Kramgo Gud på domsöndagen

Det är ibland en sällsam upplevelse att besöka en protestantisk kyrka på Domsöndagen. Någon dom talas det inte om, de flesta präster undviker ordet och denna Domsöndag 2015 tog prästen bort syndabekännelsen i början av gudstjänsten. Istället får vi ett budskap om en kramgo Gud som är som vinden och gräset och blommorna och ingen mörk dom finns som något oroande moln på himlen.

Som tur var hade jag med mig farmors gamla psalmbok (1819). Där finns de verkliga pärlorna: korsdöden, öppningen till paradiset genom den totala övergivenheten som sanningen om vårt liv. "Ej mer med blicken skum och svag jag leta skall Guds anletsdrag i världens dunkla spegel..." säger psalm 484 och jag känner att vägen håller. Det är inte kram eller mys utan sanning som befriar på riktigt.

Detta är den liberala protestantismen dilemma. Karl Barth chockade rejält den tyska evangeliska kyrkan 1918 med sin text om Romarbrevet. Gud kan inte fattas, sa han, kan inte beskrivas och fångas in i de trevliga dombefriade arrangemang vi älskar i kyrkan. Gud är blod, kors och övergivenhet. Alltså verkligt.  "Varför har du övergivit mig" ropar frälsaren på korset, för vår trevliga söndagsgud kommer att överge oss, liksom den ro vi försöker fixa till. Det är världens struktur. Domen är att vi hoppas på befrielse, som psalm 485 säger: "O när vill du kalla mig? Frälst ur tidens kval och våda längtar jag att nalkas Dig..." Domens dag kommer sannolikt att skilja på den mysiga självrättfärdigheten och de som drabbats av tron som inte ger oss något här på jorden utan befriar.

Det Barth såg som ett bedrägeri med Gud var förutsägbarheten och den konstgjorda tryggheten som teologin serverar på söndagen. Det blir som ett körsbär på toppen av gräddtårtan, religionen blir något sött och mysigt. Det blir Från tro till Ro. Sanningen är annorlunda. Som psalm 490 säger: "Du bygger hus, du önskar ro: se här det hus där skall bo, den bädd där du skall vila. I detta vansklighetens land du fåfängt lyckan söker. Men Herren Herren har befallt att du skall dö och lämna allt som fröjdat dig på jorden...." Lite mer saklig teologi.

Trösten finns inte i kramgoheten eller i mysreligiositeten. Inte heller i det lättsamma pratet i predikningarna. T.S. Eliot förvånade sig över den trevliga pratsamheten i anglikanska kyrkan och den förvåningen kan vi dela. "När stum är hjärtats trängtan och tungt är själens kval...." säger P. Gerhardt i den underbara och sanna psalmen 595, då kan vi fira Domsöndagen på ett mer sant sätt och instämma med vers 6 i samma psalm: "Ej lidandet och nöden, ej tidens lust och fröjd, ej livet eller döden, ej djuphet eller höjd, ej onda makters vilja, ej list om än så stor, kan från Guds kärlek skilja den som på Kristus tror".