter? Där uppe syns några sunda förnuftiga sanningar: livsprocesser fungerar så att de förfaller och tar slut. Förvandling sker. Himmelriket väntar. Hur kinkigt får det vara?
Eller är det viktigare att det inte får finnas några "stora berättelser" som vissa postmodernister säger?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar