Många tänker på kyrkans språk som ett "pratande på sitt sätt" och TS Eliot ironiserade i The Cocktail Party över "poor little talkative Christianity". Den som kan njuta av Eddie Izzard när han beskriver kristendomens utveckling kan också se den vanliga klichén om "prellens prat".
I en värld som denna blir poeter som Meinrad Craighead viktiga. Hon pekar på att enkla ord som "dörr", "vatten", "väg", "vetekorn", "moder", "sår", "växande" , blir ord fyllda av mystik, en alternativ språklig värld som tycks ligga under denna värld där orden krymps till namn på föremål eller sociala relationer eller på biologiska företeelser.
Varför finns denna underliggande mystik i orden? Naturligtvis i de långa tidernas kristna generationer som året runt gått till mässor, firat de liturgiska festerna, lärt och sjungit litaniorna som hört till festerna, deltagit i passageriterna/sakramenten allitfrån dop till begravning.
Därför uppstår i vår tid en märklig paradox när människor som inte alls är kyrkliga ändå samlas kring de kristna orden och metaforerna och riterna när de nära och kära går vidare till nästa liv - om man nu vågar tro det. En bisarr och vacker situation uppstår när en del av människans hjärna tar emot orden som fartyg ut på stora oroande men spännande oceaner av mening, och den andra delen av hjärnan avvaktar en smula irriterat, lite ursäktande "prellens prat" och ser fram emot kaffe och landgång efter gudstjänsten. Eller när ena delen av hjärnan behöver trösten i "stororden" som Torgny Lindgren kallar dem, och en andra delen förbannar kristendomen för att den fortfarande spökar och tvingar oss till kyrkan när någon i familjen dör.
De stora metaforerna är en ständigt fördjupande dimension som de många kristna generationerna - våra förfäder - lagt ner i jorden och arbetet med jorden, lagt ner i skötande av husdjuren, arbetet i skogen, resorna till pilgrimsmålen, tolkningen av lidandet i den egna familjen, i lasterna som angripit individer och familjer, i kärleken till den man valt att leva med, i synen på de krig som ständigt återkommit och raserat otaliga liv. Orden för alla dessa händelser finns i de bibliska uttryckena och har memorerats av de många liturgiska festerna åren runt för de flesta människor.
Poeter som Meinrad Craighead betonar tacksägelsen som livets innersta essens. Därför är tacksägelsens ord den verkliga bönen. Hon ser tacksägelsens altare i de stora orden, ord som ljus och mörker, liv och död, himmelse och helvete, och hon har ett fysiskt altare utanför sitt hus i New Mexico där hon varje morgon tänder en eld. Den dag människor återvänder till dessa ord, detta sätt att bruka ord, kommer främlingsskapet till kyrkans språk gå över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar