I japansk rena-landet-buddhsim dyker ett begrepp om den fallna världen - Mappo tomyoki - upp på 1200-talet, först hos Honen och sedan mycket starkare hos Shinran och Nichiren och andra prominenta lärare i Kamakura. Traditionellt brukar man hänföra begreppet om mappo-världen till Saicho (767-822) men någon stor genomslagskraft har det inte förrän fyrahundra år senare.
Mappo betyder en värld, vår värld närmare bestämt, där sanningen inte är tillgänglig på samma sätt som i en tidigare guldålder. Munkar kan inte längre följa buden, de många buddhistiska föreskrifterna och löftena. Det enda som kan frälsa oss är tillite till Amitabha och sägandet av Namnet. Detta ingår i ett slags försvar av den monastiska gemenskapen inför den kritik av munkarnas och nunnornas dåliga moral och hyckleri kring att ändå vara heliga som kejsaren Kanmu riktade mot klostren. Försvaret går ut på att eftersom sanningen inte längre är tillgänglig och vi lever i en förvirrad tidsålder, så kan vi inte förvänta oss att munkar och nunnor ska kunna hålla sina löften.
I det kristna Europa har vi kanske något liknande. Den heliga Birgitta kritiserade skarpt både påvar och biskopar och enskilda munkar för att hyckla sin fromhet och i själva verket leva med Venus, Mammon och Mars som gudar, inte en Kristus som ger oss sitt uppstånda liv i kärlek och renhet. Men till skillnad från buddhismen kunde kristendomen, med just sådana som Birgitta och Julian av Norwich och Richard Rolle och Henrik Suso och en rad andra, hävda att den verkliga sanningen hela tiden är närvarande och tillgänglig i Jesus Kristus.
Vi har ju syndafallet som en sorts tidig markering av en Mappo-tidsålder men genom korset och uppståndelsens ljus är all synd renad och borttagen av Guds lamm som borttager världens synder. Shinran brukar ju kallas Japans Martin Luther men han vidhöll att den verkliga buddhaskatten faktiskt var borta, vilket vore främmande för både katolska och protestantiska medeltiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar