söndag, januari 30, 2011
Rent vin
Fasta och påsk närmar sig. En persisk kristen sa: "Kristendomen handlar om det vin Jesus bjuder på under skärtorsdagskvällen - det rena vinet. Man kan bli salig på alla möjliga viner i världen. Men välj som en Konung. Välj det renaste vinet, det "skära" vinet. Välj inte de som är associerade med rädsla eller de som någon anser att vi "behöver".
Hegel och den helige Ande
En kollega utropade ibland förvirrad: Det här är som den helige ande, inget vet var den är!!
Jag påminde honom en dag om hans eget marxistiska förflutna - den ideologin bygger på Hegel, inte minst tanken på en en världsande som genom förnuft och konflikt driver utvecklingen framåt. Denna ande är vad Hegel menar med helig ande, den protestantiske Hegel som ju äldre han blev alltmer identifierade historien med andens kamp för ljusets kommande seger.
I vår tid, då materialistisk marxism har torkat som en död gren, kanske den hegelska andligheten kan återvända och hyfsa till vänsterideologin till en andlig och upplyst kommunistisk strävan? Då skulle pingsten få en politisk betydelse som inte låter sig begränsas av en så subjektiv läsning som varit populär alltför länge.
Min kollega kände inte till Hegel och skulle nog inte förstått vad Marx såg i den hegelska "dialektiken". Men kanske en mer utbildad framtida vänster kan förstå historisk kamp i kristna termer utan att fastna i en platt "befrielseteologi" som knappast befriar någon. Det vore intressant.
En sådan nyorientering av hegelsk helig ande skulle kanske - nu ryser många - innebära en förnyad uppskattning av det "germanska". När Hegel ser tillbaka på historien märker han att hednisk kultur låter EN vara fri, det är Gud. Grekiska och romerska civilisationen låter NÅGRA vara fria, de som är äkta medborgare i Athensk demokrati eller i romarriket. Slaveriet är föruttsätningen för denna frihet. Med kristendomen kommer i princip tron att ALLA är fria men detta förverkligas först i germansk teologisk miljö, med sådana män som Staupitz, Biel och Luther. "De germanska nationerna inom kristendomen var först i att förstå att människan såsom människa är fri och att frihet är själva essensen i att vara människa" skriver Hegel i sitt föredrag på 300-årsdagen av Augsburgska bekännelsen 1830, då han var rektor för universitetet i Berling.
Naturligtvis kommer en med en sådan utveckling också en förnyad kanonad emot typiskt katolska företeelser som eukaristin och klosterväsendet. Men efter Vatikanum II finns säkerligen en beredvillighet att diskutera friheten på ett sätt som Hegel skulle gilla.
Jag påminde honom en dag om hans eget marxistiska förflutna - den ideologin bygger på Hegel, inte minst tanken på en en världsande som genom förnuft och konflikt driver utvecklingen framåt. Denna ande är vad Hegel menar med helig ande, den protestantiske Hegel som ju äldre han blev alltmer identifierade historien med andens kamp för ljusets kommande seger.
I vår tid, då materialistisk marxism har torkat som en död gren, kanske den hegelska andligheten kan återvända och hyfsa till vänsterideologin till en andlig och upplyst kommunistisk strävan? Då skulle pingsten få en politisk betydelse som inte låter sig begränsas av en så subjektiv läsning som varit populär alltför länge.
Min kollega kände inte till Hegel och skulle nog inte förstått vad Marx såg i den hegelska "dialektiken". Men kanske en mer utbildad framtida vänster kan förstå historisk kamp i kristna termer utan att fastna i en platt "befrielseteologi" som knappast befriar någon. Det vore intressant.
En sådan nyorientering av hegelsk helig ande skulle kanske - nu ryser många - innebära en förnyad uppskattning av det "germanska". När Hegel ser tillbaka på historien märker han att hednisk kultur låter EN vara fri, det är Gud. Grekiska och romerska civilisationen låter NÅGRA vara fria, de som är äkta medborgare i Athensk demokrati eller i romarriket. Slaveriet är föruttsätningen för denna frihet. Med kristendomen kommer i princip tron att ALLA är fria men detta förverkligas först i germansk teologisk miljö, med sådana män som Staupitz, Biel och Luther. "De germanska nationerna inom kristendomen var först i att förstå att människan såsom människa är fri och att frihet är själva essensen i att vara människa" skriver Hegel i sitt föredrag på 300-årsdagen av Augsburgska bekännelsen 1830, då han var rektor för universitetet i Berling.
Naturligtvis kommer en med en sådan utveckling också en förnyad kanonad emot typiskt katolska företeelser som eukaristin och klosterväsendet. Men efter Vatikanum II finns säkerligen en beredvillighet att diskutera friheten på ett sätt som Hegel skulle gilla.
fredag, december 31, 2010
Hegel åter??
Det tycks vara en renässans för Hegel på gång - konferenser lite här och där och allmänt "i luften". Jag fick lägga ut Hegel vid ett tillfälle och utgick från en golfboll....
1. Se på jorden som en liten golfboll.
2. Begrunda alla aktiviteter på denna lilla boll.
3. Märk att vissa aktiviteter går mot frihet, andra mot ofrihet.
4. Anden är i sig själv frihet. Den finns överallt och är ingenstans något annat än sig själv. Den är aldrig materiell eller begränsad.
5. På jorden finns några biologiska varelser - de är endast biologiska - som med tankens hjälp inspireras av Anden och känner behov av frihet.
6. Den enorma mängd fenomen som äger rum när några biologiska varelser engagerar sig i frihet - bygger civilisationer, religioner, vetenskap, krigar och utvecklar teknologier - kan vi kallas Andens fenomenologi.
7. Som filosofer studerar vi Andens fenomenologi. Det i sig är befriande, vi inspireras av Anden.
8. När vi ser på golfbollen och dessa aktiviteter hos en av raserna, finner vi ingen direkt mening med det. Anden förblir fri och oberoende av alla små planeter. Något ytterligare kan knappast ske på lilla jorden, hur mycket man än tänker där.
9. Men för en individ som filosoferar pågår en förnekelese av begränsning. Vi som filosoferar identifierar oss hellre med Anden än med någon aktivitet på en liten planet.
10. Vi får därför en kluvenhet - dels är vi med i någon sorts verksamhet i det materiella rummet. Vin inbillar oss en rad intressen och betydelser. Dels är vi en uppphävande aktivitet, ett filosoferande, där vi vänder oss till Andens frihet från all differentiering, all skillnad.
11. Att filosofera förändrar ingenting på den lilla golfbollen utan är endast ett öde för vissa få individer. De flesta är uppslukade av fenomenologins intresse för sina egna aktiviteter. De är omedvetna. Men de strävar efter frihet, inspirerade av Anden.
12. Att filosofera och upphäva begränsningen är den största friheten en biologisk varelse kan nå. Det handlar om en kärleksförbindelsen till Anden. Det blir aldrig en jordisk aktivitet - även om man är filosofilärare och undervisar i ämnet. Det blir alltid endast ett upphävande.
13. Att sätta upp en värdeskala på olika aktiviteter på den lilla golfbollen är svårt. Alla människor tror att det vet vad som är gott och ont. Man intresserar sig och inspireras av frihet och jämlikhet och låter på så sätt Anden påverka aktiviteterna. Men utifrån Andens egen kompletta frihet sker inte så mycket och knappast enligt någon värdeskala. Andens natur är gudomlig frihet och den känner ingenting annat, vare sig gott eller ont.
14. Den som filosofiskt upphäver finit begränsning känner i tanken denna värdeenhet, som inte kan delas upp i motsatser. Han blir inte relativist men en värdemonist - det finns endast ett värde i Anden, nämligen Gud själv. Detta värde kan inte kopplas till människors upplevelser av smärtsamt och skönt, eller gott och ont.
15. Det närmaste religionerna kommer Andens verklighet är den inkarnation av det Infinita i en finit människa, Jesus Kristus. Men som inomvärdslig religion och verksamhet är kristendomen ytterligare ett uttryck för frihet, kanske det bästa uttrycket. Anden har alltid varit sig Själv och behöver inga uttryck. Hela inkarnationen är alltså en synnerligen värdefull gåva till den lilla golfbollen i rymden.
16. Med möda förverkligar sig frihetens Anden i fenomenologin på den lilla planeten. Triviala händelser leder till stora genombrott ibland. Enorma insatser och viljeuttryck leder ingenstans ibland. Till synes slumpartat och nyckfullt sker ett sammelsurium av fenomen som i grunden inspireras av individers känsla för frihet och befrielse. Det är Anden som är verksam i människors idéér och tankar och viljor och känslor.
17. Filosofen är politisk i sin begrundan men upphäver snarare än deltar i den politiska kampen. Upphävandet av alla diskurser är filosofens tänkande. Istället för tilltro till någon mänsklig diskkurs sker ett förnekande av alla diskkurser för den fria Andens skull. Så fort ett påstående eller idé ligger till grund för handlingar, kommer filosofen att upphäva den och visa på motsatsen.
18. Filosofisk begrundan är annullerandet av varje finit diskurs. En fullständigt obetvinglig identifikation med Anden gör detta möjligt. Detta annullerande som för de flesta verkar destruktiv i den samhälleliga kampen för en bättre framtid, är i själva verket befrielse från låsningar och stillastående.
19. Alla finita diskurser har ett livsförlopp - friskt och färskt befriar de, men strax är de etablerade och stagnerar, för att dö genom revoluition eller ersättande av andra diskurser. Filosofin gör förändringarna lättare genom att tidigt annullera det makthavande diskursen.
20. Kyrkan är den enda institiution där annullerandet av alla diskurser är inbyggt genom närvaron av Anden. Samtidigt som maktägande klerikala institutioner upplever annuleringen som destruktiv, ligger denna befrielse inbyggd i själva doktrinen om Anden. Jesus själv är hela tiden garanten för fortsatt annullerande av döende diskurser som begränsar Anden.
21. Alla dessa begrundanden gör vi utifrån en intention på den gudomliga Anden som helt fri från all värld och all finit verksamhet. Det går inte att filosofera så här från ett inomvärldsligt perspektiv. Helt riktigt framstår det då endast som ett "systembyggande" eller "metafysisk" fantasi.
1. Se på jorden som en liten golfboll.
2. Begrunda alla aktiviteter på denna lilla boll.
3. Märk att vissa aktiviteter går mot frihet, andra mot ofrihet.
4. Anden är i sig själv frihet. Den finns överallt och är ingenstans något annat än sig själv. Den är aldrig materiell eller begränsad.
5. På jorden finns några biologiska varelser - de är endast biologiska - som med tankens hjälp inspireras av Anden och känner behov av frihet.
6. Den enorma mängd fenomen som äger rum när några biologiska varelser engagerar sig i frihet - bygger civilisationer, religioner, vetenskap, krigar och utvecklar teknologier - kan vi kallas Andens fenomenologi.
7. Som filosofer studerar vi Andens fenomenologi. Det i sig är befriande, vi inspireras av Anden.
8. När vi ser på golfbollen och dessa aktiviteter hos en av raserna, finner vi ingen direkt mening med det. Anden förblir fri och oberoende av alla små planeter. Något ytterligare kan knappast ske på lilla jorden, hur mycket man än tänker där.
9. Men för en individ som filosoferar pågår en förnekelese av begränsning. Vi som filosoferar identifierar oss hellre med Anden än med någon aktivitet på en liten planet.
10. Vi får därför en kluvenhet - dels är vi med i någon sorts verksamhet i det materiella rummet. Vin inbillar oss en rad intressen och betydelser. Dels är vi en uppphävande aktivitet, ett filosoferande, där vi vänder oss till Andens frihet från all differentiering, all skillnad.
11. Att filosofera förändrar ingenting på den lilla golfbollen utan är endast ett öde för vissa få individer. De flesta är uppslukade av fenomenologins intresse för sina egna aktiviteter. De är omedvetna. Men de strävar efter frihet, inspirerade av Anden.
12. Att filosofera och upphäva begränsningen är den största friheten en biologisk varelse kan nå. Det handlar om en kärleksförbindelsen till Anden. Det blir aldrig en jordisk aktivitet - även om man är filosofilärare och undervisar i ämnet. Det blir alltid endast ett upphävande.
13. Att sätta upp en värdeskala på olika aktiviteter på den lilla golfbollen är svårt. Alla människor tror att det vet vad som är gott och ont. Man intresserar sig och inspireras av frihet och jämlikhet och låter på så sätt Anden påverka aktiviteterna. Men utifrån Andens egen kompletta frihet sker inte så mycket och knappast enligt någon värdeskala. Andens natur är gudomlig frihet och den känner ingenting annat, vare sig gott eller ont.
14. Den som filosofiskt upphäver finit begränsning känner i tanken denna värdeenhet, som inte kan delas upp i motsatser. Han blir inte relativist men en värdemonist - det finns endast ett värde i Anden, nämligen Gud själv. Detta värde kan inte kopplas till människors upplevelser av smärtsamt och skönt, eller gott och ont.
15. Det närmaste religionerna kommer Andens verklighet är den inkarnation av det Infinita i en finit människa, Jesus Kristus. Men som inomvärdslig religion och verksamhet är kristendomen ytterligare ett uttryck för frihet, kanske det bästa uttrycket. Anden har alltid varit sig Själv och behöver inga uttryck. Hela inkarnationen är alltså en synnerligen värdefull gåva till den lilla golfbollen i rymden.
16. Med möda förverkligar sig frihetens Anden i fenomenologin på den lilla planeten. Triviala händelser leder till stora genombrott ibland. Enorma insatser och viljeuttryck leder ingenstans ibland. Till synes slumpartat och nyckfullt sker ett sammelsurium av fenomen som i grunden inspireras av individers känsla för frihet och befrielse. Det är Anden som är verksam i människors idéér och tankar och viljor och känslor.
17. Filosofen är politisk i sin begrundan men upphäver snarare än deltar i den politiska kampen. Upphävandet av alla diskurser är filosofens tänkande. Istället för tilltro till någon mänsklig diskkurs sker ett förnekande av alla diskkurser för den fria Andens skull. Så fort ett påstående eller idé ligger till grund för handlingar, kommer filosofen att upphäva den och visa på motsatsen.
18. Filosofisk begrundan är annullerandet av varje finit diskurs. En fullständigt obetvinglig identifikation med Anden gör detta möjligt. Detta annullerande som för de flesta verkar destruktiv i den samhälleliga kampen för en bättre framtid, är i själva verket befrielse från låsningar och stillastående.
19. Alla finita diskurser har ett livsförlopp - friskt och färskt befriar de, men strax är de etablerade och stagnerar, för att dö genom revoluition eller ersättande av andra diskurser. Filosofin gör förändringarna lättare genom att tidigt annullera det makthavande diskursen.
20. Kyrkan är den enda institiution där annullerandet av alla diskurser är inbyggt genom närvaron av Anden. Samtidigt som maktägande klerikala institutioner upplever annuleringen som destruktiv, ligger denna befrielse inbyggd i själva doktrinen om Anden. Jesus själv är hela tiden garanten för fortsatt annullerande av döende diskurser som begränsar Anden.
21. Alla dessa begrundanden gör vi utifrån en intention på den gudomliga Anden som helt fri från all värld och all finit verksamhet. Det går inte att filosofera så här från ett inomvärldsligt perspektiv. Helt riktigt framstår det då endast som ett "systembyggande" eller "metafysisk" fantasi.
onsdag, december 15, 2010
Domen
Det är en dömande Gud i GT och Jesus har en helt annan gudsuppfattning - hör vi ibland dagens marcioniter säga. Men man kan kvalificera "dömande" en hel del. Med psalm 95 i ryggen går det att säga så här: festen kräver först en dom. För att "träden ska dansa" måste rättvisa ha skipats i de stora skogarna. För att "landsbygdens fest" ska sprida sig måste sanningen fram.
Det gör ont. Rättvisa och sanning gör ont liksom jorden är full av smärta, varje dag. Men hoppet finns i vår längtan efter just festen, vi vill så gärna se träden dansa i jubel och landsbygden gengjuda av festens sånger. Vi vill fira!
Så domen kan kvalificeras med sanning, rättvisa och glädje. De tre sitter ihop, vi får inte det ena utan det andra. Den ateististiske existentialisten säger: gärna dom och ångest men ingen tröstemetafysik tack! Jo just det. Bra så långt. Men vi är nog skapade för festen ändå.
Det gör ont. Rättvisa och sanning gör ont liksom jorden är full av smärta, varje dag. Men hoppet finns i vår längtan efter just festen, vi vill så gärna se träden dansa i jubel och landsbygden gengjuda av festens sånger. Vi vill fira!
Så domen kan kvalificeras med sanning, rättvisa och glädje. De tre sitter ihop, vi får inte det ena utan det andra. Den ateististiske existentialisten säger: gärna dom och ångest men ingen tröstemetafysik tack! Jo just det. Bra så långt. Men vi är nog skapade för festen ändå.
Alciphron då och nu
I en dialog av Berkeley, Alciphron or The Minute Philosopher, får vi en roande beskrivning av det eviga temat "en modern och upplyst människa", eller som en elev uttryckte det "vi som lämnat det ålderdomliga bakom oss". Följande utdrag av dialogen visar vad det handlar om:
- Det verkar som ni har en del författare i er sekt?
- Ja det har vi, flera stycken, stora män som givit världen många nyttiga och djupsinniga upptäckter. Moschon, t ex, har bevisat att människa och djur egentligen är samma sak och att människan därför endast behöver ägna sig åt sina sinnen och begär för att vara lika lycklig som ett djur. Gorgias har gått längre och visat att människan är en sorts maskin och att tanken och förnuftet är ungefär som metalldelar som påverkas av impulser. Cimon har använt sig av dessa upptäckter och visat med matematisk säkerhet att det inte finns något samvete och att all moral är en rad fördomar endast. Människan är inte mer ansvarig för sina handlingar än en klocka för sitt tickande. Tryphon har skrivit på ett slående sätt om hur nyttig synden och lasten kan vara. Thrasenor har motbevisat de okunniga argumenten mot ateismen och visat att en republik med ateister lever mycket lyckligare än någon annan statsform. Demylus har skojat ordentligt med begreppet lojalitet och visar världen att det inte finns något av värde i det. Vår tid är skyldiga honom och en annan filosof upptäckten att folkets känsla för rätt och fel är tom entusiasm som endast engagerar svagsinniga. Ja, det finns en ändlös lista av upptäckter som författare inom vår sekt gjort....Men mästerverket är ändå vår store Diagoras som i en anekdot motbevisar Guds existens - men detta är gemene man inte mogen för än. Jag är dock försäkrad av några kloka vännner att detta bevis är lika klart som dagsljuset och kommer att göra mycket nytta när religionens system blir tillintetgjort.....
Har vi kommit just något längre idag? Eller pratar dagens Alichphron ungefär i samma jargong? När man lyssnar på härlige irländaren Terry Eagleton kan man tänka sig det. Det händer alltså egentligen inte så mycket.
- Det verkar som ni har en del författare i er sekt?
- Ja det har vi, flera stycken, stora män som givit världen många nyttiga och djupsinniga upptäckter. Moschon, t ex, har bevisat att människa och djur egentligen är samma sak och att människan därför endast behöver ägna sig åt sina sinnen och begär för att vara lika lycklig som ett djur. Gorgias har gått längre och visat att människan är en sorts maskin och att tanken och förnuftet är ungefär som metalldelar som påverkas av impulser. Cimon har använt sig av dessa upptäckter och visat med matematisk säkerhet att det inte finns något samvete och att all moral är en rad fördomar endast. Människan är inte mer ansvarig för sina handlingar än en klocka för sitt tickande. Tryphon har skrivit på ett slående sätt om hur nyttig synden och lasten kan vara. Thrasenor har motbevisat de okunniga argumenten mot ateismen och visat att en republik med ateister lever mycket lyckligare än någon annan statsform. Demylus har skojat ordentligt med begreppet lojalitet och visar världen att det inte finns något av värde i det. Vår tid är skyldiga honom och en annan filosof upptäckten att folkets känsla för rätt och fel är tom entusiasm som endast engagerar svagsinniga. Ja, det finns en ändlös lista av upptäckter som författare inom vår sekt gjort....Men mästerverket är ändå vår store Diagoras som i en anekdot motbevisar Guds existens - men detta är gemene man inte mogen för än. Jag är dock försäkrad av några kloka vännner att detta bevis är lika klart som dagsljuset och kommer att göra mycket nytta när religionens system blir tillintetgjort.....
Har vi kommit just något längre idag? Eller pratar dagens Alichphron ungefär i samma jargong? När man lyssnar på härlige irländaren Terry Eagleton kan man tänka sig det. Det händer alltså egentligen inte så mycket.
torsdag, november 11, 2010
Mårtensmäss
Så var det Mårtensmäss - det handlar om gässen som Martin av Tours gömde sig hos. Han ville inte bli biskop i staden och gömde sig. Gässen avslöjade honom och stadsborna hittade sin blivande biskop. Mårten Gås - vi äter gås för att straffa gässen för att de gjorde en byråkrat av en mystiker....
Men även Martin Luther har med dagen att göra. Han föddes i Eisleben 10 nov. 1483. Faktum är att detta också är en mystiker. Trots all kritik från oss katoliker är Luthers definition av "tro" genialisk. Det är inte Jesu undervisning utan en tolkning av Paulus som står i centrum. Men som ett psykologiskt vapen mot alla subtila former (och inte så subtila) av självrättfärdighet fungerar hans tolkning.
Var och en som noga läst han stora kommentar till Galaterbrevet ser där en mystiker i Taulers anda. Att sätta Jesus Kristus i centrum innebär att göra förnuftet sekundärt, göra sakramenten sekundära, göra alla former av "verk" sekundära. Den värld som sätter dessa saker i centrum är djävulsk. Vårt tjugonde sekel är ett facit för detta lutherska påstående. När någon form av ideologi, kyrkolag, naturrätt, humanism, antropologi, blir avgud för oss hamnar vi per automatik hos den Onde. Luther menar att vi kan ingenting annat göra när detta sker än ropa på Gud, ropa till Kristus och leva i denna sorts ropande tro. Endast tro i denna överlägsna och övergripande mening räddar oss. Denna tro "vet" ingenting, den "kontrollerar" ingenting, den är inte "god" utifrån mänsklig synpunkt.
Det finns något av anarkism och nihilism i denna trostolkning och att den "trygga hopens" förnuft blir djävulens hora är följdriktigt ur Luther utgångspunkt. Friheten i tron är den dominerande känslan. Trons frihet, inte trons lydnad. Detta är ett budskap som inte går i linje med Benedikt XVI's tal i Regensburg.
Men även Martin Luther har med dagen att göra. Han föddes i Eisleben 10 nov. 1483. Faktum är att detta också är en mystiker. Trots all kritik från oss katoliker är Luthers definition av "tro" genialisk. Det är inte Jesu undervisning utan en tolkning av Paulus som står i centrum. Men som ett psykologiskt vapen mot alla subtila former (och inte så subtila) av självrättfärdighet fungerar hans tolkning.
Var och en som noga läst han stora kommentar till Galaterbrevet ser där en mystiker i Taulers anda. Att sätta Jesus Kristus i centrum innebär att göra förnuftet sekundärt, göra sakramenten sekundära, göra alla former av "verk" sekundära. Den värld som sätter dessa saker i centrum är djävulsk. Vårt tjugonde sekel är ett facit för detta lutherska påstående. När någon form av ideologi, kyrkolag, naturrätt, humanism, antropologi, blir avgud för oss hamnar vi per automatik hos den Onde. Luther menar att vi kan ingenting annat göra när detta sker än ropa på Gud, ropa till Kristus och leva i denna sorts ropande tro. Endast tro i denna överlägsna och övergripande mening räddar oss. Denna tro "vet" ingenting, den "kontrollerar" ingenting, den är inte "god" utifrån mänsklig synpunkt.
Det finns något av anarkism och nihilism i denna trostolkning och att den "trygga hopens" förnuft blir djävulens hora är följdriktigt ur Luther utgångspunkt. Friheten i tron är den dominerande känslan. Trons frihet, inte trons lydnad. Detta är ett budskap som inte går i linje med Benedikt XVI's tal i Regensburg.
torsdag, september 16, 2010
Whitehead once more
Nicholas Rescher skriver så enkelt: vindarna har vänt och och molnen har glidit isär. Han jämför filosofin under mellankrigstiden och efterkrigstiden med vad som händer idag. På den tiden var många filosofer desillusionerade och favoriserade trångt tänkande (även om djupt) om detaljer i tillvaron.
Idag har inte filosofer samma behov att begränsa sig till små ting och de återupptäcker värdet i att syssla med den stora bilden. Filosofen Whitehead hade oturen att leva i en tid då man tänkte smått och först nu över femtio år efter sin död börjar hans verk uppskattas på det sätt de förtjänar, menar Rescher. Och den belgiska filosofen Isabelle Stengers håller säkerligen med. Hennes dialog med Richard Rorty om storheten eller litenheten i Whiteheads filosofiska språk är otroligt roande!
Ändå ser man en och annnan ung filosof även idag lite krampaktigt hålla sig till de små tingen. Om någon elev eller kollega ger uttryck för en metafysisk längtan och söker de större svaren rynkar den "analytiske" och suckar lite inför det stora och vaga, och ler ungefär som Thorild Dahlqvist gjorde på 60-talet på Villavägen i Uppsala, och försöker hitta någon detalj. För i den lilla, noggrant utförda analysen ligger frälsningen.
Är det heroism?
Idag har inte filosofer samma behov att begränsa sig till små ting och de återupptäcker värdet i att syssla med den stora bilden. Filosofen Whitehead hade oturen att leva i en tid då man tänkte smått och först nu över femtio år efter sin död börjar hans verk uppskattas på det sätt de förtjänar, menar Rescher. Och den belgiska filosofen Isabelle Stengers håller säkerligen med. Hennes dialog med Richard Rorty om storheten eller litenheten i Whiteheads filosofiska språk är otroligt roande!
Ändå ser man en och annnan ung filosof även idag lite krampaktigt hålla sig till de små tingen. Om någon elev eller kollega ger uttryck för en metafysisk längtan och söker de större svaren rynkar den "analytiske" och suckar lite inför det stora och vaga, och ler ungefär som Thorild Dahlqvist gjorde på 60-talet på Villavägen i Uppsala, och försöker hitta någon detalj. För i den lilla, noggrant utförda analysen ligger frälsningen.
Är det heroism?
Identitet och Second Life
Nytt etiskt problem: en kvinna som flera år umgåtts till och från med en annan kvinna på Second Life, besöker vänner i Göteborg och de sitter på ett kafé tillsammans med andra bekantas bekanta. Hon hör en kvinna berätta om Second Life och förstår snart att det är hon som är hennes väninna - ska hon avslöja sig nu?
Vad är det för skillnad på identiteter? Har man en särskild identitet i Second Life? Eller vill man ha den som en särskild roll - inte att förblanda med den i vanliga livet? Och om man lär känna en person som man vet är ens väninna på Second Life (henne ovetande) - får man då lära känna två personer?
Ibland hör man som pedagogiskt verktyg detta: låt det bli en dialog mellan några av dina inre röster! Kan det vara så att genom verktyg som Second Life utvecklas de inre rösterna till egna figurer?
Vad är det för skillnad på identiteter? Har man en särskild identitet i Second Life? Eller vill man ha den som en särskild roll - inte att förblanda med den i vanliga livet? Och om man lär känna en person som man vet är ens väninna på Second Life (henne ovetande) - får man då lära känna två personer?
Ibland hör man som pedagogiskt verktyg detta: låt det bli en dialog mellan några av dina inre röster! Kan det vara så att genom verktyg som Second Life utvecklas de inre rösterna till egna figurer?
Hjalmar Sundén och Guds rike
När man som ung student upptäcker att Bibeln inte handlar om religion, blir man förstås konsternerad. En uppsats av Hjalmar Sundén kan hjälpa: alla de bibliska texterna tillsammans pekar på något annat än religion: något som kallas Guds Rike.
Inte heller handlar Bibeln om moral, vilket är ännu svårare att svälja för en sekulär värld som gillar att vara mer moralisk än Jahve. Glömmer aldrig ett sommarprogram där Ulf...(Nyfiken på - programmen i TV) skällde ut Gud efter noter och påstod sig vara lurad på en bok han trodde var bra....
Inte heller handlar Bibeln om historia. Också en svår nöt för många. En elev avslutade en retorisk uppgift med orden: Inte ett ord i evangelierna handlar om historiska fakta. Allt är påhittat, den värsta propagandabluffen genom historien. Och även kristna elever kan brottas flera år med problemet om historia kontra tro. Medicinen heter oftast Barth när det gäller icke-katoliker. Vi andra läser bara kyrkans historia - to be deep in history means to leave protestantism, sa ungefär kardinal Newman.
Nej istälet handlar Bibeln om något som kallas Guds rike, eller gudsriket, eller staden ovan molnen. Vad detta är kan vara svårt att rationellt bena ut, vi måste nog släppa hela föreställningen om oss själva som individer först, men det kan inte vara det som liberal tolkning pratar om: någon sorts framgång i moral och utveckling av en frälsningshistoria. Om Bibeln handlar om religion eller moral eller historia, så är det i så fall Guds alldeles egen religion, moral eller historia. Vår katolska analogia entis eller analoga fantasi i all ära, men vi upptäcker nog förr eller senare en helt och hållet helig och annorlunda ny värld bakom beteckningen Guds rike.
Den världen kan bara bebos, direkt smakas, direkt inbjudas till av annan kraft. Ingenting för rationalister eller historiker eller moralister med andra ord.
Inte heller handlar Bibeln om moral, vilket är ännu svårare att svälja för en sekulär värld som gillar att vara mer moralisk än Jahve. Glömmer aldrig ett sommarprogram där Ulf...(Nyfiken på - programmen i TV) skällde ut Gud efter noter och påstod sig vara lurad på en bok han trodde var bra....
Inte heller handlar Bibeln om historia. Också en svår nöt för många. En elev avslutade en retorisk uppgift med orden: Inte ett ord i evangelierna handlar om historiska fakta. Allt är påhittat, den värsta propagandabluffen genom historien. Och även kristna elever kan brottas flera år med problemet om historia kontra tro. Medicinen heter oftast Barth när det gäller icke-katoliker. Vi andra läser bara kyrkans historia - to be deep in history means to leave protestantism, sa ungefär kardinal Newman.
Nej istälet handlar Bibeln om något som kallas Guds rike, eller gudsriket, eller staden ovan molnen. Vad detta är kan vara svårt att rationellt bena ut, vi måste nog släppa hela föreställningen om oss själva som individer först, men det kan inte vara det som liberal tolkning pratar om: någon sorts framgång i moral och utveckling av en frälsningshistoria. Om Bibeln handlar om religion eller moral eller historia, så är det i så fall Guds alldeles egen religion, moral eller historia. Vår katolska analogia entis eller analoga fantasi i all ära, men vi upptäcker nog förr eller senare en helt och hållet helig och annorlunda ny värld bakom beteckningen Guds rike.
Den världen kan bara bebos, direkt smakas, direkt inbjudas till av annan kraft. Ingenting för rationalister eller historiker eller moralister med andra ord.
Robert Bly och skulden
Om man lyssnar till Robert Bly när han talar om skamkulturer, skamfamiljer och olika former av räddning undan skam när man väl upptäckt hur man blivit formad av den - kommer associationen direkt till kyrkofäderna. De talar om skam och skuld hur ofta som helst - och om räddningen undan den.
Avskydda av många moderna upplysta människor för just detta sysslande med skam och skuld, visar sig kyrkofäderna och ökenfäderna vara supermoderna. De analyserar indirekt alla ideologiers beroende av skam och skuld, satta i system för att kontrollera hela nationer. De analyserar de effektiva hinder till glädje och befrielse som varje skamformering åstadkommit, ofta i barndomen men sedan pågående genom uppväxt och i bildandet av ny famil - nu formar man sina barn i samma system av skam och skuld, fast kanske på ett lite modernare sätt.
Avskydda av många moderna upplysta människor för just detta sysslande med skam och skuld, visar sig kyrkofäderna och ökenfäderna vara supermoderna. De analyserar indirekt alla ideologiers beroende av skam och skuld, satta i system för att kontrollera hela nationer. De analyserar de effektiva hinder till glädje och befrielse som varje skamformering åstadkommit, ofta i barndomen men sedan pågående genom uppväxt och i bildandet av ny famil - nu formar man sina barn i samma system av skam och skuld, fast kanske på ett lite modernare sätt.
onsdag, augusti 25, 2010
Knausgård om att fylla hålet
- Och du håller fortfarande på med din Gud ! Varför?
Därför att livet med Gud, med den uppmärksamhet man blir varse genom Gud, tar bort hålet i tillvaron. Hålet som alla försöker på att fylla med än det ena, än det andra. Och hur man än fyller rinner det ut i andra änden...Som Karl Ove Knausgård skriver i Min Kamp:
"Jeg underordnet meg, nesten helt till selvutslettelsens grense; det de måtte mene och tenke, satte jeg, ut fra en eller annen for meg ustyrbar indre mekanikk, för mine egne tanker och følelser. Men i det øyeblicket jeg var alene, betydde andre ingenting for meg. Det var ikke det at jeg mislikte dem, eller naerte avsky for dem, tvert imot, de fleste av dem likte jeg, og dem jeg ikke direkte likte, fant jeg alltid noe verdifullt hos, en eller annen egenskap jeg kunne sympatisere med, eller i det minste finne interessnat, som i öyeblicket kunne beskjeftige tankene mine. Men at jeg likte dem, var ikke det samme som at jeg brydde meg om dem. Det var den sosiale situatsjonen som bandt meg, menneskene i den gjorde det ikke. Mellom de to perspektivene fantes det ingenting. Det var bare det der lille, selvutslettende, og det store, avstandsskapende. Og det imellom, der var det jo dagliglivet utspilte seg. Kanskje var det derfor jeg hadde så vanskelig for å leve i det. Daglilivet, med sine plikter och rutiner, var noe jeg utholdt, ingenting jeg gledet meg over, ingenting som ga meg mening eller gjorde meg lykkelig. Dette handlet ikke om mangelen på lyst till å vaske gulv eller skifte bleier, men om noe mer grunnleggende, at jeg ikke opplevde verdien i det naere livet, men alltid lengtet bort derfra,og alltid hadde gjort det. Så livet jeg levde, var ikke mitt eget. Jeg forsokte å gjøre det til mitt, det var den kampen jeg førte, for jeg ville jo det, men jeg mislyktes, lengselen etter noe annet hulte fullstendigt ut alt det jeg gjorde." (s67, del 2)
Utan Gud blir människor pseudo-människor, händelser blir pseudo-händelser, resemål blir pseudo-platser, svårigheterna blir pseudo-konflikter. Så fungerar separerande och självdramaiserande liv, fiktiva personer. Knausgårds detaljerade prosa ger en ordentlig rundmålning av detta liv i väntan på något annat.
Därför att livet med Gud, med den uppmärksamhet man blir varse genom Gud, tar bort hålet i tillvaron. Hålet som alla försöker på att fylla med än det ena, än det andra. Och hur man än fyller rinner det ut i andra änden...Som Karl Ove Knausgård skriver i Min Kamp:
"Jeg underordnet meg, nesten helt till selvutslettelsens grense; det de måtte mene och tenke, satte jeg, ut fra en eller annen for meg ustyrbar indre mekanikk, för mine egne tanker och følelser. Men i det øyeblicket jeg var alene, betydde andre ingenting for meg. Det var ikke det at jeg mislikte dem, eller naerte avsky for dem, tvert imot, de fleste av dem likte jeg, og dem jeg ikke direkte likte, fant jeg alltid noe verdifullt hos, en eller annen egenskap jeg kunne sympatisere med, eller i det minste finne interessnat, som i öyeblicket kunne beskjeftige tankene mine. Men at jeg likte dem, var ikke det samme som at jeg brydde meg om dem. Det var den sosiale situatsjonen som bandt meg, menneskene i den gjorde det ikke. Mellom de to perspektivene fantes det ingenting. Det var bare det der lille, selvutslettende, og det store, avstandsskapende. Og det imellom, der var det jo dagliglivet utspilte seg. Kanskje var det derfor jeg hadde så vanskelig for å leve i det. Daglilivet, med sine plikter och rutiner, var noe jeg utholdt, ingenting jeg gledet meg over, ingenting som ga meg mening eller gjorde meg lykkelig. Dette handlet ikke om mangelen på lyst till å vaske gulv eller skifte bleier, men om noe mer grunnleggende, at jeg ikke opplevde verdien i det naere livet, men alltid lengtet bort derfra,og alltid hadde gjort det. Så livet jeg levde, var ikke mitt eget. Jeg forsokte å gjøre det til mitt, det var den kampen jeg førte, for jeg ville jo det, men jeg mislyktes, lengselen etter noe annet hulte fullstendigt ut alt det jeg gjorde." (s67, del 2)
Utan Gud blir människor pseudo-människor, händelser blir pseudo-händelser, resemål blir pseudo-platser, svårigheterna blir pseudo-konflikter. Så fungerar separerande och självdramaiserande liv, fiktiva personer. Knausgårds detaljerade prosa ger en ordentlig rundmålning av detta liv i väntan på något annat.
tisdag, augusti 24, 2010
Coping devices
Syster död - välkommen! sa St Franciskus. Visst menade han det? Visst handlar det om en sanning? Visst är det kristen tro, den klassiska? Visst är det stärkande, häftigt och som Stephen Gaskin sa på 70-talet "far out!"
En god vän förtvivlade när han hörde sin idol biskop John Shelby Spong förklara att det bara handlar om "coping devices". Med en term från modern pop-psykologi afärdar tydligen Spong hela den kristna mystiska traditionen och en central del av klassisk kristendom.
Jag undrade stilla: Varför lyssnar du på Spong? Vill du höra om tragedier så läs Jeremia !
En god vän förtvivlade när han hörde sin idol biskop John Shelby Spong förklara att det bara handlar om "coping devices". Med en term från modern pop-psykologi afärdar tydligen Spong hela den kristna mystiska traditionen och en central del av klassisk kristendom.
Jag undrade stilla: Varför lyssnar du på Spong? Vill du höra om tragedier så läs Jeremia !
Vad är "sekularisering"?
Det går förstås inte att jämföra filosofen Charles Taylor med biskopen John Shelby Spong - men båda har något gemensamt i sin uppfattning om sekularism. Taylor har en filosofisk fantasi om en demokrati där kristendomen är en av många utgångspunkter i en samhällelig lagstiftning, en motivation så att säga, men inte en explicit religion i lagtexterna eller styrtexterna för ett samhälle. Spong är mer en naivt sekulariserad kristen men en roande framställningskonst, väl värd att lyssna till på fora.tv på nätet.
Men båda har gemensamt en blindhet inför vad sekularisering är för något. Sekularisering är ett förnekande av verkligheten. Det är sant att via sekulariseringen kan människor av "annan tro", tillhörande andra "stora religioner" förstå vissa motiv för mänskligt handlande och tänkande, utan vilka kristendomen inte kan höras. Det är också sant, som Alexander Schmemann en gång påpekade, att under sin historiska utveckling har kristenheten återvänt till en för-kristen och i grunden icke-kristen klyvning mellan "heligt" och "profant", snarare än att en "disenchantment" har ägt rum under 1700-talet i Europa, som Taylor tycks anta.
Men framför allt innebär sekulariseringen en tragedi och en lögn. Tragedi därför att människan efter att ha tagit emot Frälsarens ljus likväl väljer bort det för det rationella människoförnuftets ljus. Detta är inte en neutral historisk utveckling med upplysningstidens framsteg i centrum utan en destruktiv händelse i den mentala utvecklingen. Liberal teologi har hjälpt till här. Man har förkunnat en "sekulariserad kristendom" som ska kunna omfattas av den moderna människan med naturvetenskaplig världsbild och modern smak.
Och sekulariseringen innebär en lögn genom att den ljuger om världen. Den antar att människan kan och bör leva som om Gud inte fanns, eller som om Gud var en valbar livsåskådning bland andra. Men det som läser NT ser strax att ingen sådan kristendom finns. Evangeliet och den kristna kyrkan kräver det rakt motsatta: att vi ska leva i världen och se allt som en uppenbarelse av Gud, se alla händelser som tecken på Hans närvaro, se alla processer som moment i den Stora Dansen som är Guds verk. Sedan pingstdagen finns en stråle ljus, ett tecken på helig Ande över alla som sker inom och utom oss i universum. Kristus är världens Liv.
Att filosofiskt eller liberalteologiskt börja med att acceptera sekulariseringen som ett faktum och som en sanning om världen är därför att förändra den kristna tron så djupt och radikalt att det sannolikt inte handlar om samme Kristus längre. När Taylor håller långa föredrag om The Future of the Secular, så skaver något i själva förutsättningarna. Nya Testamentet handlar inte om en religion som kan "sekulariseras". Tvärtom.
Om vi accepterar sekularisering som en historisk utveckling som säger något sant om verkligheten så reduceras kristendom till endera "en tro i tiden" eller en etisk motivation, en "kristen tjänst för världen". Man tänker sig att en anpassning måste ske, en reformering av en antik föråldrad bild av världen. Med andra ord utgår man från ett sorts kristet godtagande av sekularismen. Då blir det möjligt att "arbeta fram" en liturgi, en katekes, en tro som känns "relevant" för vår tid.
Lögnen i detta är att påstå att kristen tro är något som ska tillfredsställa mänskliga behov - en tjänst bland andra tjänster för att få oss att må bra och världen att bli trevligare än den är. Buddhismen och Islam är troligen mycket bättre på att utföra denna tjänst, för att inte tala om New Age. Sekularismen är ofta en form av kristendom som återgått till en för-kristen inställning till mäniskan och verkligheten - i kontrast till de nytestamentliga kristna texterna. Som Charles Taylor tycks se framför sig: ateisten och muslimen pratar tillsammans med kristna och buddhister om hur vi ska respektera mänskliga rättigheter i det moderna pluralistiska samhället. De har alla sekularismen som gemensam "tro". Vilket knappast handlar om Jesus Kristus eller den kyrka som skildras i NT.
Själva kategorin "kristen tro i vår tid" avslöjar en inre motsättning. Det är ett förnekande av "homo adorans", alltså den människa som ser Guds verk i alla händelser och processer. Sekularisering är alltså ett ljugande och det är en tragedi att detta pågår lika mycket inom kristenheten som utanför den. Hur många biskopar och präster tänker inte att sekulariseringen egentligen gör det enklare att predika: man talar högst 10 min. om jämlikhet och mänskliga rättigheter och slipper pracka på någon en antik dogmatik som ändå ingen förstår idag. Min egen kyrka är full av dem.
Kanske finns en strimma hopp i tanken bakom den ryska filmen Ostrov The Island (finns på youtube.com i tolv avsnitt) - huvudpersonens tro är inte en sekund "i tiden" eller "modern" och det utgör räddningen.
Men båda har gemensamt en blindhet inför vad sekularisering är för något. Sekularisering är ett förnekande av verkligheten. Det är sant att via sekulariseringen kan människor av "annan tro", tillhörande andra "stora religioner" förstå vissa motiv för mänskligt handlande och tänkande, utan vilka kristendomen inte kan höras. Det är också sant, som Alexander Schmemann en gång påpekade, att under sin historiska utveckling har kristenheten återvänt till en för-kristen och i grunden icke-kristen klyvning mellan "heligt" och "profant", snarare än att en "disenchantment" har ägt rum under 1700-talet i Europa, som Taylor tycks anta.
Men framför allt innebär sekulariseringen en tragedi och en lögn. Tragedi därför att människan efter att ha tagit emot Frälsarens ljus likväl väljer bort det för det rationella människoförnuftets ljus. Detta är inte en neutral historisk utveckling med upplysningstidens framsteg i centrum utan en destruktiv händelse i den mentala utvecklingen. Liberal teologi har hjälpt till här. Man har förkunnat en "sekulariserad kristendom" som ska kunna omfattas av den moderna människan med naturvetenskaplig världsbild och modern smak.
Och sekulariseringen innebär en lögn genom att den ljuger om världen. Den antar att människan kan och bör leva som om Gud inte fanns, eller som om Gud var en valbar livsåskådning bland andra. Men det som läser NT ser strax att ingen sådan kristendom finns. Evangeliet och den kristna kyrkan kräver det rakt motsatta: att vi ska leva i världen och se allt som en uppenbarelse av Gud, se alla händelser som tecken på Hans närvaro, se alla processer som moment i den Stora Dansen som är Guds verk. Sedan pingstdagen finns en stråle ljus, ett tecken på helig Ande över alla som sker inom och utom oss i universum. Kristus är världens Liv.
Att filosofiskt eller liberalteologiskt börja med att acceptera sekulariseringen som ett faktum och som en sanning om världen är därför att förändra den kristna tron så djupt och radikalt att det sannolikt inte handlar om samme Kristus längre. När Taylor håller långa föredrag om The Future of the Secular, så skaver något i själva förutsättningarna. Nya Testamentet handlar inte om en religion som kan "sekulariseras". Tvärtom.
Om vi accepterar sekularisering som en historisk utveckling som säger något sant om verkligheten så reduceras kristendom till endera "en tro i tiden" eller en etisk motivation, en "kristen tjänst för världen". Man tänker sig att en anpassning måste ske, en reformering av en antik föråldrad bild av världen. Med andra ord utgår man från ett sorts kristet godtagande av sekularismen. Då blir det möjligt att "arbeta fram" en liturgi, en katekes, en tro som känns "relevant" för vår tid.
Lögnen i detta är att påstå att kristen tro är något som ska tillfredsställa mänskliga behov - en tjänst bland andra tjänster för att få oss att må bra och världen att bli trevligare än den är. Buddhismen och Islam är troligen mycket bättre på att utföra denna tjänst, för att inte tala om New Age. Sekularismen är ofta en form av kristendom som återgått till en för-kristen inställning till mäniskan och verkligheten - i kontrast till de nytestamentliga kristna texterna. Som Charles Taylor tycks se framför sig: ateisten och muslimen pratar tillsammans med kristna och buddhister om hur vi ska respektera mänskliga rättigheter i det moderna pluralistiska samhället. De har alla sekularismen som gemensam "tro". Vilket knappast handlar om Jesus Kristus eller den kyrka som skildras i NT.
Själva kategorin "kristen tro i vår tid" avslöjar en inre motsättning. Det är ett förnekande av "homo adorans", alltså den människa som ser Guds verk i alla händelser och processer. Sekularisering är alltså ett ljugande och det är en tragedi att detta pågår lika mycket inom kristenheten som utanför den. Hur många biskopar och präster tänker inte att sekulariseringen egentligen gör det enklare att predika: man talar högst 10 min. om jämlikhet och mänskliga rättigheter och slipper pracka på någon en antik dogmatik som ändå ingen förstår idag. Min egen kyrka är full av dem.
Kanske finns en strimma hopp i tanken bakom den ryska filmen Ostrov The Island (finns på youtube.com i tolv avsnitt) - huvudpersonens tro är inte en sekund "i tiden" eller "modern" och det utgör räddningen.
söndag, augusti 22, 2010
Låt Gud vara Gud
Min vän Peter är monist. Han skriver på sin blogg:
Låt Gud vara Gud
Tro är endast att låta Gud vara Gud - och göra det så ofta du kan. Att något vi kallar Gud "finns" eller att något vi kallar Gud "vill" något är att störa Gud. Vi tafsar på det heliga och tror att vi kan "översätta" till våra egna affärer på jorden. Men Gud är oändlig, helig och alltid Sig själv. Tro är ett existentiellt låtande - vi låter Gud vara.
Däremot kan vi omskriva varje mänsklig handling med denna kontemplativa uppmärksamhet. I medvetande om Guds evighet kan vi betrakta våra tidsliga handlingar. Vi kan begrunda rumtiden som vi är en dynamisk del av, verkligen försöka inse alla händelser som rumtid och låta Gud vara Gud.
Lika tokig som individen är såsom separerande fiktion, lika tokig är en fiktion om Gud som en annan större individ som vi ska relatera till. Det underbara är att när vi släpper den onödiga själv-konstruktionen så släpper vi samtidigt Gud-konstruktionen. Den Person Gud själv är har ingenting med våra semantiska fiktioner. De är endast extensioner av att vara en egen sammandragning till privat person.
Om vi ska tala om Guds vilja är det snarast att vi lever utan idén om att vi är någon skild från något annat. Vi vet då inte vad Gud är eller vad något är. Vi är barn igen och ser med förundran på allting. Verkligheten fyller upp oss på ett enklare sätt än när vi konstruerar innehåll. Den växling som alltid äger rum får nu äga rum i full frihet och vi avnjuter denna ström av växlingar.
Så var det troligen när vi levde som riktigt små barn. Det hela var oss. Gud var oss. När så småningom en jag-tanke eller jag-känsla bildades och vi lärde oss fokusering, uppstod samtidigt behovet att detta jag måste få bekäftelse och njutning. Detta fortsätter för många människor till sista andetaget. Ett isolerat jag, en värld där utanför, och behov att få njuta av denna värld och undvika smärta.
Men alla känner under ytan att icke-tillfredsställelse är något som blir tjatigt och sorgligt med tiden. Några individer börjar söka efter en väg ut ur denna mekanism. Först gör de som söker sig till religioner en gud som ska tillfredsställa något, eftersom inte världen gör det längre. Senare visar det sig att en sådan gud inte existerar. Då är vi öppna för det som endast något annat än vi själva kan göra: släppa hela konceptet om jaget. Istället för att vara någon låter vi Gud vara sin evighet som inte känner någon individ, någon person eller någon central fokuserad enhet för kontroll och njutning.
Låt Gud vara Gud
Tro är endast att låta Gud vara Gud - och göra det så ofta du kan. Att något vi kallar Gud "finns" eller att något vi kallar Gud "vill" något är att störa Gud. Vi tafsar på det heliga och tror att vi kan "översätta" till våra egna affärer på jorden. Men Gud är oändlig, helig och alltid Sig själv. Tro är ett existentiellt låtande - vi låter Gud vara.
Däremot kan vi omskriva varje mänsklig handling med denna kontemplativa uppmärksamhet. I medvetande om Guds evighet kan vi betrakta våra tidsliga handlingar. Vi kan begrunda rumtiden som vi är en dynamisk del av, verkligen försöka inse alla händelser som rumtid och låta Gud vara Gud.
Lika tokig som individen är såsom separerande fiktion, lika tokig är en fiktion om Gud som en annan större individ som vi ska relatera till. Det underbara är att när vi släpper den onödiga själv-konstruktionen så släpper vi samtidigt Gud-konstruktionen. Den Person Gud själv är har ingenting med våra semantiska fiktioner. De är endast extensioner av att vara en egen sammandragning till privat person.
Om vi ska tala om Guds vilja är det snarast att vi lever utan idén om att vi är någon skild från något annat. Vi vet då inte vad Gud är eller vad något är. Vi är barn igen och ser med förundran på allting. Verkligheten fyller upp oss på ett enklare sätt än när vi konstruerar innehåll. Den växling som alltid äger rum får nu äga rum i full frihet och vi avnjuter denna ström av växlingar.
Så var det troligen när vi levde som riktigt små barn. Det hela var oss. Gud var oss. När så småningom en jag-tanke eller jag-känsla bildades och vi lärde oss fokusering, uppstod samtidigt behovet att detta jag måste få bekäftelse och njutning. Detta fortsätter för många människor till sista andetaget. Ett isolerat jag, en värld där utanför, och behov att få njuta av denna värld och undvika smärta.
Men alla känner under ytan att icke-tillfredsställelse är något som blir tjatigt och sorgligt med tiden. Några individer börjar söka efter en väg ut ur denna mekanism. Först gör de som söker sig till religioner en gud som ska tillfredsställa något, eftersom inte världen gör det längre. Senare visar det sig att en sådan gud inte existerar. Då är vi öppna för det som endast något annat än vi själva kan göra: släppa hela konceptet om jaget. Istället för att vara någon låter vi Gud vara sin evighet som inte känner någon individ, någon person eller någon central fokuserad enhet för kontroll och njutning.
söndag, augusti 15, 2010
Marie Upptagnings Fest !
Denna dag då katolska Frankrike firar hela dagen Marie upptagning, vilket man kan lyssna på via radio-esperance.fr, kommer jag plötsligt ihåg hur vi på Religionhistoriska institutionen i Uppsala hade ganska roligt åt Hjalmar Sundéns freudianska betraktelser i Religionen och Rollerna. Detta stora Hänt i Veckan-verk (i god mening), fanns på kurslistan under facket Religionspsykologi. Protestantismen, menade Sundén, om jag minns riktigt, var tvungen att eefter hand feminisera Krists eftersom man inte längre hade Maria i centrum för tillgången till Kristi Ansikte. Psykologiskt behövde man en modersgestalt. När kyrkans hängivelse till Guds Moder förklarades för mänskligt påfund och hednisk tillbakagång, fick istället Kristus bli mer feminin, av freudianska skäl.
Av samma skäl skulle också Lars Levi Laestadius nödvändigt behöva möta lappflickan Maria, förstärkt av hemförhållandena och relationen mellan mor och far.
Jag vill minnas att Luther på sin begravningskista hade Guds Moder...
Många unga människor frågar om Rosenkransen idag. Jag brukar säga att den idealiskt använder orden, läpparna och hjärtat i en enda meditation. Och dessutom är metoden en sorts själens Power Point för Jesu liv och Marias, särskilt med de fem "nya" ljusets mysterier som Johannes Paulus II föreslog.
Är Maria på väg tillbaka till Norden? Får hon plats i den kulturella nykristningen i landet?
Av samma skäl skulle också Lars Levi Laestadius nödvändigt behöva möta lappflickan Maria, förstärkt av hemförhållandena och relationen mellan mor och far.
Jag vill minnas att Luther på sin begravningskista hade Guds Moder...
Många unga människor frågar om Rosenkransen idag. Jag brukar säga att den idealiskt använder orden, läpparna och hjärtat i en enda meditation. Och dessutom är metoden en sorts själens Power Point för Jesu liv och Marias, särskilt med de fem "nya" ljusets mysterier som Johannes Paulus II föreslog.
Är Maria på väg tillbaka till Norden? Får hon plats i den kulturella nykristningen i landet?
söndag, juli 18, 2010
Vara fast i traditionen - eller rotad
I en intervju med Rob Rodgers (http://www.ustream.tv/recorded/7546712) lämnar Marcus Grodi den annars rätt tråkiga intentionen "försvara katolska kyrkan" och låter gästen tala om mer väsentliga kristna teman: varför vi drabbas av elände. "Varför händer det mig?"
Det är en av grundstenarna i tron. Att gå tillrätta med Guds allmakt vid läsningen av den egna historien, det egna eländet.
En psykiater fick en patient, vars man blivit brutalt mördad. Hennes man hade varit på operan och på vägen hem stannade han för att hjälpa en man. Mannen slog ihjäl honom för att hitta pengar till knark. Hustrun var agnostiker/sökande och sa: "Vilken sorts Gud låter en sån här sak hända. Vilken sorts Gud tar bort kärleken mellan min man och mig för evigt?"
Grundfråga.
Rob Rodgers beskriver tillsammans med Grodi hur en rad egenskaper i livet kan vara "taggar" i vårt kött, för att följa Paulus. Yttre skönhet t ex, begåvning, talanger, begär, njutningar - varför fastnar vi i de handlingar vi verkligen inte vill fastna i? Varför händer det här mig? Vad har jag gjort för att drabbas av detta?
Att se tillbaka och fråga: skulle jag vilja nu att det där inte hände? Rob Rodgers - efter ett liv i drogproblem, fysiska problem, sociala problem - säger: inte en enda handling kan man i efterhand vilja ta bort, det vore att diskutera hur Gud sköter det totala händelseförloppet.
Alternativet till att gå tillrätta med Gud, t ex genom att avvisa hans existens, är att ta Paulus ord till sig - hans nåd är nog för mig. Vi är de vi är genom att Gud skapar oss just så här. Det som händer oss är det som ges till oss. I hans nåd är detta det vi har att arbeta med.
Marcus Grodis program slutar förresten med att ändå gå tillrätta med kristna som inte förstått hur sakramenten finns redan bakom NT - lite återfall där kanske. Rotad i en tradition är inte detsamma som fast i en, eller som Wayne Teasdale utrycker det: "the distinction between being rooted in your tradition and being stuck in it."
Det är en av grundstenarna i tron. Att gå tillrätta med Guds allmakt vid läsningen av den egna historien, det egna eländet.
En psykiater fick en patient, vars man blivit brutalt mördad. Hennes man hade varit på operan och på vägen hem stannade han för att hjälpa en man. Mannen slog ihjäl honom för att hitta pengar till knark. Hustrun var agnostiker/sökande och sa: "Vilken sorts Gud låter en sån här sak hända. Vilken sorts Gud tar bort kärleken mellan min man och mig för evigt?"
Grundfråga.
Rob Rodgers beskriver tillsammans med Grodi hur en rad egenskaper i livet kan vara "taggar" i vårt kött, för att följa Paulus. Yttre skönhet t ex, begåvning, talanger, begär, njutningar - varför fastnar vi i de handlingar vi verkligen inte vill fastna i? Varför händer det här mig? Vad har jag gjort för att drabbas av detta?
Att se tillbaka och fråga: skulle jag vilja nu att det där inte hände? Rob Rodgers - efter ett liv i drogproblem, fysiska problem, sociala problem - säger: inte en enda handling kan man i efterhand vilja ta bort, det vore att diskutera hur Gud sköter det totala händelseförloppet.
Alternativet till att gå tillrätta med Gud, t ex genom att avvisa hans existens, är att ta Paulus ord till sig - hans nåd är nog för mig. Vi är de vi är genom att Gud skapar oss just så här. Det som händer oss är det som ges till oss. I hans nåd är detta det vi har att arbeta med.
Marcus Grodis program slutar förresten med att ändå gå tillrätta med kristna som inte förstått hur sakramenten finns redan bakom NT - lite återfall där kanske. Rotad i en tradition är inte detsamma som fast i en, eller som Wayne Teasdale utrycker det: "the distinction between being rooted in your tradition and being stuck in it."
Det "koherenta" självet
Folk som missförstår Lars Levi Laestadius brukar säga att han anser människan ond. Han talar ju ofta om de "sju djeflar som bo i hjärtegropen" och är allmänt hård på norbottningars dyrkan av hor och sprit. Och ambition också förresten, något som i vår tid tycks obegripligt.
Men det är inte så enkelt. Laestadius studerade noga den franske fysiologen Bichat, som hävdade att de flesta av våra passioner och begär styrs organiskt. Det onda vi gör är organiskt betingat. Slutsatsen av detta blir för Laestadius att människans jag är det som gör ont - när passionerna får styra, vill säga.
Inom Islam finns ett begrepp för detta passionsstyrda jag - nafs. Detta nafs är de negativa tendenser som utgör många människors egon. Grundläggande är här egoistiska impulser som till stor del är omedvetna - organiska som Bichat och Laestadius säger.
Många av dagens psykologer, teologer eller filosofer som anser sig vara auktoriteter på den mänskliga naturen, är människor som fortfarande domineras av nafs, och tenderar därför betrakta detta tillstånd som normalt. Stern kallar till och med detta ego för "koherent själv" i sin utvecklingspsykologi.
Att det varken är koherent eller normalt upptäcker vi förstås inte förrän de processer som benämns nådens verkningar blir uppenbara. Vi ser då att det handlar om en förvridning och en störning av värsta slag. Det handlar om ett tyranni, inte en normal utveckling.
Men om denna insikt kommer sent i livet, har demonerna fått härja rätt fritt och världen ser ut som den gör som direkt konsekvens av detta.
Men det är inte så enkelt. Laestadius studerade noga den franske fysiologen Bichat, som hävdade att de flesta av våra passioner och begär styrs organiskt. Det onda vi gör är organiskt betingat. Slutsatsen av detta blir för Laestadius att människans jag är det som gör ont - när passionerna får styra, vill säga.
Inom Islam finns ett begrepp för detta passionsstyrda jag - nafs. Detta nafs är de negativa tendenser som utgör många människors egon. Grundläggande är här egoistiska impulser som till stor del är omedvetna - organiska som Bichat och Laestadius säger.
Många av dagens psykologer, teologer eller filosofer som anser sig vara auktoriteter på den mänskliga naturen, är människor som fortfarande domineras av nafs, och tenderar därför betrakta detta tillstånd som normalt. Stern kallar till och med detta ego för "koherent själv" i sin utvecklingspsykologi.
Att det varken är koherent eller normalt upptäcker vi förstås inte förrän de processer som benämns nådens verkningar blir uppenbara. Vi ser då att det handlar om en förvridning och en störning av värsta slag. Det handlar om ett tyranni, inte en normal utveckling.
Men om denna insikt kommer sent i livet, har demonerna fått härja rätt fritt och världen ser ut som den gör som direkt konsekvens av detta.
Gud och de lustfyllda objekten
En kristen hedonist (på Montaignes och Michel Onfrays grunder) som jag hörde på Sundsvalls gatufest i den varma julikvällen, menade att lust och njutning är vad Gud erbjuder oss hela tiden - och varför säga nej? Man kan svara med Milton:
"Wherefore
did he create passions within us, pleasures round about us, but that
these rightly tempered are the very ingredients of virtue?"
Vad hedonisten inte förmår greppa är att njutning hör ihop med dygd. Lösgjord från dygden blir njutningen som bäst tom och som regel elände i en eller annan form. Den upphäver sig själv och lämnar oss förvirrade. Den goda ordningen ger däremot en blomning av det goda som potentiellt ligger i alla former av njutning.
Man kan möjligen diskutera med Gud om varför slöseriet på lustfyllda objekt var nödvändigt i skapelsen. Förnuft är valfrihet i denna övermängd av möjligheter till nutning. Som Milton skriver:
"This justifies the high providence of God, who, though he command us temperance, justice, continence, yet pours out before us, even to a profuseness, all desirable things, and gives us minds that can wander
beyond all limit and satiety."
En del känner dygden spontant, andra får stava på läxan till sista andetaget. Och så är vi alla arbetare i vingården till slut.
"Wherefore
did he create passions within us, pleasures round about us, but that
these rightly tempered are the very ingredients of virtue?"
Vad hedonisten inte förmår greppa är att njutning hör ihop med dygd. Lösgjord från dygden blir njutningen som bäst tom och som regel elände i en eller annan form. Den upphäver sig själv och lämnar oss förvirrade. Den goda ordningen ger däremot en blomning av det goda som potentiellt ligger i alla former av njutning.
Man kan möjligen diskutera med Gud om varför slöseriet på lustfyllda objekt var nödvändigt i skapelsen. Förnuft är valfrihet i denna övermängd av möjligheter till nutning. Som Milton skriver:
"This justifies the high providence of God, who, though he command us temperance, justice, continence, yet pours out before us, even to a profuseness, all desirable things, and gives us minds that can wander
beyond all limit and satiety."
En del känner dygden spontant, andra får stava på läxan till sista andetaget. Och så är vi alla arbetare i vingården till slut.
Summum Bonum
På en färja till Finland läser jag Ibn Arabi medan regnet slår mot hyttfönstret. Han har fyra nivåer för sanningen om Gud. Jag översatte dem genast till vår katolska tro.
Den första är Sharia. Här är det den yttre ordningen, toran, Jesu etiska lära, den som Tolstoy ville göra till den enda vägen. Att inte bygga sitt liv med Gud på sharia är att bygga sitt hus på lösan sand. Detta är "böra-nivån".
Den andra nivån är tariqa som innebär att följa det spårlösa spåret i sanden mellan två oaser. Inga skyltar finns uppsatta, ingen snitsling av banan. Det gäller att ta sig fram utan katekes eller kommentarer till evangelierna. Jesus är den inre vägledaren och Marias förbön är nödvändig för tariqa. Det gäller att vara fakir, dvs fattig i anden. Att erkänna sitt direkta behov av Gud. Att imitera Kristus som Thomas a Kempis uttrycker det. Detta är "söka-nivån".
Den tredje nivån för det kristna livet är haqiqa, något som det sällan talas om i vår tid. Det är att inse sanningen i sharia och tariqa, förstå hur den sanningen ser ut, hur religiös sanning är en absolut sanning - den som inte kan betvivlas (hur gärna vi än vill vara tvivlare). Utan haqiqa blir både sharia och tariqa chansningar som naturligtvis i pluralismen kultur är helt ok. Själen saknar den efterlängtade fullheten, fullkomligheten som Jesus talar om, perfektionen i Fadern. Detta är "sannings-nivån".
Den fjärde nivån för det kristna livet är marifa. Det är den säkra insikten i den gudomliga naturen, där ingen väg eller mål för väg längre finns. Vissa människor har sen barnsben erfarenheten av att världen och universum är en usträckning av den Enda Personen. Men denna förening, eller kanske omnipotens, fostras bort av familj och skola. I Kristus återfinner vi oss själva. Det är "summum-bonum-nivån".
Den första är Sharia. Här är det den yttre ordningen, toran, Jesu etiska lära, den som Tolstoy ville göra till den enda vägen. Att inte bygga sitt liv med Gud på sharia är att bygga sitt hus på lösan sand. Detta är "böra-nivån".
Den andra nivån är tariqa som innebär att följa det spårlösa spåret i sanden mellan två oaser. Inga skyltar finns uppsatta, ingen snitsling av banan. Det gäller att ta sig fram utan katekes eller kommentarer till evangelierna. Jesus är den inre vägledaren och Marias förbön är nödvändig för tariqa. Det gäller att vara fakir, dvs fattig i anden. Att erkänna sitt direkta behov av Gud. Att imitera Kristus som Thomas a Kempis uttrycker det. Detta är "söka-nivån".
Den tredje nivån för det kristna livet är haqiqa, något som det sällan talas om i vår tid. Det är att inse sanningen i sharia och tariqa, förstå hur den sanningen ser ut, hur religiös sanning är en absolut sanning - den som inte kan betvivlas (hur gärna vi än vill vara tvivlare). Utan haqiqa blir både sharia och tariqa chansningar som naturligtvis i pluralismen kultur är helt ok. Själen saknar den efterlängtade fullheten, fullkomligheten som Jesus talar om, perfektionen i Fadern. Detta är "sannings-nivån".
Den fjärde nivån för det kristna livet är marifa. Det är den säkra insikten i den gudomliga naturen, där ingen väg eller mål för väg längre finns. Vissa människor har sen barnsben erfarenheten av att världen och universum är en usträckning av den Enda Personen. Men denna förening, eller kanske omnipotens, fostras bort av familj och skola. I Kristus återfinner vi oss själva. Det är "summum-bonum-nivån".
Mässan och dagen
Mässa kommer av missa - som har med sändning, utsändning, mission att göra.
Det är alltså något praktiskt, ett verktyg, ett informationsverktyg. Vi kan se mässan som yxan vi använder på väg till att få eld i vedspisen och kaffekitteln på spisen och lite senare frukost med kaffet som inspirerande dryck. Mässa är en daglig sändning av oss själva ut i den helige Andes inspiration.
Yxan är inte intressant i sig. Man "älskar" inte yxan eller smeker den som en fetisch, ungefär som Thomas Merton romantiskt älskar och smeker katolska kyrkans liturgi i den tidiga boken The Seventh Storey Mountain. Man använder yxan för att få till ved och senare eld.
Så praktisk är mässan i livet på landet, fjärran från storstadskatoliken som "springer i mässan båd' morgon och kväll", lika rastlöst och beskäftigt som allt annat.
När vi vaknar på morgonen och har 14 timmar framför oss av resa i det vi en smula nedsättande kallar profan vardag, passar hälsningsorden "I Faderns och Sonens och den helige Andens namn". Så slutar dagen vara profan och går in i evighetsperspektiv.
Innan dagen riktigt går igång är syndabekännelsen en realistisk insikt om var vi står. Bästa förberedelsen för att låta Anden medverka i dagens handling eller icke-handling.
Under dagen är det sedan lovsång (och rosenkranser) under sysslorna, paus för dagens texter och till äventyrs någon predikan - gärna väl vald på internets stora arkiv, t ex Jeremiah Taylor, den anglikanske mystikern. På Gallica.fr finns även de Bonald och Gratry.
När kvällen närmar sig är de eukaristiska bönerna helighetsframkallande och när vi börjar göra slut på dagen mediterar vi Agnus Dei och befinner oss i kommunion med den Herre som bevarar oss inom Sig.
I mörkret innan sömnen hör vi Ite missa est och svarar deo gratias.
Det är alltså något praktiskt, ett verktyg, ett informationsverktyg. Vi kan se mässan som yxan vi använder på väg till att få eld i vedspisen och kaffekitteln på spisen och lite senare frukost med kaffet som inspirerande dryck. Mässa är en daglig sändning av oss själva ut i den helige Andes inspiration.
Yxan är inte intressant i sig. Man "älskar" inte yxan eller smeker den som en fetisch, ungefär som Thomas Merton romantiskt älskar och smeker katolska kyrkans liturgi i den tidiga boken The Seventh Storey Mountain. Man använder yxan för att få till ved och senare eld.
Så praktisk är mässan i livet på landet, fjärran från storstadskatoliken som "springer i mässan båd' morgon och kväll", lika rastlöst och beskäftigt som allt annat.
När vi vaknar på morgonen och har 14 timmar framför oss av resa i det vi en smula nedsättande kallar profan vardag, passar hälsningsorden "I Faderns och Sonens och den helige Andens namn". Så slutar dagen vara profan och går in i evighetsperspektiv.
Innan dagen riktigt går igång är syndabekännelsen en realistisk insikt om var vi står. Bästa förberedelsen för att låta Anden medverka i dagens handling eller icke-handling.
Under dagen är det sedan lovsång (och rosenkranser) under sysslorna, paus för dagens texter och till äventyrs någon predikan - gärna väl vald på internets stora arkiv, t ex Jeremiah Taylor, den anglikanske mystikern. På Gallica.fr finns även de Bonald och Gratry.
När kvällen närmar sig är de eukaristiska bönerna helighetsframkallande och när vi börjar göra slut på dagen mediterar vi Agnus Dei och befinner oss i kommunion med den Herre som bevarar oss inom Sig.
I mörkret innan sömnen hör vi Ite missa est och svarar deo gratias.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)