En kristen hedonist (på Montaignes och Michel Onfrays grunder) som jag hörde på Sundsvalls gatufest i den varma julikvällen, menade att lust och njutning är vad Gud erbjuder oss hela tiden - och varför säga nej? Man kan svara med Milton:
"Wherefore
did he create passions within us, pleasures round about us, but that
these rightly tempered are the very ingredients of virtue?"
Vad hedonisten inte förmår greppa är att njutning hör ihop med dygd. Lösgjord från dygden blir njutningen som bäst tom och som regel elände i en eller annan form. Den upphäver sig själv och lämnar oss förvirrade. Den goda ordningen ger däremot en blomning av det goda som potentiellt ligger i alla former av njutning.
Man kan möjligen diskutera med Gud om varför slöseriet på lustfyllda objekt var nödvändigt i skapelsen. Förnuft är valfrihet i denna övermängd av möjligheter till nutning. Som Milton skriver:
"This justifies the high providence of God, who, though he command us temperance, justice, continence, yet pours out before us, even to a profuseness, all desirable things, and gives us minds that can wander
beyond all limit and satiety."
En del känner dygden spontant, andra får stava på läxan till sista andetaget. Och så är vi alla arbetare i vingården till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar