Poänglöshetens makt

När poänglöshetens metafysik kom på 1700-talet (inledningen till modernismen) så var det en väldigt befriande kraft, tyckte många. Allt är fenomen, ingenting har intention eller mening i sig. Wow ! Då kan vi göra vad vi vill ! Endast vårt förnuft ska styra !

När sedan biologin hakade på denna poänglöshet femtio år senare och njöt av att människan endast är ett medelmåttigt utrustat djur så kändes befrielsens ännu mer förförisk. Varför ska vi inte avla på människor när vi gör det på djur? frågade sig Darwin. Det är ju ovetenskapligt. Och så ledde förnuftet till en rashygien som fortfarande styr motiven bakom allt från massaborter till etniska rensningar.

För en troende människa är detta som en bisarr mental sjukdom. Men man måste förstå det häftiga i att inget har en poäng och att vi kan göra vad vi vill. Ett universum utan mening är så att säga den religiösa grundsatsen för denna häftiga frihet. Vilket svängrum! Sen kan man koppla ihop den stora meningslösheten med allt man gillar: empirisk forskning, frigjord livsstil, begärens neutralitet, sexualitetens "naturliga" psykologi, "kärlek utan barn" som Hinke Berggren predikade, militär nödvändighet, ekonomisk marknad osv. Det är som med stamceller, du kan koppla till alla möjliga funktioner. Poängen är att det inte är någon poäng med någonting.

Den makt och njutning som man skaffar sig genom metafysisk meningslöshet som grund, vill man inte ge ifrån sig frivilligt, det förstår vem som helst. Därför blir det till sist en kulturkamp. De som söker och finner mening blir förr eller senare hot mot den poänglösa friheten. Att hitta djup mening med ansvar är en katastrof för friheten att göra vad man vill och det finns all anledning att hata denna farliga mening. Jantelagen är ursinnigt stark här. När skönheten kom till byn, då var klokheten där....sjöng Ferlin. Värde och skönhet, Gud och sanning är oerhört provocerande saker.

Även de som anser att universum saknar mening agerar till vardags som om väldigt mycket har mening: dagis, skolan, lönen på jobbet, vardagsetiken, rättvisan i samhället, krigen runt omkring i världen, klädmode och matvanor. Alla förutsätter att livet är meningsfullt. Och inte bara teoretiskt. Kropparna fylls av adrenalin när något är upphetsande meningsfullt och depressioner sätter in när livet blir tufft under längre perioder. Tårarna kommer när barnen visar sin obegränsade meningsfulla tillit till mamma och pappa; eller när ett barn hoppas på kärlek men får förakt. Fullt ut driver man livet som ett projekt med stark mening. Man har hårfina debatter om nyanser i rättvisan och argumenterar sig trött för sin uppfattning.

Ibland när en kristen person försiktigt påpekar att så mycket uppenbarligen har mening i ett meningslöst universum kommer ett härligt svar: - Ja men det är ju bara sånt vi hittar på! Det har ju ingen verklig mening! Är du religiös på nåt sätt?