Inte så många präster i Svenska kyrkan skulle väl idag tvivla om att vi enligt NT och traditionen får nåden att rena oss i ett reningstillstånd som på latin betecknas Purgatorium och att förlåtelse och gottgörelse inte är samma sak, något vi kan inse med vardagsförnuftet förutom genom Jesu undervisning. Men så här låter det i Filip Melanchtons försvar av den Augsburgska bekännelsen, utgiven Svenska kyrkans bekännelseskrifter så sent som 1957: "Gud straffe dessa ogudaktiga sofister som så skändligt förvränga Guds ord efter sina inbillningar. Vilken rättsinnig människa kan låta bli att uppröras över något så ovärdigt! Kristus säger: Gören bättring och apostlarna predika bättring: Alltså skola de eviga straffen ersättas av skärseldens straff, alltså skall nyckelmakten ha befogenhet att efterskänka en del av skärseldens straff, alltså skall tillfyllestgörelserna friköpa från skärseldens straff. Vem har lärt desa åsnor en sådan slutledningskonst? Men detta är varken slutledningskonst eller spetsfundighet utan bedrägeri."
Det som händer här är väl värt att intressera sig för. Vi ser en teologi som avskiljer sig från den tusenåriga kristna undervisningen, där "tillfyllestgörelse" och "nyckelmakt" är självklarheter och grunden för den auktoritet som Jesus skapade. Med vilken auktoritet kallar man kyrkolärarna för åsnor (även om man kanske tänkte sig fromma åsnor)? Uppenbarligen att man är "rättsinnig" och att man "upprörs". Man låter alltså andra saker än Kyrkan och den apostoliska traditionen bestämma teologi. Det leder lätt till heresi. Det mesta i kyrkan blir "menniskio dicht" som Olaus Petri skriver - så tänker en begynnande sekularisering där nåden blir främmande. Det är skönt att präster och biskopar i Svenska kyrkan idag vänder sig till kyrkofäderna istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar