Emotivismen källa?

Emotivismen blev filosofisk teori först på 1800-talets mitt....men här är källan, eller hur?

Newman i The Idea of a University:
"Thus if you look into the Anglican Prayer Book, you will find definite credenda, as well as definite agenda; but in proportion as the Lutheran leaven spread, it became fashionable to say that Faith was, not an acceptance of revealed doctrine, not an act of the intellect, but a feeling, an emotion, an affection, an appetency; and, as this view of Faith obtained, so was the connexion of Faith with Truth and Knowledge more and more either forgotten or denied. At length the identity of this (so-called) spirituality of heart and the virtue of Faith was acknowledged on all hands."

Cum metu et tremore vestram salutem operamini

Det finns något befriande i realismen. En person som medger den reella möjligheten av det hon inte förstår eller räknat med är fri. Därmed kan en agnostiker som den kvinnliga advokaten i filmen The Excorcism of Emily Rose (utmärkt spelad av Laura Linney) kämpa för en större realism än den låsta åklagaren gör, fast han är trogen kyrkobesökare. Bra poäng där av paret Derrickson och Boardman! Genom realism är personen möjlig att tala med - för både Gud och demoner. Även om det kan bli fråga om att på ett drastiskt sätt arbeta på sin frälsning med fruktan och bävan. Som för Emily Rose.

Dramats världsbild

En elev som absolut inte ville kallas kristen utbrast förvånad: vad kristendomen ger är ett stort drama ! Han fortsatte ungefär så här:

"Vi försöker låtsas som universum är ett faktum men vi går och ser Sagan om Ringen och läser Änglar och Demoner för att bli levande inuti. Är det inte knäppt? Om kristendomen är sann LEVER VI REDAN i detta drama. Vi måste välja vilken makt vi stöder. Det valet är avgörande. I ett äventyr kan det gå illa. Det kan gå riktigt illa. Annars är det inget riktigt äventyr. Vad vi säger och tänker blir plötsligt mycket viktiga saker. Inte som sekulärfundamentalismen säger: det spelar ingen roll bara du är snäll. Eller bara du gör det politiskt korrekta. Kristendomen ger nytt spännande - och hemskt ! - äventyr där dina val spelar enorm roll. I en värld utan kristen tro måste vi ständigt läsa romaner, spela live eller rollspel, se filmer och lyssna på dramatisk musik för att täcka behovet. Varför inte fatta att äventyret är sant? Varför inte delta i det äkta maktspelet?"

Man kan tillägga: det är historien som är filmduken för detta stora drama. Och historien får en fortsättning i det som Dante skildrade: helvete, skärseld, himmel.

Vill du?

Ibland tröttnar vi på att diskutera och argumentera. Vi kommer tillbaka till enkla saker.

Om du älskar Kristus uppstår ett särskilt tillstånd. Detta tillstånd är enligt NT förutsättningen för vidare öden för din själ. Det kan kallas det Nya livet som Paulus talar om.

Om du hoppas på en himmel med det särskilda Nya liv Jesus talar om uppstår ett tillstånd av hopp som är speciellt och inte uppnås på något annat sätt.

Om du tror på Gud och Jesus som Gud uppstår en särskild situation för dig som enligt NT krävs för att din själ ska leva på ett visst sätt både nu och efter kroppens död.

Utan de här tre specifika händelserna eller tillstånden – tro, hopp, kärlek – händer inte det som kallas Guds rike, frälsning, evig salighet.

Nu kan du ställa dig inför frågan: är jag intresserad av dessa tre händelser? Vill jag erfara dem?

Kristendom och indisk bhakti

Från den indiska teismen, ej att förblanda med den form av nihilism som går under namnet Advaita, kan den kristne lära mycket. Läser vi Isha upanishad pekar allt mot Kristus. Detsamma gäller delar av Bhagavatam. Den gamla Rigveda-kulturen hade en frisk realistisk ådra som tyvärr delvis begravdes under påverkan av kulturen i Harappa och Mohenjo Daro. Därifrån kom en gnosticism som tränger in och förklarar världen overklig och lidandet ett sken, skapelsen blir en skuggvärld. Men trots att den är angripen av denna gnosticism finns i den indiska bhakti-teismen somligt av det friska kvar.

Vilka element i denna religiositet kan den kristne få näring av?

1. Gud som avatar. Jesus är förvisso den ende avataren i egentlig mening. Men indisk teism kan objektifiera helighet. En västerlänning som vistas en längre tid i Indien får en realistisk insikt i det heliga i vardagen. Det är då naturligt att tänka på Jesus som just Gud i en mänsklig kropp, som vi knäfaller inför såsom Gud. Jesus på förklaringsberget är här central bild. Han är ljus, han är en ljuskropp som bländar med sitt ljus. Att Jesus inte är en bland andra avatarer framgår av att han verkligen är människa och frälser genom att dela vår smärta, vår sorg, vår svaghet. Ingen indisk avatar gör det och ingen indisk avatar har den judiska synen på Fadern, såsom Jesus har den. Men indisk teism kan lära oss det realistiska i att det gudomliga tar kropp. För många sekulära i väst är det en stötande idé att helighet äger rum materiellt, ja till och med kristna kyrkor har tagit avstånd från detta och vädjat till en inre, intim, andlighet. Men indisk filosofi är här frisk och nyttig för oss: det heliga är ett hantverk här i vardagen där de tre kvaliteterna sattva, rajas och tamas erbjuder strukturer för handlingar och tillstånd och ställer oss inför valet att fokusera på Gud eller världen.

2. Sattvakvaliteten. Här kan vi kristna lära oss den praktiska hanteringen i det heliga livet. Sattva är den fokuserade akten, då vi riktar oss till Gud genom olika aktiviteter. Indisk teism kallar det yoga. Vi kristna ser det i vår liturgi och i vår bön. I praktiken är detta att leva inför Jesus. Renheten i sattva är nåd och kommer i riktning från Gud till oss. Vi kan inte ge oss själva nåd eller träna upp nåden. Den är direkt och endast given av Jesus själv genom den helige Ande.

3. Rajaskvaliteten. Detta är aktivitetslustan som vi utför med vilja och intention. I kristendomen innebär denna kamp ett kulturarbete där Guds kyrka strider för seger. På alla nivåer som liv lever vårt liv bedrivs denna kamp, även i stillhet med bön och arbete av alla slag. Samtidigt finns en risk för otålighet, rastlöshet och utmattning på grund av alltför ivrig eller till och med girigt aktivitet.Hemligheten med god rajas är att knyta den till sattva.

4. Tamaskvaliteten. Genom att känna igen våra låga tillstånd kan vi lättare och mer seriöst vända medvetandet till Gud. Tamas tränger ihop vårt perspektiv och låser ner oss till begär som inte ger oss något mer än tillfällig lättnad för själva begäret. Efter tillfredsställelsen vet vi att det var värdelöst för något mer än själva nedlugnandet av begäret. I väst har genom Freud och Reich och Kinsey denna tamas gjorts till en grund för vårt beteende, vilket har lett till perversitet och onödig förminskning av det mänskliga livet. I kristendomen har detta länge varit känt som djävulskt begär och vanlig degraderande synd. Hos Paulus är detta mycket tydligt. Men från indisk teism kan vi få inspiration till att behandla synden som just en objektiv kvalitet som uppmanar oss till fokusering på sattvakvaliteten: genom bön, genom knäfall, genom bugning, genom meditation och kontemplation, genom skriftstudier.

5. Bhakti-hängivenhet. Inom hinduismens oerhört mångfaldiga religiösa liv är vaishnavarörelsen den som närmar sig kristendomen mest. Det vore inte osannolikt att kristna missionärer inverkat på ett avgörande sätt på denna hängivenhet. Den skiljer sig genom de element som fortfarande är den gamla Harappa-kulturens syn på reinkarnation, livet som illusion, upphovet till livet som en negativ faktor och därmed en ond skapelse i någon mening (gnosticism) och förhållandet till den fria bildningen av uppenbarade religiösa avatarer. Trots dessa skillnader ska vi direkt erkänna den gemensamma betoningen på kärleken till Gud. Den kristna uppenbarelsen visar dock att det är Gud som älskar oss. Inte tvärtom. När detta erkänns av en vaishnava-bhakti – att det är Guds kärlek till oss som är avgörande genom nåd och förlåtelse – är den kristne på samma väg som bhaktan. Jag har själv vänner bland vaishnava och kan intyga att närheten till kristendomen är påtaglig. Dessutom finns en saklighet som liknar den katolska.

6. Karma. Den kristne tror inte på den karma som kommer från Harappa-kulturens gnosticism. Karma behöver inte heller kopplas till bhakti såsom en del som måste ligga till grund för bhakti. Tvärtom uppfattar många att karmaläran knyts till bhakti på ett onödigt och inte särskilt logiskt sätt. Att vara hängiven och leva i Guds namn, leva i sattvas energi, stöds inte direkt av tanken på karma. Men vad kan vi lära oss av karma? Ordet karma kan användas på tre olika sätt: 1) som konsekvenstänkande, 2) försyn, 3) determinism. Den första kan vi som kristna acceptera som egenskap i rum-tiden, skapad av Gud, alltså orsak-verkan och vår egen förmåga att göra prognoser byggda på vår begränsade kunskap om orsak-verkan. Den andra tror vi kristna direkt på, Gud känner till alla processer och är med oss hela tiden. Denna försyn bör vi lita på, det står nära bönens sätt att förhålla sig till allt som händer. Den tredje meningen är den kristne skeptisk till: det finns en nödvändighet hos Guds plan, men samtidigt är friheten i vår vilja central för Gud. Denna viljans frihet gör karma i meningen determinism mycket tveksam. En bhakta kan alltså tala om karma endast i de två första meningarna.

Reinkarnation. Den kristne tror inte på reinkarnation eftersom Gud uppenbarar en tydlig undervisning i GT och NT där vår själ är en enda unik skapelse, tidlös och skapad för att leva i evighet nära Gud eller på avstånd från Gud. Men den indiska reinkarnationsläran – som inte heller hör till den ursprungliga Veda – kan faktiskt ses på två olika sätt. 1) En saklig beskrivning av själens vandring genom olika kroppar, 2) en beskrivning av själens renande på ett mer allmänt sätt. I den första meningen är reinkarnation ointressant för den kristne, kanske även en störning och en synd. Men i den andra meningen kan skärseldens rening och även hela människolivets rening göra reinkarnationstanken möjlig. Inom bhakti säger man också att vi ständigt reinkarnerar. Barnets kropp är inte densamma som den vuxnes kropp. Åldringens kropp är en annan än ungdomens kropp. Vi reinkarnerar under jordelivet. Detta kan en kristen hålla med om. Själen är det centrala liv som räddas, som lever för evigt, som är vårt sanna jag. Den kristne kan se den ständiga förkroppning som äger rum under jordelivet och den nya härliga förkroppning som sker efter det. Kristendomen har alltså reinkarnation i den bemärkelsen att själes förkroppas ett antal gånger under livet och sedan ytterligare en enda gång i himlen. Den härlighetskropp vi då får är av kvalitativt annat slag än den jordiska kroppen, vi kan säga att den är ren sattvakropp, medan jordekroppen är av blandade kvaliteter.

Vad ska jag ha NT till?

En god vän - nyhedning som så många andra i vår tid - fick ett utbrott när vi var på en skogspromenad. Han skällde ut evangelierna för att att vara rena påhittade sagor och ingenting annat. Efter en talande tystnad frågade han den efterlängtade frågan: Hur ska man egentligen läsa NT? Jag såg hans smärta och sa: först handlar det om dig. Vem är du? Du är Janne med kropp och själ. Behöver din själ hjälp med något eller är den perfekt? Den behöver hjälp för räddning. OK. Läs NT som medicin för din själ. Först då har du möjlighet att läsa rätt.

Robert Louis Stevenson som teolog

Att han är en benådad berättare visste jag - men att det finns teologi om synden och djävulen hos Robert Louis Stevenson var en intressant överraskning. Se bara här i novellen Markheim:

"Alla synder är mord, liksom allt liv är ett krig. När jag ser din ras är
det som att se svältande sjömän på en flotte, alltid lika redo att livnära
sig på varandras liv. Jag följer en synd längre än det ögonblick den varar.
I varje synd ser jag döden som yttersta konsekvens. I mina ögon är den
söta flickan som fördunklar sin mor på en bal en minst lika blodtörstig
mördare som du. Sa jag att jag följer en synd? Jag följer dygden med lika
intresserade blickar. Den skiljer sig inte med en tumsbredd från synden.
De är båda två liar i dödsängelns hand. Jag lever för ondskan, och den
består inte i handling utan i karaktär. En dålig man är mig kär, inte hans
dåliga handling som kanske får mer välsignade följder än den mest full-
ändade dygd, vad det lider."

Tre världar

Människor lever olika. En del lever sekulärt med stor frihet men också stor meningslöshet. En del lägger till en droppe mystik och tänker att kanske kanske finns det ett liv till efter döden och kanske kanske finns det en god Gud. De har lite mindre frihet, de måste ta hänsyn till hur man bör leva för att komma vidare. Och en del lever som kristna, de har ett förhållande till en Person och kan alltså inte vara fria på samma sätt som de sekulära men älskar istället denna Person och försöker göra förhållandet så fint som möjligt.

De här tre världarna måste ju leva vid sidan av varandra, så vi måste prata med varandra och försöka förstå varann. Den första världen - den hedniska - är ju full av trevliga människor, sorglösa som Laestadius kallade dem. Den andra världen - den väckta - är full av härliga sökare, många av dem präster som är "öppna" för de stora frågorna som man säger. Den tredje världen - den kristna - är en typisk familj, vi är gifta med Jesus, vi är barn till vår Far, vi ber dagligen vår mor Maria om hjälp.

Utifrån sett är det provocerande med den kristna familjesituationen. Många som är utanför, både hedningar och väckta, irriterar sig. Men de kristna kan lätt sucka över hedningarna, de glada sekulära människorna i världen med alla sina smågudar, pengar, trivsel, framgång, nytta och nöje. De kan stöna över de väckta som inte kan bestämma sig och ingenting kan lova, ett sorts förräderi - nådetjuvar som Laestadius kallar dem. Och med all rätt ska vi kritisera varandra, för om vi är tysta blir det värre.

I skolan använder vi argument och personlighet: de tre världarna möts och det hela blir spännande!

Det rena och klara Gudsordet: ho kan det fördraga?

Laestadius är underbar: när han ska ge exempel på att "om Guds ord predikas rent och klart i helgedomen, så har icke mången lust att komma dit, ty Guds ord, rent och klart predikat, låter i världens öron som hundskall" så citerar han Joh 6 där Jesus säger att han är i brödet och vinet kroppsligen - det mest katolska av alla Jesu ord! Och Laestadius har så rätt. Just den rena eukaristin är för många "ett hårt tal, ho kan det fördraga." (Se Laestadius Visitationstal i Arvidsjaur 1856)

Ignatius och myntslagen

Jag brukar illustrera livets slut med vänster handflata rakt upp och höger infallande med fingrarna mitt i den vänstra - en T-korsning med en väg uppåt och den andra nedåt. Ignatius av Antiokia har en alternativ bild: två myntslag i cirkulation i världen.(Brevet till magnesianerna). Man kan se de olika stämplarna tydligt: Jesus Kristus eller denna världens prins. Vilka mynt har du i börsen när du närmar dig pärleporten?

Franciskus tre grunder:

1 - du äger ingenting -- med lånad kropp rör du dig på lånad mark; allt du har är Hans, gåvor utan ände, tacksamhet utan uppehåll; detta tillstånd av fattigdom är universellt, det gäller alla, utgör även grund för synd och dom för alla som tror sig äga föremål eller tillstånd (t. ex. tfnn - trivsel, framgång, nytta och nöje) ;grundsituationen á la Franciskus

2 - du har en passion för en enda Person, världsalltets Herre, Jesus Kristus, du är inte kontemplativt likgiltig utan dynamiskt fäst vid Någon, utan att äga något är du kär i Gud, hans ord och sakrament, hans kropp; denna kärlek är nödvändig och behövd, viljemässig och intellektuell, individens riktadhet; grundintentionen á la Franciskus

3 - dessa två färgar av sig på sociala situationer, bildar samhälle, men kan inte sättas i centrum som viljeobjekt utan måste komma sig av 1 och 2, det blir i annat fall följande av bud eller regler, lagstiftning; äkta social samvaro uppstår som en frukt av fattigdom och kärlek till Herren; grundeffekten á la Franciskus

+ Peguy's hoppregel:

4) Hoppet räknar med att du har hela livet framför dig - hela evigheten. Genom Honom jobbar det temporära för det eviga i fattigdomen, kärleken och hoppet.

Från skapelse till himmel

Kroppar är fragila, cellerna faller isär hela tiden (skador, sjukdom, åldrande, död). Systemet har den egenskapen att falla isär och sluta fungera. Isärfallandet är en systemegenskap som inte i sig behöver finnas. I ett system av organiskt liv utan den egenskapen är kropparna stabila. Vi måste alltså medge, som de gamla skrifterna säger, att kroppar kan vara stadiga, utan isärfallande, utan att funktioner upphör. Kroppar på riktigt, inte endast en temporär och skör existens. Vårt liv med denna sköra biologi är ett försökshit för att kunna stå upp med en riktig kropp. Rätt tro, hopp och kärlek leder dit. Vi använder då på ett livsavgörande sätt mentala förmågor: vilja, intellekt, kärlek till Gud och natur men även till medresenärerna, människorna, i synnerhet helgonen och Maria.

Kronologiskt från skapelse till himlen: stabil-transgression-labil-transformation-stabil

Bön - vad är det?

Tänk så här: det naturliga programmet drar nedåt i tråkighet och ledsnad och måste distraheras med en serie trivselaktiviteter varje dag. Bön är en omkoppling, som vänder dig åt motsatt håll. Där väntar Jesus för att få fortsätta undervisningen i sanningsprogrammet. För du var långt ifrån klar med de olika kurserna där.

Han har öppnat pärleporten

Det är högsommar på torpet. Alla är lediga. I goda vänners sällskap pratar vi om Totta Näslund. Han har gått genom pärleporten alldeles nyligen, tagit någon genväg kanske. Någon i sällskapet säger att det finns en annan port också, mindre trevlig. Dit går några - hur många? Det är fullt av folk där, säger en annan. Nej, jag tror alla kommer till himlen säger min ängel till fru.

På det rangliga träbordet ligger André Rousseaux's bok om Péguy. Vi låter Péguy göra sitt inlägg.

Péguy: var fruktansvärt klar över mannen som öppnar pärleporten! En man, en enda, går från himmel till jord, öppnar himlen på jorden, skriver in himlen i köttet och i naturen och i folkens historia. Den mannen är nu man. Han har en mans kropp. Feminismen måste falla på knä. Han är man. Just nu är han man och Gud. Han gör livet på jorden himmelskt mitt i smärtan, särskilt livet i familjen och i fattigdomen, i maktlösheten mot terrorism och storpolitik. Han är inte spirituell, han säger inte "det här är egentligen himlen". Han gör blodet och chocken över våldet till pärleport, han gör misslyckandet och den skamfulla förlusten till pärleport. Jesus är pärleporten i den mänskliga kroppens liv, i den mänskliga historiens liv, i vårt land, vår hembygd, vår familj. Han inkarnerar evighet i vår historiska tid.

Och så kan vi på detta péguyianska sätt sjunga med Totta:

Han har öppnat pärleporten
Så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig
Och bevarat mig som sin.

Kristi mikrofoner

Kristus ville ha fysiska mänskliga och synliga mikrofoner, handpålagda män i direkt succesion -- inte självupplevda fromma kvinnor eller män.

Varför?

1-- Det är ett nytt liv han inför i världen, ett nytt Förbund, som bestämt fungerar endast på detta apostoliska sätt.

2-- Det är inte en generell och icke-fysisk inspiration i Jesu namn.

3-- Det är inte en församling som tar emot frälsning utan Kristi kroppsliga institution som GER frälsning, själva instrumentet för frälsning

4-- Kristi korsoffer var specifikt, historiskt och fysiskt, därför måste Hans frälsning vara det.

5-- Sakramenten är fysiska och apostoliska, alltså bundna, inte generella.

Inspiratören Josiah Royce

Den som tror att universum är verkligt tror på Gud i den mest rudimentära formen, Gud som namn. Därefter kommer logiskt Gud som komplex kausalitet; sedan Gud som PFP, partial fulfillment of a purpose, vilket är den primära formen av idé; den sekundära är representativ idé, som nä vi tänker på något sinnligt erfaret.

Varje finit vilja (vi har alla varsin) söker den absoluta viljan. Och vi gör det i så hög grad att sökande efter något annat helt enkelt är omöjligt, till och med för den mest perversa människa. Med andra ord tenderar varje individuell vilja att förena sin vilja med den absoluta -- vare sig individen är klart medveten om detta eller inte. Moral bygger på just detta. Varje handling som bringar oss lite närmare den absoluta viljan är den bästa i varje given situation.

Fader vår - tio seminarier

Tio seminarier:

Fader vår ---> kausalitet

Som är i himlen ---> ontologi

Helgat ---> värdeobjektivism

varde ditt namn ---> nominalism

Tillkomme ditt rike ---> eskatologi

Ske din vilja ---> viljans frihet

Såsom i himlen ---> idealism

Så ock på jorden ---> immanentism

vårt dagliga bröd ---> naturfilosofi

Giv oss idag ---> providentia, försyn

Och förlåt oss ---> etisk försoning

Våra skulder ---> ondskan

Såsom ock vi förlåta dem oss skydiga är ---> pliktetik

Och inled oss inte i frestelse ---> synd

Utan fräls oss ifrån det onda ---> Gud

Absolut Jesus

Jesus-->absolut sanning-->absolut sann kyrka-->Jesus sänder helig ande som objektiv garant för att kyrkan går rätt-->sammanställning (270-talet) av NT som kompletterande texter till praktiken (sakramenten)-->gradvis

uveckling av kyrkan genom precisering av den absoluta sanningen, inte förändring-->samma praktik och inspirerande texter idag.

Under historien har dock mindre grupper fallit bort från kyrkan och därmed från Jesus genom fristående läsning av texter och experiment. De flesta är på väg tillbaka till den absoluta kyrkan.

Tror du på Adam och Eva?

Tror du på Adam och Eva?

--> skilj på faktareportage och värdetext

Genesis 1 är den enda av de antika värdetexterna som påstår

1 allt liv är gott

2 kärlek, oskuld, lydnad inför det goda, äktenskap, harmoni är heliga värden

3 vi är gudsavbilder från början och ska gudomliggöras,

4 vi är både natur och supranatur, inte bara en av dem

5 vi faller ner i dåligt liv om vi försöker leka gud genom egot --> vi förnekar och lurar oss själva

Hinder för förståelse

Fulton Sheen säger:

Det finns två heliga drifter - hunger och sex

5 saker som gör det svårt att fatta det sakramentala i mat och sex:

1 subjektivism på 1300-talet - Marsilius av Padua, Ockham

2 Tysk reformation - sakramenten bort

3 Franska revolutionen - antropologisering av alla värden

4 Fascismen i kommunism, nazism och italiensk-spansk fascism

5 60-talets sexuella revolution