Om tillstånd, Jesus och Huxley

Är vi våra tillstånd? Eller är tillstånden endast sig själva? Aldous Huxley, under sin skeptiska tid, diskuterar ofta detta. Så här kan det låta när han drar in Jesus i diskussionen:

"Man, according to Blake (and, after him, according to Proust, according to Lawrence), is simply a succession of states. Good and evil can be predicated only of states, not of individuals, who in fact don’t exist, except as the places where the states occur. 

It is the end of personality in the old sense of the word. Is it the beginning of a new kind of personality ? That of the total man, unbowdlerized, unselected, uncanalized, to change the metaphor, down any one particular drainpipe of Weltanschauung — of the man, in a word, who actually is what he may be. 

Such a man is the antithesis of any of the variants on the fundamental Christian man of our history. And yet in a certain sense he is also the realization of that ideal personality conceived by the Jesus of the Gospel. Like Jesus’s ideal personality, the total, unexpurgated, non-canalized man is: 

(i) not pharisaic, 

that is to say, not interested in convention and social position, not puffed up with the pride of being better than other men ; 

(2) humble, 

in his acceptance of himself, in his refusal to exalt himself above his human station ; 

(3) poor in spirit, 

inasmuch as “he” — his ego — lays no lasting claims on anything, is content with what, for a personality of the old type, would seem psychological and philosophical destitution ; 

(4) like a little child, 

in his acceptance of the immediate datum of experience for 

its own sake, in his refusal to take thought for the morrow, in his readiness to let the dead bury their dead ; 

(5) not a hypocrite or a liar, 

since there is no fixed model which individuals must pretend to be like.

(s 145, Eyeless in Gaza)

Under Huxley's ofta häftiga utfall mot kristendomen, eller kyrkan, döljer sig längtan, misstänker jag, att "vända botten uppåt", ett uttryck Anders Frostensson, psalmskrivaren, lärde mig en gång när vi plockade hallon i Torrbo, i Dalarna. 

R.D. Laing i intervju 1985

 På 1970- och 80-talet var R.D Laing en viktig teoretiker inom psykiatri och psykologi. Här är några intressanta delar av en intervju med Laing jag hittade i en tidning från en kultisk organisation i Californien, året är 1984:

Fråga: Du har observerat ditt personliga liv kanske mer intensivt och systematiskt än de flesta. Vad är det mest värdefulla du har upptäckt i detta arbete?

Laing: Att hoppet är försvarbart. I kristendomens språk är tro, hopp och kärlek de högsta värdena -- och kärleken står högst. Men tyvärr kan kärleken fyllas av mörker och till och med försvinna. Vi är inte alltid medvetna om kärlek i våra hjärtan. Vi tror inte alltid att den finns i världen. Att kärlek över huvud taget finns till ter sig mer som en bonus än som något som hör till världens natur.

Men det mänskliga livet är bara damm och aska utan kärlek. Om vi undersöker naturen och världen utan kärlek, finner vi ingenting särskilt värdefullt. Om vi betraktar ett träd, eller en groda, eller något annat utan kärlekens ögon, uppnår vi endast kärlekslös, hjärtlös kunskap. När en sådan kunskap insamlas och tillämpas i vetenskaplig teknologi, blir det den mest destruktiva formen av kunskap vi någonsin har presterat. Inte ens den värsta formen av svart magi kan mäta sig med den kärlekslösa vetenskapens makt. Dess metod är att förstöra det observerade för att få kunskap om dess delar.

När vi börjar tvivla blir hoppet ett ankare som förbinder vår tro med kärleken....Den första engelska översättningen av det vi nu kallar "helig ande" (the holy ghost) översattes av John Wycliffe med "vår hälsosamma ande" (our healthy spirit). Detta är manifestationen av Gudomlighet inom oss och genom oss. Vi är alla genom denna hälsosamma ande gudomliga gnistor i samma eld. Detta förenar oss alla på ett omedelbart sätt. Denna förening är vad jag mer och mer vill stå upp för och bejaka...

Fråga: Skulle du vilja säga att modern psykiatri lider av materialistisk ideologi i sina modeller, sätt att angripa problem och sitt övergripande synsätt på människan?

Laing: Ja på ett grundläggande sätt. Det handlar till och med om en schizoid andlig materialism. Många troende psykiatrer menar samtidigt att tankar är epifenomen av materiella neurologiska processer. Naturligtvis är det ett djupt språkligt problem hur vi ska formulera hjärnans relation till anden. Men generellt sett har vi en materialistisk psykiatri och materialistisk humanism, snarare än ett kosmiskt medvetande. Psykiatrer kan faktiskt inte vara mänskliga om de inte ser människans plats i helheten av tillvaron.

Fråga: Vad föreslår du som motåtgärd mot den vetenskapliga ideologin som naturligtvis dominerar vår kultur, förutom att skriva böcker och hålla föredrag?

Laing: Bön är mycket viktigt. Jag tror den viktigaste av alla böneformer är bedjande väntan, eller uppmärksamhet, där vi inte ber om något specifikt. Moder Teresa rekommenderade vad jag tänker är den mest effektiva bönen. Den består i att helt enkelt lyssna till tystnaden i ens eget hjärta. Jag tror inte någon kan komma högre än detta....

Fråga: Menar du att bönen är effektiv genom att vi förvandlas genom den, eller menar du att bönen förändrar världen?

Laing: Jag tror att den materiella världen finns till innanför den andliga och att Anden har full kontroll över alla situationer som över huvud taget kan uppstå. Jag tror inte något kan ske i materiella processer utan Andens tillåtande av det.

Fråga: Vad är människans högsta potential enligt din mening?

Laing: Människans högsta potential är att förhärliga Anden så att Anden manifesterar sig i oss. Detta sker genom andlig nåd. Själva medaktiviteten mellan människa och Gud är en gåva från Gud. Meningen med vårt liv är att förhärliga Gud och njuta av det livet och detta för evigt...

Exstas är egentligen vårt naturliga tillstånd, men vårt begränsade mentala sinne döljer detta för oss. Det vi tror är vårt ordinära mentala liv är en förvriden avvikelse. Hela världen är magisk. Det vet varje barn tills dess en övertalning sker till något annat.

Fråga: Skulle du vilja säga att exstasen hos barnet nödvändigtvis måste gå förlorad?

Laing: Nej det är inte alls nödvändigt. Det är en avvikelse i vår civilisation som inte är nödvändig....Om vi givit oss själva till Gud har vi inte längre rädsla för döden eller för något som andra kan göra mot oss, vi har frid. I den engelska översättningen av Nya Testamentet finner vi "Saliga är de som är fattiga i anden" ("Blessed are the poor in Spirit") Men i originalet står "Saliga är de andliga tiggarna", alltså de med tomma händer. Denna tomhet är synonym med att ge sitt liv till Gud. I detta bortgivande förlorar du allt. 

När du är bortgiven till Gud finner du inget värde, ingen njutning, ingen tröst, ingen tillfredsställelse förutom i Gud....Alla andliga lärare lär ut: Håll inte fast i mig ! När en kvinna sträckte ut sin hand för att hålla fast i Jesu kläder, svarar han enligt många översättningar "Vidrör mig inte!" Men den ursprungliga innebörden är: "Håll inte fast i mig!"       

Vi har också liknelsen med fåren och den gode herden. Denna herde har som enda uppgift att få oss att inse att vi inte är får utan fria. Att hålla fast i en andlig lärare är av de mer subtila blockeringarna i det andliga livet....Däremot sa Jesus: "Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem."

Hur kan du vara katolik? (1)

- Är du katolik? Är det sant?
- Japp, den väääärsta kyrkan. Den har gjort alla misstag som går att göra och det är väldigt förödmjukande att erkänna. Den fortsätter att helt skandalöst utöva pedofili i stor skala, fortsätter skydda brottslingar, fortsätter diskriminera kvinnor. Jag behöver bli mer ödmjuk så katolska kyrkan är bra för mig!

Skillnaden på att vara protestant, evangelisk kristen och vara katolik ligger delvis i att katoliken lever med det han eller hon kallar kyrka och Gud i vardagen på ett annat sätt än de andra som kallar sig kristna. Det handlar inte så mycket om "tro" i speciell mening - vilket är så centralt för dagens evangeliska och protestantiska kristna.

Inte så att tro inte är viktigt. Men den "tro" det oftast är fråga om är egentligen, handen på hjärtat, inte så intensiv som man ofta gör gällande. Den kan vara periodiskt stark och levande men för de flesta människor svalnar trons glöd tämligen snabbt - även för de tror på protestantiska "sola fide" och även för de som vill vara calvinister. Sanningen visar sig då vara att de faktiskt inte tror så mycket. Ofta faller också intresset för Gud fast man kanske vidmakthåller tät kontakt med församling och kyrka. Man måste så att säga prata för att hålla sin tro aktiv. En inre motsägelse finns i deras religiösa liv.

Vad som är viktigare för katoliken är det praktiska och konkreta livet med en Gud som flyttat in i oss och deltar i vår egen vardag. Vi är precis som vi är, inte särskilt "troende" eller "religiösa". Men Kristus är med i det vi gör. Varför är svårt att förstå. Hur kan han älska oss så överdrivet mycket? Då får han faktiskt skylla sig själv - så resonerar en katolik ibland. 
Det handlar inte om tro på något som finns "därute" eller "däruppe", prepositioner som anger sådana placeringar är rätt fattiga symboler, implicerande en bokstavlig dualism. Den dualismen försvann redan med kyrkofäderna. Det är en mer illusionslös, robust och hanterlig verksamhet än min personliga tro. "Min Gud möter alla era behov genom de rikedomar som finns i hans härlighet i Jesus Kristus." Denna praktiska verksamhet beror inte av en känslan av stark tro eller andakt. Inte heller på antalet kyrkobesök eller position i kyrkan. Det liknar mer att vara gift! Men Hans kärlek är klart störst, han står ut även när jag vänder mig bort och ignorerar hans existens.