Metafysik - vad är det?

Alla nybörjare i filosofi ville veta vad metafysik var för något när det var kursstart i Filosofi. Pojkarna från naturvetenskapliga programmet ville veta det för att kunna förkasta det och flickorna från samhälle ville veta det för att finna en bra grund att leva lite djupare på.

Jag började ofta med två olika förklaringar av ordet 'meta-fysik', den ena att man i Grekland ställde böcker av Aristoteles på ett visst sätt i bokhyllan och placerade fysiken först och andra efter, meta, fysikböckerna.

Den andra förklaringen att meta betyder omedelbar kunskap i kontrast till reflekterad eller ihågkommen kunskap, abstrakt kunskap. Metafysik är direkt, annan kunskap är konstruerad. Den är en "prefaktisk" kunskap som gäller vad vi vet direkt och omedelbart, till skillnad från vad vi vet genom reflektion, slutledning, och abstraktion. 

Till naturvetarna som tenderade åt nördhållet brukade jag säga: gillar du spelet memory? Och de flesta gjorde det. Ok, sa jag, där har du empirisk kunskap. Minne, jämförelse, val, hypotes. Livet är något helt annat än att spela memory, eller hur?

Metafysiken handlar dock inte om en sorts ännu icke tolkad värld av sinnesdata. Den är långt mer grundläggande än så. För själva begreppet "sinnesdata" som någon sorts  grund för erfarenheten är redan en rätt modern europeisk åsikt, en tolkning av erfarenheten baserad på minnet och det reflekterande tänkandet. 

Metafysiken är kunskapen om det som vi upplever innan vi bestämmer oss för vad det är, innan vi (tillsammans) förvissar oss om våra erfarenheter genom reflektion, genom att minnas, genom namngivning och genom klassificering. Människan är ett klassificerande djur. Överlevnaden behövde det.

Strängt taget har metafysiken inget språk. Dess innehåll är inte alldeles kommunikativt, det handlar om det outsägliga. Men samtidigt måste vi ofta medge att det inte finns något behov av att kommunicera metafysiska kunskaper. De utgör ju redan bakgrunden för vad varje människa vet. De behövs för vi ska veta något annat. 

Det vi vet metafysiskt är ursprunget, grunden för all annan kunskap. Men det är i vår förvirrade kultur samtidigt en försummad kunskap, eftersom sinnestillstånden hos de flesta är distraherade av saker som "kommer efter" det direkta livet. Vi kommer liksom för sent hela tiden på grund av dessa distraktioner. Vikan till och med säga att många är sjuka av dessa distraktioner. Filosofi och religion och poesi är medicinen -- se där en plugg för mina ämnen !!

Många distraheras av överväganden om det förflutna och tankar på framtiden, vilket tar oss bort från den omedelbara verkligheten. Därför kommuniceras metafysisk kunskap bäst och effektivast, inte genom direkt beskrivning, utan av en borttagning av distraktioner och hinder.  Ni vet, brukade jag skoja med eleverna "qui tollis peccata mundi" ! (Nej det visste inte och så fick vi en stund förklaring av latinet och den kristna teologin om "borttagande").

Det alltför trångt minnesbaserade och vetenskapliga sinnestillståndet behöver ta en paus, med andra ord. När dessa distraktioner är ur vägen, är det möjligt för oss att närvara i den enda verklighet som vi känner, på riktigt, genast, nu.

Nästan varje större kultur på jorden har hållit denna typ av kunskap i högsta aktning, även när det bara var något som elitens minoritet kunde syssla med. Sådan kunskap är nämligen väsentlig som ett korrigerande, en sorts ballast i fartyget för att hålla det i balans.

Människan är en art vars huvudinstrumentet i anpassningen till världen är just minnet och det jämförande, reflekterande tänkandet. Vi har nått enorma framgångar genom kraften i abstraktion. Men samma kraft har blivit djävulsk och och satt oss i slaveri. Istället för att vi behärskar denna kraft är det den som behärskar oss genom tankekonventioner tanke, genom ångest och förvirring. 

Det är nämligen oro, lidande och ångest som följer av att behandla vissa abstraktioner,   t ex "vi" och "dom" och "jag" och "du", som realiteter. Det mytiska och metafysiska tänkadet försätter därför vårt medvetande i kontakt med livet självt och bevarar oss från de emotionella frustrationer som uppstår dagligen i jakten på sådana rent abstrakta hägringar som "fritid","nöje", "njutning", "framtiden", eller "ett bra liv". 

En formell metafysisk doktrin som kristendomen eller vedanta eller innehållet i sufiernas sånger och poesi, använder därför ett negativt språk för att förmedla insikten att verkligheten, livet självt, inte kan utgöra något "faktum" eller mätbar "sak" eller matematisk formel. 

Filosofiskt sett är uppdelningen av erfarenheten i saker och ting, en konvention i språket och tanken. Sylten i skåpet är inte sylt därför att vi satt en etikett på burken. Vi kan inte ens peka på skillnaden mellan sylt och marmelad. Vi kan smaka på det som kallas "sylt" eller "marmelad, men på skillnaden -- för den finns inte, eftersom den är en abstraktion. 

Metafysiken menar att världen är differentierad, mångfaldigad, dock utan att hävda att den är numeriskt en enda. Eller att den är uniform. I samma anda, menar metafysiken att verkligheten är evig, det vill säga icke-temporal. Tiden är ett begrepp, en teori, abstraherad från minnet. Alltså är verkligheten på riktigt icke-tidslig. Den hävdar också att denna verklighet är oändlig, vilket inte innebär att den är "gränslöst stor", som psalmerna ofta låter oss sjunga, utan i verkligheten odefinierbar. 

Den fortsätter med att säga att från denna verklighet, eller ur denna verklighet, skapas allting differentieras allting. Ur logos eller Ordet kommer allt, för att använda ett kristet uttryckssätt.

Och där brukade jag avsluta med att läsa Johannesprologen i 1703 översättning som exempel på våra förfäders metafysik sedan flera tusen år:

"I Begynnelsen var Ordet, och Ordet var när Gudi; och Gud var Ordet.2 Det samma var i begynnelsen när Gudi. 3 Genom det äro all ting gjord; och thy förutan är intet gjordt, det gjordt är. 4 I thy var lifvet; och lifvet var menniskornas ljus; 5 Och ljuset lyser i mörkret; och mörkret hafver det icke begripit. 6 En man var sänd af Gudi, som het Johannes; 7 Han kom till vittnesbörd, på det han skulle vittna om Ljuset, att alle skulle tro genom honom. 8 Icke var han Ljuset; men (han var sänd) till att vittna om Ljuset. 9 Det var det sanna Ljuset, hvilket upplyser alla menniskor, som komma i verlden. 10 I verldene var det, och igenom det är verlden gjord; och verlden kände det icke. 11 Han kom till sitt eget, och hans egne anammade honom icke. 12 Men allom dem,som honom anammade, gaf han magt att blifva Guds barn, dem som tro på hans Namn; 13 Hvilke icke af blod, icke heller af köttslig vilja, icke heller af någors mans vilja, utan af Gudi födde äro. 14 Och Ordet vardt kött, och bodde ibland oss; och vi sågom hans härlighet, såsom enda Sonsens härlighet af Fadrenom, full med nåd och sanning. "

Tre bud för 60-talet (såvitt jag minns)

När  någon var kristen på 60-talet, bland de jag kände, startade man med jaget. I motsats till de tråkiga kyrkobesökarna som accepterar samhället och det "allmänna bästa" och godtog institutioner av olika slag, världsliga och kyrkliga, som en primär realitet, hävdade den kristne att det individuella jaget är den enda realiteteten.

Det var lite chockerande, men egentligen en gammal sanning. Den innebär en sorts "Myself in Christ I sing" Det var som ett första budord: Du ska inte göra dig själv skada !  Det vi såg i kyrkorna och i vår kyrkliga hierarki var ett självskadebeteende. Det som påven Franciskus I säger idag som ett varningens ord till biskoparna, var självklart för den troende på 60-talet.

60-talsmentaliteten gjorde det till en synd att tillåta sig blir instrumentell för något: för armén, för USA's imperialism i Indokina, för en stel överbyråkratiserad katolsk kyrka (med Vaticanum II som ett ljus i mörkret), för den multikapitalistiska konsumtionsapparaten. Det är en synd för en Jesustroende att tillåta sig bli en projektil byggd för att träffa något utifrån bestämt mål, vara en del av en organisation eller ett system. Och vi mötte många som ville "ut ur systemet", både präster och bakntjänstemän, politiker, militärer och tjänstemän. I Uppsala fanns flera amerikanska desertörer som fikade på Ubbo, trevliga människor.

Det var en synd att bli främmande för sig själv. Jesus var vår sanna identitet men kyrkan avlägsnade oss från den identiteten genom att vara systemlojal. Det var en synd att tillåta sig en splittrad bild av verkligheten, att bli schizofren varelse som väntar sig något meningsfyllt först av framtiden -- utbildning, yrke, himlen, status, erkännande. Man ska leva fullständigt i varje ögoblick, inte med reklamens hektiska numedvetande utan med den andliga helhet som Jesus är. 

Första budet var för den kristne att vara sann mot sig själv. Att utgå från sig själv innebar inte att vara självisk. Det innebar snarare, kände vi, att utgå från premisser grundade på mänsklig liv och det övriga i naturen, Guds skapelse, istället för från premisser som är kyrkans och samhällets artificiella produkter. Din är makten Herre, i mitt liv, inte kyrkans makt eller prästens eller statens makt. Jag minns affischen där det stod: Wanted och så en bild av Jesus. (Det var mer bra text där.)

Det rörde sig alltså inte om egoism utan om en radikal subjektivitet som var ute för att finna äkta värden i en värld vars officiella värden är falska och snedvridna. Den kristna tron på 60-talet är inte en en egocentrism, som den kallades i officiella organ för kyrkan och den etablerade kulturen (typ Credo , Ord och Bild, BLM m fl) utan en en ärlighet som uppträder i form av individuella egenskaper, inte i form av insititutioner och ämbeten inom kyrkan.

De kristna på 60-talet såsom jag mötte dem, förutsatte ett absolut värde hos varje mänsklig varelse -- varje jag. De trodde inte på doktrinen om livet som tävling eller fiendskap. Tävling accepterades i sportgrenar som bordtennis eller simning elle fotboll för nöjes skull (se filmen Tillsammans !), men utan lystnaden att vinna, den lystnad som ligger bakom varje dopingskandal och de mångåriga dopningar som aldrig kommer fram i rampljuset. Vi läste och citerade Ivar Lo-Johanssons "Jag tvivlar på idrotten". Han fick väl rätt?

De 60-talskristna tävlar helt enkelt inte, vare sig i kyrkan eller i sportgrenar eller i livet. De gör inte värderingr av andra, de ser inte andra som någonting att kämpa mot. Människorna är bröder och systrar och världen räcker till för alla. Alla hör till kyrkan, inte bara de som "tas upp" i kyrkan efter katekesundervisning. Det finns ingen gräns för "innanför" kyrkan och "utanför". Alla är kyrka. Jag skrev många år senare, 1985, en artikel "Att vara kyrka" för KK (Katolsk kyrkotidning) och förvånande nog togs artikeln in. Det skulle knappast ske idag ! Vi är långt ifrån de 60-talskristna.

Denna typ av kristen tro vill inte mäta folk efter standardmått. Dr. Phil säger idag till de unga: I want you to get an education and make a decent career. Det är självklart idag. För den 60-talskristen var detta att svära inför systemet. Jesus bad oss inte svära vid något, vare sig armén eller staten eller systemet. Den tron avvisade hela begreppskomplextet skicklighet och metitjämförelse och anpassning till världen. Man vägrade klassificera and analysera folk.

En parallell idag är när vi klassificerar någon som "homosexuell" medan påven Franciskus vill tänka på personen istället och får mycken kritik för sin "svävande" inställning. På 60-talet var det "min knäppe kompis här" som inte gillar tjejer" eller något liknande. Allas egenheter och knäppheter var "coola" därför att de var ärliga i sin egenhet. Synden var att döma någon. Varje broder och syster har sina egeneheter, låt dem bli älskade i vilket fall. Idag har vi en "catholic uprising" emot Rom och Franciskus därför att synoden hösten 2014 inte tog tydlig ställning i en teknisk fråga om huruvida homosesuella ska få plats i vår kyrkan och annat liknande.

Därför hade således de 60-talskristna inte så bråttom att ta reda på sina medmänniskors eller medkristnas bakgrund, sexuella läggning, skolor, meriter, teologisk hemvist, sitt CV här i världen. Allt sådant är sekundärt och man ville hellre lära känna vedebörande "outsmyckad" med dessa yttre placerande beskrivningar. Jag minns hur Karol Wojtyla, innan han blev kardinal, gärna vistades inkognito i Tatrabergen som fiskare och skogsmänniska. Han kunde basta med folk som inte hade en aning om vem han var. Frihet i 60-talsstil. Hans "Kärlek och ansvar" var påverkad av 60-talet märkte vi senare, då den kom 1978. Han mötte säkerligen många 60-talskristna som lärare i Lublin.

Eftersom det för den 60-talskristne inte finns några erkända normer blir ingen avvisad från kyrkan. Alla människor har rätt att vara stolta över sig själva, ingen ska behöva uppträda stelt, "uptight" eller känna sig underlägsen eller låta sig behandlas som vore man underlägsen. Jämför med dagens sinnesjuka pyssel med protokoll inför sakramentet.

Det är på dessa premisser som 60-talets kristna tro var en föreställning om gemenskap i Gud och om personliga relationer. Istället för att se världen som en djungel där var och en skaffar sig sin utbildning och sin karriär och sin första internetbaserade miljon som idag, såg man den som ett fält av blommor där alla har sin egen skönhet. Istället för att se kyrkan som en stor meritokrati med antikverade officiella organ (typ Zenit, Signum och KM med undantag för en liten bris under Berit Bylund senare på 90-talet) där strikt avgränsade relationer finns i den kyrkliga hierarkin och vad som är anständigt i lutirgin (EWTN fullkomligt älskar att experter på Code of Canon Law kommer till studion och "reder ut" livet som katolik...) För de 60-talskristna hör alla människor till samma familj, samma verkligt katolska kyrka, samma sangha som buddhisterna säger, antingen de har träffats under anständiga former eller inte. Så ekelt är det.

Ungdomar inom denna kristna tro var inte så tuffa. "Velourpappor" blev senare ett skällsord för dem. När de liftade runt i landet log de mot annalkande bilar, de ler mot varandra på gatan, de har upptäckt sitt behov av bröder och systrar. Man tar inte i hand. Man kramas med hela kroppen. (En del av det sitter kvar idag !) De tycks se sin kristna tro som ett sätt att utöva kärlek direkt mot alla. En sorts kärlekens jihad. Ingenting för First Things spalter ! Dessa kristna ville inte vara ett huvud högre än någon annan i världen. Ingen dömer någon annan. Det är det andra budordet.

De 60-talskristna ville inte använda någon som ett medel. Vid en bikt tog det emot att låta någon annan ge det Jesus ger direkt. Bikten är ok, det goda samtalet. Auktoriteten är inte ok. Lika fel är det att ändra sig själv för någon annans skull. Genom att visa sitt rätta jag ger man mest åt andra. Man ger dem någonting som är ärligt och äkta. Särskilt gäller detta tron. Efter mässan sitter man inte och pratar strunt över kaffet. Man ger av sig själv istället. Man ger någonting andra kan svara på och påverkas av. Ett konstverk uppskattas inte för att det ändrar sig alltefter den som ser på det, det behåller sin egen integritet och kan på så vis vara något unikt och underbart för alla som ser det. Att vara sig själv som Guds konstverk är enligt denna syn det bästa och egentligen enda sättet att missionera vår kristna tro i en värld full av manipulation och annonser på youtube.

Denna 60-talskristendom avvisar det mesta av vad som sker mellan människor i vår värld: politisk fanatism med religiös mantel, övervåld och tvång, att tvinga någon att göra någonting mot sin vilja, att utnyttja andra för sina egna syften. Även de flesta former av ironi och sarkasm och defensiv reservation är sådant som denna tro avvisar. Varför smutsa ner hjärnan med dessa ändlösa serier på teve som bygger på eländets ironi och sarkasm? Även relationer mellan maktutövande kyrklig auktoritet och underdånighet från lekmän måste avvisas. En ärlig troskultur vill varken ge eller lyda order. Tvångsmässiga relationer mellan människor är helt oacceptabla, särskilt i andliga sammanhang.

Man avvisade också alla relationer som helt grundas på kyrkliga eller politiska roller och som hålls inom strikt opersonliga funktionärslinjer. En läsare av KM ringde upp mig efter en artikel jag skrev om prästerna som ofta är mycket omogna funktionärer i kyrkan, ibland psykologiskt neurotiska personer som, enligt dåvarande ärkebiskopen Bergoglio i Buenos Aires, söker sig till kyrkan och prästämbetet för att få ett yttre skydd för sin inre osäkerhet. Hon var över sig av tacksamhet för att någon sa sanningen om de flesta präster hon mött i sitt liv. För de kristna på 60-talet var det självklart att påpeka sådana saker med ogillande. Men med icke-aggressiv och leende attityd, som Ghandi.

Det kunde bli en radikal subjektivism. Det fanns inga situationer där man har rätt att handla opersonligt. Det tredje budet var således: använd aldrig någon andra som medel. Förhållandet chef-anställd, passagerare-konduktör, student-vaktmästare, nunna-lekman, munk-lekman, påve-lekman, får aldrig vara opersonligt. Som när påven Johannes Paulus II hade skakat hand med mina två söner i Uppsala vid Sverigebesöket 1989, och jag sa till dem strax efteråt: han är filosofilärare från Polen, en vanlig människa.

Lojalitet värdesattes, men inte konstlad plikt. Därför såg de som var kristna på 60-talet med misstänksamhet på "plikter" och kontraktsenliga relationer människor emellan. De trodde att ärlighet alstrar mer äkta relationer än de kontrakterade och sterila som ofta finns i kyrkan, både idag och i historien. De flesta människor tycker dock det är en skrämmande tanke att ingen ed och ingen lag, inga löften och ingen tacksamhetsskuld ska hålla samman folk. Ändå är det ett enkelt ord från Jesus, att inte svära vid någon auktoritet. 

Det enda löfte vi skulle hålla på som 60-talskristna var det som Jesus gav till rövaren på korset: Vi ska vara tillsammans i paradiset.

Vi firar Epifania !

Ikväll och i morgon firar vi den gamla Epifania-festen. Tre vise män kommer från Österlandet. Är de kungar? Eller magiker - på andra språk kallas Magi. Är de trollkarlar? Är de potentater? Magi? Plural av latinska magus; grekiska magoi.

Somliga ser det hela som mytisk fiktion; somliga insisterar på ett faktiskt historiskt narrative och pekar på alla manuskript och många versioner som finns, och  citat från många gäder. Andra klassar berättelsen om de tre vise som "barndomslegender" som behövdes i den tidiga romerska kyrkan. 

Låt oss nöja oss i vår historiska girighet med att de står för en universell insikt i betydelsen av Jesu födelse. De tre anländer inte tomhänta i Betlehem. De anser att barnet är kungen av universum, som nu visar sig i världen (epifani).

Det betyder åtminstone, tror jag att Namnet på denna kung bör sjungas och vördas i våra hjärtan. Det spelar mindre roll vad som hände en gång och huruvida vi kan identifiera någon historisk verklighet bakom berättelsen. Att det finns en kung som är en räddare -- det är det centrala för vår respons.

Vilken respons? Att vi litar på räddningen och sjunger Räddarens Namn, dag och natt, minut för minut. Det handlar om gåvor, och gåvor som presenteras med stor ära: guldet, vilket indikerar kungligheten hos Jesus räddaren, rökelsen, hans prästadöme, myrra, som används vid begravningen av Honom då Han utförde gåvan försoning för allas synder i alla tider genom döden.

De tre såg en stjärna i öster -- det kan vi se som Löftets stjärna inom oss. Vi sjunger Hans namn i tacksamhet för Löftets stjärna. Denna stjärna rör sig framför oss, liksom för de tre Magi. Vart leder stjärnan oss? Till det lilla barnet. Löftets givare. Istället för en vis gammal man som förkunnat en räddande lära för oss, kommer vi till ett barn. Stort !

Sjungandet av Namnet sker i mycket stor glädje ! Det är epifania-festens innebörd. De tre vise fylldes av stor glädje när de kom till barnet.  Augustinus skriver om detta:

"För några dagar firade vi födelsen av Herren och vi firar i dessa dagar med inte mindre högtidlighet hans manifestation, som började bli känd av hedningarna ... Han föddes  som en hörnsten för freden mellan omskärda och från oomskärda, vilket beror på att de var eniga i honom som vår fred och som har gjort de båda till en. Allt detta förebådades av de judiska herdarna, till de visa hedningarna.... De judiska herdarna ledde till Honom genom tillkännagivandet av en ängel, de tre vise männen visades genom uppkomsten av en stjärna" (Predikan 201,1; PL 38 1031).

Denna trettondag handlar därför om firandet av universalitet: Immanuel, "Gud med oss", kommer till jorden varje minut för att kalla alla till förtroende och glädje, inte till sekteristisk religion. Sanningen är välgörande och med oss alla för frid och tacksamhet i sjungandet och mediterandet på Namnet. Det som Jesus lärde ut med bönen Fader vår.

Kanske de tre Magi tillhörde den prästerliga kasten i persisk zoroastrisk religion. De trodde ju på himmelska tecken. I psalm 19 sägs det att "Himlarna vittnar om Guds härlighet". Vi kan dechiffrera detta som tecken på stor glädje inför löftet om räddning i Χριστός ο Βασιλιάς, Kristus Konungen.

År 614 blev Palestina ockuperat av perserna under ledning av kung Khosrow II. Ockupanterna  förstörde nästan alla kristna kyrkor men sparade basilikan Födelsekyrkan i Betlehem, kanske för att på fasaden fanns en mosaik föreställande Magi klädda i traditionella persiska kläder.

Den 6 januari ska vi väl inte direkt imitera dessa Magi. Men att sjunga Immanuels eviga Namn kan vi göra. Det blir vårt guld, vår rökelse, vår myrra. Inför Stjärnan som vi följer.