Förr i tiden kunde folk mer om Gamla Testamentet. Det innebar mer bilder, mer "guided imagery" och en mer innehållsrik "mindfullness" än den som serveras nu för tiden som ju är en sorts lättmjölksbuddhism kanske. En masugnsarbetare i Viktor Rydbergs "De vandrande Djäknarne" referererar behändigt till Jakob som hade en sten som huvudkudde när de entusiastiska djäknarne från Växsjö gymnasiium berättar hur de sover när de är ute och vandrar på sina lov. Och korporal Brant, en av romanens stora figurer, tolkar brukspatronens ondska med hjälp av de bibliska psalmerna för att förstå rätt vad som drabbar en levande människa.
Bibelkunniga har ett veritabelt skafferi att hämta perspektiv från. Bilder, citat, topologiska perspektiv, bönesuckar (rejäla mantras) och förebilder både i nöd och lust finns i det skafferiet. En god vän till mig hade god tillgång till detta skafferi - i tid och otid. Minns särskilt en gång då vi i en av Londons parker stupade rakt in i en gayparad. Vännen skrattade högt och ropade på Glommersk västerbottniska:
"Man byggde offeraltaren, obelisker och avgudar på höjderna och under alla stora träd. Det fanns till och med manliga tempelprostituerade i landet, och folket i Juda blev lika moraliskt förfallet som de hednafolk Herren hade drivit bort för att bereda dem plats."
Ingen tog illva vid sig. Det var ju på svenska. Och han var hejdlöst munter, kanske för att Skriften verkligen beskriver världen. Eller så var han en sån där glad-tokig fanatiker som hyser ålderdomliga åsikter. Men det som stämde.
söndag, april 19, 2009
lördag, april 11, 2009
Kristendomen och den sexuella samtiden
Charles Taylor (läser honom långsamt...) har stora besvär med kyrkan och sexualiteten i sin skrift A secular Age (2007):
"In fact the present position of the Vatican seems to want to retain the most rigid moralism in the sexual field, relaxing nothing of the rules, with the result that people with irregular sexual lives are supposed to be automatically denied the sacraments, while as-yet-convinced mafiosi, not to speak of unrepentant latifundistas in the Third World, and Roman aristocrats with enought clout to wangle an anullment, find no bar." (s. 503)
Vad han tycks glömma, och det genomgående i sin ordrika skrift, är att Gud, kvinnan och mannen är en triad som alltid genomsyrat det goda sexuella livet integrerat i äktenskap och familj - till skillnad från alla de andra formerna av sex. Dessa andra former kom inte på 1920-talet som Taylor tycks tro, eller kanske lite tidigare genom Freud och andra. De andra formerna tycks efter syndafallet alltid ha funnits närvarande i hedniska eller halvhedniska samhällen: sex som isolerad njutning, sex som härskarmakt, sex som självförhärligande, sex som gudomlig makt, antingen kvinnlig ller manlig, alltså fallosdyrkan i gammal känd hednisk mening, sex som ett sätt att begära världen, begära livet, begära sin egen existens. Det är denna sexualitet som alltid tycker att man borde "relax the rules" eller vara tolerant mot alla sexuella intressen, eller göra sex heligt som tantran och taoismen. Naturligtvis i det sunda syftet att "bekämpa det kristna föraktet för kroppen"
och liknande deviser.
Bakom Taylors problem ligger säkert flera faktorer, bl a hans märkliga historiska inställning:
"The fateful feature of Reform-clericalism, which eretcs such a barrier between the Church and contemporary society..."
Just det, kristendomen har aldrig varit så förtjust i samtidens definition av ett gott samhälle. Synd att Taylor inte kikat lite på kristendomens radikala karaktär från början av dess historia. Att organisation, politik och lärobyggnad genomfarit många äventyrliga turer ändrar inte detta ursprung. "Mitt rike är inte av denna världen".
Att hedniska former för sexuellt kul, med passande stöd från medicin och sexologi, Playboy och RFSU, har återvänt med stor kraft i vår tid - särskilt med internets stöd - är inte så märkvärdigt ur kristen synpunkt. Det är snarare det gamla vanliga. Och ungefär lika tråkigt som vanligt när spänningen lagt sig och frestelsen är avslöjad. Taylors försök att göra intressant historia av det hela är förståelig ut skrivarsynpunkt. Det låter som om det händer något nytt. Men Från Petronius, över de Sade till Henry Miller är det rätt enahanda. Medan Gud som Schillebeckx sa "alltid är ny".
Dock menar Taylor att sådana 1600-talskatoliker som Frans av Sales, Fenelon och Pascal "offered an incomparably deeper vision " - bra brasklapp, väldigt självmotsägande (särskilt vad gäller Pascal!). Men genomgående i kristendomen finns samma budskap: när sexualitet är integrerad med Gud är allt glädje och inga moralistiska regler kan beröra detta. Och inte lär kristendomen någonsin passa in i den tid som Taylor kallar Age of Authenticity, förmodligen för att det mest autentiska finns i Kristus, inte i samtiden.
Taylor kan inte förstå kyrkans triad Gud-kvinna-man - vilket han i ett rannsakande ögonblick medger: "I can't pretend to be able to explain this..." (s. 498)
Nej just det. Kom in i kyrkan ett tag får du se. Världen blir väldigt stor därinifrån.
"In fact the present position of the Vatican seems to want to retain the most rigid moralism in the sexual field, relaxing nothing of the rules, with the result that people with irregular sexual lives are supposed to be automatically denied the sacraments, while as-yet-convinced mafiosi, not to speak of unrepentant latifundistas in the Third World, and Roman aristocrats with enought clout to wangle an anullment, find no bar." (s. 503)
Vad han tycks glömma, och det genomgående i sin ordrika skrift, är att Gud, kvinnan och mannen är en triad som alltid genomsyrat det goda sexuella livet integrerat i äktenskap och familj - till skillnad från alla de andra formerna av sex. Dessa andra former kom inte på 1920-talet som Taylor tycks tro, eller kanske lite tidigare genom Freud och andra. De andra formerna tycks efter syndafallet alltid ha funnits närvarande i hedniska eller halvhedniska samhällen: sex som isolerad njutning, sex som härskarmakt, sex som självförhärligande, sex som gudomlig makt, antingen kvinnlig ller manlig, alltså fallosdyrkan i gammal känd hednisk mening, sex som ett sätt att begära världen, begära livet, begära sin egen existens. Det är denna sexualitet som alltid tycker att man borde "relax the rules" eller vara tolerant mot alla sexuella intressen, eller göra sex heligt som tantran och taoismen. Naturligtvis i det sunda syftet att "bekämpa det kristna föraktet för kroppen"
och liknande deviser.
Bakom Taylors problem ligger säkert flera faktorer, bl a hans märkliga historiska inställning:
"The fateful feature of Reform-clericalism, which eretcs such a barrier between the Church and contemporary society..."
Just det, kristendomen har aldrig varit så förtjust i samtidens definition av ett gott samhälle. Synd att Taylor inte kikat lite på kristendomens radikala karaktär från början av dess historia. Att organisation, politik och lärobyggnad genomfarit många äventyrliga turer ändrar inte detta ursprung. "Mitt rike är inte av denna världen".
Att hedniska former för sexuellt kul, med passande stöd från medicin och sexologi, Playboy och RFSU, har återvänt med stor kraft i vår tid - särskilt med internets stöd - är inte så märkvärdigt ur kristen synpunkt. Det är snarare det gamla vanliga. Och ungefär lika tråkigt som vanligt när spänningen lagt sig och frestelsen är avslöjad. Taylors försök att göra intressant historia av det hela är förståelig ut skrivarsynpunkt. Det låter som om det händer något nytt. Men Från Petronius, över de Sade till Henry Miller är det rätt enahanda. Medan Gud som Schillebeckx sa "alltid är ny".
Dock menar Taylor att sådana 1600-talskatoliker som Frans av Sales, Fenelon och Pascal "offered an incomparably deeper vision " - bra brasklapp, väldigt självmotsägande (särskilt vad gäller Pascal!). Men genomgående i kristendomen finns samma budskap: när sexualitet är integrerad med Gud är allt glädje och inga moralistiska regler kan beröra detta. Och inte lär kristendomen någonsin passa in i den tid som Taylor kallar Age of Authenticity, förmodligen för att det mest autentiska finns i Kristus, inte i samtiden.
Taylor kan inte förstå kyrkans triad Gud-kvinna-man - vilket han i ett rannsakande ögonblick medger: "I can't pretend to be able to explain this..." (s. 498)
Nej just det. Kom in i kyrkan ett tag får du se. Världen blir väldigt stor därinifrån.
tisdag, april 07, 2009
Albertus Magnus i nutiden
- Man måste ju vara kärnfysiker för att klara den här A-kursen i religion, sa den stora killen som jobbade på en isbrytare i Bottenviken och skulle pröva upp ett betyg. (Vi jobbade via msn och webbstöd).
- Jodå, sa jag. Men du är väl smart?
- Till exempel det här med själen – var finns en sån?
Och jag tog Albert Magnus metod, för den är kort och koncis. (Alla Ok. är från isbrytaren i Bottenviken, alla Ok? Från mig).
Du märker just nu att allt som händer i din skalle och din kropp börjar och slutar. Tankar startar och upphör. Känslor dyker upp och försvinner. Sensationer i din kropp kommer och går. Ok. Men ingen process är kontinuerlig som fenomen i ditt medvetande, eller hur? Ok. Ingenting går på utan förändring. Allting växlar och börjar och slutar och dyker upp igen lite annorludna – och så vidare. Ok. Detta kallar Albert Magnus begränsade processer. Nu ska du frigöra Gud från dessa begränsade processer. Du ska städa i farstun. Gud kan inte vara något sinnligt, inte någon lite kroppsligt process, inget synligt eller hörbart. Ok? Ok. Gå till nästa nivå. Gud kan inte vara något med egenskaper som ditt tänkande hittar på, varken högt eller lågt, stort eller litet, ont eller gott, vackert eller fult. Alla de där egenskaperna är intellektuella processer som tar slut och börjar igen och tar slut osv. Gud är inget av det. Ok. Gå till nästa spelnivå. Gud kan inte ha någon essens, eller någon varaform – det blir för begränsande. Om en sån form finns kan den också inte finnas. Så ta bort vara från Gud. Han är inget som är i denna begränsade betydelse. Ok? Ok. Vad har du nu kvar? Jo du har glappen mellan alla processer. När en process tagit slut och ingen annan har hunnit börja – där är det ett glapp, ett fönster, en tystnad och en fullständighet. Det är din själ i kontemplation, säger Albert Magnus. Själen är denna kontemplation hela tiden, det är en operation som pågår utan inblanding av något annat. Själen är ett operativt deltagande av Gud i frihet från alla de andra nivåerna av händelser. När du städat i hallen kan du gå in i finrummet och vara med Gud dag efter dag på din isbrytare. Ok? Ok.
- Jaha, sa isbrytarkillen efter en lång paus. Ska man köpa det här? Får jag G på kursen då?
- Upp till dig, sa jag.
- Jodå, sa jag. Men du är väl smart?
- Till exempel det här med själen – var finns en sån?
Och jag tog Albert Magnus metod, för den är kort och koncis. (Alla Ok. är från isbrytaren i Bottenviken, alla Ok? Från mig).
Du märker just nu att allt som händer i din skalle och din kropp börjar och slutar. Tankar startar och upphör. Känslor dyker upp och försvinner. Sensationer i din kropp kommer och går. Ok. Men ingen process är kontinuerlig som fenomen i ditt medvetande, eller hur? Ok. Ingenting går på utan förändring. Allting växlar och börjar och slutar och dyker upp igen lite annorludna – och så vidare. Ok. Detta kallar Albert Magnus begränsade processer. Nu ska du frigöra Gud från dessa begränsade processer. Du ska städa i farstun. Gud kan inte vara något sinnligt, inte någon lite kroppsligt process, inget synligt eller hörbart. Ok? Ok. Gå till nästa nivå. Gud kan inte vara något med egenskaper som ditt tänkande hittar på, varken högt eller lågt, stort eller litet, ont eller gott, vackert eller fult. Alla de där egenskaperna är intellektuella processer som tar slut och börjar igen och tar slut osv. Gud är inget av det. Ok. Gå till nästa spelnivå. Gud kan inte ha någon essens, eller någon varaform – det blir för begränsande. Om en sån form finns kan den också inte finnas. Så ta bort vara från Gud. Han är inget som är i denna begränsade betydelse. Ok? Ok. Vad har du nu kvar? Jo du har glappen mellan alla processer. När en process tagit slut och ingen annan har hunnit börja – där är det ett glapp, ett fönster, en tystnad och en fullständighet. Det är din själ i kontemplation, säger Albert Magnus. Själen är denna kontemplation hela tiden, det är en operation som pågår utan inblanding av något annat. Själen är ett operativt deltagande av Gud i frihet från alla de andra nivåerna av händelser. När du städat i hallen kan du gå in i finrummet och vara med Gud dag efter dag på din isbrytare. Ok? Ok.
- Jaha, sa isbrytarkillen efter en lång paus. Ska man köpa det här? Får jag G på kursen då?
- Upp till dig, sa jag.
Sekulärradions monopol
En syrisk kristen ringer in till Täppas Fogelberg en kväll och provocerar honom lite grann med att jämföra Sverige med Turkiet vad gäller att förfölja kristna. I turkiet gjorde man det med buller och bång, i Sverige sker det mer "fisförnämt" säger han.
Och stackars Täppas faller direkt i fällan. Som den säkre och trolöse sekularist han är börjar han genast prata om vidskepelse och att vårt land inte håller på med sånt längre.
Det är precis så det fungerar. En sekulär fundamentalism, sinnesjukt fri från tron på värdegrunden i kristendomen, sitter i telefonprogrammen på Sverige Radio och har monopolet i sina pratsjuka munnar.
Tänk om nån hackare kunde låta t ex Solace Radio eller Ancient Faith Radio överströmma alla kanaler i sekulärradion under några heliga timmar ! Sen kunde de få fortsätta sitt tunna babbel igen.
Och stackars Täppas faller direkt i fällan. Som den säkre och trolöse sekularist han är börjar han genast prata om vidskepelse och att vårt land inte håller på med sånt längre.
Det är precis så det fungerar. En sekulär fundamentalism, sinnesjukt fri från tron på värdegrunden i kristendomen, sitter i telefonprogrammen på Sverige Radio och har monopolet i sina pratsjuka munnar.
Tänk om nån hackare kunde låta t ex Solace Radio eller Ancient Faith Radio överströmma alla kanaler i sekulärradion under några heliga timmar ! Sen kunde de få fortsätta sitt tunna babbel igen.
onsdag, april 01, 2009
Apolytrosis
Var egyptierna besatta av döden? Nej men de längtade efter himmelriket! Gravbilderna visar präktiga matbord och ett gott liv efter döden. Likaså skildrar koranen häliga njutningar hos Gud efter en positiv dom – en religion för hedonister, säger en elev.
Men religiös intuition pekar ofta på det goda himmelriket – för det mesta villkorligt. För egyptierna var det en rent materiell överföring av gods härifrån till himlen. I kristendomen är det mer subtilt. ”Apolytrosis” är ett kristet juridiskt begrepp som används av de nytestamentliga författarna – människan är friköpt, priset är ”betalt”.
Många ryggar tillbaka lite för juridiska begrepp men Jesus använder dem ofta. Målet för frälsningen är: människan blir försatt i ett annat rättsläge. Hon tillhör inte längre detta jordiska område av förbannelse, död, dödsrike – som hon väl rätteligen borde hamna i !? – utan är förflyttad in i Sonens rike.
Är vi besatta av förbannelse, död, dödsrike och alldeles gratis räddning – ja
kanske för att rätt känna människan. Vad människan är för något kanske för att
i verklig förlåtelse. Det blir en torftig människosyn utan insikten i
rätt känna människan. Vad människan är för något förstår ingen som saknar insikt
att priset är betalt för oss, att vi inte längre längre är av Gud anklagade, vi
är frikända.
Men religiös intuition pekar ofta på det goda himmelriket – för det mesta villkorligt. För egyptierna var det en rent materiell överföring av gods härifrån till himlen. I kristendomen är det mer subtilt. ”Apolytrosis” är ett kristet juridiskt begrepp som används av de nytestamentliga författarna – människan är friköpt, priset är ”betalt”.
Många ryggar tillbaka lite för juridiska begrepp men Jesus använder dem ofta. Målet för frälsningen är: människan blir försatt i ett annat rättsläge. Hon tillhör inte längre detta jordiska område av förbannelse, död, dödsrike – som hon väl rätteligen borde hamna i !? – utan är förflyttad in i Sonens rike.
Är vi besatta av förbannelse, död, dödsrike och alldeles gratis räddning – ja
kanske för att rätt känna människan. Vad människan är för något kanske för att
i verklig förlåtelse. Det blir en torftig människosyn utan insikten i
rätt känna människan. Vad människan är för något förstår ingen som saknar insikt
att priset är betalt för oss, att vi inte längre längre är av Gud anklagade, vi
är frikända.
Den glada vetenskapen
Naturvetenskapliga nördar finns i alla tider. De har snöat in på magin i att observera, ställa upp hypoteser, testa dem och hitta häftiga samband – sen tror de på den absoluta sanningen i detta och går in i nördtillståndet. Verkliga forskare inser att vi endast kan göra smarta gissningar. Allt är endast sannolikheter – vilket är ett ord för vår föreställningsförmåga – och att vi egentligen inte förstår vad verkligheten handlar om. Just därför blir den så stor och alldeles för svår för nörden.
Vi kan se det som arbetsfördelning, förvisso. Observationerna görs ute på gårdsplanen, man testar och prövar och vissa saker funkar, andra inte. Man jobbar, man testar och prövar, man pysslar. Inne i finrummet sitter teologerna och filosoferna. De tänker. Ibland kommer observatörerna in och berättar om något nytt samband de hittat och får svaret: ”Bra gjort! Häftigt! Vi noterar det.” Och så går de ut igen och fösöker hitta fler samband att laborera med.
Lite retsamt och lite ”gammalmodigt” kanske är det faktum att fritiden och njutningen för observatörerna ofta är harmlösa – man går och fiskar i nån sjö eller jagar efter något djur. Man går på hockey och håller på något fotbollslag. Det räcker och blir över som njutning och avkoppling. Teologerna och filosoferna i finrummet kan väl nån gång också fiska lite eller promenera i naturen, och som Bertil Gärtner hållas på IFK. Men i deras liv är njutning och arbete exakt detsamma. Formatet på glädjen är en helt annan än för dem ute på gårdsplanen. Alla rapporter om nördarnas samband fogas in i en kosmisk vision och blir en gestalt som närmar sig Guds vetande och Guds oerhörda glädje. En annan dimension av mening, urskillning och värdemedvetande konkretiseras och vi närmar oss ett annat sätt att leva på jorden. Arbete och lovsång blir ett och detsamma.
Därför inte så konstigt att en viss språkförbistring ändå alltid råder. När observatörerna ”forskar” stannar allt vid smarta gissningar – som delas ut till höger och vänster och ofta hamnar hos fel personer. Sen räcker inte språket eller tänket till för mer. Inget fel i det men vi talar om två världar och det ena saknar mycket i termer av meningsfullhet och hjärtats etik. Ofta kan unga elever utbrista inför en labbrapport: ”Men det här är ju bara meningslöst beskrivande av vad vi gör i labbet!” Precis. Meningen finns nån annanstans, i den verkliga vetenskapen, den ”glada vetenskapen” för att fräckt stjäla Nietzsches uttryck.
Just nu och sedan en tid är humanistiska ämnen mindre prioriterade. Teologin har i Sverige ibland blivit en grå skugga av livsåskådningsvetenskap. Men korta tidspassager räknas inte i det långa loppet. När den verkliga sigfnifikansen i tid-rummet, i kausalitet och interaktivitet börjar uppskattas igen får aktiviteretena mer proportion. De som forskar i samband ute på gården kan då sitta en stund i funrummet och stava på den sakrala läxan.
Vi måste räkna med en viss motsättning. När observatören forskar fram något fint och kommer för att visa det, finns där ett behov att total leitimering. _Se vilken sanning vi har hittat här! När man antyder den metodiska begränsingen i fundet kan forskaren bli alldeles röd i ansiktet av ilska och indignerat springa ut på gårdspalenn igen. Det får an le åt och vänta in den ödmjukhet som riktiga forskare ofta hinner nå – om inte förr så på ålderdomens dagar. Jag tror inte vi ska tycka illa om denna motsättning. Den är så att säga teologiskt försvarbar – det tar tid att forma Guds folk. – Hur lång tid, frågadee en elv. Räkna gärna med 10 000 år till innan vi ser en avgörande skillnad ta form i mänsklighetens öde på jorden. Saker tar tid. ”I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn.”
Vi kan se det som arbetsfördelning, förvisso. Observationerna görs ute på gårdsplanen, man testar och prövar och vissa saker funkar, andra inte. Man jobbar, man testar och prövar, man pysslar. Inne i finrummet sitter teologerna och filosoferna. De tänker. Ibland kommer observatörerna in och berättar om något nytt samband de hittat och får svaret: ”Bra gjort! Häftigt! Vi noterar det.” Och så går de ut igen och fösöker hitta fler samband att laborera med.
Lite retsamt och lite ”gammalmodigt” kanske är det faktum att fritiden och njutningen för observatörerna ofta är harmlösa – man går och fiskar i nån sjö eller jagar efter något djur. Man går på hockey och håller på något fotbollslag. Det räcker och blir över som njutning och avkoppling. Teologerna och filosoferna i finrummet kan väl nån gång också fiska lite eller promenera i naturen, och som Bertil Gärtner hållas på IFK. Men i deras liv är njutning och arbete exakt detsamma. Formatet på glädjen är en helt annan än för dem ute på gårdsplanen. Alla rapporter om nördarnas samband fogas in i en kosmisk vision och blir en gestalt som närmar sig Guds vetande och Guds oerhörda glädje. En annan dimension av mening, urskillning och värdemedvetande konkretiseras och vi närmar oss ett annat sätt att leva på jorden. Arbete och lovsång blir ett och detsamma.
Därför inte så konstigt att en viss språkförbistring ändå alltid råder. När observatörerna ”forskar” stannar allt vid smarta gissningar – som delas ut till höger och vänster och ofta hamnar hos fel personer. Sen räcker inte språket eller tänket till för mer. Inget fel i det men vi talar om två världar och det ena saknar mycket i termer av meningsfullhet och hjärtats etik. Ofta kan unga elever utbrista inför en labbrapport: ”Men det här är ju bara meningslöst beskrivande av vad vi gör i labbet!” Precis. Meningen finns nån annanstans, i den verkliga vetenskapen, den ”glada vetenskapen” för att fräckt stjäla Nietzsches uttryck.
Just nu och sedan en tid är humanistiska ämnen mindre prioriterade. Teologin har i Sverige ibland blivit en grå skugga av livsåskådningsvetenskap. Men korta tidspassager räknas inte i det långa loppet. När den verkliga sigfnifikansen i tid-rummet, i kausalitet och interaktivitet börjar uppskattas igen får aktiviteretena mer proportion. De som forskar i samband ute på gården kan då sitta en stund i funrummet och stava på den sakrala läxan.
Vi måste räkna med en viss motsättning. När observatören forskar fram något fint och kommer för att visa det, finns där ett behov att total leitimering. _Se vilken sanning vi har hittat här! När man antyder den metodiska begränsingen i fundet kan forskaren bli alldeles röd i ansiktet av ilska och indignerat springa ut på gårdspalenn igen. Det får an le åt och vänta in den ödmjukhet som riktiga forskare ofta hinner nå – om inte förr så på ålderdomens dagar. Jag tror inte vi ska tycka illa om denna motsättning. Den är så att säga teologiskt försvarbar – det tar tid att forma Guds folk. – Hur lång tid, frågadee en elv. Räkna gärna med 10 000 år till innan vi ser en avgörande skillnad ta form i mänsklighetens öde på jorden. Saker tar tid. ”I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn.”
Ont om tid
De flesta har ont om tid och även på sin fritid är det ont om tid, även efter pensioneringen är det förvånansvärt ont om tid säger pensionerade vänner.
Hmm. ”Ont om tid”.
Det har kanske med synd att göra? "Det är synd att man har så ont om tid!" Minns hur jag i en utländsk biktstol (passar alltid på att bikta mig för präster utomlands, många lokala pratar så mycket strunt, försöker anpassa sig och vara "pastorala") ärligt bekände mig till en annan tid än världens – av rent inre nödtvång. Att det är på liv och död man måste välja rätt tid. Att byta ”ont om tid” till Hans tid torde vara biktens inre mening.
Den verkliga tiden är hos Messias, sittande på Faderns högra sida.Vi människor däremot, lever den overkliga, ändlösa tiden i vilken vi aldrig har tid. Klippa du som brast för mig, får jag gömma mig i Dig? – vi får gömma oss i Hans tid som inte är vår, inte har egenskapen ”ont-om-tid”.
Vi kan också tala om ond tid och god. Den goda är Hans tid. Den onda står det om i tidningen. Minns en storskäggig ortodox präst-munk på ett kloster på den lilla ön Simi. Han hade gårdagens tidning i knät, som just kommit med båten från Rhodos. ”Det här är ondskan” sa han och pekade på tidningen.
Ond tid. Ont om tid.
Prästen i bikstolen lyssnade förvirrat på mina utläggningar om tid på knackig spanska – fanns det nån synd i detta? Eller har bikten redan skett i den goda tiden?
Hmm. ”Ont om tid”.
Det har kanske med synd att göra? "Det är synd att man har så ont om tid!" Minns hur jag i en utländsk biktstol (passar alltid på att bikta mig för präster utomlands, många lokala pratar så mycket strunt, försöker anpassa sig och vara "pastorala") ärligt bekände mig till en annan tid än världens – av rent inre nödtvång. Att det är på liv och död man måste välja rätt tid. Att byta ”ont om tid” till Hans tid torde vara biktens inre mening.
Den verkliga tiden är hos Messias, sittande på Faderns högra sida.Vi människor däremot, lever den overkliga, ändlösa tiden i vilken vi aldrig har tid. Klippa du som brast för mig, får jag gömma mig i Dig? – vi får gömma oss i Hans tid som inte är vår, inte har egenskapen ”ont-om-tid”.
Vi kan också tala om ond tid och god. Den goda är Hans tid. Den onda står det om i tidningen. Minns en storskäggig ortodox präst-munk på ett kloster på den lilla ön Simi. Han hade gårdagens tidning i knät, som just kommit med båten från Rhodos. ”Det här är ondskan” sa han och pekade på tidningen.
Ond tid. Ont om tid.
Prästen i bikstolen lyssnade förvirrat på mina utläggningar om tid på knackig spanska – fanns det nån synd i detta? Eller har bikten redan skett i den goda tiden?
lördag, mars 21, 2009
Stava på läxan
Ska man verkligen tro på ”avlad av den helige Ande”? säger en ung kanske-kristen. Kan inte det få vara en ”öppen” fråga? Är det inte min upplevelse som är viktigast? Min relation till Gud?
Det har vid konceptionen av vår Herre inte gått till såsom de går till då en mänsklig existens börjar. Jesu jordiska existens börjar i friheten hos Gud själv, den frihet i vilken Fadern och Sonen är ETT genom kärlekens band, i den helige Ande.
Men varför vill en kanske-kristen, eller en liberal biskop för den delen, inte behöva tro så exakt här? Och hade inte Jesus biologiska bröder? Är det inte lite väl dogmatiskt?
Skälen till halvtro är väl enkla – inte att man vill vara otrogen den tidiga kyrkan utan att man inte riktigt vet vad det är att Herren var ”avlad av den helige Ande”. Att förstå innebörden är öppna dörren till Kristi kyrka. Sålänge det inte finns nån kunskap är det förstås inte så lätt.
Så – tillbaks till skolbänken. Hur var det nu? ”Jag tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande….” Vad betyder det? Hjälp nån!
Att stava på läxan som Anders Piltz en gång sa i en oförglömlig predikan i Västerås (för länge sen).
Det har vid konceptionen av vår Herre inte gått till såsom de går till då en mänsklig existens börjar. Jesu jordiska existens börjar i friheten hos Gud själv, den frihet i vilken Fadern och Sonen är ETT genom kärlekens band, i den helige Ande.
Men varför vill en kanske-kristen, eller en liberal biskop för den delen, inte behöva tro så exakt här? Och hade inte Jesus biologiska bröder? Är det inte lite väl dogmatiskt?
Skälen till halvtro är väl enkla – inte att man vill vara otrogen den tidiga kyrkan utan att man inte riktigt vet vad det är att Herren var ”avlad av den helige Ande”. Att förstå innebörden är öppna dörren till Kristi kyrka. Sålänge det inte finns nån kunskap är det förstås inte så lätt.
Så – tillbaks till skolbänken. Hur var det nu? ”Jag tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande….” Vad betyder det? Hjälp nån!
Att stava på läxan som Anders Piltz en gång sa i en oförglömlig predikan i Västerås (för länge sen).
Torrt gräs
”Den gamla tråkiga mässan bekräftar inte de tre relationerna: till mig själv, till andra och till Gud… sättet att fira gudstjänst inte var tillräckligt tilltalande…” – så kan man tänka i vår tid.
Den exklusiva humanismens apoteos. Gud får vara med på ett hörn – om han får oss att lämna kyrkan med rakare ryggar, gladare och öppnare mot världen.
Humanismen har rätt. Man klarar sig väldigt bra utan Gud. Det går till och med bättre! En kinesisk missionär lär ha sagt, efter en resa till de stora glada evangeliska församlingarna runtom i Amerika:
”Det är otroligt vad mycket religion man kan göra utan Gud.”
Det handlar om att fira en mänsklig gudstjänst med varandra. Gud får faktiskt anpassa sig till oss. Vilken glädje har vi annars av det hela?
Det geniala med kristendomen är att tvärtom vända på steken och fråga: Vad gott kan Gud få ut av dina 85 år på jorden? Att vi äter nyttigt, tänker ekologiskt, når hög livskvalitet med fokus på relationer och dialog, är trogna varandra i äktenskapet och inordnar Gud i en mänsklig gudstjänstordning där vi skapar mänsklig värme, bryter upp stelheten, arbetar med delaktighetsstrukturer osv. ger honom absolut ingenting. Där finns ingenting att hämta. Det är torrt gräs som man eldar upp.
Men varje lite handling du gör för Hans ära betyder en smula återbetalning av den enorma kärlek han givit dig. Om det blod Han gjutit för oss får tränga ut i någon människa en kort liten stund på jorden, finns det mening med existensen. Annars blir vi som Albert Schweitzer: människoälskande andliga hjältar med stor vördnad för livet i alla dess former (även kackerlackors). Går mycket bra utan Gud.
Den exklusiva humanismens apoteos. Gud får vara med på ett hörn – om han får oss att lämna kyrkan med rakare ryggar, gladare och öppnare mot världen.
Humanismen har rätt. Man klarar sig väldigt bra utan Gud. Det går till och med bättre! En kinesisk missionär lär ha sagt, efter en resa till de stora glada evangeliska församlingarna runtom i Amerika:
”Det är otroligt vad mycket religion man kan göra utan Gud.”
Det handlar om att fira en mänsklig gudstjänst med varandra. Gud får faktiskt anpassa sig till oss. Vilken glädje har vi annars av det hela?
Det geniala med kristendomen är att tvärtom vända på steken och fråga: Vad gott kan Gud få ut av dina 85 år på jorden? Att vi äter nyttigt, tänker ekologiskt, når hög livskvalitet med fokus på relationer och dialog, är trogna varandra i äktenskapet och inordnar Gud i en mänsklig gudstjänstordning där vi skapar mänsklig värme, bryter upp stelheten, arbetar med delaktighetsstrukturer osv. ger honom absolut ingenting. Där finns ingenting att hämta. Det är torrt gräs som man eldar upp.
Men varje lite handling du gör för Hans ära betyder en smula återbetalning av den enorma kärlek han givit dig. Om det blod Han gjutit för oss får tränga ut i någon människa en kort liten stund på jorden, finns det mening med existensen. Annars blir vi som Albert Schweitzer: människoälskande andliga hjältar med stor vördnad för livet i alla dess former (även kackerlackors). Går mycket bra utan Gud.
Emotioner
-Men är inte frälsning en känslomässig process, hur mycket du än kommer dragandes med Laestadius? säger en vän (efter att ha läst ett tidigare blogginlägg och blivit lite konsternerade, om inte direkt missnöjd). Och vad är det för fel med poesi?
Jo men då ska vi ta det som Evagrius gör i sann Origenesanda där han sätter vissa tankar som källan till känslolivet:
”De mest allmänna tankarna som innehåller alla andra tankar, är åtta tillsammans. Först tanken på matens och dryckens njutningar, sedan tanken på sexuell lust, därefter tanken på girigt ägande, den fjärde tanken på oro,den femte tanken på irritation, ilska och vrede, sedan tanken på depression, den sjunde tanken på det fåfängliga och den åttonde tanken på stoltheten. Det är inte upp till oss att avgöra huruvida dessa tankar stör vår själ eller inte. Men det gäller för oss att välja huruvida dessa ska dröja (gr. khronizein) eller inte, huruvida dessa ska utveckla känslor eller inte.”
Laestadius kallar det ”djeflaren som bo uti hjärtegropen” och det är väl en oerhört träffande beskrivning av emotioner som är mycket mer än känslomässiga processer. Och poesin – ja när Simon den Nya Teologen skriver sina hymner till den gudomliga erotiken eller när Dante skriver sin komedi några sekel senare kan vi tala om poesi – det är sant.
Jo men då ska vi ta det som Evagrius gör i sann Origenesanda där han sätter vissa tankar som källan till känslolivet:
”De mest allmänna tankarna som innehåller alla andra tankar, är åtta tillsammans. Först tanken på matens och dryckens njutningar, sedan tanken på sexuell lust, därefter tanken på girigt ägande, den fjärde tanken på oro,den femte tanken på irritation, ilska och vrede, sedan tanken på depression, den sjunde tanken på det fåfängliga och den åttonde tanken på stoltheten. Det är inte upp till oss att avgöra huruvida dessa tankar stör vår själ eller inte. Men det gäller för oss att välja huruvida dessa ska dröja (gr. khronizein) eller inte, huruvida dessa ska utveckla känslor eller inte.”
Laestadius kallar det ”djeflaren som bo uti hjärtegropen” och det är väl en oerhört träffande beskrivning av emotioner som är mycket mer än känslomässiga processer. Och poesin – ja när Simon den Nya Teologen skriver sina hymner till den gudomliga erotiken eller när Dante skriver sin komedi några sekel senare kan vi tala om poesi – det är sant.
Amistad
I filmen Amistad, som har några år på nacken, finns en underbar scen där en av av slavarna sitter i rättssalen och bläddrar i en bibel han fått av goda vita människor i 1839 års USA. Senare visar han denna bibel för sina vänner och de kan endast förstå bilderna, troligen etsningar som tryckts på pappret. De bläddrar fascinerade förbi bilder på Jesu födelse, han botande av människor till favoritbilden – Jesus går på vattnet. Med en hänfört gillande studerar de Vår Herre på väg ut mot båten.
Just denna bild är och detta mirakel är provocerande på rätt sätt i vår tid. Det är därför roligt att regissören Spielberg tar fram den och betonar den så starkt. Desssutom får filmen en koncentrerad brytpunkt här. Medan den svarta mannen talar till sina vänner om denna Jesus-handling går filmen över i den den ”köpte” domaren i en katolsk kyrka, bedjande Gud om råd inför domen av de anklagade 44 slavarna. Det klipps fram och tillbaka mellan domarens samtal med Gud nedanför korset och bilderna som slavarna studerar i bibeln. Mycket verkningsfullt. Medan de svarta i fängelset talar om korset ber domaren rosenkransen. Domarens viskande bön blandar sig med de svartas röster när de bläddrar i bibeln.
Tack för sådana filmer och sådana episoder Hollywood! Vi skulle ha en lista på sådana verk att konsultera. Decentfilms.com och Stephen Greydanus är en bit på väg.
Just denna bild är och detta mirakel är provocerande på rätt sätt i vår tid. Det är därför roligt att regissören Spielberg tar fram den och betonar den så starkt. Desssutom får filmen en koncentrerad brytpunkt här. Medan den svarta mannen talar till sina vänner om denna Jesus-handling går filmen över i den den ”köpte” domaren i en katolsk kyrka, bedjande Gud om råd inför domen av de anklagade 44 slavarna. Det klipps fram och tillbaka mellan domarens samtal med Gud nedanför korset och bilderna som slavarna studerar i bibeln. Mycket verkningsfullt. Medan de svarta i fängelset talar om korset ber domaren rosenkransen. Domarens viskande bön blandar sig med de svartas röster när de bläddrar i bibeln.
Tack för sådana filmer och sådana episoder Hollywood! Vi skulle ha en lista på sådana verk att konsultera. Decentfilms.com och Stephen Greydanus är en bit på väg.
onsdag, mars 18, 2009
Av och på
Flera bekanta har i någon sorts samlad tropp – utan att själva veta det – påvisat en svensk ”påkristning” som pågått flera år. Hade ingen aning, helt ignorant. Visserligen har jag noterat Skyttes upptäckt av Gud och blivit glad av en intervju om sin konvertering, efter vilken vi brevväxlade lite. Men nu får man läsa en hel hög artiklar, bla a denna om Elisabeth Sandlund kring hennes bok ”Drabbad av det oväntade”.
Det är underbart när människor i en sekulär och exklusivt humanistisk kultur vänder sig till Honom. När man lyssnar på Marcus Grodi’s oändliga intervjuer med katolska konvertiter (The Journey Home) är det alltid lika märkligt hur krokiga och oväntade stigar bär till fjällets topp. Även om det oftast handlar om vandringen från avsöndrade kyrkor hem till första kyrkan, den katolska.
Men ”den svenska påkristningen” – om den finns - har en märklig sida. Den verkar sekulär med kristna termer. Gudstron passas in som alternativ psykologi, alternativt engagemang, en spännande känslomässighet, poetiska tankesamlingar - hammarsköldska vägmärken så att säga. Eller som som en homiletisk terapi på eggehornska. Man får en känsla av att det egentligen är utflykter i symbol och metafor, inte en bekännande tro på att Jesus faktiskt är världens Herre - över samhälle och historia. Det verkar handla mer om att våga ett personligt självförverkligande. Rätt långt från Laestadius tänker mitt hemska hjärta. Var är nådevalparna?
Lagom häftigt alltså. På radiostationen New Dimensions (finns på Itunes) är detta med den poetiska påreligiositeten huvudtemat - ungefär som i romanen The Shack som just nu är trend i det intellektuella USA. Efter Hedeni fåniga svenska 50-talsdebatt om Tro och vetande är väl allt sådant mod trevligt och välbehövligt, åtminstone i trygga och ironiska intellektuella kretsar där det inte är rumsrent att vara kristen. ”Tron på vaggsånger får man respektera” som professor Hedenius sa en gång till mig på sitt ämbetsrum på Villavägen.
Men till kristen realism tycks det vara långt och Gamla Testamentet funkar nog inte för de flesta nypåkristnade – annat än väl valda humana bitar som i högmässorna (någon skrev i någon artikel: ”skildringen i Ps 22 är inte heller så "vacker"”). Jesu helvetspåminnelser i Bergspredikan och hans insisterande i Johannes 6 om brödets verklighet, blir kanske lite väl prövande saker för svensk påkristning på 2000-talet – liksom det faktum att ingen kvinna ännu blivit präst i den kristendom som helt dominerar världen och historien och ännu inte anpassat sig efter den moderna upplysta tiden (härlig kulturell motkraft där!).
En gång gjorde goda teologer en intressant skillnad på två olika uppfattningar om ”vår Herre”. Att Messias är vår Herre, det vet man i kyrkan. Men sanningen i uttrycket ”vår Herre” beror då inte på att vi vet om den, eller upptäcker den och erkänner den och upptäcker att det finns en kyrka som har insikt i den och förkunnar den.
Istället är det på grund av att Messias objektivt och realistiskt är vår Herre som det över huvud taget kan bli möjligt att erkänna och förkunna Honom. Vilket är något ganska annorlunda, helt avgörande annorlunda. Vi talar plötsligt om världens Herre, suveränt oberoende av en avkristning eller en påkristning. Hemma igen alltså.
Det är underbart när människor i en sekulär och exklusivt humanistisk kultur vänder sig till Honom. När man lyssnar på Marcus Grodi’s oändliga intervjuer med katolska konvertiter (The Journey Home) är det alltid lika märkligt hur krokiga och oväntade stigar bär till fjällets topp. Även om det oftast handlar om vandringen från avsöndrade kyrkor hem till första kyrkan, den katolska.
Men ”den svenska påkristningen” – om den finns - har en märklig sida. Den verkar sekulär med kristna termer. Gudstron passas in som alternativ psykologi, alternativt engagemang, en spännande känslomässighet, poetiska tankesamlingar - hammarsköldska vägmärken så att säga. Eller som som en homiletisk terapi på eggehornska. Man får en känsla av att det egentligen är utflykter i symbol och metafor, inte en bekännande tro på att Jesus faktiskt är världens Herre - över samhälle och historia. Det verkar handla mer om att våga ett personligt självförverkligande. Rätt långt från Laestadius tänker mitt hemska hjärta. Var är nådevalparna?
Lagom häftigt alltså. På radiostationen New Dimensions (finns på Itunes) är detta med den poetiska påreligiositeten huvudtemat - ungefär som i romanen The Shack som just nu är trend i det intellektuella USA. Efter Hedeni fåniga svenska 50-talsdebatt om Tro och vetande är väl allt sådant mod trevligt och välbehövligt, åtminstone i trygga och ironiska intellektuella kretsar där det inte är rumsrent att vara kristen. ”Tron på vaggsånger får man respektera” som professor Hedenius sa en gång till mig på sitt ämbetsrum på Villavägen.
Men till kristen realism tycks det vara långt och Gamla Testamentet funkar nog inte för de flesta nypåkristnade – annat än väl valda humana bitar som i högmässorna (någon skrev i någon artikel: ”skildringen i Ps 22 är inte heller så "vacker"”). Jesu helvetspåminnelser i Bergspredikan och hans insisterande i Johannes 6 om brödets verklighet, blir kanske lite väl prövande saker för svensk påkristning på 2000-talet – liksom det faktum att ingen kvinna ännu blivit präst i den kristendom som helt dominerar världen och historien och ännu inte anpassat sig efter den moderna upplysta tiden (härlig kulturell motkraft där!).
En gång gjorde goda teologer en intressant skillnad på två olika uppfattningar om ”vår Herre”. Att Messias är vår Herre, det vet man i kyrkan. Men sanningen i uttrycket ”vår Herre” beror då inte på att vi vet om den, eller upptäcker den och erkänner den och upptäcker att det finns en kyrka som har insikt i den och förkunnar den.
Istället är det på grund av att Messias objektivt och realistiskt är vår Herre som det över huvud taget kan bli möjligt att erkänna och förkunna Honom. Vilket är något ganska annorlunda, helt avgörande annorlunda. Vi talar plötsligt om världens Herre, suveränt oberoende av en avkristning eller en påkristning. Hemma igen alltså.
måndag, mars 16, 2009
De facto och realiter
Dagens text om Naaman (2 Kung 5) får mig att minnas en nyfrälst kollega som vid lunchbordet påpekade att Jesus botade alla han såg. - Inte då, sa jag, det fanns många som var sjuka som inte nåddes av något botande. Kollegan blev förvånad och sur och räknade mig inte till de pånyttfödda.
Denna krävande funktionalism - Messias botar alla, annars förstår du inte. Men Jesus säger själv i dagens evengelium (Luk 4) att änkor och leprasjuka inte blev botade på profeten Elisas tid. För detta vill judarna i synagogan ha ihjäl honom ute vid stupet i Nasaret.
Ändå kanske denna botar-alla-attityd är bättre än något jag såg på svenskakyrkan.se's forum: det där med undrens fakticitet får var och en ta ställning till själv, det är ganska likgiltigt för tron.
Det är som att gudsverksamheten i världen bara inte får accepteras såsom den skildras. Endera är den inte tillräckligt moralisk (tänka sig att Gud straffar?? Eller att Jesus hotar med att inte bota när han inte accepteras i hembyns synagoga??) eller så är det likgiltigt om den är faktisk eller inte.
Trösterikt nog antydde en ung kvinna som arbetar som präst i Svenska kyrkan i en predikan att ordet "arvsynd" faktiskt har sin viktiga plats i en diskussion om ondskan, trots att det hör till en förgången teologi.
Wow.
Tänk om den förgångna teologin om gudsskeendet som bryter in i världen alltifrån Abraham till Messias också kan återupptäckas! Ett skeende som inte kan fattas men är mer faktiskt än något annat.
Som det hette förr: de facto och realiter är detta Guds uppenbarelse i världen.
Denna krävande funktionalism - Messias botar alla, annars förstår du inte. Men Jesus säger själv i dagens evengelium (Luk 4) att änkor och leprasjuka inte blev botade på profeten Elisas tid. För detta vill judarna i synagogan ha ihjäl honom ute vid stupet i Nasaret.
Ändå kanske denna botar-alla-attityd är bättre än något jag såg på svenskakyrkan.se's forum: det där med undrens fakticitet får var och en ta ställning till själv, det är ganska likgiltigt för tron.
Det är som att gudsverksamheten i världen bara inte får accepteras såsom den skildras. Endera är den inte tillräckligt moralisk (tänka sig att Gud straffar?? Eller att Jesus hotar med att inte bota när han inte accepteras i hembyns synagoga??) eller så är det likgiltigt om den är faktisk eller inte.
Trösterikt nog antydde en ung kvinna som arbetar som präst i Svenska kyrkan i en predikan att ordet "arvsynd" faktiskt har sin viktiga plats i en diskussion om ondskan, trots att det hör till en förgången teologi.
Wow.
Tänk om den förgångna teologin om gudsskeendet som bryter in i världen alltifrån Abraham till Messias också kan återupptäckas! Ett skeende som inte kan fattas men är mer faktiskt än något annat.
Som det hette förr: de facto och realiter är detta Guds uppenbarelse i världen.
måndag, mars 02, 2009
Levande dogmatik
- Men jösses så dogmatisk du låter! Värsta inkvisitonen ju! Är det här en konfessionell kurs???
Man hör detta ibland. För mig senast i samband med "rätten" att döda foster och konstruktionen av en etisk teori bakom denna. Ordet inkvisition är hett. Folk som läser Populär Historia och lär sig vad den spanska inkvisitionen höll på med - kunde kyrkan inte förstå det liberala multikulturella samhället?
Jag brukar svara: dogmatisk? Inkvisitorisk? Javisst. Och?? Vad är det för fel med att undersöka (vara inkvisitiv) och med dogmatik? Om det över huvud taget finns en kritisk och inkvisitorisk inställning som ständigt har att börja på nytt igen så är det just dogmatiken. Vi behöver dogmatiken och den kritiska inkvisitionen just därför att alla förkunnelser, även (kanske särskilt) kyrkans, riskerar att bli falska. Den liberala förkunnelsen om preventivemedel och abort är t ex höggradigt riskfyllda. I dogmatiken prövas kulturens och kyrkans lära och förkunnelse, inte godtycklig och utifrån en fritt vald - liberal - ståndpunkt, utan utifrån kyrkns ståndpunkt, som ju är den enda sakliga. Det sekulära samhället får finna sig i att ständigt bli bedömt dogmatiskt. Uppslutningen kring begravningen av JPII kanske antyder att det behövs och erkänns.
Konkret betyder detta att dogmatiken mäter alla förkunnelser, särskilt de kristna, med den heliga Skrift, alltså Bibeln, som måttstock. Bibeln är grunddokkumentet för vår civilisation - även den sekulära och relativistiska - och detta dokument anger kyrkans innersta liv, det enda dokumentet om kyrkans livsgrund.
Där kyrkan lever måste den därför alltid låta sig mätas med denna måttstock. Dogmatik kan inte bedrivas utan att denna måttstock kommer till synes. När elever ska tolka Deuteronomium eller Jesu liknelser, blir det ofta tokigt och förvirrat,men det är nödvändigt att möta Skriften, även i dagens skola. Frågan om vad vittnesbördet gäller måst ständigt på nytt ställas. Det gäller inte mina privata tankar eller mitt privata samvetes vittnesbörd utan apostlarnas och profeternas och Torans vittnesbörd om Guds vittnande om sig själv. Den sekulära exklusiva humanismen kan inte fälla omdömen eftersom den svävar i fria luften. Dogmatiken kan göra det eftersom det finns en saklig livsgrund i Skriften.
Detta i klar barthsk anda, förstås. Man får ta till den när ordet "dogmatisk" och "inkvisition" slängs omkring på det vanliga slarviga sättet.
Man hör detta ibland. För mig senast i samband med "rätten" att döda foster och konstruktionen av en etisk teori bakom denna. Ordet inkvisition är hett. Folk som läser Populär Historia och lär sig vad den spanska inkvisitionen höll på med - kunde kyrkan inte förstå det liberala multikulturella samhället?
Jag brukar svara: dogmatisk? Inkvisitorisk? Javisst. Och?? Vad är det för fel med att undersöka (vara inkvisitiv) och med dogmatik? Om det över huvud taget finns en kritisk och inkvisitorisk inställning som ständigt har att börja på nytt igen så är det just dogmatiken. Vi behöver dogmatiken och den kritiska inkvisitionen just därför att alla förkunnelser, även (kanske särskilt) kyrkans, riskerar att bli falska. Den liberala förkunnelsen om preventivemedel och abort är t ex höggradigt riskfyllda. I dogmatiken prövas kulturens och kyrkans lära och förkunnelse, inte godtycklig och utifrån en fritt vald - liberal - ståndpunkt, utan utifrån kyrkns ståndpunkt, som ju är den enda sakliga. Det sekulära samhället får finna sig i att ständigt bli bedömt dogmatiskt. Uppslutningen kring begravningen av JPII kanske antyder att det behövs och erkänns.
Konkret betyder detta att dogmatiken mäter alla förkunnelser, särskilt de kristna, med den heliga Skrift, alltså Bibeln, som måttstock. Bibeln är grunddokkumentet för vår civilisation - även den sekulära och relativistiska - och detta dokument anger kyrkans innersta liv, det enda dokumentet om kyrkans livsgrund.
Där kyrkan lever måste den därför alltid låta sig mätas med denna måttstock. Dogmatik kan inte bedrivas utan att denna måttstock kommer till synes. När elever ska tolka Deuteronomium eller Jesu liknelser, blir det ofta tokigt och förvirrat,men det är nödvändigt att möta Skriften, även i dagens skola. Frågan om vad vittnesbördet gäller måst ständigt på nytt ställas. Det gäller inte mina privata tankar eller mitt privata samvetes vittnesbörd utan apostlarnas och profeternas och Torans vittnesbörd om Guds vittnande om sig själv. Den sekulära exklusiva humanismen kan inte fälla omdömen eftersom den svävar i fria luften. Dogmatiken kan göra det eftersom det finns en saklig livsgrund i Skriften.
Detta i klar barthsk anda, förstås. Man får ta till den när ordet "dogmatisk" och "inkvisition" slängs omkring på det vanliga slarviga sättet.
tisdag, februari 24, 2009
Denna världens prins
Några vänner pratade om Keynes barnbarn - boken och problemet som Christer Sanne tar upp - och vi undrade varför alla ska arbeta mer ju bättre vi får det och ju effektivare vi organiserar arbetet. Det verkar vansinnigt.
I början av 1980-talet såg vi en framtid där tre-fyra timmars arbete skulle "räcka" för ett gott liv i vår del av världen. Istället höjer vi pensionsåldern och jobbar 10-12 timmar och skryter med det.
Aldous Huxley hade rätt. Framtidens tyranni kommer att vara subtilt - och vi kommer att uppfatta slaveriet som "ett behov av ökad effektivitet". Richard John Neuhaus citerar i en artikel Huxleys brev till George Orwell:
"Within the next generation I believe that the worlds rulers will discover that infant conditioning and narco-hypnosis are more efficient, as instruments of governement, than clubs and prisons and the lust for power can be just as compeltely satisfied by suggesting people into loving the servitude as by shoving and kickin them into obedience....the change will be brought about as a result of a felt need for increased efficiency."
Jag fastnar för ordet "narco-hypnosis" och kommer att tänka på Herrens ord om denna världen prins. Han behöver inte styra med grov kommunism/sadism som i romanen 1984 eller i det gamla Sovjet, han behöver bara få oss att känna behovet av effektivitet. "Att känna sig nyttig" är den nya djävulska piskan. Den hedniska utilitarismen kör i medvind.
Påven Johannes Paulus II kallade detta en "tunt maskerad totalitarism" i sin encyklika Centesimus Annus.
I början av 1980-talet såg vi en framtid där tre-fyra timmars arbete skulle "räcka" för ett gott liv i vår del av världen. Istället höjer vi pensionsåldern och jobbar 10-12 timmar och skryter med det.
Aldous Huxley hade rätt. Framtidens tyranni kommer att vara subtilt - och vi kommer att uppfatta slaveriet som "ett behov av ökad effektivitet". Richard John Neuhaus citerar i en artikel Huxleys brev till George Orwell:
"Within the next generation I believe that the worlds rulers will discover that infant conditioning and narco-hypnosis are more efficient, as instruments of governement, than clubs and prisons and the lust for power can be just as compeltely satisfied by suggesting people into loving the servitude as by shoving and kickin them into obedience....the change will be brought about as a result of a felt need for increased efficiency."
Jag fastnar för ordet "narco-hypnosis" och kommer att tänka på Herrens ord om denna världen prins. Han behöver inte styra med grov kommunism/sadism som i romanen 1984 eller i det gamla Sovjet, han behöver bara få oss att känna behovet av effektivitet. "Att känna sig nyttig" är den nya djävulska piskan. Den hedniska utilitarismen kör i medvind.
Påven Johannes Paulus II kallade detta en "tunt maskerad totalitarism" i sin encyklika Centesimus Annus.
lördag, februari 21, 2009
Makarios guidade tur i hjärtat
Förr i tiden - innan den exklusiva humanismen etablerade sig, för att använda Charlie Taylors term i sin A Secular Age - såg de kristna bönelärarna hela universum i människans hjärta.
Makarios (eller pseduo-Makarios) ber oss ta en guidad tur i detta hjärta, så litet det nu ter sig. Där ser vi odjur och demoner, farliga stigar och bråddjupa klyftor, ohyggliga scener och sjuka handlingar överallt. Men följer vi stigen runt en höjd ser vi snart en ljuvlig dalgång där Jesus med sina apostlar kommer gående, vi ser änglar som sjunger i natten, vi ser den himmelska staden lysa där framme i horistonten, vi hör jubel, vi finner lyckan.
Allt detta finns i människans hjärta. Universum är ett stort stenfält där vi kan fara omkring med våra rymdskepp som kostar mycket pengar. Men i hjärtat finns oändliga äventyr, dramatiska förlopp, ångest och omvändelse, salighet utan gräns. Det stora stenfältet har inte så mycket mening - att vara stenfält - men i människans hjärta dallrar luften av mening och intention där allt står på spel.
Nu kan man ju tänka sig tiden runt omkring oss, inte bakom eller framför oss, och följa filosofen McTaggart i hans kritik av indelningen av "förr i tiden" och "i framtiden". Då är våra fäders tänkande kring hjärtats makrokosmos alldeles intill oss - om vi vill ta emot perspektivet.
Makarios (eller pseduo-Makarios) ber oss ta en guidad tur i detta hjärta, så litet det nu ter sig. Där ser vi odjur och demoner, farliga stigar och bråddjupa klyftor, ohyggliga scener och sjuka handlingar överallt. Men följer vi stigen runt en höjd ser vi snart en ljuvlig dalgång där Jesus med sina apostlar kommer gående, vi ser änglar som sjunger i natten, vi ser den himmelska staden lysa där framme i horistonten, vi hör jubel, vi finner lyckan.
Allt detta finns i människans hjärta. Universum är ett stort stenfält där vi kan fara omkring med våra rymdskepp som kostar mycket pengar. Men i hjärtat finns oändliga äventyr, dramatiska förlopp, ångest och omvändelse, salighet utan gräns. Det stora stenfältet har inte så mycket mening - att vara stenfält - men i människans hjärta dallrar luften av mening och intention där allt står på spel.
Nu kan man ju tänka sig tiden runt omkring oss, inte bakom eller framför oss, och följa filosofen McTaggart i hans kritik av indelningen av "förr i tiden" och "i framtiden". Då är våra fäders tänkande kring hjärtats makrokosmos alldeles intill oss - om vi vill ta emot perspektivet.
Bönen och det livslånga lärandet
Jag betonade för en grupp elever som inte gjort så mycket på kursen, att ändå inte jaga upp sig, att det viktiga är det Livslånga Lärandet på samma sätt som bönen är det viktiga i livet. Allt vi gör inför en deadline är liksom halm. Den verkliga Studenten tar man i himlen, inte på jorden. När man hittar Gud skrivs alla ens IG om till MVG beroende på Guds kärlek till oss, inte vårt eget arbete.
Svår och förbryllande läxa att stava på för dagens sönderstressade elever. Vi lever i en tid av sekulära demoner.
En elev frågade beklämd: Känns det inte hemskt för dig också att vi gjort så lite?
Men det finns ett kristet sätt att se på studier. Det skiljer sig från det hedniska. Skillnaden på en hedning och en kristen, säger Lactantius (lärjunge till Arnobius den äldre och retor och språklärare i Bitynien, senare efter 317 lärare åt Konstantin den stores son Crispus) är att den kristne hela tiden vet eller anar på ett hemligt sätt att han älskas av Gud, medan hedningen är utelämnad åt sig själv.
Man ser en skillnad på de få elever som anar Guds kärlek - de får perspektiv på sina studier. Resten jagas av demoner som inget lov fixar.
Svår och förbryllande läxa att stava på för dagens sönderstressade elever. Vi lever i en tid av sekulära demoner.
En elev frågade beklämd: Känns det inte hemskt för dig också att vi gjort så lite?
Men det finns ett kristet sätt att se på studier. Det skiljer sig från det hedniska. Skillnaden på en hedning och en kristen, säger Lactantius (lärjunge till Arnobius den äldre och retor och språklärare i Bitynien, senare efter 317 lärare åt Konstantin den stores son Crispus) är att den kristne hela tiden vet eller anar på ett hemligt sätt att han älskas av Gud, medan hedningen är utelämnad åt sig själv.
Man ser en skillnad på de få elever som anar Guds kärlek - de får perspektiv på sina studier. Resten jagas av demoner som inget lov fixar.
söndag, februari 08, 2009
Det buffrade självet
Charlie Taylor berättar i sin A Secular Age en historia om hur vi i väst gått från en förtrollad värld med änglar och demoner till en modern värld med en exklusiv humanism och värdeneutral materialism. Som exempel ger han AIDS-epidmenin - förr i tiden skulle de flesta av oss sett synden som orsak medan idag frikopplar vi synden från det rent medicinska.
Det är något fel med Taylors berättelse, hur charmig den än kan verka. Byter man ut perfekt mot presens i hans text får man en religiös och levande värld framställd för sig. Att en kemisk kausalitet finns för medicinering och förklaring ändrar inte det goda i den förtrollade världen. Man kan väl be till medicinska skyddshelgon? Eller som Pasteur själv gjorde, be rosenkransen i arbetspauserna på labbet. Eller som Francis Collins, ledaren för HUGO-projektet, se på Guds eget genetiska språk med adoration.
Taylor får det svårt med att skilja det gamla "porösa" självet från det moderna "buffrade" självet eftersom detta självsäkra buffrade själv, som inte behöver förväxla det yttre med det inre, egentligen bara liknar det gamla egocentriska självet, den "gamle Adam" som Rosenius ofta sa. Taylor vill få oss att gå med på att en modern människan faktiskt inte kan ha det gamla porösa självet längre, att alla i princip måste vara exklusiva humanister om de inte ska skämmas ögonen ur sig i vanligt upplyst sällskap och skylla all sjukdom på syndigt leverne.
Men tvärtom kan man väl säga att det buffrade självet är just vad Moses och de andra profeterna kämpat mot och precis vad vi kämpar emot idag, trots att det fått växa sig ohämmat fritt i våra dagar - det har hänt förr. Nu finns förstås trösten att religion och tro kan få vara kreativa projekt för det annars buffrade självet. Att religion i modern tappning kan få vara medvetna språkspel som påminner nostalgiskt om "the old time religion".
Men, sorry - den där leken har också utförts många gånger i historien, även om modern protestantism gjort den mer rumsren idag. Det brukar sluta med kraftlös och meningslös teater, hur "kreativt" det än verkar. Hur många gånger har man inte mött bildade personer som tycker "det här med religion" verkar intressant och lite kittlande och något man borde studera lite och ta på allvar. Och hur kreativt är New Age där man leker och skapar sin religion på den nya tidens sätt? "Narcissus reborn as drag" som någon sa.
Det är något fel med Taylors berättelse, hur charmig den än kan verka. Byter man ut perfekt mot presens i hans text får man en religiös och levande värld framställd för sig. Att en kemisk kausalitet finns för medicinering och förklaring ändrar inte det goda i den förtrollade världen. Man kan väl be till medicinska skyddshelgon? Eller som Pasteur själv gjorde, be rosenkransen i arbetspauserna på labbet. Eller som Francis Collins, ledaren för HUGO-projektet, se på Guds eget genetiska språk med adoration.
Taylor får det svårt med att skilja det gamla "porösa" självet från det moderna "buffrade" självet eftersom detta självsäkra buffrade själv, som inte behöver förväxla det yttre med det inre, egentligen bara liknar det gamla egocentriska självet, den "gamle Adam" som Rosenius ofta sa. Taylor vill få oss att gå med på att en modern människan faktiskt inte kan ha det gamla porösa självet längre, att alla i princip måste vara exklusiva humanister om de inte ska skämmas ögonen ur sig i vanligt upplyst sällskap och skylla all sjukdom på syndigt leverne.
Men tvärtom kan man väl säga att det buffrade självet är just vad Moses och de andra profeterna kämpat mot och precis vad vi kämpar emot idag, trots att det fått växa sig ohämmat fritt i våra dagar - det har hänt förr. Nu finns förstås trösten att religion och tro kan få vara kreativa projekt för det annars buffrade självet. Att religion i modern tappning kan få vara medvetna språkspel som påminner nostalgiskt om "the old time religion".
Men, sorry - den där leken har också utförts många gånger i historien, även om modern protestantism gjort den mer rumsren idag. Det brukar sluta med kraftlös och meningslös teater, hur "kreativt" det än verkar. Hur många gånger har man inte mött bildade personer som tycker "det här med religion" verkar intressant och lite kittlande och något man borde studera lite och ta på allvar. Och hur kreativt är New Age där man leker och skapar sin religion på den nya tidens sätt? "Narcissus reborn as drag" som någon sa.
onsdag, februari 04, 2009
Kristen upplysning
En del newageare, särskilt de med buddhistisk läggning, brukar sätta insikt eller upplysning i centrum för sin övningsreligion och säger sig sakna något liknande element i kristendomen - den verkar handla endast om tro och krånglig teologi, mindre om en erfarenhetsmässig upplysning.
Här finns emellertid goda nyheter: kristendomen handlar verkligen om upplysning, en radikal sådan. Studera noga följande ord av Kyrillos av Jerusalem:
1. ALREADY there is an odour of blessedness upon you, O ye who are soon to be enlightened1: already ye are gathering the spiritual flowers, to weave heavenly crowns: already the fragrance of the Holy Spirit has breathed upon you: already ye have gathered round the vestibule of the King's palace; may ye be led in also by the King! For blossoms now have appeared upon the trees; may the fruit also be found perfect! Thus far there has been an inscription of your names, and a call to service, and torches of the bridal train, and a longing for heavenly citizenship, and a good purpose, and hope attendant thereon. For he lieth not who said, that to them that love God all things work together for good. God is lavish in beneficence, yet He waits for each man's genuine will: therefore the Apostle added and said, to them that are called according to a purpose. The honesty of purpose makes thee called: for if thy body be here but not thy mind, it profiteth thee nothing.
2. Even Simon Magus once came to the Laver: he was baptized, but was not enlightened; and though he dipped his body in water, he enlightened not his heart with the Spirit: his body went down and came up, but his soul was not buried with Christ, nor raised with Him. Now I mention the statements of (men's) falls, that thou mayest not fall: for these things happened to them by way of example, and they are written for the admonition of those who to this day draw near. Let none of you be found tempting His grace, lest any root of bitterness spring up and trouble you. Let none of you enter saying, Let us see what the faithful are doing: let me go in and see, that I may learn what is being done. Dost thou expect to see, and not expect to be seen? And thinkest thou, that whilst thou art searching out what is going on, God is not searching thy heart?
Och detta är för nybörjarna, de som ännu inte trängt in i katekesen som alla tidiga kristna behövde genomgå. Inte saknas elementet upplysning inte!
Här finns emellertid goda nyheter: kristendomen handlar verkligen om upplysning, en radikal sådan. Studera noga följande ord av Kyrillos av Jerusalem:
1. ALREADY there is an odour of blessedness upon you, O ye who are soon to be enlightened1: already ye are gathering the spiritual flowers, to weave heavenly crowns: already the fragrance of the Holy Spirit has breathed upon you: already ye have gathered round the vestibule of the King's palace; may ye be led in also by the King! For blossoms now have appeared upon the trees; may the fruit also be found perfect! Thus far there has been an inscription of your names, and a call to service, and torches of the bridal train, and a longing for heavenly citizenship, and a good purpose, and hope attendant thereon. For he lieth not who said, that to them that love God all things work together for good. God is lavish in beneficence, yet He waits for each man's genuine will: therefore the Apostle added and said, to them that are called according to a purpose. The honesty of purpose makes thee called: for if thy body be here but not thy mind, it profiteth thee nothing.
2. Even Simon Magus once came to the Laver: he was baptized, but was not enlightened; and though he dipped his body in water, he enlightened not his heart with the Spirit: his body went down and came up, but his soul was not buried with Christ, nor raised with Him. Now I mention the statements of (men's) falls, that thou mayest not fall: for these things happened to them by way of example, and they are written for the admonition of those who to this day draw near. Let none of you be found tempting His grace, lest any root of bitterness spring up and trouble you. Let none of you enter saying, Let us see what the faithful are doing: let me go in and see, that I may learn what is being done. Dost thou expect to see, and not expect to be seen? And thinkest thou, that whilst thou art searching out what is going on, God is not searching thy heart?
Och detta är för nybörjarna, de som ännu inte trängt in i katekesen som alla tidiga kristna behövde genomgå. Inte saknas elementet upplysning inte!
Postmodern Jesus
Den som till äventyrs läser genom A Secular Age av Charlie Taylor, en bok som fader Magnus Nyman rekommenderade mig att läsa, måste fundera på den utgångspunkt Taylor har: att kristen tro förr i tiden var alldeles självklar som extern bakgrund för allt annat man tänkte. Taylor skriver t ex: "We have moved from a world in which the place of fullness was understood as unproblematically outside or "beyond" human life, to a conflicted age in which this construal is challenged by others which place it (in a wide range of different ways) "whithin" human life." (s.15)
Hmm...det är inte säkert. Folk förr hade alla möjliga sorts newage-liknande gnostiska saker för sig som verkligen "placerade" livets fullhet inom oss. Och våra egna öken-fäder, så "helleniserade" de nu är kan tyckas vara, placerade Kristus inom oss så gott det går. De skulle alla kunna ha John Mains titel "Inner Christ" som samlingsmotto.
Sedan är Taylors grundkoncept "construal" rätt så intressant. Kan vi tänka oss Jesus presentera en "construal" för Petrus och apostlarna? Kan Jesus tänkas vara en postmodern representant för en alternativ "construal"?
Just den brokighet och konfliktfyllda intellektuella historia som utgör kristendomens utveckling, verkar förstås göra "construal" - begreppet rätt så passande. Men detta blir i sig en ny förståelse: världen är språklig, den består av språkliga konstruktioner, varav den kristna tron är en.
Men daglig läsning av Skriften ger oss ett annat vittnesbörd: alla ord som sägs måste klinga ut i den tystnad som magiskt och kraftullt inträffar när vi står inför Hans ansikte. Då tar vi emot något bortom och hitom alla "construals".
Hmm...det är inte säkert. Folk förr hade alla möjliga sorts newage-liknande gnostiska saker för sig som verkligen "placerade" livets fullhet inom oss. Och våra egna öken-fäder, så "helleniserade" de nu är kan tyckas vara, placerade Kristus inom oss så gott det går. De skulle alla kunna ha John Mains titel "Inner Christ" som samlingsmotto.
Sedan är Taylors grundkoncept "construal" rätt så intressant. Kan vi tänka oss Jesus presentera en "construal" för Petrus och apostlarna? Kan Jesus tänkas vara en postmodern representant för en alternativ "construal"?
Just den brokighet och konfliktfyllda intellektuella historia som utgör kristendomens utveckling, verkar förstås göra "construal" - begreppet rätt så passande. Men detta blir i sig en ny förståelse: världen är språklig, den består av språkliga konstruktioner, varav den kristna tron är en.
Men daglig läsning av Skriften ger oss ett annat vittnesbörd: alla ord som sägs måste klinga ut i den tystnad som magiskt och kraftullt inträffar när vi står inför Hans ansikte. Då tar vi emot något bortom och hitom alla "construals".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)