Kristendom utan Kristus?

Ibland imponeras jag av hur underliga vägar missionen av Kristi rike tar sig.

En New-Age-kanal på nätet presenterar en serie på sex böcker om visdomstraditioner, om visa män och kvinnor. Författarinan, Mirabi Starr, har skrivit alla sex. Men det visar sig att dessa universella visdomsgestalter alla är KRISTNA: Johannes av Korset, Hildegard av Bingen, Ärkeängel Mikael (!), Teresa av Avila, Vår Fru av Guadelupe, St Franciskus. De ingår i serien Sounds True och området är inte kristendom utan "traditions of wisdom".

Det viktiga för Starr är att alla dessa sökte "universell visdom", inte Kristus. Under en timmes intervju nämn aldrig namnet Jesus eller Kristus !! Hon är inte kristen och tänker inte konvertera, men det finns visdom att hämta överallt, hävdar hon. Särskilt i modergudinnan som Juan Diego mötte, som bara råkade se ut som Maria Jesu moder, gravid och allt.

Det är fantastiskt. Genomgående i Starrs behandling av de kristna mystikerna är: kristendom - nej, visdom - ja, Kristus - nej nej, det Absoluta - ja ja. Mätstocken tycks vara den persiske poeten Rumioch allt som kommer nära är värdefullt - spirituellt. Hon tycks helt glömma att Jesus Kristus och den kristna kyrkan stod i centrum för de alla - även ärkeängeln Mikael. Kanske är detta att slita den heliga klädnaden i stycken nedanför korset?!

I extremt sött tonläge.

Men det goda är att Starr säger sig ha tappat intresset för den egna upplysningen, nirvana eller det egna andliga tillståndet under sin research i de kristna mystikerna och blivit mer intresserad av ett socialt-karitativt perspektiv på världen. Det är alltid något.

När man reflekterar över detta "spirituella fenomen" med att klä av kristendomen och göra den newage-spirituell, framträder en intressant spänning. En kristen skulle kalla hela newageperspektivet hedniskt, en tillbakagång, ett återfall i en form av gnosticism eller marcionism eller doectism eller frimuraretro, lite beroende på vilken smaksättning man har gjort av sin "visdom".

Men samtidigt når man här en relativt stor publik av läsare som nu får läsa om Franciskus, vår Fru av Guadelupe, ja till och med ärkeängeln Mikael - kanske för första gången. Är det inte bra? Om någon efter läsningen av Vår Fru av Guadelupe-boken sitter och mediterar på modergudinna så där i största allmänhet? Inte bra?

Jag minns ett besök i Assisi där den drivande kraften bakom några besökares stora entusiasm var en hippie-variant av Franciskus hämtad från Sefirellis film. Naturligtvis blev chocken i mötet med en katolsk tro på Kristus ganska obehaglig, men kanske bra det också. Också Starr blev konfunderad när hon såg hur mycket lidande som ingick i "visdomen" hos Franciskus liv. Men hon vände det raskt till att det var den stygga kyrkans fel. Kyrkan förstörde allt och byggde en basilika.

Johannes av Korset, som var föremålet för hennes första bok i serien, visade sig snart vara en sufisk mystiker. Starr förklarade att den spanska mystikens närvaro i Spanien gick igen i den visdom Juan de la Cruz förmedlar; det hela har föga med Jesus Kristus att göra. Även Teresa av Avila, får vi veta i inledningen till boken om henne, var mer intresserad av sina visioner och sina exstaser än av en inkarnerad kroppslig Kristus.

Programledaren på radiokanalen försökte ibland inskjuta att Johannes Paulus, alltså en kristen påve, hyste stor vördnad för Vår Fru av Guadelupe, att han alltid hade hennes bild i närheten av sig, att aztekerna i stor mängd konverterade till katolicismen efter uppenbarelserna.

Detta med påven var ju roligt att höra förklarade Mirabi Starr, men den spanska inkvisitionen lurade aztekerna med religiösa medel och rensade ut den gamla genuina kulten till en modergudinna. Det var nog därför Juan Diego fick sin uppenbarelse av en modergudinna som så att säga lånade kristendomen för att få komma tillbaka till folket. Juan Diego var också på väg till ett traditionellt modergudinnetempel när han fick sin uppenbarelse, enligt Starr.

Ärkeängeln Mikael har inte heller direkt med Kristus att göra utan är en andlig krigare lik Manjusri inom buddhismen, som söker helheten och självförverkligandet. Han hjälper oss människor med samma strävan inom oss själva. Hans svärd är egentligen meditationens svärd och det finns inga andra fiender än våra egna demoner. Det har inte med Uppenbarelseboken eller Jesu Kristi kyrka att göra.

Vi hör väl här en modern paganisering i en atmosfär av flower power där det ändå finns en gnagande underliggande fientlighet mot Kristus och kristendomen, en form av new age som anar att det går att inkorporera den kristna traditionen i ett spirituellt paket - som säljer. Man både ler och förtvivlar inför fenomenet.

Kanske vi får se kyrkofäderna utsatta för samma behandling i nästa vända? Eller vår egen heliga Birgitta? Nej, knappast, hon är alltför tydlig i att det är Kristus det gäller, gudskelov.