På en färja till Finland läser jag Ibn Arabi medan regnet slår mot hyttfönstret. Han har fyra nivåer för sanningen om Gud. Jag översatte dem genast till vår katolska tro.
Den första är Sharia. Här är det den yttre ordningen, toran, Jesu etiska lära, den som Tolstoy ville göra till den enda vägen. Att inte bygga sitt liv med Gud på sharia är att bygga sitt hus på lösan sand. Detta är "böra-nivån".
Den andra nivån är tariqa som innebär att följa det spårlösa spåret i sanden mellan två oaser. Inga skyltar finns uppsatta, ingen snitsling av banan. Det gäller att ta sig fram utan katekes eller kommentarer till evangelierna. Jesus är den inre vägledaren och Marias förbön är nödvändig för tariqa. Det gäller att vara fakir, dvs fattig i anden. Att erkänna sitt direkta behov av Gud. Att imitera Kristus som Thomas a Kempis uttrycker det. Detta är "söka-nivån".
Den tredje nivån för det kristna livet är haqiqa, något som det sällan talas om i vår tid. Det är att inse sanningen i sharia och tariqa, förstå hur den sanningen ser ut, hur religiös sanning är en absolut sanning - den som inte kan betvivlas (hur gärna vi än vill vara tvivlare). Utan haqiqa blir både sharia och tariqa chansningar som naturligtvis i pluralismen kultur är helt ok. Själen saknar den efterlängtade fullheten, fullkomligheten som Jesus talar om, perfektionen i Fadern. Detta är "sannings-nivån".
Den fjärde nivån för det kristna livet är marifa. Det är den säkra insikten i den gudomliga naturen, där ingen väg eller mål för väg längre finns. Vissa människor har sen barnsben erfarenheten av att världen och universum är en usträckning av den Enda Personen. Men denna förening, eller kanske omnipotens, fostras bort av familj och skola. I Kristus återfinner vi oss själva. Det är "summum-bonum-nivån".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar