lördag, mars 08, 2008

Att föreställa sig verkligheten

Eleven kämpart med fysikläxan och den gamla vanliga frågan tränger sig på med kraft: varför är det så? Varför finns gravitation? Varför finns strålningsenergi som hela tiden beter sig på ett visst sätt? Fysikläraren säger: det är bara så. Lär dig. Men den jobbiga eleven fortsätter med ett halvkvävt: varför? Läraren: för att jag säger det! Tyst frågar sig eleven varför läraren och läroboken föreställer sig verkligheten så?

Ja. Någon säger det. Fysikbokens sägande, lärarens sägande, forskningens sägande, Guds sägande vid skapelsen. Föreställning och verklighet hör ihop. Ordet och varat hör ihop. När partikelfysiken utför experiment med mycket stora energier på mycket små partiklar under enormt korta tidsrymder, får man fram resultat som är mer eller mindre enigmatiska. Vad säger vi? Vad betyder resultatet? Vad säger vi att betydelsen är? Hur säger vi det? Hur föreställer vi oss verkligheten på mikronivå? Ordet och varat hör ihop.

Joseph Ratzinger skildrar i sin bok In The Beginning vad som händer när människor inför den poetiska skapelseberättelsen, den vi finner i Genesis 1. Sägandet av denna skapelsedikt innebär att en mening införs i universum. Tidigare var kosmos ett kaos av krafter som bekämpade varann. Demoner och nyckfulla vädergudar levde om och det gällde att hitta sätt att blidka dem. Kosmos var främmande och kaotiskt.

Med den poetiska skildring som nu återfinns i början av Genesis 1 skedde en revolutin. En final ordning tänktes nu. En etisk ordning tänktes nu. En utvecklingskraft tänktes nu. Världen blev annorlunda. Därmed börjar naturligtvis naturvetenskapen som en social konstruktion. Skapelseberättelsen är som en tidig variant av evolutionen i sitt poetiska veckoupplägg. Darwin som var teolog först och senare amatörbiolog såg säkerligen evolutionen som grundmönster i början av Bibeln. Gud behövde inte gå in med extrinsikala ingrepp i utvecklingen, som om han vore främmande för sitt skapande. Det räcker med denn inneboende evolutionära kraften.

Vi måste alltid, som eleverna, fråga VARFÖR? och aldrig nöja oss med fysikbokens eller fysiklärarens ovetenskapliga underkännande av syfte med frasen "det bara är så". Det underbara är att alla friska elever ställer denna filosofiska grundfråga om och om igen, generation efter generation. Vi vill alla veta vad som händer när vi säger att något är så, när vi föreställer oss.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Filosofen som säger att "Gud" är svaret på den yttersta frågan, den minsta beståndsdelen och livets mening skjuter sig tyvärr i foten. Filosofi betyder älska kunskap, inte älska Gud. Om Gud är alltings svar, varför filosofera? Fortsätt undra och ställa frågor, elever! Det är inte genom era svar ni blir till de ni är utan genom era frågor!

Staffan Humlebo sa...

Medhålles hjärtligen ! Varför? är räddningen. Endast så kommer Sofia.