I början av sjuttiotalet diskuterades ofta straffets innebörd på våra filosofiseminarier på Villagatan i Uppsala. En gång när Hedenius var med vill jag minnas, läste en student upp ett genmäle på uppfattningen att straff alltid är vedergällning. För mig som ung och obeläst var texten han läste helt främmande men jag tilltalades starkt av vissa delar i den. Den lät så här:
"Att utan det goda till ändamål blott och bart vedergälla någon med ont för ont är att utöva en sinnlig och förnuftsstridig hämd, vilket för människan och samhället aldrig kan vara tillåtligt, och för den Allgode själv inte en gång möjligt, såsom redan är nämnt. De förra kunna väl få tillfoga en människa vissa lidanden, när det är oundgängligen nödvändigt för hennes högre och högsta väl, t ex den opererande läkaren för att rädda den skadades timliga liv och hälsa, och det straffande samhället befordran av den brottsliges eviga liv och salighet. Samhället åsyftar nämligen med straffet närmast ingenting annat än att betaga den brottslige lusten, eller om detta inte är tillräckligt, förmågan att yttra sin sinnliga vilja i rättskränkande handlingar, med vilka han likaså mycket motverkar sitt eget förnuftiga ändamål, som han motverkar samhällets och dess medlemmars, emedan det ena icke är möjligt utan det andra. Men att det därmed endast befordrar hans sanna bästa, ja att det till och med icke gör annat, när det genom dödsstraffet rättvisligen skiljer honom vid livet, dvs när det blott befriar honom från sinnlighet, över vilken förnuftet hos honom har visat sig sakna all makt, och med vilken han därför endast kan skada sig själv och alla andra, det kan inte sättas i fråga eller förnekas av någon, som inte är alltför okunnig om varuti människans sanna och högsta goda består. Då nämligen samhällets övriga medlemmar inte vidare hindras genom den brottsliges förnuftsstridiga sinnlighet, så kan de inte nuvarande livet lättare utveckla sig till högre fullkomlighet, vilket medför den viktiga förmånen för honom själv att han åtefår dem såsom fullkomligare i nästa livsform, varigenom där hans egen högre fullkomlighet måste befrämjas. Han förhindras således inte av det straffande samhället att bättre uppnå sitt sanna och högsta ändamål, utan han tvärtom verkligen understöds och förhjälps därtill, på sätt det kan och bör ske grenom detta, när det är givet att han inte själv kan hjälpa sig. Härvid förutsätts visserligen att människans själ är odödlig och att vi alla måste gemensamt fortgå till vårt mål genom allt högre och högre livsformer. Men utan dessa förutsättningare vore ju också hela det mänskliga livet rent ändamålslöst och i själva verket en ren orimlighet."
För den som inte alls känner igen texten, handlar det om Boström, ur hans kritik av Helvetesläran. Jag läste denna uppsats några år senare och efter att ha läst Hedenius kritik av helvetesläran. Jag fann tveklöst Boströms mer givande på vissa punkter för min egen själsliga hälsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar