Kristus är liv !

Efter upprepade mess och mail från kristna elever jag haft under åren, som frågat om råd i den kristna tron skrev jag ner det följande essä och sände som svar. Kanske fler av mina elever kan läsa om jag lägger det här i bloggen. Må det bygga upp !!

*****

 

Hur skulle det vara om det Paulus säger med orden "Kristus i er, härlighetens hopp", var en daglig realitet i våra liv? Är det ens möjligt? Finns det något vi kan göra för att få det att hända? De allra flesta kristna jag frågat om detta skakar svävande på huvudet. De flesta, inklusive präster och teologer, har inte ens tänkt på frågan "Är det något vi kan eller bör göra för att få det att hända?"

Det finns inget vi kan göra, för det är redan ett färdigt faktum! Om vi ​​läser Johannesevangeliet, finner vi att Kristus verkligen har blivit ett med den troende. Tron på Jesus är inte som en tro på Julius Caesar eller Karl XII, där man anser sig veta eller tro att någon har levt och att vissa saker har hänt. En sådan tro förändrar ingenting. Men tron på Jesus Kristus är en förändring, han blir mig som tror, han förenar sig med mig som tror.

Det finns därför en viss livskvalitet som han förmedlar till oss genom att bli oss, ett visst liv som spontant flyter ut ur oss och som kan beröra andras liv på ett visst sätt. Detta liv som jag får av Jesus är helt annorlunda än vad som sker om du endast tror på ett påstående om Jesus, eller flera påståenden om honom, eller en religiös och kyrklig lära om honom. Jag hade hört talas om kristendomen i rätt många år utan att alls fatta något om detta nya liv. Och jag ser många kristna som endast tror på en lära och kämpar med den. Vad ska jag tro, hur ska jag tro, vad ska jag göra?

För trettiotre år var jag en som ansåg att jag själv är den som gör vad som bör göras i det kristna livet. Och jag gjorde det för Gud. Jag var i Guds tjänst i hans kyrka. Jag hoppades och nästan visste att det jag gjorde gladde Gud. Jag hoppades att det jag gjorde hedrade honom. Jag bad, var god mot andra, läste de heliga texterna, gick i kyrkan, mediterade, argumenterade för den kristna läran, visade upp det kristna livet för andra. Jag var engagerad. Gud borde vara nöjd. Fast säker var jag inte.

Så småningom började dock den helige Ande, som är vår enda lärare, tala i mitt inre om att Gud är egentligen den ende som handlar, och eftersom Gud är den verkliga upphovsmannen till allt, är  det faktiskt inte något en kristen kan eller bör göra för Gud förutom att vara tillgänglig. 

 

Vad är vår del i det kristna livet ? Tillgänglighet.  Endast det. Vi kan helt enkelt säga, "Ja, Herre, gör det Du," och se att han gör det.

Allt för enkelt? Allt för slappt? Allt för vilsamt? Ja jag erkänner att det är enkelt, avslappnat och vilsamt. Tack Gud för det ! Jag hade inte kunnat föreställa mig hur ljuvligt vilsamt och gott det är att låta Gud vara den som gör allt. Jesus Kristus gör allt för mig. Halleluja ! 

Hur känner vi igen detta liv? Inte genom yttre formerna. Inte genom ord och doktriner. Vi känner igen det från hjärtat. Det är inte vårt gamla jordiska hjärta. Vi har ett nytt hjärta, så vi ser i det nya hjärtat att Gud i Jesus Kristus är vår innersta väsen. Jesu Kristi Ande har förenat sig själv till vår ande och tillsammans är dessa två som en enhet i rörelse. De är två, men de lever och andas som en enhet. Det här kan ni ha som er utgångspunkt.

 

En kort men fundamental mening i första Johannes säger: "Gud är kärlek." Det står inte "Staffan har kärlek", och det står inte "Staffan är kärlek". Orden säger att Gud är kärlek. Det måste finnas något sätt att få detta att gå ihop: om jag inte kan älska, och Gud är kärlek, hur får jag Guds kärlek i mig? Det enda sättet att få till stånd att Gud blir älskad som jag vill men inte kan älska honom, är för Gud att vara den kärleken i mig och älska sig själv - Gud gör det verkligt kärleksfulla med hjälp av mig som ensam endast kan sakna kärlek och vara eländig. Om detta är sant, är de flesta troende fortfarande fångade i den smärtsamma cirkeln "Jag måste, jag måste, jag bör och jag ska." Precis som jag var.

 

Förr i tiden fanns det dagar då jag kände att jag borde göra vissa saker som god kristen, men jag ville inte. Och det fanns andra dagar då jag kände att jag faktiskt måste, men jag ville inte då heller. Hur kan man lösa detta problem? Hur kan jag sluta oroa mig för alla måsten, alla borden, alla skullen? Det hjälper inte att man ser andra som man känner inom kyrkan som är likadana och försöker trösta en. Problemet är kvar.

 

Jag var tvungen att lära sig matte enligt Paulus. Jag var tvungen att lära mig att ett plus ett är lika med ett. I 1 Kor 6:17 säger Paulus, "Han som är förenad med Herren är en ande i Honom." Paulus säger dock inte att "han" var Jesus Kristus. Han säger att "han" är förenad med Herren. Så det finns två personer, en "han" Paulus och Jesus Kristus, Guds Son. Endast i hjärtats tro innebär Jesu död någonting - när jag tror att han var Guds Smorde och att hans död var inte bara en fysisk död på korset utan en död med mig och därefter ett nedgående i helvetet med mig och därefter en uppståndelse med mig. 

Hans död var för mig, för dig, för världen. Hans död var för varje individ i världen som någon gång sträcker ut handen och säger "Jag tar emot Jesus Kristus." Och du, kära elev som läser detta får honom när du säger det.

 

När du tar emot har du Jesus som din Frälsare. Det vet du. Nu går vi vidare. Hur kommer du till tron att Kristus bor i dig? Fråga dig själv: Hur fick du någonsin tron att han dog för dig? Om han kan dö för dig, kan han då inte leva i dig och genom detta föra dig till sin värld, sin dimension, Guds rike?  

Det är det jag vill prata om som svar på era frågor - Kristus bor i varje kristen människa. Inte alla kristna vet detta; vad som är viktigt är att du vet det. Vi kan inte ansvara för andra människor, men vi kan öppna våra egna hjärtan. Han har kommit in där för att ge liv i överflöd. Den som går in i Kristus genom att låta honom komma in, ska bli frälst säger Jesus i Joh. 10:10. Det handlar om det viktiga i att du känner honom, såsom han känner Fadern och att därigenom är allting fullbordat. Du behöver ingenting mer göra. Jag har hört Joh. 10:1-10 användas som en sorts uppmaning till mission. Men läs själv och se vilket underbart sammanhang Jesus förklarar: han känner dig som den gode herden, du känner honom, såsom han känner Fadern. Ordet är "ginosko", att lära känna, uppfatta, veta, ha direkt känning av.

Notera Filipperbrevet 1:21: "Att leva är för mig Kristus." För mig är det att leva att Kristus lever genom mig. Det är vad Paulus menade, tror jag. Det är Kristus som lever ut sitt liv i Paulus när han reser omkring till alla möjliga platser i Turkiet och Grekland, när han talar till människor på marknader, eller till dem som han tillfälligt bodde hos, eller ibland i synagogan. Så länge de lyssnar på honom, är det Kristus de hör. Genom Paulus.

 

En omskrivning av Paulus i 2 Kor 5:20 skulle kunna låta: "Det är Kristus som utför Guds försoning av oss." Inte att vi försonar oss för eller med honom, men att Gud genom Kristus försonar oss genom att bli ett med oss. Om det är sant, vem går till mataffären och handlar i morgon? Vem ska till jobbet? Vem ska ut och fiska i helgen? Vem ska koppla av i solen på verandan? Kristus är det. Om det är vad du kommer att göra i morgon, är det vad han kommer att göra, eftersom han är  i en oerhörd gemenskap med dig. Det är detta som är kyrkan, inte något annat. Vad är han intresserad av? Vad du är intresserad av ! Vad gör han? Vad du ska göra ! Vad är han ute efter? Vad du är ute efter ! Vad är han bekymrad kring? Vad du är bekymrad kring ! Varför? Eftersom du och han är en.

 

Du kanske säger "Men jag är inte alltid särskilt andlig. Jag är väldigt världslig ibland, ja otroligt världslig ! Och jag syndar också !" 

Underbart ! Inte heller är han! I evangelierna är han sällan bekymrad om "religiösa" saker. Han är inte särskilt kyrklig. Han verkar mer intresserad av att vara med människor. Han var nere vid sjön; människor såg honom där nere. Han var hemma hos Maria, Marta och Lasarus;  han är ute och går bland byar och städer. Folk har hört talas om att han varit här eller där, gjort något, sagt något. Han var hemma hos Simon Petrus; folk pratar om vad han gjorde med någon där. Varje gång de hörde att han skulle vara i kyrkan/synagogan skulle de be honom att tala ! Vad är det han säger egentligen?

 

Jesus var inte kyrklig eller ens religiös. Han pekade på de tempelanställda och de religiösa lärarna och sa: "Ni hycklare. Kroppen är ren på utsidan, men inuti är orenlighet." Han ville inte betona religionen. Men han gjorde allt av kärlek till människor, även då kallade de intellektuella för hycklare. Han blir till och med ett med vår synd, han som inte vet vad synd är ! Han gjorde sig ett med helvetet då han ropade: "Eloi, Eloi, lema sabachtani?", den yttersta övergivenheten, varefter han blev ett med det ondaste för att frälsa det. Det är den kärlek han lever i dig och i mig, som dig och som mig. 

Och han har det levande ordet för alla sorters människor. Hörde inte kvinnan vid Sykars brunn livets ord? Hörde inte Nicodemus livets ord i det hemliga nattliga samtalet med Jesus? Visste inte tjuven på korset att det var gudomligt liv han fick höra och se sin sista timmar i jordelivet? Visst gjorde de, och otaliga andra genom historiens generationer, vars namn inte är kända för oss. De svarade på livets ord genom Kristus i dem. Han är Immanuel, Gud med dig och med mig och du kan ingenting göra åt det. Vi är livet, det är allt. Det är fullbordat. Bara bärare av livet i Kristus är vi. Vi är med liv ungefär som en kvinna är med barn !

 

Hur kan detta ske? Det är den vanligaste frågan bland troende när de får höra detta glada budskap. Hur kan jag som är så likgiltig, få bära detta Kristi liv? Det verkar så okritiskt, så lättsinnigt fritt från omdöme om min egen karaktär? Så amatörmässigt ensusiastiskt för mina egna syften? 

Eftersom livet i Jesus är spontant. Innan du blev kristen, steg du aldrig upp ur sängen och sa, "Jag ska försöka att misslyckas med allt i dag !" Finns det någon som går omkring och säger: "Var är den där boken om hur man säkert kan misslyckas med allt och bli olycklig? Jag ska försöka vara olycklig i dag"? Ungefär som de kritiker i Frankrike som var missnöjda med Mattieu Ricards bok om lycka: vi vill inte bli påminda om lycka, vi vill vara olyckliga och bara nån gång ibland bli lite lyckliga när mörkret skringras. Hur gör friska barn?  När de vaknar stiger de upp och försvinner för att leva sin dag. Det finns inte några svårigheter i att spontant sätta igång, eftersom vi är födda på det sättet. Det är så Jesus menar när han säger: jag har kommit för att ni ska få liv i överflöd.

 

Många av er tror att det är svårt att vara kristen, eller hur? Och flera av er söker er till andra livsstilar på grund av detta? Jag trodde det var svårt, därför att Bibeln för mig var en  bok som berättar hur man ska vara kristen. Det var helt enkelt fel. Bibeln är som ett brev från Gud till mig om hur han vill leva mitt liv och tänker göra det genom Jesus Kristus. Vissa dagar är ett speciellt avsnitt av detta långa brev mer talande än andra. Andra dagar är det ett annat avsnitt. Brevet räcker hela mitt liv på jorden att dagligen njuta av. Observera: njuta av. Det är en som älskar mig som skriver brevet. Det är redan så, jag kan inte ändra den saken. Ett kärleksbrev njuter man av, eller hur? Visst, om jag skulle fortleva mitt liv på en öde ö och fick ha tre avsnitt av Bibeln med mig, skulle jag ta Johannes evangelium, Hebreerbrevet och Johannes uppenbarelse. Men nu får jag ha hela brevet i min hand varje dag, jag får ha det i min telefon och min iPad med hebreisk text och grekisk text och lexikon och konkordans. Hur otroligt är det inte? I Jerusalem mötte jag 2006 en amerikansk evangelist, Stephen Ray, och på en restaurant kunde vi dela denna digitala glädje fullt ut. Han hade betydligt fler saker än jag och delade glatt med sig.

Men innan jag såg kärleksbrevet såg jag en bok om uppgifter för mig. Jag läste inte att Jesus älskade mig, jag läste ett bud: "Du skall älska din nästa som dig själv !", vilket var uteslutet från start. Jag trodde ändå att "Det är vad jag ska göra för Bibeln säger det !" Det är det som är "vägen, sanningen och livet". Absurt.

Jag skulle gå budvägen i alla fall. Att vara kristen var svårt. Jag läste snart om något annat bud "Du skall inte göra så och så." Jag läste syndakatalogerna i Pauli brev. Så skulle jag inte göra, allt det där skulle jag inte göra. Folk kommer inte att se mig göra det för jag är kristen. Jag älskar Gud. Jag tjänar Gud. Jag kommer inte att göra det allt det där. Ge mig några år av bön och mässor och bibelstudier och snart ska jag vara riktigt kristen. Så är det. Katastrof att läsa ett kärleksbrev på detta sätt.

 

Kristna reagerar på olika sätt i frustrationen att inte kunna vara kristen på det sättet. En del gömmer sanningen och spelar andliga, en del ger upp kristendomen helt och hållet eftersom de har uppnått den sanna slutsatsen, "jag kan inte göra det." Andra håller sig tillsammans med andra frustrerade och försöker "hålla ut". Men de som uppriktigt älskar Gud och vill tjäna honom brukar hamna i väldiga depressioner. Och det är smart. Precis det bör hända. Det är som ett litet preliminärt nedstigande i helvetet. Alla vi måste komma till insikt om att vi helt enkelt inte kan göra det på egen hand. Och att det inte handlar om det.

 

När Gud och Mose talade tillsammans och Gud gav Moses lagen, sade han, "Ge denna lag till dem där nere. Detta är vad jag vill, och om de kommer att hålla denna lag, jag kommer att vara deras Gud och de skall vara mitt folk ".  Mose gick ner,  läste lagen för dem. Givetvis borde de ha sagt på en gång och högljutt: "Är du dum? Vi kan inte göra detta ! Vad tror du om oss. Det där är vad Gud kan göra, det är hans egenskaper som buden beskriver." Men de sa, "Oj, jaja vi ska göra det. Vi ska göra det. Vi måste göra det !" Gjorde de det? Under tusen år? Gamla testamentet är en historia om att de inte kunde göra det. Alltså en historia om sanningen.

 

Vi är inte annorlunda än dessa hebreer på väg till Kanaan. När vi blev frälsta eller kom till tro, tog vi Bibeln och sa, "Vi gör det! Vi ska göra det ! Vi måste göra det !" Och vi har inte gjort det heller. Eller hur?

 

För trettiotre år sedan upptäckte jag att jag var bara trodde på en Gud som var "där uppe." På avstånd. Där borta var min Gud. Han var "där uppe." Hur  tjänar man en sådan Gud? Genom att hålla kyrkolagen, hålla sig till kyrkotukten och erbjuda sina personliga uppoffringar och regelbundet be för sina synder att bli förlåtna. Man sköter sina böner. Man sköter sina mässor. Man sköter sig. Hur gjorde jag? Precis detta. Försökte tjäna Gud genom att hålla "katekesens lag", församlingslivets lag,  erbjuda mina uppoffringar i församlingsarbetet och be om förlåtelse varje kväll för dagens exempel på misslyckanden. Var det någon skillnad mot folket som hade Mose lag? Nej, jag var bara en av dem i vår tid. Jag hade inte tagit emot någon god herde som ger sitt liv för mig och till mig.

 

Det kristna livet kommer i ditt hjärta lika spontant som barnet som vaknar på morgonen och vill upp för att göra dagen lycklig. Innan dess har du bara religion och kyrklighet. Du vet ännu inte att Kristus fungerar som du. Men många av Israels profeter visste det. De visste att Gud ville inte ha blod av tjurar och getter, men ett förkrossat hjärta som tar emot Gud. Han sa genom profeter som Jeremia och Jesaja att han skulle ge dem ett nytt hjärta, att lagen skulle skrivas inte på tavlor av sten - eller i katekeser - utan på de köttsliga tavlorna i hjärtat; och att ingen skulle behöva en lärare eller präst, eftersom alla skulle undervisas av Herren direkt. Vilket bara sker när Kristus får leva som dig. Alla skulle känna Herren på det sättet.

 

Kan du ha tillit till Kristus ? Kan du lita på hans gemenskap med dig och mig ? Kan du förtrösta på att han vill leva det liv vi lever? Jag kan nu säga ja. Men jag kunde inte alltid säga ja, eftersom jag såg en stor risk i ett sådant ja-sägande. Och många präster och biskopar och församlingsduktiga kommer att upprepa den risken för dig också. Att du gapar efter för mycket. Att du slarvar iväg utan ansvar och mognad. Jag kunde inte säga ja förrän jag kastat ut mig själv ur templet, liksom Jesus kastade ut månglarna. Jag ropade med Jesus: Min Gud, varför har du övergivit mig ? Och strax, mitt i utkastadheten, höll han mig i sina armar.

 Men är vi Guds-älskare om vi överger Gud-därute och Gud-däruppe och Gud-där-i-kyrkan ? Jo. Eftersom Gud har gett oss ett nytt hjärta - den verkliga kyrkan i Kristi person, där mässan firas hela dagen. Vi är inte samma gamla personer. Vi är nya personer. I samma ögonblick som du och jag tar Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare och sanna kyrka, är vi en ny person som kom in. Den har aldrig funnits i oss tidigare, eftersom Gud sätter en ny person i hjärtat på oss. Gud sätter Kristi Ande i oss. Detta är det verkliga dopet. En helt ny varelse har fötts. Är det inte underbart? Det är evangeliet. Det är de goda nyheterna. Det är Guds egen kyrka. 

Inte bara är vi ständigt för alltid räddade från synd, begången och framtida, men  Gud tar över våra liv så som de är just idag. En helt ny person har kommit till stånd som går till ditt jobb, tar hand om din familj, sover och äter och pratar som du. Gud lever ut sitt liv genom oss för att han själv ska erfarar sann gudskärlek, sann god vilja. Paulus skrev: "Ty det är Gud som verkar i er båda, som får er att vilja och att göra hans goda vilja."

 

Nu när ditt kristna liv är lätt kan du intyga, utifrån din erfarenhet att Kristus är en kärleksfull nära Gud som vill leva och agera i mitt liv. Och du kan byta alla böner mot ett enkelt: Tack Herren Jesus Kristus. Det blir den nya och eviga Jesus-bönen. Den kan vi använda när vi faller ner i synd emellanåt, för vi önskar inte att göra vad som är fel, vi önskar inte att vi misslyckas. Jesus dömer oss inte och vi dömer oss inte utan skyndar oss att tacka för det nya liv han ger oss.

 

När vi hade Gud på avstånd gjorde vi fromma saker som såg ut som äkta tjänande av Gud. Vi mådde bra på något sätt. Men det var självets rättfärdighet - eftersom vårt förbund var fel. Nu när vi är frälsta och det är fullbordat ska vi ofta göra saker som inte ser särskilt fromma ut men blir helt oskyldiga - eftersom Gud bor i oss. Felsteg blir bara felsteg, ungefär som om vi snubblar. Vi rätar upp oss och går vidare.

 

Många elever fråga: Hur ska vi veta säkert när vi gör något fel? Men jag vill svara er med en fråga: "Behöver du nödvändigtvis någon för att tala om det? Nej, för Anden sköter det åt oss och övertygar oss om felaktigt liv som inte ger glädjen. Anden kommer aldrig misslyckas med att styra oss på Guds eget sätt. När någon berättar om något han inte gillar eller något som han känner är inte är särskilt kristet, måste jag säga, "Ja, jag hör vad du säger, men jag får nog vänta på Anden för att förstå det där inuti mig själv. Jag tänker inte bestämma vad som är gott och vad som inte är gott baserat på hur det ser ut, eller hur det låter, eller hur det känns.

Vi måste i vilket fall alltid avgöra om något är gott utifrån den inre Anden. Som filosofen Maine de Biran tänkte: Vi är den andre och den andres lidande är vårt. Medlidande är det första Anden vill oss. Om vi inte är den andre, kan vi aldrig avgöra det goda. Och vi är inte snara att döma när vi är den andre mitt i dennes smärta eller olycka. När Anden ger oss medlidande och medkänsla  tar vi emot förlåtelse från Gud åt oss alla, inte bara för mig. 

Låt oss nu gå vidare i livet med vilka vi verkligen är i Kristus Jesus! Ett nytt hjärta. En ny person. Ett nytt liv. Ett nytt ändamål. En ny enhet. Ett nytt intresse. Gud är bättre på att hålla oss lyckliga än vi själva. Gud är bättre på att producera vad som kommer att behaga honom än vi. Det vi själva gör är från köttet, och köttet tjänar ingenting andligt. Anden har alltid liv. Ja just det, liv ! Kristus är liv !