Gå till kyrkofäderna !

Under många år har eleverna och jag haft svårighet med Jesus avvisande av mannen som inte hade rätt kläder på sig på bröllopsfesten. Det verkade så kärlekslöst att slänga ut någon på grund av klädsel, även om denna klädsel naturligtvis inte var passande och personen själv kanske skulle vilja ha en bättre.

Äntligen har jag hittat en förklaring. Hos St Cyrillus av Jerusalem. Det handlar om att han inte har vita kläder på sig, alltså äkta kärlek till Brudgummen. Utan den fungerar inte frälsningen. Naturligtvis. Så här låter St Cyrillus i engelsk översättning:

A certain man in the Gospels once pried into the marriage feasts, and took an unbecoming garment, and came in, sat down, and ate: for the bridegroom permitted it. But when he saw them all clad in white, he ought to have assumed a garment of the same kind himself: whereas he partook of the like food, but was unlike them in fashion and in purpose. The bridegroom, however, though bountiful, was not undiscerning: and in going round to each of the guests and observing them (for his care was not for their eating, but for their seemly behaviour), he saw a stranger not having on a wedding garment, and said to. him, Friend, how camest thou in hither? In what a colour! With what a conscience! What though the door- keeper forbade thee not, because of the bountifulness of the entertainer? what though thou weft ignorant in what fashion thou shouldest come in to the banquet?—thou didst come in, and didst see the glittering fashions of the guests: shouldest thou not have been taught even by what was before thine eyes? Shouldest thou not have retired in good season, that thou mightest enter in good season again? But now thou hast come in unseasonably, to be unseasonably cast out. So he commands the servants, Bind his feet, which daringly intruded: bind his hands, which knew not how to put a bright garment around him: and cast him into the outer darkness; for he is unworthy of the wedding torches. Thou seest what happened to that man: make thine own condition safe.

MAN SKA GÅ TILL KYRKOFÄDERNA !!

Att lyssna på GT

Vi vet alla hur små korta våra citat är från GT - de som passar in i vår mer spirituella syn på religiös tro. Och hur vi rynkar på näsan åt så mycket som står i Moseböckerna. Det är nog dags att vi återvänder till GT, de skrifter Jesus lärde känna som pojke.

När vi lyssnar oss genom GT -- vilket är lätt med dagens internet -- märker vi att vissa teman kommer igen hela tiden. Det är teman som gör oss medvetna om vad Gud är för oss människor:

1 att äga land och strida för sin rätt med Guds hjälp
2 att ha en lagstiftning för brott och straff byggd på Guds vilja
3 att ägna kroppen och det kroppsliga noggrann uppmärksamhet
4 att ha RÄTT Gud som Gud, att peka ut fel gudsuppfattningar och krossa deras idoler
5 att ha ordning på folk, veta vilka som är Guds profeter och präster
6 att särskilja man och kvinna och inte blanda ihop könen
7 att inte skilja Guds kärlek från hans politiska och moralisk vilja
8 att inte skilja Guds kärlek från Guds historiska handlingar på jorden
9 att leva inför en social Gud som lovar det goda men har krav på sitt folk

Många glömmer bort dessa teman och upplever GT som delvis oanvändbara böcker med historiskt värde där endast psalmerna och utvalda delar av de andra skrifterna passar för oss kristna. Vi spiritualiserar vår tro och känner motvilja när vi ser hur jordiskt grundad den är, den tro Jesus hade från barnsben. Vi kallar vissa ultraortodoxa för "gammaltestamentliga" och menar att de inte hängt med i utvecklingen. Vi plockar ut korta verser som endast handlar om individens tro och undviker sammanhanget, den sociala och politiska grunden för verserna.

Vi måste tillbaka till Egypten och förstå löftet om det Nya Landet.

Det vi får om vi omfattar GT's tematik är en jordad tro, en grundad och fast tro som blandar in Gud i allt som händer socialt och historiskt. Vi får en materialiserad tro där vi inte skäms för Guds detaljerade intresse för människor, kroppar, familjer och egendomar. Hur ska vi annars förstå vad Guds kärlek är?

Den pragmatiska nivån

För många är det svårt att begripa tron och religionen. Det kommer nog alltid att vara så. Olika hindr lägger sig i vägen, intellektuella, allmänt moraliska.

Men en elev sa så här: det första man gör på morgonen är att hitta en miljö man trivs med. Inte bara fysisk utan känslomässig och tankemässig. Vilken miljö mår jag fint i, vilken miljö känns riktigt.

Låt oss kalla det den pragmatiska nivån. Att öppna Sagan om ringen är att gå i i en miljö. Vill du vara där? Att öppna Bibeln är att gå in i en miljö. Vill du leva där, tänka där, känna där? Om svaret är JA så gör det och försök inte försvara din handling, bara gör det. Du kommer också att hitta andra människor som gör det. Men gör det själv först.

Den pragmatiska nivån. Det är naturligtvis inte bara så det fungerar. Men när jag vaknar på morgonen och sträcker efter Tidegärden så stämmer det: jag vill vara där, i den miljön av hopp och tro och kärlek.

Vad är Kyrkan?

En evig fråga är: finns det en massa kyrkor eller finns det en Kyrka? Jag brukar säga att Jesus grundar en kyrka, den Enda kyrkan. Men redan Abraham kallades till den. Jag ser alltid kyrkan definieras i de ord från Genesis 12 där Herren kallar Abraham till att lämna sitt land, sin fars hus, sin familj, för att bege sig till det nya landet. Detta Nya Land är kyrkan, den enda kyrkan. Det är också ett nytt tänkande, ett nytt kännande och en ny livsordning. Tidlös och En är denna nya Kyrka, den som, paradoxalt nog, Jesus grundade.

I begynnelsen var ordet - tänk bara efter

När vi talar utför vi i själva verket ett märligt bevis för det Absoluta. Talandet är en mekanisk process som sker med en rad organiska instrument, talorganen, som med sina mekaniska rörelser skapar vissa ljudvågor i luften både inne i vårt huvud och utanför i fria atmosfären. Genom ytterligare andra mekaniska processer i lyssnarens organ produceras det vi kallar ljud genom att uppfånga vibrationerna i lufte och omvandla dem till upplevda ljud.

Betyder det att materialisten har rätt, att vårt tal endast är en mekanisk och organisk process? Utesluter denna mekaniska process ett absolut innehåll i ett absolut medvetande som inte har något med de mekaniska instrumenten att göra?

Tänk själv. Tro inte på fördomar. Inte bara är det absoluta innehållet oberoende av de mekaniska talprocesserna, utan dessutom är faktiskt de mekaniska och organiska processerna helt beroende av detta innehåll ! När du talar styrs organen direkt av vad du vill säga. Dina idéer styr valet av de ljud och fonem som ska uttrycka det absoluta innehållet.

När vi ser skådespelare på en scen eller i en film kan vi mycket väl medge att vi ser mekaniska rörelser utföras, hör organiska organ producera ljud som vi omvandlar till begripliga satser. Processerna är determinerade och beroende av mekaniska lagar. Så långt allt rätt. Men dramat som berättas är inte bara något helt annat än de mekaniska processerna utan dessutom helt bestämmande för vilka ljud som ska produceras av organen och vilka rörelser som ska utföras av skådespelarna. Dramats innehåll är absolut, de organiska och mekaniska processera relativa. Information kommer före processerna.

Detta är en vardagligt giltig logik. Alla kan se det när vi tänker efter lite. I begynnelsen är Ordet, det absoluta personliga medvetandet. Platon har fortfarande rätt på den punkten. Innehållet är Kung. Eller som Heidegger en gång skrev: i det egentliga ordet manifesteras alltid ett och detsamma "worauf wir uns einigen".

Solovievs val

Den ryske tänkaren Soloviev ställer i sin Lectures on Divine Humanity oss alla inför ett val: antingen bygger vi samhället på mänsklig vilja eller så bygger vi på gudomlig vilja.

Där emellan finns egentligen inget val. Och 1900-talet visar en politisk provkarta på alternativet mänskliga vilja. Franska revolutionen verkade införa fina mänskliga värden, befriade från Gud. Det tycks dock vara en naturlag, som Chesterton också påpekat, att mänsklig vilja blir totalitär stat. Den som kan sin Bismarck vet att även en kristen nationell vilja blir totalitär.

Poängen med Gud för Soloviev är att historiskt och kosmologiskt visar det sig nödvändigt med teokrati. I våra islamistiska dagar skrämmer ordet teokrati. Men om de viktigaste värdena kollapsar i fascism, återstår alternativet att grunda samhället på Guds vilja.

Hur ska det gå till? Genom att individen ges full frihet att välja Gud som värdegrund. Den friheten finns emellertid inte när religion påtvingas utifrån. Alltså måste definitionen på sann religion börja med den mänskliga personen och dess fria vilja.

En fri person som väljer att förena sig med den gudomliga principen för värden och värdigt liv upptäcker att detta är möjligt bara om vi har del -- redan har del alltså -- i det gudomliga. Det har vi enligt Bibeln. Den som till äventyrs placerar det gudomliga och perfekta utanför oss gör alltså sakligt fel enligt både enligt Bibel och Koran. Som skapade har vi del, vi är delaktiga. Externalisering går alltid fel.

Den mänskliga personen får genom denna teokratiska utgångspunkt ett oändligt värde. Därmed är det otänkbart med fascistiska eller kommunistiska system, vare sig i skarp form eller i någon sorts beta (t. ex. socialdemokrati). Finns det någon form av islamism som är förenlig med detta? Kanske.

Personens oändliga värde innebär en absolutism. En sådan aboslutism garanterar det viktigaste för oss människor, kärleken, den obetingade. Den utesluter förstås sådana halkiga saker som abort, preventivmedel, eutanasi, dödskult, eugenik, sexuell mångfald och konstiga former av samliv.

Man får väl välja vilket som är bäst. Solovievs val är tänkvärt.

Sagan om den onde prinsen

Så berättade Irene:

"Det var en gång en elak prins. Han fick människor runt om i sin stora värld att slåss, ljuga och svika varandra på allehanda sätt. Han låtsades vara smart, modern och välinformerad men ville bara ha människor till att hata och tjäna pengar på varandra. Allt vackert Gud skapat använde han för sin verksamhet. Men några människor såg igenom honom och bildade en rörelse emot honom. Särskilt efter att Gud själv blivit människa under ett kort men intensivt liv växte denna rörelse till en stor motkultur. Då började prinsen arbeta inom rörelsen och lyckades göra den till sin - nästan.
Och där är vi nu."

Irene var en kompis under gymnasietiden. Hon var kristen på ett annorlunda sätt. Medan jag var van vid att kyrkan fanns i samhället som en del av det, berättade Irene om en ond prins som behärskade världen. Hon kunde utveckla den med många exempel och variationer. Hon var inte fanatiskt utan lugn och saklig. Jag tyckte hon var otroligt vacker och hennes världsbild otroligt häftig och när vi hade franska ihop satt jag alltid vid henne och vi fikade efteråt för det var håltimme. Jag ville dela hennes personliga skönhet och hennes fantastiska bild av verkligheten åtminstone en dag i veckan! Resten av veckan var jag som vanligt ytlig och omedveten.

Nu trettio år senare minns jag detta med förundran. Idag delar jag Irenes berättelse på riktigt och ser god teologi i den. Vad gör Irene idag? Vet inte. Det är viktigt att minnas möten.

Vara i tjänst

Den här julen, med högt blodtryck och yrsel, går tankarna tillbaka till mina besök hos den gamle tempelmålaren i den lilla byn Laxmanjula i norra Indien. Den artige och stillsamme mannen med den kvillrande glädjen i ögonen förutsatte ständigt att jag tjänade Kristus som han tjänade sitt gudapar (var det Siva-Shakti?), vars tempel fanns i byn. Aldrig tvivlade han på att glädjen kommer bara från detta tjänande. Det var i december och han undrade om jag skulle fara hem för att fira Födelsen på jorden av min käre Gud.

Många kvällar satt jag nere vid Ganges i mörkret och lyssnade på ljuden och funderade: har jag missat något i det där med tjänsten? Att vara i tjänst? Att det skulle vara så enkelt istället för all den yoga och insiktsmeditation jag ivrigt sökte där i Indien, att det bara handlade om min inställning vad gällde frågan: vem tjänar du?

Många många år senare hemma i väst har Gud genom väghinder och tillkortakommanden hos mig själv lett mig tillbaka till samtalen med tempelmålaren, tillbaka till en ödmjukhet. Det är som Gud hostar lite och pekar försiktigt på en ikon med Gudaförderskan och det lilla barnet. Han säger det inte rent ut men menar att jag bara behöver vara i tjänst. Det räcker.

Det är också det juletiden (som BÖRJAR på julafton och sträcke sig fram till fastan !) handlar om.

Mening -- så hemskt !

En elev fick häromdagen veta att ledaren för HUGO-projektet (Francis Collins) var kristen och blev alldeles chockad. Varför så chockad? frågade jag. - Men det betyder ju att han hela tiden såg någon mening i hela utvecklingsläran ??!!

Ja. Hemskt. Han såg en verklig mening med alltihop.

Det närmar sig jul och födelse !

Livet på jorden har en Första Scen som är den verkliga skönheten -- en ung kvinna och en ung man får sitt första barn! Detta är den magiska kärlekens höjdpunkt, ständigt upprepad, ständigt firad, den ursprungliga gudstjänsen. Och Gud är ju biolog så den troende kan bara peka överallt i naturen för att se samma underbara Första Scen överallt. Det är full harmoni med Skriften som hyllar samma sak och avskyr det motsatta, barnlösheten, steriliteten, aborttänkandet, förlust av liv.

Och när det blir jul så firar vi hur den Högste själv gör det. Krubborna kommer fram, skolavslutningarna sker i kyrkan, alla sekulära elever sjunger "Och i vart hjärta mörkt och armt sänd Du en stråle blid...." och vi firar den magiska fortplantningen i den lilla staden Betlehem då alla livsformers Herre för första gången gör människans resa för att iscensätta Akt 2 -- räddningen.

Teoretiskt och praktiskt

En person sa: egentligen är det väl ingen idag som tror på att Jesus var Guds son och att han levde vid en viss tid i ett visst land ! De kyrkliga accepterar bara sådana påståenden som rutin. Inte är det väl någon som tror på riktigt?

Nej i vår sekulära tid är det nog så. Sekularismen fungerar som en fundamentalism.

Men en enskild person kan gå två vägar till verklig tro. Dels studerar man historia. Ett teoretiskt lärande alltså. Det visar sig då att Jesus verkligen levde och var den han säger sig vara. Men detta inser man bara genom ganska djupgående historiska studier. Och vem i vår sekulära tid hinner undersöka saken historiskt?

Den andra vägen är praktisk. Jesus är en utmaning och ett drama för den som vågar ge sig in i det. Det gör inte många i vår sekulära tid. Vem hinner med det och vem ser det som något att prioritera? Börjar man se tillvaron dramatiskt utifrån Jesus och frälsningen kanske stressen blir ännu högre. Ingen vill väl det?

Det blir som Kierkegaard sa: folk unnar sig inte det bästa av allt, det verkligt goda, frälsning genom Jesus Kristus, genom trons dramatik och kunskap i historia.

Den kristna in-bildningen

En underbar självaård lyssnade jag till häromdagen. Det var två unga personer, den ena kristen och den andra inte. Jag skrev upp vad jag hörde på datorn jag satt vid i rummet intill.Ungefär så här lät det:

- Men jag är inte troende. Jag tror inte på allt det där du säger.
- Men har du prövat det?
- Nej det kan jag väl inte om jag inte från början tror det minsta på det?
- Jovisst kan du pröva det ändå! Precis som du kan pröva alla andra tankar.
- Nej det kan jag inte, för mig är det bara inbillning!
- Ja det är inbillning ! Du ska inbilla dig -- eller in-bilda dig.
- Va?
- Jo men tänk på någon människa som älskar dig, som tycker om dig, som ställer upp för dig.
- Ok
- Så tänker du på Gud som en större person som älskar dig mer ändå. För alla människor minskar ju sin kärlek om du t ex beter dig väldigt illa. Men Gud kan du tänka dig älskar dig ovillkorligen. Det är bibliskt att tänka så.
- Men det är ju bara inbillning?
- Javisst. Inbilla dig att Gud är närvarande nu och älskar dig oändligt mycket mer än alla andra varelser kan göra. Om du gör den inbildningen under en period av ditt liv, säg ett eller två år, så hamnar du i en tradition av människor som är den mest överlägsna som funnits på jorden.
- Hur då?
- Det är den kristna som inbillat sig detta och de har skapat det mesta i vår civilisation: barnsjukhus, universitet, åldringvård, kyrkor och bibliotek, lyrik och musik osv. En hel kristen kultur har byggts på denna inbillning. Du blir ett med denna tradition när du lever med den inbillningen. Bilden av en Gud som ger dig mer gott än du kan tänka dig bygger upp även ditt liv.
- Men det är ju bara ett påhitt?
- Absolut, men det bygger upp ett andigt liv, det kan du inte förneka. Inbillning och bilder, påtsåenden och påhitt bygger upp högre former av värden. Börja i den änden. Studera Bibeln och lär din inbildningarna.
- Men det har ju inte med fakta att göra !
- Gör inbillningarna några år och sen kan vi tala om trons faktiska innebörd. Först då har du ett eget liv som utgör denna faktiska innebörd. Börja bygg!

Gyllene sidor i Prévosts "Bröderna"

Jean Prévost skildrar i sin roman Bröderna (Les frères Bouquinquant) från 1930 ett liv som är eländigt och vackert på samma gång. Det är en sann skildring, så levande jämfört med de senaste decennierna europeiska skönlitteratur (väldig generalisering där...) med mycket Paris-känsla. Flickan Julie gifter sig med fel bror, blir misshandlad och föga älskad av sin make, medan hans bror utvecklar allt djupare kärlek till henne, en kärlek hon besvarar.

Men mitt i den realistiska skildringen dyker så två vackra och väsentliga sidor upp för varje katolik. Julie är tills vidare häktad för misstanke om mord på sin make. Hennes nyfödda barn är hos Pierre, brodern till hennes döde make. I cellen genomgår Julie kval:

"Hon kramade sina händer än
hårdare: "Min Gud, min Gud, förlåt mig," och
tillade mekaniskt: "att hava brutit mot Dig." Till
en början endast för att pröva sitt minne men
sedan av ett verkligt behov att be, sökte hon erinra
sig för länge sedan glömda böner, men blandade
bara ihop syndabekännelsen och de olika bönerna.
Ave Maria var den enda bön, som hon utan svå-
righet erinrade sig tack vare de otaliga gånger
hon läst den, då hon som liten flicka gått i pro-
cessionerna till den Heliga Jungfruns ära. Hon
ville nu läsa den och begrunda varje ord, men
denna välsignelse var föga avpassad efter hennes
känsla av fruktan och ånger. Då hon kom till
orden "och i vår dödsstund", protesterade hon
med dov stämma: "Nej, nej."

Hon beslöt sig då att för sitt barn läsa tre rosen-
kransar Ave Maria (utan att tänka, bara rabbla dem)
dem) och räkna bönerna på fingrarna. För förs-
ta gången på två dagar var detta det enda, som
skänkte henne ro, varför hon fortsatte att läsa
för sitt barn många Ave Maria utöver dem hon
från början bestämt. Det var nu tid att lägga
sig att sova, och hon kände då behov av att läsa
en bön för egen räkning. Men hon kunde omöj-
ligen påminna sig syndabekännelsen, och hon upp-
repade bara gång på gång: "Detta är min skuld,
min stora skuld, min stora, svåra skuld." Hon
blygdes inför Gud att inte finna de rätta orden
och fruktade att därför gå miste om syndaförlå-
telsen. Hon visste inte hur hon skulle fortsätta
och upprepade därför bara sitt stackars: "Förlåt,
förlåt."

Dagen därpå talade man om för henne, att
Pierre hade fått tillstånd att besöka henne, och
att han skulle komma med barnet. Hon hade
just läst på fingrarna en hel rosenkrans Ave Maria
för den lille. Hon smålog hjälplöst och såg häri
en första bönhörelse."

Gud som en Shakespeare

Ibland slår det mig att hela materien och antimaterien, hela det fysiska universum med andliga själar är en teater för Gud. Liksom Shakespeare har Herren först fått pjäsens centrala idé: återlösningen.

Därefter har allting annat byggs upp som rekvisita kring den centrala idén. All evolution, allt drama på den lilla planeten jorden, alla filosofiska problem och andliga lidanden som mänskligheten utstått, hela den dramatiska Inkarnationen i Palestina, vår Herres lidande och död -- allt behövs för att realisera pjäsens centrala motiv: återlösningen.

Och samtidigt är det otroligt märkligt för den enskilde: var och en har vi som är med i pjäsen intim och direkt kontakt med regissören. Vi kan välja att delta, säga ja, för varje ny dag vi lever. Vi kan också, naturligtvis, göra som filosofen Don MacKinnon i sin uppsats Prolegomena to Christology, förundra oss över hur det hela är möjligt, hur den Evige kan gå ner i pjäsen och driva det centrala temat. Och vad menar vi när vi säger allt detta?

Bedjarens vardag

Många kristna ber yttre bön men inte inre. Det är inte fel med yttre bön, den är alltid ett bättre alternativ till ingen bön alls. Jag brukar lite slarvigt kalla den inre bönen katolsk bön, mest för att det är pedagogiskt och kräver fler förklaringar! Och så tänker jag mest på rosenkransen.

Men den som får smak för den inre katolska bönen ser skillnaden: man byter under en halvtimme ut två saker.

Första saken. Man byter ut den yttre omgivningen med alla sina relationer och attraktioner till fem av de tjugo verkligheterna i rosenkransen. Istället för att vara bland folk och datorer är jag i Nasaret och ser en ung judisk flicka vara i kontakt med Gud genom en ängel. Jag byter alltså ut realtidsfenomenet mot ett valt fenomen med Herren i centrum.

Detta utbyte är inte lätt och många människor får aldrig vara med om det. Det är till och med så att i vissa omständigheter är detta kontroversiellt. Man får alltså teologiskt och psykologiskt försvara denna bön tid till annan. För många som vill gäller: all vår början bliver svår. Att byta ut den ständiga strömmen av stimulans från tv, internet, folk som vill prata med en, eller folk man vill prata med, all extern stimulans från skärmar och människor och högtalare -- i vår tid är detta kanske svårare än någonsin tidigare. Detta gäller kristna likaväl som hedningar. Det finns präster och biskopar som aldrig riktigt kan göra detta byte under mer än någon kort minut.

Andra saken. Vi byter ut de egna minnena och framtidsplanerna. Alltså även korta minnen av det som skedde för någon timma sen och även korta planer inför dagen som nu börjat eller är i full gång. Istället rör vi oss med Maria mot Ein Karim eller står i templet och ser den tolvårige Jesus separerad från sina föräldrar. Vi ser och hör i denna minnestid, i detta mysterium istället för att minnas vår egen existens eller tänka på vad vi ska göra under dagen eller i morgon.

Detta är kanske något lättare. All koncentration på något brukar kunna åstadkomma detsamma. Man är fullt upptagen av något och hinner inte tänka för mycket. Skillnaden här är att det inte är någon stark yttre stimulans. Du måste med vilja och intention vara där Herren är och beröras av det Han gör. Och detta under en halvtimma. Ingen yttre stimulans förutom att andra kanske ber med dig och kanske kyrkorummet du befinner dig i med ikoner stimulerar dig till bönen. Är du på ett busshållplats eller på ditt arbete eller i ditt hem måste viljan och kärleken till Herren ersätta den yttre stimulansen.

Trots svårigheterna lever många med mig i daglig katolsk bön. Varför gör vi det? Värde, värde, värde. Vi får värdighet av Gud, vi får en rad värden av Gud. Tydligast är glädje och frihet. Så gott vi nu kan är vi med Honom. Inget slår det.

Tro apriori

Ofta märker vi under diskussioner om Gud att den som vet vad Gud är inte kan låta bli att tro. Bara när man har en tokig uppfattning om Gud eller aldrig fått veta vad Gud är, kan man påstå att man inte tror på Gud.

Förbluffande, säger någon, efter att vi gått genom några grunden för vad Gud är. För att kunna se något i världen och säga något om det, krävs en rad förutsättningar som vi själva inte är medvetna om. Det krävs ett rum, det krävs ett tidsförlopp, det krävs en form av intelligens och förståelse i en mycket komplicerad hjärna. Det krävs en rad materiella och icke-materiella processer som alla kommer FÖRE din uppfattning om någonting alls i världen. Gud är levande som operativ apriori, både vad gäller det materiella och det icke-materiella.

Detta är något du kan förstå men det krävs lite träning och en del mod. Så fort du inser att allt du tar för givet redan är etablerat och levandegjort av en apriori process som är personlig och intelligent, behöver du inte tveka om att du tror på Gud. Hur kan någon inte tro på Gud när man inser hur denna komplexa mängd apriori processer gör det möjligt för dig att fatta någonting alls? Ingen jag har mött hittils i livet.

Här finns det inga alternativ till Gud. Om någon säger att något annat än Gud gör vår uppfattning om världen möjligt så är detta återigen ett omdöme eller en uppfattning som redan är levandegjord och möjliggjord av precis det vi talar om, det vi känner som Gud -- alla de icke-materiella, logiska, personliga, mentala och fysiska processer som till sist blir ett omdöme hos dig i din livstid. Vad du än påstår kommer apriori först som potentialitet och formell möjlighet till aktualitet i ditt liv.

Kanske ska vi börja ha kurser i just detta område -- vad Gud alltid är innan vi kan påstå något annat. Skulle vara riktigt roligt !

Freeborns tro

När John Henry Newman ska beskriva en typisk evangelisk teologi i sin utmärkta roman Loss and Gain använder han sig av en person vid namn Freenborn. Vi får möta Freeborn i endast två kapitel men tack vare Newman genialiska förmåga och teologiska insikter skisserar han ett mycket imponerande och attraktivt porträtt av den evangeliska trosuppfattningen – så bra att åtminstone jag vinns för den !! Vilket inte var avsikten förstås. Newman vill visa att den är ogenomtänkt. Men även om Freeborns uppfattning om tro inte är tillräcklig så är den bra, den är mycket bra och man kan önska många protestanter och katoliker att ha den som grund i sitt liv. Vad går den ut på? En kort exhortation.

Du befinner dig i kungens trädgård, säger Freeborn. Du jobbar som dräng där, du sköter ditt jobb så gott du kan men är inte framgångsrik på något sätt. Du mår inte särskilt bra, befinner dig inte i några överdrivet heliga tillstånd. Du är sömnig när du är sömnig och hungrig när du är hungrig. Du uppför dig halvhyfsat mot andra, upplever lust ibland, olust ibland, har det någorlunda acceptabelt som andra. Men som för andra har tillvaron inte så mycket mening förutom en viss trevlighet, att ”ha det bra”. Du söker lyckan men den flyr undan så fort du försöker gripa den. Du vet att kungen finns men du har ingen möjlighet att göra något annat än jobba i trädgården. Så hör du ett rykte att kungen ska passera förbi, vilket han gör ibland. Du har ingen förväntan att han ska prata med dig eller ens se dig men du har god möjlighet att se honom passera. Han brukar aldrig stanna men du kan se honom köra förbi.

Så kommer verkligen kungen. Det finns gott om plats längs vägen att stå och du står där när kungen passerar. Du ser hans ansikte och kropp och du glömmer allt annat. Han kanske ger dig en kort blick men det räcker. Hans majestät är enormt, överväldigande. Kungen är enormt attraktiv på ett sätt som överstiger all annan attraktion. Du hinner bara få en glimt och kungens vagn är borta. Men du är full av Honom och allt annat har försvunnit. Han har borttagit dina synder. Du har hört att Han borttager alla världens synder. Men vad du vet är att han borttagit dina synder.

Han har också borttagit en massa andra saker. Borta är momentant ditt minne, din framtid, din bedömnng av dig själv och din siutation i livet. Borta är momentant alla dina realtioner till andra än Honom. Och när du tänker på andra under dagarna som kommer och går är det egentligen Honom du tänker på. Då blir relationerna plötsligt rätt, fast du egentligen tänker på Honom och inte någon människa. Men du förändrar inte ditt liv. Du blir inte helig eller kallad till något speciellt. Du fortsätter som dräng i trädgården. Inga meriter hos dig har ökat eller minskat. Enda skilnaden är att du vet att Han genom ett enda ögonblick tagit bort din synd, räddat dig och tagit sig till dig. Du fortsätter vara syndare som förut men dina handlingar bär nu frukt på ett osynligt sätt. Andra kanske säger att du är en god människa. Själv vet du att bara kungen är god, att du är precis som förut fast med borttagen synd. Du har tron.

Ungefär så skildrar Freeborn vad tron handlar om. Det finns ingen merit i tron, egentligen ingen helighet heller fast den är ett gripande av kungens helighet. Själva den korta anblicken av kungen är det avgörande. Du kommer aldrig högre, blir aldrig djupare, slutar inte vara syndare. Men du såg Honom och Han tog bort din synd. Även om du inte tänker på det så tog han bort din skuld – dimitte nobis debita nostra, säger latinet, vilket är bättre än den svenska översättningen om förlåtelse. Ta bort tyngd och skuld är vad kungen gör i ett enda moment. Och det är egentligen allt som sker. Alla handlingens eventuella frukter är just detta.

På teknisk kristianska heter detta appropiering utan meritering. Det betyder egentligen det som Laestadius och många andra kallar oskrymtad tro. Det är ursprunglig katolsk kristendom vill jag påstå. Vi är alla den blinde tiggaren som reagerar på ett rykte och ropar på Davids son att förmarma sig över honom. Vi är alla Freeborns trädgårdsjobbare som endast får en glimt av kungen när Han passerar. Allt annat blir skrymt. Själva ordet ”skrymt” har en moralisk innebörd men också en rent faktisk: det är osant. När vi tror gör vi ingenting själv utan griper som den blinde tiggaren efter anblicken av kungen som passerar. Skillnaden mellan oss och de tiggare som struntar i ryktet om att kungen ska komma förbi är naturligtvis helt avgörande. Den ena är kallad, den andra inte. Den ena söker livet, den andra inte. Det är en grym skillnad. Men den är faktisk.

Om någon gör det till en egen merit att vara frälst och hävdar en gång frälst alltid frälst, blir det osanning. Det är detta den katolska läran vill förbjuda. Varför? Jo det skadar dig och andra och det är osant. Det är aldrig någon merit hos dig att kungen for förbi och du såg honom. Inte heller efteråt finns någon merit hos dig, endast hos Honom. Tron är alltså, menar Freeborn, inte någon meriterande akt. Däremot förvandlar den hela ditt liv för din synd är borttagen. En operation har skett som är så omvandlande att ingenting annat kan jämföras med det.

Den oskrymtade tron är den effektiva borttagningen, skulle man kunna säga i Freeborns anda. Kungen är qui tollis peccata mundi. Ditt liv är alltid världens horisotn, du ser världen genom dig själv. Synden är borttagen i världen och dig. Att gå i kyrkan eller be eller utföra goda handlingar är ju allt tämligen meningslöst utan tro – det är det dagliga vanliga jobbet i kungens trädgård, det som hedningar gör lika bra om inte bättre än den kristne, ofat med större iver och pliktkänsla. Som en tjänsteman på RFHL sa en gång till mig: Det spelar ingen roll vem som gör arbetet, det får gärna vara djävulen själv.

Men det specifika händelseförloppet att du hör ryktet om att kungen kommer och du går till vägen för att se Honom passera och girigt griper anblicken av Honom under ett kort ögonblick, leder inte alls till att du blir ivrigare i trädgåren eller skickligare som hantverkare eller framgångsrik i världen. Det är snarare troligt att du föredrar ensamhet, gärna sitter i tystnad och adoration, gärna är tystlåten. Det stora har nämligen hänt dig och det är inte så lätt att tala om det. Det är något helt annat än ordrik framgångsteologi. Det är också i rätt tydlig kontrast till hurtig och käck apologetik, hur ärlig och spontan den än verkar vara.

Newman vill gärna få fram den oklarhet som Freeborns uppfattning om tro lider av. Det har han rätt i. Utan Jesu kyrka och tradition fungerar nämligen inte tron. Men grundinställningen hos Freeborn går ändå fram som riktig och kristen. Newman försöker också påvisa tvetydigheten i folk som anser sig frälsta men senare lämnar tron för gott. Det skulle inte vara möjligt om Freeborn hade rätt. Men detta är ett litet knep som är lätt att gå förbi. Folk som anser sig frälsta skrymtar nämligen. Det är inte tro. Den som förblir fattig arbetare i trädgården utan all framgång, skrymtar inte om sin anblick av kungen som for förbi. Han bara märker att synden är borttagen och måste därför prisa Honom närhelst han orkar.

Det finns mer kritik som Newman aldrig tar upp. Många skulle säga att det är en pessimistisk syn på människan. Hon är och förblir syndare, trots att kungen tar bort synden. Men det finns samtidigt en djup frid i det som Jeremia säger i lördagens tidegärd: ”Ett falskt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat. Vem kan förstå det?” I synnerhet förstår inte människor som vill meritera sig andligt, vinna någon sorts framgång och tillhöra rätt läger. Av samma skäl leder den oskrymtade tron till platser utan framgång, till aktiviteter med låg profil och relativ anonymitet. Det är egentligen det enda ett falskt och fördärvat hjärta kan göra. Och det är också där glädjen och lovprisningen blir störst.

Välja vara

Mötte en person som inte kunde tro trots att det säkert skulle "ge mycket" som hon sa. Diskussionen tog slut där. Som om "jag kan inte" innebär att saken är klar. Jag ville säga: men själva det faktum att du lever och har fri vilja innebär att du BÖR tro. Saken är inte klar. Men jag sa ingenting, blev så trött.

På kvällen mötte jag följande härliga ord av Bill May:

"John Paul II emphasizes this in Veritatis splendor. There he eloquently expresses the truth that it is in and through the actions we freely choose to do every day of our lives that we determine ourselves and give to ourselves our identity as persons; we make ourselves to be the persons we are."

Att vi alltså fått nåden att göra, välja, vilja, skapa. Att "jag kan inte" är en tveksam inställning. Vidare May:

"As the Pope says, “It is precisely through his acts that man attains perfection as man, as one who is called to seek his Creator of his own accord and freely to arrive at full and blessed perfection by cleaving to him” (no. 71). Our freely chosen deeds, he continues, “do not produce a change merely in the state of affairs outside of man but, to the extent that they are deliberate choices, they give moral definition to the very person who performs them, determining his profound spiritual traits” (ibid.)."

Moralisk definition ja ! Att förhärda i sekulär humanism innebär ett moraliskt ansvar. Att undvika tron är en moralisk definition som skär ner den mänskliga personen.

"In developing this great truth John Paul II calls attention to a beautiful passage from Saint Gregory of Nyssa’s Life of Moses that magnificently makes clear the existential, religious significance of our daily deeds:

All things subject to change and to becoming never remain constant, but continually pass from one state to another, for better or worse.... Now, human life is always subject to change; it needs to be born ever anew... but here birth does not come about by a foreign intervention, as in the case with bodily beings...; it is the result of a free choice. Thus we are in a certain sense our own parents, creating ourselves as we will, by our decisions (cited in VS, no. 71).

Thus each free choice a person makes to do something involves “a decision about oneself and a setting of one’s own life for or against the Good, for or against the Truth, and ultimately, for or against God” (no. 65).

Wow ! Ingen kan säga det tydligare. Läs själv hela Mays artikel.

Rosenkransens bensinstation

Filosofen Hegel sa att vi måste lägga bort det naiva bildtänkandet i Bibeln och istället konceptualisera verkligheten. Likadant tänkte Marx och en rad andra filantroper. Man menade att Bibelns värden är bra, vi tar dem och lägger undan Bibeln och den naiva tron och bygger samhälle på de värden vi tog. Knyckte skulle Lars Levi Laestadius säga. Nådetjuvar.

Många gör likadant idag. De knycker medvetet eller omedvetet bra värden ur Jesu undervisning och praktiska liv, lägger bort tron på Honom och kör en ideologi på sekulärt vis. Stöld som lägger oärlighet till feghet.

Hegel har fel. Bilderna, eller snarare clipsen, i enkel kristendom har intressanta funktioner. De ger liv. Rosenkransen som innehåller ett urval på tjugo bilder eller clips, fungerar som en bensinstation. Du åker in för att tanka. När du använder ett clip -- vi kan ta födelsen i Betlehem som exempel -- öppnar du ett källsprång för vissa värden, allt som har med den unga jungfrun Maria att göra, barnet som är Gud, innehållet i psalmen Nu tändas tusen juleljus osv. Djupt kända innehåll och mycket hållbara värden. Om du inte hade ägnat tid åt bilden eller clipsen kring födelsen den där natten i Betlehem, hade du inte tankat riktigt.

Att konceptualisera och göra ideologi blir att inte längre tanka direkt på macken, utan snarare att sitta och prata om det och sen börja en kamp kring pratet och åsikterna. Många är rädda för ett religiöst samhälle. Vänd på det: vilka bra alternativ har vi?

St Barbara

I dessa tider då sekulär fundamentalism blir allt aggressivare i många länder får vårt helgon Sankta Barbara välsigna City-Tunneln i Malmö ! Vi ropar av glädje. I Älvros gamla kyrka i Härjedalen göms hon undan tillsammans med Sankta Cecilia och andra helgon. Fortfarande.

Dessutom väljer reportern i Sydsvenskan, Britt-Marie Bergström, att inte ironisera eller driva med vare sig helgon eller arbetarna i tunneln. Gud vare lov. Ibland blir det en paus i raljerandet. Heder åt tidningen. Se artikeln. Läs om Sankta Barbara.