Vi är Hans bostad

Är det inte intressant att NT berättar för oss att « Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. » (Rom 6:6) och att « De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. » (Gal 5:24). Ändå försöker vi räkna ut vad korset åstadkommit för oss för två tusen år sedan !!?? Vad är det vi inte fattar?

Inte undra på att Paulus kallar galaterna dumma och förledda när de försöker fullända sig genom självinsats. Och vi liknar dessa galater, de flesta kristna predikar självinsatsen tokiga evangelium. Vad vi behöver är kanske ett nytt tillvägagångssätt för hur denna sanning i Rom 6:6 och Gal 5:24 ska bli en levande verklighet i oss idag.

Först när vi vågar tro på sanningen kan vi säga med David: « Mitt hjärta är redo, Gud mitt hjärta är redo, jag vill sjunga och spela » (Ps 57:7) Kan vi således våga acceptera oss själva som Guds tillgång i stället för hans besvär? Att tro på självinsatsen och att begränsa sig till den rationella förståelsen teologiskt smarta resonemang är att fega ut istället för att acceptera. Är vi inte glada att Gud är smartare än vi ?

En präst på en kurs i meditation ansåg att jag inte var tillräckligt botfärdig inför Herren. Att bara befinna sig i Guds frid är inte tillräckligt. Synden är det första vi står inför. Vi kan inte lita på någonting innan botfärdighet och bot har avklarats. « Tror du verkligen att du är i synd? » frågade jag. « Litar du inte på vår Herre som redan korsfäst vår gamla syndanatur? » Men han tänkte mer på sin brist på botfärdighet än på Skriftens ord om att de som tillhör Kristus redan har korsfäst sitt kött.

Jag undrar hur många av oss som biktar sig enbart därför att de känner sig så fördömda av frestelsen de upplever. Man läser mässans syndabekännelse och tar på sig allvarliga syndakläder som egentligen är den falska skuld vi tar på oss för att vi tror att vi har ett misslyckat jag som behöver förbättras. Men katolsk undervisning gör alltid en tydlig distinktion mellan mellan synd och frestelse. Det är ingen synd att frestas och vi kan aldrig ta bort frestelser ur jordelivet, det är omöjligt. De följer oss till slutet när vi går till Himmelriket och slipper dem.

Sade inte Jesus: « Min själ är ytterst sorgsen intill döden », men vi vet att han aldrig syndade. All frestelse och svaghet och inre mörker är helt rätt att uppleva — vi måste först se det falska jaget för att se friheten i Kristus som får leva i oss och som oss. I den friheten får svagheter komma och gå hur mycket de vill. Vi har redan kastat alla synder och tyngder på Honom och vi har dött med Honom.

Gud har välsignat oss alla med de goda nyheterna att var och en av oss är ett « rätt jag » och att vi är, genom tron, redan fullkomliga i Kristus. « Ty genom ett offer har han för evigt fulländat dem som är helgade" (Heb 10:14). En stor frigörelse kom genom Honom, Hans liv är ett enormt vittnesbörd om Andens uppståndelsekraft, som är vår genom och i tron. Han är den som ÄR.

Vad betyder det i mitt liv? Vad säger Herren själv? Han sade aldrig att han skulle ge oss en liten bit av sig själv, kallad trefaldigt « vägen, sanningen, och livet. » Den unga flicka som en gång puffade mig fram till Jesus påstod alltid att denna utsaga av Jesus var den centrala för henne, särskilt att Jesus är Vägen — dvs den Enda vägen. Men hon visste inte att Han dessutom är Den som lever hennes liv och att hon själv dött med Honom på korset, sam Paulus säger: « Vi vet att vårt gamla jag spikades fast på korset tillsammans med honom, för att synden skulle förlora sin makt över oss. » Men kanske hon fann det senare i sitt liv?

Jesus sade inte att han skulle ge oss lite bröd och det skulle vara livet för oss. Han sa inte att han skulle ge oss uppståndelse, eller liv, eller levande vatten, för att dessa skulle hjälpa oss att ha llite mer av Gud.

Nej, det Han med eftertryck förklarade var detta: « Jag ÄR ordet, Jag ÄR världens ljus, Jag ÄR det levande vattnet, Jag ÄR livets bröd, Jag ÄR uppståndelsen och livet, Jag ÄR vägen, Jag ÄR sanningen och jag ÄR evigt liv. » Guds namn har alltid varit « JAG ÄR », inte att Han har olika saker att ge oss. 

Återigen: vi har inte en avlägsen Gud, som delar ut små bitar av sig själv att leva på, lite lugn, lite helg och lite helighet. Tyvärr är detta den förhärskande erfarenheten i våra kyrkor. Nej, Han har gett oss fullheten av sig själv.

Evangeliets mysterium är « Kristus finns hos er, hoppet om härligheten. » (Kol 1:27) Detta svenska « hos » kan lika gärna vara « i » så att inte avståndet betonas. Han är gudomen inne i templet som är var och en av oss, Han är skålens innehåll, Han är grenens vinstockar, Han är hustruns man, och Han är kroppens huvud. Kan något vara mer uppenbart än detta?

Därför är frälsningen en Person, kärleken är en Person, sanningen är en Person, frid och fred är en Person, rättfärdighet är en Person — och evigt liv är inte bara en « plats » vi går till efter kroppens sista andetag, utan det är en PERSON ! Hans plan från begynnelsen var att skapa en familj av söner och döttrar som fritt skulle innehålla och uttrycka Hans egen gudomlighet. Och vi är den familjen !

Varför fortsätter många med den yttre gudstjänsten, den som har Gud på avstånd? Känns den mer praktisk? Mer överskådlig? Det innebär ju faktiskt ett gruvligt slag mot våra egon att verkligen veta att vi bara är lerkrukorna och inte innehållet. Många är nog ängsliga för detta.

Kristus är innehållet, det är han som fyller templet. Ändå har vi ofta blivit felaktigt undervisade om att vi som individer är de som ska uppfylla lagen, det är vi som individer som ska försöka fylla våra tempel med goda gärningar och med aktiviteter för alla åldrar och sociala engagemang i samhället. Det är lite som att försöka det bara Gud är. Detta är kärnan i aktivismen och i legalismen.

Försöken att vara « bra och goda kristna » ger oss känslan av att vara igång och få något gjort men lämnar våra hjärtan tomma och ropande efter något mer. För det är Kristus som kan uppfylla lagen i oss, och det är han som vill ha härligheten. Vi är Hans bostad, inte vår egen.

Den praktiska vägen

Vi människor försöker alltid förändra olust till lust, negativt till positivt. De noterar någon form av olust eller sorg, de går till frysen och tar fram lite glass. Att förändra tillståndet. Eller de slår på teven för att skingra de olustiga tankarna. Eller de går på ett café och tittar på andra människor. Förändra läget till ett bättre. Detta är det naturliga i världen. Det kallas ofta, otroligt nog, att « vara sig själv ». Den som väljer den praktiska andliga vägen gör ingenting av detta. Istället observerar han olusten eller oron just där den är och är stilla. Observationen av hur lidande produceras mentalt och emotionellt är en helt annan aktivitet än att jaga en trevlig förändring. Tämligen omedelbart upplöses märkligt nog synden, dukkha, olusten, irritationen eller negativiteten. Den är inte verklig och därför försvinner den. Fysisk smärta kan finnas kvar men nu är den tämligen oproblematisk, den är enkel smärta, även om den ibland kan överväldiga oss.

På denna andliga väg händer flera saker. Inte bara observeras formen av oro eller olust, den söks dessutom av medvetandet som observerar, ungefär som en ficklampa söker i mörkret efter orsaken till obehaget. Efter att ha funnit det stannar ljuskäglan och inväntar upplösning och pacificering. Vid upplösning blir det fullt medvetande utan objekt tills nästa orosmoment eller obehag dyker upp, vilket normalt sker snart. En särskild aspekt på det hälsosamma i denna andliga väg är åldrandet. När en person åldras skapas normalt mycket mentalt lidande — personen irriterar sig på att inte kunna röra sig som förr, inte minnas som förr, inte fungera i vardagen som förr. En som praktiserar denna andliga obervation slipper en stor del av denna negativitet, eftersom det enda den iakttagande personen intresserar sig för är vad som sker i detta nu då synden, oron, negativitetten skapas. Genom denna inriktning och uppmärksamhet återställs en frid som den ersätter oron, ångesten eller irritationen över åldrandet.

Om andra människor eller djur är nära är medkänsla rätt aktivering. Det är Yeshuas medvetande som tas in och opererar genom personen. Även då pågår observation av synd, dukkha, oro, obehag och distraktion. Därför blir observationen full av medkänsla men inte av sorg, medömkan, förhoppning eller förväntan, eller någon annan reaktion på andra varelser. Yeshuas medvetande är frälsande och helande, inte dömande eller krävande. Medvetande om lidandet är grundläggande.

Den som observerar är ande, utan lidande, utan gräns, utan jag. Därför är det förverkligande av frihet att se dukkha i sin oändliga variation, det är Yeshuas kors i mångfalden av lidande, det är Hans förlåtelse av all synd. Att leva så är att leva ovärldsligt, andligt, fastän mitt i världen av obehag och negativa upplevelser.

Vid läsning sker samma observation. Ger läsandet behag och njutning eller obehag och oro? Är läsandet liksom ett njutningsmedel eller ger det oro och stress? Läsande och hörande, liksom syn och hörsel i allmänhet är alltid aktiva i produktion av dukkha/oro/obehag. Vid fullt medvetande behöver ingen människa läsa eller höra något. Då hör vi med andliga öron och ser med andliga ögon Guds vishet och godhet i allting. Samtal och engagemang i världsliga saker ger synd och dukkha och en sorts oro och är egentligen mest en förvirring där ord och ljud blandas. Som Jakobs brev säger är tungan förbannad. Ord som sägs förvirrar människan mer än det mesta. Det är det "dia-krinómenos", tvivel, som Jakobs brev varnar de troende för. Även läsande ger detta tvivel. Bibeln och Filokalía räcker för den som observerar och är uppmärksam. Observation mitt i samtalen befriar delvis från effekterna, men tystnad är det naturliga för fullt medvetande. När inte samtal med andra pågår finner vi andra samtal pågående i det mentala. Samma sak gäller där: observation av vilket obehag och lidande som skapas genom det mentala samtalandet.

Basilius den Store menade att självobservation är introduktionen till sann gudskunskap. "När du nämligen observerar dig själv är det inte nödvändigt att följa Skaparens spår i hela världsalltet med dess ordning, utan i dig själv, i det mikrokosmos som är du själv, ser du den storslagna visheten hos Skaparen själv." (Bailius, Observera dig sjäv 7) Visheten själv är Yeshua. Fullt medvetande i Yeshua innebär att tiden försvinner och rummet blir utan gräns. Visst, klockor säger en tid, en lokal tid. Men tiden är borta i själva medvetandet, och visst tycks världen innehålla objekt på avstånd från varandra, men i själva medvetandet och observationen i Yeshua är människan utan begränsad rumslighet. Detta är att använda världen till frihet i Yeshua, vår Messias.

Hjärtats påsk

När påsksöndagen kommer brukar mitt hjärtas glödje ropa Kristus är uppstånden ! Och samtidigt säger mitt världsliga förstånd Vad? Que? Hur är det möjligt? Unmöglich !

Vilket får mig att tänka på Ludwig Wittgensteins reflektioner, vilka Laurence Freeman kort refererade till i sin söndagsmässa (på Zoom) från Bonnevaux:

« We are in a sort of hell where we can do nothing but dream, roofed in, as it were, and cut off from heaven. But if I am to be REALLY saved, — what I need is certainty — not wisdom, dreams of speculation — and this certainty is faith. And faith is faith in what is needed by my heart, my soul, not my speculative intelligence. For it is my soul with its passions, as it were with its flesh and blood, that has to be saved, not my abstract mind. Perhaps we can say: Only love can believe the Resurrection. Or: It is love that believes the Resurrection. We might say: Redeeming love believes even in the Resurrection; holds fast even to the Resurrection. What combats doubt is, as it were, redemption. »

Pojken och långfredagen

Hittade en sån ljuvlig liten text som passar in i dag, Långfredagen 2021:

"Träffade en ung liten man på min långfredagspromenad längs sjön och vi pratade om isen som ännu inte gått helt, fast sjöfåglar har dykt upp. Så frågade han om varför det heter långfredag. Jag sa:

— Jo det är så att när vi dör får vi evigt liv, ett liv utan våld och sorger, utan sjukdomar och inre konflikter. Detta sker därför att Jesus dog för oss på korset, han var Gud själv i en människas form. Innan detta hände fick människor inte evigt liv när de dog såvitt vi förstår. Kanske de längtade efter det och fick det genom Jesus på ett annat sätt. Vi vet inte. Men just därför att Jesus dog för oss på långfredagen och uppstod på påskdagen får vi vet.

— Tror fröken har sagt något om det där, sa pojken. Men ingen tror på det. Jag tror inte på det.

— Nej ingen tror på det längre, nästan. Jag är nog ett undantag men det finns fler. Men det är därför vi firar påsk, för att vi fått gratis en otrolig gåva, det eviga livet.

Pojken var tyst och verkade tänka på annat. Men så sa han:

— Men varför tror folk inte på det?

— Nej det kan de inte, det är för svårt, det fattar du väl?

— Är det för svårt?

— Ja men om man struntat i att ta emot tron på det eviga livet och så plötsligt ska man börja tro på det? Hur känns det? Då har man ju haft helt fel hur länge som helst. Man har missat det liksom. Det är jobbigt. Och hur ska man kunna berätta det för någon? Det går inte.

— Och ändå har vi påsk varje år?

— Ja men det är bara semester och påskägg och mat och sånt där. Det är som jul och pingst och alla andra helgdagar. Man har roligt och tar det lugnt. Ingen kan tvinga någon att ta det på allvar, det vore hemskt.

— Vad tycker du då?

— Jag älskar påsken för det är ju som att på nytt ta emot gåvan, evigt liv, himmelskt liv. Wow ! Finns inget ljuvligare att känna. Fast jag glädjer mig i och för sig åt detta nästan varenda dag året runt. Och gjort många år må du tro. Men kanske särskilt på påsk, skärtorsdagen, långfredagen, påskafton och påskdagen.

Pojken såg förbryllad ut. Efter en stund gick vi åt varsitt håll. Han glömmer det snart.

Begäret och meditationen

På en konferens om religion och meditation, ombads jag säga något om det centrala i mitt perspektiv. Jag sa något i stil med att det viktigaste var utgångspunkten i frågan: Hur tacksam och inspirerad är jag över det faktum att Jesu löfte om evigt liv kommer att uppfyllas för mig och andra, kanske ganska snart i mitt eget fall? Om jag märker att jag är föga tacksam, föga medveten ens om det hela, snarare distraherad av vanliga jordiska händelser — ja då har jag en realistisk utgångspunkt. Meditation är nu att låta mitt djupt liggande begär bli vaket och närvarande, begäret efter förening med Jesus Kristus, efter födelse in i det eviga livet med Gud, efter Guds kärlek till just mig.

Reaktioner kom genast på detta. Är det eviga livet verkligen det viktiga? Och hur kan tron på evigt liv vara ett begär? Kanske till och med ett sorts sexuellt begär? Är inte begär något vi avstår från, lägger ifrån oss, korsfäster inom oss? Är jag kanske förläst på medeltida Rhen-mystik med erotiska övertoner? Men jag svarade ungefär som Joel Halldorf skrev i en artikel i Expressen (30/11 2020): “Världen är full av tecken och symboler, och sex är ett av dem som är svårast att tyda. I botten av det finns begäret. Sexualiteten tar oss ur villfarelsen att vi är rationella individer. Begäret är vår drivkraft: Hungriga föds vi, törstiga dör vi. Men skäms inte för att du är människa: visst kan begäret leda vilse, men det är en del av vår gudslikhet. Vi älskar för att Gud älskar, och begär varandra för att Gud åtrår oss. ”Gud skapar människan åtråvärd, och åtrår hennes gensvar”, som teologen Emma Audas formulerat det.”

Audas och Halldorf kanske inte går så djupt i kategorin “begäret” (artikeln handlar ju delvis om Freud och en sex-debatt). Jag vill nog poängtera följande. Guds skapelse är i sin helhet ett projekt utur denna kärlek och detta begär efter förening — Gud är kärlek. Allt som finns är en manifestation av detta gudomliga begär. I vår själ är detta begär på ett eldliknande sätt aktivt i allt vi gör, vill och förstår, och kan låna sig “nedåt” in i mörker, liksom uppåt och in i Gud. För det mesta är vi ju sannerligen, som den japanske Shinran, skriver, förvirrat passionerade och galna varelser som endast kan hoppas på Löftet om födelse i det Rena Landet. Meditation blir ett tillstånd av tacksamhet och lovprisning.

På konferensen om meditation påpekade jag detta perspektiv på begär. Meditation kan inte vara någon humanistisk form av “mindfulness” eller uppmärksamhet på sinnenas närvaro, eller någon zenliknande stoisk träning att stoppa all begärande rörelse i sinnet genom fokus på andningen, såsom i det nya VR-programmet Tripp för Oculus Go. Meditation är tacksamhet och tacksägelse för Löftets verklighet där begäret i skapelsen, nedlagt av Gud, leder oss till nytt evigt liv.

Pandemi och kyrkoåret

Som påven Franciskus påpekar kan vi med hjälp av pandemin blottlägga vissa viktiga saker i det kristna livet. Hur blir vårt "kyrkoår" när vi deltar i digitala mässor, kanske inte live men när det passar oss, eftersom de spelas in? Vi sitter i vårt vardagsrum, kanske vid ett skrivbord och "deltar" med en skärm och med hörlurar. Kyrkoåret är ju en erfarenhet av tiden, vi erfar den stora Födelsen vid jul, den stora Uppståndelsen vid påsk, den stora mottagningen av Anden vid pingst. Har detta egentligen med att besöka ett kyrkorum att göra? Intressant fråga. Gäller det min alldeles egen födelse, uppståndelse och mottagande av Anden?

På vissa bestämda tider högtidlighåller Kyrkan vissa händelser i det förgångna. För många är detta just "det förgångna", med tillsatsen att vid vissa tillfällen kunna "illustrera" vissa teologiska trossatser. För den moderna kristna människan har sambandet mellan kyrkoåret och vår verkliga upplevelse av tiden försvunnit som tämligen obegripligt. Anställda inom kyrkorna kan till och med tycka att de stora högtiderna är stora block av slöseri med tiden, det finns så mycket mer att göra. Andra välkomnar högtiderna som extra vilodagar, ledighet och fjällresor. Som Alexander Schmemann en gång uttryckte det: "Det finns med andra ord en allvarlig kris i själva uppfattningen om vad en högtid är..."

Kanske pandemin kan påminna oss om att högtid och fest betyder inre glädje, mitt i all sorg. Vi gläds över den stora Födelsen inom oss genom Hans födelse, den stora Uppståndelsen inom oss genom Hans uppståndelse, den stora Anden inom oss genom Hans sändande av Anden till och för oss. Men många allvarliga, vuxna och hämmade kristna i vår tid ser med misstänksamhet på sådan glädje. Kan vi ägna oss åt sådant när vi ser så många människor lida under pandemin? När så mycket måste göras? När så många vill ha "allvarliga svar" på sina problem? Hur kan någon stå upp och tala om Kyrkans centrala liv som Festglädjen?

Med denna misstänksamhet upphörde för länge sedan det verkliga kyrkoåret. Det som egentligen är en kraftkälla till glädje betraktas numera av många endast som en mer eller mindre föråldrad dekoration till en traditionell religion. Jag hade under några år en elev som ofta skakade på huvudet åt mina orationer och mumlade högt: "Det där är ju föråldrat!" Lite som bolshevismen i Ryssland vill många nedtona (eller utrota) den "kyrkliga bråten" med högtider och fester.

Man glömmer förstås i frigjord historielöshet att fester och högtider i äldre kulturer var en organisk och väsentlig del av hur man förstod meningen i sitt eget liv. Jul, påsk och pingst var inte lediga semesterdagar och resor till Medelhavets värme utan upplevelse av befrielse. Julen är min alldeles egen nya födelse i Jesus, påsken min alldeles egen uppståndelse till evigt liv och pingsten min alldeles egen tillvaro i Anden -- och detta i gemenskap med de andra omkring mig. En helig kyrklig fest var inte ett vanlig avbrott i arbetslivet med ofta hård och meninglös karaktär, utan ett heligt rättfärdigande av familjens liv, arbetets liv, vilans liv. Alltså var högtiden en sakramental förvandling, djupt förbunden till årstiderna, naturens cykliska perioder, det mänskliga livets uppgbyggnad i världen.

Nu är det snart påsk, den Stora Veckan. Kanske pandemin kan intensifiera vårt inre deltagande, alldeles oavsett liten dataskärm och digital uppkoppling till en tom kyrka. Deltagande i kristendomen som en glädjeuppenbarelse.

Zenbuddhisten och den kristna erfarenheten

När jag för många år sedan gjorde en 90-dagars meditationsretreat på Diamond Sangha i Honolulu, frågade många hur kristen tro och erfarenhet stämmer med zen-meditativa erfarenheter. Ja redan innan jag for från Sverige, ville Göran Degen, då kyrkoherde i Sundsvall, att jag skulle skriva brev till honom om just denna fråga medan retreaten pågick. Det var förstås inte fråga om att teologiskt ersätta ordet "Gud" med något intressant österländskt (som jag tog upp i en tidigare post) utan snarare att se hur Kristus verkligen är universell i olika kontexter.

Jag brukade svara med att visa hur den huvudsakliga källan till Jesu undervisning är hans egen insikt om vem han är. Han lärde utifrån sin erfarenhete av detta, därför kunde han undervisa med auktoritet, inte såsom de skriftlärda (Markus 1:22). En av Hans stora erfarenheter var dopet i Jordan, där “himlen öppnade sig”. För många zenbuddhister är detta en bild av upplysning, insikt, medvetande. Jesu insikt var identifikation med infinit Gud, det han kallar Fadern. Uttryckt med kulturens språkbruk: “Du är min älskade son, i vilken jag har ett gott behag.” Detta är ett medvetande i enhet med Källan till allt, enhet mellan form och formlöshet (eller tomhet, sunyata) för att byta till zenbuddhistens språkliga rum.

Denna erfarenhetet vid dopet i Jordan var upplysningens identifikation och förening, vilket duvan symboliserar — inte en fredsduva så mycket som kärlekens duva: “När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva.” (Markus 1:10) Denna kärlek är förening mellan form och formlöshet, finit människa och infinit Gud, den enda andens verklighet. Denna insikt om förening med den som ÄR, testas strax i erfarenheter ute i öknen — för zenbuddhisten inne i öknen när man sitter länge på meditationskudden, dag efter dag. Gamla vanor i separata egots tankar, ord och gärningar må vara illusioner men är väl så påtagliga, den andliga insikten till trots. Detsamma gäller varje kristen. Erfarenhet, insikt, testning.

Denna erfarenhet om vem Jesus var ligger nu till grund för allt han säger och gör och fulländas i uppståndelsen. Men det väsentliga är omvändelse och upplysning. Medvetandet om förening med det som är Fadern, kommer endast med denna omvändelse. Zenbuddhisten är väl medveten om testningen av insikten och daglig fortsatt testning i meditationen och i dokusan, samtal med läraren. Som min vän Tomas K:son Hultberg, förre kyrkoherden i Höör, sa i en predikan, kan “Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud” bara betyda en erfarenhet av enhet med JAG ÄR, vilket är vad zenbuddhisten når i meditationen.

Många har vänt sig till Bergspredikan för att se vad den kristna erfarenheten av enheten med Fadern betyder. I ett samtal med roshi Aitken på en kinarestaurant i Honolulu tog vi upp flera punkter i Jesu undervisning för en jämförelse med kinesisk och japansk buddhism. Vi tog också Thomas Merton och hans bok om Chuang Tzu som referenspunkt.

”Saliga är de fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket” (Matteus 5:3). Nyanskillnadenen av mellan Lukas "fattiga" och Matteus "fattiga i anden" är intressant. För ”i anden” accentuerar tydligt människans inre tillstånd. En modern japansk version uttrycker det så här: ”Saliga är de som känner sin egen inre fattigdom”. Den andefattigdom som Jesus tydligt vill dela med oss alla är upplevelsen av oss själva som "ingenting", den egna genuina "värdelösheten", som formlösa, som den oändliga skapande principen i verkligheten och i livet. För den japanske zenmästaren Dogen skulle denna inre fattigdom helt klart vara "bortfallet av sinnet och kroppen", målet för meditationen. Denna existentiella fattigdom leder till att det verkliga livet allt mer går in i det enda stora, Fadern som Jesus talar om, det allsmäktiga flödet av liv och fenomen. Och denna påtagligt glada upplevelse av att vara i flödet är just välsignelsen och "saligheten" i Guds rike, som Jesus lovar de fattiga i anden.

När den syriska kristna kyrkan var stor i Kina på 600-talet kunde samtida taoister, inte bara buddhister, också ta till sig det kristna budskapet och se hur det rimmade med några erfarenheter hos Lao Tzu i Tao Te Ching: ”Den som når till tomhetens höjd (fattig i anden), han är kommen till stillhetens fasta grund. Alla väsen tar form och tillväxer i kraft, men jag ser dem vända åter till sitt ursprung (Guds vilja i alla ting)(kap.16). Lin Chi, en annan kinesisk cha'n-buddhist, upplevde vad det är att vara ”fattig i anden”. Han kallar det ”en person utan titel”. Han uppmanar oss att följa honom till en självidentifiering utöver alla kategorier.

Så den inre läran hos Jesus kallar oss konsekvent till att hitta oss själva utanför alla kategorier, "Människosonen har ingenstans att lägga huvudet." (Matteus 8:20) Titeln Jesus använder ofta för sig själv - Människosonen - hänvisar till den mystiska figuren i Daniels profetia (7:13ff) Det indikerar inte bara att han är personen med evig makt som är omskriven i profeterna, utan visar också att Jesus pekar på sig själv som en modell för alla människor. Han är vår modell, särskilt för att han ”inte har någonstans att lägga huvudet”. Han är tomrummet, det formlösa, verkligen "fattig i anden". I detta medvetande försvinner även de till synes absolut giltiga kategorierna om rätt och fel, vackert och fult, till och med gott och ont. Alla relativa mänskliga och jordiska bedömningar går förlorade i denna flödesprocess. Chuang Tzu säger "Den vise harmoniserar både rätt och fel och vilar i himlen, den stora utjämnaren".

Omvändelse är alltså en upplysningserfarenhet, kallad "fattig i anden". Den producerar en stillhet bortom det jordiska, ett absolut fridstillstånd, "Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger."(Joh. 14:27) Som Lao Tzu säger, ”En visman har inget fast sinnestillstånd”.(Kap. 49) Och Diamantsutran inom Mahayana säger: "Det uppväckta sinnet är inte fixerat någonstans, och det håller inte heller fast något exklusivt." I zenmeditation kallas detta wu-hsin, ofta är översatt med "inget sinne", som en kristen gärna associerar till "The Cloud of Unknowing", det medeltida anonyma verket som fortfarande används ofta i kristna retreater.

Ersätta ordet "Gud"?

I Helen Joy Davidsons utmärkta text från 1940-talets slut “Smoke on the mountain: an interpretation of the Ten Commandments” beskriver hon angående det tredje budet i dekalogen hur det blev populärt att undvika ordet “Gud” bland teologer och sökare av andlig utveckling under mitten av 1900-talet. Många hade sökt en tro, en fördjupning av sitt andliga liv, kanske blivit prästvigda men inte kunnat stå ut med smärtsamma associationer kring ordet “Gud” eller “Jesus Kristus” såsom de användes i församlingarna. Och så började de i sin teologi ersätta namnet “Gud” och “tro på Gud” med allsköns mer allmänna termer — det Högst Angelägna, Det Djupast Angelägna, Kraften, Översjälen, Tomheten, Upplysningen, Buddhanaturen osv. Problemet var förstås att dessa idoler inte har så mycket att göra med rättfärdighet, rättvisa, godhet, medkänsla, kärlek till nästan, kärlek till Gud, att vara Guds barn, att leva i Kristus. Satori, Kensho, Sunyata, Upplysning etc. tycks inte bry sig så mycket om dina lägre passioner och ovanor, bristen på förlåtelse, beteenden du borde ångra, andlig omognad och självrättfärdighet, köttets begärelser och trivial materialistisk girighet.

Många präster teologer även i Sverige sökte sig till olika japanska eller vietnamesiska zen-lärare för att på så sätt undvika “Gud” och få något annat istället — zazen, yoga, koan, vipassana, satori, sati mm. Den ena “gurun” efter den andra kom till Europa för att flyga hem med en fårskock som byggde tempel och ashrams både i Asien och i Europa och Amerika. Kvaliten på dessa lärare var si så där. Glömmer aldrig hur jag förklarade för Hans Hof att den japanske "mästaren" Deshimaru var inbiten alkoholist och flitig horkarl bland de yngre kvinnliga efterföljarna från Europa. Som präst i Tornedalen hade han förstås snabbt sett igenom denna skumma marknadsföring av “satori" eller “vara mer människa”. Men nu var det teologi i Uppsala och det var viktigt att inte dra in "Gud", trång församlingstukt eller konventionell moral i sin andliga utveckling eller i sina akademiska uppsatser. Han försvarade Deshimaru så gott det gick.

Så stor var ofta blindheten under det glada 70-talet, och för övrigt under senare decennier också, särskilt i katolska kyrkan. Många andliga "mästare" fick en underlig gräddfil för sina laster. Roshi Robert Aitken berättade för mig i Honolulu hur föregångaren, en japansk upplyst mästare, förföljde alla vackra flickor i församlingen (Diamond Sangha) och situationen blev helt olidlig. Med ordet “Gud”, säger Davidson i “Smoke on the mountain”, följer en påtaglig verklighet bakom ordet och den tar på konkret allvar det heliga i båd’ handel och vandel, i både tankar, ord och gärningar. Ingen får frispel, kanske man kan säga.

Som Davidson skriver: “When we drop the word “God” we are on the way to losing touch with the truth behind it.”

Eukaristin

Under alla år som katolik har eukaristin -- den stora tacksägelsen och Enheten -- varit i centrum för mig, men från att i början varit tämligen intellektuell har den under åren alltmer fått det kroppsliga i centrum. Ordet 'sarx' på grekiska är det som Paulus använder när han sätter anden i motsats till köttet. Det är det ord som enligt grekiska texten är vad Jesus säger att Han är: "Detta är min kropp..."

Detta är betänkligt. Jesus sa inte "Detta är min ande, utgiven för er..." Han sa inte:" Detta är mitt tänkande, utgivet för er..." eller åter "Detta är min godhet, utgiven för er..." Nej han sa 'sarx' -- detta är min kropp. Och han insisterar i Joh 6:55 att "mitt kött är verklig föda, mitt blod är verklig dryck..." Lite senare står det att många åhörare (även lärjungar?) gick därifrån, äcklade av detta kannibalistiska prat. Under min år som lärare i religion har jag mött samma reaktion bland unga studenter.

Medan många naturfolk och religioner har haft offer till guden som central liturgi, vänder Jesus upp och ner på detta och låter Sig själv bli den mat vi kroppsligen ska äta. Många religioner har offrat barn på bergstoppar, eller hängt upp unga män under midvinterblotet i Gamla Upsala. Men Jesus vänder på det och utger sin kropp, sitt kött, sin mänsklighet med kropp och blod.

Efter min intellektuella period som katolik vaknade jag småningom till denna chockerande eukaristi. Jesus menar verkligen vad han säger, att han ger oss sin kroppsliga mänskliga verklighet, inte i första hand sin gudomlighet, sin andliga form. Just den köttsliga mänsklighet som Paulus senare ser som något negativt, något vi krigar emot rentutav, ser Jesus som oerhört positivt, den största gåvan från Gud.

Han sätter alltså det ätliga, fysiska, påtagliga, kroppsliga, det man tuggar och sväljer och som blir matsmältning -- Gud är mat för oss. Och vi uppmanas ta emot och äta ! Här tar det emot, eftersom många inte kan se sig som ens i närheten av att vara värdig att ta emot denna gudomliga mat. Vi katoliker säger till och med "Herre jag är inte värdig att gå in i ditt hus ..." Italienarna säger "Vi är inte värdiga att delta i denna måltid..." Sedan går ändå de flesta "fram" och låtsas att de ändå är rätt så värda att äta Jesu kropp. En klar motsättning är inbyggd här. Men det som räddar oss är Närvaron i detta kroppsliga givande. Och när vi kan "gå fram" på ett djupare sätt än mentalt och intellektuellt och andligt-spirituellt, alltså kroppsligt och fysiskt, så räddas vi av Guds Lamm som borttager världens synder. Vi har då en kapacitet för närvaro som svarar mot 'sarx' -- vilket är vad Jesus talar om. När han håller i brödet håller han i hela universum, inte bara brödbiten. Han talar om närvaron i all fysiskt, allt mänskligt, allt som lever och rör sig i universum. Allt talar om sin Älskade.


Detta påminner mig om Prior Marcellin Theeuwes på klostret Grand Chartruese, som finner Jesus Kristus vara främst människan, inte Christos Pancreator, som han gjorde i tidigare år. Det mänskliga, kroppsliga, genomträngt av det gudomliga.

Dualism och kristen tro

 Läser i historieböckerna om hur populär manikeismen var i Asien på 4-, 5- och 600-talen i Asien och hur indo-grekiska munkar spred den vidare från Persien längs Silkesvägen så att den i Kina blev jämbördig med buddhismens mer teistiska mahayana och de kristna missionärerna från Syrien. Intressant. C.S. Lewis skrev om dualismen -- manikeismen är en fullständig dualism -- i följande lilla essä, som jag använde med många elever under åren:

De alternativa gudsbegreppen Är man kristen, behöver man inte tro att alla de andra religionerna skulle  vara idel osanning. är man ateist, måste man tro att kärnan i all värl- dens religioner helt enkelt är en enda stor lögn. Är man en kris- ten, står det en fritt att tro att alla dessa religioner, även de mest ku- riösa, åtminstone rymmer en aning sanning.  När jag var ateist, försökte jag intala mig att större delen av mänskligheten  alltid haft  orätt i den fråga som angick den mest. När jag blev kristen, kunde  jag ha en mera frisinnad syn. Men att vara kristen betyder naturligt- vis att tro att kristendomen, där den skiljer sig från de andra religio- nerna, har rätt och de fel. Det är som i aritmetiken - det finns bara  ett enda rätt svar på ett räknetal och alla andra svar är felaktiga, men  somliga av de felaktiga svaren står mycket närmare det rätta än an- dra. Den första stora indelningen av mänskligheten är i  1 majoriteten, som tror på Gud eller gudar av något slag, och  2 minoriteten som inte gör det.  I detta avseende hör kristendomen till majoriteten - till  samma grupp som de gamla grekerna och romarna, de nutida natur- folken, stoikerna, platonikerna, hinduerna, muslimerna osv, i mot- sats till de västeuropeiska materialisterna. Och nu går jag vidare till nästa indelning. De som tror på  Gud kan indelas med hänsyn till vad slags Gud de tror på. Det  finns två olika uppfattningar i denna fråga.  Den ena är, att han står bortom gott och ont. Vi människor kallar vissa ting  goda och andra onda. Men vissa folk anser att detta bara beror på våra  mänskliga synpunkter. Dessa troende brukar säga att man är desto mindre  benägen att kalla något gott eller ont, ju visare man blir och ju klarare  man ser, att allt är gott i ett avseende och ont i ett annat och att intet  kunde varit annorlunda.  Följaktligen tror de att skillnaden utplånas helt och hållet långt innan man kommit närmare den gudomliga synpunkten. Vi kallar cancer för ett ont, emedan människan  dör av det, skulle de säga, men man skulle lika väl kunna kalla den  skicklige läkaren för ett ont, emedan han dödar cancern. Allt beror  på vilken synpunkt vi anlägger.  Den andra och motsatta uppfattningen är, att Gud är alltigenom "god" eller "rättfärdig", en Gud som tar ställning, som älskar kärleken och hatar hatet och som vill att vi skall handla på ett visst sätt och inte på ett annat.  Den förstnämnda av dessa uppfattningar - den som anser att Gud är bortom  gott och ont - kallas panteism. Den omfattades av den store tyske filosofen Hegel och såvitt jag förstår dem rätt även av hinduerna. Den andra uppfattningen delas av judar, muslimer och kristna. Och jämte denna stora olikhet mellan panteismen och det kristna gudsbegreppet finns det vanligen en annan. Panteisterna anser vanligen, att Gud så att säga andas genom världsalltet, liksom vi andas genom vår kropp, att världsalltet nära nog är Gud, så att han, om det upphörde att existera, inte heller skulle finnas till, och att allt vad som finns i världsalltet är en del av Gud.  Den kristna uppfattningen är en helt annan. Man anser att Gud tänkte ut och skapade världsalltet - som en människa skapar ett konstverk eller komponerar en melodi. Konstnären är själv inget konstverk och dör inte, om hans konstverk blir förstört. Man kan invända, att han lagt in ett stycke av sig själv i det, men då menar man bara, att all dess fängslande skönhet härstammar från honom. Hans talang är inte i konstverket, lika lite som den är i hans huvud eller ens i hans händer.  Jag hoppas att folk förstår hur skillnaden mellan panteism och kristendom står i samband med denna andra skillnad. Om man inte tar skillnaden mellan gott och ont särskilt allvarligt, är det lätt sagt, att allt som finns i världen är en del av Gud. Men naturligtvis kan man inte säga detsamma, om man anser, att somligt verkligen är ont och Gud verkligen är god. Då måste man tro att Gud är skild från världen och att vissa ting vi ser i den strider mot hans vilja.  När patienten står inför en cancer eller ett slumkvarter, kan han säga: "Kunde  man se det ur gudomens synpunkt, skulle man se, att även detta är något gott." Den kristne svarar: "Låt bli att prata sådant förbannat nonsens!" Ty kristendomen är en kämpande religion. Den tror att Gud skapat världen - rum och tid, värme och köld, all färg och smak och alla djur och växter som Gud "skapade av sin fantasi" på  samma sätt som en diktare skapar ett verk.  Men den tror också, att det är mycket som gått snett i den värld han skapat och att Gud söker - och det mycket ivrigt - att förmå oss rätta till det på nytt. Och naturligtvis framkallar detta en mycket svår fråga. Om en god Gud skapat världen, varför har den då gått snett? Och det tog mig många år, innan jag ens kunde förmå mig att lyssna på det kristna svaret på denna fråga.  Jag tänkte nämligen ständigt, att vad man än må svara och hur skarpsinniga argument man än anför, är det i alla fall mycket enklare och lättare att säga, att världen inte skapats av någon tänkande makt. Och: är inte alla era argument helt enkelt ett tillkrånglat försök att komma undan det självklara? Men det förde mig tillbaka till ett nytt problem. Mitt argument mot Gud var, att världsalltet föreföll mig så grymt och orättvist. Men hur hade jag fått iden om rätt och orätt? Man säger inte, att en linje är krokig, om man inte har någon föreställning om en rät linje. Vad var det jag jämförde detta världsallt med, när jag kallade det orättfärdigt? Om hela skådespelet så att säga från början till slut var grymt och meningslöst, varför var då jag, som själv ansågs som ett led i det, så våldsamt upprorisk mot det? Den som ramlar i vattnet känner sig våt, för människan är inget vattendjur. En fisk skulle inte känna sig våt. Naturligtvis hade jag kunnat uppge min ide om rättfärdighet och sagt att det bara var ett privat infall hos mig. Men gjorde jag det, gick även mitt argument mot Gud till spillo - ty det utgick från att världen faktiskt var orättfärdig.  Under mitt försök att bevisa att Gud inte existerade - att hela tillvaron med ett ord sagt var meningslös - fann jag mig således nödsakad att medge, att det fanns en del av verkligheten, nämligen min ide om rättfärdighet, som var meningsfylld. Följaktligen visade sig ateismen vara alltför enkel. Om tillvaron i sin helhet inte hade någon mening, skulle vi aldrig ha kommit på tanken att den var meningslös. Likaså, om det inte funnes något ljus i världsalltet och alltså inga varelser med ögon, skulle vi aldrig ha vetat om mörkret. "Mörker" skulle vara ett meningslöst ord. Invasionen Vilket är då problemet? Ett världsallt som rymmer mycket som  obestridligen är ont och till synes meningslöst, men också varel- ser som vi själva, som vet att det är ont och meningslöst. Det finns  bara två åskådningar som tar hänsyn till alla dessa fakta. Den ena är  den kristna, att detta är en god värld som gått snett men alltjämt be- varar minnet av vad den borde ha varit. Den andra är den livsåskåd- ning som kallas dualism. Dualism innebär tron, att det till grund för  allt ligger två jämnstarka och självständiga makter, den ena av dem  god och den andra ond, och att tillvaron är ett slagfält, där de ut- kämpar en ändlös kamp. Personligen anser jag, att dualismen näst  kristendomen är den [...] mest rationella av de trosläror som står oss  till buds. De båda makterna eller andarna eller gudarna - den gode och den  onde - antages vara fullt självständiga. De har båda funnits till av  evighet. Ingen av dem har skapat den andra, ingen av dem har större  rätt än den andra att kallas Gud. Den ena anser sig förmodligen god  och den andra ond. Den ena av dem älskar hat och grymhet, den  andra kärlek och barmhärtighet [...].  Men vad menar vi då, när vi kallar den ena den goda och den andra den onda makten? Antingen säger vi bara, att vi råkar tycka bättre om den ena än den andra - som när man tycker bättre om en dryck än en annan eller också säger vi att vad de båda makterna än tycker om det och vilken av dem vi människor för ögonblicket råkar föredra, så är den ena av dem faktiskt ond, har faktiskt orätt när den anser sig ha rätt.   Men om vi endast menar, att vi händelsevis föredrar den ena, måste vi sluta upp  med att över huvud taget tala om gott och ont. Ty med "gott" me- nas det man bör välja, alldeles oavsett vad man händelsevis tycker  om för ögonblicket. Om "att vara god" helt enkelt betyder att välja  vad man behagar utan annat skäl, skulle det goda inte förtjäna att  kallas gott. Alltså måste vi mena, att den ena av de båda makterna  faktiskt är ond och den andra god. Men i samma ögonblick man säger det, räknar man med en tredje  faktor i tillvaron jämte de båda makterna - en lag eller norm  eller måttstock på det goda, som den ena makten står i överensstäm- melse med, i motsats till den andra. Och då de båda makterna bedö- mes efter denna måttstock, så är denna eller det väsen som uppställ- de denna, över dem och högre än någon av dem och måste vara den  sanne Guden.  Vad man menar med att kalla dem goda och onda visar sig i själva verket betyda, att den ena av dem står i rätt förhållan- de till den sanne och högste Guden, och den andra i ett orätt förhål- lande. Till samma slutsats kan man komma på ett annat sätt. Om dualis- men är sann, måste den onda makten vara ett väsen som älskar  det onda för dess egen skull. Men i verkligheten har vi ingen erfa- renhet av någon som älskar det onda enbart för dess egen skull. Detta är grymheten. Men i verkliga livet förekommer grymhet på grund av någon av dessa två orsaker: antingen därför att man är sadist, dvs för att man lider av en  sexuell perversitet som medför att grymhet väcker sinnlig njutning,  eller för att man vill utöva utpressning mot någon - för att få pengar  eller makt eller trygghet. Men njutning, pengar, makt och trygghet  är till en viss grad goda ting. Ondskan består i att man söker komma  åt dem på orätt sätt eller till övermått. Jag menar naturligtvis inte, att  människor som handlar så inte skulle vara grymt elaka. Jag menar  att deras elakhet, om man analyserar den närmare, visar sig bestå i  att de söker komma i besittning av något gott på ett ondskefullt sätt.  Man kan vara god för det godas egen skull, men man kan inte vara  ond enbart för det ondas skull. Man kan visa en vänlighet utan att  man är vänligt sinnad och när det inte bereder en något nöje, enbart  därför att vänlighet är det rätta; men ingen har någonsin begått en  grymhet enbart för att grymheten är något ont, utan enbart för att  grymheten var angenäm eller till gagn för honom. Ondskan lyckas  med andra ord inte vara ond i samma mening som godheten kan  vara god. Godheten är så att säga något i och för sig, medan onds- kan endast är godhetens vrångbild. Och det måste först finnas något  gott, innan man kan göra en vrångbild.  Vi kallade sadismen en sexuell perversitet; men man måste först ha iden om en normal sexualitet, innan man kan tala om att den är perverterad, och man kan för- stå vari perversiteten består, emedan man kan förklara den perverse  med den normale men inte den normale med den perverse. Härav  följer, att den där onda makten, som antas vara jämställd med den  goda och som älskar ondskan på samma sätt som den goda makten  älskar det goda, endast är en inbillning. För att den skall vara ond  måste det finnas goda ting som den eftersträvar och söker komma åt  på ett ondskefullt sätt; den måste ha impulser som ursprungligen var  goda för att den skall kunna pervertera dem. Men om den är ond,  kan den varken önska att själv komna i besittning av goda ting eller  ge sig goda impulser att pervertera. Den måste få bådadera av den  goda makten. Och förhåller det sig så, är den inte självständig; den  ingår i den goda maktens värld; den skapades antingen av den goda  makten eller av någon makt över dem båda. Låt oss säga det ännu enklare. För att vara ond måste den onda  makten existera och ha intellekt och vilja. Men existens, intellekt  och vilja är i och för sig något gott. Därför måste den ha fått dem  från den goda makten: till och med för att bli ond måste den låna  eller stjäla från sin motståndare.  Och nu kanske man börjar förstå, varför kristendomen alltid lärt att djävulen är en fallen ängel. Det är inte bara någon barnsaga. Den röjer en riktig insikt om att det onda är en parasit, inte något som har ursprunglig existens. [...] Allt det som sätter en människa i stånd att vara verkligt ond är i sig självt goda ting - beslutsamhet, klokhet, gott utseende, ja själva hennes existens. Det är därför dualismen i strängaste mening är ohållbar. Men jag medger oförbehållsamt, att den sanna kristendomen [...]  står dualismen vida närmare än man i allmänhet tror. Något  som överraskade mig när jag först läste Nya testamentet på allvar  var, att det talade så mycket om en mörk makt i tillvaron - en mäk- tig ond ande som ansågs vara makten bakom död och sjukdom och  synd. Skillnaden är att kristendomen anser att denna mörka makt  skapats av Gud och var god när den skapades men slog in på orätt  väg. Kristendomen tror liksom dualismen att det pågår en kamp i  tillvaron. Men den tror inte, att det är en strid mellan självständiga  makter. Den tror, att det är ett inbördeskrig, ett uppror, och att vi le- ver i en del av tillvaron som ockuperats av upprorsmakarna. En av fienden ockuperad provins - det är vad denna världen är.  Kristendomen berättar om hur dess rätte härskare landstigit -  man skulle kunna säga under förklädnad - och manar oss alla att en- gagera oss i en stor sabotagekampanj. När man går i kyrkan, lyssnar  man i själva verket på hemliga trådlösa telegram från våra vänner -  det är därför fienden är så angelägen om att hindra oss från att gå  dit. Han gör det genom att vädja till vår nyckfullhet, vår lättja och  vårt intellektuella snobberi.  Jag råkar känna en som kommer att fråga mig: "Tänker du verkligen mitt på ljusa dagen på nytt införa vår  gamle vän djävulen med horn och klövar och allt?" Nå, vad nu tiden  på dagen har med saken att göra vet jag inte. Och jag tänker inte  mycket på hornen och klövarna. Men i andra avseenden är mitt svar:  "Ja, det tänker jag." Jag gör inte anspråk på att veta något om hans  personliga utseende. Är det någon som på allvar vill lära känna ho- nom bättre, så skulle jag vilja säga till denne: "Du behöver inte oroa  dig. Vill du verkligen, får du det också. Om du blir glad när du får  det är en annan fråga"

JPII om åldrandet

Då jag nyss korsade gränsen till 70-plus-åldern, blev Johannes Paulus lilla essä om vördnaden för det grå håret plötsligt mer aktuell. Här är delar av essän i engelsk översättning:

TO THE ELDERLY
1999

To my elderly brothers and sisters!

“Seventy is the sum of our years,
or eighty if we are strong,
and most of them are fruitless toil,
for they pass quickly and we drift away” (Ps 90:10)

Guardians of shared memory

9. In the past, great respect was shown to the elderly. “Great was once the reverence given to a hoary head”, says Ovid, the Latin poet. (13) Centuries earlier, the Greek poet Phocylides had admonished: “Respect grey hair: give to the elderly sage the same signs of respect that you give your own father”. (14)

And what of today? If we stop to consider the current situation, we see that among some peoples old age is esteemed and valued, while among others this is much less the case, due to a mentality which gives priority to immediate human usefulness and productivity. Such an attitude frequently leads to contempt for the later years of life, while older people themselves are led to wonder whether their lives are still worthwhile.

It has come to the point where euthanasia is increasingly put forward as a solution for difficult situations. Unfortunately, in recent years the idea of euthanasia has lost for many people the sense of horror which it naturally awakens in those who have a sense of respect for life. Certainly it can happen that, when grave illness involves unbearable suffering, the sick are tempted to despair and their loved ones or those responsible for their care feel compelled by a misguided compassion to consider the solution of “an easy death” as something reasonable. Here it should be kept in mind that the moral law allows the rejection of “aggressive medical treatment” (15) and makes obligatory only those forms of treatment which fall within the normal requirements of medical care, which in the case of terminal illness seeks primarily to alleviate pain. But euthanasia, understood as directly causing death, is another thing entirely. Regardless of intentions and circumstances, euthanasia is always an intrinsically evil act, a violation of God's law and an offence against the dignity of the human person. (16)

10. There is an urgent need to recover a correct perspective on life as a whole. The correct perspective is that of eternity, for which life at every phase is a meaningful preparation. Old age too has a proper role to play in this process of gradual maturing along the path to eternity. And this process of maturing cannot but benefit the larger society of which the elderly person is a part.

Elderly people help us to see human affairs with greater wisdom, because life's vicissitudes have brought them knowledge and maturity. They are the guardians of our collective memory, and thus the privileged interpreters of that body of ideals and common values which support and guide life in society. To exclude the elderly is in a sense to deny the past, in which the present is firmly rooted, in the name of a modernity without memory. Precisely because of their mature experience, the elderly are able to offer young people precious advice and guidance.

In view of all this, the signs of human frailty which are clearly connected with advanced age become a summons to the mutual dependence and indispensable solidarity which link the different generations, inasmuch as every person needs others and draws enrichment from the gifts and charisms of all.

Here the reflections of a poet dear to me are pertinent: “It is not the future alone which is eternal, not the future alone!... Indeed, the past too is the age of eternity: Nothing which has already happened will come back today as it was... It will return, but as Idea; it will not return as itself”. (17)

“Honor your father and mother”

11. Why then should we not continue to give the elderly the respect which the sound traditions of many cultures on every continent have prized so highly? For peoples influenced by the Bible, the point of reference through the centuries has been the commandment of the Decalogue: “Honour your father and mother”, a duty which for that matter is universally recognized. The full and consistent application of this commandment has not only been a source of the love of children for their parents, but it has also forged the strong link which exists between the generations. Where this commandment is accepted and faithfully observed, there is little danger that older people will be regarded as a useless and troublesome burden.

The same commandment also teaches respect for those who have gone before us and for all the good which they have done: the words “father and mother” point to the past, to the bond between generations which makes possible the very existence of a people. In the two versions found in the Bible (cf. Ex 20:2-17; Dt 5:6-21), this divine commandment is the first of those inscribed on the second Tablet of the Law, which deals with the duties of human beings towards one another and towards society. Furthermore, it is the only commandment to which a promise is attached: “Honor your father and mother, so that your days in the land which the Lord your God gives you may be long” (Ex 20:12; cf. Dt 5:16).

23. The eclipse of the sense of God and of man inevitably leads to a practical materialism, which breeds individualism, utilitarianism and hedonism. Here too we see the permanent validity of the words of the Apostle: "And since they did not see fit to acknowledge God, God gave them up to a base mind and to improper conduct" (Rom 1:28). The values of being are replaced by those of having. The only goal which counts is the pursuit of one's own material well-being. The so-called "quality of life" is interpreted primarily or exclusively as economic efficiency, inordinate consumerism, physical beauty and pleasure, to the neglect of the more profound dimensions-interpersonal, spiritual and religious-of existence.

In such a context suffering, an inescapable burden of human existence but also a factor of possible personal growth, is "censored", rejected as useless, indeed opposed as an evil, always and in every way to be avoided. When it cannot be avoided and the prospect of even some future well-being vanishes, then life appears to have lost all meaning and the temptation grows in man to claim the right to suppress it….

In the materialistic perspective described so far, interpersonal relations are seriously impoverished. The first to be harmed are women, children, the sick or suffering, and the elderly. The criterion of personal dignity-which demands respect, generosity and service-is replaced by the criterion of efficiency, functionality and usefulness: others are considered not for what they "are", but for what they "have, do and produce". This is the supremacy of the strong over the weak. 

46. With regard to the last moments of life too, it would be anachronistic to expect biblical revelation to make express reference to present-day issues concerning respect for elderly and sick persons, or to condemn explicitly attempts to hasten their end by force. The cultural and religious context of the Bible is in no way touched by such temptations; indeed, in that context the wisdom and experience of the elderly are recognized as a unique source of enrichment for the family and for society.

Old age is characterized by dignity and surrounded with reverence (cf. 2 Mac 6:23). The just man does not seek to be delivered from old age and its burden; on the contrary his prayer is this: "You, O Lord, are my hope, my trust, O Lord, from my youth ... so even to old age and grey hairs, O God, do not forsake me, till I proclaim your might to all the generations to come" (Ps 71:5, 18). The ideal of the Messianic age is presented as a time when "no more shall there be ... an old man who does not fill out his days" (Is 65:20)."

Så långt vår käre filosof och påve. Samma problematik men mer subjektivt och poetiskt/praktiskt finns i följande text av Walter C. Lanyon (ur "A Royal Diadem"):

CAMILLA is not a story book character, she is not a creature manufactured to suit the issue, she is a real, live woman – – a nun, living in an old grey stone convent which is situated on a beautiful mountain which overlooks the winding Moselle River.

We met her one morning coming from the little chapel where she had been at prayer. It was a clear morning with a high blue sky, the faint perfume of wild mountain flowers and vegetation was in the air – – the year was at spring. As she stepped out into the open she seemed to fit perfectly with the setting, as if she were the personification of youth eternal. As she passed us she did not shyly cast her eyes to the ground, but looked up at us with wide blue eyes – – eyes full of lovely fearlessness, eyes full of depth and wonder; eyes of youth with the wisdom of the ages shining through them. This woman had youth in her grasp – – clear, firm, white skin with a transparency to it; lips red and full of expression – – youth was so evident that it made itself felt.

“Not a minute over eighteen,” said one of us. But Camilla was a woman who would soon count her years sixty. Later in the day I talked with her, and here is how she did it.

“At twenty I found myself practically an old woman, both in mind and body. I was weary and life was more or less of a burden to me, and it was at this time I became a nun. Soon after I began to study the ‘Word’ it came to me that I had never really lived, that the sense of fleeting youth which I had was nothing but a shadow – – a shadow of the real youth which was eternal and everlasting. I soon realized that God could not grow old, not in the sense of decay; that nature never grew old – – she renewed herself annually – – and gradually I came to know that if God could not grow old, that Man – – His idea and image and likeness – – could not age.

“In seeking the Kingdom of Heaven first, we are told that all things shall be added to us. In seeking the Kingdom of Heaven we are seeking youth, joy, harmony, happiness. The Kingdom is not made up of aged persons, it is vibrant with youth eternal; and finally I began to realize that I was a part of the Kingdom of Heaven and that in reality I was only seeking my true self.

“‘Seek and ye shall find; knock and it shall be opened unto you; ask and ye shall receive,’ so I went forth seeking the real life. As God was everywhere present I found Him expressed in all nature. I found Him expressed in His universe – – and I was of His universe, in fact I was a part of it – – not apart from it. Just like the lovely force which impelled the rose to cover her vines with snowy white blossoms, I found that power growing and growing in me, swelling up in me, until one day I felt the complete thrill – – the ‘Divine spark’ – – which awakened in me and made me feel this rejuvenation taking place. God is everywhere and He is life eternal and youth eternal. If He is eternal youth and is everywhere I could literally bathe in youth. Not only that, but I felt I was a part of the whole scheme and drew my life, my vitality, my youth, from the same source which impelled the whole plan. Yonder on the mountain the grey mist hovered and swayed over the crest, the sun plunged through it and then the blue patch showed in the distance. The heather on the foothills was like a flash of purple, the white hawthorn tree glistened in the warm sun, and I a part of it all, vibrated with youth eternal.”

Klara livet i ett kallt Narnia

En elev, en kristen flicka, frågade efter lektionen hur i all sin dar man ska kunna besegra frestelser och tokiga handlingar i ens eget liv. -- Man har ju ingen chans ! utropade hon. Den här världen behärskas ju av den Onde, det är som i det förfrysta Narnia ! -- Men hur tänker du om dig själv? svarade jag som ofta när elever hade problem. Bibeln tänker på dig som Guds barn, perfekt skapad till Guds avbild. Men som Rom 7:20 säger är den någon annan som syndar i dig då och då. Precis som du säger, den här världens prins. Vi måste ge honom rätten att skjuta sina heta pilar på oss och säga till honom: Ok, jag hör vad du säger, men nu är det så att jag hör till Jesus Kristus. Om vi inte säger så blir ofta följden att vi lånar ut vår kropp och själ till hans eländiga verksamhet, som Jesus klargör i Joh 8:44. Men fakta är att satan sattes ur spel för evigt i Jesu kroppsliga död, se Rom 6:10 och så ska du se på dig själv enligt nästa vers "Så ska också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud. Han dog för dig också så du är fri, även om det är kallt i vinterns Narnia.

Hon såg tvivlande ut, vilket vi alla gör inför sanningen. -- Alltså behöver du inte ens försöka vara den fria person du är. Du är bara, och HAN gör det. Jesus lever dig. Du är bara ditt dagliga jag. Klart vi lever i djävulens territorium. Jesus frestades också, men syndade aldrig! Så vänd bara din syn på dig själv till vem du verkligen är är - Kristus i din form. Han liv flyter ut över alla frestelserna !  Så om du faller, stå upp igen.  Prisa det dyrbara blodet! Livet är härligt för Jesus är permanent i dig, som du, och du går med honom hela dagarna som grenen på vinrankan.  Ta detTa alltid för givet, oavsett vilka stormfulla känslor eller kroppsreaktioner du kan ha.

Mer än tjugo år senare stötte vi på varandra, men situationen medgav inte mer än några hälsningar. Undrar om hon mindes vårt samtal?

Det hände in Indien...

En äldre vithårig man i den lilla flodbyn Laxmanhjula i norra Indien frågade mig en sen eftermiddag om jag kände Jesus? Jag var purung sökare som bodde ett tag i byn, på romantisk resa till Indien, landet där ju heliga gurus fanns. Året var 1972. När jag nickade tveksamt till svar tog han om frågan: Känner du personligen Sat Purusha Jesus Kristus? När jag inte förstod drog han mig till ett litet utomhuscafé nära Ganges. 

Det är en indisk charm: du kan prata Gud när som helst varsom helst ! Tempel och flaggor och statyer omger dig, vid floden gör alltid några religiösa gester. Försöker minnas konversationen utifrån anteckningar jag gjorde samma kväll.


Nu började han, över två glas mycket sockrat chai, förklara att Jesus är den sanna människan, Sat Purusha. Eftersom jag var från Europa, sa han, har jag sannolikt en något skev och sekulariserad form av kristen tro. Att Han är Sat Purusha visas genom att Jesus gör mirakler helt naturligt ur sitt medvetande i Gud, och dessutom är Han helt fri från synd. Dessa två egenskaper är inte till för att bevisa Hans gudomlighet, utan att visa vilken sorts människa Han verkligen var. Jesus är det ursprungliga mönstret som lever i Guds medvetande. Detta mönster är det som ligger till grund för skapandet av människan.


Men Jesus är inte bara Sat Purusha utan även Mula Purusha, mänsklighetens essens och verkliga vara, den andliga bakgrunden för allt människovarande. Såsom Sat Purusha är Jesus oberörd av synden, oberörd av maya, vilket alla andra människor naturligtvis inte är. Jesus är, vilket frestelserna i öknen visar, fri från maya, fri från synd. Han är för evigt upphöjd, Hans värdighet och ljus skiner över världen, vare sig få eller många människor uppfattar det i ande och tro.

Jag såg ut över Ganges, som var ren och frisk så här högt upp i bergen. Jag tänkte att den här mannen/läraren ville poängtera för mig samma sak som swami Krishnananda som jag fick tala en halvtimme med några veckor innan, att "Varför söka Gud i Indien när ni har honom hemma i Europa i var och en av era hundratusentals kyrkor?" Men han menade att Jesus var mer oriental än occidental och att östlig tidig kristendom var mer äkta än den västliga och imperialistiska. Verklig Jesus är bhakti marga, hängivenhetens väg och bygger på anubhava, personlig erfarenhet av Hans ljus.


Han fortsatte på sin melodiska engelska: Jesus Kristus är den Uppståndne som finns immanent i alla bhaktas hjärtan, alla de hängivnas hjärtan. Inte bara är Jesus närvarande som genom strålning av hans Ljus, utan Hans genuina Personlighet är antaryamin -- den inre Kontrollören, den inre Inspiratören och den enda äkta Gurun, som sitter i lotusblomman i varje hängivens hjärta. Någon annan guru behövs inte.


Men Bibeln, sa jag, är inte den central? Jo den är en av de två källorna i bhakti marga: anubhava, direkt erfarenhet av Jesus, är den ena, och Sruti, den skriftliga uppenbarelsen, är den andra. Skriften betonar att Jesus från Galiléen fortfarande och alltid är med oss. Hans historiska Personlighet, Hans liv och död har en gång för alla etablerat denna immanens. För att lära känna Honom som lever i våra hjärtan, måste vi också känna Jesus från Galiléen. Förödmjukelsen på korset, "avorohana" är den indiska termen, står i en rytmisk rörelse tillsammans med Upphöjelsen och Uppståndelsen, "arohana". Avorohana och arohana hör ihop i ett växelspel och kan inte skiljas från varandra. De är två sidor av en och samma verklighet. 


Relationen mellan Fadern och Sonen, fortsatte han medan allt fler på caféet lyssnade uppmärksamt, ska ses i ljuset av Sat Purusha, inte som något metafysiskt, en monistisk enhet. Jesus lever i enhet med Fadern och just därför kan han inte influeras av maya, synden. Detta betyder att Jesus inte lever för sig själv. Tvärtom lever Han endast för Riket. Han har inget personligt liv skilt från Guds Rike. Jesus är Guds verklighet och genom Jesus blir Gud verklighet också för oss, inom oss och som oss.


Nu märkte han att hans unge svenske åhörare började bli överväldigad och behövde en paus. Han log varmt och slog ut med händerna: Åk nu hem och lär känna Jesus ! Den gamle vithårige mannen skakade hand med mig. Vi lämnade caféet och snart försvann han i dunklet längs Ganges. Jag vinkade åt honom.  

Epifanía

Idag firas Epifanía här i Spanien och en underbar predikant i morgonmässan förlade adorationen av barnet i stallet, som är Fridskonungen, till hjärtat i människan. Det gjorde han rätt i och dessutom citerade han följande rader ur den märkliga skriften "Na Gorach Kavkaza", eller "Ibland de kaukasiska bergen" från 1907, i den tyska översättningen:

"Der Herr Jesus Christus lehrte: 'Wer an Mich glaubt, Ströme lebendigen Wassers werden aus seinem Inneren fliessen.' Damit meinte Er den Geist, den alle empfangen sollten, die an Ihnen glauben...(Joh. 7:38) In der Gespräch mit der Samariterin, erklärt der Herr Jesus das göttliche Leben, dessen Quelle sich in Ihm befindet, ebenso durch das Bildes des Wassers, das strömt in das ewige Leben (Joh 4:10 ff) Und dieser Strom in das ewige Leben ist die Liebe zum Herrn Jesus Christus, die, nachdem sie Wohnung in unseren Herzen genommen hat, es durch die Erfüllung seiner rettende Gebote, durch tiefe Demut und das unablässige Gebet zum Geliebten bewegt -- ähnlich eine sprudelnden Quelle, deren Strahlen nie versiegen."

Kanske är det i den kaukasiska bönetraditionen som Adorationen bäst bevaras in i modern tid, vilande på de kristna bönefäderna i Filokalia och överlevande sjuttio år av Sovjetunionens tidvis militanta ateism. Bland bergen i Kaukasus kunde tillräckligt många mödrar och fäder gömma sig för bönens skull. Får vi se en ny blomstring av denna urkristna andlighet?

Den katolska Jesusbönen

Åren 1984-85 hade jag kurs i Jesus-bönen i Eskilstuna. Vi satt i en liten mysig kursgård nära Fors kyrka, med utsikt över den stora ån. Jag såg även huset i vilket jag bodde på andra sidan ån, på den kullersteniga Köpmangatan i gamla stadsdelen. Vi hade Stinnisens bok och Sjögrens bok som stöd. Men deltagarna var få och snart inga alls. Då fortsatte jag ensam. För mig var Jesusbönen den centrala övningen i både västlig och östlig kristendom kring vilken mycket av den traditionella bedjande kristna läran utvecklats. Grundtexterna, förutom Bibeln, var samlade i Filokalia, ökenfäderna och medeltidens begåvade bedjande katoliker, som inte visste av någon uppdelning av den världsvida kyrkan. En sådan uppdelning är förstås en skandal.

Jeesusbönen är den pågående recitationen av hjärtats bön med Jesu heliga Namn i centrum. Den klassiska formen som formellt fastställts, men inte som uteslutande av andra varianter, av den bysantinska spiritualiteten, är på grekiska: "Kyrie Iesou Christe, Yie tou Theou, eleison me, ton amartalon", det vill säga "Herren Jesus Kristus, Guds Son, ha barmhärtighet  med mig, syndare. " Istället för "ha barmhärtighet" kan vi också säga det vanligare "förbarma Dig över mig". 

Det är nödvändigt att betona att denna formel har upplevt variationer genom historien och inte alls begränsas till en enda form, men även om det finns några undantag, till exempel de som väljer att upprepa den traditionella "Kyrie eleison", "Herre, förbarma Dig". Det väsentliga är åkallandet och koncentrationen i det gudomliga Namnet.  Vissa använder till exempel en kortare formel: "Herren Jesus, ha barmhärtighet med mig" eller bara  "Herren Jesus".  Andra föredrar att, efter den äldsta historiska användningen, återgå till den primitiva monologiska bönen genom att bara uttala Jesu namn, såsom Frans Jalics i vår tid. Ibland ges kurser med Johanna Schulenburg från Wien på Bergets kursgård i denna bön.

Men denna bön är framför allt liv, dagligt pågående bön i medvetande om att Jesu Namn är platsen där all kraft finns. Den som läser ens tund i Filocalia märker snart att det inte handlar om fridfull mindfulness. I andra traditioner finns det viss praxis och lära baserad på vetskapen om Guds namn som består, som i fallet med islam, i recitering (dhikr)) eller meditation på de 99 namnen som visar Guds attribut. I den judiska traditionen har vi det oförstörbara namnet på gudomlighet, Tetragrammaton, IHVH.  

Men i kristendomen finner vi en verklighet som är helt annorlunda med tanke på specificiteten i denna  Jesusbön.  För det är namnet som avslöjades för Jungfru Maria av ängeln Gabriel under det stora tillkännagivandet. Det är varken mer eller mindre än det gudomliga namnet, direkt tillgängligt för oss i den mån vi kan känna igen det.

 Således skriver aposteln Paulus:

"Det är därför Gud upphöjde honom över allt annat och gav honom det namn som är över varje namn, så att i Jesu namn ska alla knän böjas i himlen, på jorden och i avgrunden och varje tunga ska förkunna till Gud Faderns ära:

 'Jesus Kristus är Herren'. "

 (Filipperbrevet 2: 9-11)

 I Apostlagärningarna läser vi:

"För det finns ingen frälsning i någon annan, och det finns inte heller något annat namn under himlen som ges till människor, så att vi kan rädda oss själva."

 (Apg. 4: 12)

 Evangeliet enligt Sankt Johannes påminner oss om dessa Jesu ord:

"Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall jag ge er.!"

(Johannes 16: 23-24)

Exemplen i Nya testamentet många. Den ryske pilgrimen söker i sin berättelse någon erfaren som kan visa hur den ständiga bönen fungerar. Han har hört och läst 1 Thessalonikerbrevet 5:17: "Var alltid glada, be ständigt och tacka hela hela tiden Gud". I Filocalia finner vi ibland referens Luk 18:1, liknelsen om änkan och domaren, som Jesus berättar för att "lära dem att alltid be..."

Om själva Namnet. Det är allmänt accepterat att 'Ιησούς är en grekisk översättning av den hebreiska Ieschouah, som kan översättas som "Frälsare" eller, mer exakt, "frälsning av Gud", "Gud räddar" eller "Gud är frälsning". Utifrån den hebreiska stavningen med endast konsonanter och semikonsonanter får vi enligt transkriptionen till det latinska alfabetet 

IHShV '(a), vilket, som vi ser, innehåller det gudomliga namnet IH, uttalat Iah (som i Hallelu Iah), det utgör det första elementet och grunden för det stora gudomliga namnet IHVH.  Denna tolkning verkar helt ok för mig eftersom den sätter människan i en personlig relation till Guds barmhärtighet, det vill säga till det vertikala mottagandet av nåd som främjar vår frälsning.

Om vi ​​nu tittar på den romerska kyrkan, ser man att värderingen av Jesu Namn som andlig verklighet åtminstone under vissa perioder har utvecklats av bedjande skribenter av stor relevans -- Bernard of Clairvaux, Henrik av Suso, Ambrosius , Bernardino de Siena, Juan Capistrano och eventuellt också Franciskus av Asíssi, om vi tror på vittnesmål av flera medlemmar i hans brödraskap.  

Hur som helst är det intressant att notera att medan minnet av dessa andliga insikter i Jesu Namn i östkyrkan har förblivit mer eller mindre levande, har det i väst gradvis försvunnit, även om det inte är helt förlorat. När den franska översättningen av En rysk pilgrims berättelse dyker upp på 1880-talet (den publicerades först i Kazan 1884, baserad på en tidigare berättelse från 1881) upplever många det som en rent österländsk kristen tradition. Så den västliga kunskapen om Jesusbönen och tolkningen av dess djupaste betydelse har uppenbarligen bevarats under jord bland bedjande katoliker. "Anden blåser var den vill", och undantag har alltid funnits, synliga medlemmar i kyrkan som effektivt har trängt in i bönens väsentliga kärna.

John Henry Newman

Glädjande att John Henry Newman ges formell uppmärksamhet, hoppas ceremonierna leder till att folk läser denne skicklige apologet. Hans Apologia har berört mig djupt och många med mig. Men den mest charmiga texten kanske ändå är "romanen" Callista. Smakprov här är kapitel 2 som mästerligt tecknar den kristna trons läge på 200-talet.

{14} THE revellers went on their way; Agellius went on his, and made for his lowly and lonely cottage. He was the elder of the two sons of a Roman legionary of the Secunda Italica, who had settled with them in Sicca, where he lost their mother, and died, having in his old age become a Christian. The fortitude of some confessors at Carthage in the persecution of Severus had been the initial cause of his conversion. He had been posted as one of their guards, and had attended them to the scene of their martyrdom, in addition to the civil force, to whom in the proconsulate the administration of the law was committed. Therefore, happily for him, it could not fall to his duty to be their executioner, a function which, however revolting to his feelings, he might not have had courage to decline. He remained a pagan, though he could not shake off the impression which the martyrs had made upon him; and, after completing his time of service, he retired to the protection of some great friends in Sicca, his brother's home already. Here he took a second wife of the old Numidian stock, and supported himself by the produce of a small piece of land which had been given to him for life by the imperial government. {15} If trial were necessary in order to keep alive the good seed which had been sown in his heart, he found a never-failing supply of that article in the companion of his declining years. In the hey-day of her youth she might have been fitted to throw a sort of sunshine, or rather torchlight, on a military carouse; but now, when poor Strabo, a man well to do in the world, looking for peace, had fallen under her arts, he found he had surrendered his freedom to a malignant, profligate woman, whose passions made her better company for evil spirits than for an invalided soldier. Indeed, as time went on, the popular belief, which she rather encouraged, went to the extent that she actually did hold an intercourse with the unseen world; and certainly she matured in a hatred towards God and man, which would naturally follow, and not unnaturally betoken, such intercourse. The more, then, she inflicted on him her proficiency in these amiable characteristics, the more he looked out for some consolation elsewhere; and the more she involved herself in the guilt or the repute of unlawful arts, the more was he drawn to that religion, where alone to commune with the invisible is to hold intercourse with heaven, not with hell. Whether so great a trial supplied a more human inducement for looking towards Christianity, it is impossible to say. Most men, certainly Roman soldiers, may be considered to act on mixed motives; but so it was in fact, that, on his becoming in his last years a Christian, he found, perhaps discovered, to his great satisfaction, that the {16} Church did not oblige him to continue or renew a tie which bound him to so much misery, and that he might end his days in a tranquillity which his past life required, and his wife's presence would have precluded. He made a good end; he had been allowed to take the blessed sacrament from the altar to his own home on the last time he had been able to attend a synaxis of the faithful, and thus had communicated at least six months within his decease; and the priest who anointed him at the beginning of his last illness also took his confession. He died, begging forgiveness of all whom he had injured, and giving large alms to the poor. This was about the year 286, in the midst of that long peace of the Church, which was broken at length by the Decian persecution.

This peace of well-nigh fifty years had necessarily a peculiar, and not a happy effect upon the Christians of the proconsulate. They multiplied in the greater and the maritime cities, and made their way into positions of importance, whether in trade or the governmental departments; they extended their family connections, and were on good terms with the heathen. Whatever jealousy might be still cherished against the Christian name, nevertheless, individual Christians were treated with civility, and recognised as citizens; though among the populace there would be occasions, at the time of the more solemn pagan feasts, when accidental outbursts might be expected of the antipathy latent in the community, as we have {17} been recording in the foregoing chapter. Men of sense, however, began to understand them better, and to be more just to the reasonableness of their faith. This would lead them to scorn Christianity less, but it would lead them to fear it more. It was no longer a matter merely for the populace to insult, but for government deliberately to put down. The prevailing and still growing unbelief among the lower classes of the population did but make a religion more formidable, which, as heathen statesmen felt, was able to wield the weapons of enthusiasm and zeal with a force and success unknown even to the most fortunate impostors among the Oriental or Egyptian hierophants. The philosophical schools were impressed with similar apprehensions, and had now for fifty years been employed in creating and systematising a new intellectual basis for the received paganism.

But, while the signs of the times led to the anticipation that a struggle was impending between the heads of the state religion and of the new worship which was taking its place, the great body of Christians, laymen and ecclesiastics, were on better and better terms, individually, with the members of society, or what is now called the public; and without losing their faith or those embers of charity which favourable circumstances would promptly rekindle, were, it must be confessed, in a state of considerable relaxation; they often were on the brink of deplorable sins, and sometimes fell over the brink. And many would join the Church on inferior motives as soon as {18} no great temporal disadvantage attached to the act; or the families of Christian parents might grow up with so little of moral or religious education as to make it difficult to say why they called themselves members of a divine religion. Mixed marriages would increase both the scandal and the confusion.

"A long repose," says St. Cyprian, speaking of this very period, "had corrupted the discipline which had come down to us. Every one was applying himself to the increase of wealth; and, forgetting both the conduct of the faithful under the Apostles, and what ought to be their conduct in every age, with insatiable eagerness for gain devoted himself to the multiplying of possessions. The priests were wanting in religious devotedness, the ministers in entireness of faith; there was no mercy in works, no discipline in manners. Men wore their beards disfigured, and woman dyed their faces. Their eyes were changed from what God made them, and a lying colour was passed upon the hair. The hearts of the simple were misled by treacherous artifices, and brethren became entangled in seductive snares. Ties of marriage were formed with unbelievers; members of Christ abandoned to the heathen. Not only rash swearing was heard, but even false; persons in high place were swollen with contemptuousness; poisoned reproaches fell from their mouths, and men were sundered by unabating quarrels. Numerous bishops, who ought to be an encouragement and example to others, despising their sacred calling, engaged themselves {19} in secular vocations, relinquished their sees, deserted their people, strayed among foreign provinces, hunted the markets for mercantile profits, and tried to amass large sums of money, while they had brethren starving within the Church; took possession of estates by fraudulent proceedings, and multiplied their gains by accumulated usuries." [Note]

The relaxation which would extend the profession of Christianity in the larger cities would contract or extinguish it in remote or country places. There would be little zeal to keep up Churches, which could not be served without an effort or without secular loss. Carthage, Utica, Hippo, Milevis, or Curubis, was a more attractive residence than the towns with uncouth African names, which amaze the ecclesiastical student in the Acts of the Councils. Vocations became scarce; sees remained vacant, congregations died out. This was pretty much the case with the Church and see of Sicca. At the time of which we write, history preserves no record of any bishop as exercising his pastoral functions in that city. In matter of fact there was none. The last bishop, an amiable old man, had in the course of years acquired a considerable extent of arable land, and employed himself principally, for lack of more spiritual occupation, in reaping, stacking, selling, and sending off his wheat for the Roman market. His deacon had been celebrated in early youth for his boldness in the chase, and took part in the capture of lions and panthers (an act of charity {20} towards the peasants round Sicca) for the Roman amphitheatre. No priests were to be found, and the bishop became parochus till his death. Afterwards infants and catechumens lost baptism; parents lost faith, or at least love; wanderers lost repentance and conversion. For a while there was a flourishing meeting-house of Tertullianists, who had scared more humble minds by pronouncing the eternal perdition of every Catholic; there had also been various descriptions of Gnostics, who had carried off the clever youths and restless speculators; and then there had been the lapse of time, gradually consuming the generation which had survived the flourishing old days of the African Church. And the result was, that in the year 250 it was difficult to say of whom the Church of Sicca consisted. There was no bishop, no priest, no deacon. There was the old mansionarius or sacristan; there were two or three pious women, married or single, who owed their religion to good mothers; there were some slaves who kept to their faith, no one knew how or why; there were a vast many persons who ought to be Catholics, but were heretics, or nothing at all, or all but pagans, and sure to become pagans on the asking; there were Agellius and his brother Juba, and how far these two had a claim to the Christian name we now proceed to explain.

They were about the ages of seven and eight when their father died, and they fell under the guardianship of their uncle, whose residence at Sicca had been one {21} of the reasons which determined Strabo to settle there. This man, being possessed of some capital, drove a thriving trade in idols, large and small, amulets, and the like instruments of the established superstition. His father had come to Carthage in the service of one of the assessors of the proconsul of the day; and his son, finding competition ran too high to give him prospect of remuneration in the metropolis, had opened his statue-shop in Sicca. Those modern arts which enable an English town in this day to be so fertile in the production of ware of this description for the markets of the pagan East, were then unknown; and Jucundus depended on certain artists whom he imported, especially on two Greeks, brother and sister, who came from some isle on the Asian coast, for the supply of his trade. He was a good-natured man, self-indulgent, positive, and warmly attached to the reigning paganism, both as being the law of the land and the vital principle of the state; and, while he was really kind to his orphan nephews, he simply abominated, as in duty bound, the idiotic cant and impudent fee-fa-fum, to which, in his infallible judgment, poor old Strabo had betrayed his children. He would have restored them, you may be quite sure, to their country and to their country's gods, had they acquiesced in the restoration: but in different ways these little chaps, and he shook his head as he said it, were difficult to deal with. Agellius had a very positive opinion of his own on the matter; and as for Juba, though he had no opinion at all, yet he had an {22} equally positive aversion to have thrust on him by another any opinion at all, even in favour of paganism. He had remained in his catechumen state since he grew up, because he found himself in it; and though nothing would make him go forward in his profession of Christianity, no earthly power would be able to make him go back. So there he was, like a mule, struck fast in the door of the Church, and feeling a gratification in his independence of mind. However, whatever his profession might be, still, as time went on, he plainly took after his step-mother, renewed his intercourse with her after his father's death, and at length went so far as to avow that he believed in nothing but the devil, if even he believed in him. It was scarcely safe, however, to affirm that the senses of this hopeful lad were his own.

Agellius, on the other hand, when a boy of six years old, had insisted on receiving baptism; had perplexed his father by a manifestation of zeal to which the old man was a stranger; and had made the good bishop lose the corn-fleet which was starting for Italy from his importunity to learn the Catechism. Baptized he was, confirmed, communicated; but a boy's nature is variable, and by the time Agellius had reached adolescence, the gracious impulses of his childhood had in some measure faded away, though he still retained his faith in its first keenness and vigour. But he had no one to keep him up to his duty; no exhortations, no example, no sympathy. His father's friends had taken him up so far as this, that by an extraordinary favour {23} they had got him a lease for some years of the property which Strabo, a veteran soldier, had held of the imperial government. The care of this small property fell upon him, and another and more serious charge was added to it. The long prosperity of the province had increased the opulence and enlarged the upper class of Sicca. Officials, contractors, and servants of the government had made fortunes, and raised villas in the neighbourhood of the city. Natives of the place, returning from Rome, or from provincial service elsewhere, had invested their gains in long leases of state lands, or of the farms belonging to the imperial res privata or privy purse, and had become virtual proprietors of the rich fields or beautiful gardens in which they had played as children. One of such persons, who had had a place in the officium of the quæstor, or rather procurator, as he began to be called, was the employer of Agellius. His property adjoined the cottage of the latter; and, having first employed the youth from recollection of his father, he confided to him the place of under-bailiff from the talents he showed for farm-business.

Such was his position at the early age of twenty-two; but honourable as it was in itself, and from the mode in which it was obtained, no one would consider it adapted, under the circumstances, to counteract the religious languor and coldness which had grown upon him. And in truth he did not know where he stood further than that he was firm in faith, as we have said, and had shrunk from a boy upwards, from the vice {24} and immorality which was the very atmosphere of Sicca. He might any day be betrayed into some fatal inconsistency, which would either lead him into sin, or oblige him abruptly to retrace his steps, and find a truer and safer position. He was not generally known to be a Christian, at least for certain, though he was seen to keep clear of the established religion. It was not that he hid, so much as that the world did not care to know, what he believed. In that day there were many rites and worships which kept to themselves—many forms of moroseness or misanthropy, as they were considered, which withdrew their votaries from the public ceremonial. The Catholic faith seemed to the multitude to be one of these; it was only in critical times, when some idolatrous act was insisted on by the magistrate, that the specific nature of Christianity was tested and detected. Then at length it was seen to differ from all other religious varieties by that irrational and disgusting obstinacy, as it was felt to be, which had rather suffer torments and lose life than submit to some graceful, or touching, or at least trifling observance which the tradition of ages had sanctioned.