Blomsterspråk på Nationalmuseum

Titta på en målning av blommor och frukter från 1500-1600-talet och du ser kristendom: blommorna är ofta symboler, solrosen den katolska kyrkan, nejlikan uppståndelsen, det gula plommonet Jesu kyskhet, smultronen Jungfru Maria, där renhet och fruktbarhet kombineras och där det treflikiga bladet symboliserar treenigheten. I skrivande stund (på Nationalmuseum) minns jag inte fler av de många symbolerna.

Blommorna är ibland nästan knoppar, ofta fullt utblommade men även övermogna blommor och frukter ser vi på målningarna – vanitas vanitas, livet är förgängligt. Samtidigt försöker konstnären lura döden genom sin målning. Ändå kommer sanningen fram: skapelsen, vars skönhet in i detaljerna, leder oss till Skönheten. Redan på 1700-talet införs mer vulgära teman, det sinnliga blir mer fetisch och mindre förmedlare av visdom. Klassicismen är över.

När ska vi mötas?

Till protestantiska vänner brukar jag dra upp synen på kyrkan, nu när den ska drivas som eget företag oskyddat ekonomiskt av svenska statsmedel. Med glimten i ögat drar jag gärna fram kyrkan som ”nuptialt kärlekstempel” eller ”tempel för nuptial kärlek” och är noga med att förklara det äktenskapliga i denna kärlek.

Protestanten ryser kanske lite av tankar på hedniska orgier i venustempel eller egyptiska tempeltärnor. Det är en bra utgångspunkt för samtal och diskussion. För den tidiga kyrkan var teologiskt sett just det: en kropp som älskas av den störste Älskaren. När Paulus förföljer de kristna är det Kristus själv han förföljer, enligt Apg. Det betydde förr att den enskilde kristne på ett mystiskt sätt är ett med Kristus. Metaforen kropp-tempel är mycket vanlig bland våra kyrkofäder. Men ack så fjärran protestantisk och reformerad kristendom, åtminstone huvudfårorna. Man får göra undantag för pietistiska fickor här och var.

Vidare säger vi ungefär så här. Den kristnes kropp är ett tempel och är egentligen Kristi kropp. Detta gör att den kristna tron kommer från Gud själv för att genomföra en deifikation, ett förgudligande. Detta förgudligande är inte människoverk utan det som framför allt sker i eukaristin. I den tidiga skriften Didache möter vi detta tema.
Hermas herden är ett annat tidigt dokument där de kristna liknas vid stenar som bildar en enda sten, skapad före allting annat.

Hos St Ignatius an Antiokia ser vi bilden av de kristna som korn som blir söndermalda av en grym värld som förföljer de kristna, till mjöl som ska bakas till ett härligt Kristusbröd. Det är starka bilder av den nuptiala kärleken och deifikationen. Hos Paulus finns också bilden av Kristus som ett levande vatten inom oss som tror, ett vatten som talar inom oss och säger: Kom till Fadern.

Allt detta verkar gammalt och lite egendomligt, kanske lite ”hedniskt” på mången reormerad eller evangelisk kristen. När ska vi mötas?

Klockklangen i Klövsjö: påskotta

Påskdagen – att vara Herre och Kung, sådan är Han. Och sådan är vår seger, vi blir drottningar och kungar på uppståndelsens dag. Detta hörde jag i klockklangen då Klövsjö kyrka ringde ut påskdagens budskap och jag själv stod i solljuset nedanför kyrkan på hembygdsgården och såg ut över Herrens vackra land.

Det är så viktigt att inte göra Kungen till en ”annan” och främmande gestalt. En dag frågade någon ärkebiskopen Eckehard av Köln, vad Gud gör i sin himmel? Han svarade: han föder sin son och denna handling är så glädjefull och fullständig att han inte gör något annat i sin himmel. Och Sonen tillsammans med Fadern utger den helig Ande
som ren födande kärlek.

När detta sker i en människa gör Gud oss alla till sina barn. Då finner vi oss själva såsom vi verkligen bör vara. Vi är då inget ”annat”. Det är i själva verket påskens stora seger efter lidandet, att vi inte är något annat än det barn som Gud föder i sin himmel. Vår seger i Kristus är att vi genom tron ärver/föder tron till vårt barnaskap. Vi är hemma. Det är därför denna vecka efter påskdagen är Ljusets vecka då barriären mellan himmel och jord är genombruten. Ikonostasen har alla sina dörrar öppna denna lysande vecka. Sanningen befriar oss på just detta sätt.

Ärkebiskopen lägger till på sitt oförbätterliga sätt: ”Der die wahrheit bekennet, der weiz daz vol”. Det ligger seger i de orden.

Frälsningen

Skärtorsdagsmässan påminde mig om att det är rätt ofta talet om frälsning kommer upp i filosofiska sammanhang nu för tiden. Förr skrattade filosofiskt intresserade hedningar åt något så osofistikerat. Men tiden går.

Nu handlar det inte sällan om relationen mellan vad frälsning är och vad en frälst människa är. Vi kan ju säga att frälsning finns i den frälsta människan. Men samtidigt är en frälst människa i frälsningen. Det båda är inte skilda åt. Den frälsta personen är hans eller hennes frälsta livshandlingar, själva det dynamiska livet. De frälsta handlingarna är på samma gång frälsningen.

Det är klart att det finns en skillnad mellan frälsningen och den frälsta personen men det är en skillnad i relationen mellan de båda och beroende på den. Frälsning och en frälst person inkluderar varandra reciprokt. På samma sätt som Guds tankar sker i Guds tänkande och därmed är Hans tänkande, är den frälsta människan i själva frälsningen och är därmed frälsning.

För en frälst person finns egentligen inget syfte, mål eller någon särskild mening för den frälsta handlingen eftersom syftet och meningen ligger i själva frälsningen och i den frälsta personen själv. Därför har den frälsta människan egentligen inget mål utanför sig själv som frälst. Meningen och målet är just den frälsta personen.

Sen kan vi också se hur det saknas flerfaldighet eller pluralism här. Frälsning är en enda sak tillsammans med den frälsta personen. Frälsning och en frälst person är ett enda sammanhang. Naturligtvis finns det väldigt många frälsta människor. Men som frälsta är de alla ett enda. De är så att säga frälsningen.

Frälsning är alltså den frälsta personen och därför går det inte att säga när eller var frälsning äger rum. Många tycker ju om att tala om när de mötte Jesus, hur det var, vad de tänkte och kände. Men det är minne, inte frälsning. Ofta är det ett i efterhand konstruerat minne. Frälsning är inte något i tid eller rum, inte något som har storlek eller mängd eller kvalitet. Frälsning är ingenting inombords eller utombords, inget högre eller lägre. För så fort vi gör bestämningar av frälsningen talar vi om något annat än den frälsning tron på Jesus Kristus innebär.

Frihet och frälsning hör ihop. Jag brukar alltid påminna om ”fri-halsning” , ordet som ligger bakom ordet frälsning. Fångar hade ett halsjärn och när de blev fria frihalsades de. Bra ord, bra bild. Men själva frälsningen i sig är inte något som syftar vidare utan dess syfte ligger i sig själv, vilket är den frälsa personen själv.

Den som följt med så pass långt ser förstås att detta blir något av ett omvänt perspektiv mot vad folk utanför tron tänker. Normalt tänker de –- och ofta vi själva också – att en kvalitet återfinns hos en subjekt som ligger bakom. Men med andliga perfektioner är det annorlunda. Subjektet, alltså den frälsta personen, befinner sig redan inne i frälsningen, inne i perfektionen. Den frälsta personen blir frälsningen.

Att vara frälsning är alltså vad frälsningen är. Det är inte ett led till något tidigare eller senare. En frälst person besitter inte någon särskild kvalitet eller egenskap utan är istället själva frälsningen. Den som genom frälsningen är frihalsad är i sig själv friheten. Det är inte en person som nu har en egenskap ”fri”. Personen och friheten är detsamma genom att halsjärnet är borta.

Alternativet, det som moderna hedningar oftast tänker på, är att vissa troende äger en egenskap och är frälsta därmed, skulle betyda att frälsning är något externt, vilket ju upphäver själva friheten som frälsningen innebär.

I detta finns stor påskglädje för den som tänker igenom det och en rad missförstånd som bildar underlag för mången debatt mellan kristna grupperingar, upplöses på ett högst behagligt sätt.

Passionstid utan passion?

Dessa dagar har man uppmärksammat mig på Martin Palmer, en engelsk forskare och konservatist som arbetar i Kina. Han har funnit manuskript, tempel, statyer från den tidiga kristna kinamissionen på 600-talet. I boken The Jesus Sutras skildrar han bl a skriften Jesu Kristi undervisning från 645, bestående av fyra rullar.

En två tons sten vid Xian berättar om den kristna missionen. Alopen heter uppenbarligen en persisk kristen biskop som anländer till Kina år 635. Han kommer längs Sidenvägen och har präster med sig och dessutom skrifter och ikoner. Kristendomen etablerar sig tämligen snabbt och välkomnas i regeringskretsar, får tydligen mark och egendom att bygga tempel på. Ett sådant tempel med tillhörande pagoda har upptäckts av Martin Palmer 1998, vilket han skildrar dramatiskt i sin bok.

Detta är naturligtvis intressant och fordrar mer studier och utvärdering. Man kan reflektera lite på den synkretism som tydligen uppstår i mötet med Kina. (En bok som tar upp ämnet "kontextuella teologier" finns här )Jesus uppfattas som Ljuset. Officiellt kallas kristendomen Ljusets religion. Jesus Kristus är frälsaren från all karma och all reinkarnation. Han är Ljuset som lyser upp karmas mörker och ger oss ett nytt liv. De tolv apostlarna var de första som fick detta nya liv av Ljusets Herre. Av dem och deras kyrka kan alla människor ta emot samma nya liv av Jesus Kristus.

Vardagslivet är viktigt och Bergspredikan är grunden för hur vi lever detta liv varje dag. Det finns en ond ande som vi ständigt behöver hjälp från apostlarnas kyrka för att avvärja. Alla som har det nya livet kan hjälpa oss undvika den onda anden. Det finns en Ljusets lag som vi alla måste tro på och följa. Det kommer en dom som baserar sig på denna lydnad. Vi måste hjälpa varandra att följa Ljusets lag.

Ingenting i texten motsäger den ortodoxa kyrkan i väst enligt Palmer. Men betoningen är annorlunda. Människan har förmågan att följa Jesu lag och den dagliga etiken i Bergspredikan, de tio budorden och i hedrandet av Gud, kejsaren och föräldrarna. Reinkarnation och karma påstås inte vara dogmer utan den kinesiska kontext i vilken Messias måste förstås -- som Frälsaren från världen och synden. Men synden och skulden i relation till Jesu lidande och död betonas inte. Det blir en passionstid utan passion -- kan vi estimera detta i påsktiden vi har just nu?

Den heligen Ande beskrivs ofta som skapande och aktiv alltifrån universums början, genom Adam och fram till Jesu uppståndelse och det nya livet i apostlarna. Anden är aktiv i vår tro och vår lydnad av Ljusets lag. Anden befriar oss från karmas lag och återger oss vår ursprungliga natur (det nya livet?) Anden är en Enda och densamma för oss alla. Vi måste låta Anden verka i oss.

Texterna bygger i hög grad på liturgin och är teologiska på samma sätt som den byzantinska och syriska kyrkans texter. I en text säger prästen: "Du store helige laggivare, Du återger oss vår ursprungliga natur..." De troende i liturgin uppmanas "rena sina sinnen och lägga bort alla begär och handlingsprojekt". De uppmanas också "samla alla goda människor, be och sjung ! Ljuset ska komma och upplysa er. Då upptäcker ni den allförbarmande kunskapen, mysteriet som ska leda er till frid och lycka".

Enligt stenen i Xian kallas Guds treenighet "tre-i-en-renheten". Möjligtvis avses mässan med orden "ansiktet-mot-öst-riten". Kloster nämns på stenen. Även förföljelse och smädande ord från buddhister. En kejsare citeras: "Dessa läror är som en flotte som bär frälsning, välsignelser och god vilja till folket i mitt land".

Trots dessa kejserliga ord hotades den kristna kyrkan år 841 av en statligt sanktionerad förföljelse och ett edikt kom 845 som beordrade förstörelsen av 4.600 buddhisttempel och tvångsmässigt återförande av Ljusreligionens munkar till lekmän. Därefter finns inga teken på några kristna kloster. Endast enskilda munkar och nunnor i små kommuniteter kan ha överlevt. När Tangdynastin faller år 906 försvinner alla spår. Men med sådana ivriga forskare som Martin Palmer kanske vi går många nya upptäckter till mötes?

Den mystiska upplevelsen som kanske alla har - men undviker

Människor har säkerligen mystiska upplevelser utan att de blir särskilt medvetna om det. Jag hade en som nittonåring på en buss i Uppsala, hösten 1969. Jag märkte att det tomma sätet framför mig såg mycket egendomligt ut. Jag stirrade och verkligen såg hur det var obegripligt. Det pågick en lång stund och risken blev uppenbar att allt omkring mig skulle bli oförklarligt och märkligt. Jag blev inte rädd utan lycklig. Jag sa högt: vad är det här egentligen? och skakade sätet lite grann. En del av yttervärlden var helt oförklarlig för mig. Min kamrat satt i andra tankar och hörde nog inte vad jag sa. Jag försökte förklara senare hur egendomligt det var och han var lugnt intresserad men kunde inte relatera till upplevelsen.

Hela 70-talet förblev denna uppevelse grunden för en rad förändringar i mitt liv. Vad var viktigt? Att se en annan värld gjorde mig lycklig över all beskrivning, en obegriplig ren och märklig värld -- endast ordet gudomlig kunde passa på denna gestaltning. Jag började några år senare att forska i fenomenologi (Husserls) och troligen var det för att komma närmare perceptionen som jag upplevt på bussen. Jag märkte att två olika medvetanden fluktuerade fram och tillbaka: ett världsligt där alla saker har funktion och mening, ett gudomligt där alla saker var givna i en obegriplighet och renhet som gjorde min själ lycklig och hoppfull. I det världsliga fanns en problematiskt subjekt, i det gudomliga en lycklig själ.

Först mot slutet av 70-talet kom jag att läsa Johannes av Korset och märkte att mycket av mina upplevelser fanns där. Jag rådfrågade en katolsk präst om detta. Han sa: det där är ganska centralt i katolsk mystik. Johannes Paulus (påve 1978) skrev sin doktorsavhandling om Johannes av Korset. Jag närmade mig katoska kyrkan och några år senare hade jag mitt intellektuella och andliga hem där.

Kanske alla människor har denna perception, trots att de inte hinner bli medvetna om det. Att gräset oförklarligt är grönt, vad än växtbiologin säger. Att himlen är förunderligt och obegripligt blå, att människor är märkvärdigt okända för oss hela tiden, hur vi än försöker ordna upp relationerna. Att funktionsmedvetandet är en mindre skygglapp som vi sätter framför oss för att undvika Gud. Folk blir - för det mesta - inte på det klara med att detta är vad de faktiskt erfar. De undviker det för effektivt.

Gå till kyrkofäderna !

Under många år har eleverna och jag haft svårighet med Jesus avvisande av mannen som inte hade rätt kläder på sig på bröllopsfesten. Det verkade så kärlekslöst att slänga ut någon på grund av klädsel, även om denna klädsel naturligtvis inte var passande och personen själv kanske skulle vilja ha en bättre.

Äntligen har jag hittat en förklaring. Hos St Cyrillus av Jerusalem. Det handlar om att han inte har vita kläder på sig, alltså äkta kärlek till Brudgummen. Utan den fungerar inte frälsningen. Naturligtvis. Så här låter St Cyrillus i engelsk översättning:

A certain man in the Gospels once pried into the marriage feasts, and took an unbecoming garment, and came in, sat down, and ate: for the bridegroom permitted it. But when he saw them all clad in white, he ought to have assumed a garment of the same kind himself: whereas he partook of the like food, but was unlike them in fashion and in purpose. The bridegroom, however, though bountiful, was not undiscerning: and in going round to each of the guests and observing them (for his care was not for their eating, but for their seemly behaviour), he saw a stranger not having on a wedding garment, and said to. him, Friend, how camest thou in hither? In what a colour! With what a conscience! What though the door- keeper forbade thee not, because of the bountifulness of the entertainer? what though thou weft ignorant in what fashion thou shouldest come in to the banquet?—thou didst come in, and didst see the glittering fashions of the guests: shouldest thou not have been taught even by what was before thine eyes? Shouldest thou not have retired in good season, that thou mightest enter in good season again? But now thou hast come in unseasonably, to be unseasonably cast out. So he commands the servants, Bind his feet, which daringly intruded: bind his hands, which knew not how to put a bright garment around him: and cast him into the outer darkness; for he is unworthy of the wedding torches. Thou seest what happened to that man: make thine own condition safe.

MAN SKA GÅ TILL KYRKOFÄDERNA !!

Att lyssna på GT

Vi vet alla hur små korta våra citat är från GT - de som passar in i vår mer spirituella syn på religiös tro. Och hur vi rynkar på näsan åt så mycket som står i Moseböckerna. Det är nog dags att vi återvänder till GT, de skrifter Jesus lärde känna som pojke.

När vi lyssnar oss genom GT -- vilket är lätt med dagens internet -- märker vi att vissa teman kommer igen hela tiden. Det är teman som gör oss medvetna om vad Gud är för oss människor:

1 att äga land och strida för sin rätt med Guds hjälp
2 att ha en lagstiftning för brott och straff byggd på Guds vilja
3 att ägna kroppen och det kroppsliga noggrann uppmärksamhet
4 att ha RÄTT Gud som Gud, att peka ut fel gudsuppfattningar och krossa deras idoler
5 att ha ordning på folk, veta vilka som är Guds profeter och präster
6 att särskilja man och kvinna och inte blanda ihop könen
7 att inte skilja Guds kärlek från hans politiska och moralisk vilja
8 att inte skilja Guds kärlek från Guds historiska handlingar på jorden
9 att leva inför en social Gud som lovar det goda men har krav på sitt folk

Många glömmer bort dessa teman och upplever GT som delvis oanvändbara böcker med historiskt värde där endast psalmerna och utvalda delar av de andra skrifterna passar för oss kristna. Vi spiritualiserar vår tro och känner motvilja när vi ser hur jordiskt grundad den är, den tro Jesus hade från barnsben. Vi kallar vissa ultraortodoxa för "gammaltestamentliga" och menar att de inte hängt med i utvecklingen. Vi plockar ut korta verser som endast handlar om individens tro och undviker sammanhanget, den sociala och politiska grunden för verserna.

Vi måste tillbaka till Egypten och förstå löftet om det Nya Landet.

Det vi får om vi omfattar GT's tematik är en jordad tro, en grundad och fast tro som blandar in Gud i allt som händer socialt och historiskt. Vi får en materialiserad tro där vi inte skäms för Guds detaljerade intresse för människor, kroppar, familjer och egendomar. Hur ska vi annars förstå vad Guds kärlek är?

Den pragmatiska nivån

För många är det svårt att begripa tron och religionen. Det kommer nog alltid att vara så. Olika hindr lägger sig i vägen, intellektuella, allmänt moraliska.

Men en elev sa så här: det första man gör på morgonen är att hitta en miljö man trivs med. Inte bara fysisk utan känslomässig och tankemässig. Vilken miljö mår jag fint i, vilken miljö känns riktigt.

Låt oss kalla det den pragmatiska nivån. Att öppna Sagan om ringen är att gå i i en miljö. Vill du vara där? Att öppna Bibeln är att gå in i en miljö. Vill du leva där, tänka där, känna där? Om svaret är JA så gör det och försök inte försvara din handling, bara gör det. Du kommer också att hitta andra människor som gör det. Men gör det själv först.

Den pragmatiska nivån. Det är naturligtvis inte bara så det fungerar. Men när jag vaknar på morgonen och sträcker efter Tidegärden så stämmer det: jag vill vara där, i den miljön av hopp och tro och kärlek.

Vad är Kyrkan?

En evig fråga är: finns det en massa kyrkor eller finns det en Kyrka? Jag brukar säga att Jesus grundar en kyrka, den Enda kyrkan. Men redan Abraham kallades till den. Jag ser alltid kyrkan definieras i de ord från Genesis 12 där Herren kallar Abraham till att lämna sitt land, sin fars hus, sin familj, för att bege sig till det nya landet. Detta Nya Land är kyrkan, den enda kyrkan. Det är också ett nytt tänkande, ett nytt kännande och en ny livsordning. Tidlös och En är denna nya Kyrka, den som, paradoxalt nog, Jesus grundade.

I begynnelsen var ordet - tänk bara efter

När vi talar utför vi i själva verket ett märligt bevis för det Absoluta. Talandet är en mekanisk process som sker med en rad organiska instrument, talorganen, som med sina mekaniska rörelser skapar vissa ljudvågor i luften både inne i vårt huvud och utanför i fria atmosfären. Genom ytterligare andra mekaniska processer i lyssnarens organ produceras det vi kallar ljud genom att uppfånga vibrationerna i lufte och omvandla dem till upplevda ljud.

Betyder det att materialisten har rätt, att vårt tal endast är en mekanisk och organisk process? Utesluter denna mekaniska process ett absolut innehåll i ett absolut medvetande som inte har något med de mekaniska instrumenten att göra?

Tänk själv. Tro inte på fördomar. Inte bara är det absoluta innehållet oberoende av de mekaniska talprocesserna, utan dessutom är faktiskt de mekaniska och organiska processerna helt beroende av detta innehåll ! När du talar styrs organen direkt av vad du vill säga. Dina idéer styr valet av de ljud och fonem som ska uttrycka det absoluta innehållet.

När vi ser skådespelare på en scen eller i en film kan vi mycket väl medge att vi ser mekaniska rörelser utföras, hör organiska organ producera ljud som vi omvandlar till begripliga satser. Processerna är determinerade och beroende av mekaniska lagar. Så långt allt rätt. Men dramat som berättas är inte bara något helt annat än de mekaniska processerna utan dessutom helt bestämmande för vilka ljud som ska produceras av organen och vilka rörelser som ska utföras av skådespelarna. Dramats innehåll är absolut, de organiska och mekaniska processera relativa. Information kommer före processerna.

Detta är en vardagligt giltig logik. Alla kan se det när vi tänker efter lite. I begynnelsen är Ordet, det absoluta personliga medvetandet. Platon har fortfarande rätt på den punkten. Innehållet är Kung. Eller som Heidegger en gång skrev: i det egentliga ordet manifesteras alltid ett och detsamma "worauf wir uns einigen".

Solovievs val

Den ryske tänkaren Soloviev ställer i sin Lectures on Divine Humanity oss alla inför ett val: antingen bygger vi samhället på mänsklig vilja eller så bygger vi på gudomlig vilja.

Där emellan finns egentligen inget val. Och 1900-talet visar en politisk provkarta på alternativet mänskliga vilja. Franska revolutionen verkade införa fina mänskliga värden, befriade från Gud. Det tycks dock vara en naturlag, som Chesterton också påpekat, att mänsklig vilja blir totalitär stat. Den som kan sin Bismarck vet att även en kristen nationell vilja blir totalitär.

Poängen med Gud för Soloviev är att historiskt och kosmologiskt visar det sig nödvändigt med teokrati. I våra islamistiska dagar skrämmer ordet teokrati. Men om de viktigaste värdena kollapsar i fascism, återstår alternativet att grunda samhället på Guds vilja.

Hur ska det gå till? Genom att individen ges full frihet att välja Gud som värdegrund. Den friheten finns emellertid inte när religion påtvingas utifrån. Alltså måste definitionen på sann religion börja med den mänskliga personen och dess fria vilja.

En fri person som väljer att förena sig med den gudomliga principen för värden och värdigt liv upptäcker att detta är möjligt bara om vi har del -- redan har del alltså -- i det gudomliga. Det har vi enligt Bibeln. Den som till äventyrs placerar det gudomliga och perfekta utanför oss gör alltså sakligt fel enligt både enligt Bibel och Koran. Som skapade har vi del, vi är delaktiga. Externalisering går alltid fel.

Den mänskliga personen får genom denna teokratiska utgångspunkt ett oändligt värde. Därmed är det otänkbart med fascistiska eller kommunistiska system, vare sig i skarp form eller i någon sorts beta (t. ex. socialdemokrati). Finns det någon form av islamism som är förenlig med detta? Kanske.

Personens oändliga värde innebär en absolutism. En sådan aboslutism garanterar det viktigaste för oss människor, kärleken, den obetingade. Den utesluter förstås sådana halkiga saker som abort, preventivmedel, eutanasi, dödskult, eugenik, sexuell mångfald och konstiga former av samliv.

Man får väl välja vilket som är bäst. Solovievs val är tänkvärt.

Sagan om den onde prinsen

Så berättade Irene:

"Det var en gång en elak prins. Han fick människor runt om i sin stora värld att slåss, ljuga och svika varandra på allehanda sätt. Han låtsades vara smart, modern och välinformerad men ville bara ha människor till att hata och tjäna pengar på varandra. Allt vackert Gud skapat använde han för sin verksamhet. Men några människor såg igenom honom och bildade en rörelse emot honom. Särskilt efter att Gud själv blivit människa under ett kort men intensivt liv växte denna rörelse till en stor motkultur. Då började prinsen arbeta inom rörelsen och lyckades göra den till sin - nästan.
Och där är vi nu."

Irene var en kompis under gymnasietiden. Hon var kristen på ett annorlunda sätt. Medan jag var van vid att kyrkan fanns i samhället som en del av det, berättade Irene om en ond prins som behärskade världen. Hon kunde utveckla den med många exempel och variationer. Hon var inte fanatiskt utan lugn och saklig. Jag tyckte hon var otroligt vacker och hennes världsbild otroligt häftig och när vi hade franska ihop satt jag alltid vid henne och vi fikade efteråt för det var håltimme. Jag ville dela hennes personliga skönhet och hennes fantastiska bild av verkligheten åtminstone en dag i veckan! Resten av veckan var jag som vanligt ytlig och omedveten.

Nu trettio år senare minns jag detta med förundran. Idag delar jag Irenes berättelse på riktigt och ser god teologi i den. Vad gör Irene idag? Vet inte. Det är viktigt att minnas möten.

Vara i tjänst

Den här julen, med högt blodtryck och yrsel, går tankarna tillbaka till mina besök hos den gamle tempelmålaren i den lilla byn Laxmanjula i norra Indien. Den artige och stillsamme mannen med den kvillrande glädjen i ögonen förutsatte ständigt att jag tjänade Kristus som han tjänade sitt gudapar (var det Siva-Shakti?), vars tempel fanns i byn. Aldrig tvivlade han på att glädjen kommer bara från detta tjänande. Det var i december och han undrade om jag skulle fara hem för att fira Födelsen på jorden av min käre Gud.

Många kvällar satt jag nere vid Ganges i mörkret och lyssnade på ljuden och funderade: har jag missat något i det där med tjänsten? Att vara i tjänst? Att det skulle vara så enkelt istället för all den yoga och insiktsmeditation jag ivrigt sökte där i Indien, att det bara handlade om min inställning vad gällde frågan: vem tjänar du?

Många många år senare hemma i väst har Gud genom väghinder och tillkortakommanden hos mig själv lett mig tillbaka till samtalen med tempelmålaren, tillbaka till en ödmjukhet. Det är som Gud hostar lite och pekar försiktigt på en ikon med Gudaförderskan och det lilla barnet. Han säger det inte rent ut men menar att jag bara behöver vara i tjänst. Det räcker.

Det är också det juletiden (som BÖRJAR på julafton och sträcke sig fram till fastan !) handlar om.

Mening -- så hemskt !

En elev fick häromdagen veta att ledaren för HUGO-projektet (Francis Collins) var kristen och blev alldeles chockad. Varför så chockad? frågade jag. - Men det betyder ju att han hela tiden såg någon mening i hela utvecklingsläran ??!!

Ja. Hemskt. Han såg en verklig mening med alltihop.

Det närmar sig jul och födelse !

Livet på jorden har en Första Scen som är den verkliga skönheten -- en ung kvinna och en ung man får sitt första barn! Detta är den magiska kärlekens höjdpunkt, ständigt upprepad, ständigt firad, den ursprungliga gudstjänsen. Och Gud är ju biolog så den troende kan bara peka överallt i naturen för att se samma underbara Första Scen överallt. Det är full harmoni med Skriften som hyllar samma sak och avskyr det motsatta, barnlösheten, steriliteten, aborttänkandet, förlust av liv.

Och när det blir jul så firar vi hur den Högste själv gör det. Krubborna kommer fram, skolavslutningarna sker i kyrkan, alla sekulära elever sjunger "Och i vart hjärta mörkt och armt sänd Du en stråle blid...." och vi firar den magiska fortplantningen i den lilla staden Betlehem då alla livsformers Herre för första gången gör människans resa för att iscensätta Akt 2 -- räddningen.

Teoretiskt och praktiskt

En person sa: egentligen är det väl ingen idag som tror på att Jesus var Guds son och att han levde vid en viss tid i ett visst land ! De kyrkliga accepterar bara sådana påståenden som rutin. Inte är det väl någon som tror på riktigt?

Nej i vår sekulära tid är det nog så. Sekularismen fungerar som en fundamentalism.

Men en enskild person kan gå två vägar till verklig tro. Dels studerar man historia. Ett teoretiskt lärande alltså. Det visar sig då att Jesus verkligen levde och var den han säger sig vara. Men detta inser man bara genom ganska djupgående historiska studier. Och vem i vår sekulära tid hinner undersöka saken historiskt?

Den andra vägen är praktisk. Jesus är en utmaning och ett drama för den som vågar ge sig in i det. Det gör inte många i vår sekulära tid. Vem hinner med det och vem ser det som något att prioritera? Börjar man se tillvaron dramatiskt utifrån Jesus och frälsningen kanske stressen blir ännu högre. Ingen vill väl det?

Det blir som Kierkegaard sa: folk unnar sig inte det bästa av allt, det verkligt goda, frälsning genom Jesus Kristus, genom trons dramatik och kunskap i historia.

Den kristna in-bildningen

En underbar självaård lyssnade jag till häromdagen. Det var två unga personer, den ena kristen och den andra inte. Jag skrev upp vad jag hörde på datorn jag satt vid i rummet intill.Ungefär så här lät det:

- Men jag är inte troende. Jag tror inte på allt det där du säger.
- Men har du prövat det?
- Nej det kan jag väl inte om jag inte från början tror det minsta på det?
- Jovisst kan du pröva det ändå! Precis som du kan pröva alla andra tankar.
- Nej det kan jag inte, för mig är det bara inbillning!
- Ja det är inbillning ! Du ska inbilla dig -- eller in-bilda dig.
- Va?
- Jo men tänk på någon människa som älskar dig, som tycker om dig, som ställer upp för dig.
- Ok
- Så tänker du på Gud som en större person som älskar dig mer ändå. För alla människor minskar ju sin kärlek om du t ex beter dig väldigt illa. Men Gud kan du tänka dig älskar dig ovillkorligen. Det är bibliskt att tänka så.
- Men det är ju bara inbillning?
- Javisst. Inbilla dig att Gud är närvarande nu och älskar dig oändligt mycket mer än alla andra varelser kan göra. Om du gör den inbildningen under en period av ditt liv, säg ett eller två år, så hamnar du i en tradition av människor som är den mest överlägsna som funnits på jorden.
- Hur då?
- Det är den kristna som inbillat sig detta och de har skapat det mesta i vår civilisation: barnsjukhus, universitet, åldringvård, kyrkor och bibliotek, lyrik och musik osv. En hel kristen kultur har byggts på denna inbillning. Du blir ett med denna tradition när du lever med den inbillningen. Bilden av en Gud som ger dig mer gott än du kan tänka dig bygger upp även ditt liv.
- Men det är ju bara ett påhitt?
- Absolut, men det bygger upp ett andigt liv, det kan du inte förneka. Inbillning och bilder, påtsåenden och påhitt bygger upp högre former av värden. Börja i den änden. Studera Bibeln och lär din inbildningarna.
- Men det har ju inte med fakta att göra !
- Gör inbillningarna några år och sen kan vi tala om trons faktiska innebörd. Först då har du ett eget liv som utgör denna faktiska innebörd. Börja bygg!

Gyllene sidor i Prévosts "Bröderna"

Jean Prévost skildrar i sin roman Bröderna (Les frères Bouquinquant) från 1930 ett liv som är eländigt och vackert på samma gång. Det är en sann skildring, så levande jämfört med de senaste decennierna europeiska skönlitteratur (väldig generalisering där...) med mycket Paris-känsla. Flickan Julie gifter sig med fel bror, blir misshandlad och föga älskad av sin make, medan hans bror utvecklar allt djupare kärlek till henne, en kärlek hon besvarar.

Men mitt i den realistiska skildringen dyker så två vackra och väsentliga sidor upp för varje katolik. Julie är tills vidare häktad för misstanke om mord på sin make. Hennes nyfödda barn är hos Pierre, brodern till hennes döde make. I cellen genomgår Julie kval:

"Hon kramade sina händer än
hårdare: "Min Gud, min Gud, förlåt mig," och
tillade mekaniskt: "att hava brutit mot Dig." Till
en början endast för att pröva sitt minne men
sedan av ett verkligt behov att be, sökte hon erinra
sig för länge sedan glömda böner, men blandade
bara ihop syndabekännelsen och de olika bönerna.
Ave Maria var den enda bön, som hon utan svå-
righet erinrade sig tack vare de otaliga gånger
hon läst den, då hon som liten flicka gått i pro-
cessionerna till den Heliga Jungfruns ära. Hon
ville nu läsa den och begrunda varje ord, men
denna välsignelse var föga avpassad efter hennes
känsla av fruktan och ånger. Då hon kom till
orden "och i vår dödsstund", protesterade hon
med dov stämma: "Nej, nej."

Hon beslöt sig då att för sitt barn läsa tre rosen-
kransar Ave Maria (utan att tänka, bara rabbla dem)
dem) och räkna bönerna på fingrarna. För förs-
ta gången på två dagar var detta det enda, som
skänkte henne ro, varför hon fortsatte att läsa
för sitt barn många Ave Maria utöver dem hon
från början bestämt. Det var nu tid att lägga
sig att sova, och hon kände då behov av att läsa
en bön för egen räkning. Men hon kunde omöj-
ligen påminna sig syndabekännelsen, och hon upp-
repade bara gång på gång: "Detta är min skuld,
min stora skuld, min stora, svåra skuld." Hon
blygdes inför Gud att inte finna de rätta orden
och fruktade att därför gå miste om syndaförlå-
telsen. Hon visste inte hur hon skulle fortsätta
och upprepade därför bara sitt stackars: "Förlåt,
förlåt."

Dagen därpå talade man om för henne, att
Pierre hade fått tillstånd att besöka henne, och
att han skulle komma med barnet. Hon hade
just läst på fingrarna en hel rosenkrans Ave Maria
för den lille. Hon smålog hjälplöst och såg häri
en första bönhörelse."

Gud som en Shakespeare

Ibland slår det mig att hela materien och antimaterien, hela det fysiska universum med andliga själar är en teater för Gud. Liksom Shakespeare har Herren först fått pjäsens centrala idé: återlösningen.

Därefter har allting annat byggs upp som rekvisita kring den centrala idén. All evolution, allt drama på den lilla planeten jorden, alla filosofiska problem och andliga lidanden som mänskligheten utstått, hela den dramatiska Inkarnationen i Palestina, vår Herres lidande och död -- allt behövs för att realisera pjäsens centrala motiv: återlösningen.

Och samtidigt är det otroligt märkligt för den enskilde: var och en har vi som är med i pjäsen intim och direkt kontakt med regissören. Vi kan välja att delta, säga ja, för varje ny dag vi lever. Vi kan också, naturligtvis, göra som filosofen Don MacKinnon i sin uppsats Prolegomena to Christology, förundra oss över hur det hela är möjligt, hur den Evige kan gå ner i pjäsen och driva det centrala temat. Och vad menar vi när vi säger allt detta?