Boström uppläst i början av sjuttiotalet

I början av sjuttiotalet diskuterades ofta straffets innebörd på våra filosofiseminarier på Villagatan i Uppsala. En gång när Hedenius var med vill jag minnas, läste en student upp ett genmäle på uppfattningen att straff alltid är vedergällning. För mig som ung och obeläst var texten han läste helt främmande men jag tilltalades starkt av vissa delar i den. Den lät så här:

"Att utan det goda till ändamål blott och bart vedergälla någon med ont för ont är att utöva en sinnlig och förnuftsstridig hämd, vilket för människan och samhället aldrig kan vara tillåtligt, och för den Allgode själv inte en gång möjligt, såsom redan är nämnt. De förra kunna väl få tillfoga en människa vissa lidanden, när det är oundgängligen nödvändigt för hennes högre och högsta väl, t ex den opererande läkaren för att rädda den skadades timliga liv och hälsa, och det straffande samhället befordran av den brottsliges eviga liv och salighet. Samhället åsyftar nämligen med straffet närmast ingenting annat än att betaga den brottslige lusten, eller om detta inte är tillräckligt, förmågan att yttra sin sinnliga vilja i rättskränkande handlingar, med vilka han likaså mycket motverkar sitt eget förnuftiga ändamål, som han motverkar samhällets och dess medlemmars, emedan det ena icke är möjligt utan det andra. Men att det därmed endast befordrar hans sanna bästa, ja att det till och med icke gör annat, när det genom dödsstraffet rättvisligen skiljer honom vid livet, dvs när det blott befriar honom från sinnlighet, över vilken förnuftet hos honom har visat sig sakna all makt, och med vilken han därför endast kan skada sig själv och alla andra, det kan inte sättas i fråga eller förnekas av någon, som inte är alltför okunnig om varuti människans sanna och högsta goda består. Då nämligen samhällets övriga medlemmar inte vidare hindras genom den brottsliges förnuftsstridiga sinnlighet, så kan de inte nuvarande livet lättare utveckla sig till högre fullkomlighet, vilket medför den viktiga förmånen för honom själv att han åtefår dem såsom fullkomligare i nästa livsform, varigenom där hans egen högre fullkomlighet måste befrämjas. Han förhindras således inte av det straffande samhället att bättre uppnå sitt sanna och högsta ändamål, utan han tvärtom verkligen understöds och förhjälps därtill, på sätt det kan och bör ske grenom detta, när det är givet att han inte själv kan hjälpa sig. Härvid förutsätts visserligen att människans själ är odödlig och att vi alla måste gemensamt fortgå till vårt mål genom allt högre och högre livsformer. Men utan dessa förutsättningare vore ju också hela det mänskliga livet rent ändamålslöst och i själva verket en ren orimlighet."

För den som inte alls känner igen texten, handlar det om Boström, ur hans kritik av Helvetesläran. Jag läste denna uppsats några år senare och efter att ha läst Hedenius kritik av helvetesläran. Jag fann tveklöst Boströms mer givande på vissa punkter för min egen själsliga hälsa.

- Ja men det är ju rent ändamålslöst? Eller hur? avslutade någon seminariet den gången. Ja, i själva verket en ren orimlighet !

Bra kritik av katekesen

En elev påpekade att vi humaniserar kyrkan allt mer och mer. Han hade jämfört några katekeser från olika tidpunkter och tyckts sig lägga märker till hur våra katoslak kyrka, liksom andra, har tagit avstånd från det himmelska genom humanistiska mellanled och blivit fariseriska i den mening som Jesus varnade starkt för. Ett bra exempel är 2565 i den senaste versionen av katolska kyrkans katekes där det sägs att vår enhet med Kristus sker genom våra kyrkobruk, genom dopet som genomförs av en präst på ett visst sätt. Det mänskliga dopet blir villkor för Gud ! Detta är just humanisering, vi sätter Gud på plats. Naturligtvis är vi ett med Kristus långt före någon präst utför ett dop.

På ett annat plan sker en humanisering när man som i paragraf 2563 påstår att hjärtat är det psykiska livets djupaste grund där människan fattar sina avgöranden, att det är sanningens plats där vi väljer mellan liv och död. Naturligtvis är Sanningen Gud och inte vårt fladdrande hjärta. Det pyskiska livet är det jordiska livet och inte det andliga livet. Här ser vi i katekesen en effekt av att anpassa sig till världen. Kyrkan vill bli lik goda humanistiska terapeuter. Men vår himmelska identitet är något som hör till Gud som så att säga omfamnar oss in i denna enhet som finns där från början. 

Bra kritik av en ung människa som söker. Sök vidare !

En värld utan buddhaskatten - Mappo

I japansk rena-landet-buddhsim dyker ett begrepp om den fallna världen - Mappo tomyoki - upp på 1200-talet, först hos Honen och sedan mycket starkare hos Shinran och Nichiren och andra prominenta lärare i Kamakura. Traditionellt brukar man hänföra begreppet om mappo-världen till Saicho (767-822) men någon stor genomslagskraft har det inte förrän fyrahundra år senare.

Mappo betyder en värld, vår värld närmare bestämt, där sanningen inte är tillgänglig på samma sätt som i en tidigare guldålder. Munkar kan inte längre följa buden, de många buddhistiska föreskrifterna och löftena. Det enda som kan frälsa oss är tillite till Amitabha och sägandet av Namnet. Detta ingår i ett slags försvar av den monastiska gemenskapen inför den kritik av munkarnas och nunnornas dåliga moral och hyckleri kring att ändå vara heliga som kejsaren Kanmu riktade mot klostren. Försvaret går ut på att eftersom sanningen inte längre är tillgänglig och vi lever i en förvirrad tidsålder, så kan vi inte förvänta oss att munkar och nunnor ska kunna hålla sina löften.

I det kristna Europa har vi kanske något liknande. Den heliga Birgitta kritiserade skarpt både påvar och biskopar och enskilda munkar för att hyckla sin fromhet och i själva verket leva med Venus, Mammon och Mars som gudar, inte en Kristus som ger oss sitt uppstånda liv i kärlek och renhet. Men till skillnad från buddhismen kunde kristendomen, med just sådana som Birgitta och Julian av Norwich och Richard Rolle och Henrik Suso och en rad andra, hävda att den verkliga sanningen hela tiden är närvarande och tillgänglig i Jesus Kristus.

Vi har ju syndafallet som en sorts tidig markering av en Mappo-tidsålder men genom korset och uppståndelsens ljus är all synd renad och borttagen av Guds lamm som borttager världens synder. Shinran brukar ju kallas Japans Martin Luther men han vidhöll att den verkliga buddhaskatten faktiskt var borta, vilket vore främmande för både katolska och protestantiska medeltiden.

Hegels återkomst?

Hegel är väl inte på väg tillbaka ännu, men tiden kommer tror jag. Hegel har allt samlat i en enda filosofi, som min filosofilärare på gymnasiet uttryckte det. Först det logiska stadiet universalitet - Gud i sig själv innan någon skapelse finns. Sedan kommer det logiska stadiet partikularitet - Gud skapar världen, evolutionen, historien. Nu förbereds det tredje stadiet. Sedan kommer singulariteten - människan ande förenar genom förstånd och filosofi och teologi det universella och det partikulära. Separationen och konflikten överkomms - negeras - och singulariteten, slutmålet, frälsningen blir ett faktum. Fredsfursten kan komma och det nya Jerusalem kan uppstå.

När man studerar det som skrivs och sägs om Hegel idag, märker man att endast smulor av hans filosofi uppmärksammas. Den franska neo-hegelianismen gör det till en politisk humanism, främmande för den ursprungliga hegelianska filosofin. Postmodernismen finner hegelska gester i metafysiska berättelser men missar att Hegel alltid tänkte i termer av begriplig materialitet som grund för den slutliga negeringen in i singulariteten, konceptet Själv. Det är som om varje filosofisk teknikalitet eller tematisk version av Hegel missar vad han själv var ute efter.

En gammal introduktion till Hegel - Stirlings The Secret of Hegel från 1890-talet - kan nog i sinom tid bli en uppfriskade väg tillbaka till den evigt friska Hegel och då får säkerligen teologin också ett uppsving. (https://archive.org/stream/secrethegelbein02stirgoog#page/n208/mode/2up) Kristendomen har chansen att lämna det psykologiska och humanistiska och åter närma sig Guds koncept för -- allt.