"Så hände det uti de dagar, att han utgick uppå ett berg till att bedja; och blef der övfer nattena i bönen till Gud."
Det är Lukas 6:12 och början på dagens mässtext. I all enkelhet är det en underbar liten vers. För hur många är vi inte genom historien som vill hålla stilla här och fråga: Hur bad du Herre? Vilka ord använde du? Repeterade du ord eller verser ur Psaltaren? Stod du upprätt eller på knä eller satt eller promenerade du? Sov du något? Bad du med hög röst? Eller viskade? Eller tyst med läpprörelser? Eller var din bön den tysta ordlösa bönen? Var den lik den kontemplation i tystnad som vi lär ut nu för tiden och allt fler dras till medan de ordrika kyrkorna töms på folk? Kom din bön någonsin till det "nada" som Miguel de Molinos talar om? Eller det "tigande" som Meister Eckehart predikade.
Vi har en rik tradition, särskilt inom katolska och ortodoxa bönesätt. Men hur gjorde vår Herre?
fredag, oktober 28, 2016
torsdag, oktober 20, 2016
Enkelhet, omedelbarhet, verklighet
Mina möten med personer under fyrtio år av undervisning och experiment med kollektiv har övertygat mig om att bakom de mest skilda livsstilar finns ett sökande efter Gud som ligger på djupet och pågår. Då och då finner människor att kyrkornas strukturer är för komplicerade, opraktiska och artificiella för att vara till någon verklig hjälp i sökandet. Ofta hindrar samma strukturer tillgängligheten på möte med Gud. Folk söker egentligen något enkelt, något omedelbart och verkligt.
Men behövs något nytt?
Jag har ofta läst högt för deltagare i meditationskurser, ur "The Way of Pilgrim" från 1850-talets Ryssland, för att visa att vi har vad som söks i den kristna traditionen, bara vi söker:
"What is prayer? And how does one learn to pray?
Upon these questions, primary and essential as they are, one very rarely gets any precise enlightenment from present-day preachers. For these questions are more difficult to understand than all their arguments that I have just spoken of, and require mystical knowledge, not simply the learning of the schools. And the most deplorable thing of all is that the vain wisdom of the world compels them to apply the human standard to the divine.
Many people reason quite the wrong way round about prayer, thinking that good actions and all sorts of preliminary measures render us capable of prayer.
But quite the reverse is the case, it is prayer which bears good fruit in good works and all the virtues. Those who reason so, take, incorrectly, the fruits and the results of prayer for the means of attaining it, in this is to deprecate the power of prayer.During this talk, we had almost reached the monastery. And so as not to lose touch with this wise old man, and to get what I wanted more quickly, I hastened to say: "Be so kind, Reverend Father, as to show me what prayer without ceasing means and how it is learnt ! I see you know all about these things."
He took my request kindly and asked me into his cell. "Come in" said he, "I will give you a volume of the holy Fathers from which with Gods help you can learn about prayer clearly and in detail."
We went into his cell and he began to speak as follows. "The continuous interior Prayer of Jesus is a constant uninterrupted calling upon the divine Name of Jesus with the lips, in the spirit, in the heart, while forming a mental picture of His constant presence, and imploring His grace, during every occupation, at all times, in all places, even during sleep."
And it is contrary to Holy Scripture, for the Apostle Paul says, "I exhort therefore that first of all supplications be made" (1 Tim 2:1) The first thing laid down in the Apostles words about prayer is that the work of prayer comes before everything else: "I exhort therefore that first of all..."
The Christian is bound to perform many good works, but before all else what he ought to do is to pray, for whithout prayer no other good work whatever can be accomplished. Whithout prayer he cannot find the way to the Lord, he cannot understand the truth, he cannot crucify the flesh with its passions and lusts, his heart canot be enlightened with the light of Christ, he cannot be savingly united to God.
None of those thing can be effected unless they are preceded by constant prayer.
I say 'constant', for the perfection of prayer does not lie within our power; as the Apostle Paul says: "For we know not what we should pray for as we ought" (Rom 8:26). Consequently it is just to pray often, to pray always, which falls within our power as the means of attaining purity of prayers which is the mother of all spiritual blessings. "Capture the mother, and she will bring you the children" said St. Isaac the Syrian. But those who know little of this from practical experience and the profoundest teaching of the holy Fathers, have no clear knowledge of it and speak of it but little.
During this talk, we had almost reached the monastery. And so as not to lose touch with this wise old man, and to get what I wanted more quickly, I hastened to say: "Be so kind, Reverend Father, as to show me what prayer without ceasing means and how it is learnt ! I see you know all about these things."
He took my request kindly and asked me into his cell. "Come in" said he, "I will give you a volume of the holy Fathers from which with Gods help you can learn about prayer clearly and in detail."
We went into his cell and he began to speak as follows. "The continuous interior Prayer of Jesus is a constant uninterrupted calling upon the divine Name of Jesus with the lips, in the spirit, in the heart, while forming a mental picture of His constant presence, and imploring His grace, during every occupation, at all times, in all places, even during sleep."
måndag, oktober 17, 2016
Ann-Mari Henschen-Dahlquist
I somras gick Ann-Mari Henschen-Dahlquist vidare, 92 år gammal.Hon föddes 9 maj som dotter till Tord Henschen och hans maka Hildur, båda lärare vid realskolan i Höganäs. Senare läste hon språk och filosofi i Uppsala, blev amanuens vid filosofiska institutionen på Villavägen i Uppsala och började snart undervisa där. Hon var den första person jag fick som lärare när jag började läsa filosofi hösten 1969. Och vilken introduktion ! Hon talade i över en timme om Platons grottliknelse. Kan lugnt säga att denna timme blev avgörande för mitt kommande liv. Det var ett uppvaknande.
Senare fick jag även som lärare hennes make Thorild Dahlquist i flera kurser. De båda hade gift sig 1955 efter att ha träffats som filosofistudenter i Uppsala. De var kända profiler i Uppsala och fick man se någon av dem på stan blev det filosofiska samtal. Thorild försökte mitt i en trafikerad korsning säga en massa viktiga saker om T.H. Green som jag skulle hålla trebetygsseminarium om. Jag var fascinerad men hörde ingenting. Sen klappade han mig på axeln och vi skildes åt.
Ann-Mari var fantastisk som intuitiv och känslig lärare. Thorild, som gick vidare 2009, var mer analytiskt inriktad och därmed tråkigare, eller rättare sagt, mer instängd i ramar. Ann-Maris studier i Karl Jaspers filosofi följde jag med glupande intresse och hennes rekommendation av Jaspers introduktion till filosofin var ett lyckokast för mig. Jag sökte mig till Oslo Universite för att läsa mer i den "kontinentala filosofin" än som var möjligt i Uppsala vid denna tid. Minnet av Ann-Mari är stor tacksamhet.
Senare fick jag även som lärare hennes make Thorild Dahlquist i flera kurser. De båda hade gift sig 1955 efter att ha träffats som filosofistudenter i Uppsala. De var kända profiler i Uppsala och fick man se någon av dem på stan blev det filosofiska samtal. Thorild försökte mitt i en trafikerad korsning säga en massa viktiga saker om T.H. Green som jag skulle hålla trebetygsseminarium om. Jag var fascinerad men hörde ingenting. Sen klappade han mig på axeln och vi skildes åt.
Ann-Mari var fantastisk som intuitiv och känslig lärare. Thorild, som gick vidare 2009, var mer analytiskt inriktad och därmed tråkigare, eller rättare sagt, mer instängd i ramar. Ann-Maris studier i Karl Jaspers filosofi följde jag med glupande intresse och hennes rekommendation av Jaspers introduktion till filosofin var ett lyckokast för mig. Jag sökte mig till Oslo Universite för att läsa mer i den "kontinentala filosofin" än som var möjligt i Uppsala vid denna tid. Minnet av Ann-Mari är stor tacksamhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)