Thomas Hobbes

Filosofen Thomas Hobbes är fascinerad av att människan erfar föremål.

Wow! Det är jag också. En härlig filosofisk fråga. Hobbes säger: "Antag att alla ting förintas. Då kan man fråga sig vad en människa skulle ha kvar att filosofera om. Och veta något om. " (De Corpore II,7)

Här ser vi barnet som förundras över skapelsen. Hobbes har en kristen realism när han förundrar sig över den Artefakt som Gud erbjuder oss, naturen, skapelsen. Att erfara föremål i ett stort tum: Guds första mirakel för varje levande skäl.

Men vad är föremålen för Hobbes? Inte i första hand mentala fenomen utan realistiska yttre föremål, fakta som "naturen erbjuder oss" (ibid. IX,25) Orden "naturen erbjuder oss" handlar om en ytterverklighet, objektiv och med absoluta värden genom liv och död. När Hobbes också talar om "fantasmata" menar han de inryck vi får, de idéer vi på sant eller falskt sätt får om verkligheten runt omkring oss.

Efter att vi fått kunskap om naturen kan "alla föremålen förintas" och kvar blir då förstås minnen och fantasmata att filosofera över. Men det är ett tänkt efteråt. Därför kan också rummet i sig för Hobbes vara accidentalt utanför medvetandet som föreställer sig det. Accidentalt -- det är avgörande, alltså det är realistiskt där utanför oss men måste inte vara det. Det är inte heller privat accidentalt utan på ett universellt och allmänt sätt.

Alla föremål har någon sorts struktur och därför finns det sanna och falska definitioner av dem. Kunskap är se generering som leder till verkning eller tvärtom se en verkning som leder oss till dess generering. Två vägar till kunskap alltså. Någon verkar i naturen - Gud - och denna verkan kan vi veta något om på ett sant sätt. Kan vi veta något om Generatorn? Ja, det som verkan ger vid handen.

Denna Generator, eller som Hobbes kallar honom i Leviathan: Artefaktor. Denna Generator arbetar med en biomekanisk verklighet som vi ser i våra kroppar och i naturen. Big Bang sker enligt mekaniska fysiska lagar - dvs själva lagen är inte mekanisk men genereringen och dess verkan är det. Det är alltid samma princip: actio och reactio.

Detsamma gäller människans organiska passioner -- biomekanisk generering och synd som verkan. Synd? Ja det skadliga och smärtsamma erfarenheter vi ständigt gör. Hobbes är mycket medveten om dessa, liksom den kristna realismen.

All organisk-mekanisk generering av passioner utifrån Hobbes är en modifiering av motus vitalis i blodet och i hjärnan som sedan projicerar modifieringen på yttervärlden. Motus vitalis brukar översättas med vitalkraft eller liknande. Men vi kan säga Livet i oss (bios) och vara medvetna om det Nya Livet (zoe) i kontrast och i underbar frälsning genom Jesus Kristus. Men observera: bios är grunden för zoe. Gud älskar sin biomekaniska maskin människan och hatar synden våra passioner producerar dagligen och stundligen.

Guds skapelse är ett mirakel -- även enligt Hobbes. Varför? Jo, det mest mirakulösa han känner till är människosjälens erfarenhet av föremål. Hur kan fysiska föremål bli mentalt liv i oss? Endast ordet mirakel passar där enligt Hobbes.

Genereringen av denna erfarenhet -- alltså Generatorns Acitio -- är nämligen totalt obegriplig. Helt i enlighet med kristen realism och en god utgångspunkt för att ta emot uppenbarelsen som fulländar förnuftet i kunskapen om verkligheten.

Hobbes tar fram syndens verkningar: lust, olust, drifter, laster, begär, affekter, viljeakter -- alla är de retningar från föremålen i det yttre rummet, kombinerat med egenrörelser i kroppen. Här finns både en objektiv en subjektiv sida av synden. Det leder dock inte till frånvaron av absoluta värden som någon kanske tror. Hobbes pekar på det absoluta negativa värdet -- döden. I kristen realism målar Jesus ut detta med kraft: elden som brinner i Gehenna. Hobbes pekar på det maximalt positiva värdet -- livet, livskraften. I kristen realism är detta det Nya Livet (zoe).

Se mer på katolskmission.com/psykofysiskkristendom.html -- om någon vecka eller så.

Polynesiskt

När jag kom hem från tre månaders arbete på Hawaii var min tro "polynesisk". Omedelbart märkte jag skillnaden: hemma i det kalla Norden njuter man inte lika självklart av den stora Gåvan - skapelsen. Vi kämpar mer än polyneserna, tror vi. Men det är en illusion. Att leva i skönheten Gud skapat och där livet är enkelt som på Hawaii blir nödvändigheten av äkta tacksamhet ännu större. Hawaii är den stat som kanske spårat ur mest, tillsammans med Californien, i träsken där relativism och likgiltighet frodas. Samtidigt vet vi att många församlingar runt om i Polynesisen är mycket kyrkliga och kyska i jämförelse med Europa.

Så hur fungerar då en polynesiskt färgad tro och världsbild? Först och främst: glädjen över den stora Gåvan. Därefter vördnaden och fruktan inför Givaren. Dessa två premisser är den polynesiska grunden. När vi sen förstår att Jesus Kristus är den genom vilket allt detta blivit till och dessutom den som räddar mig till det himmelska Riket, den enda Sonen, som lever i sin egen kyrka genom apostlarna - då är vi framme vid den polynesiska tron. Kännetecken: "laid back" i jämförelse med europeisk puritanism, lyssnande och sjungande, leende och medkännande. Kärleken på korset och uppståndelsens ljus fulländar den stora Gåvan.

Gaugain är ett bra exempel på hur det inte ska gå till. Man tar inte med sig den europeiska själen och försöker hitta ett paradis på Tahiti. Det fungerar inte. Man byter istället. Efter att ha sett bergen, blommorna, ljuset, vågorna, valarna, stränderna, folket och den hedniska upptakten till kristendomen med alla vilda gudar och krafter så älskar man allt detta i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Därmed får vi på något vis den nya polynesiska själen.

När jag kom hem till Sverige läste jag mycket missionshistoria. Det ger en hel del. Uppenbart var att katolsk tro passar polynesisk livsstämning bra mycket bättre än protestantisk. Det sinnliga, det försonliga i synden, den goda skapelsen och friheten från arvssynd i dopet. Precis vad man vill ha efter en lång och tabufylld hedendom med godtycke och våldsam makt. Något av det mest intressanta jag läste mig till var att den gamla monoteismen i Polynesien är mycket lik den judiska ! Hade jag aldrig tänkt mig när jag kom dit. Men det stämmer på något sätt.

Ändå behöver man inte sakna det polynesiska. Istället går det att ta med sig ljuset till andra delar av planeten. Vågbruset från skapelsen kan höras överallt om man har en polynesisk själ.

Ikonostasen

Kyrkan måste andas med två lungor, sa JPII och menade att östkyrkan måste befrukta västkyrkan i vår tid. Det begriper inte alla kristna. Många i väst är irriterade på arrogans och självsäkerhet hos ortodoxa och bysantinska katoliker. En sorts spirituell hybris. Men det gäller att gå in bakvägen till ortodoxin, genom Gud och genom Skriften och Traditionen. Det är verkligen två lungor, men jag vill använda en annan bild: hjärtat och hjärnan. Hjärtat är mysteriet, hjärnan analysen. Båda behövs men analysen vilar till slut i hjärtat.

Östkyrkan är ikonostasen. Vad är det? Dels är det den skiljevägg i kyrkorummet som skiljer lekmännen från de apostoliskt vigda. Nuförtiden är denna ikonostas full av ikoner kring och över de tre portarna i väggen. Men ikonostas är också ett förhållningssätt till Guds tillvaro på jorden och i himlen. När man ser hela kosmos som ikonostas, Guds levande bild, andas man med den östra lungan. Då vilar dynamiken som finns mer i den latinska traditionen med aristotelisk tanke bakom den kristna filosofin. I den gudomliga liturgin som egentligen täcker in hela skapelsen, skrivs dynamiken in i en större ikon - Guds vara och skapelse. Det oskapade omskriver det skapade.

När det påpekas i NT att vi ska se det osynliga -- allt vad synligt och osynligt är, som vi säger i bekännelsen -- handlar det om ikonostasen. Det heliga vilar och inom sig finns all dynamik och förändring. Vår theosis, vår växt i Gud, leder oss till allt större vila i den gudomliga ikonen och den gudomliga liturgin. Lovprisningen övergår till lyssnande och seende. Lyssnandet till Ordet som också är tyst, seendet av det som osynligt är.

Det nio mysterierna - Herrens bön

Den levande Anden gör mysteriet i all liv till erfarenhet i oss. Vi glömmer så lätt. Som JP II sa måste vi låta båda lungorna i Kyrkan andas -- den västliga formulerade och den östliga mysteriebevarande. All vår tillvaro är nuptial -- det älskande mysteriet. St Bernard skrev mycket om det i sina Sermones över Höga Visan. Men även Herrens bön saknar den rationella självklarhet vi ofta tar för given.

Herren bön har egentligen nio mysterier:

1 Pater noster - märkligt, underbart, vad är det?
2 qui est in caelis - märkligt, underbart, vad är det?
3 santificetur nomen tuum - märkligt, underbart, vad är det?
4 advenitat regnum tuum - märkligt, underbart, vad är det?
5 fiat voluntas tua sicut in caelo et in terra - märkligt, underbart, vad är det?
6 panem nostrum supersubstantialem da nobis hodie - märkligt, underbart, vad är det?
7 et dimitte nobis debita nostra sicut et nos dimittimus debitoribus nostris - märkligt, underbart, vad är det?
8 ne nos inducas in tentationem - märkligt, underbart, vad är det?
9 sed libera nos a malo - märkligt, underbart, vad är det?

Bra sagt Umberto Eco !

Karl Keating skriver i sitt sista veckomail om Umberto Eco och citerar den italienske filosofen:


"We are supposed to live in a skeptical age. In fact, we live in an age of outrageous credulity. The 'death of God,' or at least the dying of the Christian God, has been accompanied by the birth of a plethora of new idols. They have multiplied like bacteria on the corpse of the Christian Church--from strange pagan cults and sects to the silly, sub-Christian superstitions of 'The Da Vinci Code.'"


Så riktigt och så skönt att höra från författaren till Rosens namn som ju är något ambivalent till den kyrka Eco växte upp med.

Innanför ikonen

När jag kom till Israel hösten 2005 för första gången i mitt liv, slogs jag av den bysantinska närvaron.

All vår katolska teologi, vår diskurs, vår katekes, liksom tystnade inför alla ikoner på mosaikgolven, på friserna, på väggarna. Ingen guide sa något mer än: här ser vi rester från den bysantinska tiden.

Snart insåg jag sanningen: det finns ingen speciell bysantinsk tid. Kristendomen är ikonisk från början. Vår latinska diskurs, vårt sätt att tala kateketiskt och apologetiskt måste skrivas in i ikonens mycket större omfång: det himmelska sensoriska.

Den sanningen fick jag hålla för mig själv. Ändå kände många av oss i sällskapet att det bysantinska trängde in överallt - i synnerhet i gravkyrkan.

När jag kom hem från Israel började jag forska i den första tidens palestinska kristendom. Mycket intressant. Så lätt att förbigå och hänvisa till en passerad historia.

I en text för undervisningen på mina kurser försöker jag formulera vad ikonens kristendom är. Enkelt kan det sägas så här: Jesus Kristus inte bara talar utan är och utstrålar det Gudomliga. Han är från början ikonisk och når många människor på ett fullödigare sätt än de som hör hans ord och förstår hans lära. Detta fortsätter genom den helige Ande sekel efter sekel. Det ikoniska, det himmelska i det sinnliga och kroppsliga, fortsätter vara den stora undervisningen, den som sker när brudtärnan kommer in till sin Brudgum.

Den stora liturgin - och den lilla

Samtal med elever efter fyra visningar av Mel Gibsons film The Passion of the Christ på Härnsösands gymnasium ledde till detta i kort sammanfattning:

Jesus är liturgisk i hela sitt liv och kallade oss till denna liturgi - bebådelsen, födelsen, frestelsen, undervisningen, miraklerna, förföljelsen och hatet, arresteringen, tortyren och döden, uppståndelsen -- allt är liturgi för den som lever med Kristus. Detta är främmande för den sorts kristendom som på 1600-talet och framåt blev en ord-religion eller en skrift-religion.

Den stora liturgin är vårt år -- nu är det påsken och vi lever påsken dag och natt, på jobbet, hemma, i kyrkan. Snart är det pingst och himmesfärdstid. Kalendern från vår svenska kristna medeltid finns kvar och kan upplivas för alla. Hösten kommer och Kristi Konungs dag. Sedan närmar vi oss Jesu födelse och de tre vise männens besök, tempelupptagningen och snart är det fasta igen. Så lever vi den stora liturgin som alltid är Honom i Hans essens.

Men det finns en liten liturgi också. Det är dina knäfall på morgonen framför korset du har på väggen. När du sitter på bussen eller cyklar till jobbet är den Rosenkransen som anknyter dig till hela Hans liv genom Maria Guds Moder. Det är middagsbönen, eftermiddagsbönen, kvällsbönen, den dagliga tidebönen, så som du utformar den eller låter den utformas i en gemenskap.

Det blir två liturgiska hjul som rullar oss mot evigheten, det lilla hjulet på 24 timmar som snurrar i det stora årshjulet. I båda fallen är det inte fråga om ord-religion eller predikan-religion. Det är Jesus själv.

Varför motvilja och äckel?

Bibeln beskriver friheten i Guds gläjde och mörkret i lustens härjningar. Varje sund människa känner till det. Men europeisk psykoanalys har problem. Läs följande märkliga formulering:

”Resonemanget i Spielreins arbete börjar med frågan om varför den så mäktiga könsdriften vid sidan av själva njutningen ger upphov till negativa känslor som oro, motvilja och äckel”.

(s 243 i Aleksandr Etkind, En omöjlig passion, 1993.)

20 miljarder omsätter barnpornografin idag år 2006. Det har mycket med freudianismens och darwinismens beskrivningar av ”den mäktiga könsdriften” att göra. Hur kommer det sig att vi känner sådan oro och motvilja? Ja till och med äckel !?

Perfektionerna är gåvor

Platon visar oss tre perfektioner: det goda, det sköna och det sanna. Det mesta vi tänker handlar om dem. De är inte bara ledstjärnor utan gåvor i sig som vi kan njuta av.

Thomas lägger genialt till två: vara och enhet. Dessa är ännu mer fundamentala och måste finnas för att det goda, det sköna och det sanna ska kunna existera. Vara är dessutom Guds namn och natur. Enhet är kanske en mer svångfångad perfektion. Alla de andra perfektionerna ingår i enheten. Men även alla accidenser i den sinnliga verkligheten ingår i den stora Enheten, i Guds perfektion.

St Alfonso av Liguoro lägger till en sjätte perfektion: uniformitá alla volontá di Dio. Jag har just upptäckt denna perfektion genom St Alfonso och behöver tid för att läsa och ruminera mig fram i hans skrift om uniformitá.

De tre stationerna på alla människors vandring

1. Alla människor längtar och söker efter det perfekta.

Det gäller dig och mig och alla andra, vi vill verkligen ha det som är bättre än allt annat, vi vill ha det bästa, i vilken form detta än kommer att visa sig. Vi kan uttrycka det på så många sätt - det roligaste, det skönaste, det viktigaste, det sannaste - men vi vet alla att vi vill ha det. Den som resignerar, vill fortfarande. Han har bara fegat ur.

2. De söker på hundra olika vägar efter detta perfekta.

Här finner du aktiviteter, sociala, politiska, religiösa, estetiska, vetenskapliga. Du finner alltid motiv för dessa aktiviteter, du finner alltid propaganda för dem och försökt att marknadsföra dem under en rad ärbara namn. All utbildning handlar om detta. Alla yrkesval handlar om det. Hela familjegrejen är detta sökande. Alla skickliga beskrivningar av naturen eller människan är sådana aktiviteter. Även här fegar vissa ut och kallar det likgiltiga val. Men de vill fortfarande.

3. Till sist måste de möta verkligheten själv, den Person som är det perfekta.

När du hittat någon i historien som säger som du tänker eller som lär dig viktiga grunden för din egen väg till perfektinen, måste du gå längre. Många kommer inte ens så långt. Men när du söker i vår egen 2000-åriga tradition, den klassiska kristna, kommer du ytterst sannolikt att hitta dina favoriter, de mentorer som leder till framöver. Nu måste du komma vidare och inte bara repetera det Augustinus säger, eller det Newman talar om, eller det som står i katekesen. Du måste lämna det bakom dig för att träffa Personen som allt handlar om, perfektionen i den högsta Personen, Jesus Kristus. Här blir du ensam, för endast du står framför honom, även om änglar och helgon finns i bakgrunden. Du måste gå fram till Honom, gå ner på knä och låta Honom välja.

Endast Hans val gäller.

Den dubbla exklusiviteten i kristendomen

Ungdomar idag har aldrig haft kristendomskunskap. Själv fick jag det både i söndagsskolan varje sönda och flera gånger i veckan i skolan. Att veta hur det fungerar.

Därför är många unga intresserade. Vad lärdes ut? Hur fungerar det? Och vi kan lära oss om Guds väsen, hans skapelse, människans fall, Guds förbund som bröts av människor, Guds inkarnation och det Nya förbundet, möjligheten till frälsning.

Men sen kommer det som ungdomar blir tvärtysta inför: du blir inte frälst av kunskap. Du kan minnas hela Bibeln och veta katekesens alla delar. Du är fortfarand en naturlig människan. Du håller inte Gud helig ännu.

Här blir många kvar. De vet att Gud är helig. Men de håller honom inte helig. Det är skillnad på hur det fungerar och att du håller något heligt.

Hur många håller heligt? Vi fick lära oss som barn att nästan inga människor i vår tid håller Gud helig. Det var förr, helgonen och apostlarna. Men sen dess är det bara kristendomskuskap. Vi kan veta allt om helighet och frälsning men inte själva hålla något heligt eller vara frälst. Vi kan rädda alla sjuka och fattiga och älska vår nästa i konkret handling. Men vi håller ingenting heligt för vårt hjärta är inte utbytt.

Så ingen får sitt hjärta omvänt och utbytt? Nej nästan ingen. Som katekesen säger: Jesus uppmanade de religiösa myndigheterna i Jerusalem att tro på honom på grund av sin Faders gärningar som han utförde. Men en sådan trosakt kunde man bara utföra genom att gå igenom en hemlighetsfull död från det egna jaget för att uppnå en ny ”födelse ovanifrån” – under påverkan av Guds nåd.

Det fick vi lära oss som barn i kristendomskunskap. Kristendomen är exklusiv redan i att den ska vara den ENDA sanningen. Så tänker ingen idag. Men sedan är kristendomen exklusiv också i den meningen att nästan ingen dör från det egna jaget. Det sker inte genom den naturliga människan utan ENDAST genom Gud.

Dubbel exklusivitet alltså. Tål att tänka på för nutidsmänniskan.

Ett sådant krav på omvändelse inför en så överraskande uppfyllelse av Guds löften gör att man förstår Stora rådets tragiska misstag när det anser att Jesus förtjänar döden som hädare.

Ett sådant krav på omvändelse inför en så överraskande uppfyllelse av Guds löften gör att man förstår att inte många blir Guds barn på riktigt, hur mycket vi andra än vill det och gillar det. Hur mycket vi än studerar det och undervisar om det.

Den kristna trosakten kan man bara utföra genom att gå igenom en hemlighetsfull död från det egna jaget för att uppnå en ny ”födelse ovanifrån” – under påverkan av Guds nåd. Och nästan ingen vi känner till har gått genom denna hemlighetsfulla död. Jag kan tänka mig att Johannes Paulus hör till den fåtaliga skaran. Men vem mer?

Att någon är troende betyder idag bara "intresserad". Skulle vi fråga: är du född ovanifrån? skulle alla säga: Va? Och vid närmare förklaring: Nej nej, inte alls.

Ett sådant krav på omvändelse inför en så överraskande uppfyllelse av Guds löften gör att man förstår att sekularismen och hedendomen med sina andliga rörelser kommer att bestå en avsevärd tid framöver. Allt annat är nämligen mer realistiskt och mer naturligt.

Men sant? Nej. Sanningen förblir dubbelt exklusiv.

Bed mer! Längta mer ! Sök mer för att en gång födas ovanifrån !

Medlemmarna av Stora rådet handlade både av ”okunnighet”[70] och därför att de var ”förstockade”[71] och ”inte trodde”.[72] [526; 574]

Orenhet och renhet

Elever frågar ofta om renhet och orenhet, om synden och kampen mot synden. Det blir allt viktigare frågor nu för tiden. Särskilt när islamismen trycker på med jahili, orena tankebyggnader, synd. Och alla de gamla hedniska religionerna sysslade med orenhet och renhet till vanvettets gränser.

Jag pekar oftast på de två personerna Johannes Döparen och Jesus Kristus. Folk i stora mängder gick ut till Johannes Döparen. De ville framför allt bli fria från synden, få Johannes dop. Det var en folkrörelse. Det viktiga var inte vad han predikade utan vad han gjorde: han gjorde dem rena med vattendopet.

Är vi kvar där? Ibland när predikanter går löst på hur vi ska tro och tänka verkar det så. Att allt handlar om att Gud ska göra oss rena. Islamismen är inne på just detta. Sharia är en följd av detta tänkande. Renheten blir en kamp, både inre och yttre. Många har tagit kristendomen på samma sätt: en kamp mot orenheten.

Men med Jesus Kristus kom en ny era. Ett nytt förbund som gör något helt annat med orenheten. Vi syndar alla, vi är nästan ständigt orena. Men Jesus säger något annat än Johannes. Nu är allt koncentrerat i Honom som Person. Därmed försvinner kampen mot orenheten och kampen för renheten; istället blir horisonten så mycket större för nu gäller det: Kom till mig. Nu finns det ett Mig och vi behöver inte definiera orenheten längre. Vi kan lämna den hedniska tvättningstanken och äntligen ge oss till Gud. Nåden har blivit gratis.

Ängslighet

Nathan Söderbloms far Jonas var född i Orsta, i närheten av Söderala. I Jon Olssons hem i Orsta samlades på 1840-talet de väckta och fromma till gemensam uppbyggelse. Den andliga atmosfär som härskade var den äldre pietistiska väckelsens: en stark känsla av syndens förskräcklighet, en rannsakan av det onda hjärtat. Detta onda hjärta fanns i alla människor världen över. Det kallades ofta "det gamla ormboet" och det var fullt av svek och illfundigheter.

När Tor Andrae skriver om detta i sin bok om Nathan Söderblom, påpekar han att talet om det gamla ormboet lätt kan urarta till ängslighet. Men välkommen till verkligheten Tor Andrae! Idag när den gamla islamismen allt fräckare sticker upp sin fräcka ideologi om jahili (orena och otrogna) och förklarar det demokratiska Europa för Dar-ul-Harb (fiendeland) skulle vi behöva Nathans farfar och hans pietistiska vänner. Ormboet är ett faktum.

Studera ormboet på följande bloggar:

http://michellemalkin.com/
http://www.littlegreenfootballs.com/weblog/
http://jihadwatch.org/
http://muttawa.blogspot.com/2006/01/cartoons-offense-level-raised.html
http://anglican.tk/
http://coxandforkum.com/

och en svensk:
http://basun.poluha.se

Två former av kärlek

Många känner till CS Lewis fyrfaldiga analys av kärlek: storge, philia, eros och agape. Men det finns en mer fundamental indelning som inte förvirrar lika mycket: den hebreiska tudelningen mellan ahab - att med häftig andning begära - och chashaq - att förena sig med och bli ett med.

Enligt det hebreiska lexikonet som finns på nätet via den utmärkta Blue Letter Bible (http://www.blueletterbible.org/tmp_dir/words/2/1139662282-8679.html) handlar chashaq om att bygga en förening som innebär en helt annan enhet än den som ahab kan skapa. Ahab kan endast nå tillfällig tillfredsställelse, chashaq är gjort för evigheten.

Ett starkt ställe för chashaq är Jesaja 38:17 "I din kärlek räddade du min själ ifrån förintelsens grop, i det du kastade alla mina synder bakom din rygg."

Genom att använda GT's äldre och enklare indelning, faller både storges familjära vardagskärlek och eros begärande hetta inom ahab, medan philias får en lite annorlunda innebörd: den handlar inte om männens kamratskap utan snarare om äktenskapets förening. Och agape's kristna kärlek är en utveckling av chashaq genom vår Herres nyskapande.

Utvecklingslärans märkliga läsning av Descartes

Om det finns en yttervärld - vilket inte är säkert alls - så måste den vara en transient utsträckt själlös substans med ständiga lokala konfigurationer - menar Descartes i sin femte mediation.

Det märkliga är att utvecklingsläran på 1800-talet hakar på här. Man glömmer Descartes tvivel på att den över huvud taget existerar. Man glömmer att det är själens och Gud som är det enda verkliga. Istället tar man fasta på en ständig utsträckning som måste vara i ständig omformation. Alla arter är lokala konfigurationer. Tiden är trollspöt som låter allt möjligt konfigureras ur allt möjligt.

Märklig felläsning av Descartes där. Man fastnar för själlösheten, utsträckningen och konfigurationerna. Hmmm. Varför?

Mänskliga rättigheter och äktenskapet

Ofta undrar elever varifrån äktenskapet kommer. Urgammalt tror vissa. Så är det inte. Det sitter ihop med den kristna tanken på mänskliga rättigheter.

Enklast är att gå till "Dignum est" från 1155. Påven Hadrianus IV skriver där tydligt att varje mänsklig person har unika egna rättigheter att ge sitt rationella samtycke till ett äktenskap. Det definieras som en av de mänskliga rättigheterna.

Och varifrån kommer då de mänskliga rättigheterna. Från kristna kanonister och teologer under skolastiken. Man tänker på Genesis och människan som Guds avbild. Man tänker på Johannes Damascenus som menar att den individuella personens förmåga till tänkande och självstyrning utgör grunden för jämlika rättigheter för individer - de mänskliga rättigheterna.

Mycket senare -- under upplysningens tidevarv -- degraderas dessa mänskliga rättigheter till rent politiska kontrakt. Men ursprunget är klart och måtte vi återvända till äktenskap som just en värdighet och rättighet till denna värdighet. Det behövs i vår tid !!

Polyteismen i Bolivia

På nyheterna ser vi hur Bolivias nye president offrar åt gudarna i det gamla polyteistiska templet. Katolska katekesen skriver i §87:"Denna mänsklighet ville ena sig i sin förvändhet,[12] den ville skapa sin egen enhet på Babels sätt.[13] På grund av synden[14] hotar polyteismen liksom stats- och härskardyrkan alltid att förvanska Guds frälsningsplan."

Hmmm. Tänk om det blir en trende att återinföra polyteismen lite här och var?!

Tidig historia före historien

Chesterton har i Everlasting Man en tilltalande romantisk syn på förhistorien. De tidigaste historiska fynden vi har, ca 3000 f Kr vittnar om en gammal civilisation på nedgång. Den skildrar utvecklade institutioner som kungar, prinsar, präster, ritualer, ekonomisk ordning, krig och förvaltning -- kort sagt en gammal civlisation. Det finns inga tecken på en grottmänniska eller en vilde i skogen, det är snarare moderna vildar i Australien eller Afrika vi tänker på, alltså ett modernt fenomen.

Sätter vi ned foten ca 100 000 f Kr, vad finner vi då? Troligen en historia där demokratisk landsbygd har varirerat med despotiska envåldshärskare, vi finner uppgång och nedgång för olika dynasiter, vi finner tider av kolonisation och tider av slaveri och sedan revolutioner mot detta och befrielsekrig. Vi finner utvandringar och invandrgingar, stora kärlekhistorier med spännande intriger, vi finner profeter och präster som försöker få grepp om människans öde.

Gammal indisk litteratur stöder en sådan syn på en lång och rik historia. Även kinesiska och egyptiska skrifter tyder på det. Bibeln säger inte emot men koncentrerar sig målmedvetet på en sentida händelse: ett litet nomadiserande folk som talar tydligare än alla andra om Gud och hans löften för framtiden. Detta lilla folk kommer från en stor och redan trött civilisation: den kaldeiska. Bibeln kan alltså helt acceptera en lång och väldig civilisationshistoria. Den säger bara: det viktigaste är att ca 1800 f Kr börjar det Nya livet förberedas genom en man som utvandrade från Kaldéen till Palestina. Genom Abraham uppstår en förberedelse för en stor omändring i människans själ. När Gud blir människa i Jesus sker den förändringen som nu ligger slumrande i mänskligheten och väntar på att aktiveras.

Bibeln skildrar alltså en slutspurt för en lång historia. Det stora problemet under alla tidigare civilisationer har varit människans ondska och destruktiva läggning. Nu skedde genom Jesus en nedladdning av ett nytt program, det Nya livet. Det är ett installationsprogram som var och en måste aktivera själv. Visserligen kan man kanske tänka sig att Gud själv några sekunder efter var och ens död installerar det nya livet. Men meningen är att var och en ska söka en lösning på synden, hitta installationsprogrammet och köra igång det för att kunna använda det nya livet.

I historien kan det gå upp och ned även i framtiden -- det kan komma tider då väldigt få (fanatiker) berättar om hur man installerar det nya programmet men inte många lyssnar. Det kan komma perioder då nästan hela världen börjar installera och krigen försvinner, konflikterna omvandlas till kreativ energi. Inga garantier finns när den fria viljan är grunden. Men spännande historia är det !

Människans design

Jag frågade eleverna: Har människan någon särskild design?
Visst, sa de. Typiskt för människan, liksom för djuren är att föda sig, försvara sig och föröka sig.
Tre f.
Ok, så det är hennes design? Jepp.

Jag funderade. Var är typiskt för den kristna människan?
Sex f.
Födan, försvaret, fortplantningen, fallet, förlåtelsen och frälsningen.

Hedningen har de tre första, den kristne alla sex. Hedningen är halv, den kristne hel.

Multikulti under apostlarnas tid

När apostlarna levde fanns många religioner. Samhället var pluralistiskt och en stor variation på livsåskådningar och andliga övningar fanns runt om. När kyrkan kom till Rom och Aten och Korint var utbudet ännu rikare. De intelligenta och välutbildade som anslöt sig till den kristna läran borde väl ha insett att religionsfrihet innebär att alla får bli saliga på sitt sätt: ett multikulti-samhälle, typ vårt idag.

Men kristendom är något annat.

Så svårt att acceptera. Jag hör varje år samma saker sägas av mina elever: naturligtvis leder alla de många religionerna till åtminstone ungefär samma mål. Vi är fria att välja bland dem -- så klart!

Men kristendom är något annat. Paulus gjorde ett försök att visa atenarna att NU är han här -- den gud de tillbett som den okände. Jesus säger något annat: om de inte tar emot nyheten om Guds rike, lämna dem och skudda till och med dammet av skorna som en markering.

Herren Jesus talar, som vanligt, mycket tydligt. Han är inte ute efter ett multikulti-samhälle. Det är en annan operation igång.