Så får vi då åter tillbe på latinet utan att riskera snobberi eller fanatism - så skönt! Tack B16 för det! Det har visat sig att särskilt ungdomar och yngre medelålders kommer till tridentinska mässor och det är inte underligt. När Vaticanum II tolkades liberalt försvann inte bara latinet utan även meningen med liturgi - upplyftning. Det blev istället "vara tillsammans". Unga människor idag vet att tillsammans är vi bäst inför Gud och mysteriet.
Nu får vi hoppas att tridentinska mässor - eller extra ordinära som påven kallar dem i sitt Motu Proprio - erbjuds av alla präster som kan läsa latinet någorlunda och förstå det. Hela den klassiska mässan med alla läsningar finns att ladda ner i pdf från Musica Sacra och från Sancta Missa och säkert andra platser också. Själva ordinariet börjar på sid. 271. Fina ord som prästen säger när han närmar sig altaret: Ad deum qui laetificat juventutem meam - apropå ungdom.
söndag, september 16, 2007
fredag, september 14, 2007
Det som kan bli
En thomistisk analys av satsen ”Jag kan älska Gud” skulle vara ungefär som följande. Satsen kan inte reduceras till aktuella satser som t ex ”Jag älskar Gud nu” eller ”Jag älskade Gud för några år sedan” eller ”Jag kommer att älska Gud i framtiden”. Empirikern som alltid vill ha aktuella tillstånd vid definitionen av det som är verkligt, kan inte förstå kapacitet. Alla människor, som Guds avbilder, har kapaciteten att älska Gud tillbaka. Jag kan älska Gud uttrycker denna potentiella möjlighet. Den är sann oavsett min tidigare eller senare aktuella kärlek till Gud.
Återigen erinrar jag mig Therese av Lisieux när hon säger: Jag vill kunna älska Dig, detta är min bön.
Den thomistiska analysen är därför trösterik förutom att vara gott förnuft och skarp analys. Verkligheten är så mycket större än de påtagliga skeenden som blir aktuella. Den potentiella verkligheten är förutsättningen och därför finns värdigheten där, även i de fall där aktualiseringen aldrig får ske, som vid abort. Det en människa kan bli är det vi ska vörda, allitfrån zygot direkt vid konceptionen till sista andetaget.
Inte minst är denna analys viktig för det vetenskapliga tänkandet. Kemiska ämnen har egenskaper som ger dem kapacitet till olika processer. Vi säger ”Substansen S reagerar si och så med substansen T” och menar att det potentiellt är så. Vi menar inte att det äger rum just nu, att det är ett aktuellt tillstånd. Det vetenskapliga språket talar hela tiden om Guds dynamik i alla potentiella former av verklighet. Det finns ingen vetenskap för ateisten.
Återigen erinrar jag mig Therese av Lisieux när hon säger: Jag vill kunna älska Dig, detta är min bön.
Den thomistiska analysen är därför trösterik förutom att vara gott förnuft och skarp analys. Verkligheten är så mycket större än de påtagliga skeenden som blir aktuella. Den potentiella verkligheten är förutsättningen och därför finns värdigheten där, även i de fall där aktualiseringen aldrig får ske, som vid abort. Det en människa kan bli är det vi ska vörda, allitfrån zygot direkt vid konceptionen till sista andetaget.
Inte minst är denna analys viktig för det vetenskapliga tänkandet. Kemiska ämnen har egenskaper som ger dem kapacitet till olika processer. Vi säger ”Substansen S reagerar si och så med substansen T” och menar att det potentiellt är så. Vi menar inte att det äger rum just nu, att det är ett aktuellt tillstånd. Det vetenskapliga språket talar hela tiden om Guds dynamik i alla potentiella former av verklighet. Det finns ingen vetenskap för ateisten.
onsdag, september 12, 2007
När "ingenting händer"
Också C.S. Lewis kommenterar svårigheten i bön och läsning för andens lyftning. Detta fann jag i hans inledning till St Athanasius On the Incarnation:
"For my own part I tend to find the doctrinal books often more helpful in devotion than the devotional books, and I rather suspect that the same experience may await many others. I believe that many who find that "nothing happens" when they sit down, or kneel down, to a book of devotion, would find that the heart sings unbidden while they are working their way through a tough bit of theology with a pipe in their teeth and a pencil in their hand."
Med undantag för den sura pipan och tobaksröken i rummet förstår jag honom helt -- en torr rad av St Thomas Aquinas kan vara som en frisk vårvind för själen i jämförelse med liberala hyllmetrar av moderna teologiska kommentarer eller artiklar i tidskrifter som Signum.
"For my own part I tend to find the doctrinal books often more helpful in devotion than the devotional books, and I rather suspect that the same experience may await many others. I believe that many who find that "nothing happens" when they sit down, or kneel down, to a book of devotion, would find that the heart sings unbidden while they are working their way through a tough bit of theology with a pipe in their teeth and a pencil in their hand."
Med undantag för den sura pipan och tobaksröken i rummet förstår jag honom helt -- en torr rad av St Thomas Aquinas kan vara som en frisk vårvind för själen i jämförelse med liberala hyllmetrar av moderna teologiska kommentarer eller artiklar i tidskrifter som Signum.
Bönens närvaro och frånvaro
Min präst Monsignore Riccardo Bulloni och jag pratade ofta om bön och icke-bön -- vi hade båda återkommande perioder av det senare. Man blir ödmjuk av det! Just nu antyder folk i media att Moder Teresa var skenhelig, eftersom tvivel förmörkade många år av hennes liv. Therese av Lisieux påpekade hur bön kan vara att just vilja älska Herren, inte kunna, men vilja kunna.
Peter Wiberg i Uppsala sände följande av Bernanos, ord vi behöver. Tack Peter !
"Ack, jag begriper utmärkt väl att längtan efter att bedja redan den är en bön, och att Gud inte begär något mer av mig. Men det var inte en plikt jag uppfyllde. Bönen var just då lika oumbärlig för mig som luften för mina lungor, syret för mitt blod. Bakom mig låg inte det banala vardagslivet, som man i en handvändning lyfter sig ur, samtidigt med att man hela tiden mycket väl vet att man naturligtvis skall komma tillbaka dit när man behagar – bakom mig fanns bara tomhet. Framför mig en mur, en svart mur.
Vad vi i allmänhet gör oss för orimliga föreställningar om vad bönen är för någonting! Hur vågar sådana människor, som bara känner till bönen ytligt eller inte alls, tala så nonchalant om den? En trappistmunk eller en kartusianmunk arbetar i åratal på att bli en bedjande människa, men ändå tror vem som helst att han har kompetens att bedöma ett helt livs ansträngningar.
Om bönen verkligen var det som de inbillar sig, ett slags samtal, en tokig människas samtal med sin egen skugga eller något ännu befängdare – en maktlös, skrockfull anhållan om att få del av denna världens goda – skulle det då vara sannolikt att miljoner människor hela sitt liv i den bönen skulle finna – inte någon egentlig sötma, för den tröst man kan erfara mod sina sinnen är inte mycket att lita på men – en stadig, alltigenomträngande glädje.
Lärda herrar talar här om suggestion – utmärkt. De har med visshet aldrig råkat en sådan där gammal munk som är vis och förklarad, som betänker sig så noga, vars omdöme inte går att rubba – och som ändå strålar av medkänsla och förståe1se, av öm och mild mänsklighet. Vad är det för underverk som får sådana galningar, dagdrömmare, sömngångare att för varje dag som går leva sig in allt mera i andra människors nöd Det måste i sanning vara en egendomlig dröm, ett underligt opium, som inte får individen att sluta sig om sig själv och isolera sig från andra människor, men som tvärtom får honom att känna solidaritet med alla andra i en anda av världsomspännande kärlek!
Jag skall våga en jämförelse som jag först får be om ursäkt för, men den kan kanske hjälpa on hel del människor som inte själva kan komma till någon riktig insikt om de inte först får hjälp i starten av en oväntad, chockerande bild. Om en människa bara någon enstaka gång har försökt sig på att slå an tangenterna på ett piano med fingertoppen, kan hon då verkligen anse att hon är kapabel att tala hånfullt om musik? Och om en symfoni av Beethoven eller en fuga av Bach lämnar henne likgiltig, medan hon ser hög och exklusiv konstnärlig njutning speglas i andra människors ansikten, är det då inte lämpligt att söka orsaken hos sig själv?
Å, psykiatrikerna, man tror på deras ord, men helgonens enstämmiga vittnesbörd bryr man sig inte mycket – eller alls inte om! De får, hur mycket de vill, påstå att denna inre fördjupning inte påminner om någonting annat, att den i stället för att bara avslöja vårt komplicerade jag för oss fram till ett plötsligt framvällande ljushav, mynnande ut i den azurblå himlen – man rycker bara på axlarna åt slikt. Men har man någonsin hört en bedjande människa påstå att bönen har blivit en besvikelse för henne?"
Ur ”PrästmansDagbok” s 89-90 av Bernanos
Peter Wiberg i Uppsala sände följande av Bernanos, ord vi behöver. Tack Peter !
"Ack, jag begriper utmärkt väl att längtan efter att bedja redan den är en bön, och att Gud inte begär något mer av mig. Men det var inte en plikt jag uppfyllde. Bönen var just då lika oumbärlig för mig som luften för mina lungor, syret för mitt blod. Bakom mig låg inte det banala vardagslivet, som man i en handvändning lyfter sig ur, samtidigt med att man hela tiden mycket väl vet att man naturligtvis skall komma tillbaka dit när man behagar – bakom mig fanns bara tomhet. Framför mig en mur, en svart mur.
Vad vi i allmänhet gör oss för orimliga föreställningar om vad bönen är för någonting! Hur vågar sådana människor, som bara känner till bönen ytligt eller inte alls, tala så nonchalant om den? En trappistmunk eller en kartusianmunk arbetar i åratal på att bli en bedjande människa, men ändå tror vem som helst att han har kompetens att bedöma ett helt livs ansträngningar.
Om bönen verkligen var det som de inbillar sig, ett slags samtal, en tokig människas samtal med sin egen skugga eller något ännu befängdare – en maktlös, skrockfull anhållan om att få del av denna världens goda – skulle det då vara sannolikt att miljoner människor hela sitt liv i den bönen skulle finna – inte någon egentlig sötma, för den tröst man kan erfara mod sina sinnen är inte mycket att lita på men – en stadig, alltigenomträngande glädje.
Lärda herrar talar här om suggestion – utmärkt. De har med visshet aldrig råkat en sådan där gammal munk som är vis och förklarad, som betänker sig så noga, vars omdöme inte går att rubba – och som ändå strålar av medkänsla och förståe1se, av öm och mild mänsklighet. Vad är det för underverk som får sådana galningar, dagdrömmare, sömngångare att för varje dag som går leva sig in allt mera i andra människors nöd Det måste i sanning vara en egendomlig dröm, ett underligt opium, som inte får individen att sluta sig om sig själv och isolera sig från andra människor, men som tvärtom får honom att känna solidaritet med alla andra i en anda av världsomspännande kärlek!
Jag skall våga en jämförelse som jag först får be om ursäkt för, men den kan kanske hjälpa on hel del människor som inte själva kan komma till någon riktig insikt om de inte först får hjälp i starten av en oväntad, chockerande bild. Om en människa bara någon enstaka gång har försökt sig på att slå an tangenterna på ett piano med fingertoppen, kan hon då verkligen anse att hon är kapabel att tala hånfullt om musik? Och om en symfoni av Beethoven eller en fuga av Bach lämnar henne likgiltig, medan hon ser hög och exklusiv konstnärlig njutning speglas i andra människors ansikten, är det då inte lämpligt att söka orsaken hos sig själv?
Å, psykiatrikerna, man tror på deras ord, men helgonens enstämmiga vittnesbörd bryr man sig inte mycket – eller alls inte om! De får, hur mycket de vill, påstå att denna inre fördjupning inte påminner om någonting annat, att den i stället för att bara avslöja vårt komplicerade jag för oss fram till ett plötsligt framvällande ljushav, mynnande ut i den azurblå himlen – man rycker bara på axlarna åt slikt. Men har man någonsin hört en bedjande människa påstå att bönen har blivit en besvikelse för henne?"
Ur ”PrästmansDagbok” s 89-90 av Bernanos
fredag, september 07, 2007
Själens vandringar i ljus och skugga
Med andan i halsen lyssnade jag på Människor och tro för att höra något katastrofalt om Moder Teresa men ack så skönt ! Anders Piltz tog vackert hand om hela saken och till skillnad från hysteriska media i internationell press, satte han in Moder Teresas brev och bekännelser i god katolsk anda. Heder åt radioprogrammet som ofta vinglar ute i ingenstans. Och tack Anders Piltz.
Redan för några år sedan var dock innehållet i Teresas brev tämligen bekant för många katoliker -- att tomheten och utblottelsen är en del av kallelsen, att det är i en öken vi väljer tron, famlande och nästan döda inuti. Våra förebilder såsom St Augustinus och Moder Teresa känner själens vandringar i trons skugga - tvivlet.
Jag upptäckte nyligen A.Gratry, som så hälsosamt kristet skriver om själens kritiska tillstånd: "Allt detta kommer sig av en nästan osynlig och vanemässig tendens i centrum av själen som skiljer oss från Gud och låter själen släppa kontakten med sina rötter. Själen vill leva av Guds gåvor i sig men vägrar att leva av Gud inför Gud. Själen vill inte alls lämna sig själv som Fénelon och Bossuet tillsammans med alla sanna kännare av själen kräver...Det betyder, med kristet språkbruk att själen stöter bort Guds nåd för att stänga in sig i sin egen natur. Men denna natur, med sitt eget liv, är inte det mål för vilket Gud skapat människan. Det är lönlöst att förneka eller låtsas inte se hur denna natur idag är sjuk. Reducerad till sig själv har själen inte någon kraft att gå till Gud, den har varken ljus eller eld. Den är naken och tom..." (Philosophie de la connaissance de l'ame, s 17
Redan för några år sedan var dock innehållet i Teresas brev tämligen bekant för många katoliker -- att tomheten och utblottelsen är en del av kallelsen, att det är i en öken vi väljer tron, famlande och nästan döda inuti. Våra förebilder såsom St Augustinus och Moder Teresa känner själens vandringar i trons skugga - tvivlet.
Jag upptäckte nyligen A.Gratry, som så hälsosamt kristet skriver om själens kritiska tillstånd: "Allt detta kommer sig av en nästan osynlig och vanemässig tendens i centrum av själen som skiljer oss från Gud och låter själen släppa kontakten med sina rötter. Själen vill leva av Guds gåvor i sig men vägrar att leva av Gud inför Gud. Själen vill inte alls lämna sig själv som Fénelon och Bossuet tillsammans med alla sanna kännare av själen kräver...Det betyder, med kristet språkbruk att själen stöter bort Guds nåd för att stänga in sig i sin egen natur. Men denna natur, med sitt eget liv, är inte det mål för vilket Gud skapat människan. Det är lönlöst att förneka eller låtsas inte se hur denna natur idag är sjuk. Reducerad till sig själv har själen inte någon kraft att gå till Gud, den har varken ljus eller eld. Den är naken och tom..." (Philosophie de la connaissance de l'ame, s 17
onsdag, augusti 29, 2007
Det vore så fanatiskt !
Det finns idag folk som är aggressiva mot kristendomen. Ofta är det faktiskt rent personligt, som i debatten om Biblar på hotell. Det är inte sakligt. Men många har en mer sober och eftertänksam motståndskamp mot tron. Vi finner dem bland de intellektuella, bland tjänstemän, bland konstnärligt verksamma. De har en rad goda kvaliteter som medmänniskor och som professionella. Upp till en viss nivå är de samvetsömma och till och med religiösa. Men de är inte uppmärksamma.
Deras uppfattning om religion är i korthet denna: älska gärna Gud men glöm inte att älska den här världen också. De gör inte i första hand vad man bör göra - och pratar inte om Guds vilja - utan finner sitt väsentliga livsvärde i de omständigheter som Gud behagat ge dem och vilar i dem, tar dem för givna och korrekta. De "äger" sina omständigheter, som man idag ibland uttrycker det. Att hävda något förutom dessa omständigheter, till exempel Givaren av dem, blir gärna grunden till fanatism och moralism -- se de första sidorna i Amos Oz "Hur man botar en fanatiker" som i ett nötskal fångar humanistisk pragmatism.
De tjänar Gud genom ett hyggligt och etiskt förhållningssätt till andra människor och till världsproblemen. Men de ser på sina omständigheter som om de var eviga och inte alls tillfälliga. De avnjuter sitt läge utan att egentligen kunna tänka sig att skiljas från dem, det vore ju fanatiskt. Det är inte så att de glömmer Gud för världen eller glömmer de viktiga etiska principerna för mänskligt liv men de älskar sina livsomständigheter för sin egen sak och blandar helst inte in Gud. De räknar med sin position som en lika permanent sak som plikten att vara god mot andra.
De förstår med andra ord inte den kristna synen på pilgrimsfärden, att vi är kallade till att vara främlingar på jorden och stadda på vandring upp mot fjälltopparna. Det skulle ju bli lite fanatiskt. De förstår inte att det tillfredsställande läget i deras liv och arbete och bekantskapskrets mer är tillfälligheter och inga privata egendomar. Därför har de också sitt hjärta i dessa egendomar, vare sig de är obetydliga eller rätt så omfattande. De saknar inte religiös känsla men utövar i praktiken idolatri.
Problemet är alltså inte öppen religionsfientlighet eller aggressiv ironi utan en identifikation av Gud med denna värld såsom de upplever den i sina egna omständigheter. Det finns i det läget inget verkligt motiv till att söka Gud eftersom Han så att säga ändå återfinns i det rätt så goda liv man har. De har goda och medkännande insikter i det sociala och politiska livet, de är goda familjeskapare, de har hjärtat på rätt ställe. Men de skulle hata att bli skilda från sina positioner och skulle gärna vilja ha mer av det goda än de just för tillfället har. Om de så fick leva i flera sekel skulle de aldrig lämna den här världens atmosfär eller ha siktet inställt på himlen. Det vore så fanatiskt.
Deras uppfattning om religion är i korthet denna: älska gärna Gud men glöm inte att älska den här världen också. De gör inte i första hand vad man bör göra - och pratar inte om Guds vilja - utan finner sitt väsentliga livsvärde i de omständigheter som Gud behagat ge dem och vilar i dem, tar dem för givna och korrekta. De "äger" sina omständigheter, som man idag ibland uttrycker det. Att hävda något förutom dessa omständigheter, till exempel Givaren av dem, blir gärna grunden till fanatism och moralism -- se de första sidorna i Amos Oz "Hur man botar en fanatiker" som i ett nötskal fångar humanistisk pragmatism.
De tjänar Gud genom ett hyggligt och etiskt förhållningssätt till andra människor och till världsproblemen. Men de ser på sina omständigheter som om de var eviga och inte alls tillfälliga. De avnjuter sitt läge utan att egentligen kunna tänka sig att skiljas från dem, det vore ju fanatiskt. Det är inte så att de glömmer Gud för världen eller glömmer de viktiga etiska principerna för mänskligt liv men de älskar sina livsomständigheter för sin egen sak och blandar helst inte in Gud. De räknar med sin position som en lika permanent sak som plikten att vara god mot andra.
De förstår med andra ord inte den kristna synen på pilgrimsfärden, att vi är kallade till att vara främlingar på jorden och stadda på vandring upp mot fjälltopparna. Det skulle ju bli lite fanatiskt. De förstår inte att det tillfredsställande läget i deras liv och arbete och bekantskapskrets mer är tillfälligheter och inga privata egendomar. Därför har de också sitt hjärta i dessa egendomar, vare sig de är obetydliga eller rätt så omfattande. De saknar inte religiös känsla men utövar i praktiken idolatri.
Problemet är alltså inte öppen religionsfientlighet eller aggressiv ironi utan en identifikation av Gud med denna värld såsom de upplever den i sina egna omständigheter. Det finns i det läget inget verkligt motiv till att söka Gud eftersom Han så att säga ändå återfinns i det rätt så goda liv man har. De har goda och medkännande insikter i det sociala och politiska livet, de är goda familjeskapare, de har hjärtat på rätt ställe. Men de skulle hata att bli skilda från sina positioner och skulle gärna vilja ha mer av det goda än de just för tillfället har. Om de så fick leva i flera sekel skulle de aldrig lämna den här världens atmosfär eller ha siktet inställt på himlen. Det vore så fanatiskt.
tisdag, maj 15, 2007
Vad göra med guldet? Var praktisk.
Har jag hittat en guldklimp på två kilo så får jag problem. Ska jag berätta om det? Ska jag dölja den? Säg nu att guldklimpen utstrålar goda saker och förändrar mig på ett glädjefullt sätt. Ska jag berätta det? Är det självklart att jag ska försöka få andra att hitta en guldklimp på samma sätt.
Det här är ett trosproblem. Det som gör mig lycklig medför problem i samhället. Om guldklimpen är en inre så går det inte att skära av en bit och ge till alla som vill ha. Samtidigt vill förstås alla ha.
Det är provocerande att anse sig ha en guldklimp. Folk blir förbannade på Jesus Kristus. Ibland när man hör debatter märker man hur enskilda journalister och andra pratare verkligen personligen hatar köret med Gud och Jesus och kyrkan. Det är inte ett lugnt eller sakligt samtal, det är folk som är jäkligt provocerade. Det är aggression i luften; analysen är en jakt på skyldiga. Intressant.
Jesus är ju grov i sin berättelse om mannen som hittar en skatten i åkern. Jag skakar på huvudet och ler varje gång jag hör den. Den är så på. I vår sociala värld där vi ska dela allt säger Jesus: den som hittar en skatt gräver ner den igen och går sedan för att köpa marken! Wow. Det är farligt att hitta pärlor. Man håller tyst om det. Man fixar för att säkra det hela. Är han praktisk, vår Herre!
Det här är ett trosproblem. Det som gör mig lycklig medför problem i samhället. Om guldklimpen är en inre så går det inte att skära av en bit och ge till alla som vill ha. Samtidigt vill förstås alla ha.
Det är provocerande att anse sig ha en guldklimp. Folk blir förbannade på Jesus Kristus. Ibland när man hör debatter märker man hur enskilda journalister och andra pratare verkligen personligen hatar köret med Gud och Jesus och kyrkan. Det är inte ett lugnt eller sakligt samtal, det är folk som är jäkligt provocerade. Det är aggression i luften; analysen är en jakt på skyldiga. Intressant.
Jesus är ju grov i sin berättelse om mannen som hittar en skatten i åkern. Jag skakar på huvudet och ler varje gång jag hör den. Den är så på. I vår sociala värld där vi ska dela allt säger Jesus: den som hittar en skatt gräver ner den igen och går sedan för att köpa marken! Wow. Det är farligt att hitta pärlor. Man håller tyst om det. Man fixar för att säkra det hela. Är han praktisk, vår Herre!
söndag, maj 06, 2007
Röken och Hans ansikte
Vad står det på den tomma sidan i boken? frågade mig en dag min zenlärare i klostret jag bodde i under en 90-dagarsperiod. Jag svarade:
- Där lyser Kristus!
- Mycket rök, lite eld, svarade läraren.
Och visst kan han ha rätt i det. Synden och röken försvinner inte så lätt. Men enda vägen är Han som renar helt och hållet.
När nu min gamle vän Al Bloom fått en hjärtattack och går mot sämre hälsa får jag fundera över alla de kristna som intresserat sig för buddhismen. Alla som läst religionshistoria har ju sett hur mycket gott Gud ger åt alla traditioner och fått lära sig den ödmjukhet den kunskapen innebär -- om man läser med hjärtat levande och inte för att diskrimena bort intresset.
Vaticanum II har mycket gott att säga om de andra religionerna. Samtidigt finns det bara ett Ansikte på den absoluta Personen som själv levt som människa. Där sker ett kvalitetsbrott med alla andra traditioner. Som Balthasar skildrar det i i första delen av sitt monumentala verk Herrens Härlighet, är Jesus det enda levande Gudsansiktet som ger oss nåden att se det gudomliga i det mänskliga. Därmed öppnas himlens dörr.
Jag kände alltid under timmarna av zazen att Hans ansikte står ut med hur mycket rök som helst.
- Där lyser Kristus!
- Mycket rök, lite eld, svarade läraren.
Och visst kan han ha rätt i det. Synden och röken försvinner inte så lätt. Men enda vägen är Han som renar helt och hållet.
När nu min gamle vän Al Bloom fått en hjärtattack och går mot sämre hälsa får jag fundera över alla de kristna som intresserat sig för buddhismen. Alla som läst religionshistoria har ju sett hur mycket gott Gud ger åt alla traditioner och fått lära sig den ödmjukhet den kunskapen innebär -- om man läser med hjärtat levande och inte för att diskrimena bort intresset.
Vaticanum II har mycket gott att säga om de andra religionerna. Samtidigt finns det bara ett Ansikte på den absoluta Personen som själv levt som människa. Där sker ett kvalitetsbrott med alla andra traditioner. Som Balthasar skildrar det i i första delen av sitt monumentala verk Herrens Härlighet, är Jesus det enda levande Gudsansiktet som ger oss nåden att se det gudomliga i det mänskliga. Därmed öppnas himlens dörr.
Jag kände alltid under timmarna av zazen att Hans ansikte står ut med hur mycket rök som helst.
fredag, april 20, 2007
Blomsterspråk på Nationalmuseum
Titta på en målning av blommor och frukter från 1500-1600-talet och du ser kristendom: blommorna är ofta symboler, solrosen den katolska kyrkan, nejlikan uppståndelsen, det gula plommonet Jesu kyskhet, smultronen Jungfru Maria, där renhet och fruktbarhet kombineras och där det treflikiga bladet symboliserar treenigheten. I skrivande stund (på Nationalmuseum) minns jag inte fler av de många symbolerna.
Blommorna är ibland nästan knoppar, ofta fullt utblommade men även övermogna blommor och frukter ser vi på målningarna – vanitas vanitas, livet är förgängligt. Samtidigt försöker konstnären lura döden genom sin målning. Ändå kommer sanningen fram: skapelsen, vars skönhet in i detaljerna, leder oss till Skönheten. Redan på 1700-talet införs mer vulgära teman, det sinnliga blir mer fetisch och mindre förmedlare av visdom. Klassicismen är över.
När ska vi mötas?
Till protestantiska vänner brukar jag dra upp synen på kyrkan, nu när den ska drivas som eget företag oskyddat ekonomiskt av svenska statsmedel. Med glimten i ögat drar jag gärna fram kyrkan som ”nuptialt kärlekstempel” eller ”tempel för nuptial kärlek” och är noga med att förklara det äktenskapliga i denna kärlek.
Protestanten ryser kanske lite av tankar på hedniska orgier i venustempel eller egyptiska tempeltärnor. Det är en bra utgångspunkt för samtal och diskussion. För den tidiga kyrkan var teologiskt sett just det: en kropp som älskas av den störste Älskaren. När Paulus förföljer de kristna är det Kristus själv han förföljer, enligt Apg. Det betydde förr att den enskilde kristne på ett mystiskt sätt är ett med Kristus. Metaforen kropp-tempel är mycket vanlig bland våra kyrkofäder. Men ack så fjärran protestantisk och reformerad kristendom, åtminstone huvudfårorna. Man får göra undantag för pietistiska fickor här och var.
Vidare säger vi ungefär så här. Den kristnes kropp är ett tempel och är egentligen Kristi kropp. Detta gör att den kristna tron kommer från Gud själv för att genomföra en deifikation, ett förgudligande. Detta förgudligande är inte människoverk utan det som framför allt sker i eukaristin. I den tidiga skriften Didache möter vi detta tema.
Hermas herden är ett annat tidigt dokument där de kristna liknas vid stenar som bildar en enda sten, skapad före allting annat.
Hos St Ignatius an Antiokia ser vi bilden av de kristna som korn som blir söndermalda av en grym värld som förföljer de kristna, till mjöl som ska bakas till ett härligt Kristusbröd. Det är starka bilder av den nuptiala kärleken och deifikationen. Hos Paulus finns också bilden av Kristus som ett levande vatten inom oss som tror, ett vatten som talar inom oss och säger: Kom till Fadern.
Allt detta verkar gammalt och lite egendomligt, kanske lite ”hedniskt” på mången reormerad eller evangelisk kristen. När ska vi mötas?
Protestanten ryser kanske lite av tankar på hedniska orgier i venustempel eller egyptiska tempeltärnor. Det är en bra utgångspunkt för samtal och diskussion. För den tidiga kyrkan var teologiskt sett just det: en kropp som älskas av den störste Älskaren. När Paulus förföljer de kristna är det Kristus själv han förföljer, enligt Apg. Det betydde förr att den enskilde kristne på ett mystiskt sätt är ett med Kristus. Metaforen kropp-tempel är mycket vanlig bland våra kyrkofäder. Men ack så fjärran protestantisk och reformerad kristendom, åtminstone huvudfårorna. Man får göra undantag för pietistiska fickor här och var.
Vidare säger vi ungefär så här. Den kristnes kropp är ett tempel och är egentligen Kristi kropp. Detta gör att den kristna tron kommer från Gud själv för att genomföra en deifikation, ett förgudligande. Detta förgudligande är inte människoverk utan det som framför allt sker i eukaristin. I den tidiga skriften Didache möter vi detta tema.
Hermas herden är ett annat tidigt dokument där de kristna liknas vid stenar som bildar en enda sten, skapad före allting annat.
Hos St Ignatius an Antiokia ser vi bilden av de kristna som korn som blir söndermalda av en grym värld som förföljer de kristna, till mjöl som ska bakas till ett härligt Kristusbröd. Det är starka bilder av den nuptiala kärleken och deifikationen. Hos Paulus finns också bilden av Kristus som ett levande vatten inom oss som tror, ett vatten som talar inom oss och säger: Kom till Fadern.
Allt detta verkar gammalt och lite egendomligt, kanske lite ”hedniskt” på mången reormerad eller evangelisk kristen. När ska vi mötas?
onsdag, april 11, 2007
Klockklangen i Klövsjö: påskotta
Påskdagen – att vara Herre och Kung, sådan är Han. Och sådan är vår seger, vi blir drottningar och kungar på uppståndelsens dag. Detta hörde jag i klockklangen då Klövsjö kyrka ringde ut påskdagens budskap och jag själv stod i solljuset nedanför kyrkan på hembygdsgården och såg ut över Herrens vackra land.
Det är så viktigt att inte göra Kungen till en ”annan” och främmande gestalt. En dag frågade någon ärkebiskopen Eckehard av Köln, vad Gud gör i sin himmel? Han svarade: han föder sin son och denna handling är så glädjefull och fullständig att han inte gör något annat i sin himmel. Och Sonen tillsammans med Fadern utger den helig Ande
som ren födande kärlek.
När detta sker i en människa gör Gud oss alla till sina barn. Då finner vi oss själva såsom vi verkligen bör vara. Vi är då inget ”annat”. Det är i själva verket påskens stora seger efter lidandet, att vi inte är något annat än det barn som Gud föder i sin himmel. Vår seger i Kristus är att vi genom tron ärver/föder tron till vårt barnaskap. Vi är hemma. Det är därför denna vecka efter påskdagen är Ljusets vecka då barriären mellan himmel och jord är genombruten. Ikonostasen har alla sina dörrar öppna denna lysande vecka. Sanningen befriar oss på just detta sätt.
Ärkebiskopen lägger till på sitt oförbätterliga sätt: ”Der die wahrheit bekennet, der weiz daz vol”. Det ligger seger i de orden.
Det är så viktigt att inte göra Kungen till en ”annan” och främmande gestalt. En dag frågade någon ärkebiskopen Eckehard av Köln, vad Gud gör i sin himmel? Han svarade: han föder sin son och denna handling är så glädjefull och fullständig att han inte gör något annat i sin himmel. Och Sonen tillsammans med Fadern utger den helig Ande
som ren födande kärlek.
När detta sker i en människa gör Gud oss alla till sina barn. Då finner vi oss själva såsom vi verkligen bör vara. Vi är då inget ”annat”. Det är i själva verket påskens stora seger efter lidandet, att vi inte är något annat än det barn som Gud föder i sin himmel. Vår seger i Kristus är att vi genom tron ärver/föder tron till vårt barnaskap. Vi är hemma. Det är därför denna vecka efter påskdagen är Ljusets vecka då barriären mellan himmel och jord är genombruten. Ikonostasen har alla sina dörrar öppna denna lysande vecka. Sanningen befriar oss på just detta sätt.
Ärkebiskopen lägger till på sitt oförbätterliga sätt: ”Der die wahrheit bekennet, der weiz daz vol”. Det ligger seger i de orden.
torsdag, april 05, 2007
Frälsningen
Skärtorsdagsmässan påminde mig om att det är rätt ofta talet om frälsning kommer upp i filosofiska sammanhang nu för tiden. Förr skrattade filosofiskt intresserade hedningar åt något så osofistikerat. Men tiden går.
Nu handlar det inte sällan om relationen mellan vad frälsning är och vad en frälst människa är. Vi kan ju säga att frälsning finns i den frälsta människan. Men samtidigt är en frälst människa i frälsningen. Det båda är inte skilda åt. Den frälsta personen är hans eller hennes frälsta livshandlingar, själva det dynamiska livet. De frälsta handlingarna är på samma gång frälsningen.
Det är klart att det finns en skillnad mellan frälsningen och den frälsta personen men det är en skillnad i relationen mellan de båda och beroende på den. Frälsning och en frälst person inkluderar varandra reciprokt. På samma sätt som Guds tankar sker i Guds tänkande och därmed är Hans tänkande, är den frälsta människan i själva frälsningen och är därmed frälsning.
För en frälst person finns egentligen inget syfte, mål eller någon särskild mening för den frälsta handlingen eftersom syftet och meningen ligger i själva frälsningen och i den frälsta personen själv. Därför har den frälsta människan egentligen inget mål utanför sig själv som frälst. Meningen och målet är just den frälsta personen.
Sen kan vi också se hur det saknas flerfaldighet eller pluralism här. Frälsning är en enda sak tillsammans med den frälsta personen. Frälsning och en frälst person är ett enda sammanhang. Naturligtvis finns det väldigt många frälsta människor. Men som frälsta är de alla ett enda. De är så att säga frälsningen.
Frälsning är alltså den frälsta personen och därför går det inte att säga när eller var frälsning äger rum. Många tycker ju om att tala om när de mötte Jesus, hur det var, vad de tänkte och kände. Men det är minne, inte frälsning. Ofta är det ett i efterhand konstruerat minne. Frälsning är inte något i tid eller rum, inte något som har storlek eller mängd eller kvalitet. Frälsning är ingenting inombords eller utombords, inget högre eller lägre. För så fort vi gör bestämningar av frälsningen talar vi om något annat än den frälsning tron på Jesus Kristus innebär.
Frihet och frälsning hör ihop. Jag brukar alltid påminna om ”fri-halsning” , ordet som ligger bakom ordet frälsning. Fångar hade ett halsjärn och när de blev fria frihalsades de. Bra ord, bra bild. Men själva frälsningen i sig är inte något som syftar vidare utan dess syfte ligger i sig själv, vilket är den frälsa personen själv.
Den som följt med så pass långt ser förstås att detta blir något av ett omvänt perspektiv mot vad folk utanför tron tänker. Normalt tänker de –- och ofta vi själva också – att en kvalitet återfinns hos en subjekt som ligger bakom. Men med andliga perfektioner är det annorlunda. Subjektet, alltså den frälsta personen, befinner sig redan inne i frälsningen, inne i perfektionen. Den frälsta personen blir frälsningen.
Att vara frälsning är alltså vad frälsningen är. Det är inte ett led till något tidigare eller senare. En frälst person besitter inte någon särskild kvalitet eller egenskap utan är istället själva frälsningen. Den som genom frälsningen är frihalsad är i sig själv friheten. Det är inte en person som nu har en egenskap ”fri”. Personen och friheten är detsamma genom att halsjärnet är borta.
Alternativet, det som moderna hedningar oftast tänker på, är att vissa troende äger en egenskap och är frälsta därmed, skulle betyda att frälsning är något externt, vilket ju upphäver själva friheten som frälsningen innebär.
I detta finns stor påskglädje för den som tänker igenom det och en rad missförstånd som bildar underlag för mången debatt mellan kristna grupperingar, upplöses på ett högst behagligt sätt.
onsdag, april 04, 2007
Passionstid utan passion?
Dessa dagar har man uppmärksammat mig på Martin Palmer, en engelsk forskare och konservatist som arbetar i Kina. Han har funnit manuskript, tempel, statyer från den tidiga kristna kinamissionen på 600-talet. I boken The Jesus Sutras skildrar han bl a skriften Jesu Kristi undervisning från 645, bestående av fyra rullar.
En två tons sten vid Xian berättar om den kristna missionen. Alopen heter uppenbarligen en persisk kristen biskop som anländer till Kina år 635. Han kommer längs Sidenvägen och har präster med sig och dessutom skrifter och ikoner. Kristendomen etablerar sig tämligen snabbt och välkomnas i regeringskretsar, får tydligen mark och egendom att bygga tempel på. Ett sådant tempel med tillhörande pagoda har upptäckts av Martin Palmer 1998, vilket han skildrar dramatiskt i sin bok.
Detta är naturligtvis intressant och fordrar mer studier och utvärdering. Man kan reflektera lite på den synkretism som tydligen uppstår i mötet med Kina. (En bok som tar upp ämnet "kontextuella teologier" finns här )Jesus uppfattas som Ljuset. Officiellt kallas kristendomen Ljusets religion. Jesus Kristus är frälsaren från all karma och all reinkarnation. Han är Ljuset som lyser upp karmas mörker och ger oss ett nytt liv. De tolv apostlarna var de första som fick detta nya liv av Ljusets Herre. Av dem och deras kyrka kan alla människor ta emot samma nya liv av Jesus Kristus.
Vardagslivet är viktigt och Bergspredikan är grunden för hur vi lever detta liv varje dag. Det finns en ond ande som vi ständigt behöver hjälp från apostlarnas kyrka för att avvärja. Alla som har det nya livet kan hjälpa oss undvika den onda anden. Det finns en Ljusets lag som vi alla måste tro på och följa. Det kommer en dom som baserar sig på denna lydnad. Vi måste hjälpa varandra att följa Ljusets lag.
Ingenting i texten motsäger den ortodoxa kyrkan i väst enligt Palmer. Men betoningen är annorlunda. Människan har förmågan att följa Jesu lag och den dagliga etiken i Bergspredikan, de tio budorden och i hedrandet av Gud, kejsaren och föräldrarna. Reinkarnation och karma påstås inte vara dogmer utan den kinesiska kontext i vilken Messias måste förstås -- som Frälsaren från världen och synden. Men synden och skulden i relation till Jesu lidande och död betonas inte. Det blir en passionstid utan passion -- kan vi estimera detta i påsktiden vi har just nu?
Den heligen Ande beskrivs ofta som skapande och aktiv alltifrån universums början, genom Adam och fram till Jesu uppståndelse och det nya livet i apostlarna. Anden är aktiv i vår tro och vår lydnad av Ljusets lag. Anden befriar oss från karmas lag och återger oss vår ursprungliga natur (det nya livet?) Anden är en Enda och densamma för oss alla. Vi måste låta Anden verka i oss.
Texterna bygger i hög grad på liturgin och är teologiska på samma sätt som den byzantinska och syriska kyrkans texter. I en text säger prästen: "Du store helige laggivare, Du återger oss vår ursprungliga natur..." De troende i liturgin uppmanas "rena sina sinnen och lägga bort alla begär och handlingsprojekt". De uppmanas också "samla alla goda människor, be och sjung ! Ljuset ska komma och upplysa er. Då upptäcker ni den allförbarmande kunskapen, mysteriet som ska leda er till frid och lycka".
Enligt stenen i Xian kallas Guds treenighet "tre-i-en-renheten". Möjligtvis avses mässan med orden "ansiktet-mot-öst-riten". Kloster nämns på stenen. Även förföljelse och smädande ord från buddhister. En kejsare citeras: "Dessa läror är som en flotte som bär frälsning, välsignelser och god vilja till folket i mitt land".
Trots dessa kejserliga ord hotades den kristna kyrkan år 841 av en statligt sanktionerad förföljelse och ett edikt kom 845 som beordrade förstörelsen av 4.600 buddhisttempel och tvångsmässigt återförande av Ljusreligionens munkar till lekmän. Därefter finns inga teken på några kristna kloster. Endast enskilda munkar och nunnor i små kommuniteter kan ha överlevt. När Tangdynastin faller år 906 försvinner alla spår. Men med sådana ivriga forskare som Martin Palmer kanske vi går många nya upptäckter till mötes?
måndag, april 02, 2007
Den mystiska upplevelsen som kanske alla har - men undviker
Människor har säkerligen mystiska upplevelser utan att de blir särskilt medvetna om det. Jag hade en som nittonåring på en buss i Uppsala, hösten 1969. Jag märkte att det tomma sätet framför mig såg mycket egendomligt ut. Jag stirrade och verkligen såg hur det var obegripligt. Det pågick en lång stund och risken blev uppenbar att allt omkring mig skulle bli oförklarligt och märkligt. Jag blev inte rädd utan lycklig. Jag sa högt: vad är det här egentligen? och skakade sätet lite grann. En del av yttervärlden var helt oförklarlig för mig. Min kamrat satt i andra tankar och hörde nog inte vad jag sa. Jag försökte förklara senare hur egendomligt det var och han var lugnt intresserad men kunde inte relatera till upplevelsen.
Hela 70-talet förblev denna uppevelse grunden för en rad förändringar i mitt liv. Vad var viktigt? Att se en annan värld gjorde mig lycklig över all beskrivning, en obegriplig ren och märklig värld -- endast ordet gudomlig kunde passa på denna gestaltning. Jag började några år senare att forska i fenomenologi (Husserls) och troligen var det för att komma närmare perceptionen som jag upplevt på bussen. Jag märkte att två olika medvetanden fluktuerade fram och tillbaka: ett världsligt där alla saker har funktion och mening, ett gudomligt där alla saker var givna i en obegriplighet och renhet som gjorde min själ lycklig och hoppfull. I det världsliga fanns en problematiskt subjekt, i det gudomliga en lycklig själ.
Först mot slutet av 70-talet kom jag att läsa Johannes av Korset och märkte att mycket av mina upplevelser fanns där. Jag rådfrågade en katolsk präst om detta. Han sa: det där är ganska centralt i katolsk mystik. Johannes Paulus (påve 1978) skrev sin doktorsavhandling om Johannes av Korset. Jag närmade mig katoska kyrkan och några år senare hade jag mitt intellektuella och andliga hem där.
Kanske alla människor har denna perception, trots att de inte hinner bli medvetna om det. Att gräset oförklarligt är grönt, vad än växtbiologin säger. Att himlen är förunderligt och obegripligt blå, att människor är märkvärdigt okända för oss hela tiden, hur vi än försöker ordna upp relationerna. Att funktionsmedvetandet är en mindre skygglapp som vi sätter framför oss för att undvika Gud. Folk blir - för det mesta - inte på det klara med att detta är vad de faktiskt erfar. De undviker det för effektivt.
Hela 70-talet förblev denna uppevelse grunden för en rad förändringar i mitt liv. Vad var viktigt? Att se en annan värld gjorde mig lycklig över all beskrivning, en obegriplig ren och märklig värld -- endast ordet gudomlig kunde passa på denna gestaltning. Jag började några år senare att forska i fenomenologi (Husserls) och troligen var det för att komma närmare perceptionen som jag upplevt på bussen. Jag märkte att två olika medvetanden fluktuerade fram och tillbaka: ett världsligt där alla saker har funktion och mening, ett gudomligt där alla saker var givna i en obegriplighet och renhet som gjorde min själ lycklig och hoppfull. I det världsliga fanns en problematiskt subjekt, i det gudomliga en lycklig själ.
Först mot slutet av 70-talet kom jag att läsa Johannes av Korset och märkte att mycket av mina upplevelser fanns där. Jag rådfrågade en katolsk präst om detta. Han sa: det där är ganska centralt i katolsk mystik. Johannes Paulus (påve 1978) skrev sin doktorsavhandling om Johannes av Korset. Jag närmade mig katoska kyrkan och några år senare hade jag mitt intellektuella och andliga hem där.
Kanske alla människor har denna perception, trots att de inte hinner bli medvetna om det. Att gräset oförklarligt är grönt, vad än växtbiologin säger. Att himlen är förunderligt och obegripligt blå, att människor är märkvärdigt okända för oss hela tiden, hur vi än försöker ordna upp relationerna. Att funktionsmedvetandet är en mindre skygglapp som vi sätter framför oss för att undvika Gud. Folk blir - för det mesta - inte på det klara med att detta är vad de faktiskt erfar. De undviker det för effektivt.
söndag, mars 18, 2007
Gå till kyrkofäderna !
Under många år har eleverna och jag haft svårighet med Jesus avvisande av mannen som inte hade rätt kläder på sig på bröllopsfesten. Det verkade så kärlekslöst att slänga ut någon på grund av klädsel, även om denna klädsel naturligtvis inte var passande och personen själv kanske skulle vilja ha en bättre.
Äntligen har jag hittat en förklaring. Hos St Cyrillus av Jerusalem. Det handlar om att han inte har vita kläder på sig, alltså äkta kärlek till Brudgummen. Utan den fungerar inte frälsningen. Naturligtvis. Så här låter St Cyrillus i engelsk översättning:
A certain man in the Gospels once pried into the marriage feasts, and took an unbecoming garment, and came in, sat down, and ate: for the bridegroom permitted it. But when he saw them all clad in white, he ought to have assumed a garment of the same kind himself: whereas he partook of the like food, but was unlike them in fashion and in purpose. The bridegroom, however, though bountiful, was not undiscerning: and in going round to each of the guests and observing them (for his care was not for their eating, but for their seemly behaviour), he saw a stranger not having on a wedding garment, and said to. him, Friend, how camest thou in hither? In what a colour! With what a conscience! What though the door- keeper forbade thee not, because of the bountifulness of the entertainer? what though thou weft ignorant in what fashion thou shouldest come in to the banquet?—thou didst come in, and didst see the glittering fashions of the guests: shouldest thou not have been taught even by what was before thine eyes? Shouldest thou not have retired in good season, that thou mightest enter in good season again? But now thou hast come in unseasonably, to be unseasonably cast out. So he commands the servants, Bind his feet, which daringly intruded: bind his hands, which knew not how to put a bright garment around him: and cast him into the outer darkness; for he is unworthy of the wedding torches. Thou seest what happened to that man: make thine own condition safe.
MAN SKA GÅ TILL KYRKOFÄDERNA !!
onsdag, mars 07, 2007
Att lyssna på GT
Vi vet alla hur små korta våra citat är från GT - de som passar in i vår mer spirituella syn på religiös tro. Och hur vi rynkar på näsan åt så mycket som står i Moseböckerna. Det är nog dags att vi återvänder till GT, de skrifter Jesus lärde känna som pojke.
När vi lyssnar oss genom GT -- vilket är lätt med dagens internet -- märker vi att vissa teman kommer igen hela tiden. Det är teman som gör oss medvetna om vad Gud är för oss människor:
1 att äga land och strida för sin rätt med Guds hjälp
2 att ha en lagstiftning för brott och straff byggd på Guds vilja
3 att ägna kroppen och det kroppsliga noggrann uppmärksamhet
4 att ha RÄTT Gud som Gud, att peka ut fel gudsuppfattningar och krossa deras idoler
5 att ha ordning på folk, veta vilka som är Guds profeter och präster
6 att särskilja man och kvinna och inte blanda ihop könen
7 att inte skilja Guds kärlek från hans politiska och moralisk vilja
8 att inte skilja Guds kärlek från Guds historiska handlingar på jorden
9 att leva inför en social Gud som lovar det goda men har krav på sitt folk
Många glömmer bort dessa teman och upplever GT som delvis oanvändbara böcker med historiskt värde där endast psalmerna och utvalda delar av de andra skrifterna passar för oss kristna. Vi spiritualiserar vår tro och känner motvilja när vi ser hur jordiskt grundad den är, den tro Jesus hade från barnsben. Vi kallar vissa ultraortodoxa för "gammaltestamentliga" och menar att de inte hängt med i utvecklingen. Vi plockar ut korta verser som endast handlar om individens tro och undviker sammanhanget, den sociala och politiska grunden för verserna.
Vi måste tillbaka till Egypten och förstå löftet om det Nya Landet.
Det vi får om vi omfattar GT's tematik är en jordad tro, en grundad och fast tro som blandar in Gud i allt som händer socialt och historiskt. Vi får en materialiserad tro där vi inte skäms för Guds detaljerade intresse för människor, kroppar, familjer och egendomar. Hur ska vi annars förstå vad Guds kärlek är?
När vi lyssnar oss genom GT -- vilket är lätt med dagens internet -- märker vi att vissa teman kommer igen hela tiden. Det är teman som gör oss medvetna om vad Gud är för oss människor:
1 att äga land och strida för sin rätt med Guds hjälp
2 att ha en lagstiftning för brott och straff byggd på Guds vilja
3 att ägna kroppen och det kroppsliga noggrann uppmärksamhet
4 att ha RÄTT Gud som Gud, att peka ut fel gudsuppfattningar och krossa deras idoler
5 att ha ordning på folk, veta vilka som är Guds profeter och präster
6 att särskilja man och kvinna och inte blanda ihop könen
7 att inte skilja Guds kärlek från hans politiska och moralisk vilja
8 att inte skilja Guds kärlek från Guds historiska handlingar på jorden
9 att leva inför en social Gud som lovar det goda men har krav på sitt folk
Många glömmer bort dessa teman och upplever GT som delvis oanvändbara böcker med historiskt värde där endast psalmerna och utvalda delar av de andra skrifterna passar för oss kristna. Vi spiritualiserar vår tro och känner motvilja när vi ser hur jordiskt grundad den är, den tro Jesus hade från barnsben. Vi kallar vissa ultraortodoxa för "gammaltestamentliga" och menar att de inte hängt med i utvecklingen. Vi plockar ut korta verser som endast handlar om individens tro och undviker sammanhanget, den sociala och politiska grunden för verserna.
Vi måste tillbaka till Egypten och förstå löftet om det Nya Landet.
Det vi får om vi omfattar GT's tematik är en jordad tro, en grundad och fast tro som blandar in Gud i allt som händer socialt och historiskt. Vi får en materialiserad tro där vi inte skäms för Guds detaljerade intresse för människor, kroppar, familjer och egendomar. Hur ska vi annars förstå vad Guds kärlek är?
måndag, mars 05, 2007
Den pragmatiska nivån
För många är det svårt att begripa tron och religionen. Det kommer nog alltid att vara så. Olika hindr lägger sig i vägen, intellektuella, allmänt moraliska.
Men en elev sa så här: det första man gör på morgonen är att hitta en miljö man trivs med. Inte bara fysisk utan känslomässig och tankemässig. Vilken miljö mår jag fint i, vilken miljö känns riktigt.
Låt oss kalla det den pragmatiska nivån. Att öppna Sagan om ringen är att gå i i en miljö. Vill du vara där? Att öppna Bibeln är att gå in i en miljö. Vill du leva där, tänka där, känna där? Om svaret är JA så gör det och försök inte försvara din handling, bara gör det. Du kommer också att hitta andra människor som gör det. Men gör det själv först.
Den pragmatiska nivån. Det är naturligtvis inte bara så det fungerar. Men när jag vaknar på morgonen och sträcker efter Tidegärden så stämmer det: jag vill vara där, i den miljön av hopp och tro och kärlek.
Men en elev sa så här: det första man gör på morgonen är att hitta en miljö man trivs med. Inte bara fysisk utan känslomässig och tankemässig. Vilken miljö mår jag fint i, vilken miljö känns riktigt.
Låt oss kalla det den pragmatiska nivån. Att öppna Sagan om ringen är att gå i i en miljö. Vill du vara där? Att öppna Bibeln är att gå in i en miljö. Vill du leva där, tänka där, känna där? Om svaret är JA så gör det och försök inte försvara din handling, bara gör det. Du kommer också att hitta andra människor som gör det. Men gör det själv först.
Den pragmatiska nivån. Det är naturligtvis inte bara så det fungerar. Men när jag vaknar på morgonen och sträcker efter Tidegärden så stämmer det: jag vill vara där, i den miljön av hopp och tro och kärlek.
torsdag, februari 01, 2007
Vad är Kyrkan?
En evig fråga är: finns det en massa kyrkor eller finns det en Kyrka? Jag brukar säga att Jesus grundar en kyrka, den Enda kyrkan. Men redan Abraham kallades till den. Jag ser alltid kyrkan definieras i de ord från Genesis 12 där Herren kallar Abraham till att lämna sitt land, sin fars hus, sin familj, för att bege sig till det nya landet. Detta Nya Land är kyrkan, den enda kyrkan. Det är också ett nytt tänkande, ett nytt kännande och en ny livsordning. Tidlös och En är denna nya Kyrka, den som, paradoxalt nog, Jesus grundade.
torsdag, januari 18, 2007
I begynnelsen var ordet - tänk bara efter
När vi talar utför vi i själva verket ett märligt bevis för det Absoluta. Talandet är en mekanisk process som sker med en rad organiska instrument, talorganen, som med sina mekaniska rörelser skapar vissa ljudvågor i luften både inne i vårt huvud och utanför i fria atmosfären. Genom ytterligare andra mekaniska processer i lyssnarens organ produceras det vi kallar ljud genom att uppfånga vibrationerna i lufte och omvandla dem till upplevda ljud.
Betyder det att materialisten har rätt, att vårt tal endast är en mekanisk och organisk process? Utesluter denna mekaniska process ett absolut innehåll i ett absolut medvetande som inte har något med de mekaniska instrumenten att göra?
Tänk själv. Tro inte på fördomar. Inte bara är det absoluta innehållet oberoende av de mekaniska talprocesserna, utan dessutom är faktiskt de mekaniska och organiska processerna helt beroende av detta innehåll ! När du talar styrs organen direkt av vad du vill säga. Dina idéer styr valet av de ljud och fonem som ska uttrycka det absoluta innehållet.
När vi ser skådespelare på en scen eller i en film kan vi mycket väl medge att vi ser mekaniska rörelser utföras, hör organiska organ producera ljud som vi omvandlar till begripliga satser. Processerna är determinerade och beroende av mekaniska lagar. Så långt allt rätt. Men dramat som berättas är inte bara något helt annat än de mekaniska processerna utan dessutom helt bestämmande för vilka ljud som ska produceras av organen och vilka rörelser som ska utföras av skådespelarna. Dramats innehåll är absolut, de organiska och mekaniska processera relativa. Information kommer före processerna.
Detta är en vardagligt giltig logik. Alla kan se det när vi tänker efter lite. I begynnelsen är Ordet, det absoluta personliga medvetandet. Platon har fortfarande rätt på den punkten. Innehållet är Kung. Eller som Heidegger en gång skrev: i det egentliga ordet manifesteras alltid ett och detsamma "worauf wir uns einigen".
Betyder det att materialisten har rätt, att vårt tal endast är en mekanisk och organisk process? Utesluter denna mekaniska process ett absolut innehåll i ett absolut medvetande som inte har något med de mekaniska instrumenten att göra?
Tänk själv. Tro inte på fördomar. Inte bara är det absoluta innehållet oberoende av de mekaniska talprocesserna, utan dessutom är faktiskt de mekaniska och organiska processerna helt beroende av detta innehåll ! När du talar styrs organen direkt av vad du vill säga. Dina idéer styr valet av de ljud och fonem som ska uttrycka det absoluta innehållet.
När vi ser skådespelare på en scen eller i en film kan vi mycket väl medge att vi ser mekaniska rörelser utföras, hör organiska organ producera ljud som vi omvandlar till begripliga satser. Processerna är determinerade och beroende av mekaniska lagar. Så långt allt rätt. Men dramat som berättas är inte bara något helt annat än de mekaniska processerna utan dessutom helt bestämmande för vilka ljud som ska produceras av organen och vilka rörelser som ska utföras av skådespelarna. Dramats innehåll är absolut, de organiska och mekaniska processera relativa. Information kommer före processerna.
Detta är en vardagligt giltig logik. Alla kan se det när vi tänker efter lite. I begynnelsen är Ordet, det absoluta personliga medvetandet. Platon har fortfarande rätt på den punkten. Innehållet är Kung. Eller som Heidegger en gång skrev: i det egentliga ordet manifesteras alltid ett och detsamma "worauf wir uns einigen".
onsdag, januari 17, 2007
Solovievs val
Den ryske tänkaren Soloviev ställer i sin Lectures on Divine Humanity oss alla inför ett val: antingen bygger vi samhället på mänsklig vilja eller så bygger vi på gudomlig vilja.
Där emellan finns egentligen inget val. Och 1900-talet visar en politisk provkarta på alternativet mänskliga vilja. Franska revolutionen verkade införa fina mänskliga värden, befriade från Gud. Det tycks dock vara en naturlag, som Chesterton också påpekat, att mänsklig vilja blir totalitär stat. Den som kan sin Bismarck vet att även en kristen nationell vilja blir totalitär.
Poängen med Gud för Soloviev är att historiskt och kosmologiskt visar det sig nödvändigt med teokrati. I våra islamistiska dagar skrämmer ordet teokrati. Men om de viktigaste värdena kollapsar i fascism, återstår alternativet att grunda samhället på Guds vilja.
Hur ska det gå till? Genom att individen ges full frihet att välja Gud som värdegrund. Den friheten finns emellertid inte när religion påtvingas utifrån. Alltså måste definitionen på sann religion börja med den mänskliga personen och dess fria vilja.
En fri person som väljer att förena sig med den gudomliga principen för värden och värdigt liv upptäcker att detta är möjligt bara om vi har del -- redan har del alltså -- i det gudomliga. Det har vi enligt Bibeln. Den som till äventyrs placerar det gudomliga och perfekta utanför oss gör alltså sakligt fel enligt både enligt Bibel och Koran. Som skapade har vi del, vi är delaktiga. Externalisering går alltid fel.
Den mänskliga personen får genom denna teokratiska utgångspunkt ett oändligt värde. Därmed är det otänkbart med fascistiska eller kommunistiska system, vare sig i skarp form eller i någon sorts beta (t. ex. socialdemokrati). Finns det någon form av islamism som är förenlig med detta? Kanske.
Personens oändliga värde innebär en absolutism. En sådan aboslutism garanterar det viktigaste för oss människor, kärleken, den obetingade. Den utesluter förstås sådana halkiga saker som abort, preventivmedel, eutanasi, dödskult, eugenik, sexuell mångfald och konstiga former av samliv.
Man får väl välja vilket som är bäst. Solovievs val är tänkvärt.
Där emellan finns egentligen inget val. Och 1900-talet visar en politisk provkarta på alternativet mänskliga vilja. Franska revolutionen verkade införa fina mänskliga värden, befriade från Gud. Det tycks dock vara en naturlag, som Chesterton också påpekat, att mänsklig vilja blir totalitär stat. Den som kan sin Bismarck vet att även en kristen nationell vilja blir totalitär.
Poängen med Gud för Soloviev är att historiskt och kosmologiskt visar det sig nödvändigt med teokrati. I våra islamistiska dagar skrämmer ordet teokrati. Men om de viktigaste värdena kollapsar i fascism, återstår alternativet att grunda samhället på Guds vilja.
Hur ska det gå till? Genom att individen ges full frihet att välja Gud som värdegrund. Den friheten finns emellertid inte när religion påtvingas utifrån. Alltså måste definitionen på sann religion börja med den mänskliga personen och dess fria vilja.
En fri person som väljer att förena sig med den gudomliga principen för värden och värdigt liv upptäcker att detta är möjligt bara om vi har del -- redan har del alltså -- i det gudomliga. Det har vi enligt Bibeln. Den som till äventyrs placerar det gudomliga och perfekta utanför oss gör alltså sakligt fel enligt både enligt Bibel och Koran. Som skapade har vi del, vi är delaktiga. Externalisering går alltid fel.
Den mänskliga personen får genom denna teokratiska utgångspunkt ett oändligt värde. Därmed är det otänkbart med fascistiska eller kommunistiska system, vare sig i skarp form eller i någon sorts beta (t. ex. socialdemokrati). Finns det någon form av islamism som är förenlig med detta? Kanske.
Personens oändliga värde innebär en absolutism. En sådan aboslutism garanterar det viktigaste för oss människor, kärleken, den obetingade. Den utesluter förstås sådana halkiga saker som abort, preventivmedel, eutanasi, dödskult, eugenik, sexuell mångfald och konstiga former av samliv.
Man får väl välja vilket som är bäst. Solovievs val är tänkvärt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)