Vara katolik 7

7. 

Att leva i den uppståndne är också att se uppståndelsen för alla. Detta är den ursprungliga katolska nya existensen genom Kristus. Som Paulus skriver: om inte de döda uppstår ur döden så uppstod inte Kristus. Alltså har vi alla del i uppståndelsen genom Messias. Detta budskap avslutar den judiska religionen och egentligen all religion. Kristi uppståndelse är ett fait accompli som vi alla lever av och lever i den nya existensen som är evigheten.

Under historiens gång har den nya religionen och de många kyrkobildningarna förpassat denna centrala livssanning hos den tidiga husförsamligen till en väsentlig men ändå relativt skymd del av lärobyggnaden - eskatologin. Det som var själva kärnan i Messias-rörelsen har blivit en kontroversiell teologisk detalj. Allt mer har temat "komma till himlen" nedtonats till förmån för andra teologiska teman.

Man kan spekulera i varför det gick så här. Kulturell press på innehåll är troligaste orsaken. Det "räckte" inte med att höra till Messias och leva i denna tillhörighet. Men samtidigt kunde ingen hindra denna ursprunliga katolicism att fortleva i periferin. Så får vi kanske tänka oss denna periferi som det viktiga under historiens gång. Varje generation kan se människor som väljer detta liv i den uppståndne och inte tar den världsliga kyrkans aktiviteter på så stort allvar. En radikal ådra finns kvar i en mer och mer världslig institution.

Vittnena till den uppståndne var de som skapade denna Messias-rörelse som ger nytt liv i honom. Men vi som inte såg honom med våra egna ögon? Här är Paulus vår hjälpare, vår apostel. Han hade aldrig sett Jesus innan uppståndelsen. Detta tycks inte alls störa Paulus i sitt liv med Messias, den uppståndne. Detta är viktigt för oss att begrunda.

För både Paulus och alla andra som runt medelhavet och i Syrien dras till denna messianska rörelse är det inte avgörande att själv ha sett Messias som uppstånden och inte heller att ha sett honom innan hans uppståndelse. Jesus från Nasaret är den ännu icke uppståndne och det är inte nödvändigt att ha sett honom. Inte heller att känna till allt som hänt, alla anekdoter folk kunde berätta, alla uttalanden han gjort. Att dras till den stora tilliten är det väsentliga, en tillit som äger rum i en samvaro med andra heliga. 

Det är i den judiska diasporan som allting sker. Den består av minst fem miljoner judar, vilket är mer än de som fanns kvar i Palestina. I Alexandria finns 180 000 vid denna tid, i Rom 50 000. Det är utanför Palestina som denna messianska rörelse lever och växer. De senare evangelierna försöker sätta Jerusalem i centrum, men detta är ett tillrättaläggande för den nya kyrkans senare behov av Jerusalem som mittpunkt för den nya religionen. Både Jesus och Paulus behöver inte Jerusalem, och de tidiga hemförsamlingarna lever i Messias den uppståndne och inte i någon världslig geografi. Det är en demokratisk, egalitär och universell rörelse som inte likt en religion binds till en plats eller ens en tradition. Den bygger på att uppfatta det nya i att Jesus lever dig, snarare än att du lever och förbättrar dig - allt lag och förbättringsreligion.

Paulus ger oss en berättelse som säkerligen de första kristna tog fasta på. Gud lovar Abraham en avkomma. Denna avkomma skulle om vi trodde, ge oss liv. Lagen kom men gav inte liv. Till slut kom Jesus Kristus, avkomman och den tro som verkligen ger liv. Det är tron, inte förbättringen eller religiositeten som är det avgörande för detta nya som ger liv och liv i överflöd, ja i evighet.

Jag brukar försöka hålla mig till denna paulinska version av lag och nåd, eller gärningar och tro inför mina elever. Men det är svårt. Lag och nåd är dödsfiender. Löftet till Abraham är antingen giltigt genom tron eller genom lag. För många är det obegripligt att förstå varför lagen, eller den moraliska ordningen över huvud taget finns till. Den naturliga människan har endast lagen att gå till, förr som idag. När inte Jesus får leva i dig och forma ditt liv, behövs ordningar, hierarkier, värdemål och moraliska delmål för livet.  Och när vi har människor som är religiösa men inte har Jesus Kristus som motor får vi en religion som vill kombinra lagen och förbättringsanden med det nya förbundet i Jesus.

Kombinationsreligionen hävdar att moralisk upprustning och tro kan flyta samman. Alla katekeser har en moralisk avdelning. Församlingtro och församlingstukt hör ihop. Varje plats jag någonsin har varit på i den organiserade religion har jag upptäckt att tro finns. Men Paulus menar att de aldrig flyta ihop. De har alltid varit dödsfiender. De kommer alltid att vara dödliga fiender. Vi måste göra ett val.  Pauli första brev, Galaterbrevet, handlar om detta, liksom senare Romarbrevet. Ska du leva enligt lagen eller genom tron på det som löftet en gång avsåg?

Många som finner Kristus går tillbaka till förbättringsreligionen efter en tid av entusiasm för Jesus, en smekmånad så att säga. Sedan kan de stanna livet ut i religion som kombinerar Toran med tron på Kristus. Idag växer många messianska rörelser upp bland unga människor, som gör exakt på det viset. Ett steg tillbaka till det som är helt motsatt. Varför? Den naturliga adamnaturen i oss fungerar så. Paulus säger inte att om de klev tillbaka in i lagen skulle deras frälsning gå om intet. Men han säger att om du går tillbaka till lagen, ger du upp vägen för nåden. Och du drar nederlaget på dig för du kan aldrig fylla förbättringsreligonens krav, inte ens i den liberalaste och vagaste form.

Lagandligheten försöker plocka ut lagbitar de vill behålla. Det är vad jag brukade göra. Jag tände sabbatsljuset fredag kväll, läste vissa judiska böner jag fann i Siddur över mat och resa och tandborstning. Jag gjorde korsteckent inför vissa saker och företeelser. Jag höll fastor (inte så stränga) och letade trevliga dietregler att följa. Jag betalade tionde i form av kyrkoskatt.  Jag försökte följa de tio budorden. Förbättringsandligheten. Men som Paulus säger: antingen håller du hela lagen. Eller blir du enligt lagen själv fördömd. Det har ingenting med tro att göra, det har ingenting med att Jesus vill bo i dig och leva dig. 

Många plockar ut delar av Mose lag, av Bergspredikans lag, av katolicismens eller metodismens lag, min pastors lag och värderingar, min makes åsikter om rätt och riktigt inom trons värld. Och så vidare. Lag i all oändlighet. Jag såg inte att lag och nåd är dödsfiender när jag flirtade med sabbatsljuset. Jag såg inte att jag inte kan leva under båda. De utesluter varandra !

Det var vettigt för mig att vara religiös och katolik. Det löste många problem och många kan intyga detsamma i sina liv. Det var meningsfullt att vara en extern kristen, försöka hålla en extern uppsättning regler. Det var skönt att ha katekesen på arbetsbordet, bredvid Bibeln. Jag hade förkärlek för en katekes av pater Wehner från en tidigare epok i det katolska Sverige. Jag kunde dessutom inte göra något annat än vara förbättringsreligiös, eftersom jag alltid hade varit en utåtriktad person som bedömde allt efter deras frukter och konsekvenser. Alla jag kände, utom farmor, växte upp som externa personer. Vi definierade oss själva i förhållande till andra personer, saker och händelser som berättade vilka vi var. Jag definierades av musiken, bandet, människorna kring bandet, flickorna kring bandet. Längre fram som intellektuell filosof och lärare. Samma lag i meningen extern förbättring. Inför konversionen till katolicismen ställde jag därför externa frågor: "Vad ska jag göra? Vem blir jag nu?" och referensgruppen var de katoliker jag beundrade till det yttre. Jag hade ingen aning att detta är dödsfienden till tron, till att i tron låta Jesus leva mitt liv. Men lagen är genom sin smärta en pedagog, som Paulus säger.

Det finns inget liv i lagen eller den moraliska förbättringen. Det enda lagen säger är vad du borde göra men inte kan göra. Förbättringsanden kommer aldrig att ge upp sitt krav på att du borde göra det och de och det. Det är en gudomlig auktoritet bakom detta "borde" som både Koranen och filosofen Kant säger.  Gud gav ju, via en ängel enligt Paulus, denna lag till Moses. Vi ska hålla oss under detta gudomliga "borde" och fördöma och döma till döden de som bryter lagen.  För det finns inget i vårt kött som erkänner "Jag kan inte göra det. Jag inte kan hålla lagen genom min egen insats! Hjälp!".  Allt i vår naturliga mänsklighet säger snarare: "Jag ska försöka ! Med Guds hjälp kanske jag kan klara av det. Jag tänker be om detta varje dag!" Så uppstår petitionsbedjandet som en ryggrad i förbättringsandligheten.

Allt i detta program för andlig förbättring är faktiskt utformat för frustration och misslyckande. Ändå finns det en poäng med detta. Genom att religionen visade mig hur andligt död min naturliga varelse är, kunde jag höra Herrens knackning och släppa in honom i mitt liv. Den verkliga eukaristin kunde börja. Sålänge Han fanns endast i en oblat välsignad av en vigd präst kunde jag förbli misslyckad utanför Gud och vara endast religiös och kyrlig. Men när Kristus själv flyttade in eukaristin i mitt hjärta kan äntligen mässan bli den festmåltid den ska vara, dess ursprungliga mening.

Jag minns att pratade med en grupp konfirmander i Härnösand och svarade på frågan om vad konfirmation egentligen konfirmerade. Att vi misslyckas med att vara goda, svarade jag. Och alla log. För trots att ingen av dem var över 15 insåg alla att så fungerar vi. Nu kan vi gå vidare med detta i bagaget sa jag, gå vidare till att låta Kristus leva oss istället. 

Många citerar Galaterbrevet 2:20 och bortser från dess sammanhang. Det följer omedelbart Paulus förmaning till Petrus angående lagen. När Paulus säger att han är korsfäst med Jesus syftar på lagen, inte någon sorts andlig självdöd, hur heroiskt och självutplånande detta än är i förbättringsandligheten. Paulus sa att en gammal inställning till religion och till Gud dog på korset med Kristus. Försöket dog, försöket att hålla lagen. Detta är så annorlunda mot det romantiska skimmer jag ofta mötte i katolska kretsar kring självförnekelse.  

Försöker vi hålla förbättringsreligionen lever vi efter köttet, bara i en religiös form. När mina eller dina andliga ansträngningar är referensen, handlar det om att leva efter köttet. Det är denna referenspunkt som dör på korset med Kristus, som är löftets uppfyllande, löftet om en tro som ger liv, det löfte som Abraham fick långt före någon förbättringlag kommit till. Nu är Kristus i mig min referenspunkt. Eukaristin har flyttat från det sakraliserade brödet i mässan in i mig, exakt det som brödet ursprunligen var, det livgivande, att få himlen på jorden. Jag minns ett samtal med Erwin Bischofberger, författare till boken "Guds födelse i människan" hur jag så gärna ville förstå (fast jag ännu inte var mogen för det) Enhetens bröd som Kristi enhet med mig i mitt hjärta. Han lever sitt levande bröds liv genom mig. 

Först många år senare kunde jag ta emot denna sanning, denna Guds födelse i människan. Istället för at externalisera Gud till ett sakrament kan sakramentet komma in i vårt hjärta. Vi vet först då vem som egentligen är vårt liv - Kristus . Vi litar på att Han leder oss , öppnar eller stänger dörrar för oss, talar direkt till oss , ge oss ett meddelande eller vad som behövs för tillfället. Vi litar på att Han lever genom oss. 

Den nya kyrkan

Vi ser varje dag lite av påven Franciskus' vision för kyrkan. Vi har anat dem en tid - den primära godheten, miljöengagemanget, kritiken av kapitalismen, hjärtat tro på Kristus snarare än teologins, och den stora evangeliska uppgiften att förnya vår katolska kyrka. I somras kom en lång intervju med La Civilta Cattolica, den italienska jesuitiska tidningen. Den publicerades samtidigt i jesuitiska tidskrifter i 16 länder, inklusive USA magazine i USA.

I en artikel jag skrev då som KM inte ville ta in, tog jag upp några punkter sedan jag läst intervjun.  Jag skrev: 

I den 12.000  ord långa artikeln utvecklar Franciskus I sina banbrytande kommentarer under sommaren om homosexualitet och erkänner några av sina egna fel. Han talar om sina favoritkompositörer, konstnärer, författare och filmer (t ex Mozart, Caravaggio, Dostojevskij och Fellinis " La Strada "). Han talar om bön och säger att han ber även hos tandläkaren!

Uppfriskande för många av oss katoliker sticker hans vision av kyrkan ut, framför allt eftersom den kontrasterar  mot många av prioriteringarna hos hans omedelbara föregångare, Johannes Paulus II och Benedikt XVI . De var båda intellektuella giganter, läran var avgörande, en orientering som styrde valet av en generation av biskopar och kardinaler runt om i världen.

Franciskus I säger att de dogmatiska och moraliska lärorna i kyrkan inte är i balans med varandra. Exegeter och teologer kan hjälpa kyrkan till goda omdömen, men normer och diciplilner är alltid sekundära. De var en gång viktiga men är idag utan värde ("una vez eficaces pero ahora sin valor ni significado") De skapar en monolitisk vision, utan nyanser, av kyrkans liv och lära.

"Kyrkan kan inte kan vara besatt av undervisning av en osammanhängande mängd läror som envist skall införas". "Vi måste hitta en ny balans, annars kommer kyrkans moraliska byggnad falla ihop som ett korthus, vi kommer att förlora evangeliets fräscha doft"("perder la frescura y el perfume del Evangelio").

På ett drastiskt sätt vill vår påve att kyrkan ska likna ett fältsjukhus. Efter striderna ska kyrkan läka såren efter sin trogna och gå ut för att hitta dem som har blivit sårade, som av olika skäl uteslutits eller har fallit bort. Det är meningslöst att fråga en allvarligt skadad person om han har högt kolesterol och om graden av hans blodsocker !  Man måste läka såren, hjälpa de lidande. Sedan kan vi prata om allt annat.

Påven ger luft åt det som många katoliker känt de senaste åren: kyrkan har låst in sig i små saker, i småaktiga regler, i en sorts trist och trotsig medelmåttighet. I Sverige kunde vi se det när Katolsk Magasin som under 1990-talet var en frisk fläkt i kyrklig press, plötsligt blev av med sin chefredaktör och bytte både format och perspektiv. Den blev tristare och trångsyntare. Franciskus I har en vidare himmel att operera under, Han säger i artikeln: "Det viktigaste är den första förkunnelsen: Jesus Kristus har räddat er !" Detta är huvudbudskapet i glädje och medkänsla. Biskopar och präster i kyrkan måste vara föregångare i barmhärtighet inför alla. Kyrkan måste vara inklusiv, inte exklusiv och självgod.

Uppmaningen från påven kommer sannolikt att reaktioner särskilt i USA, där en lite arrogant och aggressiv atmosfär gjort sig gällande sedan slutet av 1990-talet.  Säkerligen kommer vissa röster (t ex EWTN, Catholic Answers m fl) och vissa biskopar offentligt uttrycka bestörtning över att Franciskus inte hamra ut dogmatisk undervisning om abort, preventivmedel och homosexualitet. Istället talar han om godhet, godhet, godhet. Det står inte alla ut med. Samtidigt är Franciskus I älskad av kristna över hela världen, pressen hyllar honom, hans öppna mässor slår deltagarrekord i Rom och hans unika förmåga att beblanda sig med kreti och pleti vållar säkerhetspersonalsen gråa hår och vanligt folk känner sympati. Han är tämligen unik och kanske det som får vår kyrka att växa i den yngre befolkningen världen över.

En amerikansk programledare sa nyligen i ett radioprogram att den positiva pressen snart kommer av sig när det går upp för folk att Franciskus I är praktiserande katolik. En mycket märklig kommentar. Ville programledare att påven INTE ska vara omtyckt? Att skillnader och animositet måste betonas? I ett tydligt ögonblick hörde man den självgoda katolska nykonservativa strömningen ogilla att Franciskus är omtyckt av många för sin hjärtlighet och uppenbara naiva godhet.

Vissa amerikanska biskopar var också bakom Benedikts XVI's  tillslag mot amerikanska nunnor, som anklagades för att låta läran stå tillbaka till förmån för deras arbete med sociala rättvisaför de fattiga - just det som Franciskus tycker ska ha prioritet.

Franciskus I är den första jesuiten som blit påve. Han blev intervjuad av Civilta Cattolica redaktör Antonio Spadaro under tre dagar i augusti i Vatikanens hotell där Franciskus valt att leva snarare än i de påvliga lägenheterna. Ingenting Francis säger anger någon direkt förändring i kyrkans undervisning. Men han har lyft den moraliska tonen och breddat attityden till alla människor, icke-troende såväl som troende av alla denominationer. Han signalerar nya prioriteringar som ligger närmare evangeliets enkelhet och godhet.  Benedict XVI och Johannes Paulus II ter sig akademiska i jämförelse.

Den nya tonen är synlig i hans enkla stil, sin uppriktiga medkänsla med utsatta, hans uppsökande verksamhet till de mest marginaliserade och hans insisterande på att präster ska vara omhändertagande pastorer, inte byråkrater eller magistrar.

"Barmhärtighet har varit kännetecknande för hans påvedöme från dess tidigaste dagar" skriver pastor James Martin, redaktör för America Magazine. Intervjun visar en mild pastor som betraktar människor som individer, inte kategorier. Det visar också en mycket mänsklig Franciskus. Han har inga särskilda betänkligheter om att erkänna att hans tid som general i Argentinas jesuitorden under 1970-talet - var svår på grund av hans " auktoritära " temperament .

"Jag har aldrig varit ett högerkanten. Det var mitt auktoritära sätt att fatta beslut som skapade problem"  säger han. För två månader sedan orsakade Franciskus höjda ögonbryn under en presskonferens när han fick frågan om homosexuella präster . "Vem är jag att döma om sexuell läggning av präster, så länge som de söker efter Gud och har god vilja", svarade han.

"En person frågade mig en gång på ett provokativt sätt om jag godkänner  homosexualitet. Jag svarade jag med en annan fråga : "Säg mig: när Gud ser på en homosexuell person, stöder Han då existensen av denna person med kärlek eller förkastar och fördömer Han den här personen?"

Franciskus I menar att vi alltid bör tänka på personen. I livet följer Gud personer och vi måste stödja dem utifrån deras situation. Det är helt nödvändigt att vara med dem med barmhärtighet. När det sker  inspireras vi av den helige Ande att säga rätt sak.

Nyckelnormen är för kyrkan är enligt Franciskus att välkomna. Inte utesluta med magisterfasoner. Istället visa barmhärtighet och inte fördömande. Den katolska kyrkan bör vi tänka oss som ett hem för alla, även osäkra och icke-troende, inte som ett litet kapell som rymmer endast en fåtalig grupp av utvalda personer.

Franciskus I säger helt riktigt att vi är i fara när vi gör den universella kyrkan till en skyddad klubb för vår medelmåttighet ("No podemos reducir el seno de la Iglesia universal a un nido protector de nuestra mediocridad”). Inte desto mindre börjar nu grupper bildas i motstånd till Franciskus och vi får be för kyrkan framöver.

Barnprat om Gud

Hittade det här samtalet på en blogg ("herrensamtal") och fann det rätt tänkvärt:


- Herre ska man lära små barn att Du finns?

- Det är ok vilket du än gör. Om du inte gör det mister de 80% av sin historia. Det som är Gud för Sokrates, Moses, Jesus, Franciskus, Kepler, Newton, Linné, Pasteur, Martin Luther King, Ghandi och Moder Teresa för att ta några, är fortfarande Gud för många människor. Om barnen inte lär sig vad Gud är mister de kontakten med mänsklighetens historia.

- Men det räcker väl med nutidshistoria?

- Jodå, det räcker strängt taget med att du är en god far eller mor åt dina barn, du behöver inte lära dem någonting annat om du inte vill. Men de flesta barn frågar förr eller senare om Gud. Ska du inte svara någonting då?

- Jo man kan ju säga att förr i tiden trodde folk på en gud. Precis som man säger vid jul och påsk och pingst och Kristi himmelsfärd.

- Och att en del människor fortfarande tror? Eller ska du tiga om det?

- Fast om man berättar det blir det en sådan diskussion förr eller senare. Och då säger jag snart saker jag inte vill säga.

- Och är inte säker på vad du vill eller tänker?

- Precis. Jag är osäker.

- Då säger du till barnet: jag vet inte vad jag själv tänker om Gud, jag är osäker. Vad tänker du?

Fader vår

Under de trettiofem år jag undervisade i kristendom, denna radikala lära som omöjliggör modernism och humanism, använde jag mycket ofta Nicolas av Cusa's utläggningar om bönen, fint översatt av Knut Hagberg, säkerligen med hjälp av Daniel Andrae.

Cusanus börjar med orden:

"En 'fader' är enligt sin natur det första och översta ursprunget och han är ensam upphovet till oss alla. Det visar ordet "vår". Ty 'vår' betecknar inte ental utan 'vår' är flertal. Men mångfalden har ETT ursprung, som talen visar oss: tio eller tjugo är mer än ett och är en mångfald. Men att tio är tio och tjugo är tjugo, det har de från enheten. Tio är ingenting annat än enheten tio gånger och därför kunde tiotalet inte finnas om enheten inte funnes. Och alltså har tiotalet sin tillvaro av enheten och inte av sig självt, och vad det är, det är det genom enheten och ingenting existerar i det annat än enheten.

Därför finns vi alla till genom enheten, hur många vi än är, och av oss själva är vi ingenting. Och vad vi är, det är vi i Fadern, utan vilken vi inte kunde finnas till.

Sålunda ser vi av orden 'Fader vår' att alla skapelser existerar i det ena och i en Fader."

Läst så räcker det med de två första orden i bönen: Fader Vår ! Efter uppståndelsen av Herren är dessutom det mesta obsolet i bönen, som är pre-kors-situerad. Vi har t ex redan blivit förlåtna, redan räddade från det onda. Vi behöver inte skjuta upp livet i Kristus, vi har redan fått vattnet som gör oss helt otörstiga.

Vara katolik 6

6.  

För Paulus och den tidiga rörelsen är det inte en ny religion eller livsfilosofi som är central för livet i Kristus. Det är snarare en passionerad intimitet med den Uppståndne. Detta är lite främmande för många moderna kristna som tror att det handlar om etik och tro på en bekännelse, en kyrkoform, en tradition. Här är det endast en sak som förkunnas - Messias som uppstånden och nu levande i dig själv.

Det är som om senare kyrkor inte klarar denna magra kost. Man bygger en religion såsom de såg ut i antikens värld. De hade mytologier, berättelser, episoder att minnas, lärostycken, dogmer, liturgi och ritual, formella sakrament. Allt detta byggs under de kommande seklerna uppå den tidiga enkla tilliten till Messias som uppstånden i våra liv. 

Vi kan förstå svårigheterna. Att tillsammans, utan alltför mycket regler och ordningar för mötena, finna att Kristus lever i oss, snarare än vi själva, alltså ett nytt liv mitt i världen men inte av världen - det är svårt att närma sig. Hur många människor idag kan göra det? Kristendomen har bara börjat, som C.S. Lewis uttryckte det. I den tidiga Kristusrörelsen var det just denna enkla intimitet som var det nya, att Gud använde din livsform för sitt liv. För det behövdes ingen ny kyrka eller religion, det var Gud och den enskilda människan tillsammans med andra likasinnade.

Den märkliga känslan av att Kristus är den aktive inom var och en av oss, den aktive i dessa tidiga husmöten, är fortfarande det mest levande i att leva i Kristus. Vi är förflyttade ut ur bilden och därför är det inte aktuellt att skapa en religion, vare sig för nationen eller internationellt. Det är inte heller en privat fromhet, en som passar för eremitens grotta såsom för St Antonius. Det är en sak tillsammans med andra, där älska din nästa inte är i första hand etik utan ett sätt att låta Messias leva i oss.

Den mystik och bönepsykologi som senare kommer att utvecklas i den kristna kyrkans namn är något tämligen främmande för Paulus och den tidiga rörelsen. Även om var och en säkerligen går undan för att låta Anden i oss be i stillhet någon gång under dagen, är livet i den uppståndne huvudsakligen en samvaro. Inte precis en arbetsgemenskap men en helig samvaro med andra "heliga". Heligheten är just detta att vara i den levande Messias, inte det som senare kom att karaktärisera helgon, alltså ett fromt liv med eller utan martyrdöd.

Denna tidiga heliga samvaro är naturligtvis för radikal för sin tid. Kyrklighet eller tempelaktivitet är dagens tecken på god religiositet. För romarna var det dygd att offra i flera tempel, tillhörande olika religioner. Det tidiga beteendet i den paulinska rörelsen var inte acceptabelt i denna religiösa miljö. Även om man prisade beteendet för att man tog hand om fattiga, var det inte en ordnad religion och kunde därmed inte respekteras och skyddas som andra sekter och religioner i romarriket.

Att vara närvarande i den uppståndne Kristus kan också kallas imitation, men med betydelsen av inlevelse, inte efterapning. Paulus säger att vi bör imitera honom såsom han imiterar Messias. Det är snarare en identifikation med Honom som är aktiv i oss som oss, den Uppståndne i oss, så att jag korsfästs och uppstår med honom. I denna mening, ingen annan, är vi döpta in i Messias efter att ha blivit begravda med honom. I den tidiga rörelsen var detta det centrala och ingen övrig lära behövdes vid den tiden. Den "nyhet" som detta nya liv innebär (gr. kainótes) är det som Jesus Messias ger oss inom oss och tillsammans med oss. Det är inte moralisk nyordning eller en ny ordning på jorden eller en ny kyrka på jorden. Det är något gammalt som är slut, självets liv, och det nya börjar, Kristi liv.

För Paulus och de andra judiska medlemmarna i de tidiga husförsamlingarna behövde inte detta nya liv fasas in i det gamla judiska religiösa livet. Något sådant vore omöjligt, ett återfall i adamitisk lagreligion och förättringsandlighet. Vi kan kanske säga att den senare skapelsen av religion och teologi är just ett sådant återfall, ett arbete med denna infasning från det gamla till det nya, ett ben i det gamla och ett i det nya. 

Men alla icke-judiska personer kunde förbigå detta kombinationstänkande och ta emot det nya livet direkt. Det var också Paulus synsätt. Det var på ett sätt mycket enklare för den icke-judiska rörelsen att vara i Messias den uppståndne, för de behövde inte sammanjämka sitt gamla med det nya.  De behövde inte tänka att Jesus är Messias som fullföljer Toran och fulländar den gamla judiska lagen. De kan möta Kristus direkt utan sådana föreställningar. De kan nöja sig med att se Kristus som död och uppstånden "efter skrifterna" och inte ägna den gamla judiska religionen någon större uppmärksamhet. De behöver inte tillfoga ett "nytt testamente" till dessa etablerade skrifter.

Vad som sedan händer är just att en religion byggs på den gamla judiska. En rad berättelsesamlingar kring Jesus skapas och en ny kanonisk skrifts läggs till den gamla på slutet av 300-talet, med Augustinus som aktiv deltagare.

För den tidiga rörelsen för liv i Messias skulle en trosbekännelse som den apostoliska vara teologi och lära som inte behövde utläggas eller undervisas för att leva det nya livet. Den niceanska trosbekännelsen blir en hel katekes som alldeles tappat det fokus som den tidiga paulinska Jesus-rörelsen hade. Endast raderna "...lidit och blivit begraven, på tredje dagen uppstått efter skrifterna..." påminner om det som var helt centralt för den tidiga Messias-rörelsen. Det övriga blir mer eller mindre traditionell teologi och filosofi, där grekiska begrepp spelar största rollen. Detta var historiskt nödvändigt för den nya kristna religionen och kyrkan existens.

Att Jesus var Messias och uppstod för att ge alla människor en ny existens är för Paulus den alldeles avgörande livsmeningen. De kristologiska frågorna behövde inte ställas. Kristus är Kristus - den smorde Messias. Att fråga teologiska och filosofiska frågor kring vilken natur han hade och relationen mellan gudomligt och materiellt och mänskligt var inte alls nödvändigt. Tilliten till de första vittnena räckte. Själva kärlekslivet tillsammans i Kristus var den fullkomliga praktiken. Teologisk utveckling blir närmast en distortion, särskilt om den ligger som bas för en ny religion och en utbyggd kyrklighet. Den helige Ande lär oss direkt, inte genom teologisk utveckling. Anden undervisar både genom uppenbarelse och erfarenhet. Uppenbarelsen är omedelbar och direkt, utan att överföras genom någon formell undervisning. Paulus använde alltid informell passionerad och personlig undervisning. Anden använder sedan sett och temporala erfarenheter att arbeta som uppenbarelse i oss . Avslöjandet blir etablerad i oss genom personlig erfarenhet inför varandra, inte helt olikt hur zenmästare arbetar med sina hängivna elever.

Vissa människor har svårt med detta, eftersom de förknippar ordet lärare med en skolsal där vi bara förmedlar faktakunskap. Men den Helige Andes undervisning är erfarenhetsbaserat undervisning som använder den ärliga sanningen om oss själva. Självklart bör vi lära fakta, t ex om den kronologiska ordningen av Pauli brev, av vilka inte alla är skrivna av honom. Men den process där man blir ett med Kristi verk i oss är direkt erfarenhet. Vi blir ett med sanningen i helig Ande genom erfarenhetsmässig undervisning.

Denna erfarenhetsmässiga kunskap anges i de bibliska orden för veta, "pistis". Både grekiska och hebreiska ord för "veta" avser att jag talar om erfarenhetsmässig förståelse och enhet med Gud. När "Adam kände sin hustru" var det förstås inte en intellektuell sak. Adam upplevde enhet med sin fru. Det är precis vad inneboende Kristus handlar om. Jag är i Honom och Han i mig när jag går omkring i min vardag och försöker göra något vettigt av min dag. Det finns ingen verklig oro för det som sker, men jag tar allting som det kommer. Så ofta jag får tillfälle endast glädjer jag mig, står där med det fåniga leendet tills min fru säger till mig att äntligen komma och gå vidare. Kristus är inte predikad eller tänkt utan levd.

När Gud ger insikt i hans närvaro i oss själva sker ett igenkännande som är fantastiskt. Allt annat , från och med då , är bara en vidareutveckling på denna gåva. Du skulle behöva göra en medveten ansträngning för att gå tillbaka till vad den Helige Ande visade dig - vilket sker när någon frågar dig och verkligen vill veta hur det kändes. Det är svårt att gå tillbaka till sanningen . Sanningen befriar. Det som försvann är svårt att återgestalta. Därför blir vi ibland anklagade för att vara slarviga när vi talar om heliga ting. "Beskriv övergången..." kan krävas. Men vi har ju fullt upp av Kristus i varje ny stund, att låta Honom leva oss varje ny stund. Vi har svårt att teoretisera.

Jag har alltid gillat ordet "medvetenhet" mer än ordet "tillväxt". Vad betyder egenligen "växa i anden" - Anden är ju Sig själv och perfekt i sin Kristuskärlek för min frälsning. Jag kan bara möta Anden. För vad händer egentligen i oss ? Vårt medvetande expanderar helt enkelt . Vi blir mer medvetna om vem som redan fanns, det är hela tillväxten. För varje morgon då jag ställer frågan till Honom: hur vill du leva mig idag? sker en större medvetenhet om vad somsker. Vi ser mer och mer av Kristus. Han är lugn. Han är glädje som känns i hela kroppen och syns i ansiktet. Han är livet och det känns i blodet. Han är kärleken och jag är älskad.

Tills vi ser detta och lever med det, kommer vi alltid till Gud med petitioner. Många kristna lever där, i petitionsvärlden:  "Gud, förlåt mig, förbarma Dig, ge mig nu  något!" Ibland när jag går till en mässa eller gudstjänst verkar hela tillställnignen handla om detta. Men när du är älskad har vi redan livet i överflöd, det vore absurt att önska mer. Jag har redan Honom genom Hans blod och löfte. Det är som ett transplanterat Nytt hjärta. Visst är det den gamla kroppen men nytt blod och nytt hjärta.

När Gud ger din ande uppenbarelsen att Han är i dig och vill leva i din livsform reagerar du säkerlige med  "Kätteri ! Varning ! Det kan inte vara så. Det är säkert inte katekesen !" Men din ande säger "Det är så. Han älskar mig och vill leva här i mig. Det är underbart men sant ! Och så säger du inte så mycket till de andra på ett tag. En sorts smekmånad inträder. Senare kan du dock ta upp det när det verkligen behövs och stämmer. Ibland kan du ha tur. Min präst, Don Riccardo Bulloni, blev bara fnittrande glad när jag talade om det hela. Tänk om alla präster var sådana !

När jag verkligen ser att Kristus är mitt liv upphör tiden att vara en avgörande faktor i ditt liv. Allt är just nu. Du bor i presens av Gud. Jag skrev en sång och tonsatte den med texten: "Det finns ingen framtid, det fanns aldrig något förflutet. Det finns denna heliga här-varo och du är välkommen Hem." Du lever utifrån Kristus som ditt "jag", inte från "jag kommer nog en gång att bli."

Kristi Ande har som vår lärare tid att vara en enskild instruktör till var och en av oss. Han har inte en enda lektion som passar alla. Han har skräddarsydda lektioner just utifrån våra individuella erfarenheter, behov och önskemål. Det är av ringa värde för mig att säga: "Så här fick jag lära mig" till er som läser eller lyssnar.  För i all sannolikhet har han aldrig lärt dig på det sättet. Han undervisar dig i sitt sätt just för dig. Lika verklig undervisning och gällande för dig. De omständigheter och livserfarenheter som vi har är den miljö ur vilken Anden hämtar undervisningen. Kristus får agera just med de här familjemedelammar, just i den här bilen, på de här välkända platserna där du tillbringar tid i ditt liv. För mig är det alltid så spännande att se hur Herren väljer att leva mig i vanliga kända omständigheter. Jag nästan frågar Honom: Och vad kan du göra här på den här platsen, med de här människorna? Svaret kommer i själva handlingarna, i vad Han gör med mig.

En uppmuntrande nyhet för oss är att Gud alltid har full kontroll över hela denna process: både när det ska ske och vad som kommer att hända samt vilka som blir berörda av det. Det är nämligen nästan alltid fråga om att människor blir berörda. Jesus Kristus har valt att uppenbara sig i ditt hjärta och i andra vanliga människors hjärtan. Det är på markrotsnivå Hans liv manifesterar sig.

"Vid den tiden sade Jesus: "Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Ja, Fader, detta var din goda vilja. Allt har min Fader överlämnat åt mig." (Matteus 11:25-26)

Det verkar vara en konstig sak för Gud att göra, att dölja ett viktigt budskap. Paulus förstår det . Han berättade för korintierna att Gud har valt  dåraktiga fenomen i världen för att förbrylla de kloka och visa. Om du ser på dig själv, du är inte den klokaste i världen. Du är inte den smartaste. Du är troligen inte någon person med stor makt. Men Gud har valt dig och skänkt dig tro, den sorts tro som ger liv, den som Abraham fick samtidigt med löftet om en avkomma som skulle frälsa oss till evigt liv, Jesus Kristus.

Varje uppenbarelse kommer enligt Guds eget välbehag och Hans egen timing. Så är det världshistoriskt, så är det i ditt korta liv. Timing är så viktigt. I mitt liv handlade det om årtionden av felaktig (religiös) strävan, felaktig bedömning, felaktig syn på tron i vårt hjärta. Det var för tidigt att träffa Jesus Kristus. Det skulle vara som att skörda något omoget. Det måste växa till full mognad innan det är någon poäng att öppna dörren och låta Frälsaren kliva in. På sitt eget sätt , i sin egen tid, knackar Gud på och blir inbjuden.

Vad är det som den Helige Ande främst avslöjar för oss ? Jo han förhärligar Jesus Kristus. "Förhärliga" är ett gammalt svenskt ord med lite lustiga bismaker. Tänk så här: i ditt liv, för dig och för andra som möter dig, sker något härligt. Det härliga heter Kristus och hans aktivitet i dig. Men det är verkligen härligt. Det är fridfullt, det är stort, det är mäktigt. I Joh. 16 säger Jesus en hel del om vad Anden verkar inom oss.

Anden visar oss Fadern och Sonen i oss, Gud verksam i vårt hjärta i våra egna omständigheter, i vår egen livsform. Anden söker ingen glorifiering av sig själv. Liksom Guds Moder Maria pekar han på Kristus. Han pekar inte på trons frukter eller trons gåvor, han pekar på Frälsaren. Anden, liksom Maria, är det medel genom vilket livet av Fadern och Sonen kommer fram, hjälparen, livgivaren. Han vill att vi ska veta att vi manifesterar Kristi liv.

Franciskus I och att se Guds ansikte

Vår nye påve, Franciskus I, har ett favoritcitat i Jobs bok: "Tidigare kände jag dig endast via hörsägen, men nu ser jag dig Herre!" och Jorge Bergoglio, som är hans argentiska namn, menar att detta är det viktigaste i gudstron - att verkligen i sitt hjärta SE ansiktet hos Gud. På en fråga om tron på Gud verkligen fungerar i vår moderna sekulariserade tid, svarar han att det alltid handlar om hjärtats spegel. Vi måste se in i vårt hjärtas spegel för att finna tron.

Han är en folklig påve, Franciskus I och han ser på tron som en vandring, en väg med sökande och upptäckter. Alla människor har i sitt hjärta denna impuls att vandra för att hitta det stora, det viktiga, säger han i den lilla boken Sobre el Cielo y la Tierra, som bygger på samtal med rabbinen Abraham Skorka.

Han säger om religiöst ledarskap att endast ödmjukhet fungerar inför Gud, inte självsäkerhet eller en föreskrivande attityd. Att ge plats för hjärtats rörelse mot Gud är det viktigaste hos en andlig ledare. Det handlar inte om att alltid ha svar på frågor och kritik, det handlar inte om att argumenterande försvara tron utan om att visa ödmjukhet för det som rör sig i hjärtat hos medmänniskorna. Den självsäkra slagfärdigheten är, säger han, ett tecken på att Gud inte när närvarande.

Något för alla självsäkra apologeter att tänka på, kanske särskilt de lätt aggressiva amerikanska nyortodoxa katolikerna. Vi har fått en påve som behövs i vår tid verkar det som. En man som likt Franciskus ser heligheten som det väsentligaste i hjärtats dynamik, inte argumentationen eller anpassningen till den sekulära diskursen. Bergoglio säger på ett ställe att ordet "helighet" är en trampolin till Gud, ett instrument som vi fått att använda istället för ideologi eller apologetik. Denna helighet är det första mandatet, det som Abraham fick när Gud kallade på honom.

Mot denna bakgrund är det begripligt att Franciskus I inför problemet med de sexuella skandalerna inom kyrkan säger: se till heligheten i kyrkan istället för att fokusera helt på synderna eller försvaret mot anklagelserna.

Vår nye påve har en intressant kyrkosyn. Han ser inte kyrkan som en karriär där någon väljer att börja som präst för att sedan ta sig uppåt. Istället handlar det återigen om helighet. Det första som gäller är det andliga livet, att lära sig leva i bön. Innan någon svarar på kallet till prästvigning är detta liv i bön det viktiga. Det pastorala ansvaret kan inte tas om inte livet i bön först är utvecklat hos individen. Det är när många väljer att göra kyrklig karriär som vi får en kyrka i synd och inre självmotsägelse. Det är också vad vi har idag. Vi måste återvända till den första heligheten, livet i bön.

Detta liv i bön är en första av fyra pelare som den religiösa utbildningen bygger på enligt Franciskus I. Den andra är gemenskapen. Livet med Gud är inte ett solitärt liv utan ett liv med andra, en kommunitet, ett folk, folkets gemenskap. Det är intressant att han från balkongen på kvällen den 13 mars hade en önskan till alla människor på St Petersplatsen, och även alla människor i världen, att under några tysta minuter be för honom och hans kollegor, under det att han bugade stilla för alla under tystnad.

När heligheten som finns i det bedjande livet finns i en person kan han lära sig vara ledare för en religiös gemenskap; i den tidiga paulinska messianismen var många kvinnor i denna ledande andliga ställning. Men det väsentliga är att bönelivets helighet leder till ett äkta ledarskapt. Franciskus I har mycket att säga om falskt ledarskap, där folk på grund av dålig utbildning väljer fel ledare. I militärjuntornas Argentina finns säkerligen mycket som kardinal Bergoglio kan hänvisa till för att exemplifiera detta.

Den tredje pelare i den religiösa utbildningen menar Franciskus I vara studier i filosofi som grund för teologin. Som jesuit har han minst sex års filosofisk och teologisk utbildning. Det handlar, tycks han mena, om att med språket och de filosofiska begreppen kunna förklara talet om Gud, talet om evangeliet, om Kristus och frälsningen genom Honom.

Den fjärde pelaren är församlingslivet, att kunna leda en församling med alla de sociala frågor som dyker upp i den levande organism som en församling inför Gud utgör. Också här, menar Franciskus I, är heligheten det viktigaste för den karisma som prästen behöver ha för att leda församlingen. Den som tänker bli präst måste i församlingslivet praktiskt förstå vad som kan utvecklas i hans eget böneliv så att denna äkta karisma växer fram alltmer. Det är en prövning so visar både styrkor och svagheter som han kanske inte tidigare känt till hos sig själv.

Vara katolik 5

Omvändelse blir för vår tid, tror jag, en omstrukturering av tänkandet. Kontexten är inte längre en yttre hierarkisk kyrka med präster, biskopar, påvar och andra titlar (som naturligtvis finns till i sinnevärlden och just nu har "sedes-vakans"). Det handlar istället om en inre kyrka med endast bröder och systrar som möts i hemmen. Paulus kallar ingen kvinna för präst av den anledningen att han inte kallar någon präst. Det finns många gåvor och funktioner, säger han, men han talar aldrig om ämbeten. Endast i Hebreerbrevet som inte är paulinskt talas om präster och där sägs att Jesus Kristus är den ende prästen. Tiden är slut för präster, med andra ord, i den tidiga messianismen. 

Uppgiften är för dagens konvertit borde inte längre vara undervisning och mission utan att lära sig leva i Messias och lämna självets liv. Här är gemenskapen central för att hjälpa varandra. I stället för katekesundervisning får vi en praktisk och bönepräglad inlärningstid, såsom det torde ha varit i de tidiga messianska församlingar som Paulus startade och besökte runt Mindre Asien. Ensamma stunder för "kontinuerlig bön" behövs alltid med prästen/munken eller nunnan med sina fasta bönerutiner håller ofta självet vid liv, det religiösa självet. Den tiden är förbi genom den uppståndne Kristus. Nu gäller att tillsammans ge upp det själviska livet och vara Jesu kropp, den verkliga kyrkan.

Att mötas i hemmen kring den uppståndne betyder mer än bara sätta tilltro till de verkliga vittnena. Det betyder också att lita på denna Messias för ens egen skull. Vi ska alla ganska snart vara hos Messias, det eviga livet i hans rike väntar oss. Det blir en glad väntan förstås, en stor tillförsikt för det som komma skall. Just därför kan vi låta alla projekt och innehåll i våra själviska liv falla åt sidan, glömmas bort, lämnas därhän.

Många störs av att den tidiga Messiasrörelsen tycks ha haft ett kort tidsperspektiv, att hemkomsten till Messias genom hans återkomst, parousian, skulle ske inom kort. Men hemligheten i att lita på Messias är att det alltid är kort tid. Det betyder att det för varje människa inom kort kommer att ske. Inga av våra liv är särskilt långa och väntan på hans återkomst är alltid det glada tillstånd vi just nu har tillgång till. Det är som att väntan på den Älskade alltid är det optimala tillståndet för en människa och gudskelov får vi också ta del av det, vi som lever nu två tusen år efter vittnena såg Kristus uppstånden.

Reeling but Erect

Bloggar växer ju som svampar fortfarande och är väl den intressantaste formen av kommunikation idag, tillsammans med twitter. En underbar bloggtitel är "Reeling but Erect" med den trevliga adressen byzantinechesterton.blogspot.se (jag förstår inte detta .se dock) och bloggens namn kommer av ett lika förtjusande citat från Chesterton:

"...in my vision the heavenly chariot flies thundering through the ages, the dull heresies sprawling about and prostrate, the wild truth reeling but erect."

Vi är många som attraherats av förtjusningen hos Chesterton ( min egen text på http://humlebo.nu/aventyr.pdf är bara ett av många exempel i vår samtid ) och man frestas säga att Lewis i all ära, men Chesterton verkar ha en jämn stark renässans sedan flera decennier.

Bloggen Reeling but Erect visar också bredden i katolsk kristendom, något som behöver visas i en tid då religion betraktas som trång och fanatisk.

Dåliga katoliker de nya katolikerna?

En ung dam, Nicole Pandolfo, i New York skriver:

"It’s not easy being religious in a city like New York, where ashes on my forehead at lent elicits the type of gawking one would expect if I had excrement smeared across my face. Being religious is decidedly not cool, and complicate that with philosophical discrepancies between yourself and your religion’s establishment, and that makes for one extra-guilty Catholic."

Read more: http://communities.washingtontimes.com/neighborhood/holy-heck/2013/feb/23/bad-catholic-new-catholic/#ixzz2MIQhUN00

Jag minns flera gånger någon som stoppat mig och sagt: du har nån skit på pannan där! och jag glatt börjat berätta om Askonsdagen och vad den innebär. Det är inte helt fel i Sverige att vara religiös, tvärtom folk kan vilja passa på att fråga om saker när de ser en komma gående. Och dialogen börjar alltid med: visst är du katolik? Och så kunde man reflektera rätt länge över vad livets helighet kan innebära, vad kärlek i äktenskapet kan vara, vad moraliskt ansvar kan vara, osv.

När man läser amerikansk press och lyssnar på deras media känner man dock igen hennes beskrivningar. Det är mer slagord i heta frågor än lyssnande och begrundande. Och att katoliker är experter på skuld låter bekant. Jag brukade prata mycket med mina elever om skuldens geniala funktion i oss, liksom längtans roll och kärlekens roll. Amerikanarna tycks ha fattat skulden fel, som en personlig skam, en begränsning. Tvärtom ger den frihet, rätt fattad.

Men hennes titel frågar: är de dåliga katolikerna de nya katolikerna? Och ett svar är: nejdå, vi är alla ungefär detsamma, från antiken tills idag.

Att säga upp sig i Petri ämbete

Den 28 februari 2013, blev sista arbetsdagen för påven Benedikt XVI.

Hur kan han sluta? En påve ska väl offra sig för kyrkan och världen tills dess han dör? sa en ung människa till mig härom dagen.

Kommer att tänka på Jesus ord: Människan är inte skapad för sabbaten, det är sabbaten som är skapad för människan. Om man byter ut sabbaten mot kyrkan eller staten eller välfärdssamhället får vi en intressant koppling. Jag har svårt att tänka mig Jesus förespråkande att offra sig för det romerska riket eller för den judiska religionen, eller för FN eller EU. Eller det svenska välfärdssamhället. Eller för landstinget...

Ändå, som John Macmurray skrev för länge sen: "Yet by a masterpiece of strategy the Prince of this world might seem almost to have persuaded the Protestant Churches to identify their Christianity with the defence and maintenance of the earthly societies of which they are members."

Katolska kyrkan, kanske mer än någon annan idag, hävdar det absoluta värdet hos den mänskliga personen. Detta låter konstigt tycker många och det ligger bakom hävdandet av det mänskliga personliga livets okränkbarhet redan som foster. Och om den mänskliga personen är av högsta värde - är inte det en sorts egoism? Är det inte en modern personalism som kom med sådana som Geijer och Scheler och Levinas och togs upp av Joahnnes Paulus II? Alltså modern europeisk filosofi med andra ord?

Men katolsk lära om personen bygger på att den inte är begränsad av mig själv utan är objektiv. Person-egenskapen består i att inse värden som inte finns begränsas av egot. Personen är en dimension av förverkligande, men inte det självupptagna förverkligandet utan förverkligandet av det transcendenta. Personen blir det transcendenta när detta förverkligande sker. Därför är sabbaten till för människan och Frälsaren kom just för mig. De evangeliska slagorden stämmer därmed (fast på ett objektivt sätt): han är din personlige frälsare och Gud.

Benedikt XVI hör till de filosofer som inser att världen är djupt personlig, Gud är inte först och främst "därute" utan förverkligas i personen. Därmed är det naturligt att inte till varje pris offra sig för sitt arbete utan inse sin begränsning och sluta i tid.

Fastan - den alltid Nya Tiden

Fastan är här ! För östra katoliker har den börjat för länge sen, bland maronitiska katoliker var måndag 11 feb. första dagen, för oss romare var det onsdagen denna vecka. Många närmar sig fastan som ett litet elände som blir värre ända framtill påskdags morgon. Jag minns en kvinna som såg gråtfärdig ut mest hela fastan och kände sig kanske from. Somliga har kanske börjat avstå från choklad eller alla alkoholaktiga drycker eller kött över huvud taget under fastan. Många katoliker blir veganer, liksom Adam och Eva var före fallet. Hur skadligt är det? Inte alls. Tvärtom.

Men fastan är inte att "offra och ge upp" utan om nystart, den Nya Tiden är på väg in. Vi väntar i glädje på Undret då Vännen över alla vänner demonstrerar det himmelska livet. I den tidiga messianism som senare blev kristendomen var Herrens Dag alltid den uppståndnes dag. Året runt lever vi i Honom. Men fastan är en festväntan, en spirande förväntanstid, eller en "ny vårtid" som det heter i Stora Vespern i den bysantinska traditionen.

Fastan kan också ses som en helande period under året. Våra sår är nära den läkning som sker under påsken. Och liksom när kroppen läker efter sår och det känns allt bättre, så erfar vi läkningen allt godare ju närmare vi kommer påskveckan.

Egentligen är nyårsdagen inte en början för oss, snarare är det just fastan som är det Nya Året
där vi inte behöver göra nyårslöften eftersom Herren redan till sin natur är detta enda stora Nya Löfte vi behöver. Vår respons på detta löfte? Låt bönen röra sig på tungan och kanske i hela kroppen under fastan ! Låt radbandet bli en dansande fågel i denna glada väntan på uppståndelse !

En enastående moralisk megafon - Benedikt XVI

En klok biskop i Rom stiger ned från sitt ämbete för att lämna plats åt yngre och starkare efterträdare i en tid när kyrkan behöver det.

Intressant är att Wikileaks papper från USA visar hur respekterad påven och Roms uppfattning är i politiska lägen som gällde mänskliga rättigheter, orättfärdigt krig, rättvisa i fattiga länder, trafficking osv. I en så kallad avkristnad tid spelar den största kyrkan tydligen en väsentlig roll i sociala och politiska sammanhang. En enastående moralisk megafon lär någon senator har sagt.

Benedikt XVI, vars Introduktion till Kristendomen är en magnifik skrift, är mer intellektuell än sin föregångare och istället för att misströsta kan man känna lättnad att han får ägna mer tid åt läsning och skrivning åren framöver.

Balthasars skönhet

När jag dyker in i den engelska översättningen av Hans Urs von Balthasars "Herrlichkeit", andra volymen, slås jag av hans sätt att sammanfatta vad som hände i den första: "The first volume attempted to show that one both can and must consider the revelation of the living God, as the Christian understands it, not only from the point of view of its truth and goodness, but also from that of its ineffable beauty."

Det här faller inte de neo-ortodoxa katolikerna i smaken och Balthasar har blivit för stor för dem. Han skulle kunna kallas 1900-talets andlige lekmannapåve, så omfattande är han i sin teologi. Fortsättningen av texten visar rikedomen i hans tänkande: "If everything in the world that is fine and beautiful is epiphaneia, the radiance and splendour which breaks forth in expressive form from a veiled and yet mighty depth of being, then the event of the self-revelation of the hidden, the utterly free and sovereign God int the forms of this world, in word and history, and finally in the human form itself, will itself form an analogy to that worldly beauty however far it outstrips it."

Denna mening - som naturligtvis är elegantare på tyska - innehåller en hel skola i nivåer av betydelser, baserad på Guds outgrundliga vara. Men Jesus är alltid i centrum för Balthasars tänkande. Han fortsätter: "In Jesus Christ, to whom the revelation in creation and history leads, the 'yet greater unlikness' of God over against all that is not divine is not simply inferred as it were from certain 'signs', nor simply known (in a docta ignorantia), but - no matter how strange the manner of its appearing - read off from the form of the revelation and from nowhere else."

Att Gud är med oss är den största skönheten, enligt Balthasar. Man kan minnas detta när hans omfångsrika texter svallar ut som oceanens vågor ibland.

Favoritpåven Telesphorus

Ibland när vi skäller ut våra påvar kan vi kanske också försöka minnas några bra. Min favoritpåve på ganska lösa grunder, är Telesphorus. Det beror på två saker. Vilka i sin tur beror på en tämligen skakig historiekunskap om honom. Men han lär kunna vara den sjunde påven, levde åtminstone mellan åren 125-136, firas av katoliker den 5 januari, av ortodoxa den 22 februari.

Det två möjliga fakta jag gillar är

1 Han införde Gloria till mässordningen, detta Gloria som är som en trosbekännelse med jubel i botten, mycket mer jublande än de officiella bekännelserna, och som borde sjungas året om i varje mässa, inte undantas ibland som nu är

2 Han firade påsk varje söndag ! Ett förvånande och märkligt faktum som nog inte många känner till. Tänka sig det underbara att varje söndag begrunda narrativet från stilla veckan och sluta i jublet på påskdags morgon med ropen Kristus är Uppstånden ! Men Telesphorus ignorerade inte den kalender som redan etablerats, bara förbehåll sig glädjen att fira påsk en gång i veckan.

Tack vare samma skakiga historiekunskap vet jag ingenting skandalöst om honom, vilket ju är en välsignelse bland påvar...

Festdagen för Paulus konversion

Paulus är den kanske mest omstridde av vår kyrkas apostlar. St Thomas kallar honom ofta Aposteln, som om endast en fanns. Andra uppfattar honom som en outsider som tog över det rena evangeliska budskapet och förvrängde det med sina fascinerande inre teologiska fantasier. Och många beklagar hans inställning till kvinnor och hans fördömande av homosexualitet. Jag minns själv hur jag innan min egen konversion brottades med vem Paulus var och frågade min präst om den "paulinska" kristendomen som om den var en egen del av kyrkan. Jag läste Jean Paillards om hans försök att komma nära Paulus. Under reformationen användes Paulus flitigt för att hitta nya vägar inom teologin, många personliga och egendomliga vägar.

Så ska det vara. Kontroversiellt, problematiskt och fartfyllt !

Men hur är det med konversionsberättelsen i Apostlagärningarna? Det största problemet med denna berättelse av någon vi kallar Lukas (troligen finns en grupp av skrivare bakom detta namn) är att Paulus själv inte alls berör något liknande i sina sju äkta brev. Inte heller att han skulle ha studerat under Gamaliel, som för övrigt inte levde under denna tid. Vad han själv berättar är att han mött den uppståndne och fått en kallelse till att sprida kunskapen om Messias och innebörden i att leva i Messias. Och för övrigt är Paulus inte alls kallad till Jerusalem utan reser dit efter tre år i ensamhet i Arabien för att smälta sin kallelse och sin förståelse av den uppståndne Messias, särskilt i relation till deras religion, den judiska, och till Toran, den levande undervisning som både Paulus och Jesus lever genom.

De som skriver Apostlagärningarna fyra eller fem decennier efter att Paulus skriver sina sju äkta brev, tycks heller inte ha läst Pauli brev, trots att de funnits i omlopp så många decennier. Ja de tycks inte ens veta att han skriver brev. Han är den ende som vi vet var med i de första husförsamlingarna i Syrien och Mindre Asien och hans brev är de tidigaste rapporterna om detta liv i Messias. Apostlagärningarna är ett senare ideologiskt motiverat verk för en kyrka som Paulus inte känner. Mycket hade förändrats.

Så det viktiga med denna dags fest är utan tvekan att vi kan fira äktheten i dessa brev, de är som fascinerande ädelstenar som bryter ljuset från den tidiga messianismen där Kristus verkligen har uppstått efter skrifterna.

Vara katolik 4

Att vara katolik är att leva i Messias, den uppståndne. Vi kommer senare till vad detta innebär som kärleksliv. Här är det väsentligt att vi egentligen inte är "kristna" eftersom den termen användes som nedsättande beskrivning och ingen i den tidiga Messisa-rörelsen någonsin kallade sig själva detta. Vad kallade de sig? Alltid "bröder och systrar". Det handlade alltid om gemenskapen för livet i Messias, den uppståndne. Ordet "kristen" kommer av grekiskans "christos" som betyder smord och syftar på Messias. Men som nedsättande term innebar det att rörelsen inte var en riktig religion, den kallades ibland ateistisk och istället hade man gjord en idol av en människa Christos.

Vid denna tid finns inga i rörelsen längre i Palestina. Alla har flytt under och efter det judiska kriget mot Rom. Man finns spridda över Medelhavsområdet och Jerusalem har ingen som helst central betydelse. Det är en senare ideologisk omskrivning, särskilt i det evangelium som en Lukas skulle ha skrivit. Där pressas historien om Jesus in i en ideologisk idé om Jerusalem som centrum. Lukas placerar viktiga människor där, Jakob bland annat, och påstår att ett viktigt koncilium hölls där. Sanningen är att alla som finns i den messianska rörelsen är utanför Palestina och där skrivs också alla evangelierna.

Att vara katolik är alltså att inte anknyta till någon särskild ort i världen, vare sig Rom, Palestina eller Jerusalem. Det är först på 300-talet genom kejsar Konstantins mor som detta intresse för Jerusalem växer och blir officiellt för den nya religionen som antagits som statsreligion. Pilgrimsresor anordnas med statligt skydd, härbärgen och guidningar ordnas på plats i Palestina. En reseverksamhet utvecklas som snart omfattar stora delar av Europa. Det hör snart till den kristna religionen att pilgrimsvandra. Inget av detta finns i den tidiga rörelsen där livet i Messias är det väsentliga, det gemensamma kärlekslivet i Kristus.

Det gemensamma livet med den uppståndne Messias handlar inte om att tro på vissa föreställningar eller ha en viss bekännelse, såsom det senare blev. Det som Paulus ger vidare till alla han möter är inte "doctrina" som är något senare - men däremot kärnan till denna "doctrina".  Istället visar Paulusbreven en rörelse som inte är först och främst teologisk eller filosofisk till sin karaktär, lika lite som den är först och främst etisk eller politisk. Den är inte ännu ett system för tankar och uttryck.  Att vara katolik enligt Paulus är att leva i Kristus, leva i Messias utan någon referens till religion eller religiös institution eller ort på jorden. Jesus transcenderar allt detta och erbjuder ett nytt sorts liv i honom, den uppståndne som lever. Det är inte en geografiskt eller historiskt placerad rörelse, den kan befinna sig varhelst människor är intresserade av att välja att leva i Messias den uppståndne. Vi är alltså inte kristna, vi är inte bundna till religion, kyrklig organisation eller någon plats. Det är heller inte en "ny" religion, vi helt enkelt lever där vi är och som vi är, men tillsammans och i Kristus, i ett speciellt kärleksliv.

Det finns gott om rörelser som är filosofiska och etiska vid den här tiden, liksom det fanns polititiskt motiverade grupper. Men de som väljer att leva i Kristus tillsammans har inte något sådant engagemang i centrum. Tänk på gestalter som Petrus ! Inte teologi eller filosofi. Istället är det ett nytt kärleksliv där man älskar Gud och sin medmänniska såsosm sig själv, inte gör motstånd mot det onda och delar allt i en jämlik och demokratisk gemenskap. Denna rörelse är flera tusen år före sin tid. Den förefaller anarkistisk för samtiden.  Det är den verkliga katolska kyrkan som överlever alla doktriner och traditioner som senare skapas.

Den uppståndne Messias ger oss kärlek, frihet och en mening i lidandet. Det är inte som i buddhismen en lära som antas upplösa lidandet. Nej, vi ser en realism som inser att allt liv är utsatt för själviskhetens smärta, de biologiska villkoren och ett kort liv på jorden för människan, "allt liv är halm". Genom döden på korset och uppståndelsen upphävs själviskheten och vi kan åter älska. Det är rörelsens grundtema. Det är inte ett moraliskt system, såsom många senare kom att göra kristendomen till. Det är inte ett försök att komma ur livet och lidandet som buddhismen. Det är att lämna självets bild av verkligheten för den uppståndne Kristus tillsammans med bröder och systrar.

För att förstå det gemensamma livet i Kristus måste vi se hur kontexten ser ut. Genom att Gud i Messias uppstår efter sitt offer på korset, tar en massa saker slut. Det är slut med religionen i den gängse meningen. Det är slut med självets försök till bättring och etisk höjning. Livet i Kristus är istället en gåva. Det är slut med spekulerandet i begrepp och idéer, slut med teologi och filosofi som huvudsak för tron. Även tiden i sig har egentligen upphört i den evighet som Messias den uppståndne innebär.

Detta sätt att se livet i Messias borde för oss katoliker idag medföra att vi både tar hand om vår kyrka sådan den ser ut och tar avstånd från den till förmån för det ursprungliga sättet att leva i Herren, som vi finner i de sju äkta Paulusbreven. Vi får nog tänka oss att det finns människor överallt som skulle välja detta katolska liv om de tydligt såg det som ett alternativ till den kyrkoreligion som tyvärr ofta bedrivs i den romerska katolska kyrkan och i de ortodoxa kyrkorna generellt, byggt på ett antikt mönster som inte har med livet i Kristus att göra. 

Vi som litar på att de tidiga vittnena verkligen såg den uppståndne Messias kan alltid bli flera. Men kontexten är ofta det som leder oss dit, alltså det lidande som själviskheten ger oss, begären, fasthållandet vid världens krafter och begär. Den uppståndne vill ge oss det nya livet i Honom. Det ska ersätta självlivet. I den mån detta sker får vi kärlek och frihet tillsammans. Vi får också ett evighetsperspektiv som ökar vår glädje de år vi har att leva på jorden tillsammans.

.

Vara katolik 3

Att vända sig till livet i Messias gick oftast till så att någon såg Jesus uppstånden, mötte den uppståndne Messias och talade med honom. Paulus gjorde det vid minst två tillfällen, enligt hans egna ord. Omkring ett halvt tusen människor tycks ha gjort det. Alla dessa blev inte anhängare. De valde att inte leva i Messias, trots att de hade sett honom med egna ögon. Men många av dem började ett liv tillsammans i Kristus efter att de hade mött honom uppstånden en eller flera gånger.

Här får vi ett annat drag i att vara katolik: ha sett den uppståndne och valt ett liv i honom. Det är inte trosföreställningar det gäller nu, inte någon religion eller någon lära, vare sig judisk eller någon annan. Visserligen talar judendomen i metaforiska termer om Messias men nu gäller det att vara vittne, att vara Messias-vittne. Det är en konkret och sinnlig händelse, inte en intellektuell eller traditionellt övertagande roll. Det är heller inte en etisk övertygelse, det är ingen moralisk komponent i detta. Vi kan induktivt försöka skapa en etik byggd på detta möte och på det Paulus skriver i sina sju brev. Han behandlar etiska och moraliska saker i flera av breven. Men detta handlar om en konkret erfarenhet av den uppståndne Messias.

Men redan tidigt finns också människor som inte hann med att se den uppståndne med egna ögon som hörde till rörelsen, som valt att leva i Messias. Det är en viktig sak. Man kan välja att leva i Kristus utan att ha sinnligt erfarit den uppståndne. Men det är inte ett trossystem man övertar, man har inte blivit övertygad om riktigheten i en lära eller en etisk livshållning såsom många grekiska filosofer vid den här tiden föreslår. Istället sätter jag i mitt val att leva i Kristus tilltro till vittnena. Att vända om till denna katolska messianism är att lita på vittnena som sett den uppståndne.

Detta är något helt annat än det som senare började bli det vanliga sättet att konvertera till kristendomen, den nya religionen som på 300-talet blev den officiella statsreligionen. Där gällde att lära sig en lära, att initieras genom ceremonier och riter, de flesta övertagna från tidigare religioner, inte bara judendomen. Längre fram sker massdop utan någon djupare kateketisk verksamhet. Ingenting sådant sker i den ursprungliga rörelsen för liv i Messias som Paulus berättar om i sina brev. I denna rörelse sätter man sin tillit till sanningen i att Messias var Jesus från Nasaret och han är den uppståndne, genom vilken vi får ett nytt liv, ett liv som erbjuds åt alla människor. Att vara katolik innebar och innebär än idag att höra till denna rörelses gemenskap.

Vara katolik 2

Att leva i Messias är att leva i Jesu Kropp - så uttrycker Paulus det. Det betyder inte prästerskap för efter Messias uppståndelse finns inga präster längre. Det betyder att vara tillsammans. Det var mer eller mindre fasta husförsamlingar, huskyrkor i en väldigt enkel mening. Folk träffades och ibland var det ungefär samma människor som träffades. Så enkel är kyrkan egentligen i början. Potentiellt är detta alla människor som finns, alltså en unversell församling. Ingen väljs in eller ut, ingen kvalificierar sig genom särskilda meriter. Det är en demokratisk och egalitär gemenskap.

Det är också på sätt och vis en revolutionär gemenskap. I stor utsträckning är det gemensamt ägande. I stor usträckning är det en gemenskap fri från diskrimination genom ras, ställning, ekonomisk nivå, utbildningsnivå, politisk färg. Kvinnor och män är jämlika, med en överrepresentation av kvinnor på viktiga funktioner, särskilt de karismatiska. Språk och nationalitet överskrids också, även om frälsningen kommer från judarna och det är den judiska Messias man bekänner. Det är dock inte en politisk rörelse, för den ser fram emot riket hos den uppståndne, inte ett socialt förbättrad värld på jorden. Om andra levde som denna grupp vore samhället mycket godare, men det är inte en socialpolitisk rörelse.

Finns denna gemenskap idag i katolska kyrkan? Inte generellt eller formellt. Men den kan mycket väl finnas bland gräsrötterna. Den kan finnas mellan människor, innanför eller utanför kyrkan, men den vare sig begränsas av organisationen kyrkan eller definieras av den. Redan på 80- och 90-talet då evangelierna skrivs har en religion skapats som inte fanns i husförsamlingarna, en hierarkisk ordning och politisk struktur har börjat byggas, något som var nödvändigt för den senare katolska kyrkan men helt främmande för den tidiga ekklesia, den tidiga rörelsen.

Att leva i Messias tillsammans med andra - det är den universella katolska urkyrkan, om vi ska använda ordet kyrka med modern konnotation. Vi kan fråga oss: kan någon vara biskop och inte leva i Messias? Ja. Kan någon vara präst eller påve och inte leva i Messisas? Ja. Och omvänt: kan en påve leva i Messias? Ja, naturligtvis, ingenting hindrar. Kan en präst eller biskop eller diakon leva i Messias? Ja, ingenting hindrar. Nu ser vi klart hur att vara katolik är att leva i Kristus, inte ha en placering inom en organisation. Därvid finns ingen anledning att lämna den nuvarande katolska kyrkan som ju har närmast kontakt med den tidiga Jesus-rörelsen.

Vara katolik 1

Det är alltid konvertiten som kan säga vad det är som är attraktivt hos en viss religion, knappast de som fötts in i den. Många födda katoliker ser med blandade känslor på de som väljer att konvertera till den romersk-katolska kyrkan. De är glada men kan inte riktigt greppa vad det är som skulle kunna locka andra till att ta steget att konvertera och ingå i kyrkan. De har aldrig upplevt den process som det är att begrunda intensivt sin religions grunder, logiska och emotionella, filosofiska och personliga, teologiska och psykologiska. De har aldrig varit med om att sakta eller plötsligt bli övertygad av sin tro, de har snarare upplevt den som en fri gåva som kom med familjen.

En annan grupp av tänkande människor som inte förstår konversion till katolicism är de som gärna finner sanningen någonstans efter allvarligt sökande, men inte något så bisarrt som katolicismen. Gärna finna sanning på Tibets höjder eller i mysiga zenkloster på stilistiskt rena meditationshallar där renhet och tystnad kommer till oss med sin friska tomma sanning. Inte i den mest belastade av alla organisationer.

Min personliga uppfattning om att vara katolik bygger på att leva i Kristus, den Smorde, eller Messias som det rättare borde heta. Eller klarare uttryckt: Kristus i dig. Detta var hjärtat av Paulus budskap, att Jesus Kristus har själv tagit Sig boning inom mig som troende, för att leva Sitt liv i och genom den troende. När han vill förklara för de troende i Kolossos vilken insikt Gud hade gett honom att predika, citerade Paulus det här meddelandet: Kristus i dig (Kol 1:27). 

Paulus förkunnade Kristus, och Honom som boende i de troende, så att han kunde

få fram varje människa som komplett i Honom (Kol 1:28). Det var samma budskap han presenterade i sitt brev till galaterna (2:20), i Filipperbrevet (1:21), i brevet till romarna (6-8), och till korintierna (2 Kor. 2,3,4).

Det faktum att Kristus inte bara dog för oss, men har kommit att leva inom oss, är det evangelium som jag älskade från första början i den katolska kyrkan. Maria fanns där som hjälpare, som min egen andliga moder. Utan hennes skulle jag inte så lätt våga tro denna fantastiska glädje som Paulus förkunna, att Kristus vill använda min livsform för Sitt Eviga Liv. Detta är den hemlighet som varit dold, men som Gud uppenbarat för hans heliga (Kol. 1:24-27). Det faktum att Kristus har kommit för att leva sitt liv i och genom oss gör att vi kan gå in i Guds vila i här och nu genom tro, uppleva fullheten av Hans glädje, Hans frid, Hans liv. 

Leva i Messias är inte kyrka men den tidiga kyrkan förkunnade detta, det är inte religion men den kristna religionen har detta som sin kärna, inte prästerskap, inte lära och katekes, inte koncilier och trosbekännelser - men alla dessa företeelser syfta ändå till detta mål. Målet är att Messias lever mitt liv. Detta är vad som skildras i de sju äkta Paulusbreven, som är den bästa urkällan för alla människor som väljer att försöka leva i tron på Kristus.

Tänk dig att du bor i Tessaloniki, året är 45, du är grekiskt jude och ni har fått besök av en Paulus som berättar vad han tänker om denna judiska man Ieshua som skulle vara Messias, den som profeter talat om i sekler.

Observera att du inte ens kanske varit i Palestina eller Jerusalem. Ni har bara mött Paulus och några av hans medarbetare. Det är inte någon meditationsmetod ni lärt er och som gjort det möjligt att inse någon sorts universell Messias eller någon universell sanning om någonting i livet. Det handlar om ett personligt budskap om ett faktiskt förlopp något decennium tidigare - denne man Ieshua dog och uppstod och sågs av minst femhundra människor under flera veckors tid.

Det är detta som är evangelium - ett personligt mänskligt budskap. Du tror på ett personligt budskap från Paulus och hans medarbetare. Förstår vi dimensionen av detta? Paulus undervisning till troende fokuserade in sig på ett stort mysterium. Till kyrkan i Kolossos han skrev om

"  den hemlighet som genom tider och släktled varit dold men nu har uppenbarats för hans heliga. För dem ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet - Kristus i er, härlighetens hopp. Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus. För det målet arbetar och kämpar jag i hans kraft, som verkar mäktigt i mig." (Kol 1:25-27 )

Kristus i oss . Det är vår enda förväntan att uppleva och uttrycka Guds härlighet . På andra håll , uttryckte Paulus mysteriet på annat sätt :

" Men den som ansluter sig till Herren är en ande med honom . " ( I Kor. 06:17 )

Faktiskt , orden "med honom" finns inte ens i den ursprungliga grekiskan. Översättarna lagt dem för förtydligande . Så:

"Den som ansluter sig till Herren är en ande ."

Han eller hon är en andlig varelse , som är förenad med Herren , en ande . Det finns två ... de är en . Du och Han är en . Vi är en Ande med Gud . Vi fungerar som en. Vi är inte absorberade i Herren som en flod som runnit ut i havet. Det finns ett jag och det finns en Han , min frälsare, men vi är förenade och vi fungerar som en. Det är en funktion av samarbete , som en kropp och dess andning tillsammans . Vår förening med Gud betyder inte att vi är så uppslukade i Gud att vi förlorar vår identitet eller går omkring i en extas och inte vet vad vi heter. Men inte heller finns det någon separation . Snarare fungerar de två inom ramen för Gud.

Den som är förenad med Herren är en ande. Det är ett mysterium . Ett plus ett är lika med ett. Hur kan det vara så? Det gudomliga och det mänskliga är ETT. Få har kämpat som Paulus att beskriva denna glädje. De många mystikerna har de kommande seklerna gjort andra försök men renheten hos Paulus är slående.

Tills dess vi vet om och lever denna vår förening med Kristus kommer vi inte att kunna ta emot full glädje inom oss, i denna livsform vi har just nu. Och det kommer oundvikligen att lysa igenom då och då, ett fånigt leende som ingen kan förklara. Men för det mesta kommer vi att manifestera vårt eget enbart mänskliga liv .

Tills vi är medvetna om Hans närvaro i mig och mitt liv, kommer vi att ständigt konfronteras med illusionen av en separation. Jag försökte en gång förklara detta för en karmelitmunk (W. Stinnisen) men han trodde att vi förhäver oss när vi tar emto Kristus i oss själva. Han ville måhäna behålla separationen. "Gud där uppe , jag där nere, Kristus däruppe, jag därnere. Hur ska jag komma närmare Gud? Ge mig en plan, ett böneschema, en ordensregel, en diciplin!"  Många i kyrkan är redo med svaren. "Läs din bibel ! Be ! Studera ! Åk på retreater ! Upplev eukaristin ! Ta nattvarden ! Bikta dig oftare ! Var bättre förberedd till bikten ! Läs den senaste katekesen ! Eller handledningen till den ! Här är de nya kurserna ! Här är de senaste retreatprogrammen ! "

Men när du vet vad Paulus talar om, den trons lydnad han nämner i början av Romarbrevet, att ditt förbund är med Gud, att Kristus lever i dig såsom dig i ditt liv såsom det är, finns inget kvar för dig att göra. Naturligtvis kan du fortfarande göra en del av de yttre handlingar du alltid gjort, gå i mässan, bikta dig, läsa Skriften. Men du gör det inte som en stragegi att komma nära Gud. Du kan få pekpinnar av din präst eller de äldste i församlignen. Men du kan med Kristus inom dig tacka och buga och gå förbi. Du och Gud är en. Detta är Kristi löfte. Det finns ingen mer separation.

När du börjar leva ut din förening med Jesus Kristus, har du lämnat nivån där "Kristus plus något" gäller. Vi lever, rör oss och är i Gud , som är vårt liv. Vi är frälsta genom hans liv. Han är vårt liv .

Kristus lever ut sitt liv i den hopplösa person jag är, mitt gamla fåfänga jag. Vi är alla av olika former och snitt, vi beter oss på olika sätt , vi har alla typer av intressen, vi är en myllrande mångfald, sammansatt av unika typer och karaktärer. Prisa Herren för detta ! Vi behöver inte se ut som en katolik längre, inte agera som en katolik , inte prata som en katolik, eller vara någon annan änd den vi faktiskt är. Vi är fria att vara oss själva därför att Kristus lever oss. Folk tror att de vet vem de ser när de ser oss, men vi vet att det är Jesus Kristus de ser, som lever genom oss.

Jag har definitivt inte insett något som inte alla kristna i princip kan inse. Jag har inte kommit på en teknik för bön eller meditation. Det är inte en dygd vi lärt oss, utan någonting som kanske alla skulle kunna lära sig världen över. Det är inte en filosofisk dygd, som hos platonisterna, där insikt och kunskap är det centrala, det är inte en helighet som hos helgonen där ofta askes och yttersta isolering har varit en del av processen. Det handlar inte om förvärvad helighet. Det är att ta emot glädjen i Kristus som lever oss.

Vad är skriftens auktoritet idag?

Vi katoliker får ofta brottas med kritik för vår lydnad under auktoriteter. Inte ens vår läsning av Bibeln vågar vi har för oss sjäva, utan kyrkan ska läsa den åt oss! Är det inte förfärligt? Men låt oss titta på frågan.

Bibeln verkar vara en samling väldigt olika vittnesmål om Guds närvaro, såsom den har erfarits av många olika människor. Dessa människor har upplevt Gud, reflekterat över denna erfarenhet, skrivit ner sina vittnesmål i specifika historiska kontexter. Därför kan vi säga att det finns två sätt att läsa dessa vittnesmål. Det ena fäster sig vid det andliga budskapet som är metahistoriskt, transcendent och som handlar om relationen till Gud. Det andra fäster sig vid det historiska dokumentet som visar en antik världsbild med sin ekonomi, sin politiska situation, sin sociala nivå av utveckling, sin mentalitet vid respektive tid i historien.

I vår teologiska reflektion måste förstås båda perspektiven ägnas uppmärksamhet. De svarar mot en fundamental judisk-kristen tanke: att Gud manifesterar sig i historien. Guds ord, i betydelsen närvaro i skapelsen, bor och agerar så att säga på vissa geografiska platser, inkarnerar sig i vissa personer, uttrycker sig i olika genrer av texter. Guds ord använder sig av individer, skriver in sig i vissa kulturella behov och intressen, i vissa naturliga mänskliga tendenser och viljekonflikter, gestaltar historiska händelser och gör dessa händelser till symboler för Herrens närvaro och vilja.

Att artikulera Guds närvaro på det sätt de bibliska skrivarna gör, kräver att författaren engagerar sig i personer och händelser, beskriver objekt och föremål i miljön som bildar scenen för händelserna, kulturella artefakter som är aktuella just vid den skildrade tiden, refererar till berättelser och legender som är kända vi denna tid i denna kulturella miljö, antaganden som görs kring dessa berättelser. Ungefär som en katolik ser Herrens närvaro i sakramentet vid altaret, ser de bibliska författarna Gud närvarande i alla dessa historiska detaljer och moment. Men till skillnad från altarets sakrament, som alltid är exakt vad det är, äger de olika vittnesmålen olika grader av tydlighet vad gäller vittnesmålet om Guds ord. 

Till kyrkans och vår egen läskritiska inställning måste höra just att se dessa olika grader av klarhet. Gud kan sägas ha visat sig på ett relativiserat sätt där Vishetens bok inte är detsamma som Jesaja, eller där Jobs bok inte är detsamma som ett brev av Paulus. Ingen skrift i Bibeln är tidlös och Guds ord är därför inte heller tidlöst såsom det är uttryckt av de bibliska författarna. Guds ord arbetar tidsligt och relativiserat. Det är inte givet objektivt som en platonsk idé eller en filosofisk abstraktion, det kliver in i den historiska verkligheten och inspirerar läsaren genom denna historiska relativitet. Bibeln är Guds textmässiga självrepresentation i relation till oss, sedd genom kyrkan och traditionen.

Men katolikens lydnad inför hur Skriften ska tolkas? En vanlig och lite schablonartad bild av katolsk bibelsyn kan se ut så här. Skriftens auktoritet kan inte skiljas från kyrkans. Den tidigaste kyrkan var ingen kyrka, snarare möten hemma hos folk i en gemenskap i den uppståndne Messias. Skriften var Toran, psalmerna, profeterna. Men detta utvecklades senare till en kyrka, en institution, ledd av Helig Ande och i full produktion av nya skrifter. I kontrast till protestantisk tradition är endast kyrkan, inte den enskilde läsande individen, auktoritet för tolkningen av Skriften. Reformatorerna såg inte texten i sig själv utan textens budskap till den enskilde som det centrala i Skriftens auktoritet - kerygmat, den levande effekten av Guds ord. Men man skilde sig i betoningarna. Luther såg kerygmat i rättfärdigandet av syndaren sola gratia, endast genom Guds nåd, som det centrala, det “apostoliska” som även apostlar som Petrus och Paulus kunde avvika från, enligt Luther. Texter som Hebreerbrevet och Judas och Jakobs brev kunde inte godkännas som centrala för de “goda nyheterna”. Denna inställning till Skriftens auktoritet lade grunden för senare luthers bibelkritik. 

För Calvin var GT viktigare än för Luther, som ju knappast någonstans i GT kunde se det tydliga evangeliet uttryckt. Calvin krävde en direkt upplysning av den Helige Ande för att kunna läsa Bibeln rätt. Under Andens inflytande blir Guds ord i både GT och NT självevident och självsäkrande. Upplysta av Anden tror vi inte längre, vare sig enskilt eller tillsammans med andra, att Skriften talar sanning, skriver Calvin - utan är fullständigt förvissade. Ingen kyrka behövs här och även individens tro är satt ur spel. Vi erfar istället den gudomliga energin i ordet. 

En tredje protestantisk riktning - spiritualisterna - avvek från Luther och Calvin i att den Helige Ande är det enda som har auktoritet vid läsningen av den Heliga Skrift. Alla de bibliska skrifterna är manifestationer av denna heliga Andes rörelse inom människor. Guds ord visar sig följaktligen i de troendes inspiration, upplysning och helgelse. Att läsa i Skriften kan trigga igång impulser från Anden och frälsa människan. Men som textsamling är Bibeln en provkarta på Guds tidigare självrepresentationer. Enligt den protestantiske teologen Schleiermacher kan denna provkarta bli som ett museum med döda artefakter för de som inte själva känner den gudomliga energin. Omvänt kan de som är rörda av den Helige Ande finna att de inte har så stort behov av provkartan. De vet redan.

Senare protestantisk bibeltolkning under 1800-talet fokuserar på historisk kritik av skrifternas tillkomst och genre. Källkritik, formkritik och kartläggande av religiösa teman blir den auktoritet som gäller för läsning av Bibeln. G.K. Chesterton karikerar senare denna forskning: man begår det fatala misstaget att se en berättelse som osannolik därför att den berättats många gånger, ett religiöst tema som mindre trovärdigt därför att det beskrivits många gånger av många traditioner, ett vittnesbörd som propagandistiskt därför att det inte kan bekräftas av forskaren själv.

Under 1900-talet kom den protestantiska auktoriteten snart att lämna den historisk-kritiska och formkritiska forskningen och istället fokuserade man på texterna själva. Den “nya kritiken” under 1920-talet ända fram till 1960-talet studerade hellre textens struktur, inre sammanhang, funktion och homogenitet. Men därefter skiftade intresset igen. Nu var det textens relation till andra texter, dess inter-textualitet och con-textualitet som blev auktoritet för tolkning av Bibeln. Om vi lyssnar t ex på Christine Hayes vid Yale, vars kurser ligger på internet (iTunes U) hör vi en övertygad kontextuell auktoritetstro när det gäller att läsa i synnerhet GT. Stabiliteten i texten som egen text är uppenbar - det är dess relation till andra texter som avgör hur vi bör läsa och förstå.

Nästa logiska steg är kanske att även inter-textualiteten dekonstrueras. Kvar blir då det som händer när läsaren möter texten. Läsarens reception är det moment som skapar textens “betydelse” och vi kan då lämna den skenbara stabilitet som både historisk och inter-textuell tolkning verkar ge. Och där befinner sig många teologer idag. Därifrån kommer oftast kritiken av den katolska synen på Skriftens auktoritet.

För katoliken har de olika texterna inte själva en auktoritet i egenskap av text, vare sig som intertextuellt vittnesbörd gentemot andra texter eller som självtolkande texter inom sig själv. Inte heller kan det räcka med den Helige Andes upplysning av den enskilda predikanten eller teologen. Däremot är ett visst mått av historisk kritik behövlig, enligt Benedikt XVI är den oundgänglig. Men vare sig historisk kritik eller formkritik kan ensamma vara auktoritet. Endast i ljuset av kyrkans andliga verksamhet, de där tidiga mötena i hemmen, kan de bibliska skrifterna tolkas på ett riktigt sätt. Innan kyrkan var en religiös institution läste man GTs böcker utifrån denna andliga mötesperspektiv. Kyrkans Magisterium garanterar senare i historien en autentisk läsning. Utanför kyrkan kan Skriften naturligtvis bli förstådd, men inte "rätt" förstådd.

Denna syn blir kritiserad för att den tar inte hänsyn till den reception av en text som äger rum hos den läsande individen. Mening konstrueras vid läsningen och i den indivduella läsarens tänkande. För katoliken måste det bli ytterligare en reception av vad kyrkan läser i texten och detta är olyckligt för den enskilde troende. Den katolska synen tar dessutom inte hänsyn till att texter är interagerande. En text skapar sin mening i kontrast till andra texter. Tolkningen av Skriften måste därför vara intertextuell snarare än bunden till kyrkans läsning.

Men denna kritik kan bemötas. Andra Vatikankonciliet betonade att Skriften står över Magisteriums läsning av den. Läroämbetet kan inte stå över Guds ord utan ska lära det som receptionen av Skriften ger. Alltså finns här en receptionstanke - bara det att individens roll, som ju alltid blir vag, ersätts av en gemenskap i den Helige Ande. Det är inte vilken gemenskap som helst utan den i Kristus, den bland vittnena av Hans uppståndels, den levande Läraren, Jesu kropp. I Dei Verbum framgår hur denna levande gemenskap alltid måste bli mer autentisk än den enskilda individens ytterligt relativa läsposition.

I modern protestantisk miljö förvandlas lätt exeges till eis-egensis - alltså att budskapet i Skriftens olika texter alltid handlar om vad som händer när den intresserade enskilda läsaren möter texten. Vad betyder det här "för mig" blir den principiella utgångspunkten för läsningen av Skriften. Detta är ju nästan en trivial självklarhet inom protestantisk kristendom och utan tvivel glider en och annan katolsk teologi ditåt, kanske inspirerad av en överdrivet liberal tolkning av Andra Vatikankonciliet. Försvaret för denna läsare-respons är att ingen biblisk text kan någonsin vara objektiv information utan ett språkligt budskap adresserat till ett enskilt läsande jag för att en engagerad respons ska ske och få effekt i personens liv.

Svagheten i detta resonemang är att "individen läsar-respons"  är ett begrepp som i sin tur är kulturellt konstruerat. I vår tid är det den konsumerande "individens lust-respons" som karaktäriserar både de sociala medierna och läsningen av all slags text, särskilt sådana som har med livsstil och livsåskådning att göra.

Den katolska uppfattningen kan sägas vara både otidsenlig och opraktisk. Den hävdar att vi inte är trogna oss själva annat än i den Helig Andes gemenskap. Som Gunnar Ekelöf en gång skrev: det opraktiska är det enda livspraktiska. Endast i den andliga gemenskapen får vi plats i Guds rike. Den läsande receptiva individen kan kanske vara en fiktion som passar vår form av modernitet. Men som kompendiet till Katekesen uttrycker det, är Guds tal till människorna nedskrivna "genom den Helige Andes andedräkt" (DV9). Denna poetiska  formulering försöker komma åt individens uppgående i en andlig gemenskap, att vara tillsammans i läsandet av den Heliga Skrift.

För att parafrasera den store protestantiske teologen Karl Barth, kan vi kanske säga att Guds ord är Jesus Kristus själv och detta Guds ord är Bibeln. Som den tyska biskopskonferens skrev 1985 är det inte bara så att Bibeln utgörs av vittnesmål från olika tider om Guds närvaro utan dessutom i sig själv är Guds Ord. Påven Benedikt XVI menar på ett liknande sätt att Kristus är den nyckel med vilken kyrkan tolkar den enhet av skrifter som är GT och NT. Denna enhet är kyrkans skapelse.

Detta innebär inte, som teologen Schillebeeckx en gång påstod, att den ursprungliga inspirationen i de bibliska skrifterna försvunnit med tiden och ersatts av en rent formell auktoritet. Tvärtom kan vi se kyrkan som den levande gemenskapen. Den finns kvar och bevarad i läroämbetet och lever i dialog med andra uppfattningar, t ex de olika protestantiska rörelserna för bibeltolkning vi talat om.

Den fråga jag sjäv ofta fått av elever är: hur vet jag att detta är sanningen? Och jag brukar svara med devisen på GA-skolan i Sundsvall: Gudsfruktan ger sannfärdighet. Följdfrågan blir förstås: vad är Gudsfruktan? Och jag brukar svara: det som sker när Kristus är i centrum för ditt liv.