Al Kresta och Stephen Greydanus snudd på lyfter "The Hunger Games" till skyarna. En berättelse om moralisk lyftning i en svår och gudlös värld. En dystopi som varnar oss för hur en världs utan transcendens kan se ut, där staten kan få för sig att sponsra ett spel med döden.
Hmm.
Jag lyssnar på boken och ser filmen. Det handlar mer om vår mediavärld än något annat, tycks det. Former för förvriden medial uppmärksamhet såsom i Big Brother, Top Model, American Idol, TV-sporten, oändliga "bevakningar av tävlingar", dokusåpor om instängda ungdomar eller medelålders folk på en vacker ö som borde besparas denna nedsmutsning av underhållningshysteri, ungefär som fjällnaturen bör besparas tävlingshysterin i vackra bergsbackar. Parallella kameror som följer dels det stora händelseförloppet, dels "privata" inslag som kommenterar det stora händelseförloppet, dels tredje persons kommentarer för att driva upp tempot i underhållningen. Sjukt hysteriskt, bra symptombild på en anomali.
Vilket tänkande styr denna massrörelse? The Hunger Games handlar om detta. Greydanus tycker det är svårt att acceptera frånvaron av gudstro i detta samhälle (se här) men han behöver bara se på mediavärlden - så ser det ut. Hur mycket gudstro finns det i Vasaloppet? Inte ens en hänvisning till Vasas politiska spel med protestantismen. Greydanus jämför med filmen "Gladiator" där en varm tro finns under berättelsen. The Hunger Games är därmed lite sannare om vår värld, skildrar i dystopin form.
Vi har en svensk bakgrund som passar här. Det som Ivar Lo-Johansson skriver 1929 i "Jag tvivlar på idrotten" har idag blivit relevant kritik av en global sporthysteri, vars inbyggda värderingar är "undermåliga" som man sa förr - under målet för människans värdighet. Eller med modernt språkbruk: fascistoida. En viss grupp människor lever gott på denna globala hantering och om detta handlar The Hunger Games. Retoriken om hur stärkande och intressant den fysiska kampen för att vinna en match eller ett lopp ("för överlevnad"), är likadan idag som på det fascistoida 1930-talet - men vi har en superteknologi till stöd. Detta skildras i The Hunger Games, där ungdomarnas prestationer sänds i realtid.
Och som en skildring av detta jordiska mörker som är den mentala förutsättningen för sportvärlden och medievärlden är filmen - tämligen OK.
Den polske författaren Witkowski har skrivit en roman kallad "Margot" - den är en betydligt tuffare skildring av samma sak. Den visar hur en rå komsumtionsmarknad gör alla "games" råa - sportiga, musikaliska, skönhetsbaserade eller sociala. The Hunger Games är som allt hollywoodskt amerikanskt mer tvetydigt, sockrat med personliga offergärningar och godhet under livshotande villkor. Framställningen spelar åt båda hållen och gör underhållning av den viktiga kritiken av underhållning. Såklart.
Sevärd? Jodå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar