Lysande utsikter för Gud

Det är några rader som de här, hämtade från D'Souza (What's so great about Christianity?) som svenska regeringstjänstemän och fackföreningsfolk borde får träna in utantill och använda som mantra. Kanske den sekulära ångesten för konfessionelt liv måste öka ett tag till? Så här skriver i alla fall D'Souza:

"God has come back to life. The world is witnessing a huge explosion of religious conversion and growth and Christianity is growing faster than any oterh religion. Nietzsche's proclamation "God is deaW in now proven false. Nietzsche is dead. The ranks of the unbelievers are shrinking as a proportion of the world's population. Secularism has lost its identification with progress and modernity, and consequently it has lost the main source of its appeal. God is very much alive, and His future prospects look to be excellent. This is the biggest comeback story of the twenty-first century."

Vi kommer väl att se den sega avvecklingen av det sekulära projektet framöver, segast här i Europa förstås. Desto mer glädje att se de andra stora kontinterna rycka fram även här i Sverige, som under en härlig konfirmationsmässa i Sundsvall den 28 oktober, då biskop Anders krismerade 16 nya kristna.

Vi älskar er, sa biskopen till konfirmanderna.

Ja vi älskar de nya framväxande kristna. Sekularismens grepp släpper, isen smälter, våren kommer. Det är lite Narnia över det hela.

Den sekulära inkvisitionen

Idag har det blivit populärt att jaga konfessionella element i skolan. Hela skolor ska kunna stängas om dessa konfessionella inslag är för många. Någon form av prickning ska kunna göras mot skolor som här och där verkar ha konfessionella element i undervisningen.

Idén är ganska ny, vi finner den populär under upplysningen och bland de entusiaster under franska revolutionen som snart införde en inhuman och förödande statsideologi. Är vi på väg till samma sak igen? Nyligen skrev tidningen Skolvärlden om inspektioner och ämnet är ganska hett i andra media också.

Naturligtvis finns inte det konfessionslösa samhället eller den konfessionslösa skolan. Det är en politisk myt som är farlig på längre sikt. Själv brukar jag använda Karl Barth som utgångspunkt för religionsstudiet och även filosofistudiet i skolan. Då utgår man från att apostlarna och deras Mästare är objektiva storheter i världens verklighet och historia. Det handlar inte om konfessionella element i ens världsbild. Stor skillnad.

Efter att ha utgått från en objektiv historisk existens av evangeliet går vidare till den Gud det talas om. Vi finner då en Gud som redan från start är med alla människor, sekulära eller inte. Möjligheten att vara utan Gud eller att vara konfessionslös finns helt enkelt inte. Sakernas natur är inte sådan att den föreställningen fungerar. Vi är med Gud hur vi än gör.

Frågan som kommer nu är förstås hur vi reagerar på detta. Att försöka vara emot Gud eller emot talet om Gud eller emot konfessionsfylld undervisning blir en av flera möjliga reaktioner. Det vanliga är att substitut för Gud införs i detta läge. Att enskilda som inte kommer till tro kan ha denna reaktion vet vi naturligtvis mycket om. Mycket pastoralt arbete ägnas dagligen åt detta och konsten skildrar ofta den kampen hos individen, tänk på Dostojevskij till exempel. Men att statsledningen i ett land väljer denna reaktion är rätt knepigt, för att inte säga fatalt. Sådana ideologier brukar leda käpprätt åt ett håll som beskrivs i konfessionella sammanhang.


Att undervisa i skolan om detta är konfessionellt men samtidigt objektivt och historiskt riktigt. Denna undervisning berikas av att det finns divergerande åsikter om vilken historiesyn som är den rätta. Här argumenterar man så rationellt som möjligt för det vi tror på men samtidigt ger vi inte upp själva sanningskriteriet. Att göra det blir nämligen att svika hela saken, svika eleverna, svika den mänskliga naturens sökande efter verklighet och sanning. Man hamnar då i ett gungfly som har flera namn: relativism, postmodernism, pessimism. Detta gungfly ska skolan undvika eftersom det gör ungdomar ordentligt ledsna.

Antikatolicism

Här är några intressanta rader från The Eclectic Review, som visar en antikatolicism som fortfarande lever och frodas i Europa, även om den inte är lika självklar som 1864, det år som denna tidskriftsida trycktes. Så sent som år 2005 hörde jag svenska besökare i Assisi säga om flera målningar som grafiskt visade korsfästelsen: hu så hemskt ! Hur kan man vilja visa grymma detaljer på detta sätt? Är inte det väldigt hedniskt?

Ungefär samma reaktioner fick Mel Gibson's Kristusfilm för några år sedan. Det kan inte vara särskilt kristet att skildra de hemskheter Jesus utsattes för på ett så grafiskt ingående sätt, menade många. Det är så katolskt och - hedniskt! Ja, så var vi där igen.

Men det ska noteras att ortodoxa kyrkan i kanske ännu högre grad drabbas av den här typen av kritik. Jag glömmer aldrig en kommentar på båten från Talinn till Stockholm. Vi hade firat ortodox helig liturgi i den ryska katedralen i Talinn. Kring matbordet på båten var flera upplysta svenska lärare överens om följande: den ortodoxa liturgin har mer gemensamt med ett kräftkalas än det kristna evangeliet.

Och vad svarade jag? Tja, jag överreagerade som vanligt och fällde kommentarer om att helighet inte når in i hjärtat på vissa människor och att protestantism är en andefattig snöpning av både kultur och konst och andlig fest.....förlåt.

Det kosmiska intellektet

Det är skönt att Gud låter folk komma på olika sätt till Honom. Min konfirmationspräst såg oss ligga och läsa böcker om astronomi och satte sig ner för att prata med oss på lägret i Sunne, sommaren 1964. Han sa ungefär så här:

Människan gör ett kort besök på jorden, i bästa fall 80-90 år. Men händelser i tiden koncentreras i hennes känslor för nutid, förgången tid och framtid. Det är ett väldigt egocentrtiskt perspektiv. När vi tittar ut på stjärnhimlen tittar vi bakåt i tiden. Tid och rum är en enda process. Ska vi prata nutid, alltså lokal mänsklig tid, så finns inte många av de stjärnor vi tittar på. Det är ju konstigt att säga att saker inte finns bara för att vår lokala tid ska bestämma vad existens är. I själva verket har vi fyra dimensioner i rumtiden och ingenting i världen "händer" utan är ett enda vara i Fadern, som vi kan se som det kosmiska intellektet.

När vi därför säger "Fader vår..." så tänk på att den verkliga världen inte ordnar sig efter våra lokala känslor utan är ett evigt medvetande, en evig kärlek och en evig frälsning av allt liv. När Fadern skapar och är medveten om sin skapelse händer inte först A och sedan B. Det är våra egocentriska "förseningar" som skapar detta förlopp. Hos Fadern är allt mycket verkligare än så. Och när vi kommer till Fadern får vi vara med om detta. Hos honom sammanfaller total kärlek med total kunskap. Då får ni lära er den verkliga astrologin, pojkar.

Tack pastor Thorvald !

Naturen - platsen för återställelsen

När en gammal elev dyker upp och vi tar en promenad i solnedgången med hundarna, kommer gamla minnen tillbaka, särskilt ett minne. Vi ser ut över ett fantastiskt Ångermanland och min vän säger: Den här naturen är verkligen underbar, hit vill man ständigt återvända! Varför är det så vackert?

Minnet är ett konfirmationsläger för över fyrtio år sedan. Djupt inne i de värmländska skogarna har vår präst dragit oss ut på en lång vandring mitt i sommarnatten. Jag står bredvid prästen och ser ut över ett fantastiskt nattlandskap i slutet av juni. Jag säger något liknande det min egen elev säger om skönheten i landskapet. Varför är det så vackert. Min präst säger: Därför att det handlar om vår synd och återställelsen i Jesus Kristus!

Han menade att naturen inte är något därutanför oss. Allt vi ser i landskapet är en plats för min synd och befrielsen i Jesus Kristus. Naturen är den plats där vår Herre undervisade apostlarna och skapade sin kyrka. Det finns ingen annan "sekulär" natur som är vacker isolerad och oberoende av religionen. Världen och naturen är platsen för vår Frälsares process för vår redemptiva omvandling, vår frälsning.

Jag förstod inte ett jota av detta. Inombords skakade jag bara på huvudet åt en gammal gråhårig präst som inte kunde skilja naturen från hans religiösa tankar.

Men idag sa jag detsamma till min gamla elev som dykt upp och ville prat om livet. Skönheten i en natur utanför oss och oberoende av Guds frälsning är helt ointressant. Fåfänga försök att göra naturen intressant som en sak för sig pågår ständigt men är alltid lika patetiska. Att göra en linneansk vandring bland de rara örterna ger ingenting när vi inser att allt handlar om frälsningsdramat. Naturen är den process där frälsning undan synden sker. Först då är det intressant.

Att försöka göra en yttre natur geologiskt eller biologiskt eller zoologiskt intressant kommer alltid att falla på att det inte är ytterst angeläget såsom vår räddning undan synden är ytterst angelägen. Att skilja på en neutral natur och vårt religiösa intresse för frälsning fungerar inte. Verkligheten är en. Det är i denna natur som Maria föder Gud. Det är i denna värld vi ser framför oss som den Helige Ande fyller våra bröst. Det är i naturen vår synd tvättas ren av Herrens operation på korset. Världen är platsen för den heliga liturgin.

Jag tror dock inte min elev insåg vad jag menade. Det går bra ändå.

Det absurda

På sid. 288 i Marcus Grodi's roman How firm a foundation försöker en protestantisk pastor förklara hur absurt det låter i Joh. 6 att Jesus verkligen är i brödet och vinet när det delas ut i mässan -- men hur oundvikligt det är, vi måste tro på det. För det är lika absurt att Jesus är Gud eller att Gud är tre eller att Maria är gudaföderska.

Det absurda -- eller det uppochnedvända som Chesterton kallar det -- är verkligen en "hård lära". Det finns all anledning att gå ifrån Jesus när han ska tvinga oss till att tro på det. Det är vad som sker i Joh. 6. Många går därifrån och skakar på huvudet. Precis detsamma gör många dissidenter genom historien. Man protesterar, blir protestant. "Mänskliga påfund" kallar de alla absurda saker som Jesus gör och säger, i synnerhet den oandliga materialiseringen i Joh. 6. Bröd och vin -- ja, det är djupa symboler, inget annat. Vi är väl inte vidskepliga. Svenska kyrkans bekännelseskrifter är tydliga på den punkten.

Men vi kan också lita på kyrkan. Just det uppochnedvända som stöter det naturliga förnuftet har en befriande verkan. Det tidiga kyrkan var inte vidskeplig. Ignatius av Antiokia är ingen fanatiker. Paulus menar allvar i ! Kor. 11 när han varnar för fel uppfattning om Joh. 6. Man drar en dom över sig.

Men Marcus Grodi's roman visar hur problematisk vägen till den befrielsen är. "Detta är mitt blod" säger Jesus. Kan vi inte få tänka metaforiskt här???? Snälla !! Kan vi inte få avgöra själva ?!

Missa sacra

Så får vi då åter tillbe på latinet utan att riskera snobberi eller fanatism - så skönt! Tack B16 för det! Det har visat sig att särskilt ungdomar och yngre medelålders kommer till tridentinska mässor och det är inte underligt. När Vaticanum II tolkades liberalt försvann inte bara latinet utan även meningen med liturgi - upplyftning. Det blev istället "vara tillsammans". Unga människor idag vet att tillsammans är vi bäst inför Gud och mysteriet.

Nu får vi hoppas att tridentinska mässor - eller extra ordinära som påven kallar dem i sitt Motu Proprio - erbjuds av alla präster som kan läsa latinet någorlunda och förstå det. Hela den klassiska mässan med alla läsningar finns att ladda ner i pdf från Musica Sacra och från Sancta Missa och säkert andra platser också. Själva ordinariet börjar på sid. 271. Fina ord som prästen säger när han närmar sig altaret: Ad deum qui laetificat juventutem meam - apropå ungdom.

Det som kan bli

En thomistisk analys av satsen ”Jag kan älska Gud” skulle vara ungefär som följande. Satsen kan inte reduceras till aktuella satser som t ex ”Jag älskar Gud nu” eller ”Jag älskade Gud för några år sedan” eller ”Jag kommer att älska Gud i framtiden”. Empirikern som alltid vill ha aktuella tillstånd vid definitionen av det som är verkligt, kan inte förstå kapacitet. Alla människor, som Guds avbilder, har kapaciteten att älska Gud tillbaka. Jag kan älska Gud uttrycker denna potentiella möjlighet. Den är sann oavsett min tidigare eller senare aktuella kärlek till Gud.

Återigen erinrar jag mig Therese av Lisieux när hon säger: Jag vill kunna älska Dig, detta är min bön.

Den thomistiska analysen är därför trösterik förutom att vara gott förnuft och skarp analys. Verkligheten är så mycket större än de påtagliga skeenden som blir aktuella. Den potentiella verkligheten är förutsättningen och därför finns värdigheten där, även i de fall där aktualiseringen aldrig får ske, som vid abort. Det en människa kan bli är det vi ska vörda, allitfrån zygot direkt vid konceptionen till sista andetaget.

Inte minst är denna analys viktig för det vetenskapliga tänkandet. Kemiska ämnen har egenskaper som ger dem kapacitet till olika processer. Vi säger ”Substansen S reagerar si och så med substansen T” och menar att det potentiellt är så. Vi menar inte att det äger rum just nu, att det är ett aktuellt tillstånd. Det vetenskapliga språket talar hela tiden om Guds dynamik i alla potentiella former av verklighet. Det finns ingen vetenskap för ateisten.

När "ingenting händer"

Också C.S. Lewis kommenterar svårigheten i bön och läsning för andens lyftning. Detta fann jag i hans inledning till St Athanasius On the Incarnation:

"For my own part I tend to find the doctrinal books often more helpful in devotion than the devotional books, and I rather suspect that the same experience may await many others. I believe that many who find that "nothing happens" when they sit down, or kneel down, to a book of devotion, would find that the heart sings unbidden while they are working their way through a tough bit of theology with a pipe in their teeth and a pencil in their hand."

Med undantag för den sura pipan och tobaksröken i rummet förstår jag honom helt -- en torr rad av St Thomas Aquinas kan vara som en frisk vårvind för själen i jämförelse med liberala hyllmetrar av moderna teologiska kommentarer eller artiklar i tidskrifter som Signum.

Bönens närvaro och frånvaro

Min präst Monsignore Riccardo Bulloni och jag pratade ofta om bön och icke-bön -- vi hade båda återkommande perioder av det senare. Man blir ödmjuk av det! Just nu antyder folk i media att Moder Teresa var skenhelig, eftersom tvivel förmörkade många år av hennes liv. Therese av Lisieux påpekade hur bön kan vara att just vilja älska Herren, inte kunna, men vilja kunna.

Peter Wiberg i Uppsala sände följande av Bernanos, ord vi behöver. Tack Peter !

"Ack, jag begriper utmärkt väl att längtan efter att bedja redan den är en bön, och att Gud inte begär något mer av mig. Men det var inte en plikt jag uppfyllde. Bönen var just då lika oumbärlig för mig som luften för mina lungor, syret för mitt blod. Bakom mig låg inte det banala vardagslivet, som man i en handvändning lyfter sig ur, samtidigt med att man hela tiden mycket väl vet att man naturligtvis skall komma tillbaka dit när man behagar – bakom mig fanns bara tomhet. Framför mig en mur, en svart mur.

Vad vi i allmänhet gör oss för orimliga föreställningar om vad bönen är för någonting! Hur vågar sådana människor, som bara känner till bönen ytligt eller inte alls, tala så nonchalant om den? En trappistmunk eller en kartusianmunk arbetar i åratal på att bli en bedjande människa, men ändå tror vem som helst att han har kompetens att bedöma ett helt livs ansträngningar.

Om bönen verkligen var det som de inbillar sig, ett slags samtal, en tokig människas samtal med sin egen skugga eller något ännu befängdare – en maktlös, skrockfull anhållan om att få del av denna världens goda – skulle det då vara sannolikt att miljoner människor hela sitt liv i den bönen skulle finna – inte någon egentlig sötma, för den tröst man kan erfara mod sina sinnen är inte mycket att lita på men – en stadig, alltigenomträngande glädje.

Lärda herrar talar här om suggestion – utmärkt. De har med visshet aldrig råkat en sådan där gammal munk som är vis och förklarad, som betänker sig så noga, vars omdöme inte går att rubba – och som ändå strålar av medkänsla och förståe1se, av öm och mild mänsklighet. Vad är det för underverk som får sådana galningar, dagdrömmare, sömngångare att för varje dag som går leva sig in allt mera i andra människors nöd Det måste i sanning vara en egendomlig dröm, ett underligt opium, som inte får individen att sluta sig om sig själv och isolera sig från andra människor, men som tvärtom får honom att känna solidaritet med alla andra i en anda av världsomspännande kärlek!

Jag skall våga en jämförelse som jag först får be om ursäkt för, men den kan kanske hjälpa on hel del människor som inte själva kan komma till någon riktig insikt om de inte först får hjälp i starten av en oväntad, chockerande bild. Om en människa bara någon enstaka gång har försökt sig på att slå an tangenterna på ett piano med fingertoppen, kan hon då verkligen anse att hon är kapabel att tala hånfullt om musik? Och om en symfoni av Beethoven eller en fuga av Bach lämnar henne likgiltig, medan hon ser hög och exklusiv konstnärlig njutning speglas i andra människors ansikten, är det då inte lämpligt att söka orsaken hos sig själv?

Å, psykiatrikerna, man tror på deras ord, men helgonens enstämmiga vittnesbörd bryr man sig inte mycket – eller alls inte om! De får, hur mycket de vill, påstå att denna inre fördjupning inte påminner om någonting annat, att den i stället för att bara avslöja vårt komplicerade jag för oss fram till ett plötsligt framvällande ljushav, mynnande ut i den azurblå himlen – man rycker bara på axlarna åt slikt. Men har man någonsin hört en bedjande människa påstå att bönen har blivit en besvikelse för henne?"



Ur ”PrästmansDagbok” s 89-90 av Bernanos

Själens vandringar i ljus och skugga

Med andan i halsen lyssnade jag på Människor och tro för att höra något katastrofalt om Moder Teresa men ack så skönt ! Anders Piltz tog vackert hand om hela saken och till skillnad från hysteriska media i internationell press, satte han in Moder Teresas brev och bekännelser i god katolsk anda. Heder åt radioprogrammet som ofta vinglar ute i ingenstans. Och tack Anders Piltz.

Redan för några år sedan var dock innehållet i Teresas brev tämligen bekant för många katoliker -- att tomheten och utblottelsen är en del av kallelsen, att det är i en öken vi väljer tron, famlande och nästan döda inuti. Våra förebilder såsom St Augustinus och Moder Teresa känner själens vandringar i trons skugga - tvivlet.

Jag upptäckte nyligen A.Gratry, som så hälsosamt kristet skriver om själens kritiska tillstånd: "Allt detta kommer sig av en nästan osynlig och vanemässig tendens i centrum av själen som skiljer oss från Gud och låter själen släppa kontakten med sina rötter. Själen vill leva av Guds gåvor i sig men vägrar att leva av Gud inför Gud. Själen vill inte alls lämna sig själv som Fénelon och Bossuet tillsammans med alla sanna kännare av själen kräver...Det betyder, med kristet språkbruk att själen stöter bort Guds nåd för att stänga in sig i sin egen natur. Men denna natur, med sitt eget liv, är inte det mål för vilket Gud skapat människan. Det är lönlöst att förneka eller låtsas inte se hur denna natur idag är sjuk. Reducerad till sig själv har själen inte någon kraft att gå till Gud, den har varken ljus eller eld. Den är naken och tom..." (Philosophie de la connaissance de l'ame, s 17

Det vore så fanatiskt !

Det finns idag folk som är aggressiva mot kristendomen. Ofta är det faktiskt rent personligt, som i debatten om Biblar på hotell. Det är inte sakligt. Men många har en mer sober och eftertänksam motståndskamp mot tron. Vi finner dem bland de intellektuella, bland tjänstemän, bland konstnärligt verksamma. De har en rad goda kvaliteter som medmänniskor och som professionella. Upp till en viss nivå är de samvetsömma och till och med religiösa. Men de är inte uppmärksamma.

Deras uppfattning om religion är i korthet denna: älska gärna Gud men glöm inte att älska den här världen också. De gör inte i första hand vad man bör göra - och pratar inte om Guds vilja - utan finner sitt väsentliga livsvärde i de omständigheter som Gud behagat ge dem och vilar i dem, tar dem för givna och korrekta. De "äger" sina omständigheter, som man idag ibland uttrycker det. Att hävda något förutom dessa omständigheter, till exempel Givaren av dem, blir gärna grunden till fanatism och moralism -- se de första sidorna i Amos Oz "Hur man botar en fanatiker" som i ett nötskal fångar humanistisk pragmatism.

De tjänar Gud genom ett hyggligt och etiskt förhållningssätt till andra människor och till världsproblemen. Men de ser på sina omständigheter som om de var eviga och inte alls tillfälliga. De avnjuter sitt läge utan att egentligen kunna tänka sig att skiljas från dem, det vore ju fanatiskt. Det är inte så att de glömmer Gud för världen eller glömmer de viktiga etiska principerna för mänskligt liv men de älskar sina livsomständigheter för sin egen sak och blandar helst inte in Gud. De räknar med sin position som en lika permanent sak som plikten att vara god mot andra.

De förstår med andra ord inte den kristna synen på pilgrimsfärden, att vi är kallade till att vara främlingar på jorden och stadda på vandring upp mot fjälltopparna. Det skulle ju bli lite fanatiskt. De förstår inte att det tillfredsställande läget i deras liv och arbete och bekantskapskrets mer är tillfälligheter och inga privata egendomar. Därför har de också sitt hjärta i dessa egendomar, vare sig de är obetydliga eller rätt så omfattande. De saknar inte religiös känsla men utövar i praktiken idolatri.

Problemet är alltså inte öppen religionsfientlighet eller aggressiv ironi utan en identifikation av Gud med denna värld såsom de upplever den i sina egna omständigheter. Det finns i det läget inget verkligt motiv till att söka Gud eftersom Han så att säga ändå återfinns i det rätt så goda liv man har. De har goda och medkännande insikter i det sociala och politiska livet, de är goda familjeskapare, de har hjärtat på rätt ställe. Men de skulle hata att bli skilda från sina positioner och skulle gärna vilja ha mer av det goda än de just för tillfället har. Om de så fick leva i flera sekel skulle de aldrig lämna den här världens atmosfär eller ha siktet inställt på himlen. Det vore så fanatiskt.

Vad göra med guldet? Var praktisk.

Har jag hittat en guldklimp på två kilo så får jag problem. Ska jag berätta om det? Ska jag dölja den? Säg nu att guldklimpen utstrålar goda saker och förändrar mig på ett glädjefullt sätt. Ska jag berätta det? Är det självklart att jag ska försöka få andra att hitta en guldklimp på samma sätt.

Det här är ett trosproblem. Det som gör mig lycklig medför problem i samhället. Om guldklimpen är en inre så går det inte att skära av en bit och ge till alla som vill ha. Samtidigt vill förstås alla ha.

Det är provocerande att anse sig ha en guldklimp. Folk blir förbannade på Jesus Kristus. Ibland när man hör debatter märker man hur enskilda journalister och andra pratare verkligen personligen hatar köret med Gud och Jesus och kyrkan. Det är inte ett lugnt eller sakligt samtal, det är folk som är jäkligt provocerade. Det är aggression i luften; analysen är en jakt på skyldiga. Intressant.

Jesus är ju grov i sin berättelse om mannen som hittar en skatten i åkern. Jag skakar på huvudet och ler varje gång jag hör den. Den är så på. I vår sociala värld där vi ska dela allt säger Jesus: den som hittar en skatt gräver ner den igen och går sedan för att köpa marken! Wow. Det är farligt att hitta pärlor. Man håller tyst om det. Man fixar för att säkra det hela. Är han praktisk, vår Herre!

Röken och Hans ansikte

Vad står det på den tomma sidan i boken? frågade mig en dag min zenlärare i klostret jag bodde i under en 90-dagarsperiod. Jag svarade:

- Där lyser Kristus!

- Mycket rök, lite eld, svarade läraren.

Och visst kan han ha rätt i det. Synden och röken försvinner inte så lätt. Men enda vägen är Han som renar helt och hållet.

När nu min gamle vän Al Bloom fått en hjärtattack och går mot sämre hälsa får jag fundera över alla de kristna som intresserat sig för buddhismen. Alla som läst religionshistoria har ju sett hur mycket gott Gud ger åt alla traditioner och fått lära sig den ödmjukhet den kunskapen innebär -- om man läser med hjärtat levande och inte för att diskrimena bort intresset.

Vaticanum II har mycket gott att säga om de andra religionerna. Samtidigt finns det bara ett Ansikte på den absoluta Personen som själv levt som människa. Där sker ett kvalitetsbrott med alla andra traditioner. Som Balthasar skildrar det i i första delen av sitt monumentala verk Herrens Härlighet, är Jesus det enda levande Gudsansiktet som ger oss nåden att se det gudomliga i det mänskliga. Därmed öppnas himlens dörr.

Jag kände alltid under timmarna av zazen att Hans ansikte står ut med hur mycket rök som helst.

Blomsterspråk på Nationalmuseum

Titta på en målning av blommor och frukter från 1500-1600-talet och du ser kristendom: blommorna är ofta symboler, solrosen den katolska kyrkan, nejlikan uppståndelsen, det gula plommonet Jesu kyskhet, smultronen Jungfru Maria, där renhet och fruktbarhet kombineras och där det treflikiga bladet symboliserar treenigheten. I skrivande stund (på Nationalmuseum) minns jag inte fler av de många symbolerna.

Blommorna är ibland nästan knoppar, ofta fullt utblommade men även övermogna blommor och frukter ser vi på målningarna – vanitas vanitas, livet är förgängligt. Samtidigt försöker konstnären lura döden genom sin målning. Ändå kommer sanningen fram: skapelsen, vars skönhet in i detaljerna, leder oss till Skönheten. Redan på 1700-talet införs mer vulgära teman, det sinnliga blir mer fetisch och mindre förmedlare av visdom. Klassicismen är över.

När ska vi mötas?

Till protestantiska vänner brukar jag dra upp synen på kyrkan, nu när den ska drivas som eget företag oskyddat ekonomiskt av svenska statsmedel. Med glimten i ögat drar jag gärna fram kyrkan som ”nuptialt kärlekstempel” eller ”tempel för nuptial kärlek” och är noga med att förklara det äktenskapliga i denna kärlek.

Protestanten ryser kanske lite av tankar på hedniska orgier i venustempel eller egyptiska tempeltärnor. Det är en bra utgångspunkt för samtal och diskussion. För den tidiga kyrkan var teologiskt sett just det: en kropp som älskas av den störste Älskaren. När Paulus förföljer de kristna är det Kristus själv han förföljer, enligt Apg. Det betydde förr att den enskilde kristne på ett mystiskt sätt är ett med Kristus. Metaforen kropp-tempel är mycket vanlig bland våra kyrkofäder. Men ack så fjärran protestantisk och reformerad kristendom, åtminstone huvudfårorna. Man får göra undantag för pietistiska fickor här och var.

Vidare säger vi ungefär så här. Den kristnes kropp är ett tempel och är egentligen Kristi kropp. Detta gör att den kristna tron kommer från Gud själv för att genomföra en deifikation, ett förgudligande. Detta förgudligande är inte människoverk utan det som framför allt sker i eukaristin. I den tidiga skriften Didache möter vi detta tema.
Hermas herden är ett annat tidigt dokument där de kristna liknas vid stenar som bildar en enda sten, skapad före allting annat.

Hos St Ignatius an Antiokia ser vi bilden av de kristna som korn som blir söndermalda av en grym värld som förföljer de kristna, till mjöl som ska bakas till ett härligt Kristusbröd. Det är starka bilder av den nuptiala kärleken och deifikationen. Hos Paulus finns också bilden av Kristus som ett levande vatten inom oss som tror, ett vatten som talar inom oss och säger: Kom till Fadern.

Allt detta verkar gammalt och lite egendomligt, kanske lite ”hedniskt” på mången reormerad eller evangelisk kristen. När ska vi mötas?

Klockklangen i Klövsjö: påskotta

Påskdagen – att vara Herre och Kung, sådan är Han. Och sådan är vår seger, vi blir drottningar och kungar på uppståndelsens dag. Detta hörde jag i klockklangen då Klövsjö kyrka ringde ut påskdagens budskap och jag själv stod i solljuset nedanför kyrkan på hembygdsgården och såg ut över Herrens vackra land.

Det är så viktigt att inte göra Kungen till en ”annan” och främmande gestalt. En dag frågade någon ärkebiskopen Eckehard av Köln, vad Gud gör i sin himmel? Han svarade: han föder sin son och denna handling är så glädjefull och fullständig att han inte gör något annat i sin himmel. Och Sonen tillsammans med Fadern utger den helig Ande
som ren födande kärlek.

När detta sker i en människa gör Gud oss alla till sina barn. Då finner vi oss själva såsom vi verkligen bör vara. Vi är då inget ”annat”. Det är i själva verket påskens stora seger efter lidandet, att vi inte är något annat än det barn som Gud föder i sin himmel. Vår seger i Kristus är att vi genom tron ärver/föder tron till vårt barnaskap. Vi är hemma. Det är därför denna vecka efter påskdagen är Ljusets vecka då barriären mellan himmel och jord är genombruten. Ikonostasen har alla sina dörrar öppna denna lysande vecka. Sanningen befriar oss på just detta sätt.

Ärkebiskopen lägger till på sitt oförbätterliga sätt: ”Der die wahrheit bekennet, der weiz daz vol”. Det ligger seger i de orden.

Frälsningen

Skärtorsdagsmässan påminde mig om att det är rätt ofta talet om frälsning kommer upp i filosofiska sammanhang nu för tiden. Förr skrattade filosofiskt intresserade hedningar åt något så osofistikerat. Men tiden går.

Nu handlar det inte sällan om relationen mellan vad frälsning är och vad en frälst människa är. Vi kan ju säga att frälsning finns i den frälsta människan. Men samtidigt är en frälst människa i frälsningen. Det båda är inte skilda åt. Den frälsta personen är hans eller hennes frälsta livshandlingar, själva det dynamiska livet. De frälsta handlingarna är på samma gång frälsningen.

Det är klart att det finns en skillnad mellan frälsningen och den frälsta personen men det är en skillnad i relationen mellan de båda och beroende på den. Frälsning och en frälst person inkluderar varandra reciprokt. På samma sätt som Guds tankar sker i Guds tänkande och därmed är Hans tänkande, är den frälsta människan i själva frälsningen och är därmed frälsning.

För en frälst person finns egentligen inget syfte, mål eller någon särskild mening för den frälsta handlingen eftersom syftet och meningen ligger i själva frälsningen och i den frälsta personen själv. Därför har den frälsta människan egentligen inget mål utanför sig själv som frälst. Meningen och målet är just den frälsta personen.

Sen kan vi också se hur det saknas flerfaldighet eller pluralism här. Frälsning är en enda sak tillsammans med den frälsta personen. Frälsning och en frälst person är ett enda sammanhang. Naturligtvis finns det väldigt många frälsta människor. Men som frälsta är de alla ett enda. De är så att säga frälsningen.

Frälsning är alltså den frälsta personen och därför går det inte att säga när eller var frälsning äger rum. Många tycker ju om att tala om när de mötte Jesus, hur det var, vad de tänkte och kände. Men det är minne, inte frälsning. Ofta är det ett i efterhand konstruerat minne. Frälsning är inte något i tid eller rum, inte något som har storlek eller mängd eller kvalitet. Frälsning är ingenting inombords eller utombords, inget högre eller lägre. För så fort vi gör bestämningar av frälsningen talar vi om något annat än den frälsning tron på Jesus Kristus innebär.

Frihet och frälsning hör ihop. Jag brukar alltid påminna om ”fri-halsning” , ordet som ligger bakom ordet frälsning. Fångar hade ett halsjärn och när de blev fria frihalsades de. Bra ord, bra bild. Men själva frälsningen i sig är inte något som syftar vidare utan dess syfte ligger i sig själv, vilket är den frälsa personen själv.

Den som följt med så pass långt ser förstås att detta blir något av ett omvänt perspektiv mot vad folk utanför tron tänker. Normalt tänker de –- och ofta vi själva också – att en kvalitet återfinns hos en subjekt som ligger bakom. Men med andliga perfektioner är det annorlunda. Subjektet, alltså den frälsta personen, befinner sig redan inne i frälsningen, inne i perfektionen. Den frälsta personen blir frälsningen.

Att vara frälsning är alltså vad frälsningen är. Det är inte ett led till något tidigare eller senare. En frälst person besitter inte någon särskild kvalitet eller egenskap utan är istället själva frälsningen. Den som genom frälsningen är frihalsad är i sig själv friheten. Det är inte en person som nu har en egenskap ”fri”. Personen och friheten är detsamma genom att halsjärnet är borta.

Alternativet, det som moderna hedningar oftast tänker på, är att vissa troende äger en egenskap och är frälsta därmed, skulle betyda att frälsning är något externt, vilket ju upphäver själva friheten som frälsningen innebär.

I detta finns stor påskglädje för den som tänker igenom det och en rad missförstånd som bildar underlag för mången debatt mellan kristna grupperingar, upplöses på ett högst behagligt sätt.

Passionstid utan passion?

Dessa dagar har man uppmärksammat mig på Martin Palmer, en engelsk forskare och konservatist som arbetar i Kina. Han har funnit manuskript, tempel, statyer från den tidiga kristna kinamissionen på 600-talet. I boken The Jesus Sutras skildrar han bl a skriften Jesu Kristi undervisning från 645, bestående av fyra rullar.

En två tons sten vid Xian berättar om den kristna missionen. Alopen heter uppenbarligen en persisk kristen biskop som anländer till Kina år 635. Han kommer längs Sidenvägen och har präster med sig och dessutom skrifter och ikoner. Kristendomen etablerar sig tämligen snabbt och välkomnas i regeringskretsar, får tydligen mark och egendom att bygga tempel på. Ett sådant tempel med tillhörande pagoda har upptäckts av Martin Palmer 1998, vilket han skildrar dramatiskt i sin bok.

Detta är naturligtvis intressant och fordrar mer studier och utvärdering. Man kan reflektera lite på den synkretism som tydligen uppstår i mötet med Kina. (En bok som tar upp ämnet "kontextuella teologier" finns här )Jesus uppfattas som Ljuset. Officiellt kallas kristendomen Ljusets religion. Jesus Kristus är frälsaren från all karma och all reinkarnation. Han är Ljuset som lyser upp karmas mörker och ger oss ett nytt liv. De tolv apostlarna var de första som fick detta nya liv av Ljusets Herre. Av dem och deras kyrka kan alla människor ta emot samma nya liv av Jesus Kristus.

Vardagslivet är viktigt och Bergspredikan är grunden för hur vi lever detta liv varje dag. Det finns en ond ande som vi ständigt behöver hjälp från apostlarnas kyrka för att avvärja. Alla som har det nya livet kan hjälpa oss undvika den onda anden. Det finns en Ljusets lag som vi alla måste tro på och följa. Det kommer en dom som baserar sig på denna lydnad. Vi måste hjälpa varandra att följa Ljusets lag.

Ingenting i texten motsäger den ortodoxa kyrkan i väst enligt Palmer. Men betoningen är annorlunda. Människan har förmågan att följa Jesu lag och den dagliga etiken i Bergspredikan, de tio budorden och i hedrandet av Gud, kejsaren och föräldrarna. Reinkarnation och karma påstås inte vara dogmer utan den kinesiska kontext i vilken Messias måste förstås -- som Frälsaren från världen och synden. Men synden och skulden i relation till Jesu lidande och död betonas inte. Det blir en passionstid utan passion -- kan vi estimera detta i påsktiden vi har just nu?

Den heligen Ande beskrivs ofta som skapande och aktiv alltifrån universums början, genom Adam och fram till Jesu uppståndelse och det nya livet i apostlarna. Anden är aktiv i vår tro och vår lydnad av Ljusets lag. Anden befriar oss från karmas lag och återger oss vår ursprungliga natur (det nya livet?) Anden är en Enda och densamma för oss alla. Vi måste låta Anden verka i oss.

Texterna bygger i hög grad på liturgin och är teologiska på samma sätt som den byzantinska och syriska kyrkans texter. I en text säger prästen: "Du store helige laggivare, Du återger oss vår ursprungliga natur..." De troende i liturgin uppmanas "rena sina sinnen och lägga bort alla begär och handlingsprojekt". De uppmanas också "samla alla goda människor, be och sjung ! Ljuset ska komma och upplysa er. Då upptäcker ni den allförbarmande kunskapen, mysteriet som ska leda er till frid och lycka".

Enligt stenen i Xian kallas Guds treenighet "tre-i-en-renheten". Möjligtvis avses mässan med orden "ansiktet-mot-öst-riten". Kloster nämns på stenen. Även förföljelse och smädande ord från buddhister. En kejsare citeras: "Dessa läror är som en flotte som bär frälsning, välsignelser och god vilja till folket i mitt land".

Trots dessa kejserliga ord hotades den kristna kyrkan år 841 av en statligt sanktionerad förföljelse och ett edikt kom 845 som beordrade förstörelsen av 4.600 buddhisttempel och tvångsmässigt återförande av Ljusreligionens munkar till lekmän. Därefter finns inga teken på några kristna kloster. Endast enskilda munkar och nunnor i små kommuniteter kan ha överlevt. När Tangdynastin faller år 906 försvinner alla spår. Men med sådana ivriga forskare som Martin Palmer kanske vi går många nya upptäckter till mötes?

Den mystiska upplevelsen som kanske alla har - men undviker

Människor har säkerligen mystiska upplevelser utan att de blir särskilt medvetna om det. Jag hade en som nittonåring på en buss i Uppsala, hösten 1969. Jag märkte att det tomma sätet framför mig såg mycket egendomligt ut. Jag stirrade och verkligen såg hur det var obegripligt. Det pågick en lång stund och risken blev uppenbar att allt omkring mig skulle bli oförklarligt och märkligt. Jag blev inte rädd utan lycklig. Jag sa högt: vad är det här egentligen? och skakade sätet lite grann. En del av yttervärlden var helt oförklarlig för mig. Min kamrat satt i andra tankar och hörde nog inte vad jag sa. Jag försökte förklara senare hur egendomligt det var och han var lugnt intresserad men kunde inte relatera till upplevelsen.

Hela 70-talet förblev denna uppevelse grunden för en rad förändringar i mitt liv. Vad var viktigt? Att se en annan värld gjorde mig lycklig över all beskrivning, en obegriplig ren och märklig värld -- endast ordet gudomlig kunde passa på denna gestaltning. Jag började några år senare att forska i fenomenologi (Husserls) och troligen var det för att komma närmare perceptionen som jag upplevt på bussen. Jag märkte att två olika medvetanden fluktuerade fram och tillbaka: ett världsligt där alla saker har funktion och mening, ett gudomligt där alla saker var givna i en obegriplighet och renhet som gjorde min själ lycklig och hoppfull. I det världsliga fanns en problematiskt subjekt, i det gudomliga en lycklig själ.

Först mot slutet av 70-talet kom jag att läsa Johannes av Korset och märkte att mycket av mina upplevelser fanns där. Jag rådfrågade en katolsk präst om detta. Han sa: det där är ganska centralt i katolsk mystik. Johannes Paulus (påve 1978) skrev sin doktorsavhandling om Johannes av Korset. Jag närmade mig katoska kyrkan och några år senare hade jag mitt intellektuella och andliga hem där.

Kanske alla människor har denna perception, trots att de inte hinner bli medvetna om det. Att gräset oförklarligt är grönt, vad än växtbiologin säger. Att himlen är förunderligt och obegripligt blå, att människor är märkvärdigt okända för oss hela tiden, hur vi än försöker ordna upp relationerna. Att funktionsmedvetandet är en mindre skygglapp som vi sätter framför oss för att undvika Gud. Folk blir - för det mesta - inte på det klara med att detta är vad de faktiskt erfar. De undviker det för effektivt.