En gammal indelning - är det hos Augustinus? - tänker sig verkligheten i tre dimensioner: första person, andra person och tredje person. Ontologin brukar oftast syssla med den trejde dimensionen: det är så här verkligheten ser ut. Man talar om "det". Det är inte du, det är inte jag, det är det.
Men vi lever förstås alltid i första person. Det är där vi konstruerar tredje person som ett faktiskt "det". I viss mån konstruerar vi också andra person: du är den jag uppfattar dig som, fel eller rätt. Du är vad du är för mig, alldeles oavsett vad andra säger. Dialogen känns ibland verkligare är mitt liv i första person, och definitivt verkligae än en abstrakt treje person. Men det är i första person dramat sker när vi möter andra människor, andra själar.
Första person är en kontroversiell plats. Sakliga nördar avvisar helt dess existens. Men även vi som inte flyr kan uppleva kampen och dramat som plågsamt. Agneta Pleijel (en av våra filosofiskt mest begåvade berättare) låter en plågad person säga så här i romanen Lord Nevermore:
"Man får försöka betrakta sig själv som ett objekt. På distans. På tillräckligt avstånd och med tillräcklig svalka för att livets kaos inte ska göra en sjuk och förvirrad....Men det besynnerliga är...att närm man betraktar sig själv på avstånd, liksom genom en kikare, så avskärs man från något. Från vad? Man kunde säga att man avskärs från sig själv. Men vad är detta underliga sig själv. Jag blir förbanne mig inte klok på det."
Att erkänna att första person är primär verklighet är som att gå ut på ett slagfält. Jag tänker ofta på Jeus ord om att han kommer med svärd, inte frid. Det stämmer rätt bra. Första person är en sorts jihad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar