Alla nybörjare i filosofi ville veta vad metafysik var för något när det var kursstart i Filosofi. Pojkarna från naturvetenskapliga programmet ville veta det för att kunna förkasta det och flickorna från samhälle ville veta det för att finna en bra grund att leva lite djupare på.
Jag började ofta med två olika förklaringar av ordet 'meta-fysik', den ena att man i Grekland ställde böcker av Aristoteles på ett visst sätt i bokhyllan och placerade fysiken först och andra efter, meta, fysikböckerna.
Den andra förklaringen att meta betyder omedelbar kunskap i kontrast till reflekterad eller ihågkommen kunskap, abstrakt kunskap. Metafysik är direkt, annan kunskap är konstruerad. Den är en "prefaktisk" kunskap som gäller vad vi vet direkt och omedelbart, till skillnad från vad vi vet genom reflektion, slutledning, och abstraktion.
Till naturvetarna som tenderade åt nördhållet brukade jag säga: gillar du spelet memory? Och de flesta gjorde det. Ok, sa jag, där har du empirisk kunskap. Minne, jämförelse, val, hypotes. Livet är något helt annat än att spela memory, eller hur?
Metafysiken handlar dock inte om en sorts ännu icke tolkad värld av sinnesdata. Den är långt mer grundläggande än så. För själva begreppet "sinnesdata" som någon sorts grund för erfarenheten är redan en rätt modern europeisk åsikt, en tolkning av erfarenheten baserad på minnet och det reflekterande tänkandet.
Metafysiken är kunskapen om det som vi upplever innan vi bestämmer oss för vad det är, innan vi (tillsammans) förvissar oss om våra erfarenheter genom reflektion, genom att minnas, genom namngivning och genom klassificering. Människan är ett klassificerande djur. Överlevnaden behövde det.
Strängt taget har metafysiken inget språk. Dess innehåll är inte alldeles kommunikativt, det handlar om det outsägliga. Men samtidigt måste vi ofta medge att det inte finns något behov av att kommunicera metafysiska kunskaper. De utgör ju redan bakgrunden för vad varje människa vet. De behövs för vi ska veta något annat.
Det vi vet metafysiskt är ursprunget, grunden för all annan kunskap. Men det är i vår förvirrade kultur samtidigt en försummad kunskap, eftersom sinnestillstånden hos de flesta är distraherade av saker som "kommer efter" det direkta livet. Vi kommer liksom för sent hela tiden på grund av dessa distraktioner. Vikan till och med säga att många är sjuka av dessa distraktioner. Filosofi och religion och poesi är medicinen -- se där en plugg för mina ämnen !!
Många distraheras av överväganden om det förflutna och tankar på framtiden, vilket tar oss bort från den omedelbara verkligheten. Därför kommuniceras metafysisk kunskap bäst och effektivast, inte genom direkt beskrivning, utan av en borttagning av distraktioner och hinder. Ni vet, brukade jag skoja med eleverna "qui tollis peccata mundi" ! (Nej det visste inte och så fick vi en stund förklaring av latinet och den kristna teologin om "borttagande").
Det alltför trångt minnesbaserade och vetenskapliga sinnestillståndet behöver ta en paus, med andra ord. När dessa distraktioner är ur vägen, är det möjligt för oss att närvara i den enda verklighet som vi känner, på riktigt, genast, nu.
Nästan varje större kultur på jorden har hållit denna typ av kunskap i högsta aktning, även när det bara var något som elitens minoritet kunde syssla med. Sådan kunskap är nämligen väsentlig som ett korrigerande, en sorts ballast i fartyget för att hålla det i balans.
Människan är en art vars huvudinstrumentet i anpassningen till världen är just minnet och det jämförande, reflekterande tänkandet. Vi har nått enorma framgångar genom kraften i abstraktion. Men samma kraft har blivit djävulsk och och satt oss i slaveri. Istället för att vi behärskar denna kraft är det den som behärskar oss genom tankekonventioner tanke, genom ångest och förvirring.
Det är nämligen oro, lidande och ångest som följer av att behandla vissa abstraktioner, t ex "vi" och "dom" och "jag" och "du", som realiteter. Det mytiska och metafysiska tänkadet försätter därför vårt medvetande i kontakt med livet självt och bevarar oss från de emotionella frustrationer som uppstår dagligen i jakten på sådana rent abstrakta hägringar som "fritid","nöje", "njutning", "framtiden", eller "ett bra liv".
En formell metafysisk doktrin som kristendomen eller vedanta eller innehållet i sufiernas sånger och poesi, använder därför ett negativt språk för att förmedla insikten att verkligheten, livet självt, inte kan utgöra något "faktum" eller mätbar "sak" eller matematisk formel.
Filosofiskt sett är uppdelningen av erfarenheten i saker och ting, en konvention i språket och tanken. Sylten i skåpet är inte sylt därför att vi satt en etikett på burken. Vi kan inte ens peka på skillnaden mellan sylt och marmelad. Vi kan smaka på det som kallas "sylt" eller "marmelad, men på skillnaden -- för den finns inte, eftersom den är en abstraktion.
Metafysiken menar att världen är differentierad, mångfaldigad, dock utan att hävda att den är numeriskt en enda. Eller att den är uniform. I samma anda, menar metafysiken att verkligheten är evig, det vill säga icke-temporal. Tiden är ett begrepp, en teori, abstraherad från minnet. Alltså är verkligheten på riktigt icke-tidslig. Den hävdar också att denna verklighet är oändlig, vilket inte innebär att den är "gränslöst stor", som psalmerna ofta låter oss sjunga, utan i verkligheten odefinierbar.
Den fortsätter med att säga att från denna verklighet, eller ur denna verklighet, skapas allting differentieras allting. Ur logos eller Ordet kommer allt, för att använda ett kristet uttryckssätt.
Och där brukade jag avsluta med att läsa Johannesprologen i 1703 översättning som exempel på våra förfäders metafysik sedan flera tusen år:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar