söndag, juli 18, 2010

Den relativa skapelsen

Ibland när troende fysiker ska tala om skälet för sin tro tar de till resonemang om sannolikhet. Det är föga sannolikt, om inte helt osannolikt, att liv skulle uppstå om t ex solen kunde producera kol vid något lägre temperatur än som är fallet. Det är föga sannolikt att liv kunde uppstå om gravitationen var något annorlunda, eller om den mörka energin var mindre. Det finns en liten grupp talförhållanden som möjliggör liv i universum. Det är mycket osannolikt att vårt solsystem, med sina nio planeter, med en planet som inte blev till utan är ett asteroidbälte, skulle uppstå en gång till, även om vi hade exakt samma planetariska nebulosa med exakt samma massa och elementära sammansättning. Nästan inte en chans. Således finns skäl att tro på Gud?

Det är något som skaver i detta. Gud är inte något sannolikt, såvitt jag förstår. Han är, som filosofen Boström alltid sa, det Absoluta. Att en sannolikhetsresonemang skulle leda mig till Gud är naturligtvis möjligt - att titta in i ett hästöga ledde Martin Buber till Gud. Maxwells ekvationer har lett en och annan intelligent människa till Gud, han själv möjligen inkluderad. Men Gud själv är snarare det som på ett absolut sätt utgör grunden till både matematiken och osannolikheterna i hur universum uppför sig, den absoluta grunden för att den sällsynta planeten Jorden är här (läsa t ex Rare Earth om denna rara blomma).

Materien är något relativt, som Boström säger, och är till för vårt medvetande som är en liksom en avbild av Guds. Skaparen ska inte behöva stå i en relation till något eftersom en relativ verksamhet då införs och vi står där med en bristfällig analogi - hur fylld av astronomisk eller kemisk kunskap den än är.

Inga kommentarer: